TOP GUN: MAVERICK

Som Tom Cruise har fått vänta på att få ut sin uppföljare på 80-tals kultklassikern “Top Gun”. När den äntligen var klar och redo för sin stora sommarrelease så kom en pandemi och gjorde väntan på uppföljaren ännu längre. Men nu blev det slutligen dags för filmen “Top Gun: Maverick” att få sin storslagna entré på bioduken. Jag har varit och sett den och ska nu jag med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Efter mer än 30 års tjänstgöring som en av US Navy's bästa piloter, är Pete ”Maverick” Mitchell (Tom Cruise) där han hör hemma. En modig testpilot som ständigt tänjer på gränserna och undviker den befordran som skulle komma att hålla honom nere på marken istället för uppe i luften. När han tränar en grupp avgångselever från Top Gun för ett specialuppdrag som ingen pilot någonsin utfört tidigare, träffar Maverick löjtnant Bradley Bradshaw (Miles Teller), även kallad ”Rooster” som är sonen till Mavericks bortgångne vän, radar-officeren löjtnant Nick Bradshaw, även känd som ”Goose”. Med en osäker framtid framför sig, och hemsökt av spöken från det förflutna tvingas Maverick att konfrontera sina största fasor, vilket kulminerar i ett uppdrag som kräver den ultimata uppoffringen av de som blir utvalda till att utföra det.

När Tom Cruise kultklassikern “Top Gun” ifrån 1986 kom ut blev den en stor succé. Med sitt tidstypiska och mäktiga 80-tals soundtrack så nådde filmen stora framgångar. Den var ifrån den tid då Tom Cruise var en riktig posterboy som fick tjejerna att tråna efter honom då de låg i sina sängar och tittade längtansfullt med sina trånande blickar riktade på posters uppsatta på flickrumsväggen. 34 år senare så blev det slutligen en uppföljare som sköts upp ytterligare pga av Covid-19. Vad har vi då nu att förvänta oss undrar ni läsare. Kommer Tom Cruise att ta oss upp ibland molnen med sitt F-18 plan och hålla sig flygande hela filmen igenom?

Svaret är ja. I grund och botten känner vi igen allt ifrån tidigare. Tom Cruise legendariska och kaxiga karaktär Maverick är som vi minns honom ifrån första filmen. Ärrad är han förvisso pga av det förflutna vi fick ta del av i första filmen. Han förlorade sin vän i flygolycka som han under alla år ha gett sig själv skulden för. Han bor ensam på en gammal flyghangar och när han erbjuds jobb som lärare på det flygprogram där han själv blev en stridspilot så upptäcker han att det är sonen till den bortgångne vännen som nu ska gå samma utbildning som han själv. Han känner ett faderligt ansvar och vill rädda eleven ifrån att gå samma öde till mötes som Mavericks vän. Nytt blandas alltså med gammalt. På det stora hela är det nya karaktärer med anknytning till det förflutna som Maverick for möta, men historien upprepas. I filmens inledning ser vi Tom Cruise komma körande med sin motorcykel på en flyghangar till samma filmlåt som i första filmen. Mycket sådant är sig likt och porträttlikt återskapade situationer och scener ifrån originalfilmen finns med. Men för den sakens skull så spelar man inte ut det myntet helt. Man tar bara historien en nivå högre. Man låter det nya integrera med det gamla. Val Kilmer dyker trots sin strupcancer upp i sin ikoniska roll som Iceman. Bara en liten cameoroll. Men det är härligt att han medverkar i en känslostark scen. Lite utrymme för kärlek finns det även med i uppföljaren. Jennifer Connelly spelar Mavericks nya kärleksintresse som dyker upp i form en gammal bekantskap som vi tidigare inte har fått lära känna i originalfilmen efter vad jag kan minnas.

Så väl Tom Cruise som hans motspelare gör bra ifrån sig och ger filmen en helhet fylld av nostalgi och verklighetstrogna stridflygplanscener. Man spelar på strängarna som ger nostalgiker vad de vill ha utan låta den ådran dominera för mycket. Mycket av de mäktiga låtarna ifrån förr finns även med i filmen. Men denna gång får även Lady Gagas nya låt “Hold My Hand” som är specialskriven för filmen locka fram en mäktig känsla när filmen lider emot sitt slut. Jag kan bara säga att filmen starkt kan rekommenderas. Den tar oss till de skyar vi skämdes bort med under 80-talet. Men vi blir inte fast där ibland de invanda molnen. För filmen har nya element som tar oss ner till 2000-talet. Jag kan inte annat än ge den här filmen toppbetyg. 5/5 är mitt betyg till filmen “Top Gun: Maverick”.

