WEDNESDAY

När regissören Tim Burton som är en mästare på det gotiska, makabra och skräckinfluerade skulle ta sig an att göra något nytt av kultserien “The Addams Family” så blev jag väldigt nyfiken. Till en början tänkte jag att serien inte behöver en reboot. Sedan fick jag höra att det var serieformatet som skulle testas på Netflix. Javisst, tänkte jag. Varför inte? Nu har det i alla fall blivit gjort och serien “Wednesday” som är en spin-off om karaktären med samma namn har haft premiär på Netflix. Jag har sett den och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Wednesday Addams (Jenna Ortega) är en något butter tonårstjej som håller upp en mask av otillgänglighet och visar allt och alla att hon inte bryr sig om andra, men när någon gör hennes bror Pugsley (Isaac Ordonez) illa och att han blir svårt mobbad i skolan tar hon itu med det så väl att hon blir relegerad ifrån skolan. Hennes föräldrar Gomez (Luis Guzmán) och Morticia (Catherine Zeta-Jones) bestämmer då att hon ska gå på internatskolan Nevermore som är till för barn som är annorlunda. De så kallade utstötta barnen som kan vara varulvar, sirener eller andra varelser med magiska krafter. Wednesday bestämmer sig för att rymma så fort hon bara kan, men så dyker det upp ett mordmysterium som hon bestämmer sig för att lösa. Mysteriet verkar dessutom vara knutet till hennes föräldrar, som också har gått på Nevermore.

Mästerregissören Tim Burton är väldigt kräsen när han tackar ja till ett nytt projekt. Detta för att han har fått blandad kritik för sina filmer med en mörk, gotisk stämning som övergår i det humoristiska många gånger på Burtons karaktäristiska sätt. På senare år har han även ansetts som en slav för Disney som har gjort att hans filmer har fått en påtvingad och mer barnvänlig ton. Själv är jag ett fan av både och, men föredrar det mörka och makabra. I serien “Wednesday” får vi lite av varje i en lagom mix. Tyvärr blir det lite för mycket tonårsfantasy över det hela. Lite sådär åt “Sabrina: Tonårshäxan” hållet fast med lite mer mörker och mystik. Eller om man så vill Kitty ifrån “Kitty” böckerna leker detektiv och löser mord. Fast i det här fallet handlar det mer om häxor, varulvar, monster och förbannelser. Så därav landar det mer på att likna de senare lite mörkare Harry Potter filmerna.

Den stora stjärnan i den här serien är Jenna Ortega som på ett fläckfritt sätt axlar Christina Riccis ikoniska roll ifrån 90-tals filmerna. Vi är många som är uppvuxna med de två filmerna om familjen Addams där Ricci spelade Wednesday Addams och de övriga i familjen spelades av bland annat Raul Julia, Anjelica Huston och Christopher Llloyd. Det har tvistats kring vilka som skulle passa att spela karaktärerna. Johnny Depp ville många se som Gomez Addams och Eva Green var ett namn många ville se som Morticia. Alla bekanta karaktärer dyker upp. Till och med handen The Thing dyker upp och ger upphov till många skratt under seriens gång. Uncle Fester får man också åtese framåt slutet av serien vilket också leder till en hel del humor. Föräldrarna Gomez och Mortecia hamnar dock i bakgrunden då det är Wednesday som nu fokuset hamnar på. Men detta känns rätt logiskt. Man får ta del av de problem hon möter då hon ska ge sig ut i stora världen och möta nutidens problematik med att passa in i det som är den moderna världen. Det skämtas brett kring hennes karaktärsdrag. Hennes förkärlek för mord och det övernaturliga. Att hon hellre umgås med döda än levande om hon får välja osv. Man får förvisso se Wednesday mjukna en aning på resans gång. Men i det stora hela känns hon igen. Jenna Ortega gör Wednesday till sin egen samtidigt som hon kombinerar det som Christina Ricci lade till i karaktären i 90-tals filmerna. Hon skapar en bra helhet i karaktären och förflyttar henne på ett träffsäkert sätt till vår tid. Christina Ricci dyker själv upp i en stor roll som har en viktig roll i serien handling. Därav får vi lite av den bekanta stämningen ifrån filmerna.

