retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - Lördag 13 okt 20:18

EN FÖR MIG VIKTIG ERA INOM TELEVISIONEN HAR NU NÅTT SITT SLUT.


Ja, man får väl säga att drottningens avslutande ord då vi får besöka sagovärlden Storybrook för sista gången är ord som stämmer bra överens på verkligheten och den resa jag tvingats göra för att få se hela serien "Once Upon A Time" och alla dess avsnitt. Först gick det på Kanal 5 en gång i veckan där det var luddigt ibland huruvida när det gick i repris om man råkade missa det. Hade man inte möjligheten att se reprisen så skulle man betala pengar för att se serien på nätet. Efter några säsonger beslutade femman sig för att visa programmet i sin systerkanal Kanal 11 utan att kolla upp hur många av "Once Upon A Times" trogna tittare som faktiskt hade Kanal 11 i sitt utbud. Till slut fick vi Kanal 11 i mitt hushåll. Men sen var det innan säsong 5 skulle dra igång stridigheter kring om kanalen skulle ingå i kanalutbudet för oss i lägenhet. Det problemet löste sig och jag kunde följa serien enda tills några avsnitt in i den här sjunde och sista säsongen som denna krönika handlar om. Mitt i den sista säsongen så tog Kanal 11 beslutet att avsluta sändningarna av serien utan någon som helst anledning eller förklaring. Man fick tjata innan man ens fick svaret att serien inte kommer att visas mer. Så rötäggen fick det som de ville. Avsikten måste väl ha varit att de vill att man skulle bojkotta kanalen. Annars väljer man inte att visa tråkiga serier eller repriser i tablån istället för att visa den enda intressanta serie som de hade i sitt utbud. Nu fick jag alltså min andra chans på dvd och har där med fått mitt happy ending. Nu ska jag berätta lite vad jag tyckte om avslutet på denna långa och sagolika historia som trollbundit mig så länge i sju långa säsonger.


Jag var först tveksam till den sista säsongens upplägg. Detta för att det var en lång lista av seriens omtyckta och bärande karaktärer som inte skulle fortsätta att vara med i den avslutande säsongen.Kanal 11 gjorde inte det bättre heller precis genom att bryta sändningen av serien innan man kommit in i sjunde säsongen och riktigt börjat förstå upplägget. Nu när jag har den på dvd så fick jag god tid på mig för just detta och sakta, men säkert började jag faktiskt förstå upplägget och uppskatta det. Många av huvudkaraktärerna fick sina efterlängtade happy endings redan i näst sista säsongen. Därmed var deras historier färdigberättade och de som inte fått lyckliga slut än var de vi fick följa tillsammans med några nya karaktärer. Det börjar med att Henry beslutar sig för att lämna Storybrook för att söka äventyr i världen utanför. Där visar det sig att tiden har gått framåt och Henry är vuxen när han kommer dit. Där finns en ny förbannelse att bekämpa för att förhindra att en ny kastas av några nya skurkar. Det blir ibland lite svårt att hänga i vilken parallell tidslinje karaktärerna vistas då det hoppas fram och tillbaka.


Men efter ett tag bryr man sig inte om det man kanske inte förstår. Man kan fylla i de luckorna nästa gång man ser säsongen. Det jag gillade mest ifrån den sjunde säsongen var återanvändandet av historien "Alice in Wonderland". Denna gång en version som till dialogen var uppenbart inspirerad av Tim Burtons version av berättelsen. Samt gillade jag att "Once Upon A Time" bröt isen och lät två kvinnliga karaktärer bli kära i varandra. Något gaytema har i alla fall inte jag läst eller sett i sagornas värld förut. Rumplestiltskin får dessutom sitt lyckliga slut tillsammans med sin älskade Belle efter att han upphört att vara The Dark One, besegrat en annan version av sig själv och offrat sitt hjärta för att få en döende Captain Hook att överleva. Det är så den sista förbannelsen bryts. Men Regina bestämmer sig i slutet för använda sin magi till något gott. Hon förenar med sin magi alla de olika sagorikena på ett och samma ställe som givetvis är Storybrook. Där kröns hon av dessa förenade sagoriken till drottning fast med titeln "The Good Queen" denna gång. Den onda drottningen som började det onda med att kasta en förbannelse blir alltså god och får till slut sitt lyckliga slut. Man får dessutom en återförening av alla de karaktärer som hoppade av i förra säsongen. Jag är nöjd med slutet. Men blev till en början nervös när en massa twistar drogs igång i näst sista avsnittet. Det löste sig till det bästa i alla fall och sagan avslutades med den värdighet man hade hoppats på.


