THOR: RAGNAROK

Nu har jag äntligen varit och sett den av mig mycket efterlängtade Marvelfilmen "Thor: Ragnarok". Så nu ska jag med denna recension tala om ifall filmen levde upp till förväntningarna. Men först lite om handlingen.

Thor (Chris Hemsworth) är fängslad på andra sidan universum utan sin mäktiga hammare. Han för en kamp mot tiden för att ta sig tillbaka till Asgård för att stoppa Ragnarök – förstörelsen av hans hemvärld och slutet för hela den Asgårdska civilisationen. Thor ställs inför ett nytt hot, den mäktiga och hänsynslösa Hela (Cate Blanchett). Men innan dess måsta han överleva en dödlig gladiatortävling där han tvingas kämpa mot sin forna bundsförvant och vän från Avengers – Hulken (Mark Ruffalo).

"Thor: Ragnarok" var verkligen Marvelfilmen jag hade längtat efter. Den hade humor och allvar i en bra balans. Det blev med andra ord inte en massa trams som flamsade sönder filmen på samma sätt som i exempelvis "Guardians of the Galaxy". Filmen var även visuellt vacker och man fick denna gången ta del av en massa miljöer ifrån Asgård som var en fröjd för ögat att bevittna. Många intressanta nya karaktärer presenterades även denna gång. Den stora överraskningen vad gäller nya karaktärer var Korg som spelades av filmens regissör Taika Waititi. Den karaktären bidrog med en hel del humor till handlingen. Likaså Jeff Goldblums karaktär Grandmaster var ett trevligt humoristiskt inslag i filmen. Och så dök den av mig väldigt efterlängtade karaktären dödsgudinnan Hela äntligen upp utmärkt spelad av Cate Blanchett. Hon gjorde karaktären med bravur och det var härligt att se Cate i en väldigt ondskefull karaktär.

"Thor: Ragnarok" hade med andra ord precis de ingredienser jag hade önskat mig. Ett uppdykande av en efterlängtad karaktär. Vackra och fantasifullt skapade miljöer ifrån Asgård. Lagom med humor som utan att tramsa bort de mörkare delarna av storyn ljusar upp filmens stämning. Samt känns filmen som mycket bra avslutning på Thor historien som även hintar på ett bra sätt om vad som komma skall i "Avengers: Infinity War". Dessutom bjuder filmen på ett väldigt bra och stämningsfullt soundtrack med bland annat musik ifrån Led Zeppelin.

Jag älskade verkligen filmen "Thor: Ragnarok" och anser att den är den bästa filmen som Marvel släppt ifrån sig på mycket länge. Filmen kan starkt rekommenderas till de som älskar superhjältefilmer och tycker om när de levereras lite lagom med glimten i ögat. En stark fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/thor_3_ragnarok/P155343

https://cdon.se/film/thor-3-ragnarok-30096467

VILKEN JÄVLA CIRKUS

Helen Bergströms femte film som regissör var ingen film som ingick i min lista på biofilmer jag skulle se i år. Men sedan såg jag trailern till "Vilken jävla cirkus" som filmen heter. Jag fick lite vibbar av Tim Burtons "Big Fish" och dess vackert visuella cirkusmiljöer i svensk lightversion. Om detta var en felaktig gissning på vilken typ av film som utlovades kommer jag strax in på. Men först lite om filmens handling.

Hugo (Gustav Lind) har stått och stampat på samma ställe i livet sedan han förlorat sitt livs stora kärlek Agnes (Evin Ahmad). Med världen på sina axlar cyklar han en dag för fort och kör omkull. Hugo faller handlöst mot marken, svimmar av, och vaknar upp på det mest udda ställe – i en cirkusvagn! Den visar sig tillhöra den vänlige och tankspridde cirkusdirektören Casall (Tomas von Brömssen). En ny värld öppnar sig med otaliga karaktärer som lever ett liv långt bortom vardagen. En kock som inte kan laga mat, en clown (Johan Widerberg) som är mer arg än glad och… vackra, mystiska Anna (Molly Nutley). Vem är hon? Vad är det för hemlighet hon döljer? Långsamt öppnas dörren till ett nytt och annorlunda liv. Men vågar Hugo ta steget?

