retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - Fredag 15 sept 19:55

IT


Längtan har var olidlig för mig efter att få se det nya försöket till en filmatisering av Stephen Kings kultförklarade roman "It" med Bill Skarsgård i den ännu mer kultförklarade rollen som Bill Skarsgård. Om han lyckas toppa Tim Currys gestaltning av karaktären ifrån 90-talet och om boken förvaltas bättre denna gång ska jag snart komma in på. Men först lite om handlingen.


Plötsligt lamslås den lilla staden Derry i amerikanska delstaten Maine av skräck när flera barn mystiskt börjar försvinna. Några barn som bildar det lilla gänget Losers Club får möta sina största rädslor, när de hamnar i den onda clownen Pennywise (Bill Skarsgård) sällskap, vars historia som mördare sträcker sig långt, långt bakåt i tiden.

Originalversionen med Tim Curry ifrån 1990 var en helt ok filmatisering av Stephen Kings tegelstenstjocka roman, men den behövde verkligen en uppdatering. Mycket material ifrån boken uteblev pga att budgeten för en tv-produktionen var lägre. Samt så blev aldrig originalet särskilt läskigt.


Nyversionen är i grunden lik originalet. Men till filmens fördel så är handlingen förflyttad ifrån 50-talet till sent 80-tal. Detta skapar nostalgikänsla som påminner mycket om den man fick av tv-serien "Stranger Things". Kläderna och stämningen ifrån 80-talet återskapas väldigt effektivt. Detta är alltså den största förändringen.

Den här rebooten är också lite mer trogen boken med vissa få förändringar som inte direkt är till filmens nackdel.,Superläskigt blir det aldrig. Men romanen som filmen är baserad på är inte heller superläskig. Det hela känns ibland lite som Kalle Blomqvist Detektivbyrå fast med kontrasten att det istället är mysteriet kring några blodiga mord som ett gäng barn ska lösa.


Men sammanfattningsvis får man precis vad man hade hoppats på i denna nyversion. Bill Skarsgårds gestaltande av karaktären är helt suverän. Han balanserar humor och allvar på ett lika effektivt sätt som Heath Ledger gjorde då han gestaltade Jokern i "The Dark Knight". Det blir med andra ord mer en obehaglig karaktär än en pajas som levererar komik. Dessutom så får karaktären ett större djup då det denna gång förklaras att Pennywise inte bara är en läskig clown. Det framgår denna gång lika tydligt som i boken att han är en ond kraft som antar formen av de rädslor som barn har. I originalversionen förklarades detta till viss del,men oftast dök karaktären upp som en clown vilket bara är en av många skepnader.


Jag kan starkt rekommendera filmen "It" för såväl Stephen King fans som nytillkomna skräckfantaster. Det man får är en lagom kontrast av humor och skräck i den bästa Stephen King filmatiseringen som gjorts på mycket länge. En femma av fem möjliga får filmen "It" av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - Fredag 18 aug 19:23

THE DARK TOWER


Jag har läst sju av de åtta "The Dark Tower" böcker som Stephen King har skrivit och blev totalt förälskad i den värld man får ta del av i böckerna. Därmed så har jag sedan jag plöjde igenom böckerna hoppats på en filmatisering. Nu har sådan slutligen blivit av och jag har sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Den siste revolvermannen, Roland Deschain (Idris Elba), är fast i en evig kamp mot Walter O’Dim (Matthew McConaughey), även känd som mannen i svart. Roland är fast besluten att stoppa honom från att ta över det mörka tornet. Med världarnas öde på spel kommer gott och ont att drabba samman i den slutgiltiga striden, där enbart Roland står mellan mannen i svart och universums överlevnad.


Min kärlek till "The Dark Tower" böckerna är mycket stor och därmed har förväntningarna varit skyhöga. Men dessvärre har den ena nyheten efter den andra gjort mig mer och mer negativt inställd till filmatiseringen under den period då inspelningen av filmen pågick och när slutligen en trailer kom ut så ändrade jag inte direkt uppfattning. Bara när Idris Elba fick rollen som revolvermannen så började jag ana oråd eftersom karaktären beskrivs som allt annat än svart i böckerna. Dessvärre var inte detta de enda ändringar som hade gjorts. Jag hade hoppats på att min magkänsla som jag fick efter att ha sett trailern skulle vara fel. Men tyvärr så blev det inte så, Filmen var nämligen precis så dålig som jag hade förväntat mig om inte värre.


