retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - Torsdag 22 feb 17:50

 

BOB MARLEY: ONE LOVE


Reggaelegenden Bob Marley har nu fått en egen biopic film med titeln “Bob Marley: One Love”. Den har jag nu varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Filmen "Bob Malrey: One Love" är ett biografiskt drama om den legendariska reggaemusikern Bob Marley som hyllar den ikoniska artistens liv och musik - musik som inspirerade generationer med sitt budskap om kärlek och gemenskap. En stark berättelse om att övervinna motgångar och om livsresan bakom hans revolutionerande musik.


Reggae som musikgenrer är inte jag så bevandrad i, men musiken har inte undgått mig. Någon gång under slutet av 90-talet hände det att man satt i mörka och rökfyllda rum och iakttog när kompisar satt i ring och drog i sig en joint. Vid dessa få tillfällen var det ofta Bob Marleys stämma som ljöd ur högtalarna. Men själva artisten Bob Marley hade jag inga förkunskaper om direkt när jag satte mig biosalongen inför att få ta del av hans historia. Så mina förväntningar var att verkligen få lära känna personen bakom musiken. Dessvärre kan jag inte direkt påstå att de förväntningarna gick i uppfyllelse. När filmen har rullat igång så har storyn redan nått till när Bob Marley är en berömd och etablerad reggaeartist. Därefter tar filmen oss plikttroget med på dramatiska händelser ifrån Marleys karriär. Men tyvärr så sker detta väldigt svajigt och ofokuserat. Jag hade velat se lite ifrån stjärnans uppväxt, hur han formades till den ikon han blev och hur musiken växte fram. Uppväxten får man se lite av i återkommande, men inte direkt fördjupande flashbacks.


För att vara en musikfilm är det förvånansvärt lite musik man får ta del av. Det är bara några av de få största hitsen som dyker upp, och flera gånger under filmen kommer jag på mig själv med sitta och otåligt och vänta på att specifika låtar ska dyka upp. Så filmens själva upplägg känns oinspirerat och det verkar därmed som att filmskaparen inte riktigt vet vilken typ av historia det är som han vill berätta.


Sammanfattningsvis så blir man inte direkt rikare på kunskaper kring Bob Marley än vad man skulle kunna bli av en Wikipedia sökning på artisten. I Bob Marleys liv fanns många dramatiska skeenden som hade behövt mer djup. Hans politiska engagemang att förena nationer via sin musik och ett mordförsök på honom är bara några av de saker som rusar förbi utan substans under filmens gång. Kingsley Ben-Adir som spelar Bob Marley gör det bra och trovärdigt. Lashana Lynch som spelar hans fru gör även hon ett bra jobb. Men som sagt så har de ett spretigt manus att jobba med. Så deras talang får inte skina fullt ut. Jag hade förväntat mig ett mer ingående porträtt när det rör sig om grundpelare i en musikgenre. Så mitt betyg landar inte på mer än en svag trea av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Torsdag 15 feb 14:41

 

MADAME WEB


Sony nya Marvel-satsning “Madame Web” har jag nu varit på bio och sett. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


I Sonys Marvel-universum har vi tidigare fått filmer om Venom och Morbius. I den här filmen är det dags för karaktären Madame Web som är en av Marvels mest gåtfulla hjältinnor att få sin fristående ursprungshistoria berättad. Cassandra Webb (Dakota Johnson) är en ambulanssjukvårdare på Manhattan som efter en olycka börjar att utveckla klärvoajanta förmågor. När hon ställs inför avslöjanden om sitt förflutna möter hon tre unga kvinnor som har en viktig roll att spela i framtiden… om de bara kan överleva dagen.


