retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - Söndag 12 aug 17:39

 

SLENDER MAN


Jag har varit och sett skräckfilmen "Slender Man och ska nu med den recension berätta vad jag tyckte om filmen. Men först lite om handlingen.


I en liten stad i Massachusetts försöker en grupp vänner som är fascinerade av internetmyten kring Slender Man att bevisa att inte den där långa, tunna figuren med onaturligt långa armar och ett ansiktslöst ansikte existerar. Efter att de har tittat på en video på internet som sägs frambringa Slender Man så försvinner en i gänget mystiskt och därefter händer allt mer konstiga saker.


Filmen "Slender Man" börjar bra och har en kuslig stämning över sig. Men dessvärre räcker det inte hela vägen. Manuset är för bristfälligt och har för många logiska luckor. Riktigt skrämmande blir det aldrig. Det bjuds på en del visuellt obehagliga scener med uppenbara influenser av The Ring och liknande filmer med Hong Kong skräckfilmer som originalförlagor. Men direkt skrämmande blir det som sagt inte, Karaktärerna man får följa som blir förföljda av Slender Man får man inte någon direkt sympati för. Därmed bryr man sig inte ifall de överlever eller ej.


På grund av att det finns vissa kusliga scener bland annat ute i skogen då karaktärerna jagas av Slender Man så höjs stämningen lite grann. Men mellan dessa scener blir filmen mest ett sömnpiller. Ska man se en bra skräckfilm om en vålnad som förföljer barn så kan jag mer rekommendera filmen "The Woman in Black". Karaktären "Slender Man" är helt enkelt inte tillräckligt intressant för hel film visade det sig. Filmen lever med andra ord inte upp till den hype som har spridits kring den. En tvåa av fem möjliga är mitt betyg till filmen "Slender Man".

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - Måndag 23 juli 16:03

 

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN


Det har sedan succén med den första filmatiseringen av ABBA-musikalen "Mamma Mia!" i tidigt stadium pratats om att göra en fortsättning. Finns en fortsättning på den musikalen att berätta och skulle det var intressant att se en var frågan jag spontant ställde mig då ryktena om en uppföljare började att spridas. Nu finns en uppföljare och jag har varit och sett den på bio. Därmed tänker jag nu att avslöja huruvida mina förväntningar blev uppfyllda. Men först lite om handlingen.


Sophie (Amanda Seyfried) hade knutit vackra band till alla sina pappakandidater (Pierce Brosnan. Stellan Skarsgård och Colin Firth). Pojkvännen Sky (Dominic Cooper) var både snygg och snäll och samtliga väninnor solbrända och glada. Oberoende av ålder. När vi nu återvänder är stämningen en annan. Luften är tung av vemod och mitt i den emotionella svallvågen står Sophie inför att inviga det nyrenoverade hotellet. Hur skall det gå? Vilka vänner har tid att komma? Hinner allt bli klart i tid? Vem skall hon dela den potentiella framgången med? Medan Sophie kämpar med de praktiska arrangemangen flyr hennes tankar till tiden som formade hennes mammas liv. Hennes mamma Donna (Meryl Streep) lever inte och det är för att uppfylla mammans dröm som hon fortsätter att driva hotellet och därmed berättas historien om hur allt började i hennes mammas förflutna på en vacker paradisö i Grekland.


Vad har man att förvänta sig av en musikal som har fått sitt slut? Och någon ny musik kan man ju inte få av ett band som har lagt av. Spekulationerna kretsade därför kring vilka gamla låtar som är oanvända i musikalsammanhang och hur de kan bygga upp ännu en intressant historia på dessa låtar. Detta får jag väl ändå säga att de delvis har lyckats med.


Den stora överraskningen för mig var att Meryl Streeps karaktär inte har mycket speltid. Sjunga får hon göra. Men inte som karaktär i det nutida filmberättandet. Lily James har tagit sig an hennes roll i en yngre upplaga då handlingen mest utspelar sig i det förflutna och anknyter till de nutida karaktärerna som vi lärde känna i den första filmen. Detta ger förstås utrymme för nya stjärnor att briljera i sång. Bland annat Cher och Andy Garcia får visa upp sina sånginsatser i en imponerande version av ABBA-klassikern "Fernando".


