SOMLIGA GÅR MED TRASIGA SKOR

Regissören Magnus Gertten har åtagit sig uppgiften att luska i vem ikonen Cornelis Vreeswijk var med dokumentären “Somliga går med trasiga skor”. Jag har varit och sett den på bio och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om dokumentärfilmens innehåll.

Snart fyrtio år efter sin död är Cornelis Vreeswijk fortfarande en av svensk musiks största ikoner. Den fattige invandrarkillen från Holland blev folkkär när han moderniserade den svenska visan i mitten på 60-talet. Samtidigt kämpade han hela sitt liv med missbruksproblem och ett stormigt privatliv som ofta hamnade på löpsedlarna. Med hjälp av nyupptäckt arkivmaterial tecknar denna dokumentär ett nära porträtt av en artist som in i det sista ville ge röst åt samhällets svaga och trasiga. Kanske för att han, trots sina framgångar, alltid var en av dem.

År 2010 fick vi en dramatiserad film om Cornelis Vreeswijk regisserad av Antonia Pyk med hårdrocksikonen Hans-Erik Dyvik Husby i titelrollen. Den filmen var en ganska bra återgivning av Cornelis liv, men till viss del förutsatte den att man visste allt om rockikonens liv. Jag personligen var inte född då hans skandalrika liv skapade tidningsrubriker i media. Därav hade jag inte den hela bilden som behövdes innan filmen sågs på bio. Vad man skulle ha behövt vore en dokumentär att se innan. Det kanske förvisso fanns, men nu finns en ny signerad regissören Magnus Gertten som debuterade med dokumentärfilmen “Blådårar” som handlade om en fotbollssäsong med laget Malmö FF. Filmen nominerades till en Guldbagge och fick därefter en uppföljare. Sedan har Magnus Gertten gjort flertalet filmer. Inom nästan samma genre har han även gjort Björn Afzelius dokumentären “Tusen Bitar”.

Jag kan inte säga att jag har sett så mycket av det han har på sitt CV, Men “Somliga går med trasiga skor” var verkligen en fin och intressant dokumentär. Med gamla arkivbilder och filmklipp ifrån förr så har han byggt upp en intressant vinkel i sin dokumentärfilm. Även personer ur Vreeswijks liv har ställt upp på intervjuer ifrån filmen. Gamla avlagda fruar, skivbolagsproducenter osv berättar om sina minnen av vissångsfenomenet Cornelis. Deras berättelser ger en ny dimension till Cornelis personlighet och en del avslöjanden lyfts fram. “Somliga går med trasiga skor” är inte en film som förskönar eller hyllar en ikon. Den tar heller inte någon ställning när det kommer till Vreeswijks mer osköna och mörka sidor. Som exempelvis att han ansåg att det var under hans värdighet att betala skatt eller att han misshandlade sin dåvarande fru Bim till medvetslöshet då hon sov. Dessa händelser och liknande skandaler tassas det inte på något vis kring, men de blir inte heller fokuset. Syftet verkar mer vara att nysta ut hans liv, leverera nytt arkivmaterial och därmed försöka förklara vem Cornelis Vreeswijk var.

Man lär inte känna rockikonen. Det går inte eftersom han har gått ur tiden och därmed förblir ett mysterium. Men man får en bild av honom i alla fall som inte är förskönad. Däremot lyfts det fram hur han brann för att föra den lilla människan som ingen ser fram till ljuset. Tidigt in i filmen berättar hans röst att han vill ge knarkarna ett ansikte. De lever i det fördolda och ingen vill se dem. Men det vill Cornelis. När han pga sin obotliga levercancer visste att han skulle dö var det en flicka han kände som valt knarkarlivet som han ville tillbringa sitt sista album till. Samt bad han en bekant om att hålla ögonen på henne när han var borta. Den skivan nämns som han livsverk som var viktigt för honom att avsluta. Intervjumaterial med flickan som överlevt och blivit vuxen finns också med i filmen.

Sammanfattningsvis får vi en dokumentär som berättar i någorlunda kronologisk ordning hur Cornelis Vreeswijks liv såg ut. Den hoppar ej över skandaler och förbiser inte heller det han gjorde som var bra för andra människor. Den lyfter även fram hans musik och förklarar varför den blev så stor som den blev. Som ett tidsdokument funkar filmen “Somliga går med trasiga skor” mycket bra. Och den är även ett bra komplement till den dramatiserade spelfilm som finns om hans liv. För mig blev det här den sista filmen jag fick se på biografen jag växt upp med. Den biografen stängde efter denna filmvisning och ska öppnas på annan plats under annat namn. Att se denna Cornelis dokumentär blev ett fint avslut för mig och en fint tonsatt berättelse som ett avslut. En femma av fem möjliga är mitt betyg.

THE HUNGER GAMES: THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES

Efter att i förberedande syfte ha läst Suzanne Collins prequel roman som utspelar sig före den populära “The Hunger Games” trilogin så har jag nu sett filmen “The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes” med samma namn. Jag ska nu berätta om huruvida den förvaltade bokens grundmaterial bra. Men först lite om filmens handling.

