DEADPOOL & WOLVERINE

Marvels storsatsning “Deadpool & Wolverine” har nu haft biopremiär. Jag har varit och sett den och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Wolverine (Hugh Jackman) återhämtar sig från sina skador när han korsar väg med den högljudda Deadpool (Ryan Reynolds). Tillsammans går de samman för att besegra en gemensam fiende.

Efter dalande framgångar för Marvel så kommer nu Marvels självutnämnda messias Deadpool för att lyfta framgångarna igen. Och det kan man lugnt säga att Deadpool lyckas med i denna av många inklusive mig själv efterlängtade uppföljare. Om man gillade de föregående “Deadpool” filmerna så bjuder “Deadppol & Wolverine” på mer av all det som gjorde att man gillade de filmerna. Den sjuka humorn man tidigare har fått levererad i Deadpools universum finns kvar och det sparas inte på krutet. Gillar man meta och referenshumor så så bjuds det på en kavalkad av dessa ingredienser. Något som det också bjuds en hel del på är en massa bekanta karaktärer ifrån Marvels katalog som på ett fyndigt vis vävts in i handlingen. När det kommer just till filmens handling så är den ganska okomplicerad och inte direkt djupt utvecklad. Men det är inte direkt något som gör något. Det köper man eftersom den bjuds på en massa överraskningar för den som är insatt. För den oinsatte kan kanske all referenshumor och annat vara lite för intern humor som inte går hem. Men för mig personligen som är väldigt insatt så roas jag väldigt mycket av den den här filmen. Det enda jag möjligtvis kanske tyckte blev lite för mycket var alla långt utdragna fajtingscener mellan Daadpool och Wolverine. De scenerna kunde kanske ha kortats ner eller inte varit så många.

Men sammanfattningsvis så sitter man bara med ett leende på läpparna filmen igenom och njuter av allt som sker och de överraskningar som filmen bjuder på under resans gång. Det är verkligen ingen film man bör se om man är känslig för blod eftersom det bjuds på ganska mycket blodbad filmen igenom, med stympade kroppsdelar osv. Lite rörigt blir det ibland att hänga med i det där multiverseupplägget som Marvel nu återigen ger sig in i. Men det är inte på något vis något som sänker kvaliteten på filmen. “Deadpool & Wolverine” är ren och skör underhållning när den är som bäst. Det här är verkligen den typ av film som Marvel behöver för att vända flopparna till succé. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg.

SOMMARTIDER

Den svenska och legendariska popgruppen Gyllene Tider har fått sin egen film som är tänkt att vara årets stora sommarfilm 2024. Om den lyckas med det ska jag förmedla mina åsikter kring strax i denna filmrecension. Men först lite om filmens handling.

Filmen berättar den sanslösa historien bakom det legendariska svenska bandet Gyllene Tider som kommit att bli en av vår tids största popsensationer. Per Gessle (Valdemar Wahlbeck) är skolans ambitiösa outsider i gymnasiet i Halmstad som finner en gemenskap och vänner för livet genom musiken med MP, Micke, Anders och Göran. Trots motgångar och jantelag kämpar bandet målmedvetet och får i början av åttiotalet sitt stora genombrott med sina effektiva refränger och kärleksfulla texter om livet i en småstad.

Biopics är en sensation som har gott hem med blandat resultat när det kommer till amerikanska filmer. Ibland blir det mäktigt och storslaget så att man som åskådare rycks med i de populära sångerna. Det är välspelat och genomtänkt. Ibland blir det dessvärre framstressat och mindre planerat. I somliga fall känns det lite väl publikfriande och tillrättalagt. I Sverige har det gjorts många försök också under de senaste åren. Cornelis Vreeswijk och Ted Gärdestad är bara två exempel på sådana svenska filmer. Cornelis filmen hade upplägget att alla vet vem artisten är. Därav behövdes inget djup kring vem han var tyckte filmskaparen. Ted filmen däremot var mer publikfriande med lika många välkända låtar, men den filmen bar också på ett mörker av psykisk ohälsa som gjorde att filmen gick mot ett mörkt, men väntat olyckligt slut. Sedan finns det exempel på filmer där man gjort manus av kända svenska artisters sånger. Håkan Hellström och Tomas Ledin är två artister som fått sådana filmer där fiktiva karaktärer skapats och målats ut med artistens välkända texter och båda de filmerna blev framgångsrika. Så vilket recept man väljer för biopicfilmen kan vara avgörande och givetvis spelar det en stor roll hur insatt och intresserad man är av artistens karriär och musik.