Filmen börjar med en glad ton till något som kan vara en Danny Saucedo låt. Det är en glad Hugo (Gustav Lind) med livet framför sig som vi får följa. Han sjunger med i låten och gestikulerar då han tar sig fram igenom Stockholms gator. Scenen slutar med att han cyklar in i en tjej (Evin Ahmad) som är på väg för att spela fiol på en konsert. Vid kollusionen åker hennes fiol i vattnet i en fontän men klarar sig pga fodralet den ligger i. Detta möte leder till kärlek vid första ögonkastet och vi dras snabbt med in en stormig och ödesdiger kärleksrelation som får ett snabbt slut. Denna kärleksrelation som slutar med ett självmord hade mått bra av att målas ut lite mer. Kanske med att Evin Ahmads karaktärs depression hade fått lite utrymme att byggas upp. Detta kunde exempelvis ha fått göras med lite prestationsångest inför att nå framgång som en berömd fiolspelare. Men manuset tillåter inte detta och det krävs ett högre tempo för att nå till filmens kärna som är livet på cirkusen.

När väl den där olyckan har skett som tar Hugo till cirkusen så rullar allt på. Tomas von Brömssens något bittra cirkusdirektör skänker en del humor och ton åt den cirkusvärld vi snart ska få ta del av. Det gör även många andra karaktärer som spelas av bla Vanna Rosenberg, Johan Widerberg och Molly Nutley. Dessa karaktärer och den visuellt vackra miljö som en cirkus automatiskt medför blir filmens behållning. Framförallt den lilla, fina och familjära gemenskap som föds i den lilla cirkusfamilj som vi under större delen av filmen får följa. Gustav Linds karaktär blir som en bevakare utifrån som försöker bli en del av denna familj. Det här är förövrigt Linds första huvudroll och jag gillade att få se honom ta mer plats. I filmen "Cirkeln" och tv-serien "Jordskott" har han bara fått mindre roller och i "Vilken jävla cirkus" funkar han utmärkt som den vanliga killen i kontrast till de mer udda karaktärerna på cirkusen.

Helena Bergströms dotter Molly Nutley är den som briljerar mest i denna film som den tystlåtna tjejen som bara talar med sina hästar. Att hennes karaktär Anna blir Hugos nya kärlek behöver man inte vara raketforskare för att lista ut. Så är det med mycket annat i filmen också. Man kan lista ut vart karaktärernas relationer är på väg. Spänningen ligger mer i deras bakgrund och vad som format dem till vad de är idag. Framför allt Mollys karaktär har ett väldigt mörkt förflutet som skapar en skarp kontrast till filmens annars ofta lättsamma stämning. Filmen "Vilken jävla Cirkus" har med andra ord lite svårt att hitta sin ton och bestämma sig för om den är en mörk dramafilm eller bara en simpel romantisk komedi omgiven av ett vackert sagoskimmer.

Man kommer inte att minnas den här filmen som något direkt mästerverk. Och Tim Burton vibbarna man fick av det visuellt vackra i trailern har inga likheter med "Big Fish" mer än att det är en till synes vanlig kille som upptäcker en ny värld i ett cirkussällskap. Helena Bergström som regissör har en ganska ojämn karriär. Bäst var "En underbar jävla jul" som överraskade. Den filmen såg jag i tron att jag skulle få se en nu "Tomten är far till alla barnen". Men jag hade fel och den tog upp en massa viktiga samhällsfrågor och fördomar med en lagom portion av humor och allvar. "Vilken jävla cirkus" överraskar inte på samma sätt. Men det är ändå en mycket vacker film med en drös intressanta karaktärer. Man faller för filmens charm och man känner sig ändå lite smånöjd när man lämnar biosalongen.