Men vemodigt och känsloladdat kändes det att ta farväl av den här serien som varit en så stor del av mitt liv i många år. Allra helst i de allra sista scenerna då man får följa en långsam kameraåkning genom Storybrook som avslutas med en vägskylt där det står "Leaving Storybrook". För det är ju precis vad man gör. Men man kan ju återvända dit när man vill förvisso när man har hela serien på dvd. Men det känns märkligt att serien nu faktiskt på riktigt är slut. Jag älskar serien och dess karaktärer och det kommer jag alltid att göra just för att det är en så mysig, positiv och magisk serie som inger hopp till tittaren som ser på den.

 

 

 

 

 


ANNONS
Av Paul Karlsson - Onsdag 10 okt 18:46

 

VENOM


Att Spider-Man skurken "Venom" skulle få en egen film har det ryktats om länge. Nu har detta skett och jag har sett filmen på bio. Lyckas de att berätta en historia som ger karaktären värdighet? Det ska jag berätta nu med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.


Eddie Brock (Tom Hardy) har länge försökt avslöja den ökände grundaren av Life Foundation, geniet Carlton Drake ( Riz Ahmed) Jakten på sanningen blir en besatthet som förstör hans karriär och förhållandet med flickvännen Anne Weying (Michelle Williams). När han undersöker ett av Drakes experiment, förenas utomjordingen Venom med Eddies kropp, och plötsligt har han otroliga superkrafter och förmågan att göra i stort sett vad han vill. Förvriden, mörk, oförutsägbar och driven av raseri, tvingar Venom Eddie att kämpa för kontrollen över de farliga egenskaperna, vars styrka är både skrämmande och berusande. När Eddie och Venom behöver varandra, blir föreningen allt starkare. Var slutar Eddie och var börjar Venom?


Först och främst vill jag inleda med att den här av andra kritiker totalsågade filmen faktiskt inte är så urusel som den påstås vara. Det må hända att den är något seg i starten. Mycket segas ut för att karaktären Eddie Brock ska introduceras ordentligt för tittarna så att man vet vem personen bakom Venom masken är. Alla bär vi på masker istället för att visa vårat inre tankeliv är nämligen lite av budskapet i filmen. Och den snubblar ibland i all vetenskap som ska förklaras kring symbioten som Eddie blir smittad av. Samt syftet med de ofrivilliga försök och experiment som utförs på människor genom att testa symbioten i deras kroppar. Syftet är att använda symbioten för att kunna överleva ute i rymden då vår planet går under. Eddie Brock blir smittad och därefter kommer filmen igång på allvar. efter att halva speltiden av den drygt 2 timmar långa filmen har dragit igång.


Jag är inte superpåläst kring karaktären Venom. Det lilla jag har läst och sett är hans medverkan i Spider-Man sammanhang. Spider-Man dyker aldrig upp i filmen vilket jag upplevde som konstigt då jag först hörde att de skulle börja med att göra en Venom film istället för att introducera en ny Spider-Man först. Men efter att ha sett filmen så tycker jag att karaktären står stabilt på egna ben. Tom Hardy gestaltar honom bra som en slags anti-hjälte med glimten i ögat. Karaktären har både humor och allvar i en bra balans och för oss som sett honom "Mad Max: Fury Road" så känns det intressant för omväxlings skull att se honom i en mindre tystlåten roll. Det är även Tom Hardy som står för det bästa i filmen som är den schizofreni-liknande dialogen mellan symbioten Venom och Eddie Brock. Konflikten om han ska vara en god och välmenande hjälte eller ge efter för Venoms hunger efter färskt människokött är mycket underhållande att följa.


Samt så är actionscenerna snygga. Framför allt en motorcykelscen i början av den del av filmen som är mer fartfylld. Men även en snygg duell får man se framåt slutet där filmens skurk är involverad. Jag får säga att jag är mycket nöjd med filmen. Något mästerverk blir den aldrig. Men man blir intresserad av att se mer av karaktären om man nu fler filmer får se dagens ljus med tanke på den dåliga kritiken den fått. Jag är som sagt inte enig med dessa kritiker och vill se mer. Särskilt efter en extrascen under filmens eftertext då Woody Harrelson dyker upp och hintar om en intressant fortsättning.