Filmen “Madame Web” har blivit utdömd på förhand av många kritiker och publik efter Marvels senaste fiasko med filmen “The Marvels”. Så de förutfattade meningarna har inte direkt varit positiva för filmens väg till bioduken. Personligen hade jag inte heller så höga förväntningar när jag satte mig i biosalongen. Men när ljuset hade släcktes och filmen kommit igång så fick jag till viss del mina låga förväntningar ändrade. Det är en överdrift om att säga att det här är en film som är en av Sonys bättre Marvel-adaptioner, men den är inte fullt så dålig som “The Marvels”. I den filmen framgick det redan i trailern att upplägget var att introducera en grupp av kvinnliga superhjältar istället för att fokusera på Captain Marvel som borde ha varit den som stod i fokus i en uppföljare på en film om henne. Samt riktade den filmen sig lite väl mycket till en yngre målgrupp och fokuserade på en del karaktärer som förutsatte att man hade sett Marvels serier på Disney+ vilket inte jag har gjort. Så är inte fallet med “Madame Web” som fokuserar mest på sin titelkaraktär, medan de andra kvinnliga superhjältarna är mer biroller. Det upplägget vinner den här filmen mycket på.


Något som dessutom gör den här filmen intressant är att hjältinnan inte har några superkrafter som gör henne odödlig. Hennes enda kraft är att hon med klärvoajanta förmågor kan se in i framtiden. Att hon är dödlig och kan bli skadad gör det hela mer spännande än att se en hjältinna eller hjälte kunna ta emot hur mycket stryk som helst utan att bli skadad pga sin odödlighet. Dakota Johnson är dessutom väldigt passande i titelrollen och det är kul att se henne i en genre som sedan tidigare är outforskad mark för henne.


Sammanfattningsvis så fyller “Madame Web” sin funktion som superhjälte film. Man får ta del av en ny hjältinnas historia och det bör tilläggas att karaktären under filmens gång är under utveckling. Man får följa hur hon upptäcker sina förmågor och lär sig att kontrollera dem. Därav är den här filmen en introduktion av vad som komma skall. Så i kommande filmer om karaktären så kommer förmodligen Madame Webs förmågor att vara helt utvecklade och karaktärsdragen ifrån serietidningarna kommer hon nog ha fått i en större utsträckning. Jag gillade verkligen upplägget med framtidsvisioner som kan påverka ödet och att det förekom utan göra det för komplicerat att hänga med i svängarna.


Så nu ser jag bara fram emot att få se hur karaktären Madame Web utvecklas i kommande filmer där hon förekommer. Mitt betyg till filmen “Madame Web” är en trea av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Lördag 3 feb 18:00

 

ARGYLLE


Bryce Dallas Howard har dykit upp på bioduken igen för första gången sedan senaste “Jurassic World” filmen. Det har hon gjort med spionkomedin “Argylle” som jag har varit och sett. Jag ska därmed nu berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Elly Conway (Bryce Dallas Howard) är den tillbakadragna författaren till en serie bästsäljande spionromaner, vars idé om lycka är en lugn kväll hemma med sin dator och sin katt, Alfie. Men när händelserna i Ellys fiktiva böcker – som handlar om den hemliga agenten Argylle (Henry Cavill) och hans uppdrag att stoppa ett globalt spionsyndikat – börjar spegla en verklig spionorganisations hemliga agerande, blir lugna hemmakvällar ett minne blott.


När jag satte mig i biosalongen visste jag inte så mycket mer om filmen “Argylle” än att den skulle vara en komedi inom spionfilmsgenren och att den hade en imponerande casting. Därav hade jag inga direkta förväntningar på filmen “Argylle” innan jag såg den. Jag blev mycket positivt överraskad. Filmen innehåller vansinnigt mycket action i effektfullt koreograferade slagsmålsscener. Ett par originella scener i filmens final liknar inget man tidigare har skådat. Ett exempel på en sådan scen är när Bryce Dallas Howard sätter fast knivblad under skosulorna och åker skridskor över utspilld råolja samtidigt som hon eliminerar ett helt kompani av fiendesoldater. Det är en mycket underhållande scen som är väldigt snygg visuellt samtidigt som den är gjord med glimten i ögat. Den där med glimten i ögat är något som genomsyrar hela filmen “Argylle” och det upplägget för tankarna mycket till regissören Matthew Vaughns tidigare verk såsom “Kick-Ass” filmerna som innehöll mycket visuellt och snyggt koreograferade slagsmålsscener av den här typen.