I mitt fall så är inte jag ett vidare stort fan av Gyllene Tider eller Per Gessle fan. Roxette och det Per har gjort ihop med Marie Fredriksson är mer min grej. Men obekant är jag inte med Gyllene Tiders låtar. När jag som barn byggde kojor i de småländska skogarna så gick jag faktiskt och nynnade på just låten “Sommartider” som gett titeln åt denna musikfilm. Filmen “Sommartider” lyckas bli en nostalgitripp som heter duga. Det är en glädjefylld film där glädjen byggs upp av musik. Det finns några tyngre grejer kring Per Gessles pappa och den sjukdom pappan har som är nära att sätta punkt för Gyllene Tiders karriär. En tragedi som är nära att göra att Gyllene Tider slutar att existera som band avhandlas också. Men utöver detta blir det bara musikalisk glädje som lockar till att man nästan sitter i biosalongen och trallar med i de kända låtarna. Skådespelarna som fått äran att spela bandmedlemmarna är inte utseendemässigt lika karaktärerna vilket inte gör något. De gör karaktärerna bra. Levererar dem med humor och värme.

Peter Wahlbecks son Valdermar Wahlbeck exempelvis har ett mer annorlunda nästan modellikt utseende vilket inte stör på något vis. De övriga görs av bland annat Lance Hedman Graaf och Phoenix Parnevik som också fungerar bra i sina roller. För egen del så tycker jag även att det är lite stort att vi med den här filmen har fått en ny lokalkändis i min hemstad Karlshamn. Ville Löfgren som spelar Per Gessles bandkollega Mats MP Persson gör det med bravur och det är kemin mellan honom Valdemar Wahlbeck som blir lite filmens kärna. En extra krydda till filmen blev det att Ville var på biografen i Karlshamn och levererade några förord innan filmen rullade igång på vita duken.

Sammanfattningsvis är det vi får en nostalgidoftande resa till det gamla 80-talet och dess musik. Det finns mycket referenser för oss som växte upp under den tidsepoken. Det blev aldrig för ledsamt eller konfliktrikt. Det blev en film om att leva livet och att ha roligt vilket är det som Gyllene Tiders sånger handlar om. Mitt oundvikliga betyg är 4/5 till filmen “Sommartider”.

TWISTERS

90-tals blockbuster filmen “Twister” som behandlar temat tornados som en naturkatastrof har fått en fristående uppföljare med titeln “Twisters”. Den filmen har jag med viss skepsis varit på bio och sett. Jag ska nu med denna recension förmedla mina åsikter kring huruvida filmen lyckades tillföra något nytt och spännande eller ej. Men först lite om handlingen.

Kate Cooper (Daisy Edgar-Jones), en före detta stormjägare plågas av en förödande upplevelse med en tornado under sina collegeår och som nu studerar stormmönster på skärmar på säkert håll i New York City. Hon lockas tillbaka till de öppna slätterna av sin vän, Javi (Anthony Ramos), för att testa ett banbrytande nytt spårningssystem. Där korsar hon sina vägar med Tyler Owens (Glen Powell), den charmiga och våghalsiga sociala medie-superstjärnan som trivs med att dela med sig av sina stormjaktsäventyr online, ju farligare desto bättre. När stormsäsongen intensifieras släpps skrämmande fenomen loss, och Kate, Tyler och deras tävlande team befinner sig mitt i flera stormsystem som konvergerar över centrala Oklahoma i en kamp för sina liv.

