retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - Onsdag 13 mars 18:21

 

MAY DECEMBER


Filmen “May December” som fick en Oscarsnominering i kategorin bästa originalmanus har jag nu varit och sett på bio. Jag ska därmed nu berätta med denna recension vad jag tyckte. Men först ska jag berätta lite om handlingen.

För tjugo år sedan inledde Gracie (Julianne Moore) ett förhållande med sin minderåriga kollega Joe (Charles Melton), vilket resulterade i massmedial skandal. Gracie och Joe är numera gifta, men långt ifrån alla har accepterat deras förhållande. Nu ska en film om deras skandalösa förflutna göras, och de får besök av skådespelerskan Elizabeth (Natalie Portman) som ska spela Gracie. Hennes alltför närgångna research väcker gamla trauman och passioner till liv.


Att filmen “May December” har fått en Oscarsnominering i kategorin bästa originalmanus är inte så förvånande. Manuset är väldigt effektivt uppbyggt så att man inte riktigt ifrån första början vet i vilken riktning historien är på väg. På ytan känns filmen som en dramakomedi, men när man kommer in på djupet så snuddas ämnen som dysfunktionella familjerelationer och antydningar till sexuella övergrepp upp. Grundkonceptet i historien är att en 36-årig kvinna inleder en relation med en 13-åring. De gifter sig och får barn ihop. Kvinnan hamnar i fängelse pga den sjuka åldersskillnaden. Händelsen blir måltavla för åtskilliga rubriker i skvallerpressen. Då filmen filmen tar sin början så bjuds en skådespelerska som ska spela 36-åringen Grace in för att få göra research. Planen är att den märkliga relationen ska få en film som ska berätta sanningen bakom kärlekshistorien. Ju längre in i historien vi tittare dras med desto mer börjar frågan ställas om det verkligen rör sig om en kärleksrelation. Vems villkor är det som har styrt relationen osv är frågor som man ställer sig. Detta upplägg gör det hela spännande då man inte vet riktigt till en början vilka av karaktärerna man ska känna sympati för och vem som talar sanning.


Vi bjuds verkligen med på en resa där man inte vet vad man ska tro och tycka. Det är verkligen kontroversiella ämnen som styr denna film, men det görs på ett så finstämt sätt att att man näst intill köper det hela tills vissa händelseförlopp gör att man börjar tvivla kring vad man tycker om vissa karaktärer. Helhetsintrycket jag får av filmen “May December” är en annorlunda film där Julianne Moore och Natalie Portman verkligen briljerar i huvudrollerna. De gör sina karaktärer så bra att det är svårt att avläsa deras avsikter. Är skådespelerskan Elizabeth verkligen ute efter sanningsenlig gestaltning av Grace och är Grace så oskyldig som hon påstår sig vara. Och framförallt har äktenskapet med hennes unga make Joe varit på bådas villkor. Det är svårt att avläsa dessa saker när det är två så begåvade skådespelerskor är castade. Det är mycket på grund av Moore och Portman som den här smarta filmen som förvandlas till en psykologisk thriller ros i land. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “May December”.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Torsdag 7 mars 16:23

 

DEN SISTA RESAN


Radarparet Filip och Fredrik är högaktuella med en ny film som heter “Den Sista Resan”. Den filmen har jag varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


När Lars Hammar efter 40 år som älskad fransklärare i Köping går i pension ser han framför sig en ljuvlig “tredje ålder” med resor, vin och upplevelser tillsammans med sin fru Tiina. Men det blir inte som han tänkt sig. Istället för att ta för sig av livets goda blir Lars alltmer passiv och viljelös hemma i sin belgiska läderfåtölj, till både Tiinas och deras son Filips stora frustration, och förtvivlan. Då får Filip en idén att ta sin skröpliga gamla far till hans älskade Frankrike och låta honom återse de platser som han älskat mest i livet. Genom att göra samma bilresa som familjen brukade göra när Filip var barn och i hemlighet iscensätta några av livets härligaste ögonblick hoppas han kunna tända Lars livsgnista igen. Till sin hjälp tar Filip sin bästa vän Fredrik, några rejäla doser optimism och påhittighet samt en gammal orange Renault 4. Äventyret kan börja!


