retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - Lördag 6 jan 18:49

 

TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL


Bioåret 2018 har jag inlett med den av mig väldigt efterlängtade filmen "Ted - För Kärlekens Skull" som är en film om den svenska väldigt framgångsrika popstjärnan Ted Gärdestads liv. Om filmen levde upp till min förväntningar ska jag berätta i den recension Men först lite om handlingen.


Ted Gärdestads makalösa genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet greps Sverige av total Ted-feber och hela landet fascinerades av hans glädje, energi, talang och fantastiska låtar. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Filmen är en berättelse om en av vår tids största kompositörer, hans orubbliga relation till brodern Kenneth, till musiken och till livet. Teds livsöde kom att beröra en hel nation. Hans musik har på många sätt definierat svensk pop, med texter av brodern Kenneth, fyllda med liv, kärlek, smärta och hopp.


Filmen är en mycket kärleksfull hyllning till Ted Gärdestad som till största del fokuserar på den gladare delen av hans liv om hur framgångssagan började. Det fokuseras en del på den sorgliga delen av Teds liv med hans sjukdom och sådant. Men till filmens stora fördel får inte det tragiska slutet som Ted mötte så jättestort fokus. Istället får vi bevittna en vacker film om kärleken mellan Ted och hans bror Kenneth och hur de skapade musik tillsammans för att sedan nå framgång. Filmen är också en intressant tidsskildring över hur 70-talet var i Sverige. Tidsandan har verkligen på ett effektivt sätt återskapats med kläder och peruker. Kul är det dessutom att man får ta del av många andra artister ifrån denna tidsepok som korsat Ted Gärdestads resa eller haft samarbeten med honom. Bla Abba, Povel Ramel, Björn Borg och andra celebriteter dyker upp under filmens gång castade med bra skådespelare.


Adam Pålsson levererar verkligen i huvudrollen både sångmässigt och i gestaltandet av karaktären. Det är ingen liten utmaning han har fått att tackla rollen som Sveriges genom tiderna största popikon. Men det gör han verkligen med värme och kärlek för sin karaktär. Han borde få en Guldbagge för sin prestation. Bra är även Peter Viitanen som hans bror Kenneth Gärdestad. Det är bröderna Gärdestads relation och skapande av musik tillsammans som är det intressantaste med filmen och den relationen gestaltar Adam och Peter väldigt bra.


Det finns knappt något negativt att säga om denna ljuvliga filmatisering av Ted Gärdestads liv. Den har hjärtat på rätta stället och man rycks genast med i den intressanta och fina historien om hans liv. Vad som är veklighet och fiktion känns oviktigt. Det räcker gott och väl men att filmen är en fin hyllning till Ted och all den fina musik han givit oss under sitt korta liv. Dessutom gör filmen att man blir mer nyfiken på Ted Gärdestad och vem han var och vill ta reda på med mer. Det är precis den effekt jag tycker att biografier om kända personer ska ha. En stark fyra av fem möjliga får filmen "Ted- För Kärlekens Skull" av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 28 december 2017 18:06

THE GREATEST SHOWMAN


Jag har nu varit och sett filmmusikalen "The Greatest Showman" som blev min sista film på bio under år 2017. Jag ska strax berätta vad jag tyckte om den. Men först lite om handlingen.


Den unge P.T .Barnum (Hugh Jackman) kämpar sig ur rännstenen och lyckas så småningom gifta sig med sin stora kärlek, societetsflickan Charity (Michelle Williams). De har inte mycket men de har varandra och sina två söta flickor och gör sitt bästa för att skapa magi i vardagen. Men Barnum nöjer sig inte med det lilla. Han drivs av en stenhård ambition att bevisa för hela världen att han inte är det där fattiga ensamma gatubarnet längre. Med list och glatt humör och med en massa musikalnummer snickrar han ihop en helt egen cirkus, bestående av olika utstötta typer som får ett riktigt hem. Han lyckas också övertyga den rike Phillip Carlyle (Zac Efron) att ge upp tanken på att finna en plats i överklassen och slå följe med cirkusen istället.