Året var 1996 då Helen Hunt och Bill Paxton gjorde huvudrollerna i filmen “Twister”. Katastroffilmen fick i princip en nyttändning och att låta naturkatastrofer sprida förödelse på bioduken var en sten som sattes i rullning. Det kom flera filmer på det temat. Såväl filmer om vulkanutbrott som andra väderhot gestaltades för att dra besökare till biosalongerna. Sedan kom filmen “Independence Day” om globala hot ifrån yttre rymden. Den blev en succé och sedan skulle allt som kunde hota mänskligheten beprövas i filmens värld. Tyvärr efter ett tag med dalande resultat. När vi nu 2024 får en fristående film om tornados som inte ska ses som en direkt uppföljare så känner man lite sig lite skeptisk med facit i hand. Men jag gav ändå filmen en chans.

Om det var med hellyckat resultat filmen gick i land kan ju diskuteras. Att satsa på ett säkert kort i form av Daisy Edgar-Jones ifrån framgången med filmatiseringen av den litterära klassikern “Where the Crawdads Sing” som den nya motsvarigheten till Helen Hunt borde kanske vara en given succé. Att sedan som motspelare och som karaktärens kärleksintresse sätta in Glen Powell som gjorde succé med filmen “Top Gun: Maverick” känns också som en kryddande kontrast att leka med. Och visst är det underhållande att se dem båda mötas då deras båda team som jagar tornados först är konkurrenter, men sedan tvingas samarbeta. Kärlekshistorian dem emellan är trovärdig och har kemi. Likaså upplägget med två team. Ett som vill utforska tornados för att hjälpa eventuella offer för hotet och ett team som bara vill ha followers på Youtube. Det blir två världar som möts, men det som blir tråkigt är budskap om klimathot. Varför kan inte tornados bara få vara hotfulla vindar som ödelägger allt i sin väg? Varför måste propaganda och politik kring att människan skapar dessa väderförändringar vävas in? Det är där den hår filmen brister.

Annars är den en underhållande popcornrulle med action och spännande nagelbitarscener där man blir nyfiken på om de ska klara att utforska tornados för att kunna förvarna de som eventuellt kan bli utsatta för katastrofen. Det hade räckt. Och humorn finns där då man får följa Glen Powells cowboyliknande tornadojägare som är en karaktär som visar sig ha mer djup än man först tror. När hans och Daisy Edgar-Jones vägar möts och romantik uppstår så blir det en intressant kontrast dem emellan som hade räckt för att bygga upp filmen utan att politik och trams om klimathot skulle behöva vävas in. En svag trea av fem möjliga blir alltså det betyg jag ger till filmen "Twisters" som näst intill är en katastrof som skulle behövt en tornardo som rör om bland manussidorna.

A QUIET PLACE: DAY ONE

Den framgångsrika “A Quiet Place” franchisen har fått en preequel spin-off med titeln “A Quiet Place: Day One”. Den filmen har jag varit och sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

”A Quiet Place: Day One” berättar historien om hur de utomjordiska varelser, som vi blivit bekanta med i de tidigare "A Quiet Place" filmerna, började att invadera vår planet. Vi får träffa Samira (Lupita Nyong'o), en cancersjuk poet som bor på ett hospis utanför New York, där hon ska tillbringa sin sista tid under så bekväma former som möjligt. En dag ska hon och de andra boende få åka till stan för att få uppleva marionetteater och äta pizza. Tillbaka kommer de aldrig då något plötsligt ramlar ner från himlen. Sakta men säkert inser hon och de andra att jorden är under attack och att det inte verkar finnas någonstans att fly.

Denna prequel på de föregående “A Quiet Place” visar sig vara en väldigt gripande histoira. Snabbt dras man in i karaktären Samiras hopplösa öde med hennes obotliga cancer. Hennes stora mål blir att få ett fint avslut vilket innebär att besöka den plats där henens pappa hade spelningar som jazzmusiker och äta pizza ifrån samma ställe. På resans gång möter hon en brittisk juridikstudent som blir hennes sällskap i det stora kaoset som råder på New Yorks gator. Lupita Nyong'o och Joseph Quinn gör strålande prestationer som de båda karaktärerna. Det är deras kemi tillsammans och den relation de bygger upp tillsammans som är det centrala som gör den här filmen så lyckad. Samt är det spännande denna gång få uppleva uppleva samma katastrof som i de föregående filmerna i denna franchise ur ett storstadsperspektiv. Tidigare har det varit mer ute på landsbygden som händelsförloppet har utspelat sig och nu är det i New York det hela utspelar sig vilket ger ett annat och lite annorlunda intryck än tidigare.