För de som inte läst böckerna så är storyn bara allmänt förvirrande och filmens korta speltid ger inte tid till att förklara så mycket om den värld som vi läsare av böckerna har fått bekanta oss med. Och är man en trogen läsare av böckerna så är det inte mycket av storyn som känns igen. Filmen kändes mer som ett försök att proppa in så mycket som möjligt av elementen ifrån de åtta böckerna under en och samma film. Därmed känns storyn bara som ett förvirrat kaos av referenser till böckerna. I böckerna är det dessutom revolvermannen som står i fokus och i filmen har de gjort pojken Jake Chambers till huvudkaraktären vilket blir helt fel och leder till att man praktiskt taget inte känner igen Stephen Kings story som man hade hoppats på att filmen skulle följa troget.


Böckerna har dessutom en mörk, blodig och vuxen ton. Den tonen känner man inte överhuvudtaget av i filmatiseringen. Istället får vi en young adult historia som riktar sig mer till en tonårig publik. En story där pojken Jake Chambers är huvudkaraktären och revolvermannen är hans sidekick.


Det finns inte mycket positivt att säga om "The Dark Tower". Det skulle väl i så fall vara att världarna man får ta del av i filmen är visuellt vackra och att Matthew McConaughey gör skurkrollen bra. Samt så dyker en del roliga referenser ifrån andra Stephen King romaner upp under filmens gång. Utöver detta så känns hela filmen som en framstressad produktion med ett väldigt bristfälligt manus. En etta av fem möjliga får filmen "The Dark Tower" av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - Torsdag 13 juli 19:09

WAR FOR THE PLANET OF THE APES


Nu har äntligen den efterlängtade finalen av den senaste "Planet of The Apes" trilogin fått biopremiär och jag har därmed varit och sett den. Jag ska nu berätta med denna filmrecension vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Efter att aporna genomlidit fruktansvärda förluster brottas Caesar (Andy Serkis) med sina mörka instinkter och påbörjar sin jakt på hämnd. När de till slut möts öga mot öga, kämpar Caesar och översten (Woody Harrelson) i en storslagen strid som kan avgöra ödet för båda arterna och planetens framtid.


Den första filmen i denna trilogi som hette "Rise of The Planet of The Apes" satte verkligen prägeln för hur den här historien borde filmatiseras. Många försök har gjorts. Bland annat en b-films trilogi med Charlton Heston i en av huvudrollerna med en efterföljande serie. Samt så gjorde Tim Burton ett halvlyckat försök till en reboot som kom ut 2001. Men ingen av dessa försök har direkt lyckats leverera. Det var som sagt först med "Rise of The Planet of The Apes" som kom ut för 6 år sedan som historien fick det djup den behövde. Uppföljaren "Dawn of The Planet of The Apes" som kom ut 2014 lyckades även den att leverera och hålla intresset uppe för ytterligare en avslutande film i trilogin. Och nu när jag har sett "War for The Planet of The Apes" som är den avslutande delen så kan jag inte annat än konstatera att det även blev en värdig avslutning som levererades. Säcken knyts ihop på ett bra sett i den sista slutstrid som de föregående filmerna har hintat om. Allt är väldigt visuellt vackert i ett dystopiskt vinterlandskap. Aporna är även denna gång väldigt välgjorda så att det är väldigt svårt att genomskåda att de är människor förvandlade till apor med hjälp av digitala effekter.


Den här trilogin har tjänat mycket på skippa en massa komplicerade science fiction inslag om svarta hål och tidsresor. Det var nog mest den biten som Tim Burtons version förlorade på. Samt fick man ingen direkt förklaring på varför aporna blivit ondskefulla och börjat behandla oss människor som slavar. Den förklaringen levereras bättre i de här tre filmerna.