”Den sista resan” är en härligt livsbejakande film om att ha kämparglöden kvar trots de motgångar man kan stöta på när man känner sig gammal och inte längre lika behövd. Filip och Fredrik tar oss verkligen med på en känslomässig resa fylld av både tårar och skratt då de ska försöka ge Filips pappa livsgnistan tillbaka genom att låta honom uppleva sitt älskade Frankrike igen. Under filmen känns det bitvis ganska hopplöst för Filips pappa Lars att få livsglädjen tillbaka. Det är många gånger då man är nära till tårar när man ser filmen. Men samtidigt är det film om hopp och om att inte ge upp och istället försöka hitta det ljusa i tillvaron. Men det bjuds också under resans gång på mycket humor i form av skarpa och roliga kommentarer ifrån Lars Hammar. Det är så fint att bevittna hur han kämpar och hur man faktiskt ser att han skiner upp och blir lite av sitt forna jag när han får uppleva Frankrike igen.


Sammanfattningsvis är “Den Sista Resan” en väldigt fin och varm film som känns som det mest personliga projektet som har kommit ifrån Filip och Fredrik. Särskilt Filip Hammar öppnar upp sig och blir väldigt personlig i den här filmen och det är härligt att bevittna den fina far och son relation han och hans pappa har. Vill man uppleva en feel good movie i road trip anda fylld med tårar, humor och hopp om att livet kan bli bättre så ska man se “Den Sista Resan”. En femma av fem möjliga är mitt oundvikliga betyg till den här fina filmen som har hjärtat på det rätta stället.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Torsdag 29 feb 16:27

 

 

DUNE PART TWO


Så var den äntligen här! Uppföljaren på Denis Villeneuves mäktiga rymdepos som han briljerade med år 2021 på bioduken. Nu har jag varit och sett uppföljaren “Dune Part Two” på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


När Paul Atreides (Timothée Chalamet) finner Chani (Zendaya), kvinnan han sett i sina drömmar, väljer han att följa Fremen ut i öknen istället för att söka upp sina förföljare och de som störtat hans familjs imperium. Bara han kan förutse en mörk framtid, men kan han förhindra den?


Väntan på den här uppföljaren har varit lång pga av strejk i Hollywood och annat som har grusat filmens väg till bioduken. Så förväntningarna har hunnit byggas upp kraftigt. Jag kan inte säga annat än att förväntningarna blev uppfyllda och till och med överträffade dem. Även denna gång är det en visuellt vacker värld man får ta del av. Snyggt foto, stämningsfullt komponerat av Hans Zimmer mäktiga musik och allt man kan önska sig. Vi kastas in i handlingen precis där den första filmen avslutades. När vi lämnade ökenplaneten Arrakis senast så hade Paul Atreides och hans mor lämnats i öknen för att dö och möter därute fremenfolket. I “Dune Part Two” kastas vi som sagt in i handlingen direkt efer detta möte. Vi får bland annat träffa den unga kvinnan Chani som Paul tidigare har haft drömmar om. Vi får se deras relation utvecklas. Paul Atreides status förhöjs då frementfolket börjar att se honom som en slags messias som ska skapa en framtid åt dem alla på planeten Arrakis. Detta är utgångpunkten för den intrig vi får följa i denna andra del och den intrigen är väldigt spännande att ta del av. Första filmen fungerade som introduktion av den världen och dess karaktärer i detta rymdepos. Nu när dessa saker var bekanta så kunde allt flyta på i ett högre tempo än senast vilket gjorde att man var snäppet mer trollbunden denna gång som tittare.


Skådespelarprestationerna var det även denna gång toppklass på. Såväl ifrån redan etablerade skådisar som nya. Christopher Walken och Florence Pugh är några exempel på skådisar som briljerar som nytillkomna karaktärer. Men det starkast lysande tillskottet i castingen är denna Austin Butler som filmens skurk Feyd-Rautha.


