COMEDY QUEEN

Augustprisvinnaren Jenny Jägerfelds bok ”Comedy Queen” har blivit film. Den filmen har jag sett och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

13-åriga Sasha (Sigrid Johnson) har bestämt sig för att bli ståuppkomiker. Mest av allt vill hon få sin pappa (Oscar Töringe) som gråter i duschen när han tror att ingen hör att skratta. Hemma påminner allt om mamma som inte längre lever och bakom ögonen bränner de livsfarliga tårarna. Men Sasha vägrar gråta. I hemlighet skriver hon en lista på allt hon måste göra för att överleva sorgen: raka av sig håret, sluta läsa böcker, tacka nej till världens gulligaste hundvalp och framförallt bli en Comedy Queen.

Jag har inte läst Augustprisvinnaren Jenny Jägerfelds bok som filmen är baserad på. Så jag kan därför inte göra någon jämförelse med boken Men ”Comedy Queen” är en rörande historia om sorg och skuldkänslor. 16-åriga Sigrid Johnson är mycket bra i huvudrollen som Sascha. På ett väldigt utmålande sätt får man ta del av hur det är att mista någon som står en nära tidigt i livet. Hur man lever vidare efter en sådan tragedi och hur man handskas med sorgen. Sascha hanterar sin sorg genom att stänga den ute och att göra allt som krävs för att inte bli som sin mamma och uppnå samma öde som henne. Allt det genomgår hon samtidigt som hon har svårt kommunicera med sin pappa och dela sorgen med honom. Den här filmen går verkligen in på djupet hur det kan kännas på insidan då man mister en förälder. Så det finns mycket mörker under historiens gång. Men det mixas upp med en del humor. I grund och botten är filmen “Comedy Queen” en feel good movie, men utan vara riktigt lika förutsägbar som filmer i den genren brukar vara. Svärta och allvar levereras i en lagom balans. Man får både nära till tårar och skratt när man ser filmen “Comedy Queen”. Man blir verkligen berörd av Saschas berättelse och känner det hon gör när man sitter i biosalongen. Man vill veta hur det ska gå för henne både när det kommer till att ta sig igenom sorgearbetet och att lyckas med att bli en ståuppkomiker.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Comedy Queen”. Det är en annorlunda film som inte precis liknar något man tidigare har sett inom svensk film och det är härligt med filmer som hanterar både sorg och glädje på samma gång. Mitt självklara betyg till filmen “Comedy Queen” är en femma av fem möjliga.

MOONFALL

Jag har nu sett Roland Emmerichs nya katastroffilm “Moonfall” och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

En mystisk kraft kastar månen ur sin omloppsbana och skickar den på kollisionskurs mot jorden. Med bara några veckor innan världen kan förintas är Nasa-chefen och före detta astronauten Jo Fowler (Halle Berry) övertygad om att hon har nyckeln som kan rädda världen. Men bara en astronaut (Patrick Wilson) och en konspirationsteoretiker (John Bradley) tror på henne. Dessa osannolika hjältar har ett omöjligt sista uppdrag i rymden framför sig och lämnar alla de älskar, bara för att få reda på att vår måne inte är vad vi tror att den är.

Filmen levererar alla de ingredienser man förväntar sig av en bombastisk katastroffilm. Konspirationsteorier som besannas. En kamp emot klockan. Några få utvalda människor som kommer fram till lösningen, har en liten gnutta hopp och tror sig finna en lösningen som ska rädda världen ifrån undergång. Regissören Roland Emmerich har gjort sig känd inom kategorin katastroffilmer och verkar inte direkt vara rädd hamna i ett fack. Filmen “Moonfall” är mycket lik hans tidigare filmer. Så gillar man filmer som “Independence Day” och “The Day After Tomorrow” så lär man inte bli besviken. Filmen har den vågade och långa spellängden 2 timmar och 10 minuter vilket kan vara en risk om den speltiden inte är innehållsrik. Men så blir det inte i den här filmen. Den bjuder på fartfylld action ifrån början till slut. Man sitter med andra ord på helspänn under hela filmen och undrar vad som ska hända härnäst. Jag gillar även upplägget där en teori läggs fram kring vad som egentligen hände under den tystnad som skedde vid månlandningen 1969 då Neil Armstrong och gänget förlorade kontakten med Jorden under några minuter. Och jag tycker i det stora hela att det är ett intressant upplägg Roland Emmerich har valt denna gång i sitt sätt att skildra jordens undergång.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Moonfall” om man gillar katastroffilmer med temat hot ifrån rymden. En starkt trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Moonfall” som levde upp till de förväntningar jag hade innan jag såg den.