retard-messiah

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Paul Karlsson - Lördag 19 jan 05:20

 

GLASS


M. Night Shyamalan är en regissör som slog igenom med skräckfilmen "The Sixth Sense" och efter det har många ansett att han inte lyckats leverera någon lika bra film. Det enda som genomgående har funnits i hans filmer är en twist i slutet som har förändrat hela filmens handling. Men några likadana mästerverk anser inte den breda skaran av biopubliken att M. Night Shyamalan har lyckats leverera. Jag delar inte riktigt deras uppfattning. Men regissörens förra film "Split" blev en succé och när det gick upp för biopubliken att den var en uppföljare på regissörens andra film "Unbreakable" så blev hypen stor då det sedan avslöjades att en tredje avslutande trilogifilm skulle göras.Den filmen fick sedan namnet "Glass" och jag har nu varit och sett just den filmen. Så nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


"Glass" tar vid där "Split" slutade och David Dunn (Bruce Willis) jagar nu Kevin Wendell Crumbs (James McAvoy) övernaturliga alter ego The Beast i en allt intensivare jakt. I skuggorna väntar Elijah Price (Samuel L. Jackson), som sitter inne med avgörande hemligheter rörande de bägge männen.


M. Night Shyamalan är en något missförstådd regissör. Enligt egen utsago så ser han film som ett konstverk. En tavla anpassar man efter betraktarens öga. Så ser han även på¨film. Han känner sig inte bekväm med att göra kommersiella filmer som söker vinning genom spektakulära effekter och mycket action. Det visar sig i ett ganska långsamt karaktärsdrivet filmberättande som är hans unika stil. Sedan brukar han även krydda med en oväntad twist i slutet. Många har ansett hans filmer som enformiga och för lika varandra. Jag personligen gillar hans unika stil. M. Night Shyamalan blev ett känt namn med filmen "The Sixth Sense" med Bruce Willis i huvudrollen. Succén följdes sedan upp med filmen "Unbreakable" som fick ett blandat mottagande. Själv förstod jag inte filmens fulla potential då, Men efter att ha sett "Split" och nåtts av nyheten att den filmen var en fortsättning som byggde vidare på en trilogi så såg jag om "Unbreakable" och tycke att den var jättebra och före sin tid. Innan Marvel drog igång sin kassako med de filmatiseringar av de superhjälte filmer som finns idag så granskade M. Night Shyamalan den världen ur ett annat perspektiv där de vanliga människor som inspirerat till superhjältar i serietidningarnas värld utforskas. Det gjorde han med den motvillige hjälten David Dunn och hans nemesis Elijah Price som led av benskörhet och ville finna sin plats i världen genom att hoppas på att även han hade någon form av krafter.


Elijah får rätt i "Unbrekable" men spärras in på mentalsjukhus. Medan David Dunn får leva med de kunskaper han fått. I "Split" får vi följa Kevin Wendell Crumbs som har 23 olika personligheter plus en med oövervinnerliga superkrafter. Den sistnämnda personligheten kallas för The Beast och släpps lös. Precis därefter tar storyn i filmen "Glass" vid. Efter en strid infångas både David Dunn och Kevin Wendell Crumbs för att placeras på samma mentalsjukhus som Elijah Price. En plats som riktar in sig på patienter som tror sig vara superhjältar.


Jag tycker att M. Night Shyamalan väver ihop historien mycket bra.detta gör han med återblickar ifrån de båda föregående filmerna kombinerat med nutidens händelser.Summan blir en blandning av filmen "Gökboet" och superhjältefilm. Det finns en twist kring hur karaktärernas öden sammanflätas.Och filmen blir lite av en mörk satir över de superhjältefilmer som kommit på senare år. Skådespelarna är så begåvade och samspelta.Inte minst James McAvoy som får utmaningen att spela en massa personligheter i en och samma karaktär vilket är väldigt underhållande att bevittna. Och att se Samuel L. Jacksons och Bruce Willis karaktärer integrera med med McAvoys karaktär blir spännande. Kul är det dessutom att få se "American Horror Story" stjärnan Sarah Paulson som deras psykolog på mentalsjukhuset och Anya Taylor-Joy som återkommer i sin roll ifrån "Split" är också en underbar beståndsdel av filmen.


