BRÄNN ALLA MINA BREV

Alex Schulmans roman har blivit en stor svensk och stjärnspäckad biosatsning. Romanen heter “Bränn alla mina brev”. Jag har varit och sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte, Men först lite om filmens handling.

Efter ett gräl med sin fru inser Alex Schulman (Sverrir Gudnason) att han måste ta itu med sin vrede. En ilska som gått i arv i generationer. Släktens alla konflikter och vendettor tycks börja hos en och samma person: morfar Sven Stolpe. I "Bränn alla mina brev" följer vi Karin och Sven Stolpe (Bill Skarsgård), och den korta affär Karin (Asta Kamma August) hade med Olof Lagercrantz (Gustav Lindh) i början av 1930-talet som skapade svallvågor över årtionden.

Författaren Alex Schulman har vi sett i många sammanhang genom åren. Författare är hans huvudsakliga yrke. När Sverige slår på stort och filmatiserar en av hans böcker så kastas vi tillbaka till det 30-talet då en otrohetsskandal skapade en fejd mellan två författarsläkter. För yngre generationer kan denna fejd kanske tyckas helt betydelselös. Den handlar om författarna Sven Stolpe och Olof Lagerkrantz. Den högkreativa författaren Sven Stolpe har ett olyckligt äktenskap med Karin Stolpe som i smyg utvecklar en kärleksrelation med den mer livsbejakande unge poeten Olof Lagercrantz. Karin drömmer om ett bättre liv med den lockande poeten och när maken får reda på det så leder det till ödesdigra konsekvenser. I filmens början så följer vi Alex Schulman som vuxen spelad av Sverrir Gudnason som lever med en obotlig svartsjuka som han inte blir av med. Han går i terapi för att hitta källan till sin svartsjuka för att få ett bättre äktenskap med sin fru och för att inte föra över ilskan på sina barn.

På den vägen är det när vi kastas in i detta storslagna och påkostade släktforskarepos. Frågan som Alex Schulman ställer sig är om svartsjuka är något som kan sträcka sig långt tillbaka i generationer och om man genom att veta sitt förflutna kan förändras för att skapa en bättre framtid. Det typiska svartsjukedramat är inget nytt som man aldrig har upplevt i filmberättandets konst. Men vad som är nytt och unikt för den här historien är att kvinnan i fråga inte nödvändigtvis kommer välja den vägen som följer hennes hjärta vilket man annars är van vid i romantiska filmer.

Filmen är stilfullt berättad med vackra 30-tals miljöer som skildras med tidstypiska kläder, bilar och annat från den tidsepoken. Bill Skarsgård är riktigt bra som den svartsjuke maken. Debutanten Asta Kamma August briljerar i sitt starka kvinnoporträtt. Gustav Lindh som blir det tredje hjulet i kärlekshistorien passar bra för att spela den naïve och kärlekstörstande poeten. Den fejd som utvecklas mellan dem är spännande oavsett om historien hade varit förankrad till verkligheten eller ej. Själv blev jag bekant med storyn om Stolpe och Lagercrantz fejden nu när jag såg filmen eftersom jag varken läst boken eller lärt mig något om fejden sedan tidigare. Därav var jag lyckligt ovetande om vad jag hade att vänta mig när jag satte mig i biosalongen.

Sammanfattningsvis så är det en finstämd kärlekshistoria vi får där man grips tag redan i filmens inledning då man bland annat får bekanta sig med en ny ung skådespelare ur Skarsgård klanen. Nämligen Ossian Skarsgård som spelar Alex Schulman som barn då han hittar de kärleksbrev som ligger till grund för historien. En stark fyra av fem möjliga ger jag till filmen “Bränn alla mina brev”.

MOONAGE DAYDREAM

Det har aldrig blivit av att jag har sett en dokumentärfilm på bio. Men någon gång skulle bli den första och då är det bra att välja en dokumentär på ett tema som verkligen intresserar och det gör David Bowie och hans legendariska musik. Så min första dokumentärfilm blev David Bowie dokumentären “Moonage Daydream” som jag har varit och sett. Jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens innehåll.

“Moonage Daydream” är en uppslukande filmupplevelse. Samt en audiovisuell rymdodyssé som inte bara belyser David Bowies gåtfulla arv utan också tjänar som en guide till att leva ett tillfredsställande och meningsfullt liv på 2000-talet.