Filmens själva upplägg med fiktion och verklighet som flyter ihop känns som ett smart upplägg och under resans gång finns det många överraskande twistar som är svåra att lista ut på förhand vilket gör “Argylle” ännu mer underhållande att se. Bryce Dallas Howard är mycket sevärd som den ofrivilliga hjältinnan. Hon har visat prov på viss komisk timing även i “Jurassic World” trilogin, men här får hon ta ut svängarna ännu mer och det är verkligen underbart att se hur hon bemästrar även komedigenren. Sam Rockwells funkar även väldigt bra med sin komiska energi som motpart. Det är deras lilla duo som står i fokus och de andra stora namnen i filmens casting hamnar lite i skymundan. Men Samuel L. Jackson, John Cena och Henry Cavill är även de mycket underhållande i de scener de dyker upp i.


Sammanfattningsvis så är det vi får en väldigt underhållande och rolig spinokomedi som är kryddad med ett bra soundtrack, lekfullhet och en bra balans av humor och spänning. Mitt betyg till filmen “Argylle” är en stark fyra av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Tisdag 30 jan 22:36

 

THE COLOR PURPLE


Steven Spielbergs gamla klassiker “The Color Purple” ifrån 1985 har fått en reboot som tar steget in i musikalvärlden. Jag har varit och sett filmen på bio och ska nu med den recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Celie skiljs från sin syster och hennes barn och ställs inför många svårigheter, inklusive en man som misshandlar henne. Med stöd från en sångerska och sin styvdotter finner hon till slut extraordinär styrka i de okrossbara banden i en ny typ av systerskap.


När “The Color Purple” fick en filmatisering i Steven Spielbergs regi så blev det en väldigt finstämd och gripande film som behandlade tunga ämnen som kvinnoförtryck, misshandel och separation ifrån de som står en närmst. Det var en bitvis långsamt berättad film som tog sig tid att lära känna karaktärerna och att sakta ta oss igenom deras livsöden. När filmen nu får en nyversion i form av en musikal så blir det mäktigt, storslaget och vackert. Musiken är riktigt bra och skådespelarna som är med levererar gåshud i näst intill varje musikalnummer filmen igenom. Dessvärre försvinner lite av allvaret och det mörka som den här historien innehåller. Det levereras mäktiga sångprestationer på löpande band vilket gör att man knappt hinner hämta andan och ta in det som sker mellan alla sångnummer. Detta gör att mycket av tonen som fanns i Steven Spielbergs fina film försvinner. Jag har inte läst boken som grundmaterialet är hämtat ifrån. Så jag vet inte riktigt hur bra Spielbergs version följde boken. Men gällande den här nya musikalversionen så tyckte jag skådespelerskorna som spelade Celie och hennes syster Nettie som unga kändes lite för gamla för sina roller. I Spielbergs version var de barn och i nyversionen spelas de av kvinnor i 25-års åldern vilket kändes lite fel i de scenerna. Men annars finns inget att klaga på i castingen. Danielle Brooks är filmens starkast lysande stjärna och det är hennes prestation som verkligen sätter spår efter att ha sett filmen. De övriga i filmens casting är också bra, men Danielle Brooks stjäl verkligen showen i de scener hon är med i.


Sammanfattningsvis så tycker jag man får det man förväntar sig. Men tyvärr så försvinner lite av den fina historiens tyngd av en massa mäktiga musikalnummer. Jag tror att ett mer avskalat format i form av en vanlig dramafilm hade passat filmen bätte. Men det är en fin film med mycket vacker musik framförd av talangfulla sångerskor. Så mitt betyg till filmen “The Color Purple” är en stark trea av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Söndag 28 jan 03:04

 

POOR THINGS


Oscarstider nalkas och vid sidan om filmerna “Barbie” och “Openheimer” är det filmen “Poor Things” som har fått flest nomineringar. Jag har varit och sett den elvafaldigt Oscarsnominerade filmen “Poor Things” och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Återuppväckt från de döda av den geniala och okonventionella vetenskapsmannen doktor Godwin Baxter (Willem Dafoe) börjar Bella (Emma Stone) sitt liv under hans beskydd, ivrig att lära sig allt. I sin avsaknad och hunger efter världslighet, rymmer Bella med Duncan Wedderburn (Mark Ruffalo), en slipad och utsvävande advokat, på en hisnande äventyrsresa över kontinenterna. Fri från sin tids fördomar, blir Bellas syfte tydligt att stå för jämlikhet och frihet.