Jag kan starkt rekommendera filmen "Glass" till de som gillade filmerna "Unbreakable" och "Split". Filmen har nämligen samma ton och levererar en värdig avslutning på trilogin. Att det är karaktärerna som är viktiga för en historia visar M. Night Shyamalan verkligen att han tycker eftersom karaktärerna gör den här filmen. Så vill du se en annorlunda och mörk superhjälteliknande film med långsamt berättande i kontrats till andra filmer i samma genre så tycker jag du ska bege dig till närmsta biosalong. En stark fyra av fem möjliga får filmen "Glass" av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - Onsdag 9 jan 22:32

PET SEMATARY
AV STEPHEN KING


En ny filmatisering av Stephen Kings klassiska skräckroman "Pet Sematary" ifrån början 80-talet nalkas. Om en sådan behövs eftersom den första filmatiseringen var så bra är något jag ville ta reda på genom att läsa om romanen och samtidigt friska upp minnet lite. Det har jag under en period nu gjort och ska med denna bokrecension redogöra den saken. Men först lite om bokens handling.


Läkaren Louis Creed flyttar med sin familj till den lilla staden Ludlow i Maine. Det nya huset är fantastiskt; naturen är underbar och grannarna vänliga. Men i utkanten av idyllen lurar farorna. Det är något mystiskt med den gamla djurkyrkogården där traktens barn begraver sina husdjur. Bortom den ligger också en annan begravningsplats på marker där uråldriga förbannelser slumrar. När familjens katt återuppstår efter att ha blivit överkörd förstår Louis att mäktiga krafter satts i rörelse. Till det yttre är katten densamma, men något är ändå kusligt annorlunda. En stor tragedi inträffar, och familjen får ångra att de kallat på de döda.


"Pet Sematary" är inte en av de kopiöst tjocka och tusensidiga romanerna som Stephen King är känd för. Därmed går handlingen framåt något snabbare än vanligtvis i den här romanen. Stephen King visar i vanlig ordning sin kärlek för karaktärer och de får djupa presentationer där det blir många glimtar tillbaka i deras förflutna. Det finner jag positivt. För ska man kunna bli skrämd i en skräckroman som är det bra om man tycker om karaktärerna, får sympati för dem och bryr sig om hur det går för dem. Men det blir inga för utmålade karaktärsbeskrivningar. King balanserar det bra den här gången sätter fart på storyn ganska snabbt. Det dröjer bara kanske 90 sidor innan familjens katt blir överkörd och begravd på platsen bortom djurkyrkogården. Sedan rullar det på med de skräckelement som för historien framåt och detta varvas med inblickar i karaktärernas vardagsliv.


Man känner igen mycket likheter med den i nuläget enda släppta filmatiseringen och det är faktiskt väldigt lite som skiljer sig ifrån romanen jämfört med den filmatiseringen. Det som är det mest minnesvärda ifrån romanen är hur målande Stephen King beskriver färden till micmacindianernas uråldriga begravningsplats. På ett målande sätt beskrivs miljön och hur den kraft som platsen besitter påverkar människorna som känner till den. Det känns verkligen som att man är där när man läser boken. Det beskrivs mer detaljerat än vad man fick uppleva i filmen om förbannelsen som vilar över begravningsplatsen och att det är en kannibalisk demon med namnet Wendigo som styr över platsen och även besitter de som begravs på platsen. Den historien om demonen är något jag hoppas på att de lyfter fram mer den kommande filmatiseringen av "Pet Sematary".