Den korta beskrivningen sätter fingret på det vi får uppleva när den Oscarsnominerade dokumentärfilmaren Brett Morgen försöker ta på sig den till synes omöjliga uppgiften att ge rockikonen David Bowies karriär rättvisa. Filmens titel “Moonage Daydream” är även titeln på en Bowie låt och det är just månen vi far till i filmens inledning efter ett inledande citat ifrån David Bowie. Och i det stora hela känns filmen igenom som en konstnärlig resa in glamrockens alla hörn där man delges av hur kreativt skapande växer fram. Förväntar man sig en traditionell biopic som fördjupar kunskaperna om David Bowie för den ovane lyssnaren som inte är bekant med Bowies originella musik så ska man leta efter en annan film. För mig som har förkunskaper och i stort sett har följt hela David Bowies karriär genom åren så var det en givande resa in i hans inre skapandeprocess. Men det hela gestaltas med mycket klippningar mellan musikvideos, live-uppträdanden och intervjuer som varvas med bland annat kost gjord av artisten själv och en del referenser som har inspirerat honom. Så har man ingen inblick i hans värld så kan det hela kännas lite snurrigt och kanske småsegt under filmens över två timmar långa speltid, Men som komplement till det man redan vet om David Bowie och ett eventuellt smakprov inför den eventuella biopic som vi säkert är många som hoppas på så har filmen allt det man förväntar sig av den. Den snuddar vi den essens som präglar det alter-ego som Bowie skapade och den ger en inblick i större delen av hans karriär från sent 60-tal till hans död 2016. Till min stora glädje så fanns det mycket material ifrån den era då jag tyckte att han var som bäst. Då han hade sitt alter-ego Ziggy Stardust.

Sammantfattningsvis så är det en psykedelisk rymdresa tonsatt av bra musik man får. Som ett stort David Bowie fan blir man mycket tillfredsställd. Och upptäcker man musiken för första gången så får man hitta andra sätt att fördjupa i vem denna androgyna och spännande rockikon var. Jag blev fullt tillfredsställd och ger dokumentären “Moonage Daydream” en stark fyra av fem möjliga i betyg.

THE DESOLATIONS OF DEVIL'S ACRE

När ryktet började att spridas att min favoritregissör Tim Burton skulle filmatisera boken “Miss Peregrines Home For Peculiar Children” så satte jag igång att läsa den boken. Jag blev snabbt trollbunden av den originella värld som författaren Ransom Riggs gestaltade i boken och blev fascinerad av de vackra, gamla svartvita fotografierna som författaren använde som inspiration till själva historien. Jag läste därefter de efterföljande böckerna i den bokserien och nu har jag precis läst ut den sista boken i serien som heter “The Desolations of Devil's Acre”. Jag ska därmed med denna recension berätta vad jag tyckte om boken. Men först lite om handlingen.

Det sista Jacob Portman såg innan allting blev mörkt var ett hemskt, välbekant ansikte. Plötsligt är han och Noor tillbaka där allting började. Vid hans farfars hus. Jacob vet inte hur de lyckades undkomma V:s loop för att hamna i Florida. Men en sak är säker: Caul är tillbaka. Efter att ha lyckats fly från en blodtörstig tomgast återförenas Jacob och Noor med Miss Peregrine och de besynnerliga barnen i Devil's Acre. Jacob och hans vänner möter dödliga fiender och far genom historiens allra farligaste loopar i den här nervkittlande bladvändaren - det sista, storslagna äventyret i den rosade och älskade Miss Peregrine-serien.

Miss Peregrine serien som jag har varit trollbunden av i många år har nu nått sitt slut vilket känns lite vemodigt samtidigt som det känns befriande att man nu äntligen har fått veta hur det hela slutar och därmed har fått alla historiens pusselbitar på plats. Den här avslutande boken tar vid precis där den föregående boken slutade. Man har fått veta att den ondskefulle Caul är återfödd och är på väg att återfå makten över den besynnerliga världen. Spänningen är med andra ord på topp redan ifrån bokens första sida och det var väldigt svårt att lägga ifrån sig den när man väl hade påbörjat att läsa den. Hela boken är som en enda uppladdning inför en mäktig slutstrid som man inte vet hur den ska sluta. Oddsen ser väldigt mörka ut för godheten att segra i striden som nalkas. Just att oddsen är så låga gör att man inte vet alls hur det hela kommer att sluta. Därav blir boken extra spännande. Det är även intressanta miljöer man får följa karaktärerna i som gör det hela mer givande. Till mångt och mycket liknar histioren den man får ta del av i Harry Potter. En ond karaktär återuppstår ifrån de döda och en profetia säger att utvalda barn är de enda som kan bekämpa honom. Men det är den enda gemensamma nämnaren som kan jämföra bokserien med Harry Potter. Världen som Ransom Riggs har skapat i denna bokserie liknar inget annat jag har fått ta del av i litteraturens värld.

Boken “The Desolations of Devil's Acre” avlsutar Miss Peregrines Home For Peculiar Children” serien på ett mycket värdigt sätt. Allt knyts samman bra och man är som trollbunden av boken från början till slut. Jag kan starkt rekommendera boken om man som jag gillar ungdomsfantasy med en mörkare ton. En stark femma av fem möjliga är mitt självklara betyg till boken “The Desolations of Devil's Acre”.