Vad som är intressant med just den här tredje filmen är att man helt och hållet får se filmen ur apornas perspektiv och att människorna helt och hållet har förvandlats till avskum och skurkar som inte förtjänar att vara den dominerande rasen på vår planet. Det känns lite svårt att recensera den här filmen som en fristående film eftersom trilogin den ingår i känns som en enda lång film. Så det här får i princip bli en sammanfattande recension på hela trilogin. Man fick den storslagna avslutningen som man förväntade sig och något som generellt kännetecknar alla tre filmerna i trilogin är att de trots att de är inspelade i 3D inte överdriver med effekterna. Filmerna känns ändå väldigt avskalade och realistiska vilket är ovanligt idag så fort 3D-effekter är involverade.


Jag kan starkt rekommendera filmen "War for The Planet of The Apes" som den värdiga avslutning på trilogin som man hade förväntat sig. Dock bör man nog ha sett de två andra föregående filmerna för att hänga med. Som en fristående film står den nämligen inte så bra på egna ben. En fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Söndag 9 juli 15:38

DAYVIEWS LÄGGER NER!!!


Sedan augusti 2007 har jag laddat upp bilder på ett socialt media som kom före Facebook, Instagram, Twitter och allat annat. Det har i alla år varit den sida som uppfyllt mina krav strukturmässigt. Jag har Aspergers Syndrom. Det är ingen hemlighet direkt. Alla med diagnosen gillar inte struktur. Jag gör inte det i min vardag mer än just när det gäller mina arbetenen i social media. Den förste september släcks sidan ner för gott och de ansvariga för den lägger lättsamt in ett inlägg och tackra för alla åren utan att inse allvaret i detta. Personligen mår jag pyskiskt dåligt över detta besked och det känns som att nedräkningen till september är min dödsdom. Jag har planerade fotoprojekt att lägga ut året ut och i resten av mitt liv. Ingen fattar allvaret när jag skriver mina statusar om detta. Jag vill ha en dagbok över mitt liv i bild. Jag påbörjade denna livstil i august 2007 som sagt. Då med en bild som jag inte hade redigerat själv. 


 

Min första bild på Dayviews som lades ut 24 augusti, 2007.


Under årens lopp har sedan mina följare fått se min utveckling inom fotograferande och redigerande. De har fått bevittna hela min resa genom livet dagligen och jag vill fortsätta min resa. Men inga socia medier uppfyller mina krav. Facebook kan inte ens dela en Instagram bild vissa gånger. Man klickar på dela och sedan finns inte bilden har dela när man tittar på profilsidan. Man delar bilden tio gånger eller något och senare får man ta bort alla dubletter. Samt så hamnar bilderna ibland i fel ordning. Det går dessutom bara att skapa album. Någon kalenderstruktur finns inte. Därmed blir det ett stort kaos för mig då jag inte kan klicka på en ett datum för att navigera till rätt period av mitt liv i jakten på en bild. Facebook räknar dessutom inlägg istället för bildantalet som jag klart och tydligt kan se på Dayviews. Samt så kan på Dayviews se vad man har haft för inställning på kameran till varje bild som man själv har fotat. Det kan man inte på Facebook och det har varit till hjälp många gånger för mig då jag försökt att hålla samma professionella standard på alla mina bilder. Den här strukturen är alltså mycket viktig för mig. Kanskde till stor grund pga att jag har min diagnos. Dayviews är dessutom en viktig del av min vardag. Bilderna läggs ut där först. Sen går in via mobilen på Dayviews för att kopiera bilder och tillhörande bildtexter för att även kunna dela dem på Instagram och därefter på Facebook. Men stommen är och har alltid blivit Dayviews.


Jag kan inte tänka mig ett fortsatt liv utan Dayviews. Om ni tänker er en modeintresserad tjej som man tvingar att gå ut på stan helt naken. Hon skulle känna sig intetsägande eftersom hon inte har en tråd på kroppen och därför inte kan visa hur insatt hon är och vilka fina märkeskläder hon bär. Jag känner intetsägande om jag inte har min vardag dokumentar i bild.


 

Min förmodligen sista bild jag kommer att lägga upp under augusti 2017. Bilden symboliserar hur naken och intetsägande jag kommer att vara utan min Dayviews. 