Så nytt blandas med gammalt. Detta kanske är nödvändigt för att historien inte bara ska kännas som en upprepning. Vissa av låtarna ifrån förra filmen dyker upp igen och blandas med andra låtar som inte var med i den första filmen. Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård och Colin Firth dyker upp som de potentiella papporna till Sophie och har funnit frid i att de är just tre pappor. Christine Baranski och Julie Walters levererar även denna gång humoristiska inslag som Donnas härligt galna väninnor. Jessica Keenan Wynn och Alexa Davies funkar bra som deras yngre versioner i scenerna som handlar om det förflutna. Även skådisarna som spelar de yngre versionerna av papporna gestaltas trovärdigt.


Så sammanfattningsvis så blir man ganska nöjd. Filmen är inte lika bra som den första. Men är fylld med glädje och fina musikalnummer som får åskådaren att drömma sig bort till ett vykortsvackert Grekland. Att historien har vissa logikluckor får man svälja. Det är ju trots allt en musikal. Att Cher dyker upp ur tomma intet utan någon större förklaring som Sophies mormor får man helt enkelt köpa. Allt behöver inte vara logiskt när det handlar om sång och dans. Musiken är välanvänd och Björn och Benny har fått några roliga uppdykanden under filmens gång.

Nytt blandas med gammalt i filmen "Mamma Mia! Here We Go Again".


Så vill du uppleva nostalgi och samtidigt ha ett öppet sinne för förändringar så kan jag rekommendera filmen. Själv ger jag den godkänt som en något upprepande uppföljare. Vackra grekiska miljöer, humor och välmående, blandat med en liten portion av vemod. En trea av fem möjliga tycker jag att är ett lämpligt betyg att tilldela filmen.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - Torsdag 5 juli 20:18

 

ANT-MAN AND THE WASP


Nu har jag varit och sett Marvels nya storfilm "Ant-Man and The Wasp" och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Kort efter handlingen i "Captain America: Civil War" sitter Scott Lang (Ant-Man) i husarrest med inte lång tid kvar av sitt straff. En dag får han oväntat besök av sin gamla vän Hope Van Dyne (The Wasp) som behöver hans hjälp för att bygga klart en tunnel till kvantdimensionen, där hennes mamma Janet Van Dyne varit fången i över 30 år. Lang som själv varit i djupet och vänt, går med på att hjälpa Hope och hennes pappa Dr. Hank Pym så länge hans annalkande frihet inte äventyras. Snart inser de dock att projektet kommer ta mer tid och energi än planerat och förstår dessutom att någon annan också gärna vill ha hem Janet, fast av helt andra anledningar.


Man får vad man förväntar sig. Ett underhållande och actionspäckat äventyr med snygga effekter. Framför allt scenerna där Ant-Man och Wasp krymper eller i Ant-Mans fall även växer är väldigt snygga och välgjorda. Och scenerna som utspelar sig i kvantdimensionen är väldigt visuellt vackra och fantasifullt skapade. Paul Rudd och Evangeline Lilly funkar väldigt bra i kontrast till varandra som filmens titelpar. Michael Douglas och Michelle Pfeiffer levererar även i sina roller som Hank Pym och hans fru Janet Van Dyne. Spekulationerna kring vilken tidslinje filmen följer i förhållande till det där otippade slutet i "Avengers: Infinity Wars" får man också om man sitter kvar tills en bit in i filmens eftertexter. Jag har inget direkt negativt att säga om "Ant-Man and The Wasp". Det är inte direkt en av de bästa Marvelfilmerna men den är väldigt underhållande och välgjord. Man har aldrig tråkigt under filmens gång när man ser den. Så mitt betyg är en fyra av fem möjliga.

 

 

 



Av Paul Karlsson - Lördag 23 juni 17:12

  DEN BLOMSTERTID NU KOMMER


Filmkollektivet Crazy Pictures har höga ambitioner med sommarens storfilm "Den Blomstertid Nu Kommer". Jag personligen har bara sett deras påkostade sketcher på Youtube. "Nakenlekar" är den klassiker alla garanterat har sett och delat mest i sociala medier. Att de hade långfilmsambitioner var inget jag visste. Men några nördiga kompisar hade dessa kunskaper och vi började därmed diskutera om man inte borde se filmen på bio. Huruvida filmen var värd att se på bio ska jag vara vänlig nog att tala om med denna filmrecension. Men först lite om filmens handling.