Sammanfattningsvis så kan jag rekommendera filmen om man gillar serietidningsäventyr som inte tar sig själv på allt för stort allvar. Gällande det där med R-Rated så vet jag ej vad det är de klippt bort för att göra filmen mer barnvänlig. Jag tycker att den är ganska olämplig för barn som den är. Karaktären biter ju faktiskt huvudet av sina offer. Men vi får se om det kommer en extended version senare på dvd. En trea av fem möjliga ger jag filmen "Venom" i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - Söndag 7 okt 13:02

 

A STAR IS BORN


Lady Gaga är min stora idol. Jag har därav väntat i något som känns om en evighet på att få se hennes första medverkan som huvudrollsinnehavare i en långfilm. Nu blev det äntligen dags i filmen "A Star is born" som jag har varit och sett på bio. Om filmen levde upp till mina förväntningar ska jag med denna recension tala om. Men först lite om filmens handling.


Ally (Lady Gaga) har precis gett upp drömmen om att slå igenom som sångerska, när hon en dag upptäcks av musikern Jack (Bradley Cooper) som hjälper henne in i rampljuset. Men när Allys karriär äntligen börjar ta fart så håller deras relation på att rasera – samtidigt som Jack kämpar mot sina inre demoner.


Bradley Cooper som gör den manliga huvudrollen regidebuterar med den här filmen. Inte nog med det. Han fick även lära sig att sjunga eftersom alla sångnummer är inspelade live i filmen. Bara det är han värd en eloge för. Han skänker även sin karaktär den svärta den behöver och resultatet blir verkligen en trasig människa som är en riktigt dalande stjärna. Han får verkligen glänsa i sin roll och när jag tänker tillbaka på Bradley Coopers karriär så har jag kommit fram till att det här måste vara hans hittills bästa rollprestation.


Sedan har vi en stigande stjärna. Lady Gaga som den vanliga tjejen Ally som möter Bradley Coopers trasiga rockstjärna Jack vilket är upploppet till en allt annat än ljus kärlekshistoria. Ally har ett vanligt jobb hon är trött på och skriver låtar som hon i hemlighet drömmer om att få sjunga på en stor scen. Hon vågar inte för hon har fått höra att hon inte är vacker och karismatisk nog att stå på en scen. Men så övertalar Jack henne att göra en duett med honom på en rockkonsert. Och därefter får de ombytta roller.


Att Lady Gaga är duktig på att sjunga överraskar inte mig. Det visste jag innan. Det är där hon har sin trygghet. Men det är hennes första stora filmroll och hon imponerar verkligen på den fronten. Hon gestaltar en person som försöker att var tuff utåt men egentligen är väldigt skör på grund av ett dåligt självförtroende. När hon tar det stora steget upp på scenen blir det bara så mäktigt. Man får gåshud och till och med skäggstråna reser sig. Musiken är helt underbar och den kemi Copper och Lady Gaga har tillsammans är oslagbar både på rockscenen och i de mer känslomässiga scenerna. Man tror på deras relation och blir riktigt tagen.


Sam Elliot dyker också upp i en viktig biroll som han gör mycket bra. Men huvudpersonerna är de som glänser i sin vackra kontrast till varandra och alla andra hamnar i bakgrunden. Filmen "A Star is born" erbjuder glädje, sorg, kärlek och en massa fin musik. Den kan starkt rekommenderas för att den har allt det där. Man får sitta i biostolen och torka tårarna innan man lämnar salongen med en känsla inombords som känns glad och varm. Minst tre Oscarsnomineringar gissar jag på att "A Star is Born" kommer att få. En mycket bra film med budskapet att våga tro på sig själv. Jag ger den en femma av fem möjliga i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Tisdag 18 sept 06:03

 

UNGA ASTRID


Jag har nu varit och sett filmen "Unga Astrid" och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


När Astrid Lindgren var väldigt ung hände något som påverkade henne fundamentalt, en kombination av mirakel och missöde som kom att forma hela hennes liv. Det var en händelse som gjorde henne till en av de mest nyskapande kvinnorna i vår tid och den sagoberättare en hel värld kom att älska. Det här är berättelsen om när en ung Astrid, trots tidens förväntningar och religiösa påbud, bestämde sig för att bryta mot samhällets normer och följa sitt hjärta. Unga Astrid är en fri tolkning av händelser i Astrid Lindgrens tidiga liv.