Instagram känns för osäkert. Man kan göra en lite tabbe. Bryta emot en ologisk och konstig regel eller få klagomål på bilder som inte folk förstår. Sen bir bilden anmäld och Instagram skiter i skälet till anmälningar och stänger av kontot utan att tveka. Det hjälper inte att be om ursäkt för de svarar inte. De nöjer sig med att ha ett hjäplavsnitt för användare som inte ger några svar.  Så funkar alla sociala medier. Man ska kunan regler även om nya läggs till i en stressig vardag då man inte hinner läsa reglerna varje dag. De bryr sig inte heller om det är någon interngrej riktad emot mig som har gjort att mitt konto avslutats.


Dayviews har jag alltid kunnat vara mig själv på. Jag har dessutom kunna neka folk som inte förstår mig att komma in på sidan. Jag har skött mig i princip hela tiden och inte gjort om de regelbrott jag av misstag begått då jag fått tillsägelser. Sidan har levt upp till mina krav. Det enda levt upp till kraven är de som driver sidan. Då Dayviews har haft serverstrul (som de har skyllt på) så har de inte snabbat sig direkt för att åtgärda problemet. Varit allmänt oengagerade i de problem man haft. Detta är droppen att de så respektlöst bara släcker ner sidan utan att ens ta hänsyn till de liv som rasar samman. Jag tycker att de åtminstione att de är skyldiga mig att förklara var man hittar en sida med precis samma upplägg som Dayviews eller hjälper mig att starta en. Jag kan nämligen Dayviews utantill och vill inte lära mig något nytt. Jag får dagligen utstå en massa ofrivilliga förändringar på Facebook som jag inte ha tillåtit. Så en blogg eller en hemsida med exakt samma utseeende som Dayviews kunde de ju förklara för mig hur man skapar. Så trogen som varit Dayviews och så mycket gott som jag fortfarande säger om sidan så kan man väl inte begära mindre.


Vi avändar har dock erbjudits en tjänst där man laddar ner alla sina filer i zip format. Alla bilder och tillhörande texter och kommentar sparas ner. Bra att den säkerheten finns. Men följdfrågan är vad man sa göra med filerna. Hur lägger man ut alla sina över 26000 bilder igen för att visa att man existerar. Finns man inte på bild så har inte de här tio åren existerat.


Jag vet ej hur det här kommer att sluta. Men det känns som att jag genomgår nedräkningen till min domedag. En sida hemsida eller en blogg som ser precis likadan ut som Dayviews ohch mitt liv kan rulla på som vanligt. Annars blir mitt resterande liv fyllt av depression och saknad efter det liv jag en gång hade.


DETTA  VAR INTE DET SLUT JAG HADE ÖNSKAT MIG. 


Av Paul Karlsson - Torsdag 6 juli 04:47

SPIDER-MAN: HOMECOMING


Nu har jag varit och sett den nya "Spider-Man" rebooten "Spider-Man: Homecoming" trots att jag var väldigt kritisk till denna film av anledningen att jag inte gillade den presentation man fick av karaktären Spider-Man i filmen "Captain America: Civil War". Samt så kände jag mig inte motiverad till att få se ännu en historia om hur det hela börjar när Peter Parker får sina krafter och efter ett tag blir superhjälten Spider-Man. Trots detta har jag sett filmen för att det är en film som hör ihop med de andra fristående spin-off filmer som har gjorts för att vävas in i "Avengers" filmerna. Nu ska jag berätta med denna recension vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Fortfarande exalterad över sin upplevelse med the Avengers återvänder Peter Parker (Tom Holland) hem till sin moster May (Marisa Tomei), under sin mentor Tony Starks (Robert Downey Jr.) uppsikt. Han försöker återuppta sina dagliga rutiner, men kan inte riktigt släppa tanken på att få uträtta nya hjältedåd. När superskurken Vulture (Michael Keaton) dyker upp får han chansen - samtidigt som allt han håller kärt plötsligt befinner sig i stor fara.