Det finns absolut inget att klaga på med andra ord. Boken är lite mer utmålad än den första filmatiseringen och det finns en och annan karaktär som får mer utrymme i boken än i filmen. Det genomgående temat i boken är hur vi människor hanterar döden och att döden ibland kan vara att föredra. Samt att de enkla lösningarna på problem inte kanske alltid är de bästa genom flykt. Det är svårt att säga när jag ännu har läst ganska få av Stephen Kings böcker. Men jag tror att den här boken kommer att bli förevigad som en av mina favorit Stephen King romaner. En femma av fem möjliga får boken "Pet Sematary" av mig i betyg.

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 29 december 2018 21:46

 

MARY POPPINS RETURNS


Nu har jag varit och sett filmen "Mary Poppins Returns" som är uppföljaren på filmklassikern "Mary Poppins" ifrån 1964 med Julie Andrews i huvudrollen. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men men först lite om filmens handling.


Mary Poppins (Emily Blunt) är den praktiskt taget helt perfekta barnsköterskan med unika magiska färdigheter. Hon kan förvandla den tråkigaste uppgift till ett oförglömligt, fantastiskt äventyr. I den här helt nya uppföljaren kommer Mary Poppins tillbaka för att hjälpa nästa generation i Banks-familjen att hitta den glädje som saknas i deras liv. Den gåtfulla barnsköterskan får hjälp av sin vän Jack (Lin-Manuel Miranda), en optimist som har till yrke att tända lamporna på Londons gator, och som sprider både ljus och glädje.


Filmen "Mary Poppins Returns" sköter sina kort rätt och har samma stämning som originalet. Det är en småcharmig film med ett fint budskap om att även det omöjliga är möjligt. Det bjuds på många fantasifulla och visuellt vackra musikalnummer under filmens gång. Emily Blunt gör en färgstark och mycket bra gestaltning av Mary Poppins och briljerar verkligen med sin sång.Det gör även de övriga i filmens skådespelarensemble. Dessvärre känns 2 timmar och 10 minuter lite väl långt. Därav av blir filmen småseg och man sitter emellanåt nästan att somnar av tristess då ständigt återkommande sångnummer fyller större delen av filmens speltid.


Men utöver den lite för långa speltiden så finns det inte så mycket att klaga på. Man får den småcharmiga musikalfilm man hade förväntat sig. Men det hade räckt om filmen hade varit en och en halv timme lång. Den långa speltiden är nog dessutom lite för lång för den yngre publik som filmen mest riktar sig åt. En trea av fem möjliga får filmen "Mary Poppins Returns" av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 28 december 2018 11:05

 

BUMBLEBEE


Nu har jag varit och sett "Transformers" prequelen "Bumblebee" och ska med denna recension tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Året är 1987. Autoboten Bumblebee är på flykt och tar skydd på ett skrotupplag i en liten kalifornisk strandstad, där den unga flickan Charlie (Hailee Steinfeld), en osäker tonåring, hittar den stridsärrade och skadade Bumblebee. En vänskap dem emellan börjar att växa fram och de får tillsammans möta de faror som hotar vår planet då ett gäng Decepticons anländer.


Mina förväntningar var inte direkt höga på den här filmen eftersom "Transformers" franchisen blivit mycket uttjatad och bara sämre och sämre efter var film som har släppts. Men jag blev faktiskt positivt överraskad. Det som gjorde att man tröttnade på "Transformers"filmerna var bullriga ständigt återkommande och för långt utdragna actionscener. Actionsekvenserna har denna gång tonats ner och det fokuseras mer på vänskapen mellan titelkaraktären Bumblebee och flickan Charlie som påminner lite om den relation man fick se växa fram mellan E.T och Elliott i filmen "E.T. the Extra-Terrestrial". Med storyn mer inriktad på detta fokus så fångas intresset mer än i de tidigare "Transformers" filmerna som har haft en ganska tunn intrig som mest varit en ursäkt för att få med så många spektakulära och fartfyllda actionscener med stridande robotar som möjligt. Storyn har dessutom en bra balans av humor och allvar. Filmen har även en härligt nostalgisk 80-tals feeling med ett soundtrack som refererar till den tidsperioden.


