retard-messiah

Alla inlägg under oktober 2016

Av Paul Karlsson - 29 oktober 2016 16:08

DOCTOR STRANGE


Jag har varit och sett Marvels nya storfilm med Benedict Cumberbatch i huvudrollen och ska nu med denna filmrecension berätta hur han funkar som en superhjälte i en stor blockbusterfilm. Men först ska jag berätta lite om handlingen.


Stephen Strange (Benedict Cumberbatch) är en lysande men självcentrerad hjärnkirurg. Efter en våldsam bilolycka skadar han dock sina händer vilket leder till att han inte längre kan utöva sitt yrke och därmed förlorar han hela sin identitet. Han vägrar dock att acceptera sitt öde och efter ett samtal med tidigare förlamad man som mirakulöst tillfrisknat tar sig Strange till Nepal för att bli helad av en mystisk kvinna (Tilda Swinton). Kvinnan är dock mycket mer än en helare och en värld full av magi och alternativa verkligheter öppnar upp sig för Strange som mot sin vilja dras in i en kamp mot mörka makter (Mads Mikkelsen).


Många Marvelproduktioner har gjorts i nuläget. 13 filmer tillhör för tillfället det förflutna och filmen "Doctor Strange" är den 14:e i ordningen om man ska räkna kronologiskt. Alla dessa filmer knyts ihop på något vis.Ibland nämns karaktärer ifrån massfranchisen eller så dyker det upp i sammankopplande scener då eftertexterna har rullat igång. "Doctor Strange" är inte en film som räknas till undantagen. Den är precis som de andra filmerna ännu en pusselbit i detta nu 14 bitar stora pussel. Det är förvånansvärt hur många olika historier och helt olika karaktärer som kan vävas samman i denna dyra och påkostade följetong.


I "Doctor Strange" möter vi en mer sårbar hjälte eller antihjälte kanske är ett mer passande ord. För en sådan är han till en början. Den Stephen Strange vi möter i början är nämligen en framgångsrik kirurg som efter att ha varit med om en trafikolycka tappar tron på sig själv och söker alternativa metoder för att läka sina skadade händer i ett tibetanskt kloster som utövar något som i andras ögon kanske skulle tolkas som en sektliknande verksamhet för att hitta tron på sig själv och kanske uträtta stordåd. Naturligtvis möter han motgångar i form av en ondskefull skurk som gestaltas träffsäkert av Danmarks stolthet Mads Mikkelsen. Enligt min åsikt är Stephen Strange en mer sympatisk version av Tony Stark. Alltså en rik mångmiljardär som ibland uppfattas som lite kaxig men efter en olycka får mer perspektiv på livet och hittar en mer ödmjuk sida hos sig själv. Benedict Cumberbatch är ett passande val för rollen. Man får sympati för honom direkt. Men upplägget är något uttjatat. Sådana här historier har gjorts för många gånger. Dock är det lite skönt att det för en gång skull inte handlar om superstarka skurkar som använder sig av muskelstyrka som exempelvis skurkarna i "The Avengers".


Vad vi däremot känner igen ifrån "The Avengers" är den lagom utportionerade humor som vi kanske ibland till och med får för mycket av när Avengers gänget olikheter möts i deras ganska ihopsvetsade gäng. Det som ska vara unikt med denna film är de parallella Matrix-liknande världar där Dr Strange lär sig att använda sina förmågor. I påkostade 3D-effekter får vi bevittna hur våran värld i en annan dimension får höghus att flyttas till de mest surrealistiska och märkliga placeringar för att skapa en innesluten tidszon där våra hjältar kan slåss emot ondskan utan några störande moment ifrån vår egen värld som står still medan vi får bevittna den parallella världen. Jag personligen blir mest sjösjuk av att se dessa scener i 3D. Scenerna känns mest som ett återbesök i den forna Lisebergsattraktionen "Villa Opp-Å-Ner". Typ lustiga med andra ord. Den känslan får man i den Matrix/Inception-liknande värld vi får bevittna. Snyggt ser det ut men inte så unikt.


Nej, filmen "Doctor Strange" vinner mer på fina skådespelarprestationer än på snygga effekter även om det finns lite visuella festligheter att imponeras av. Tilda Swinton som Dr Strange kvinnliga läromästarinna The Ancient One är ett exempel på bra sådana prestationer. Hennes mystik och androgyna utseende skänker liv till ännu en minnesvärd karaktär i Swintons CV. Mads Mikkelsen som en skurk som ifrån början var god funkar som en mörk kontrast i filmen.Samt finns en tvivlande elev på samma goda sida som Strange befinner sig på i form av skådespelaren Chiwetel Ejiofor som gör karaktären Mordo som enligt filmens scener under eftertexterna kommer att få en viktig roll i kommande Marvelproduktioner. Dessutom dyker en lite tjurig biblioteksvakt (Benedict Wong) upp som ett humoristiskt element till Benedict Cumberbatch att bolla roliga oneliners till. Tilda Swinton och Mads Mikkelsen funkar också som ett sådant bollplank. Därmed så vinner filmen mycket på sin effektiva casting.