Sammanfattningsvis får man allt det man önskar sig i denna uppföljare. Det är preics så storslaget och mäktigt som man hade hoppats på. Ljudet är helt fantastiskt och filmen bör verkligen upplevas på bio. Denis Villeneuve har återigen lyckats skapa ren filmpoesi. “Dune Part Two” är ett stort mästerverk och man längtar redan nu tills nästa del i detta mäktiga rymdäventyr. En självklar femma av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Dune Part Two”.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Torsdag 22 feb 17:50

 

BOB MARLEY: ONE LOVE


Reggaelegenden Bob Marley har nu fått en egen biopic film med titeln “Bob Marley: One Love”. Den har jag nu varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Filmen "Bob Malrey: One Love" är ett biografiskt drama om den legendariska reggaemusikern Bob Marley som hyllar den ikoniska artistens liv och musik - musik som inspirerade generationer med sitt budskap om kärlek och gemenskap. En stark berättelse om att övervinna motgångar och om livsresan bakom hans revolutionerande musik.


Reggae som musikgenrer är inte jag så bevandrad i, men musiken har inte undgått mig. Någon gång under slutet av 90-talet hände det att man satt i mörka och rökfyllda rum och iakttog när kompisar satt i ring och drog i sig en joint. Vid dessa få tillfällen var det ofta Bob Marleys stämma som ljöd ur högtalarna. Men själva artisten Bob Marley hade jag inga förkunskaper om direkt när jag satte mig biosalongen inför att få ta del av hans historia. Så mina förväntningar var att verkligen få lära känna personen bakom musiken. Dessvärre kan jag inte direkt påstå att de förväntningarna gick i uppfyllelse. När filmen har rullat igång så har storyn redan nått till när Bob Marley är en berömd och etablerad reggaeartist. Därefter tar filmen oss plikttroget med på dramatiska händelser ifrån Marleys karriär. Men tyvärr så sker detta väldigt svajigt och ofokuserat. Jag hade velat se lite ifrån stjärnans uppväxt, hur han formades till den ikon han blev och hur musiken växte fram. Uppväxten får man se lite av i återkommande, men inte direkt fördjupande flashbacks.


För att vara en musikfilm är det förvånansvärt lite musik man får ta del av. Det är bara några av de få största hitsen som dyker upp, och flera gånger under filmen kommer jag på mig själv med sitta och otåligt och vänta på att specifika låtar ska dyka upp. Så filmens själva upplägg känns oinspirerat och det verkar därmed som att filmskaparen inte riktigt vet vilken typ av historia det är som han vill berätta.


Sammanfattningsvis så blir man inte direkt rikare på kunskaper kring Bob Marley än vad man skulle kunna bli av en Wikipedia sökning på artisten. I Bob Marleys liv fanns många dramatiska skeenden som hade behövt mer djup. Hans politiska engagemang att förena nationer via sin musik och ett mordförsök på honom är bara några av de saker som rusar förbi utan substans under filmens gång. Kingsley Ben-Adir som spelar Bob Marley gör det bra och trovärdigt. Lashana Lynch som spelar hans fru gör även hon ett bra jobb. Men som sagt så har de ett spretigt manus att jobba med. Så deras talang får inte skina fullt ut. Jag hade förväntat mig ett mer ingående porträtt när det rör sig om grundpelare i en musikgenre. Så mitt betyg landar inte på mer än en svag trea av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Torsdag 15 feb 14:41

 

MADAME WEB


Sony nya Marvel-satsning “Madame Web” har jag nu varit på bio och sett. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


I Sonys Marvel-universum har vi tidigare fått filmer om Venom och Morbius. I den här filmen är det dags för karaktären Madame Web som är en av Marvels mest gåtfulla hjältinnor att få sin fristående ursprungshistoria berättad. Cassandra Webb (Dakota Johnson) är en ambulanssjukvårdare på Manhattan som efter en olycka börjar att utveckla klärvoajanta förmågor. När hon ställs inför avslöjanden om sitt förflutna möter hon tre unga kvinnor som har en viktig roll att spela i framtiden… om de bara kan överleva dagen.