"The Greatest Showman visade sig bli en mycket mäktig och vacker avslutning på detta filmår. Den hade allt man kan önska sig av en filmmusikal. Visuellt vackra miljöer, bra sångnummer och skådespelare som levererar väldigt bra sångmässigt. Att Hugh Jackman levererade sångmässigt var inte direkt en överraskning. Det har man fått se prov på både i "Les Miserables" och när han var värd för Oscarsgalan för några år sen. Men det var spännande att bland annat se svenska Rebecca Ferguson leverera i rollen som Jenny Lind som gav henne ett par riktigt mäktiga sångnummer. Kul även att få se Zac Efron sjunga något mognare än High School Musical låtar. I mångt och mycket påminde "The Greatest Showman" om filmmusikalen "Moulin Rouge" fast med den stora skillnaden att den enbart innehöll nyskrivet material. Låtarna i "Moulin Rouge" var till största del bara redan etablerade sångklassiker i populärkulturen vilket förvisso också var trevligt. Men det blev lite intressantare med helt nyskrivet material.


Det finns i princip inget negativt jag har att säga om denna ljuvliga filmmusikal. Man fick rysningar och håren reste sig då man fick bevittna alla mäktiga sångnummer. Dessutom så hade filmen ett vackert budskap om att våga leva ut sina drömmar oavsett vilka hinder man stöter på i livet. Intressant var det också att historien hade viss verklighetsförankring och handlade om personer som har levt och existerat. Rebecca Fergusons karaktär Jenny Lind exempelvis känner vi svenskar till för att hon var motivet på våra 50-lappar innan sedlarna byttes ut med nya motiv. En femma av fem möjliga får filmen "The Greatest Showman" av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 15 december 2017 17:15

STAR WARS: EPISODE VIII - THE LAST JEDI


Den efterlängtade tidpunkten är nu nådd. Vi har fått återkomma till en galax långt, långt borta för att eventuellt få våra frågor besvarade. Vad har Luke Skywalker haft för sig sedan sist? Vilken roll spelar Princess Leia med tanke på Carrie Fishers död och kommer några släktband eller konstiga schismer mellan den mörka och ljusa sidan i kraften att avslöjas? Jag har nu sett filmen och har svaren. Men det här är en filmrecension där jag så smidigt som jag kan ska kringgå dessa frågor för att bevara överraskningsmomentet för att mina läsare ska slippa spoilers. Men innan jag berättar vad jag tyckte om filmen "Star Wars: The Last Jedi" så tänker jag nämna lite om handlingen.


Rebellerna är under en attack. The New Order använder sig av sitt nya vapen krigsskeppet "Dreadnaught" som har potentialen att släcka ut den upproriska gnistan en gång för alla. En hektisk evakuering tar vid. General Leia (Carrie Fisher) och Poe Dameron (Oscar Isaac) måste göra allt som står i deras makt för att rädda den spillra av hopp som fortfarande finns kvar i galaxen. Samtidigt får vi återse Rey. Hon har precis lyckats spåra upp Luke Skywalker som hon hoppas på att ska hjälpa rebellerna att vinna kriget en gång för alla. Den mystiske Snoke (Andy Serkis) med sin lärling Kylo Ren (Adam Driver) styr på den mörka sidan av kraften och den ljusa sidans nya kämpe Rey (Daisy Ridley) måste hitta både sin inre styrka samt övertyga Luke om att återvända för att förhindra rebellernas totala nederlag.


En visuellt vackert och episkt rymdsaga får vi med alla dess ingredienser. Miljöerna är vackra. Framförallt den planet där Luke Skywalker har valt att spendera sitt numera mer bittra exilliv. Utöver den fridfulla paradisplaneten där Luke lever ett "Cast Away" liknande och skäggigt liv så utspelas filmen mest på rymdskepp om man bortser ifrån rebellernas rymdbas där filmens mäktiga final utspelar sig.