VARAN TV STORIES

Efter en Kickstarter insamling blev det dags för humorgänget Varanteatern att återförenas och göra en ny serie på 6 avsnitt som nu kan ses på i sin helhet på SVT Play. Den nya serien heter “Varan TV Stories” och har ett lite annat format. Men mycket känner man igen. Det som är den mest märkbara förändringen är att serien har en grundhistoria som väver samman alla sketcher. Den grundhistorien är att en man har kidnappat Varanteatern för att på en tillställning få tillbaks sitt ex genom att Varanteatern som hon gillade på 90-talet ska göra en sketch. Under kidnappning med bombhot ska de försöka komma på en “braksketch” som ska få exet att ta tillbaka mannen och dumpa sin nya kille. På resans gång får vi bekanta oss med gamla etablerade karaktärer som kocken Chris de Kök, Tord Yvel, Romeo Olsson, Bengt Johansson, egyptologen Ted Borg osv. Mycket av humorn känns igen som sagt. Man får se vad de gamla karaktärerna gör idag. För att ta ett exempel så driver karaktären Tord Yvel numera ett sunkigt hotell tillsammans med Österlenpoeten Romeo Olsson som erbjuder Österlenturer om deras minibuss fungerar. Den nyligen bortgångna lagkaptenen Bengt Johansson har också fått utrymme i serien. Det skämtas på samma kärleksfulla och hyllande sätt om honom som förut med skillnaden att han har blivit en spökjägare i Halmstad och har en egen Youtubekanal.

När det kommer till det som är nytt i sketcher så skämtas det brett om otippade ämnen. I det inledande avsnittet så är temat att få män att läsa mer böcker. Det temat var det som fick mig att skratta mest för att det var så mycket igenkänning i den värld vi lever i idag som präglas så mycket av allt som ska vara digitalt. Böcker, film, musik och till och med kolla kontobeloppet är något man får kolla digitalt idag. Det temat får mycket fokus och författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren gästar det avsnittet för att ge det en galet rolig inramning. På den vägen fortsätter det med teman som “bränn ner glesbygden för att förtäta tätorten” och i det sista avsnittet är ett av inslagen fejkdokumentären “Kärleks-Rolf” som fokuserar på en osympatisk figur som på ett humoristiskt sätt glorifieras som en vink till alla de metoo historier där ibland stjärnan ursäktas för att han är folkkär då personer kommentarer i social media.

På den vägen är det. Nytt möter gammalt och man känner igen det humorgäng som gjorde så starkt intryck under 90-talet. Den ironiska generationen som man både kan räkna in Varanteatern och Killinggänget i gör avtryck även i nytt format. Den humorformen har ofta blivit missförstådd. Den går i princip ut på att ironisera det som är aktuellt idag och driva med det. Varan TV gjorde det på ett väldigt effektivt sätt förr och översätter det till nutid på ett proffsigt sätt. Känslan man fick då var lite “vad är detta för trams” och senare kom man på sig med att grubbla över de där sketcherna som satte sina spår. Så är det även nu när jag sitter och skriver denna recension. Allt går ej att sammanfatta. För man kommer senare på saker som riktigt lockar till hysteriska skratt.

Varanteatern satte verkligen pricken över I:et med Varan TV Stories och visar att deras typ av humor håller än idag. Så jag kan inte annat än ge högsta betyg. En femma av fem möjliga.

FIRESTARTER

Efter att precis ha läst ut Stephen Kings kultförklarade roman “Firestarter” inför premiären av nyfilmatiseringen av samma historia så begav jag mg till biografen utan superhöga förväntningar. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag slutligen bildade för uppfattning. Men först lite om handlingen.

I över ett decennium har föräldrarna Andy (Zac Efron) och Vicky (Sydney Lemmon) varit på flykt och desperat hållit sin dotter Charlie (Ryan Kiera Armstrong) gömd från en suspekt federal byrå som vill använda hennes unika förmåga till att skapa ett massförstörelsevapen. Andy har lärt Charlie hur hon kan kontrollera sin kraft, som utlöses av ilska eller smärta. Men när Charlie fyller 11 år blir elden allt svårare att kontrollera. När en incident avslöjar var familjen befinner sig, sänds en mystisk agent ut för att hitta familjen och fånga Charlie en gång för alla. Charlie har andra planer.

När man ska se en filmatisering av en Stephen King roman så är det bästa att inte ha så höga förväntningar. Det kan bara gå i den riktning som filmskaparen har för avsikt att berätta historien. Jag har läst romanen som kom ut för drygt 40 år sedan. Samt sett filmversionen med Drew Barrymore i huvudrollen ifrån 1984. Boken fokuserar på hemliga experiment på människor för att ge dem övermänskliga förmågor. I huvudsak får man följa en far och en dotter på flykt undan en hemlig federal byrå som vill åt dotterns pyrotekniska krafter. Deras sammansvetsade relation är det som ligger till grund för historien. Samt de faror de råkar ut för på olika håll då de blir tillfångatagna. Den gamla filmen följde med en del undantag storyn relativt bra. Stephen Kings klassiska, detaljerade beskrivningar av karaktärerna försvann bort i traditionell ordning och vissa händelseförlopp påskyndades.