Filmen skildrar en väldigt kort period av Astrid Lindgrens liv. Vilket gör att man inte får veta så mycket om hur hennes författarkarriär utvecklade sig. Det känns lite trist. Men och andra sidan så är redan den delen av hennes liv ganska välkänd och berättad. Man får istället ta del av en ganska okänd del av hennes liv som det inte har berättats så mycket om och det är förmodligen den period som skildras i filmen som har format henne till den författarinna hon blev. Så lite oväntat kändes det faktiskt som att det räckte med att få denna korta inblick i hennes liv. Det är en mycket gripande och varm historia man får ta del av. Samtidigt som historien är fylld av sprudlande glädje så finns de vemod och sorg. Det finns inte mycket att klaga på. Alma August gör ett väldigt bra porträtt av en ung Astrid Lindgren och hennes agerande griper verkligen tag i tittaren och man känner verklig med henne. Det enda som känns lite konstigt i filmen är att Maria Bonnevie och Magnus Krepper som spelar Astrids föräldrar pratar bred småländska när ingen annan i filmen gör det. Men annars får man det man förväntar sig av en biografifilm.


Jag kan stark rekommendera filmen för den som vill veta mer om Astrid Lindgrens liv och de delar av det som kanske inte alla känner till så väl. Det är en mycket fin film på många sätt som inte lämnar ett öga torrt. En fyra av fem möjliga får filmen "Unga Astrid" av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Lördag 15 sept 17:19

 

THE PREDATOR


Nu har jag varit på bio och sett den fjärde filmen "Predator" filmen och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Genetiskt uppgraderade med DNA från andra arter är universums farligaste jägare den här gången starkare, smartare och dödligare än någonsin. När en ung pojke av misstag råkar trigga deras återkomst till jorden kan bara ett gäng avdankade ex-soldater och en missnöjd NO-lärare förhindra slutet för mänskligheten.


Tempot är högt i "The "Predator" ifrån början till slut och man blir aldrig direkt uttråkad. Och en hel del humor levereras av det dysfunktionella soldatteamet som är planetens enda räddning då predators anländer till Jorden. En hel del spektakulära actionscener levereras och man får se en hel del predators i närkamp både mot varandra och i strid med människor vilket är mycket underhållande. Detta räcker dessvärre inte hela vägen. Intrigen känns lite väl tunn och filmen försöker vinna för mycket på låg och grabbig humor ifrån soldatgänget. Men historien om den autistiska pojken (Jacob Tremblay) som råkar trigga predators återkomst till Jorden lyfter filmen lite. Hade den delen av historien fått mer fokus så hade filmen blivit mer lyckad. Nu får den dessvärre inte det. Det fokuseras istället mer på trams. Om man inte har för höga förväntningar så är filmen underhållande och har en skön känsla av 80-tal över sig vilket ger den den viss charm.


Men som sagt något mästerverk blir filmen aldrig. Ska man se en riktigt bra Predator film så kan jag mer rekommendera "Predator 2". En trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen "The Predator".

 

 

 

Av Paul Karlsson - Lördag 8 sept 17:08

 

THE NUN


En läskig tavla med ett porträtt av en nunna som fick liv med demoniska ögon och var upphovet till den ondska som spökade i den mycket skrämmande och välgjorda skräckfilmen "The Conjuring 2". Skulle mystiken kring denna karriär bevaras eller borde karaktären i tavlan få en egen spin-off. Svaret på detta kommer jag att ge er i denna recension på just en sådan spin-off som kort och gott heter "The Nun". Men om förväntningarna blev uppfyllda ska jag snart berätta. Men först lite om filmens handling.

 

När en ung nunna tar sitt liv på ett kloster i Rumänien skickar Vatikanen en präst (Demián Bichir) och hans lärling (Taissa Farmiga) för att utreda fallet. Tillsammans upptäcker de en väl bevarad hemlighet och en ondska som hade varit bäst om den hade fått vila i frid utan att bli frisläppt.