Filmen “Poor Things” är baserad Alasdair Gray's roman med samma namn. Jag har inte läst boken. Därav kan jag inte göra någon jämförelse. Men det man får i filmen är en mycket bisarr historia där en ung gravid kvinna begår självmord. En vetenskapsman tar hand om hennes kropp och återupplivar henne. Han byter även ut hennes hjärna emot hjärnan ifrån barnet hon bar på. När Bella som hon heter sedan vaknar upp är hon en vuxen kvinna utåt, men mentalt är hon på ett barns nivå. Hon måste därför lära sig gå, prata och allt annat som en nyfödd person behöver genomgå. Den resan är väldigt spännande att följa. Hur Bella lär sig vad det innebär att vara människa och hur det är att vara människa i den omgivning vi lever i. Men det är inte bara en historia om att bli människa. Man får också följa Bellas sexuella uppvaknande, hennes frigörelse som kvinna och andra intressanta teman. Emma Stone gestaltar Bella fantastiskt och det är ganska givet att hon kommer att få en Oscarsstatyett för rollen. Med sina stora uttrycksfulla ögon och sitt proffsiga användande av sitt kroppsspråk driver hon fram likt en tornado filmen igenom. Detta till den grad att hon stjäl showen och ibland gör den övriga begåvade castingen i filmen smått osynlig.

Utöver Emma Stones mästerligt vackra och stilfulla porträtt av Bella så är filmen “Poor Things” väldigt visuellt vacker. Till en början så är filmen helt svartvit och längre in i filmen då Bella uppvaknande som kvinna tar form får filmen färg och det blir mycket färgglatt. Detta skapar en mycket vacker kontrast. När man ser filmen så känns den lite som något som filmskaparna Tim Burton och Guillermo del Toro skulle ha kokat ihop om de gjorde något tillsammans. De båda är filmskapare som ligger mig varmt om hjärtat. Så det bildspråket föll verkligen mig i smaken. Filmen känns även som något nytt och originellt som inte liknar något jag tidigare har sett.


Sammanfattningsvis är filmen ett galet, bissart och vackert mästerverk som bjuder på enastående skådespeleri. Såväl ifrån Emma Stone som hennes motspelare Willem Dafoe och Mark Ruffalo. För den känsliga tittaren som inte klarar av att se nakenscener eller blodiga operationsscener så bör man välja en annan film. Men mig föll filmen som sagt helt i smaken och på sina ställen innehåller den också en hel del välkommen humor. Mitt betyg till filmen “Poor Things” är en självklar femma av fem möjliga.

 

 


Av Paul Karlsson - Lördag 20 jan 21:43

 

STOCKHOLM BLOODBATH


Mikael Håfström har tagit sig an uppgiften att göra storfilm om den svenska historiska händelsen Stockholms Blodbad. Filmen som heter “Stockholm Bloodbath” har jag varit och sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Den maktgalne danske kungen Kristian II (Claes Bang) skyr inga medel när han planerar att ta över Sveriges krona från Sten Sture (Adam Pålsson). Samtidigt svär systrarna Freja (Alba August) och Anne (Sophie Cookson) att skoningslöst hämnas på de män som brutalt mördat deras familj. Allt kulminerar i Sveriges huvudstad, där systrarna dras in i intrigerna kring massavrättningen Kristian Tyrann beordrat - Stockholms blodbad.


Att göra en film om en så svensk historisk händelse som Stockholms Blodbad och göra det men engelskt tal var något som jag till en början ställde mig ganska kritisk till. Men det visade sig funka ganska bra ändå. Förvisso glömmer man emellanåt bort att det är i Sverige filmen utspelar sig då inte en endaste av skådespelarna pratar svenska. Men det är definitivt inget som förstör filmen på något vis. Den rätta känslan byggs upp ändå och på något märkligt vis känns filmen ändå väldigt svensk. Mycket våld i from av personer som blir huggna med svärd, skjutna av pilar eller halshuggna bjuds det på. Så är man känslig för blod och våld så är inte “Stockholm Bloodbath” något att rekommendera. Det som överraskar med filmen är att den istället för att vara en mörk och dyster historia har en del humor som balanseras upp med allvaret på ett träffsäkert sätt. Filmen är dessutom väldigt fartfylld och actionspäckad. Så den två och en halv timme långa speltiden går väldigt fort. Karaktärerna är välskrivna och det gör att man intresserar sig för deras öden och skådespelarna som är castade gestaltar dem bra.