Samtidigt som Sverige hamnar under en mystisk attack tvingas Alex (Christoffer Nordenrot) tillbaka till sin barndomsby. Där måste han försonas med sin far (Jesper Barkselius) och sin ungdomskärlek, Anna (Lisa Henni), medan de gemensamt kämpar för att överleva.


En spekulationsfilm kring vad som händer med samhället i Sverige om det skulle bli krig. Mer än så kan man inte säga utan att spoila handlingen. Samt kan jag tillägga att det är mer en verklighetsspekulation än en science fiction film som jag med oförutfattade meningar trodde att filmen "Den Blomstertid Nu Kommer" skulle vara. Krishanteringsblanketter har hamnat i våra brevlådor. Så en sådan verklighet tror vissa att inte är långt borta. Att terrorister ska utveckla något som kan frambringa världens undergång. Här är det på landsbygden i Sverige det hela börjar.


Allt blir väldigt storslaget. Man funderar ibland över det surrealistiska att allt ser ut som en katastroffilm inspelad i Hollywood. Militära styrkor samlas för att handskas med hotet då vanliga Svenssons löper amok, kraschar bilar på löpande band och annat. Den biten känns väldigt äkta och påtaglig.


Det är mer när det kommer till relationerna mellan människor det hela känns lite småknasigt. Huvudkaraktären görs nästan oklanderligt av Christoffer Nordenrot. Manusförfattarnas strävan låg nog i att inte göra honom till den perfekta filmhjälten. Han har ärr som aldrig tycks läka efter en bandom i en dysfunktionell familj med en våldsam och självupptagen far. Han var lite av ett mobboffer. Senare i filmen blev han en framgångsrik musiker, men han söker sig ändå tillbaka till sin barndoms ort för att se om ungdomskärleken som han abrupt fick lämna finns kvar och väntar på honom. Det gör hon men har skaffat en ny familj bestående av en dotter och en man i det militära som hör och häpna är ute i kriget mot det nya hotet. Låter allt detta klyschigt? Det är bara förnamnet. Det finns mycket sådant som gör att inte filmen når hela vägen fram. Dessa klyschor blir för stora för att målas över med den annars ganska realistiska historien som på ett stämningsfullt sätt upptrappas.


Skådisarna levererar bra i sin roller även om de har fått förutsägbara delar av storyn att handskas med. Eftersom det är ett före detta humorgäng som ligger bakom produktionen så finns det en hel del oftast välkommen humor som lättar upp allvaret. Magnus Sundbergs karaktär känns dock något påklistrad. Hans karaktärs humoristiska ton känns som hämtad ifrån en av sketcherna jag tidigare nämnde som var starten för Crazy Pictures karriär. Att se honom i actionfyllda och ibland dramatiska scener blir lika trovärdigt som att se Jakob Eklund i en actionfilm av det värsta slaget. Den som levererar bäst av filmens skådisar är Jesper Barkselius i rollen som den paranoida Björn som har alla konspirationsteorier som ingen tror på förrän det är försent. I början av filmen så är han den våldsamme fadern som misshandlar sin son och fru. Ändå lyckas man längre in i filmen få sympati för karaktären. Hans scener tillsammans med sonen spelad av Christoffer Nordenrot är filmens stora behållning. Pia Halvorsen och Lisa Henni leverar också bra i rollerna som mor och dotter. Att de har den relationen känns dock som ett lite märkligt och påklistrat sammanträffande. Men att det de gör enskilt med sina karaktärer är bra. Lisa Henni gör det bästa av kärlekshistorien med filmens huvudrollsinnehavare men den går lite på tomgång pga att kemin i vissa scener inte känns trovärdig. Nordenrot känns lite opåtaglig och känslokall i vissa scener.


Men överlag ger jag filmen godkänt. Man tror på halva historien rätt om den inte räcker hela vägen. Lika klyschigt som filmen är skriven på sina ställen så är mitt slutgiltiga bedömande av den här filmen att den är bra för att vara svensk. Men den funkar lika bra att se på hemma i tv-soffan som ifrån biografstolen. En trea av fem möjliga ger jag filmen "Den Blomstertid Nu Kommer" i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Måndag 11 juni 00:45

 

 

JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM


Den av mig mycket efterlängtade filmen "Jurassic World: Fallen Kingdom" har nu äntligen haft premiär. Jag har nu varit och sett den och ska med denna recension berätta om den levde upp till min förväntningar. Men först lite om handlingen.