I filmens inledning görs det ett tarvligt försök att efterlikna den humor som fanns i Marvels oväntade succé "Deadpool" genom att ge karaktären Peter Parker en mobilkamera att vlogga med då han gör ett besök i Tony Starks och Avengers högkvarter. Så tidigt in i filmen förstår man alltså på vilken nivå det är. Det är mer en tonårsfilm än en vuxenfilm. Det är alltså ingen R-rated humor som i "Dead Pool".


Att det skulle bli en annorlunda historia än de som berättats i föregående "Spider-Man" filmer var jag redan negativt inställd på. Tony Stark är den nya spindelmannens mentor och bara det gör det hela konstigt. Exempelvis så har Tony Stark tillverkat den nya dräkten så att den känns för högteknologisk. I princip är den som Tonys Iron Man dräkt fast i mjukare trikåmaterial. Till och med en inbyggd tänkande dator som pratar och har ett intellekt finns det i dräkten precis som när Tony har sin Iron Man dräkt på sig. Det känns med andra ord som att Spider-Man inte är en självgående hjälte på samma sätt som förut. Detta stör jag mig på.


Att Aunt May är ung och snygg känns också konstigt. Det är omöjligt att förbise dessa ändringar. Men om jag ska försöka säga något positivt så är det inte mycket jag kan komma på. Det skulle i så fall vara att Michael Keaton gör rollen som skurken Vulture bra. Den karaktären blev vi lovade redan i Sam Raimis "Spider-Man 4" som aldrig fick se dagens ljus. John Malkovich hade precis skrivit på ett kontrakt innan Sony sade nej till den budget som Sam Raimi ville ha till filmen. Nu fick vi som sagt istället Michael Keaton som den karaktären. Men jag gillar inte riktigt hur karaktären behandlats i filmen. För att väva in skurken i Avengers universumet så är Vultures dräkt tillverkad av rymdskrot ifrån attacken ifrån yttre rymden i den första "Avengers" filmen. Det gör att dräkten får ett mer robotlikt utseende vilket påminner för mycket om skurken Green Goblins dräkt i den allra första "Spider-Man" filmen. Men Michael Keaton gör det bästa av rollen.


Att få se historien om spindelmannen berättas ifrån början ännu en gång var som väntat tråkigt. Till filmseriens fördel så hoppar de åtminstone över den bit då Peter blir biten av den radioaktiva spindel som ger honom hans krafter. Så det är bara formandet till hjälte och hur han lär sig att hantera sina krafter som berättas. Så det är en lite positiv grej ändå. Dock är det lite segt att se gång efter gång hur klantig Peter Parker är innan han lärt sig att hantera krafterna och den nya dräkten. De skämten är för långt utdragna.


Jag har inte mycket positivt att säga om denna film som sagt. En del snygga actionscener bjuds det på. Men intrigen är ganska tunn och det jobbas mer på att göra filmen till en "Avengers" film än att låta den stå på sina egna spin-off ben. Filmen känns alltså som en blek kopia av de andra "Spider-Man" filmerna och huvudkaraktärens tonåriga omogenhet känns bara störig. Samt så hade det kanske behövts en skurk till i filmen för att utveckla intrigen lite.

Jag kan rekommendera filmen "Spider-Man:"Homecoming" om man inte har för höga krav och tror att filmen ska vara lika bra som de andra fem "Spider-Man" filmerna. Men accepterar du en mindre genomtänkt superhjältefilm med en tonårs jargong så är det här rätt film för dig. Det var inte vad jag ville ha. Därför får filmen en tvåa av tre möjliga av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Söndag 25 juni 02:31

TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT


Nu har jag varit och sett Michael Bays femte och enligt honom själv den sista "Transformers" filmen. Om den blir den sista återstår att se eftersom han sa att även den fjärde filmen var den sista. Jag har nu i alla fall med låga förväntningar gått och sett filmen på bio eftersom jag hade en gratis biobiljett att nyttja till den här filmen. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först ska jag dra lite kort om filmen handling.

Människan ligger i krig med Transformers, och Optimus Prime är försvunnen. Nyckeln till mänsklighetens framtida överlevnad ligger i det förflutna – i den begravda historien om hur Transformers först kom till Jorden. Krigets utgång vilar i händerna på en osannolik allians: Cade Yeager (Mark Wahlberg), Bumblebee, en engelsk lord (Anthony Hopkins) och en Oxford-professor (Laura Haddock).