Svar på det som blev obesvarat i förra filmen fick vi delvis.Att det här är en film tillägnad karaktären Luke Skywalker har nog de flesta som är läskunniga och har kommit så här långt in i min recension kunnat räkna ut. Man får veta vad han har haft för sig i alla år då han lyst med sin frånvaro i berättelsen och vi får även veta lite om bakgrunden till den situation som ledde till den situation han är i då filmens handling tar vid. Han får sin mäktiga strid emot Kylo Ren och transportsträckan dit ger oss många spännande intriger i klassisk såpopera i rymden tradition. Carrie Fisher får även en hel del mäktiga scener som hyllar hennes förmodligen sista medverkan i rymdsagan. Hennes avslut som skulle ha blivit i nästa film är min gissning. Filmens regissör Rian Johnson har trots detta valt att inte göra om något i historien vilket jag tycker är smart. Det är vad Carrie Fisher hade velat. Att hennes karaktär får fortsätta som vanligt i den här filmen där hennes scener turligt nog hann spelas in. Det blir med andra ord mycket känslosamt. Carrie levererar nämligen sin karaktär professionellt och med en lite gnutta humor. Det var just humorn som kännetecknade Carrie Fisher som privatperson och nu gav hon äntligen sin Star Wars karaktär dessa karaktärsdrag. Detta var de två klassiska karaktärer som vi minns så väl ifrån de gamla kultfilmerna. Men även Chewbacca är tillbaka. Denna gången utan Han Solo (Harrison Ford) vid sin sida. Nu är det Rey som har tagit över spakarna i Millenniumfalken med Chewie vid sin sida. De funkar bra som ett nytt radarpar som i denna film möter Luke Skywalker, men som om man får gissa kanske kommer att bli förenade med karaktären Finn (John Boyega).


Ny karaktärer som är intressanta är Laura Derns vice amiral i rebellstyrkan och Benicio Del Toros lurige halvskurk. Laura Dern ger färg åt en nyanserad och färgstark tillfällig kvinnlig ledare medan Benicio Del Toros karaktär fungerar lite smått som en Lando Calrissian liknande karaktär som man inte vet om han är god eller ond.


En del gulliga djur finns det också. Bland annat de pingvinliknande varelserna med inslag av hamsterutseende som Chewbacca blir vän med på Luke Skywalkers exilplanet. Deras gullighet och humor tar inte överhanden även om de får en del välkomna humorscener tillsammans med Chewie. Det kan lätt bli för mycket och för barnsligt om den där typen av gulliga rymddjur tar överhanden. Det gör de som tur är inte. Filmen "The Last Jedi" vill helst göra den vuxna publiken nöjda får man intrycket av och det lyckas de med också.


Så för att summera mina reaktioner på filmen så blev jag än en gång som en tolvåring på nytt då den klassiska textremsan med lite av filmens handling rullar fram över en mörk galax till tonerna av "Star Wars theme song". Förväntningarna byggs upp och nästan aggressionen också då tekniken strular på biografen så att vi i publiken får vänta extra länge på att få årets mest efterlängtade film levererad. Men när filmen till slut har börjat så kastas man in den galax långt, långt borta där man har velat befinna sig i två år sedan "The Force Awakens" på ett effektivt sätt blandade nytt med gammalt. Det lyckas även "The Last Jedi" med. I tonen påminner den lite om "The Empire Strikes Back" men den är ändå väldigt olik den filmen. Förutsägbart blir det aldrig och det överraskas rejält i filmens slutscen. Jag var mycket nöjd då jag lämnade biosalongen och hånlog inombords åt de få kritiska kommentarer jag hörde muttras runt omkring mig. Man ser en Star Wars film för att få träda in i en annan värld utan kritiska ögon. Ändå ska det klagas på det som är ologiskt. Sådan är inte jag. Jag köper det ologiska eftersom det är ett spännande rymdäventyr som liknar de jag upplevde som barn som jag vill se.


"Star Wars: The Last Jedi" får verkligen godkänt av mig. Den levde upp till alla mina förväntningar och överraskade verkligen. Och ni som har sett trailern. Tro inte för mycket på allt som visats i den. Det finns hemligheter som nästan får dig att flyga ur biostolen fortfarande. Poängen var nog att vi skulle bli lite lurade av trailern. Det här en bra Star Wars film som introducerar nya fans till filmerna och även gör oss gamla fans nöjda. Tillägga bör jag också göra att skurken Snoke introduceras med lagom mystik. En femma av fem möjliga får filmen "Star Wars: The Last Jedi" av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 14 december 2017 00:42

 

TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL

 


Nu har jag varit och sett filmen "Ted - För kärlekens skull" på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Ted Gärdestads makalösa genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet greps Sverige av total Ted-feber och hela landet fascinerades av hans glädje, energi, talang och fantastiska låtar. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Filmen är en berättelse om en av vår tids största kompositörer, hans orubbliga relation till brodern Kenneth, till musiken och till livet. Teds livsöde kom att beröra en hel nation. Hans musik har på många sätt definierat svensk pop, med genialiska texter av brodern Kenneth, fyllda med liv, kärlek, smärta och hopp.