Förövrigt levererar inte filmen något direkt nyskapande till Marveluniversumet mer än en ganska intressant pusselbit som ger mer kött på benen åt kommande filmer. Man kan se filmen "Doctor Strange" som ett visuellt utsmyckat andrum innan vi får ta del av filmerna "Thor: Ragnarök" och "Avengers: Infinity War" som de sista scenerna då eftertexterna har rullat igång hintar om.


Så sammanfattningsvis kan jag rekommendera filmen för er som gillar Marvels koncept. Det är nämligen mycket Marvel över filmen.Gillar man "Iron Man" filmerna så kommer man även att gilla "Doctor Strange". Men det är en historia man sett förut. Även DC Comics använde sig av något liknande i "Batman Begins" då Bruce Wayne skulle vandra till ett tibetanskt kloster för att ändra sitt perspektiv på tillvaron. Men visuella effekter och 3D är det i denna film bara. Är ni inte mätta på den typen av filmer vilket jag till viss del är så kan jag rekommendera filmen. Den får godkänt i alla fall. En trea av fem möjliga får filmen "Doctor Strange" av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 27 oktober 2016 02:55

MORRAN & TOBIAS -
SOM EN SKÄNK FRÅN OVAN


Nu har äntligen långfilmsversionen av succéhumorserien "Morran & Tobias" haft premiär och jag har med höga förväntningar varit och sett filmen på bio. Vad jag tyckte ska jag nu med denna filmrecension berätta. Men först ska jag berätta lite kort om handlingen.


Efter en incident med en luftballongsbrännare råkar Morran (Johan Rheborg) och hennes son Tobias (Robert Gustafsson), två lite udda karaktärer på samhällets skuggsida, bränna ned det hus som varit deras hem i 34 år. Med en utbränd husvagn på släp fylld med sotigt bohag går flytten till det nya hem som de tilldelats av kommunen. Samtidigt som Morran ser chansen att ge henne och Tobias en möjlighet att starta om på nytt, så har Tobias mängder av kreativa idéer om hur han ska förbättra huset - med allt från högtryckstvätt till kulspruta. Men det är något med det nya hemmet som känns bekant, och genom en rad slumpartade händelser tvingas den skeva duon en gång för alla ta itu med det förflutna.


Jag brukar inte lyssna så mycket till vad filmrecensenter säger om filmer. Ibland läser jag inte sådana ens innan jag ser en film. Men i det här fallet gjorde jag faktiskt det och det var inga fina betyg från någon filmkritiker. Då ska man bilda sig en egen uppfattning tycker jag. Det är precis vad jag har gjort med den här roliga filmen. Det är en chanstagning att göra film av en humorserie som har funkat bäst i korta webbavsnitt som sedan förlängts för att funka i televisionen. Är man en filmrecensent på en tidning eller något liknande så tvingas man tänka inom vissa normer som vi privatpersoner inte behöver bry oss om. För att en film ska godkännas av en recensent ska dess story ha ett visst djup och ha något viktigt att berätta. Det tycker inte jag att behövs i det här fallet. Vi som är beundrare av den 4 avsnittslånga tv-serien förväntar oss en förlängning av tv-serien där det bjuds på skratt efter skratt. Det är precis vad vi får i filmen "Morran & Tobias - Som en skänk från ovan".


Det behövs ingen djuplodande bakgrundshistoria för att vi ska få skratta och det finns en tragisk historia i grund och botten. De båda tragiska karaktärerna och deras dysfunktionella mor och son relation räcker gott och väl att bygga en film på. För oss som känner till bakgrunden som ger tyngd åt serien så räcker bara den lilla detaljen för att göra humorn mer nyanserad av en svag svärta. Det låg nämligen till så att Robert Gustafsson och Johan Rheborg (forna kollegor i Kilinggänget) som inte har arbetat ihop på många år ville göra det igen. Det var Robert som drog upp det hela. Därefter så har Robert sett en massa gamla nergångna hus som det trots allt ser ut som att det bor någon i. Idén kläcktes i Roberts huvud att de måste utforska vilken typ av människor som lever i sådana hus. På den vägen började spånandet som sedan gav upphov till karaktärerna Morran och Tobias.