Det har gått tre år sedan den extravaganta nöjesparken Jurassic World förstördes av okontrollerade dinosaurier. Ön Isla Nublar ligger nu övergiven av människor medan de överlevande dinosaurierna slåss för sin överlevnad i djungeln. När öns slumrande vulkan väcks till liv tar Owen (Chris Pratt) och Claire (Bryce Dallas Howard) på sig att rädda de dinosaurier som finns kvar från utrotning. Owen letar efter sin ledarraptor Blue som fortfarande saknas i djungeln och Claire tar uppdraget att hitta djuren efter att ha fyllts av respekt för dem. När de kommer till ön möts de av flödande lava och deras expedition avslöjar en konspiration som kan utsätta jorden för det mest riskfyllda människan skådat sedan urminnes tider.


Efter föregångaren "Jurassic World" som var mästerligt bra så var förväntningarna på denna uppföljare skyhöga. Som tur var så visade sig förväntningarna bli uppfyllda. Och det till den grad att den till och med lyckades överträffa föregångaren. Bristerna i den förra filmen var till stor del att en del dinosauriescener var slarvigt gjorda och såg orealistiska ut. Sådant är det mindre av i "Jurassic World: Fallen Kingdom". Filmen känns även mörkare och mer skräckbetonad denna gång. Det ges också tid till karaktärerna man fick lära känna i första filmen till att utvecklas så att man lär känna dem mer. Utan att avslöja för mycket så tas historien i precis rätt riktning för att man ska se fram emot den här filmtrilogins nästa avslutande del. På samma effektiva sätt som förra filmen plockade det bästa ur originalfilmen så lyckas Jurassic World: Fallen Kingdom" att ta det bästa ur sin föregångare och utveckla det till något nytt och spännande.


Filmen vinner även på att den förflyttar handlingen ifrån ön Isla Nublar till världen utanför där dinosaurierna får härja runt i en kuslig herrgård och man får uppleva deras anpassning till den nya miljön. Det gör att den står på egna och skiljer sig ifrån den föregående filmen.


Sammanfattningsvis så får man allt man förväntar sig och lite till av "Jurassic World: Fallen Kingdom". Jag kan starkt rekommendera filmen om man gillar fartfyllda äventyrsfilmer som även har en spännande historia berätta. Och filmen väcker även intressanta frågor kring om klonade dinosaurier har samma rättigheter som andra utrotningshotade djurarter. En femma av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Torsdag 24 maj 21:52

 

SOLO: A STAR WARS STORY


Julaftonen börjar tidigt i år för oss "Star Wars" nördar med Han Solo spin-offen "Solo: A Star Wars Story". Hur det hela började för en av de mest älskade "Star Wars" karaktärerna har i alla fall jag var väldigt nyfiken på under många år. Nu har vi fått filmen som ger oss dessa svar. Om Han Solos historia är tillräckligt intressant för en hel film ska jag berätta nu med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.


Från sin hemplanet Corellia, som styrs av den tyranniska Proxima, en fruktansvärd syndikatsledare, tvingas Han Solo (Alden Ehrenreich) att fly desperat tillsammans med sin kärlek Qi’ra (Emilia Clarke). Men hans flyktplan går snett och Qi’ra blir kvar på planeten Corellia. Men Han lovar att återvända för att befria sin flickvän. Han Solo kommer ändå inte undan och kastas i en lergrop, där ett stort monster dödar fångarna. Hans upptäcker att monstret är hans blivande andre pilot Chewbacca (Joonas Suotamo). De flyr tillsammans och blir oskiljaktiga. Motgångarna gör att Han Solo oavsiktligt tvingas ut ur Imperial Navy och hamnar bland en grupp kriminella som leds av Beckett (Woody Harrelson). Denne arbetar för Dryden Vos (Paul Bettany), en fruktansvärd ledare av ett annat brottssyndikat med namnet Crimson Dawn. Ännu en gång styr Millennium Falcon sin resa till en avlägsen galax och för oss in i nya, dramatiska äventyr. I "Solo: A Star Wars Story" får rymdskeppets resenärer uppleva en rad spännande händelser och även konfronteras med mörka, fientliga krafter. Han Solo möter sin mäktige och även ökände spelare Lando Calrissian (Donald Clover) som visar sig vara en av Star Wars sagans kanske mest osannolika hjältar.