I vanlig ordning så verkar det som att uttrycket "less is more" är något regissören Michael Bay inte känner till. Han blåser på som bara den med långt utdragna actionscener där robotar kämpar emot varandra. Detta är denna gånga varvat med en invävd King Arthur hisoria för att det ska ges utrymme till att andas mellan stridsscenerna. Att väva in King Arthur, Merlin och riddarna runt det runda bordet låter på pappret som något originellt i Transformers sammanhang. Men det blir aldrig direkt nyskapande. Det enda som är lite nyskapande är att trollkarlen Merlin är en vanlig och väldigt försupen människa som har kommit i kontakt med en trollstav som Transformersrobotarna har i sin ägo.Mer originellt än så bli det inte. Det är det temat som blir lite grunden för historien, men det känns bara som en dålig ursäkt för att göra ytterligare en på tok för lång film som hade kunnat bli bättre om stridsscenerna hade kortats ner.


Filmen har alltså en ganska tunn intrig och saknar det mer lekfulla skapandet och humorn som fanns i de första två filmerna. Transformers filmerna har tyvärr dalat i kvalité. Den första var bra och den andra nästan lika bra. Sedan blev det tomt utan i Megan Fox i den tredje filmen och i den fjärde var inte ens Shia LaBeouf med. Samt saknade man i fjärde filmen Shia LaBeoufs karaktärs föräldrar som stod för mycket av den roliga humorn i de två första filmerna. Mark Wahlberg är förvisso en bra ersättare. Men det räcker tyvärr inte. Känslan och charmen ifrån de två första filmerna är helt borta. Försök till humor sker oftast via robotar med konstiga karaktärsdrag och komisk framtoning och dessa försök kan jämföras med när George Lucas introducerade av karaktären Jar-Jar Binks i "Star Wars". Därmed blir det ofta mer ett magplask då humor ska vävas in.


Men finns något positivt att säga? Nja, inte mycket. Det skulle i så fall vara att de häftiga Dinobotsen som dök upp i förra filmen. De dyker även upp i denna femte film och man får se dem som barn då de är små och söta. Skådespelerskan Laura Haddock som är den här filmens kvinnliga fägring är trevlig att vila blicken på. Samt så är Bumblebee och Optimus Prime fortfarande karaktärer som är trevliga att se. Lite intressant var det också att få se Optimus Prime byta sida och bli ond även om det kanske inte direkt var någon oväntad vändning.


Mer än så finns det inte att säga om Michael Bays återupprepning. Jag hoppas bara på att det här är den absolut sista filmen i serien. Åtminstone under Bays regi. Han har tydligt visat nu under de senaste filmerna att han har ett storhetsvansinne och inte kan tona ner det som behövs i de här filmerna. Utan att avslöja något så kan jag även tillägga att filmens slut dessvärre gör det öppet för ytterligare en film via en cliffhanger.


En tvåa av fem möjliga får filmen "Transformers: The Last Knight" av mig i betyg. Den kan rekommenderas för de riktigt inbitna Transformers fansen. För min del var barndomen mer präglad av "He-Man" och "Teenage Mutant Ninja Turtles". Därav av blev jag lite sömnig av alla strider och bristen på intrig. Transformers känns med denna film som ett avslutat kapitel och som en spik på den kista som Michael Bay snart har begravt sin karriär i.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Onsdag 14 juni 17:58

THE MUMMY


Jag har nu varit och sett filmen "The Mummy" som är den första filmen i en ny franchise som heter kallas för "Dark Universe" och innefattar en uppsjö av inplanerade nyversioner av gamla klassiska monsterfilmer som exempelvis Frankensteins Monster och Varulven. Jag ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


När den egyptiska drottningen Ahmnet (Sofia Boutella) vaknar till liv efter tusentals år av vila, vill hon hämnas på den värld som mördade henne. Den före detta soldaten Nick Morton (Tom Cruise) hamnar ofrivilligt i vägen för hennes planer och får en förbannelse kastad över sig. Därefter tvingas han fly ifrån både Ahmnets övernaturliga krafter och den hemliga organisationen "The Prodigum", som leds av Doktor Henry Jekyll (Russel Crowe). Till sin hjälp har Nick arkeologen Jenny Halsey (Annbelle Wallis).