Att säga att filmen "Bumblebee" är ett mästerverk är att ta i. Men det är en småcharmig historia där man får lite mer än man hade förväntat sig av en "Transformers" film. Trevligt är det dessutom att en av huvudkaraktärerna är kvinna och att inte den kvinnorollen är lika stereotyp som kvinnorollerna tidigare har varit i den här franchisen. Filmen "Bumblebee" kan rekommenderas om man gillar storslagna science fiction äventyr som inte tar sig själva allt för seriöst. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen "Bumblebee".

 

 

 

Av Paul Karlsson - 15 december 2018 07:43

 

AQUAMAN


Så var det återigen dags för DC Comics att uppnå den eftertraktade succé som de så länge med avundsjukans ögon har velat uppnå då de bevittnat hur höga siffror konkurrenterna Marvels filmer har fått med hjälp av biobesökare världen över. Om de med ingredienserna skägg och vackra undervattensscener har lyckats i den fristående filmen om Aquaman ska jag strax berätta. Men först lite om filmens handling


Halvmänniskan och halvatlanten Arthur Curry (Jason Momoa) gör sitt livs resa En resa som inte bara tvingar honom att möta sitt sanna jag, utan också ta reda på om han är värdig den kungatitel han föddes till. Detta med fiender ifrån alla håll som vill stoppa honom till varje pris.


Det har som många vet inte funkat så bra för tidigare filmer då DC Comics har försökt göra film av sina serier. De har försökt köra en allvarligare och mörkare ton i kontrast till Marvels mer färgglada och ibland lättsinniga filmer.Humor är en ingrediens de försökt sig på i bland annat "Justice League" då "Batman v Superman: Dawn of Justice" anklagades för att vara för mörk och humorbefriad. "Man of Steel" var mörk och en av DC Comics första mer lyckade filmer. "Wonder Woman" blev succé hos såväl biopubliken som filmkritikerna. Då DC Comics ville härma Marvels framgång med "Avengers" filmerna och placera alla sina superhjältar i en och samma film så trodde man att de skulle lyckas då det blev flopp kritikmässigt med filmen "Suicide Squad" där det körde samma koncept men lät sina skurkar rädda världen. Det som enligt min åsikt var bäst med filmen "Justice League" var karaktären Aquaman. Jason Mormoas gestaltade den karaktären med glimten i ögat och den skäggiga look karaktären hade fått som skiljer sig ifrån hur Aquaman såg ut i serietidningen uppskattade jag.


Och visst funkar karaktären för att lyfta en hel film. Det bjuds på en lagom portion humor då det berättas om hur Aquaman kom till. När det berättas om hans bakgrund där två människor ifrån två världar möts och blir förälskade är den lite mörkare delen. Samt så finns det skurken Black Mantas historia som är väldigt mörk. Exempelvis så dyker Nicole Kidman upp som Aquamans mamma då det berättas om Aquamans förflutna. Hon gör rollen bra vilket är viktigt för filmens handling. Även vår svenska stolthet Dolph Lundgren dyker upp i en viktig roll som atlantisk kung. Den rollen passar honom verkligen som handsken.


Amber Heards medverkan i filmen tänker jag inte gå in på så djupt. Jag hade velat se en annan skådespelerska i hennes roll. Jag vet att skådespelares privatliv inte har något med de roller de gör i filmer att göra. Men jag har svårt för henne eftersom hon anklagat Johnny Depp för brott han är oskyldig till. Det kunde ha förstört stackarens karriär. Sådant förlåter inte jag i första taget. Så det svider i ögonen på mig att se henne i en storfilm. Det är en av de få saker som gör att jag inte kan ge filmen fullt betyg.