Filmen var lika nyskapande som Flaggenhuset i Karslhamn. Den har lika många låtar i sitt soundtrack som det gigantiska köpcentret har butiker. Jag älskade filmen och Adam Pålsson var jättebra i huvudrollen. Högsta betyg får denna epokfilm som med hjärta och värme berättar om en stor popikon.

 

 

 

 

 

 

Av Paul Karlsson - 2 december 2017 16:02

SOLSIDAN


Nu har jag varit och sett "Solsidan" i långfilmsformat på bio och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


På julafton släpper Alex (Felix Herngren) bomben för sina närmsta vänner att han och Anna (Mia Skäringer) ska skiljas. Anna har börjat dejta en hunkig äventyrskille (Henrik Schyffert), medan Alex fått upp ögonen för en säljare på tandläkarkliniken (Frida Hallgren). Under tiden har Fredde (Johan Rheborg) egna bekymmer med sin hippie-far (Sven Wollter), och medan Mickan (Josephine Bornebusch) jagar den perfekta Instagram-selfien, upptäcker Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) att de bara kan få barn med en spermadonator.


För de mest frälsta "Solsidan" fansen är det här en kär återförening med karaktärerna i serien. Mycket är nämligen sig likt och filmen känns mer som ett förlängt avsnitt av serien än som en långfilm. Den enda skillnaden är att Felix Herngrens och Mia Skäringers karaktärer nu har beslutat sig för att separera så att temat blir skilsmässa och försök till att få nya relationer till att fungera. Samt blir det lite miljöombyten då karaktärerna bland annat lämnar seriens traditionella Solsidan miljö för bland annat det sommaridylliska samhället Torekov. Det bjuds på igenkänningshumor kring klasskillnader och relationsproblem vilket leder till många skratt. Henrik Schyfferts, Sven Wollters och Frida Hallgrens karaktärer är nya friska fläktar som tillför lite nytt till handlingen. Annars är det mesta sig likt som sagt och man får det man som inbiten följare av "Solsidan" serien förväntar sig.


Filmen "Solsidan" kan starkt rekommenderas till de som följt serien. Är man inte bekant med serien så kanske inte långfilmen ger lika mycket. Själv har jag sett hela serien och gillar den så därav blev jag även underhållen av filmen som lockade till många skratt. En stark trea av fem möjliga får filmen av mig i betyg. Betyget hade blivit högre om manuset hade vågat ta ut svängarna lite mer och överraska.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 22 november 2017 06:52

JIM & ANDY: THE GREAT BEYOND


Nu ska jag göra något för mig så ovanligt som att recensera en dokumentärfilm.Det är inget jag gjort förut. Men jag känner ett måste. Jag har nämligen sett dokumentären "Jim & Andy: The Great Beyond". Den handlar om min favoritskådis Jim Carrey och hans väldigt säregna arbete med filmen Man on the moon" som råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer. Filmen har präglat mitt liv på så många plan. Så jag måste bara recensera denna dokumentärfilm även om den tillhör en genre jag aldrig tidigare recenserat. Men först ska jag i lite korta drag berätta lite om dokumentärens handling.


En inblick bakom kulisserna på filmen "Man on the Moon", där Jim Carrey tog sig an rollen som komikern Andy Kaufman och gjorde det i sådan omfattning att han var rollen även då kameran var avstängd. Samt en inblick i Jim Carreys liv och karriär.


Denna lilla dokumentär som vi enbart fick se på Netflix i Sverige har varit efterlängtad av mig sedan jag hörde om den för fösta gången. Jag har bara hört rykten och läst tidningsrubriker om den galna inspelningen av "Man on the mooon" och varit lite besviken på det väldigt begränsade extramaterial som släpptes på dvd-skivan 1999 då filmen kom ut. Anledningen till att detta aldrig tidigare visade material inte fanns tillgängligt för allmänheten var att vi inte skulle få intrycket av att Jim Carrey var en skitstövel. Det låg nämligen till så att Jim Carrey var karaktären Andy Kaufman även när inte kameran rullade och därmed betedde han sig som Andy Kaufman under hela inspelningen. Kaufmans beteende kan av utomstående ha uppfattats som väldigt provocerande.