Sammanfattningsvis är det ett gastkramande postapokalyptisk skräckäventyr man får. Det hela är kryddat med en lagom ton av sentimentalitet och karaktärerna är väldigt välskrivna. Filmen “A Quiet Place: Day One” blir därmed en väldigt lyckad prequel som inte kräver att man ska ha sett de föregående filmerna för att gilla den här. Man får spänning på hög nivå ifrån början till slut. Mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.

THE WATCHERS

Utan några superstora förväntningar gick jag på bio och såg filmen “The Watchers” för att jag var nyfiken på M. Night Shyamalans dotter Ishana Shyamalans regidebut. Jag ska strax berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Filmen följer Mina (Dakota Fanning), en 28-årig konstnär, som strandar i en omfattande, orörd skog i västra Irland. När Mina hittar skydd blir hon omedvetet instängd tillsammans med tre främlingar som övervakas och jagas av mystiska varelser varje natt.

Den originella regissören M. Night Shyamalan har näst intill alltid levererat intressanta, annorlunda och bra filmer. Så när jag fick höra att dottern Ishana Shyamalan skulle regidebutera så väcktes min nyfikenhet. Man visste inte vad man skulle ha att förvänta sig. Skulle hon gå i pappas fotspår och leverera en film med en klassisk Shyamalan twist i slutet? Till viss del gör hon det. Men det rör sig inte om några chockartade twistar som förändrar hela filmen då den nått sitt slut. Så därmed gör hon lite sin egen grej, men det finns ändå lite samma känsla som i hennes pappas filmer vilket förvisso kan bero på att han är involverad som producent. Sammanfattningsvis är det en lysande debut hon gör som regissör. Man rycks redan i filmens början med i den spännande handlingen och undrar hur det ska gå för filmens karaktärer i den kusliga skog där större delen av handlingen utspelar sig. Den skådespelarkvartett vi får följa gör lysande prestationer och karaktärerna är väldigt välskrivna så att man snabbt fattar tycke för dem. Framförallt är det mycket trevligt få se Dakota Fanning i en huvudroll eftersom man inte fått se henne i något på länge och hon gör verkligen en av sina bästa rollprestationer någonsin.

Vill man se en kuslig och annorlunda skräckfilm fylld av mystik och frågor som inte får sina svar förrän i filmens avrundning så kan filmen “The Watchers” starkt rekommenderas. Jag blev väldigt positivt överraskad. Så mitt betyg till filmen “The Watchers” är en stark fyra av fem möjliga.

FURIOSA : A MAD MAX SAGA

Succéfilmen "Mad Max: Fury Road" har nu fått sin efterlängtade prequel som tar vid innan händelserna i det massiva mastodontäventyret. Denna del har fått fått titeln “Furiosa: A Mad Max Saga” och jag har med höga förväntningar varit och sett den på den på bio. Jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte, men först lite om handlingen.

Unga Furiosa (Alyla Browne) rycks bort från "Många mödrars gröna plats" och faller i händerna på ett motorcykelgäng ledd av krigsherren Dementus (Chris Hemsworth). De sveper genom ödemarken och stöter på citadellet som leds av Immortan Joe (Lachy Hulme). Medan de två tyrannerna krigar om dominans måste en något äldre Furiosa (Anya Taylor-Joy) överleva många prövningar medan hon försöker ta sig tillbaka hem.