Annars fick jag vad jag hade hoppats på. Jason Mormoa är underbar i titelrollen som väntat. Filmens undervattensscener är helt magiska och gör sig mycket bra i 3D.Fantasivarelserna ser lite datorskapade ut. Men annars ser fiskarna och allt annat på havsdjupet vackert ut. Även mitt favoritdjur späckhuggare dyker snabbt upp i en scen framåt slutet av filmen.Och hela Atlantic City och den världen är en fröjd för ögat att bevittna.


Jag kan bara sammanfattningsvis säga att det här DC Comics bästa film hittills. Det är en fin berättelse om att växa upp och märka att man är annorlunda för att sedan söka svaret på var man kommer ifrån och acceptera det öde man har då man slutligen funnit sina rötter. Och gillar man en sådan fin historia kryddad med en visuellt vacker undervattensvärld så kan jag starkt rekommendera filmen "Aquaman". En fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg och det kunde ha blvit fullt betyg om inte Amber Heard hade haft en så dominerande roll i filmen.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 9 december 2018 05:51

 

MORTAL ENGINES


Peter Jackson är tillbaka. Den här gången har han tagit sig på att filmatisera bokserien "Mortal Engines". Men denna gång har han lämnat över registolen till Christian Rivers som därmed får regissera sin första storfilm. Om resultatet blev bra ska jag snart berätta. Men först lite om filmens handling.


Tusentals år efter att en katastrof förstörde civilisationen har mänskligheten anpassat sig och ett nytt sätt att leva har utvecklats. Gigantiska vandrande städer rör sig nu över jorden, på jakt efter mindre städer att plundra. Tom Natsworthy (Robert Sheehan) som kommer från en lägre nivå av den stora rovstaden London kämpar för sin egen överlevnad efter att han mött den farliga Hester Shaw (Hera Hilmar). Två motsatser, vars vägar aldrig borde ha korsat, bildar en osannolik allians, vars öde det är att förändra framtiden.


Jag har inte läst böckerna. Så jag hade inga förväntningar på filmen. Då har man ett helt annat utgångsläge och filmskaparna får uppgiften att fånga tittarens intresse utan att tittaren är bekant med storyn. Det tycker jag verkligen att de lyckades med. Precis som när Peter Jackson tog sig an att göra film av "Sagan om Ringen" trilogin så rycktes man in i en värld som man blev helt förälskad i och man var efter första filmen tvungen att läsa böckerna. Så känner jag även denna gång. Jag vill verkligen inhandla "Mortal Engines" böckerna och plöja igenom dem i ett svep efter att ha sett den här filmatiseringen av första boken.


Storyn innehåller intressanta karaktärer som till stor del spelas av okända nykomlingar. Världen man får dras in i är en postapokalyptisk framtid som påminner en del om den man fått se i Mad Max filmerna. Men istället för lastbilar och andra farkoster på hjul så är det i "Mortal Engines" städer på hjul och flygfarkoster som syns. Scenografin och miljöerna är väldigt vackra och det känns trovärdigt att världen skulle kunna se ut så i en inte allt för avlägsen framtid om en ödeläggande katastrof har skett.


Jag tycker att Peter Jackson och Christian Rivers har levererat en bra och intressant film som gör att man ser fram emot fortsatta filmatiseringar av de övriga böckerna i bokserien. Jag kan starkt rekommendera filmen "Mortal Engines" om man gillar actionspäckade äventyr i postapokalyptiska framtidsmiljöer. En fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 14 november 2018 16:26

 

FANTASTIC BEASTS: THE CRIMES OF GRINDELWALD


Den efterlängtade Harry Potter spin-off uppföljaren "Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald" har nu haft biopremiär. Mina förväntningar har varit höga på grund av att ingen mindre än Johnny Depp gör titelrollen som den onda trollkarlen Gellert Grindelwald. Om jag blev nöjd med min bioupplevelse ska jag berätta med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.