Om vi säger som så att Kommandorans själ inte fick någon förlåtelse av Emil för att hon stal körven ifrån de fattiga i fattighuset i Katthult och blev upptäckt i varggropen och därefter dog med en själ utan frid i en Emil i Lönneberga spin-off. Då har vi nästan filmen "The Nun". Med detta vill jag inte säga att filmen var urdålig. Om man bortser ifrån att klosterbyggnaden som är skådeplatsen för filmens skräckupplevelser ser ut som skolan Hogwarts där Harry Potter har pluggat magi så är miljöerna väldigt obehagliga. Allt ser gotiskt och viktorianskt ut. Det är väldigt stämningsfullt när karaktärerna med endast ljuset av en ett levande ljus smyger omkring i gamla klosterkorridorer med en spökande nunna i sitt följe utan vetskap om det. Samt så är utsidans dimfyllda kyrkogård väldigt kuslig. Man får kalla kårar av miljöerna och sitter många gånger på helspänn och försöker förbereda sig på plötsliga händelser och höga skräckljud.


Men när man vant sig vid detta och fått se den läskiga nunnan uppenbara sig på likartade sätt lite för många gånger så tar överraskningsmomenten slut. I en scen framåt slutet då nunnan är i klostrets vattenfyllda källare så uppenbarar sig hennes gestalt över vattenytan till mäktig kyrklig musik. Detta ska framstå som en läskig scen. Men effekten blir istället att man är nära att börja skratta. Samt så har filmens stylist givit nunnan en väldigt rolig och spetsig näsa som också lockar till skratt. Utan att avslöja för mycket saknar också slutet logik om man ska överanalysera.


Sammanfattningsvis får man alltså en småkuslig historia. Demonen Valac som antar formen av en nunna blir alltså inte tillräckligt intressant och skrämmande för en film. En spännande stämning byggs upp. Men det är möjligt att filmen kunde ha blivit mer skrämmande om man hade fått se nunnans ansikte lite färre gånger och man istället hade fått se henne som en skuggestalt fram tills filmens final. Då hade kanske skräcken blivit mer psykologisk. Jag ger filmen godkänt i alla fall. Den är ändå en pusselbit i den läskiga "The Conjuring" sagan. Men vill man ha en läskig spin-off kan jag mer rekommendera filmen "Anabelle 2". 3/5 blir mitt slutgiltiga betyg till filmen "The Nun" som är film som man mycket väl kan se på bio utan att riskera att komma hem med nerbajsade underkläder.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Söndag 12 aug 17:39

 

SLENDER MAN


Jag har varit och sett skräckfilmen "Slender Man och ska nu med den recension berätta vad jag tyckte om filmen. Men först lite om handlingen.


I en liten stad i Massachusetts försöker en grupp vänner som är fascinerade av internetmyten kring Slender Man att bevisa att inte den där långa, tunna figuren med onaturligt långa armar och ett ansiktslöst ansikte existerar. Efter att de har tittat på en video på internet som sägs frambringa Slender Man så försvinner en i gänget mystiskt och därefter händer allt mer konstiga saker.


Filmen "Slender Man" börjar bra och har en kuslig stämning över sig. Men dessvärre räcker det inte hela vägen. Manuset är för bristfälligt och har för många logiska luckor. Riktigt skrämmande blir det aldrig. Det bjuds på en del visuellt obehagliga scener med uppenbara influenser av The Ring och liknande filmer med Hong Kong skräckfilmer som originalförlagor. Men direkt skrämmande blir det som sagt inte, Karaktärerna man får följa som blir förföljda av Slender Man får man inte någon direkt sympati för. Därmed bryr man sig inte ifall de överlever eller ej.


På grund av att det finns vissa kusliga scener bland annat ute i skogen då karaktärerna jagas av Slender Man så höjs stämningen lite grann. Men mellan dessa scener blir filmen mest ett sömnpiller. Ska man se en bra skräckfilm om en vålnad som förföljer barn så kan jag mer rekommendera filmen "The Woman in Black". Karaktären "Slender Man" är helt enkelt inte tillräckligt intressant för hel film visade det sig. Filmen lever med andra ord inte upp till den hype som har spridits kring den. En tvåa av fem möjliga är mitt betyg till filmen "Slender Man".