Så började det alltså. Man behöver därför inte så mycket djuplodande dramatik för att få skratta. Det räcker med hederlig gammal igenkänningshumor. Sådan finns i relationen mellan huvudkaraktärerna. Vill man se ångest kan man titta på vår nya 200 kr sedel eller gräva upp Ingmar Bergman som porträtteras på sedlarna istället för den mer karismatiska och skäggiga mannen Gustav Vasa Mr. Vasa var kanske kungen över skägg och stilbildande frisyrer. Ingmar Bergman var istället kungen över det pretentiösa och ångestladdade som tydligen alla filmkritiker tvingas att älska. Men då kan de ju välja att se en sådan film och inte hacka på denna skrattfest som levererar just det biopubliken är ute efter.


Till och med den mer bisarra humorn om hur de lever i det där rucklet till hus blir ibland igenkänning. Inte för mig personligen. Jag lever inte med mögelsvampar i källaren som man kan få idéer om att koka soppa av. Jag fyller inte heller mitt hem med fisk som ligger och ruttnar. Men det är ändå teman som brukar vara underlag för en del humor som jag använder mig av i min egna Facebookstatusar. Så humorn gick hem och jag älskade filmen i sin helhet. Vi som älskade tv-serien kommer därför alltid att älska långfilmen. Johan Rheborg som för ovanlighetens skull stjäl rampljuset ifrån Robert Gustafsson kommer alltid att vara lika underhållande och bra på att utdela oneliners då han är karaktären Morran. Och Robert funkar bra som motparten som slänger ut sarkastiska kommentarer till sin överviktiga mor. Karaktären Tobias beroende av att beställa kopiöst dyra saker på nätet för att sedan skövla hela huset är också underhållande. Rheborg och Gustafsson kompletterar varandra väldigt bra och man ser gärna mer av dessa karaktärer.


Jag har inget ont att säga om denna film. Den funkar som en förlängning av tv-serien i sitt långfilmsformat. En kul bonus vi får bevittna är en duett då Morran och Tobias sjunger en låt som Mauro Scocco har specialskrivit för filmen. Samt är det kul att Robert Aschberg dyker upp i en liten roll.


Jag kan starkt rekommendera denna skrattfest för er som gillar två tragiska personer bråkar sig igenom större delen av historien men ändå har en form av fin hatkärlek till varandra och en liten fördjupning blir det förstås kring karaktärernas bakgrund som det nosades lite på i tv-serien. Men framför allt så är filmen "Morran & Tobias - Som en skänk från ovan"en studie i tekniken att kunna lära sig att andas mellan skratten. Skratten blir nämligen långa och återkommande. Jag fick vad jag förväntade mig och är nöjd. En stark humortrea av fem möjliga får filmen i betyg av mig.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 16 oktober 2016 18:42

INFERNO


Jag har varit och sett Ron Howards filmatisering av Dan Browns fjärde Robert Langdon bok och ska nu med denna recension tala om vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Skottskadad och drabbad av minnesförlust vaknar Robert Langdon (Tom Hanks) i en sjukhussäng i Florens. Vid sin sida har han den vackra läkaren Sienna Brooks (Felicity Jones) och med hennes hjälp försöker han få fast den skyldige som har låtit sig inspireras av Dantes helvetesskildring Inferno. Tillsammans, och i tät kamp mot klockan, beger Robert Langdon och Sienna Brooks sig kors och tvärs över Europa för att försöka stoppa en global konspiration.


Ron Howard har i vanlig ordning gjort en spännande film i ett högt tempo i sin tredje Dan Brown filmatisering. Tom Hanks gör i vanlig ordning en mycket bra gestaltning av Robert Langdon och hans motspelerska Felicity Jones är mycket bra i rollen som Sienna Brooks. Högt är det alltså i denna film i vanlig ordning och filmens två timmar långa speltid går väldigt snabbt. En del saker ifrån boken har utelämnats. Men över lagt så är filmatiseringen trogen boken. Så gillar man Dan Browns böcker om Robert Langdon så kan filmen starkt rekommenderas. Men historierna om Robert Langdon känns dessvärre som upprepningar. Det är alltid samma typ av story om en konspiration som Langdon ska reda ut med hjälp av sina kunskaper om gamla symboler och kvinna vid sin sida som sedan i en kamp emot klockan ska förhindra en konspiration eller något liknande. Så på så vis levererar inte filmen "Inferno" något direkt nyskapande. Men jag tycker ändå att den är sevärd på grund av bra skådespelarprestationer och vackra vyer ifrån Italien där filmen utspelar sig till stor del. Dessutom är filmen en intressant historielektion om den gamla italienska författaren Dante Alighieri.