Filmen “Madame Web” har blivit utdömd på förhand av många kritiker och publik efter Marvels senaste fiasko med filmen “The Marvels”. Så de förutfattade meningarna har inte direkt varit positiva för filmens väg till bioduken. Personligen hade jag inte heller så höga förväntningar när jag satte mig i biosalongen. Men när ljuset hade släcktes och filmen kommit igång så fick jag till viss del mina låga förväntningar ändrade. Det är en överdrift om att säga att det här är en film som är en av Sonys bättre Marvel-adaptioner, men den är inte fullt så dålig som “The Marvels”. I den filmen framgick det redan i trailern att upplägget var att introducera en grupp av kvinnliga superhjältar istället för att fokusera på Captain Marvel som borde ha varit den som stod i fokus i en uppföljare på en film om henne. Samt riktade den filmen sig lite väl mycket till en yngre målgrupp och fokuserade på en del karaktärer som förutsatte att man hade sett Marvels serier på Disney+ vilket inte jag har gjort. Så är inte fallet med “Madame Web” som fokuserar mest på sin titelkaraktär, medan de andra kvinnliga superhjältarna är mer biroller. Det upplägget vinner den här filmen mycket på.


Något som dessutom gör den här filmen intressant är att hjältinnan inte har några superkrafter som gör henne odödlig. Hennes enda kraft är att hon med klärvoajanta förmågor kan se in i framtiden. Att hon är dödlig och kan bli skadad gör det hela mer spännande än att se en hjältinna eller hjälte kunna ta emot hur mycket stryk som helst utan att bli skadad pga sin odödlighet. Dakota Johnson är dessutom väldigt passande i titelrollen och det är kul att se henne i en genre som sedan tidigare är outforskad mark för henne.


Sammanfattningsvis så fyller “Madame Web” sin funktion som superhjälte film. Man får ta del av en ny hjältinnas historia och det bör tilläggas att karaktären under filmens gång är under utveckling. Man får följa hur hon upptäcker sina förmågor och lär sig att kontrollera dem. Därav är den här filmen en introduktion av vad som komma skall. Så i kommande filmer om karaktären så kommer förmodligen Madame Webs förmågor att vara helt utvecklade och karaktärsdragen ifrån serietidningarna kommer hon nog ha fått i en större utsträckning. Jag gillade verkligen upplägget med framtidsvisioner som kan påverka ödet och att det förekom utan göra det för komplicerat att hänga med i svängarna.


Så nu ser jag bara fram emot att få se hur karaktären Madame Web utvecklas i kommande filmer där hon förekommer. Mitt betyg till filmen “Madame Web” är en trea av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Lördag 3 feb 18:00

 

ARGYLLE


Bryce Dallas Howard har dykit upp på bioduken igen för första gången sedan senaste “Jurassic World” filmen. Det har hon gjort med spionkomedin “Argylle” som jag har varit och sett. Jag ska därmed nu berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Elly Conway (Bryce Dallas Howard) är den tillbakadragna författaren till en serie bästsäljande spionromaner, vars idé om lycka är en lugn kväll hemma med sin dator och sin katt, Alfie. Men när händelserna i Ellys fiktiva böcker – som handlar om den hemliga agenten Argylle (Henry Cavill) och hans uppdrag att stoppa ett globalt spionsyndikat – börjar spegla en verklig spionorganisations hemliga agerande, blir lugna hemmakvällar ett minne blott.