Lyckas Tim Burton att återskapa känslan då? Ja, är mitt svar på den frågan. Tim Burton är ingen uppföljarnas man. Det vet vi sedan innan eftersom det tagit lång tid innan han har bekräftat om de uppföljare på hans filmer som vi önskar oss ska få se dagens ljus. I det här fallet har i han i sin första serie regisserat de 4 första avsnitten som jag anser att är de bästa. Han skapar den rätta känslan. Sedan tar någon annan över vilket märks utan att stämningen ändras allt för mycket. Man får det man förväntar sig. En historia som innehåller mystik, övernaturligt och vandrande i kusliga korridorer och lönnrum bakom bokhyllor i gotiska miljöer. Så Tim Burton stämningen finns där och även den känsla som präglat “The Addams Family” franchisen åren igenom. Känslan ifrån 90-tals filmerna är den jag får när jag ser serien. Men den funkar även för de som snöade in på den gamla svartvita serien som kom först. 5/5 är mitt självklara betyg till serien “Wedenesday” som höll mig trollbunden genom alla 8 avsnitten.

BLACK PANTHER: WAKANDA FOREVER

Filmen “Black Panther” såg jag då den dök upp på bio. Har även sett om den ett par gånger. Men jag har aldrig riktigt fastnat för just den filmen ur Marvels numera gigantiska katalog. Skådespelaren Chadwick Boseman som gjorde titelrollen gick tragiskt bort innan han fick chansen att spela in uppföljaren. Så spekulationerna har frodats kring hur man skulle kunna gå vidare med franchisen. Nu har det gåtts vidare och premiären av uppföljaren “Black Panther: Wakanda Forever” har haft premiär. Jag har sett filmen och ska nu säga vad jag tycker efter att ha upplevt filmen. Men först lite om handlingen.

Queen Ramonda, Shuri, M’Baku, Okoye och deras specialstyrka med kvinnliga krigare, gör allt för att skydda sin nation från angripande världsmakter efter Kung T’Challas död. Wakandas invånare försöker gå vidare och tar hjälp av War Dog Nakia och Everett Ross, för att hitta en ny väg för kungariket Wakanda. Vi får också möta Namor, kungen av en dold undervattensnation.

I den värld vi nu lever i så kommer det superhjältefilmer på löpande band. Vissa gillar man och vissa göra inga större intryck. “Black Panther” ur Marvels nu ganska överdrivet utexpanderade universum var just en sådan film som jag inte blev så imponerad av. Jag tyckte att karaktärerna var ointressanta och fejderna mellan familjerna i det fiktiva afrikanska samhället Wakanda var tråkigt och lite segt att bevittna. En del snygga actionscener fanns och visuellt var landet Wakanda vackert att bevittna. Men förövrigt innehöll inte filmen direkt några ingredienser som gjorde att mitt intresse hölls vid liv genom hela filmen. Och det fanns ingen färgstark skurkkaraktär som drev handlingen framåt.