Men år 2017 blev alltså året då filmskaparna tyckte att världen var mogen för att få ta del av allt inspelade material ifrån inspelningen av filmen "Man on the moon". Och det var verkligen spännande att se hur Jim Carrey helt bytte personlighet och var Andy Kaufman. Skådespelare som kände Andy och hade spelat emot honom, anhöriga osv. berättade att det kändes som att den i lungcancer bortgångne komikern Andy Kaufman hade återuppstått ur graven. Jag hade som sagt vagt hört om hur djupt Jim Carrey gått in i karaktären. Men att det var så bokstavligt talat och sant hade jag aldrig kunna tro. Precis som med filmen "Man on the moon" så visste man inte vad som verkligen var på riktigt och vad som inte var det.


Det var sådan han var Andy Kafman. Man visste aldrig vad som var på riktigt eller bara ett skämt i Kaufmans liv. Till och med när han dog i lungcancer så trodde många att det var ett skämt och att han skulle överraska oss en dag att han faktiskt inte har varit död i alla år. Men det har han alltså varit. Däremot kändes det som att hans ande gick in i Jim Carreys kropp under inspelningen. Jag har imponerats av just den där grejen att Andy Kaufman med små medel kunde överraska och utan att egentligen vara direkt rolig ändå trollbinda publiken med sin säregna komik. Andy levde mycket efter mottot att det viktigaste för honom är att hans humor roade honom själv. Om andra tyckte att han är rolig såg han bara som en bonus. Det där revolutionära och genialiska tankesättet som komiker har även präglat mig med min humor. Jag hade drömmar om att bli komiker i yngre år och hade Jim Carrey som min förebild. Jag förverkligade tyvärr inte den drömmen. Men på gott och ont har jag försökt köra med samma motto i min humor i statusar och bildtexter i sociala medier som numera är ett forum där man kan nå ut till hela världen. Men precis som i Andys fall så är det många gånger som folk mer blir oroade än roade av min humor.


Man får alltså ta del av hur Jim Carrey kliver in i karaktären under filmen och bakom kulisserna. Det är så fascinerande. Som Jim Carrey uttrycker det själv i dokumentären så känns filmen "Man on the moon" mer som bakom kulisserna och det som skett bakom kameran känns mer som filmen. Så är det verkligen. Händelser upprepades i verkligheten och skapade samma rubriker i tidningarna som på Andy Kaufmans tid. Inte minst det grollet som var mellan brottaren Jerry Lawler och Andy. Kaufman valde att ge sig in på området brottning och bara brottas emot kvinnor. När han sedan till slut möter Jerry Lawler i ringen så leder detta till en nackskada. Det här påstås ha skett även under inspelningen av "Man on the moon". Man får se skeendet under inspelningen och höra om rubrikerna. Och även denna gång vet man inte om det hela är fejk eller på riktigt.


Jag väljer att tro på allt eftersom jag tycker att är så häftigt att historien upprepades. Jag beundrar också Jim Carrey för den förvandling han gick igenom. Han berättade att Andy kom till honom och satt på hans axlar under hela inspelningen. När filminspelningen sen var över så hade Jim svårt att hitta tillbaka till sig själv och var under en period omedveten om vem han var. Han blev deprimerad och tyckte inte alls om att komma tillbaks ifrån den semester han hade haft ifrån sig själv.


Som det inbitna och osvikliga Jim Carrey fan som jag är så fanns det en massa annat hans svåra barndom och hans ständiga längtan efter att gör sin far stolt. När han beskrev sin far så var det med en sådan känslosam öppenhet att jag nästan fick tårar i ögonen. Man fick även en inblick i hur han jobbat med sina tidigare roller. Komikerrutinen beskrev han lite som Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Han släpper lös sin inre Hyde som gör galna saker. I mer seriösa filmer så har han även hämtat ifrån sig själv. I "The Truman Show" levde han i sin lilla bubbla och gick in i karaktären och den lilla bubbla som fejksamhället Seahaven i den filmen var. När han sedan gjorde filmen "Eternal Sunshine of the Spotless mind" så var hans hjärta krossat och det tog han med i sin nedstämda karaktär.