När jag satte mig i biosalongen visste jag inte så mycket mer om filmen “Argylle” än att den skulle vara en komedi inom spionfilmsgenren och att den hade en imponerande casting. Därav hade jag inga direkta förväntningar på filmen “Argylle” innan jag såg den. Jag blev mycket positivt överraskad. Filmen innehåller vansinnigt mycket action i effektfullt koreograferade slagsmålsscener. Ett par originella scener i filmens final liknar inget man tidigare har skådat. Ett exempel på en sådan scen är när Bryce Dallas Howard sätter fast knivblad under skosulorna och åker skridskor över utspilld råolja samtidigt som hon eliminerar ett helt kompani av fiendesoldater. Det är en mycket underhållande scen som är väldigt snygg visuellt samtidigt som den är gjord med glimten i ögat. Den där med glimten i ögat är något som genomsyrar hela filmen “Argylle” och det upplägget för tankarna mycket till regissören Matthew Vaughns tidigare verk såsom “Kick-Ass” filmerna som innehöll mycket visuellt och snyggt koreograferade slagsmålsscener av den här typen.


Filmens själva upplägg med fiktion och verklighet som flyter ihop känns som ett smart upplägg och under resans gång finns det många överraskande twistar som är svåra att lista ut på förhand vilket gör “Argylle” ännu mer underhållande att se. Bryce Dallas Howard är mycket sevärd som den ofrivilliga hjältinnan. Hon har visat prov på viss komisk timing även i “Jurassic World” trilogin, men här får hon ta ut svängarna ännu mer och det är verkligen underbart att se hur hon bemästrar även komedigenren. Sam Rockwells funkar även väldigt bra med sin komiska energi som motpart. Det är deras lilla duo som står i fokus och de andra stora namnen i filmens casting hamnar lite i skymundan. Men Samuel L. Jackson, John Cena och Henry Cavill är även de mycket underhållande i de scener de dyker upp i.


Sammanfattningsvis så är det vi får en väldigt underhållande och rolig spinokomedi som är kryddad med ett bra soundtrack, lekfullhet och en bra balans av humor och spänning. Mitt betyg till filmen “Argylle” är en stark fyra av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Tisdag 30 jan 22:36

 

THE COLOR PURPLE


Steven Spielbergs gamla klassiker “The Color Purple” ifrån 1985 har fått en reboot som tar steget in i musikalvärlden. Jag har varit och sett filmen på bio och ska nu med den recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Celie skiljs från sin syster och hennes barn och ställs inför många svårigheter, inklusive en man som misshandlar henne. Med stöd från en sångerska och sin styvdotter finner hon till slut extraordinär styrka i de okrossbara banden i en ny typ av systerskap.


När “The Color Purple” fick en filmatisering i Steven Spielbergs regi så blev det en väldigt finstämd och gripande film som behandlade tunga ämnen som kvinnoförtryck, misshandel och separation ifrån de som står en närmst. Det var en bitvis långsamt berättad film som tog sig tid att lära känna karaktärerna och att sakta ta oss igenom deras livsöden. När filmen nu får en nyversion i form av en musikal så blir det mäktigt, storslaget och vackert. Musiken är riktigt bra och skådespelarna som är med levererar gåshud i näst intill varje musikalnummer filmen igenom. Dessvärre försvinner lite av allvaret och det mörka som den här historien innehåller. Det levereras mäktiga sångprestationer på löpande band vilket gör att man knappt hinner hämta andan och ta in det som sker mellan alla sångnummer. Detta gör att mycket av tonen som fanns i Steven Spielbergs fina film försvinner. Jag har inte läst boken som grundmaterialet är hämtat ifrån. Så jag vet inte riktigt hur bra Spielbergs version följde boken. Men gällande den här nya musikalversionen så tyckte jag skådespelerskorna som spelade Celie och hennes syster Nettie som unga kändes lite för gamla för sina roller. I Spielbergs version var de barn och i nyversionen spelas de av kvinnor i 25-års åldern vilket kändes lite fel i de scenerna. Men annars finns inget att klaga på i castingen. Danielle Brooks är filmens starkast lysande stjärna och det är hennes prestation som verkligen sätter spår efter att ha sett filmen. De övriga i filmens casting är också bra, men Danielle Brooks stjäl verkligen showen i de scener hon är med i.