Grindelwald (Johnny Depp) har lyckats undkomma arresten och har bestämt sig för att samla anhängare som inte får veta sanningen om hans egentliga agenda som är att uppfostra renblodstrollkarlar till att styra över alla icke-magiska varelser. I ett försök att hindra Grindelwalds planer tar Albus Dumbledore hjälp av sin tidigare elev Newt Scamander (Eddie Redmayne) som går med på att hjälpa till ovetandes om vilka faror som väntar. Såväl kärlek som lojalitet testas även hos trogna vänner och inom familjer i en alltmer uppdelad värld.


Johhny Depp som har blivit emotsedd då den stora skaran kritiserade hans medverkan som en huvudkaraktär. Detta för att Johnny Depp har blivit kritiserad för hustrumisshandel av sin ex. Jag har förbisett dessa anklagelser eftersom jag fann dem uppenbart osanna eftersom Amber Heard som var tillsammans med Johnny Depp då verkar vara en falsk person och dessutom så blev Johnny Depp frikänd i rätten. Om han nu var skyldig eller inte har ringa betydelse för den insats han gör i filmen. Dessutom så har den som Harry Potter författarinnan J.K Rowling tillbringade sitt liv med utsatt henne för liknande brott och hon har godkänt Johnny Depps medverkan.


När det kommer till Johnny Depps insats så är han briljant i rollen som den onda trollkarlen. Han är sminkad till oigenkännlighet i sin bleka uppsyn besmyckad med obehagliga ögon. Och vi som har följt Johnny Depps karriär vet att han trivs som fisken i vattnet då han får på sig make up som tar bort snygghetsstämpeln. Här ser han som sagt mycket obehaglig och ond ut vilket ger honom verktygen automatiskt och han använder dem bra och man tror på honom som en dominerande ondska. Han känns som en diktator som vem som helst skulle kunna bli skrämd och tvingad till att lyssna på och troget följa i ur och skur.


Det märks tydligt att det är Grindelwalds historia J.K Rowling vill lyfta fram med regissören till de senaste 4 och mer mörka Harry Potter filmerna. 3D-effekterna kan jag inte uttala mig om eftersom biografen i min hemstad sedan en tid tillbaka har slutat att köpa in 3D-versioner av de storfilmer som man uppenbart har förväntat sig att få se i 3D. Men det har jag inte fått göra den här gången trots att jag såg den första "Fantastic Beasts" filmen i 3D. Eddie Redmayne som var huvudpersonen förra gången som introducerade oss till trollkarlsvärlden utanför Hogwarts gör även denna gång bra ifrån sig med men hamnar i skymundan för Johnny Depps färgstarka och dominerande skådespeleri. Alla nya och gamla karaktärer ifrån den första filmen hamnar också lite i skymundan då de mest är karaktärer som tas med på resan för att berätta Gellert Grindelwalds historia.


Detta gör förstås inte deras insatser eller del i berättelsen mindre intressanta. Newt Scamander (Eddie Redmayne) dras mellan kärleken till den förra filmens karaktär Tina Goldstein (Katherine Waterston) medan vägarna korsas av ungdomskärleken Leta Lestranges (Zoë Kravitz) öde. Han får alltså välja vilken väg han ska gå. Är det den nyfunna kärlekens eller ungdomskärlekens ondskefulla bana han ska välja att färdas på. Lestrange är en släkt som har ett mörkt förflutet medan Tina har ett mer fläckfritt förflutet.


Detta triangeldrama plus Albus Dumbledores unga jag spelat av Jude Law för in äventyret på nostalgiska höjder där vi återigen får kliva in i Hogwarts miljön i en period tidigare än den som berättats i de mer bekanta Harry Potter historierna. Någon fördjupning i Grindelwalds och Dumbledores historia får vi inte. Var det bara vänskap eller en gayrelation de hade? Det utforskas inte så ingående mer än att man får veta att de av någon anledning inte kan fajtas.