År 2015 fick vi återigen kastas in i det postapokalyptiska ödeland som regissören George Miller skapade redan 1979 med sin första Mad Max film som sedan fick två till uppföljare med Mel Gibson i titelrollen. Filmen ifrån 2015 hette “Mad Max: Fury Road” och kastade oss in i en fortsättning av franchisen där den kvinnliga karaktären Furiosa (Charlize Theron) stal showen. Nu har den karaktären fått sin egen film som utspelas sig innan “Mad Max: Fury Road” och berättar hennes historia.

När vi denna gång får ett besök i en dyster framtidsvärld så tar filmen sig tid att berätta Furiosas historia. Vi får följa henne redan som liten då hon spelas av Alyla Browne. I ett högt tempo får vi sedan lära känna den minst sagt färgstarka skurken Dementus som spelas av Marvel-stjärnan Chris Hemsworth och hur den till en början karismatiska skurkens fartfyllda vägar korrsar de Furiousa tar sig fram på. Där någonstans halvvägs in i filmen finns en övergång där Anya Taylor-Joy tar över titelrollen. Hennes stora ögon och intensiva blick uttrycker allt det som inte sägs i ord. Därav behövs inte så mycket dialog för att ge uttryck för karaktärens djupt begravda känslor. Dialogen står Chris Hemsworth mer för och hans karkatär får också tid att växa fram. Det är på den fronten regissören George Miller verkligen har lyckats. Han låter sina karaktärer få många lager som det tar tid innan vi lite lätt får kika innanför.

Detta utesluter inte att vi får det vi förövrigt förväntar oss. Ett oljedoftande actionäventyr med häftiga fordon som kastar sig fram i postapokalyptiska ökenlandskap. Det blir så bra som man hoppas på. Ett spektakel får vi utan dess like där det är såväl visuellt vackert som leverans av storslagna miljöer och snygga klippningar. Det är nästan till och med bättre än förra gången då vi fick ta del av den här världen. Hur det slutar har vi redan fått berättat i “Mad Max: Fury Road”, men nu är suget efter hur historien ska fortsätta efter “Fury Road” något man suktar efter. Jag kan inte annat än att ge detta smarta och actionfyllda äventyr en stark fyra av fem möjliga i betyg.

KINGDOM OF THE PLANET OF THE APES

Den lyckade “Planet of the Apes” trilogin har nu fått en fortsättning i form av filmen “Kingdom of the Planet of the Apes”. Den har jag varit och sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

"Kingdom of the Planet of the Apes" är en ny film i den episka "Planet of the Apes" filmserien och utspelar sig många år efter Caesars storhetstid. Flera apsamhällen har vuxit fram sedan Caesar förde dem till en oas, medan människor har fördrivits. Vissa apgrupper har aldrig hört talas om Caesar, medan andra har förvrängt hans lära för att bygga sina egna imperier. Den unga apan Noah ger sig ut på en resa för att finna frihet efter att hans klan tillfångatagits av apledaren Proximus Ceasar för att använda dem som slavar i jakten på mänsklig teknik. Noa börjar ifrågasätta apornas existens när han träffar en ung kvinna som visar sig ha hemligheter om mänsklig teknik. Hon blir nyckeln till vad Proximus Caesar letar efter.

De senaste ”Planet of The Apes”-filmerna med Andy Serkis som apan Caesar var de bästa och därmed svåra att toppa. Dessutom tar den här nya filmen vid 300 år efter händelserna i den briljanta trilogin. Detta innebär att karaktärerna ifrån de filmerna inte är vid liv längre och kan dyka upp i den här fjärde delen av franchisen. Därav var inte mina förväntningar så stora på att de skulle kunna göra en intressant fortsättning som håller samma klass som de föregående filmerna. Men min oro för detta visade sig vara mycket obefogad. En intressant historia levereras där Caesars arv förs vidare i form av legender och myter. Vissa i den nya generationen av apor har inte hört talas om honom och andra har förvrängt hans ord och använder dem i felaktiga syften. På den vägen är det när vi får möta den unga apan Noah (Owen Teague) som ger sig ut på en resa för att rädda sin stam då det längs vägen visar sig att framtiden för både apor och människor ligger i hans händer. Den historien funkar bra för att hålla intresset vid liv i denna nästan 3 och halv timme långa film.