Det är inte direkt något mästerverk som levereras. Men historien är ganska underhållande och det känns lite nyskapande att mumien denna gång är en kvinna. Samt att historien till stora delar utspelar sig i London och inte i Egypten som i vanliga fall. Filmen innehåller en del klassiska klyschor. En hjältekaraktär spelad av Tom Cruise och en kvinnlig karaktär som det uppstår i en romans med. Men om man bortser ifrån klyschor och del halvtaskiga CGI effekter så är filmen en en underhållande matinéfilm. Kul är det dessutom att få se Tom Cruise göra något annat än filmer där han spelar en hemlig agent för variationens skull. Om man förväntar sig en monsterskräckfilm så blir man nog besviken eftersom det aldrig blir riktigt skrämmande. Filmen kan klassas mer som en actionfilm än en skräckfilm. Men den är helt klart ett mer lyckat försök till en reboot av "The Mummy" historien än trilogin som gjordes och inleddes i slutet av 90-talet. Denna gång slipper man åtminstone Brendan Frasers träaktiga skådespeleri.


Jag kan rekommendera filmen "The Mummy" som en hyfsat underhållande matinéfilm om man inte har för höga förväntningar. En trea av fem möjliga ger jag filmen i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Lördag 3 juni 17:05

WONDER WOMAN


Nu har jag sett filmen som skulle reparera de påstådda skadorna som DC Comcs senaste storsatsning "Batman v Superman: Dawn of Justice" orsakade. Jag gillade den filmen trots den förhållandevis allvarliga tonen och det mörker som är regissören Zack Snyders signum. Den filmen kändes något okomplett bara i och med att det var en nerklippt bioversion. Den förlängda versionen har bara fått se dagens ljus på bluray och jag väntar fortfarande väldigt otålmodigt på att den förlängda versionen ska släppas på dvd vilket förmodligen görs inför biopremiären av samma regissörs nya film "Justice League" som har premiär då vintern närmar sig. "Wonder Woman" är en spin-off film om karaktären Wonder Woman som fick sin introduktion i just filmen "Batman v Superman: Dawn of Justice" och nu har jag alltså varit och sett filmen "Wonder Woman" och ska med denna filmrecension tala om vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Innan hon blev Wonder Woman (Gal Gadot) var hon Diana, prinsessa av Amazonerna, tränad att bli en oövervinnerlig krigare. Hon är uppvuxen på en skyddad paradisö men när en amerikansk pilot (Chris Pine) kraschar där och berättar om en massiv konflikt som härjar i världen utanför lämnar hon ön. Diana lämnar sitt hem, övertygad om att hon kan stoppa hotet. Tillsammans med människan slåss hon för att stoppa alla krig och upptäcker då inte bara sina fulla krafter utan även sitt sanna öde.


En kvinnlig hjältinna i DC Comics universum. De måste njuta något oerhört över att få ut sin film först. En Captain Marvel film är på g med Brie Larson i huvudrollen. Men Marvel har för många manliga karaktärer att släppa filmer med först. Så de har inte hunnit dit än. Och vad gör DC Comics med detta försprång. Jo, de bjuder på tuff hjältinna med ett stort hjärta som går sin egen väg. Men är man helskinnat en feminist så har man säkert vissa anmärkningar på hur karaktären blir behandlad. En manlig karaktär som vinner hennes hjärta är nämligen den som får henne att utveckla sin styrka i slutänden trots att hon kommer ifrån en ö med enbart kvinnor. På denna ö blir hon därför tränad just av kvinnor, men när det kommer till kritan så är det en stridspilot spelad av Chris Pine som sätter stenen i rullning och får iväg den blivande hjältinnan ifrån ön för att söka sanningen omkring sitt öde.