Filmen “Stockholm Bloodbath” liknar inget annat man har sett inom genren filmer om historiska händelser vilket gör den till något unikt och spännande att titta på. Mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 26 december 2023 18:44

 

HAMMARSKJÖLD


Jag har nu varit på mitt sista biobesök för det här året. Filmen som avslutade bioåret för mig blev den svenska storfilmen “Hammarskjöld”. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

1961 har Dag Hammarskjöld (Mikael Persbrandt) ett år kvar på sin post som FN:s Generalsekreterare. Därefter ska han flytta till sitt hus på Österlen och den efterlängtade friheten. Men samtidigt rasar det kalla kriget för fullt, och brännpunkten ligger i Kongo. Dag Hammarskjöld tar på sig uppdraget att mäkla fred och enighet i landet. Ett omöjligt uppdrag, enligt många. Ett självmordsuppdrag, enligt andra.


Att göra en ett personporträtt av Dag Hammarskjöld kan tyckas vara en stor utmaning eftersom han var väldigt privat och så mycket av hans liv vid sidan om hans politiska karriär inte direkt nådde offentlighetens djup. Mycket kring vem Hammarskjöld var bygger därför på spekulationer. Så som tittare på filmen ska man nog ta en del av detaljerna kring vem han var privat med en nypa salt. Exempelvis antydningen som filmen ger om att han var homosexuell är inget som är bekräftat. Det är bara antaganden. Personligen tyckte jag att just den delen av historien var klädsam för filmen. Den skänkte lite karaktär åt personen Hammarskjöld så att det skrapades lite innanför ytan på hans personlighet. Sedan kan man ju tycka vad man vill om att saker som inte är bekräftade fakta läggs till om en verklig person som har levt. Men jag tyckte att den lilla kärlekshistorien var fin och passade in bra i den här filmens helhet. Dag Hammarskjölds personliga liv var ju inte heller huvudfokuset i filmen. Mest fokuserades det på hans politiska karriär som FN-General under Kongo-krisen. Så i det stora hela tycker jag att de har fått med vad som behövs för att skildra vem Dag Hammarskjöld var. Filmen blir med andra ord lite som verkligheten ser ut. Vi får veta mycket om Dag Hammarskjölds arbete men det snuddas bara vid på ytan kring vem han egentligen var eftersom så mycket fakta kring vem han var inte finns.


Mikael Persbrandt gör ett bra jobb och levererar ett varmt och fint porträtt av Dag Hammarskjöld. Det här är helt klart en av hans bästa rollprestationer där han verkligen får skina och Guldbagge nästa år skulle jag bli mycket förvånad om han inte får. Mitt betyg till filmen “Hammarskjöld” är en fyra av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 23 december 2023 15:57

 

AQUAMAN AND THE LOST KINGDOM


Efter en strulig produktion och förlängd väntan på grund av olika anledningar så har nu äntligen storfilmen “Aquaman and The Lost Kingdom” fått en premiär. Den har varit i hemska blåsväder med motvind. Håller den måttet och lever upp till sin föregångare undrar ni. Det ska jag snart berätta. Men först lite om filmens handling.


Black Manta (Yahya Abdul-Mateen II) kräver hämnd för sin fars död, och efter att tidigare ha misslyckats med att besegra Aquaman (Jason Momoa) gör han nu allt för att uppnå sitt mål. Starkare än någonsin, med kraften från den mytiska Black Trident släpper han lös en uråldrig och ondskefull kraft. Aquaman vänder sig till sin fängslade bror Orm (Patrick Wilson), den förra kungen av Atlantis, och skapar en oväntad allians. Tillsammans måste de lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att skydda sitt rike - och världen - från total förstörelse.