Det spekuleras till höger och vänster hela tiden om vilka karaktärer som ska få en egen "Star Wars" film. Först ut var alltså Han Solo och det hade kunnat bli pannkaka av det hela om de hade valt fel skådis i Harrison Fords ikoniska roll. Det blev det inte. Alden Ehrenreich som har fått axla manteln gjorde klokt i att lyssna på veteranen Harrison Ford som gav honom tipset att inte försöka imitera Fords egna skådespeleri på något sätt. Ehrenreich levererar en helt fri tolkning. En och annan klassisk Han Solo replik levereras bara och en del gester som kännetecknar karaktären finns fortfarande kvar. Men utöver detta är det en helt ny Han Solo man får uppleva. Samma kaxighet finns fortfarande kvar trots att man fick se hur han tog sig ifrån botten till toppen.


Det som jag finner mest intressant med filmen är att få se hur Han Solos och Chewbaccas relation börjar och utvecklas. Chewie har alltid varit en av mina favoritkaraktärer ifrån "Star Wars" världen och jag skulle gärna vilja se en spin-off film om honom. Han Solos kärleksintresse som spelas av "Game of Thrones" stjärnan Emilia Clarke är också intressant och karaktären får en del spännande vändningar. Deras relation är inte lika gnistrande romantisk som den vi fått uppleva mellan Han och Leia i den gamla trilogin. Men kemi har de och ett väldigt bra komiskt samspel. Många andra intressanta karaktärer introduceras också i filmen. Framförallt Woody Harrelsons mentorliknande karaktär ger färg åt historien. Likadant Donald Glovers gestaltning av en ung Calrissian. Det lilla rymdgäng som dessa karaktärer sammanflätas till är ett glatt gäng som är underhållande att följa.


Ron Howard som har tagit över registolen efter en annan regissör har fått till en bra balans mellan humor och allvar. Det flirtas med film noir och western genren ganska brett samtidigt som filmen i mångt och mycket påminner om en traditionell "Star Wars" film. Det märks inte att det har skett ett regissörsbyte mitt under filmens arbete. Filmen håller samma ton hela vägen. Min oro var att filmen skulle bli för spretig åt olika håll med en ny regissör. Men Howard visar verkligen sin kärlek till "Star Wars" universumet och levererar en sevärd och underhållande historia. Vackra utomjordiska miljöer bjuds det också på även om det inte är så många världar som hinns med. Chewbaccas hemplanet Kashyyyk exempelvis är en värld jag hade velat se mer av. Men om det blir en Chewbacca spin-off så kommer nog ett sådant tillfälle. Jag är dessutom övertygad om att man kommer att upptäcka eastereggs och andra detaljer då man ser filmen fler gånger. Cameoroller och liknande kan man missa vid första anblicken av en film. Men kul var det i alla fall att den kortväxte skådisen Warwick Davis dök upp i en liten omaskerad roll som faktiskt också fick leverera en replik.


Sammanfattningsvis så tycker jag att "Solo: A Star Wars Story" är en underhållande och sevärd "Star Wars" historia som verkligen tillför något nytt och även väcker nyfikenheten inför kommande uppföljare och hur de ska sammanflätas med de andra äldre "Star Wars" filmerna. Och mest gillar jag att Chewies och Hans vänskap får ett stort fokus och en början i denna film. En fyra av fem möjliga får filmen "Solo: A Star Wars Story" av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Onsdag 16 maj 23:15


 

DEADPOOL 2


Nu har jag varit på bio och sett den efterlängtade uppföljaren på "Deadpool". En film som blev nyskapande med sin barnförbjudna humor, sitt övervåld och innehåll av filmnördiga referenser både inom genren och i allmänhet. Filmen skapade förhoppningar och en längtan efter att få se mer av karaktären. Samt så dök det i ett sent skede upp en nyhet om att vår svenska stolthet Bill Skarsgård skulle medverka i filmen. Hur stor rollen var fick vi inte veta innan premiären. Men nu har jag fått chansen att ta reda dessa saker och ska med denna recension berätta om filmen "Deadpool 2" lyckades att leverera. Men först ska jag berätta lite om filmens handling.