 

 

 

Av Paul Karlsson - Måndag 23 juli 16:03

 

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN


Det har sedan succén med den första filmatiseringen av ABBA-musikalen "Mamma Mia!" i tidigt stadium pratats om att göra en fortsättning. Finns en fortsättning på den musikalen att berätta och skulle det var intressant att se en var frågan jag spontant ställde mig då ryktena om en uppföljare började att spridas. Nu finns en uppföljare och jag har varit och sett den på bio. Därmed tänker jag nu att avslöja huruvida mina förväntningar blev uppfyllda. Men först lite om handlingen.


Sophie (Amanda Seyfried) hade knutit vackra band till alla sina pappakandidater (Pierce Brosnan. Stellan Skarsgård och Colin Firth). Pojkvännen Sky (Dominic Cooper) var både snygg och snäll och samtliga väninnor solbrända och glada. Oberoende av ålder. När vi nu återvänder är stämningen en annan. Luften är tung av vemod och mitt i den emotionella svallvågen står Sophie inför att inviga det nyrenoverade hotellet. Hur skall det gå? Vilka vänner har tid att komma? Hinner allt bli klart i tid? Vem skall hon dela den potentiella framgången med? Medan Sophie kämpar med de praktiska arrangemangen flyr hennes tankar till tiden som formade hennes mammas liv. Hennes mamma Donna (Meryl Streep) lever inte och det är för att uppfylla mammans dröm som hon fortsätter att driva hotellet och därmed berättas historien om hur allt började i hennes mammas förflutna på en vacker paradisö i Grekland.


Vad har man att förvänta sig av en musikal som har fått sitt slut? Och någon ny musik kan man ju inte få av ett band som har lagt av. Spekulationerna kretsade därför kring vilka gamla låtar som är oanvända i musikalsammanhang och hur de kan bygga upp ännu en intressant historia på dessa låtar. Detta får jag väl ändå säga att de delvis har lyckats med.


Den stora överraskningen för mig var att Meryl Streeps karaktär inte har mycket speltid. Sjunga får hon göra. Men inte som karaktär i det nutida filmberättandet. Lily James har tagit sig an hennes roll i en yngre upplaga då handlingen mest utspelar sig i det förflutna och anknyter till de nutida karaktärerna som vi lärde känna i den första filmen. Detta ger förstås utrymme för nya stjärnor att briljera i sång. Bland annat Cher och Andy Garcia får visa upp sina sånginsatser i en imponerande version av ABBA-klassikern "Fernando".


Så nytt blandas med gammalt. Detta kanske är nödvändigt för att historien inte bara ska kännas som en upprepning. Vissa av låtarna ifrån förra filmen dyker upp igen och blandas med andra låtar som inte var med i den första filmen. Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård och Colin Firth dyker upp som de potentiella papporna till Sophie och har funnit frid i att de är just tre pappor. Christine Baranski och Julie Walters levererar även denna gång humoristiska inslag som Donnas härligt galna väninnor. Jessica Keenan Wynn och Alexa Davies funkar bra som deras yngre versioner i scenerna som handlar om det förflutna. Även skådisarna som spelar de yngre versionerna av papporna gestaltas trovärdigt.


Så sammanfattningsvis så blir man ganska nöjd. Filmen är inte lika bra som den första. Men är fylld med glädje och fina musikalnummer som får åskådaren att drömma sig bort till ett vykortsvackert Grekland. Att historien har vissa logikluckor får man svälja. Det är ju trots allt en musikal. Att Cher dyker upp ur tomma intet utan någon större förklaring som Sophies mormor får man helt enkelt köpa. Allt behöver inte vara logiskt när det handlar om sång och dans. Musiken är välanvänd och Björn och Benny har fått några roliga uppdykanden under filmens gång.

Nytt blandas med gammalt i filmen "Mamma Mia! Here We Go Again".


Så vill du uppleva nostalgi och samtidigt ha ett öppet sinne för förändringar så kan jag rekommendera filmen. Själv ger jag den godkänt som en något upprepande uppföljare. Vackra grekiska miljöer, humor och välmående, blandat med en liten portion av vemod. En trea av fem möjliga tycker jag att är ett lämpligt betyg att tilldela filmen.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se