Sammanfattningsvis så jag älskade den här dokumentärfilmen. Man fick nu helhetsbilden kring den skandalomsusade inspelningen av Milos Forman filmen "Man on the moon". Med humor och värme fick man följa denna process samtidigt som en allvarlig och skäggig Jim Carrey berättade om upplevelsen. Att han man fick veta lite om hur han generellt arbetar med roller och att han öppnade sig lite och visade lite av den djupa och tänkande person han verkar vara privat var också något jag tyckte om med filmen. Fascinerande var det också att få ta del av vad som händer med en skådespelare psykiskt då han går in så gigantiskt djupt i sin karaktär. Högsta möjliga betyg får filmen "Jim & Andy: The Great Beyond" av mig i betyg. Alltså 5 av 5.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 17 november 2017 08:41

JUSTICE LEAGUE


Nu har äntligen uppföljaren på "Man of Steel", "Batman v Superman: Dawn of Justice" och "Wonder Woman" haft premiär. Den heter "Justice Leauge" och kan ses som DC Comics motsvarighet till konkurrenten Marvels "Avengers". Alltså en film där superhjältekaraktärer ifrån föregående och kommande filmer samlas i en och samma film. "Batman v Superman: Dawn of Justice" som lade ut ribban för denna storfilm fick inget direkt bra mottagande varken av filmkritiker eller biopublik. Den sades vara för lång, för mörk och även sakna humor. Fullt så negativ var inte jag. Jag tyckte bara att "Dawn of Justice" var lite osammanhängande och okomplett. Det finns en förlängd version av filmen på bluray. Men vi dvd-samlare har blivit diskriminerade och har därmed bara fått nöja oss med den kortare bioversionen. Jag ser fortfarande fram emot den förlängda versionen av "Batman v Superman". Men nu är det inte den filmen jag ska recensera. Jag har varit och sett "Justice Leauge" och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först ska jag nämna lite om handlingen.


Bruce Wayne/Batman (Ben Affleck) tar hjälp av sin nyfunna kamrat Diana Prince (Gal Gadot), mer känd som Wonder Woman, för att möta ännu större fiender. Tillsammans jobbar de effektivt för att bygga ett team av superhjältar. Trots detta unika team av hjältar med Batman, Wonder Woman, Aquaman (Jason Momoa), Cyborg (Ray Fisher) och The Flash (Ezra Miller) så kan det redan vara för sent att lyckas rädda planeten från en storskalig attack.Och teamet är inte helt komplett utan Superman (Henry Cavill) som senast vi såg honom fick offra sitt liv för att rädda vår planet ifrån sin utomjordiska ärkefiende Doomsday som Lex Luthor (Jesse Eisenberg) hade frambringat.


Den mörka tonen ifrån filmen "Batman v Superman: Dawn of Justice" fanns kvar. Men denna gången var den mixad med en välbalanserad portion humor. Särskilt karaktären The Flash som gestaltades med väldigt nördiga drag levererade klockrena oneliners precis på de rätta ställena. Jason Momoas skäggiga, tatuerade uppsyn och sarkastiska humor är också något som skänker en varm humor till filmen. Och tro det eller ej. Men även Ben Afflecks tidigare buttre Batman får in en och annan bra oneliner. Gal Gadot som Wonder Woman är fortfarande den stora stjärnan i gänget och levererar många mäktiga scener även hon med viss sarkasm, humor och kaxighet. Kvinnliga superhjältar är ett säkert kort för DC Comics att satsa på i dessa "Metoo" tider. Och hon levererar en feministisk kaxighet med bravur så att även den kvinnliga delen av biopubliken kan få någon att dyrka.


Supermans återuppståndelse ifrån de döda är inget som överraskar. Att han i serietidningen är en del av Justice Leauge gänget är ingen spolier. Med lite utomjordiskt vetenskaplig magi som Lex Luthor lärde oss senast så återuppstår Superman och med därmed blir superhjältegänget komplett för att möta ett nytt utomjordiskt hot i form av Steppenwolf (Ciarán Hinds) och hans getingliknande hantlangare. En väldigt blek skurk jämfört med Lex Luthor och Doomsday i förra filmen vilket är lite av filmens svaghet. En mer ikonisk och minnesvärd skurk saknas och därmed kan jag inte ge fullt betyg till filmen. Samt så är upplägget med tre lådor innehållande utomjordisk kraft lite väl likt "Avengers" intrigen med The Infinity Stones. Visuellt är inte filmen så olik den första heller. Det är de få negativa saker som kan sägas om filmen.