Nu är Deadpool (Ryan Reynolds) tillbaka, och han är sig lik. Samma rappa oneliners, samma talang för oåterhållsamt ultravåld och samma kärvande moralkompass. I ett inledande mordmontage får vi se honom massakrera ett gäng skurkar av den värsta sorten, sådana som ingen annan vill handskas med. Samtidigt planerar han och Vanessa (Morena Baccarin) att skaffa barn. Det är inte en kombination som bådar gott, och snart störtar Wades värld samman i kaskader av eld och blod. Det är först när han möter en ung mutantpojke (Julian Dennison) på glid som hans liv återigen får mål och mening.


Att Bill Skarsgårds medverkan är väldigt kort kan jag börja med att meddela. Han spelar en mutant med förmågan att kasta upp dödligt giftiga spyor. Vems sida han står på eller något annat tänker jag inte avslöja av spoilersjäl. Men jag kan säga att han fick några minnesvärda minuter i filmen.


Den barnförbjudna delen lever verkligen upp till förväntningarna och testar alla gränser. Där den första filmen tro det eller ej var återhållsam så tar den här uppföljaren ut svängarna ytterligare. Detta kan låta riskfyllt, men faktiskt så balanseras humor upp på ett bra sätt. Historien är i grund och botten mycket mörk och Deadpools förmåga bygger på att hans kropp kan muteras och bland annat bota den cancer som han drabbades av innan han efter ett experiment fick sina helande superkrafter. Det finns sådana här liknande mörka element även hos andra karaktärer som exempelvis hos mutantpojken Russell (Julian Dennison) eller filmens huvudskurk Cable (Josh Brolin). Men där i princip stannar filmens mörka element. Sedan breds det på med sjuk under bältet humor och en massa roligt kring filmvärlden, populärkulturen och inte minst superhjältevärlden. För de som inte är så insatta så kanske det interna kan vara svårt att hänga med i. Men de välskrivna karaktärerna och det universum de befinner sig i är nog lätt för de flesta att falla för.


Just de välskrivna karaktärerna imponeras jag mest av. Deadpool framförallt som är perfekt castad med skådespelaren Ryan Reynolds. Han är så självironisk och burdus i sin humor att jag bara älskar varje scen han är med i. Därefter tycker jag även väldigt mycket om den blinda äldre damen som han våldgästar när han känner för det. Deras relation är så konstig men kärleksfullt beskriven. Alla bikaraktärer som dyker upp under filmens gång är också bra gestaltade och får en viktig roll i handlingen. Dessutom så levererar även andra skådisar ett skådespeleri med samma självironiska nyanser som Ryan Reynolds har och de hakar gärna på i de interna nördskämt som dyker upp här och var.


Jag kan starkt rekommendera filmen "Deadpool 2" till de som gillade den första filmen eller vill introduceras till ett superhjälte universum som står sig lite lagom fritt ifrån andra Marvel filmer och tar sig tid att skämta rejält med liknade filmer. Ett konfetti av humor sammanflätat med en gnutta allvar är det denna film har att erbjuda. Samt en del skojig drift med tidsresor för att skämta med bland annat X-Men universumet. En fyra av fem möjliga får filmen "Deadpool 2" i betyg av mig.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Torsdag 26 april 15:54


  AVENGERS: INFINITY WAR


Fansen har blivit ombedda att inte avslöja något om filmens handling för de som inte hunnit se filmen. Detta kan vara klokt eftersom filmen trots att den inte är en ny "Star Wars" film har varit mycket hemlighetsstämplad. Inte ens de medverkande skådisarna som arbetat under sekretess med filmen visste fullt ut förrän filmen var klar åt vilken riktning handlingen skulle leda. Därmed innehöll filmen många spoilers och oväntade överraskningar. Jag har varit och sett Marvels efterlängtade storfilm "Avengers: Infinity War" och ska nu berätta utan att spoila för mycket av handlingen vad jag tyckte. Men först ska jag lite kort berätta det jag vågar om filmens handling.