Mycket spekulationer har skett kring varför uppföljaren till storfilmen “Aquaman” ifrån 2018 har fått dröja så länge. Först var det att de ville ha ett premiärdatum där det inte konkurrerades med en massa andra storfilmer inom samma genre. Därefter kom en pandemi. Efter det hamnade en av filmens skådisar i rättsligt blåsväder och borde ersättas av en annan person bättre lämpad för filmens viktiga kvinnliga roll. Sedan kom en lång Hollywood strejk. Denna stormiga väg till biopubliken + att DC Comics storsatsningar har gått allt sämre för varje film. Detta har inte precis ökat oddsen för “Aquaman and The Lost Kingdom”. Trots att superhjältefilmer av den här kalibern har genomgått en evolution och inte förväntas vara det de var 2018 så tyckte jag att det var befriande att kasta sig in i det här universumet igen och det hela såg ut som man förväntade sig. James Wan som var skaparen till den första filmen överraskade med att ge oss något spännande i varje ny bildruta. Det upplägget har han kvar trots att vi vet denna gång vad dessa överraskningar kan väntas innehålla. Vad som är ett nytt och spännande begrepp för just den här filmen är alliansen som Aquaman bygger upp med sin numera fängslade bror Orm. Brodern och tillika den före detta regerande kungen av Atlantis befrias för att hjälpa Aquaman som nuvarande kung i kampen emot hämnaren Black Manta. Alltså får vi stifta bekantskap med förra filmens skurk en gång till. Men nu är han ännu mäktigare med det dödliga vapnet Black Trident. Detta är ett upplägg jag känner att håller för en hel film.


Det finns alltså inga svagheter i manuset. Ett nytt element i storyn är att Aquaman nu har blivit pappa samtidigt som han ska styra riket Atlantis som kung. Jobbet som kung visar sig vara tråkigare än väntat. Så han hänger hellre med sin son på torra land och är kung mer när det passar honom. Så långt är allt bra, Men nu kommer vi till den punkt som inte funkar så bra och det är aktrisen Amber Heard som sjöprinsessan Mera som Aquaman fått sitt barn med. Momoa och Heard saknar kemi tillsammans. Amber Heard borde ha blivit utbytt. Hon fungerar kanske relativt bra i de scener där action utlovas. Men i mer känslosamma kärleksscener har hon inte mer utstrålning och inlevelse än de undervattensvarelser som man får stifta bekantskap under havsytan där riket Atlantis existerar. Under filmens gång dyker bland annat en gullig bläckfisk upp som sidekick till Aquaman. Den bläckfisken har 10 gånger mer utstrålning än vad Amber Heard har. Att Heard inte är utbytt är ett mysterium för mig. Men den biten fick man bara svälja med tanken i bakhuvudet att Warner Brothers har haft god tid på sig att hitta en ersättare för den rollen, men istället har de fokuserat på andra saker vad det nu kan vara. Mycket har nog hamnat på klippbordet, men jag anser inte att det har drabbat handlingen på något vis. I sin helhet märker man inte av den kris som har drabbat filmen. Det är bara kvinnan i Aquamans liv som borde bytas ut emot en mer begåvad talang.


Jason Momoa är förstås inte helt ensam. Patrick Wilson som hans bror Orm levererar bra. Deras återuppbyggande av sin broderrelation är underhållande att följa. Gamla bekantskaper som Nicole Kidman, vår svenska stolthet Dolph Lundgren och Temuera Morrison återkommer I sina minnesvärda roller. Allt är med andra ord på topp. Willem Dafoe som karaktären Vulko hade jag förstås velat ha med även denna gång men han omnämndes bara. Slutligen så får vi får ta del av den undervattensvärld vi upplevde i förra filmen. Förvisso med en inte allt för bra CGI teknik. Men den funkade bra i 3D i en bra biosalong. Sammanfattningsvis så blev inte filmen “Aquaman and The Lost Kingdom” den katastrof den kunde har blivit. Det blev istället en film om att bygga familjära broar och brödraskap för att i slutändan vinna något på det. Man ser fram emot en tredje film om kungen av Atlantis. Men vi får se vad framtiden utvisar. Jag vill i alla fall ha mer och mitt betyg är 4/5.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

GÄSTBOK


Skapa flashcards