Sammanfattningsvis så tycker jag man får det man förväntar sig. Men tyvärr så försvinner lite av den fina historiens tyngd av en massa mäktiga musikalnummer. Jag tror att ett mer avskalat format i form av en vanlig dramafilm hade passat filmen bätte. Men det är en fin film med mycket vacker musik framförd av talangfulla sångerskor. Så mitt betyg till filmen “The Color Purple” är en stark trea av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Söndag 28 jan 03:04

 

POOR THINGS


Oscarstider nalkas och vid sidan om filmerna “Barbie” och “Openheimer” är det filmen “Poor Things” som har fått flest nomineringar. Jag har varit och sett den elvafaldigt Oscarsnominerade filmen “Poor Things” och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Återuppväckt från de döda av den geniala och okonventionella vetenskapsmannen doktor Godwin Baxter (Willem Dafoe) börjar Bella (Emma Stone) sitt liv under hans beskydd, ivrig att lära sig allt. I sin avsaknad och hunger efter världslighet, rymmer Bella med Duncan Wedderburn (Mark Ruffalo), en slipad och utsvävande advokat, på en hisnande äventyrsresa över kontinenterna. Fri från sin tids fördomar, blir Bellas syfte tydligt att stå för jämlikhet och frihet.


Filmen “Poor Things” är baserad Alasdair Gray's roman med samma namn. Jag har inte läst boken. Därav kan jag inte göra någon jämförelse. Men det man får i filmen är en mycket bisarr historia där en ung gravid kvinna begår självmord. En vetenskapsman tar hand om hennes kropp och återupplivar henne. Han byter även ut hennes hjärna emot hjärnan ifrån barnet hon bar på. När Bella som hon heter sedan vaknar upp är hon en vuxen kvinna utåt, men mentalt är hon på ett barns nivå. Hon måste därför lära sig gå, prata och allt annat som en nyfödd person behöver genomgå. Den resan är väldigt spännande att följa. Hur Bella lär sig vad det innebär att vara människa och hur det är att vara människa i den omgivning vi lever i. Men det är inte bara en historia om att bli människa. Man får också följa Bellas sexuella uppvaknande, hennes frigörelse som kvinna och andra intressanta teman. Emma Stone gestaltar Bella fantastiskt och det är ganska givet att hon kommer att få en Oscarsstatyett för rollen. Med sina stora uttrycksfulla ögon och sitt proffsiga användande av sitt kroppsspråk driver hon fram likt en tornado filmen igenom. Detta till den grad att hon stjäl showen och ibland gör den övriga begåvade castingen i filmen smått osynlig.

Utöver Emma Stones mästerligt vackra och stilfulla porträtt av Bella så är filmen “Poor Things” väldigt visuellt vacker. Till en början så är filmen helt svartvit och längre in i filmen då Bella uppvaknande som kvinna tar form får filmen färg och det blir mycket färgglatt. Detta skapar en mycket vacker kontrast. När man ser filmen så känns den lite som något som filmskaparna Tim Burton och Guillermo del Toro skulle ha kokat ihop om de gjorde något tillsammans. De båda är filmskapare som ligger mig varmt om hjärtat. Så det bildspråket föll verkligen mig i smaken. Filmen känns även som något nytt och originellt som inte liknar något jag tidigare har sett.


Sammanfattningsvis är filmen ett galet, bissart och vackert mästerverk som bjuder på enastående skådespeleri. Såväl ifrån Emma Stone som hennes motspelare Willem Dafoe och Mark Ruffalo. För den känsliga tittaren som inte klarar av att se nakenscener eller blodiga operationsscener så bör man välja en annan film. Men mig föll filmen som sagt helt i smaken och på sina ställen innehåller den också en hel del välkommen humor. Mitt betyg till filmen “Poor Things” är en självklar femma av fem möjliga.

 

 


Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

GÄSTBOK


Skapa flashcards