Nu när det blev dags för uppföljaren “Black Panther: Wakanda Forever” hade jag därav låga förväntningar. Men gav filmen en chans. Inte minst för att hedra den bortgångna skådisen Chadwick Boseman som spelade Black Panther i den förra filmen om karaktären. Det är inte utan ängslighet jag säger detta. Men den här uppföljaren är faktiskt lite bättre. Jag har full respekt för Chadwick Bosemans skådespeleri. Men “Black Panther: Wakanda Forever” är faktiskt bättre än sin föregångare. Den är seg ibland och speltiden 2 timmar och 40 minuter är lite väl vågad för den här historien. Man satt ibland och skruvade på sig i biostolen och funderade över om filmen skulle ta slut så att man hann med en buss efteråt. Men den här filmen hade faktiskt en intressantare intrig. Det fanns färgstarkare skurkar denna gång i form av ett för världen dolt havsfolk. Om man har sett DC Comics storfilm “Aquaman” så kan man tycka att havsfolket är ett plagiat på havsfolket i “Aquaman” och det tycker även jag till viss del. Men jag kan inte annat än att säga att jag tycker om undervattensscener. Så den biten blev jag lite impad av ändå. Samt gillar jag späckhuggare. Och dessa vackra och intelligenta varelser dök upp i ett par scener. Tyvärr så gestaltades de som den onda sidans medhjälpare och jag gillar inte riktigt att späckhuggare personifieras som något ondskefullt. Så att mina favoritdjur finns med är inget som förhöjer filmens betyg.

Det här är en film som framförallt får mörkhyade skådisar att skina. Och det är inte mer än rätt att den folkgruppen får ett stort fokus. Denna gång är det även kvinnornas film och det är mäktigt att få se dessa starka kvinnliga krigare på stridsfältet. Att Black Panther dräkten går över till en kvinna känns som en naturlig övergång då man fått följa resan dit under filmens gång. Men filmens riktigt stora styrka är att den inte blåser på än en gång och behandlar temat världens undergång. Nu är det bara en strid inom landet Wakandas gränser som övriga världen bara lite smått får bevaka utifrån. Att jordklotet ska hindras ifrån att förintas av ett gäng hjältar är ett väldigt uttjatat koncept inom superhjälte genren.

Sammanfattningsvis så är filmen “Black Panther” det den är och försöker inte vara något annat. Den gör inte heller en allt för stor sak av Chadwick Bosemans död. Den hyllar honom men låter bara hans minne hedras av de karaktärer som älskade honom. Det upplägget funkade bra i det stora hela och mitt betyg till filmen är en trea av fem möjliga.

HILMA

Lasse Hallström har gjort en film om konstnärinnan Hilma af Klint som fick premiär på några få utvalda biografer. Biografen i min hemstad råkade vara en av de utvalda biograferna. Så därmed var jag och såg filmen “Hilma” och ska nu berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

"Hilma" är den storslagna berättelsen om svenska konstnären Hilma af Klint (1862-1944) som likt Vincent van Gogh slog igenom stort först efter sin död, och idag är en internationell superstjärna. Hilma var långt före sin tid. Och hon visste om det. Eftersom hon ansåg att världen inte var redo för hennes konst fick den inte visas förrän mer än 20 år efter hennes död, men när den visades skrev hon om konsthistorien totalt. I filmen "Hilma" utforskas det gåtfulla liv Hilma af Klint levde, som först det senaste decenniet börjat utkristalliseras. Hon var en svensk pionjär inom abstrakt konst, en feministisk ikon i en tid då män skapade alla regler och öppen för den spirituella världen som blev hennes kall.

Utan att veta så mycket om konstnärinnan Hilma af Klint gick jag och såg filmen “Hilma” med ett öppet sinne utan att veta riktigt vad jag hade att förvänta mig. Det jag fick ta del av i filmen var en mycket intressant kvinna som hade ett väldigt originellt och nyskapande artistiskt uttryck inom konsten. Det som fascinerade mig mest med Hilma af Klint var att hon sa sig ha kontakt med andevärlden och att mycket av det hon målade var budskap hon snappade upp ifrån andra sidan. Abstrakt konst som inte har något konkret mål att föreställa något har jag alltid haft svårt för. Därav var det intressant att få se en film som berättar om en en konstnärinna som målade just den typen av konst och att även få ta del av hur konsten skapades och samt få en liten inblick i tankarna bakom konsten. Intressant var det även att få ta del av Hilmas levnadshistoria. Vad som formade henne och vad som väckte hennes intresse för den spirituella världen. I en två timmar lång film är det nog svårt att få med allt det väsentliga ur en verklig persons livshistoria. Men jag tycker i det här fallet att de har lyckas ganska bra. Man får en ganska detaljerad inblick i vem Hilma af Klint var. Vilken typ av konst hon stod och vilken typ av forskning hon bedrev med sin konst.