Personligen så är jag lite vänsterriktad och mer för jämställdhet. Jag tycker att bägge könen ska få ta lika mycket plats. Så om någon vänlig man triggar igång hjältinnans krafter så är detta inget jag har några som helst problem med. Det finns istället egenskaper hos karaktären som jag ogillar. Framför allt det där med hennes lasso som får hennes infångade brottslingar att tala sanning. Detta vapen är dessvärre med, men det tar inte jättemycket fokus eftersom Wonder Woman mest fajtas med svärd och sköld. Samt med någon form av energi som hon skjuter med händerna. Hennes parerande armband finns givetvis med och hennes look stämmer ganska bra överens med den karaktär man sett i serietidningarna. Lyckligt nog så är inte hennes osynliga flygplan med i filmen. DC Comics tyckte kanske att ett sådant skulle bli för likt den osynliga farkost som Avengers gänget flyger i under Marvels första "Avengers" film.


Vad skådespelarinsatserna beträffar så finns inget att klaga på skådespelerskan Gal Gadot som ursprungligen är ifrån Israel har trots detta ett enligt mig grekiskt utseende och har därmed trovärdiga karaktärsdrag för att spela den odödliga grekiska gudinna som hon i grund och botten är. Hon levererar bra i så väl actionspäckade fajtingscener som i mer känslomässiga scener då hon får erfara vår världs orättvisor. Man ser nästan lite drag av verklighetens Angelina Jolie i henne då hon känslomässigt påverkas av de fasor krigens offer får utstå. Jolies välkända välgörenhetsprojekt i krigshärjade länder är globalt kända därför får man lätt den associationen då Diana Price/Wonder Woman påverkas känslomässigt över att det sägs till henne att alla inte kan räddas. Ett dilemma som förövrigt Superman råkade ut för i de föregående filmerna i denna serie av DC Comics mastodont filmer.Besvikelsen över att inte Jaimie Alexander (Thor, Blindspot, Kyle XY) fick rollen är därmed över trots att jag hade hoppats på att få se henne i titelrollen.

 

De övriga skådisarna gör också bra ifrån sig. Chris Pine är både bra på att charma sin motspelerska och att spela godhjärtad och förstående som den stridspilot som introducerar Wonder Woman till vår värld. Lucy Davis som karaktären Etta Candy skänker en hel humor till filmen då hon får hjälpa Chris Pines karaktär med att introducera Wonder Woman till det kvinnliga perspektivet i vår värld. Mode och sådant som inte Wonder Woman känner till något om då hon dyker upp i vår Första Världskriget härjade värld. Harry Potter skådisen David Thewlis levererar bra som filmens huvudskurk. Han förmedlar den där vänliga gubbe auran som gör att man tror att han är vänlig även att han kanske bär på en del ondska också. Danny Huston och Elena Anaya levererar också i färgstarka skurkroller. Förövrigt kan även tilläggas att skådespelerskorna Connie Nielsen och Robin Wright dyker upp i starka kvinnoroller i början av filmen då vi befinner oss i Amasonernas värld på den ö som Wonder Woman är skapt på.


Tonen i denna superhjälte film gillar jag. Den är något färggladare än i exempelvis "Batman v Superman: Dawn of Justice" och även humorn är lite lättsammare då Wonder Woman utsätts för diverse roliga kulturchockar i vår värld och även då det skämtas om att hon kommer ifrån en ö bebodd av enbart kvinnor. Samt så får man ta del av en massa vackra grekiska miljöer i början av filmen och i vår värld tycker jag att Första Världskriget miljöerna är trovärdiga. Regissören Patty Jenkins har därmed förvaltat sitt arbete med filmen bra.


Filmen "Wonder Woman" får ett varmt mottagande ifrån mig. Jag gillade den verkligen. Jag hänger som sagt inte upp mig på feministiska detaljer. En intressant historia om en kvinna ifrån en annan värld som vill ge vårt släkte en chans är det vi får. Kanske inte så värst nyskapande sätt. Men jag gillade filmen och tror att den nya Wonder Woman kan bli en lika ikonisk karaktär som de andra versionerna som burit samma trikåer en gång blev. 2 timmar och 20 minuter kändes kanske i det längsta laget. Men den långa speltiden gör åtminstone att filmen känns mer komplett än den bioversion av "Batman v Superman" som man fick se. Jag kan starkt rekommendera filmen. En fyra av fem möjliga får "Wonder Woman" av mig i betyg.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se