Jag blev verkligen positivt överraskad av “Kingdom of the Planet of the Apes” som är en mycket värdig fortsättning på den trilogi som satte ribban högt och saknaden av karaktärerna ifrån de föregående filmerna blir inte så stor eftersom de nya karaktärerna blir minst lika intressanta. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Kingdom of the Planet of the Apes” och nu är nyfikenheten väckt inför hur de ska fortsätta det hela i en kommande “Planet of the Apes” film.

STORMSKÄRS MAJA

Jag såg en trailer när jag var på ett föregående biobesök. Det jag fick intrycket av i trailern var en visuellt vacker svensk film i skärgårdsmiljö. Filmen var “Stormskärs Maja” som har en litterär förlaga och har blivit film på nytt. Jag blev verkligen nyfiken på filmen och har nu varit och sett den på bio. Jag ska därmed nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

"Stormskärs Maja" är en gripande berättelse om en stark kvinna och de utmaningar hon möter på en stormig ö. Filmen är baserad på Anni Blomqvists roman med samma namn och utspelar sig i den åländska skärgården på 1800-talet. Den 17-åriga Maja (Amanda Jansson) gifter sig mot sin vilja med fiskaren Janne (Linus Troedsson). Hennes liv på Stormskäret är fyllt av utmaningar och motgångar. Som fiskarhustru måste hon klara sig ensam med att ta hand om familjen när hennes man är till sjöss och borta under långa tider. Maja blir dock en viljestark och självständig kvinna som inte är rädd för att ta ansvar och klara sig i den karga skärgården. Mellan Maja och Janne uppstår starka band, och med tiden fördjupas deras kärlek till varandra. Janne stöttar sin hustrus strävanden och inser att de gemensamma ansträngningarna samt att leva på lika villkor gör familjen stark. "Stormskärs Maja" är en berättelse om vilja, styrka och kärlek.

Filmen “Stormskärs Maja” är verkligen en så visuellt slående film som jag hade hoppats på. Det är också en känslomässigt gripande historia om drömmar, kärlek, familj och om att våga välja ett leva sitt liv på sitt eget sätt. De vackra skärgårdsmiljöerna ifrån finska Åland är väldigt vackra och på ett naturromantiserande sätt hittar kameran all dess skönhet. Långa kameraåkningar i tångbevuxna landskap på havsbotten, närbilder på djur såsom fåglar och rävar är något som verkligen lyfter fram naturens skönhet i denna film. Men det är filmens huvudkaraktär som är spännande att få följa. Huvudkaraktären är Maja som vid 17 års ålder gifts bort till ett äktenskap med den blyge fiskaren Janne. Med viss tveksamhet och rädsla går hon med detta äktenskap med allt vad det innebär och kort därefter börjar kärlek att växa fram.

Majas trevande resa är spännande att följa. Att få se den blyga flickan blomma ut och öppna sig. Bli stark och självständig ute på stormskäret med alla de motgångar hon ibland får möta ensam. Allt detta är en fröjd att följa. Maja spelas av “Den Tunna Blå Linjen” stjärnan Amanda Jansson som gör ett enastående kvinnoporträtt då hon gör sin första stora huvudroll i en långfilm. Kemin tillsammans med motspelaren Linus Troedsson är en ingrediens som ger näring åt hela filmen. Att få uppleva deras fina, sköra och äkta kärlek ger en tårdrypande upplevelse emellanåt.

Det här är en visuellt vacker film som hyllar samspelet med naturen och samtidigt ger oss ett kvinnoporträtt som visar kurrage och mod. Kärlek, sorg och det som hör sådana här episka draman till bjuds det på i stora proportioner.

Filmen upplevs bäst på bio där upplevelsen blir mer fullkomlig. Speltiden är inte långt ifrån 3 timmar, men det blir aldrig tråkigt. Jag har inte läst Anni Blomqvists roman som filmen är baserad på, men som film tyckte jag väldigt mycket om “Stormskärs Maja”. Så mitt betyg är 5/5.