Nu när det blev dags för en ny filmatisering så funderade jag på vad som skulle kunna göras på ett bättre sätt. Det jag kom fram till var att man borde satsa på att utveckla karaktärernas berättelser och lägga dem i fokus för att sedan ha det övernaturliga i bakgrunden. Men dessvärre var inte det en riktning som den här filmatiseringen tog. Det kändes som att filmskaparen hade läst början av Stephen Kings roman. Därefter med lite omrörande i handlingen använt det grundmaterialet. Men efter ett tag så kändes det som att historien gick förlorad. Då hade plötsligt mer än huvudpersonsduon övernaturliga krafter. Det kändes som att regissören tänkte att superhjältefilmar går hem idag. Vi lägger in lite sådant i en Stephen King filmatisering för att locka ny publik. Men det var ett ödesdigert misstag. Det sänkte hela filmen och allt det som var bra i Stephen Kings bok gick förlorat. Zac Efron och Ryan Kiera Armstrong som spelar fadern och dottern på flykt gör det bästa de kan i sina roller och gör det bra. Det är bara manuset som är dåligt. De båda karaktärerna är mer isolerade ifrån samhället i boken och därmed mer hjälplösa emot de som jagar dem. Det kraftfulla i deras förmågor sparas till det spännande slutet i boken. Samt är det en relation som Charlie bygger upp med en av berättelsens största skurkar som inte framgår alls i den här filmen.

Filmen kan rekommenderas till någon som inte alls är insatt i Stephen Kings värld. Men det är jag. Så mitt betyg till filmen “Firestarter” är en svag tvåa av fem möjliga.

DOCTOR STRANGE IN THE MULTIVERSE OF MADNESS

Marvel Studios har nu tagit sin långvariga franchise vidare med filmen “Doctor Strange in the Multiverse of Madness” som jag har varit och sett på bio. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Gränserna mellan världar försvagas när Multiversum öppnar sig. Dr. Stephen Strange (Benedict Cumberbatch) färdas in i det okända med både gamla och nya allierade och måste ta sig till farliga, alternativa verkligheter i Multiversum för att till slut kunna konfrontera en gåtfull motståndare.

Mina förväntningar var inte superhöga på den här filmen. Jag är inte direkt ett fan av hela multiverse grejen som är ett spår som både Marvel och DC Comics verkar ha snöat in på. Men i det här fallet blev jag ganska positivt överraskad. Framför allt gillar jag den oväntat mörka och gotiska tonen i filmen. Samt gillar den oväntade twisten att Wanda (Elizabeth Olsen) väljer den mörka sidan och blir Scarlet Witch. Jag har inte sett serien "WandaVision". Så om det var något man hade kunnat räkna ut om man har sett den serien så är det något som har gått mig förbi. Jag blev överraskad över att hon blev filmens skurk. Det var en oväntad vändning för mig som inte direkt framgick av filmens trailer. Utöver detta så har filmen alla traditionella ingredienser som kännetecknar en Marvelfilm. En hel del humor och väletablerade karaktärer som får i uppdrag att rädda världen. Fast denna gång med lite mer mörker. Härligt är det även att Sam Raimi som gjorde de första 3 “Spider-Man” filmerna klivit in i den här genren igen. Han är verkligen duktig på att skapa bra superhjälte historier och har även erfarenheter inom skräckfilmsgenren. Dessa två genrer kombinerar han på ett bra sätt i “Doctor Strange in the Multiverse of Madness”. Stämningsfullt blir det också att han har låtit Danny Elfman stå för musiken. Själva multiverse grejen som kan medföra en risk att det blir för snurrigt för att hänga med i handlingen visade sig att inte bli någon större katastrof. Tvärtom så bjöd den in lite bekanta karaktärer ifrån andra Marvel universum och man blev därmed inbjuden till spekulationer kring var som kan tänkas komma i framtida Marvelfilmer.

Sammanfattningsvis så var filmen “Doctor Strange in the Multiverse of Madness” mycket sevärd. Det var intressant att se en Marvelfilm med lite mer mörker som fokuserade mer på magi och mystik än på traditionella hjältar med superkrafter. Om man inte har sett alla föregående Marvelfilmer så kan nog filmen vara svår att hänga med i. Men är man bevandrad i Marveluniversumet så kommer man inte att bli besviken. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Doctor Strange in the Multiverse of Madness”.