Filmen i det stora hela behöver man nog se mer än en gång för att hänga med i alla komplicerade släktband som är viktiga för att knyta samman den här prequel-serien med de gamla filmerna som utspelar sig efteråt. Man får hintar inför den kommande tredje och sista filmen i trilogin som ska länka ihop "Fantastic Beasts" filmerna med Harry Potter filmerna. Jag var dessvärre lite trött på grund av yttre faktorer och hängde inte med till 100% under hela filmen. Men ska se om den på dvd igen när den släpps i det formatet.


Sammanfattningsvis så är filmen "Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald" en underhållande och mörk trollkarlshistoria. Den första "Fantastic Beasts" filmen var mer en ljus och lättvindig introduktion medan den här är mer en klimax med en storslagen strid där det inte sparas på krutet. Skurken Credence Barebone ifrån den första "Fantastic Beasts" filmen vävs också in på ett passande sätt som en sidekick till Johnny Depps superskurk. Det här är Johnny Depps mörka show med en del inslag av Eddie Redmaynes karaktärs magiska djur för att lätta upp stämningen. Men i det stora hela blir det en mörkare film vilket jag gillar. Nu ser jag fram emot den sista och avslutande delen i den nya trilogin. En fyra av fem möjliga får filmen "Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald" av mig i betyg.

 

 

 

 

Av Paul Karlsson - 5 november 2018 11:25

 

THE NUTCRACKER AND THE FOUR REALMS


Den klassiska julsagan "The Nutcracker and the Four Realms" har nu fått en ny påkostad filmatisering. Jag har varit och sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Allt Clara (Mackenzie Foy) önskar sig är en väldigt speciell nyckel som kan låsa upp en ask vilken innehåller en ovärderlig gåva från hennes döda mor. En gyllene tråd, som hon får på sin gudfar Drosselmeyers (Morgan Freeman) årliga julfest, leder henne till den eftertraktade nyckeln. Men nyckeln försvinner omedelbart in i en underlig och mystisk parallell värld. Där möter Clara soldaten Phillip (Jayden Fowora-Knight), ett gäng möss och regenterna som härskar över tre av världarna: Land of Snowflakes, Land of Flowers och Land of Sweets. För att få tag i nyckeln måste Clara och Phillip bege sig till den olycksbådande fjärde världen som styrs av tyrannen Mother Ginger (Helen Mirren).


Det är en sockersöt historia man får ta del av som innehåller mycket julstämning. Filmen känns som en Charles Dickens historia med Narnia liknande fantasyinfluenser. Historien innehåller lite svärta i form av en dysfunktionell familj där mamman till huvudkaraktären har gått bort och är saknad. Men det mörka tar inte överhanden. Det blandas upp med en lagom portion av lättsinnighet som gör att filmen funkar för alla åldersgrupper. Något stort mästerverk blir aldrig filmen. Den känns bara i sin helhet som ytterligare en spektakulär 3D-film som ska få in så mycket sådana effekter som möjligt under filmens gång.


Sammanfattningsvis så är filmen lite småcharmig och det är lite kul att få se vår svenska regissör Lasse Hallström utforska en ny genre. Filmen kan rekommenderas om man gillar filmer om att hitta sig själv i en Narnia-liknande vintervärld. Filmen är lite småcharmig och har hjärtat på rätta stället och Keira Knightly är underhållande att se som en glittrande sagofe. Likaså Morgan Freeman och Helen Mirren gör bra ifrån sig i sina roller. Men som sagt så blir det aldrig superbra. Vill man se en bra julfilm så kan jag mer rekommendera att se Jim Carrey filmen "How the Grinch Stole Christmas". En trea av fem möjliga får filmen "The Nutcracker and the Four Realms" av mig i betyg.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se