Regissören Lasse Hallström har verkligen lyckats skapa en gripande och sevärd film som väcker intresse för vem Hilma var. Skådespelarprestationerna är väldigt bra. Framförallt ifrån Lasse Hallströms filmdebuterande dotter Tora Hallström som levererade bra i rollen som den yngre Hilma. Men även regissörens fru Lena Olin gjorde bra ifrån sig som den äldre Hilma af Klint. Det enda som kändes lite märkligt i filmen var att alla skådepelarna pratade engelska då den utspelar sig i Sverige. Men det var inget som på något vis gjorde filmen sämre. Det upplägget kändes bara lite konstigt.

Sammanfattningsvis fick man en fin och varm dramafilm med hjärtat på det rätta stället som väcker mer nyfikenhet kring vem den mystiska kvinnan och konstnärinnan Hilma af Klint var. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Hilma”.

PREY FOR THE DEVIL

Skräckfilmen “Prey for the Devil” såg jag trailern till under ett annat biobesök och fick intrycket av att det kunde vara en obehaglig film som kunde vara spännande att uppleva på bio. Nu har jag sett filmen och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Den katolska kyrkan har som svar på de ökande fallen av demonisk besatthet återöppnat skolor för exorcism för att utbilda präster i den heliga riten. På detta andliga slagfält dyker en osannolik krigare upp: den unga nunnan syster Ann (Jacqueline Byers). Trots att nunnor är förbjudna att utföra exorcism, upptäcker en professor syster Anns gåvor och går med på att utbilda henne. Tillsammans med sin studentkollega fader Dante (Christian Navarro) kämpar hon för en ung flickas själ (som syster Ann tror är besatt av samma demon som plågande hennes mor för många år sen), och upptäcker snart att djävulen har fått henne dit han vill och han vill komma in.

Besatthet av demoner och djävulsutdrivning är ett tema som har behandlats i åtskilliga skräckfilmer och egentligen är det ingen film som riktigt har lyckats lika bra som kultklassikern “Exorcisten” ifrån 1973. Har man sett en skräckfilm på det temat så känns det lite som att man har sett alla. Det är samma procedur varje gång. Ett barn blir besatt. Man får se barnet klättra på väggar och göra andra övernaturliga företeelser för att sedan få hjälp med att bli av med demonen som har barnet i besittning. Så är det även i den här filmen. Så direkt överraskad blir man inte eftersom filmen “Prey for the Devil” på så vis är ganska förutsägbar. Dock har den snyggt foto. Effekterna är även snygga och karaktärernas demoniska utseende när när de blir besatta ser inte överdrivet overkliga ut som i flertalet skräckfilmer som görs idag. Och CGI effekter är inget som överanvänds.

Storyn är ganska intressant där man får följa den unga nunnan som får möta sina barndomstrauman för att kunna handskas med den ondska som väntar henne som blivande exorcist. Det upplägget gör filmen lite intressant och är det som ger den styrka, Men som sagt så blir det hela ändå ganska förutsägbart om man tidigare har sett många filmer om exorcism. Lite märkligt känns det dessutom att nunnan som är filmens huvudkaraktär bär läppstift och annan make up. Att vara sminkade är inte direkt något som brukar känneteckna nunnor.

Så sammanfattningsvis så är inte filmen någon höjdare direkt. Det finns en del obehagliga scener och stunder då man hoppar till biostolen. Och Jacqueline Byers gör bra ifrån sig i rollen som Sister Ann. Men bättre filmer har gjorts på det här temat. Så mitt slutgiltiga betyg landar på en svag trea av fem möjliga. Något mer nyskapande om exorcism hade jag förväntat mig.