Trots alla tidigare konflikter och meningsskiljaktigheter tvingas The Avengers enas och bilda en allians med många av superhjältarna från de tidigare filmerna. Anledningen till den gigantiska mobiliseringen är den mäktiga titanen Thanos (Josh Brolin), som är ute efter de sex evighetssternarna. Han och hans följe hotar bokstavligen hela universum och har genom sina förödande attacker under jakten på stenarna redan utplånat både stora samhällen och superhjältar. Genom att bli herre över alla stenarna blir han härskare över universums öde och detta måste till varje pris stoppas.


Filmen "Avengers: Infinity War" är rena domedagsprofetian som nu har blivit personifierad med namnet "Thanos" briljant spelad av Josh Brolin som gör honom till en färgstark skurk. Han får nyanser som gör att man känner lite för honom. Han är hård på ytan. Men det finns känslor djupt på insidan innanför det hårda skalet. När dessa känslor tvingas att komma upp på ytan så är han mer än ett föremål för ondska och ytterligare ett hot ifrån yttre rymden. För att avdramatisera det med spoilers så kan jag snabbt dra lite som inte avslöjar för mycket. Domedagen är som sagt nära. Det finns det om inte annat en karaktär i filmen som har kunnat förutspå. Men hopp finns och därav kämpar Avengers gänget på i vanlig ordning med de forna problem de haft i sin numera gigantiska ensemble i sin tunga ryggsäck. När hela universum står på spel så kan man räkna ut att många älskade karaktärer kommer att dö. Men frågan man ställer sig på förhand är hur mycket mörker och svärta Marvel vågar ha i en film för att inte göra samma snedsteg som konkurrenterna DC Comics och deras i andras ögon misslyckade filmer om exempelvis Superman och Batman. Hur mycket "Game of Thrones" likhet och slaktande av karaktärer det blir kommer inte jag att gå in på. Däremot ska jag nu säga vad jag tyckte om sammanflätandet av alla karaktärer och hur de fungerade ihop i en story som kunde ha fått många brister då så många karaktärer slåss om utrymmet.


Efter att jag hade sett klart filmen så stod jag och begrundade filmens affisch som innehöll inte mindre än 24 välkända karaktärer. På förhand kan man ju gissa på att visa storys glider undan till förmån för att allt ska hinnas med i en sådan mastodontproduktion. Men filmens 2 timmar och 29 minuter utnyttjades väl. Karaktärerna är sedan innan väletablerade i egna spin-off filmer och i filmer där de tidigare mötts. Därav kan det bara fokuseras på deras ibland komiska möten utan att karaktärerna behöver någon närmare presentation. Storyn berättas med en mörkare ton än väntat vilket överraskar och visar att Marvel faktiskt vågar tänka utanför boxen och ta lite risker. Men detta utesluter inte att en del humor också får plats då framför allt "Guardians of the Galaxy" karaktärerna för första gången sammanflätas med andra karaktärer. Det blir med andra ord en bra kontrast mellan humor och allvar i ett bra flöde. Mörkret finns där med det är inte kolsvart och deprimerande hela tiden.


Visuellt är det en vacker film där man får se fina galaktiska världar då det inte är på Jorden filmen utspelar sig. 3D effekterna ser också snygga ut och alla skådisar levererar sin del i kakan. Mest imponerande är Chris Hemsworth som Thor. Hans tidigare mer humoristiska karaktär har fått en allvarligare uppsyn nu när slutet är nära. Den humor han utstrålar är mörkare och karaktären får mer djup. Alla får med andra ord sitt utrymme i handlingen och många karaktärer har fördjupats.


Sammanfattningsvis så tycker jag att "Avengers: Infinity War" är riktigt bra. De farhågor jag hade om att filmen skulle vara en bristfällig ursäkt till att samla ihop favoritkaraktärerna ifrån föregående Marvelfilmer visade sig att inte vara befogade. Istället blev alla effektivt invävda i den välbalanserade handlingen. Det enda som finns att klaga på är det snurriga med tidsresandet som karaktären Doctor Strange får stå för. Den delen av handlingen kräver att man ser om filmen för att ta det till sig. Utan att säga för mycket så kan detta parti ha påverkan på kommande filmer. Jag kan starkt rekommendera filmen "Avengers: Infinity War" till de invanda fansen. De som inte sett de föregående filmerna i franchisen bör göra det för att kunna hänga med. En stark fyra på gränsen till femma är mitt betyg på filmen.

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se