Vi får följa Coriolanus Snow (Tom Blyth) vid 18 års ålder, flera år innan han skulle bli Panems tyranniska president. Coriolanus är stilig och charmig, och även om det är svåra tider för Snow-familjen, ser han en chans till en förändring när han väljs till mentor för de 10:e hungerspelen. Snabbt krossas hans glädje när han får i uppdrag att vara mentor för en flicka från fattiga distrikt 12. Men han tar sig an uppdraget att hjälpa distrikt 12-flickan Lucy Gray Baird (Rachel Zegler) och tiden får nu utvisa vilka konsekvenser detta får för Panems framtid.

Historien om godhjärtade antagonister som har ett öde att senare bli onda har vi sett förr. Anakin Skywalker väg till den mörka sidan i Star Wars-filmerna är ett sådant exempel. Med risk för att berätta ännu en förutsägbar historia kastar man sig in mer detaljerat i händelser som med andra ord redan har blivit avslöjade. Farhågan man då som tittare har på förhand är att det kommer att bli en blek favorit i repris. Anakins förvandling var förvisso mäktig i Star Wars galaxen, men resan dit var blek, tråkig och gjord med ett dåligt manus. Som tur är så förvaltar de Hungerspelstrilogin mer respektfullt. Coriolanus Snows öde har man nosat på både i författarinnan Suzanne Collins böcker och i filmerna. Dock inte så detaljerat. Man vet att han har en förkärlek för vita rosor. Man vet också att vissa besvikelser i ungdomen har plockat fram den ondska inom honom som vi senare fått lära känna. Samt har vi fått veta att hans släktnamn är viktigt för honom. De vita rosorna får en viktig roll i den nya filmen. Hans farmor har en rosenträdgård på taket i deras lägenhet. Där plockas bland annat en ros som han ger till Lucy Gray Baird vid deras första möte. Vi får även veta att Coriolanus vill leva upp till sin fars namn för att han skapade sig ett namn under kriget. Men det är först när han möter Lucy Gray Baird som allt tar sin början. Det är egentligen Rachel Zegler som blir den starkast lysande stjärnan i den här filmen då hon framställs som en kringresande countrystjärna som använder sig av sina sångfärdigheter för att få fördel i Hungerspelen.

I det stora hela är det vi får en dyster efterkrigshistoria där man inte kan lita på någon. Detta varvas med en fin och trovärdig kärlekshistoria. Samt får man bevittna en god mans bitterhet och ondska utvecklas. Det finns en vågmätare mellan ond och god som är farligt nära att tippa över. Vad som får vår huvudperson att välja fel väg är det som är det intressanta att bevittna ur ett psykologiskt perspektiv. Det som överraskande mest var hur mycket de vävt in musiken. Den hade förvisso en viktig roll i boken. Men det vi får är ett vackert soundtrack med Rachel Zeglers ljuva sångstämma. Att det skulle röra sig om countrymusik hade man kanske kunnat lista ut med tanke den miljö Lucy Gray lever i. Men fint låter det och valet av musikgenre passar utmärkt. Filmen “The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes” förvaltar bokens innehåll bra. Den har samma ton och uppbyggnad som boken. Vissa händelser har den hoppat över, men i det stora hela liknar historien den man fick ta del av i romanen. Så där har regissören Francis Lawrence verkligen lyckats.

Tom Blyth (Coriolanus Snow) och Rachel Zegler är huvudrollsinnehavarna. Men det finns andra stjärnor som också lyser starkt. “Game of Thrones” skådisen Peter Dinklage som Dean Casca Highbottom är minnesvärd att se. Likaså Viola Davis som den ondskefulla spelledaren Dr. Volumnia Gaul får skina och gör en minst sagt färgstark gestaltning av den karaktären. Det finns inte mycket att klaga på i den här prequel historien. Man får det man förväntar sig och lite till. Så filmen “The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes” kan starkt rekommenderas både till de mer hängivna “The Hunger Games” fansen som till nytillkomna tittare. Om det blir en fortsättning vet vi inte. Men om en sådan erbjuds senare i framtiden så skulle jag gärna få de luckor ifyllda som gör att det inte blir full pott i betyg. En stark fyra av fem möjliga är nämligen mitt betyg.

THE MARVELS

Marvel Studios har nu släppt sitt nya påkostade superhjälteäventyr “The Marvels”. I vanlig plikttrogen anda har jag för att få pusselbitarna i MCU att falla på plats varit och sett filmen på bio. Jag ska snart berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Carol Danvers (Brie Larson), alias Captain Marvel, har återtagit sin identitet från de brutala Kree och hämnats Supreme Intelligence. Men oväntade följder gör att Carol får axla oket av ett universum i obalans. När hennes plikter skickar henne till ett märkligt maskhål med koppling till en Kree-revolutionär blir hennes krafter sammankopplade med Kamala Khan (Iman Vellani), ett superfan från Jersey City, även kallad Ms Marvel, och Carols bästa väns dotter kapten Monica Rambeau (Teyonah Parris), numera S.A.B.E.R-astronaut Tillsammans måste denna osannolika trio samarbeta för att rädda universum, som ”The Marvels”.