Jag blev i princip nöjd med den här efterlängtade filmen även om det inte dök upp något direkt oväntat mer än en perfekt balanserad humor. Även Henry Cavill bjöd på en del humor. Framförallt i actionscenerna tillsammans med The Flash då de ibland tävlade i hastighet och i antal människor de kunde rädda på kortats tid.


Sammanfattningsvis så blev jag en väldigt nöjd biobesökare. Det som var sämre med "Batman v Superman" hade rättats till. En gravallvarlig film som saknade humor var den största kritiken den föregående filmen fick. Det hade rättats till. Samt så var filmen inte lika osammanhängande och nerklippt denna gång. Jag kan starkt rekommendera "Justice Leauge". Inte som den bästa DC Comics filmen. De pokalerna tar fortfarande "Man of Steel" och "Wonder Woman" hem. Men fyra av fem möjliga tycker jag att filmen kan vara värd i betyg. DC Comics har i alla fall gjort om och gjort rätt denna gång.

 

 

 


Av Paul Karlsson - 31 oktober 2017 19:59

THOR: RAGNAROK


Nu har jag äntligen varit och sett den av mig mycket efterlängtade Marvelfilmen "Thor: Ragnarok". Så nu ska jag med denna recension tala om ifall filmen levde upp till förväntningarna. Men först lite om handlingen.

Thor (Chris Hemsworth) är fängslad på andra sidan universum utan sin mäktiga hammare. Han för en kamp mot tiden för att ta sig tillbaka till Asgård för att stoppa Ragnarök – förstörelsen av hans hemvärld och slutet för hela den Asgårdska civilisationen. Thor ställs inför ett nytt hot, den mäktiga och hänsynslösa Hela (Cate Blanchett). Men innan dess måsta han överleva en dödlig gladiatortävling där han tvingas kämpa mot sin forna bundsförvant och vän från Avengers – Hulken (Mark Ruffalo).


"Thor: Ragnarok" var verkligen Marvelfilmen jag hade längtat efter. Den hade humor och allvar i en bra balans. Det blev med andra ord inte en massa trams som flamsade sönder filmen på samma sätt som i exempelvis "Guardians of the Galaxy". Filmen var även visuellt vacker och man fick denna gången ta del av en massa miljöer ifrån Asgård som var en fröjd för ögat att bevittna. Många intressanta nya karaktärer presenterades även denna gång. Den stora överraskningen vad gäller nya karaktärer var Korg som spelades av filmens regissör Taika Waititi. Den karaktären bidrog med en hel del humor till handlingen. Likaså Jeff Goldblums karaktär Grandmaster var ett trevligt humoristiskt inslag i filmen. Och så dök den av mig väldigt efterlängtade karaktären dödsgudinnan Hela äntligen upp utmärkt spelad av Cate Blanchett. Hon gjorde karaktären med bravur och det var härligt att se Cate i en väldigt ondskefull karaktär.


"Thor: Ragnarok" hade med andra ord precis de ingredienser jag hade önskat mig. Ett uppdykande av en efterlängtad karaktär. Vackra och fantasifullt skapade miljöer ifrån Asgård. Lagom med humor som utan att tramsa bort de mörkare delarna av storyn ljusar upp filmens stämning. Samt känns filmen som mycket bra avslutning på Thor historien som även hintar på ett bra sätt om vad som komma skall i "Avengers: Infinity War". Dessutom bjuder filmen på ett väldigt bra och stämningsfullt soundtrack med bland annat musik ifrån Led Zeppelin.


Jag älskade verkligen filmen "Thor: Ragnarok" och anser att den är den bästa filmen som Marvel släppt ifrån sig på mycket länge. Filmen kan starkt rekommenderas till de som älskar superhjältefilmer och tycker om när de levereras lite lagom med glimten i ögat. En stark fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se