Jag kan rekommendera filmen "Vilken jävla cirkus" om man vill ha en sagoskimrande kärlekskomedi kryddad med visst allvar utan att ha för höga förväntningar. Helt oberörd känner man sig inte. Det är en spännande värld man får ta del av rätt om den innehåller en del klyschor. En trea av fem möjliga blir mitt betyg eftersom jag även imponerades av många bra skådespelarprestationer.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/vilken_javla_cirkus/P155238

https://cdon.se/film/vilken-javla-cirkus-41935593

BLADE RUNNER 2049

Jag har varit och tittat på den futuristiska Science Fiction filmen "Blade Runner 2049" som är en uppföljare på Ridley Scotts filmklassiker "Blade Runner" ifrån 1982. Lever den upp till originalet och gillade jag för det första originalet? Svaren kommer strax i denna filmrecension. Men först lite om handlingen.

Trettio år har gått sedan sist. En ny blade runner – Los Angeles-polisen K (Ryan Gosling) – avslöjar en sedan länge begravd hemlighet med potential att rasera det lilla som nu återstår av samhället. K:s avslöjande leder honom ut på en jakt efter Rick Deckard (Harrison Ford), en tidigare blade runner som varit försvunnen i tre decennier.

För mig var det aningen svårt att hänga med när det kom till alla detaljer i Ridley Scotts originalfilm ifrån 1982. Jag fick därmed köpa den och inse att jag trots de kunskaper jag hade om filmen faktiskt inte hade sett den. Jag insåg direkt att den var Ridley Scotts vision om hur 2000-talet skulle se ut. Den futuristiska världen med dess flygande bilar och redan utforskade, tidigare obekanta planeter var redan historia. Men nu då vi redan har trätt in i 2000-talet känns filmen verkligen fiktiv. Några flygande bilar har jag inte sett och ingen direkt utveckling till detta heller. Så det blir lite den där känslan som när man såg den mer lättsamt futuristiska Robert Zemeckis filmen "Tillbaka till framtiden". Där utspelade sig hela vardagstrafiken i luften. Men ett sådant 2000-tal var obekant då vi nådde det året. I "Blade Runner 2049" talar titeln om hur långt in i framtiden vi är och det känns fortfarande som en för modern teknologi.

Regissören Denis Villeneuve (Prisoners, Arrivals) förvaltar arvet efter Ridley Scott väldigt bra ändå. Scott finns förvisso fortfarande kvar som producent och det visar sig därmed att det ändå blir lite samma typ av film. Den stora överraskningen och skillnaden är att Ryan Gosling gör huvudrollen och att Harrison Fprd dyker upp mer som en viktig sidekick sent in i berättandet. Den mänskliga ångesten inför den artificiella intelligensens inträde i vårt samhälle och vad som skiljer den ifrån oss har inte varit mer påtaglig i en nutida SciFi film. Dessa filosofiska frågor saknade jag i Scarlett Johansson filmen "Ghost in the Shell" som mer var en renodlad actionfilm i en liknande futuristisk miljö i neonskimrande samhällen.

Filmen "Blade Runner 2049" väcker dessa tankar kring om det är själen som är upphovet till det mänskliga medvetandet. Samt så utforskar filmen mer det familjära kring vår härkomst och låter detta lätta upp filmen på ett vis som frambringar lite Steven Spielberg vibbar. Ryan Goslings minimalistiska skådespel klär huvudkaraktären och hans jakt på sanningen om vem han egentligen är blir drivkraften för denna hyfsat värdiga men kanske något för långa uppföljare. Skådisarna Jared Leto och Robin Wright levererar i sina väldigt skruvade biroller. Jared Letos rockstjärneaura särskilt. Den rollen skulle förövrigt ha gått till David Bowie om inte han tragiskt gått bort.