Marvel Cinematic Universe har mer eller mindre blivit en industri i Hollywood. Detta på gott och ont. Ibland står de på samma ställe och trampar vatten, men ibland tar de sig också framåt. När de nu har gett karaktären Captain Marvel sin andra film där två kvinnliga karaktärer till introduceras så blir det tyvärr lite rörigt. I filmens inledning får vi följa tonåringen Kamala Khan (Miss Marvel) som för vissa är bekant ifrån en serie på Disney +. Den karaktären fungerar lite som filmens comic relief. Hon ska locka de yngre tittarna till skratt. För oss vuxna blir det mer ett skratt som stannar upp innan det riktigt kommit ut. När sedan den tredje karaktären i den kvinnliga hjältetrion fått introduceras så tar historien vid.

Vi kastas efter hoppande mellan scener på Jorden och ute i rymden ut i andra galaktiska världar där historien sedan rullar på enligt de vanliga recepten för den här typen av film. Allt följer mallen till punkt och pricka. Samuel L. Jacksons karaktär Nick Fury ifrån flertalet andra Marvelfilmer dyker upp för att knyta ihop detta epos med tidigare MCU historier. Det finns en del komiska scener som ibland känns något malplacerade i sammanhanget. I en av dessa scener kommer de till en planet där det kommuniceras via sång och dans. Detta medför att Captain Marvel på den planeten framstår som en Disneyprinsessa som får brista ut i sång för att kommunicera med planetens prins. Och i den andra komiska scenen är det galaktiska katter som sväljer besättningen på våra hjältars rymdskepp för att ta med dem som enkla fripassagerare till Jorden. Detta sker till låten “Memory” ifrån musikalen “Cats”. I den scenen kunde inte ens jag hålla skrattet inne.

Det finns några snygga scener just när karaktärerna är ute på rymdäventyr som ser visuellt vackra ut på en bioduk och därför bör upplevas på en större skärm. Men så direkt nyskapande blir det aldrig. Jag upplevde bitvis att jag blev underhållen och kände igen vissa miljöer och karaktärer. Men det som tagits upp I tv-serien “Miss Marvel” på Disney + som jag inte har sett skapade mest förvirring hos mig. Jag hade bitvis svårt att lägga vissa pusselbitar på plats. Därav tyckte jag ibland att filmen “The Marvels” inte står sig så bra som en egen film. Man måste ha sett föregående filmer och serier ifrån Marvels katalog för att fullt hänga med i det här äventyret. För mig gör det filmen “The Marvels” något okomplett. Därav blir mitt betyg en svag trea av fem möjliga.

THE MARSH KING'S DAUGHTER

Jag har varit på bio och sett filmen “The Marsh King's Daughter” och ska nu med denna recension berätta lite om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Helena Petterier (Daisy Ridley) lever ett bra liv med en fantastisk man och dotter, men har en mörk hemlighet. Hennes mamma kidnappades som tonåring och hon är resultatet av förhållandet mellan fånge och plågoande. Till slut lyckas de rymma och ”Träskkungen”, som han kallas, fängslas. När han en dag rymmer tvingas Helena konfrontera sitt förflutna och hon är fast besluten att hitta honom innan hennes egen dotter kidnappas.

Jag visste inte så mycket om filmen “The Marsh King's Daughter” när jag gick och såg den. Jag har inte heller läst romanen som filmen är baserad av. Därav hade jag inga direkta förväntningar som skulle uppfyllas. Det jag fick uppleva var en väldigt spännande psykologisk thriller där Star Wars stjärnan Daisy Ridley gör en strålande insats som filmens huvudrollsinnehavare. När filmen tar vid får vi lära känna hennes karaktär som tioåring då lever ute i ödemarken tillsammans med sin mamma och pappa i en fallfärdig stuga. Hennes pappa som lär henne allt om klara sig ute i vildmarken är hennes stora förebild. Då omvärlden en dag ingriper och det uppdagas för henne att pappan är en brottsling och har kidnappat mamman och hållit dem båda fångna så förändras allt för henne. Pappan åker fast och när flickan blivit vuxen och skapat sig ett liv så kommer hennes förflutna ikapp henne då pappan rymt ifrån fängelset.

Det upplägget kändes väldigt spännande för en psykologisk thriller. Man sitter som på helspänn och undrar vad som ska hända härnäst då det uppdagas att pappan som briljant spelas av den australienska Ben Mendelsohn dyker upp igen. Filmens berättande är ganska långsamt och tid tar det tills saker börjar att hända på riktigt. Men när storyn har nått sin klimax så blir det en väldigt spännande kamp på liv och död.

Jag hade inget att förvänta mig av den här filmen och blev därav lite positivt överraskad över hur bra filmen “The Marsh King's Daughter” och känner mig nu lite sugen på att även läsa boken. Spännande var det även att få se Daisy Ridley göra en annan roll än som Rey i Star Wars filmerna. Mitt betyg är en fyra av fem möjliga.