"Blade Runner 2049" kan starkt rekommenderas som en hyfsat intressant uppföljare som förvaltar arvet efter en kultklassiker hyfsat bra. En fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/blade_runner_2049/P154901

https://cdon.se/film/blade-runner-2049-39765501

THE BAD BATCH

Frustrationen har varit stor över att inte Jim Carreys senaste film efter "Dumb and Dumber To" har fått någon svensk distributör. Det blev ingen biopremiär och dvd-släppet har inte fått något datum. I min desperation beställde jag därför en amerikansk utgåva av filmen på dvd. Filmen är nu levererad och därmed har jag sett den. Nu ska jag med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

I filmen "The Bad Batch" får vi följa Arlen (Suki Waterhouse) efter att hon blivit lämnad i ett ödelagt Texas där all civilisation är i princip borta. Då hon försöker att ta sig fram genom detta outhärdliga landskap så blir hon tillfångatagen av ett gäng kannibaler som är styrda av den mystiske Miami Man (Jason Momoa). Då Arlen är på gränsen till att dö tar hon sig till sektledaren The Dream (Keanu Reeves) som försöker att vägleda henne. I sitt försök att sedan få ordning på sitt liv så upptäcker Arlen att det där med att vara god eller ond beror mest på vem man har i sitt sällskap.

Jim Carrey har ingen stor roll i denna film. Hans speltid kanske kan vara 10 minuter sammanlagt. Och dessa minuter är från hans sida dialogfria. Men eftersom "The Bad Batch" för mig är en Jim Carrey film så kommer mycket av fokuset i denna recension att ligga på hans skådespelarprestation. Och den heter verkligen duga. I de scener han är med i så lyckas han med små medel att stjäla hela showen. Hans karaktär är stum och har därmed som sagt ingen dialog. Men med ett väldigt talande kroppsspråk och ett uttrycksfullt ansikte så lyckas Jim Carrey uttrycka mer känslor än vad någon av de andra skådespelarna i filmen gör. Inget överspel eller någon komikerrutin som slår igång automatiskt. Det blir istället Jim Carreys mer mörka och dramatiska jag som vi är vana vid att se i filmer som exempelvis "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" eller "The Truman Show som vi får ta del av. Att med så små medel kunna skapa en färgstark och minnesvärd karaktär visar bara ytterligare prov på vilken begåvad skådespelare han är. Det enda jag har lite att klaga på är att man inte får några direkta förklaringar kring varför hans karaktär blivit som han blivit. Man får intrycket av att han är en gammal man som har råkat ut för saker som har gjort att han har förlorat talförmågan. Men förklaringen till detta uteblir som sagt. Karaktären fungerar som en slags iakttagare av den hemska postapokalyptiska omgivning han lever i. Han vandrar omkring med en kundvagn fylld med skräp medan han iakttar och ibland ingriper som en slags barmhärtig samarit då filmens huvudkaraktärer är i fara. Ingen stor roll men ack så betydelsefull för filmberättandet.

Filmen över lag är intressant eftersom den är något så konstigt som en romantisk film med inslag av kannibalism. Ibland dyker det även upp ganska morbid humor. Samtidigt som man får följa ett starkt kvinnoporträtt ifrån Suki Waterhouse som gör huvudrollen. Hennes relation med kanniballedaren som spelas av Jason Momoa är den grundhistoria som man får följa och det är lite spännande att se hur den ska sluta. Keanu Reeves karaktär känns mest som ett halvtråkigt mellanspel för att ta filmens handling vidare. Sammanfattningsvis så levererar filmen "The Bad Batch" en intressant resa in en kanske inte alls så avlägsen framtid. Men jag hade önskat mig lite förklaringar kring vad som har orsakat detta postapokalyptiska ödeland. Men som sagt så är Jim Carrey väldigt bra och sevärd i sin lilla roll och filmen är så konstig att man gillar den.

Jag kan rekommendera filmen "The Bad Batch" för de som inte är överkänsliga emot våld och stympade kroppsdelar. Sådan är det rätt gott om denna film. Men fokuset är de intressanta karaktärerna och den otippade mixen av genres är spännande. På grund av detta och Jim Carreys underbara prestation så får filmen en stark trea av fem möjliga i betyg av mig.