Filmen rekommenderas om man gillar spännande thrillers i historisk miljö eller är ett fan av Dan Browns Robert Langdon böcker. Men vill se något mer överraskande och nyskapande ska man nog välja en annan film. En trea av fem möjliga får filmen "Inferno" av mig i betyg.


 


Av Paul Karlsson - 2 oktober 2016 00:18

MISS PEREGRINE'S HOME FOR PECULIAR CHILDREN


Då jag för första gången hörde något om boken "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children" som den då okände författaren Ransom Riggs hade skrivit så var det i sammanhanget att min favoritregissör Tim Burton var intresserad av att göra film av boken. Då jag till slut köpte boken så blev jag som helt uppslukad av den värld som utspelar sig i en tidsloop där tiden står still. Och vad jag dessutom upptäckte var att världen kändes som en värld tagen ur en Tim Burton film. Med andra ord är den här filmatiseringen som jag nu recenserar en dröm som har gått i uppfyllelse. Väntan har varit lång på alla de processer som inspelningen har genomgått. Då första trailern kom blev jag överlycklig trots att det märktes tydligt att radikala förändringar av bokens story hade gjorts av Tim Burton vilket jag spontant tyckte att var en fördel för berättelsen. Om jag hade rätt och den här filmen var värd all väntan ska jag komma in på strax. Men först lite om handlingen.


Floridaynglingen Jacob Portman (Asa Butterfield) blir uppringd på sitt arbete där han extraknäcker i en snabbutik. Han får veta av en utomstående att hans farfar Abe (Terence Stamp) har haft stolligheter för sig igen. Det är vad allmänheten tror. Även Jacob själv börjar att tvivla på sin farfar som sedan när Jacob var liten har berättat mystiska berättelser om monster och besynnerliga barn som han har mött i sin ungdom under andra världskriget. Jacob börjar tro som alla andra att hans farfar börja att bli senildement eftersom de enda bevis för att berättelserna skulle vara sanna är gamla svartvita foton som skulle kunna vara fejkade. Men så händer något fasansfullt. Jacob åker efter samtalet hem till sin farfar som hittas död på platsen. Jacob ser en mystiskt man och en skräckinjagande varelse i närheten av sin farfars döda kropp. Han börjar tro att han själv också börjar bli galen. Hans farfar är dock inte helt död när Jacob finner honom. Innan dödsögonblicket hinner han uppmana Jacob att söka upp en mystisk ö utanför Whales. Jacobs psykolog uppmanar honom att åka dit för att om inte annat ha resan som ett sätt att gå vidare och verkligen ta farväl av sin farfar. När Jacob väl är på plats tillsammans med sin pappa så beger han sig ensam iväg och letar rätt på de gamla ruiner av det mystiska barnhem som hans farfar berättade om då han levde. Kort därpå möter han ett gäng besynnerliga barn som tar med honom in i sin tidsloop som utspelas under andra världskriget under samma dag som bomber faller över barnhemmet. Men dit hinner aldrig tiden att nå. Barnhemmet drivs nämligen av en mystisk kvinna som heter Miss Alma LeFay Perigrine (Eva Green) som har förmågan att förvandla sig till en pilgrimsfalk. Men framförallt har hon förmågan att vrida tillbaka klockan och skapa tidsloopar där tiden kan stå stilla i evighet. I en sådan loop finns det barnhem som Jacobs farfar har berättat om. Det är en fristad för personer med besynnerliga förmågor. Jacob blir fascinerad av denna parallella värld som trots hans tvivel faktiskt existerar. Men idyllen varar inte så länge. Till slut uppdagar sig hotet mot de besynnerliga barnens fristad. Barron (Samuel L. Jackson) och hans lakejer är ett gäng onda människor som vill använda sina krafter på fel sätt och dessutom genom att äta besynnerliga barns ögon få starkare besynnerliga krafter och få tillbaka sin mänsklighet som de blivit av med under ett experiment. Med sin armé av likasinnade och även ett gäng tentakelutrustade monster stör Barron friden och hoppet hänger plötsligt på Jacob att beskydda de besynnerliga barnen och deras värld på samma sätt som hans farfar en gång gjorde då Miss Peregrine kidnappas.Ska han lyckas eller ska de besynnerliga barnen och deras värld sluta att existera och vilket liv ska Jacob välja? Sitt tråkiga fantasilösa liv eller ett liv bland besynnerliga?


Jag har läst i intervjuer om vad Tim Burton hade för avsikt med sin filmatisering och vilka delar av boken han ville belysa mest. När jag fick veta detta så struntade jag i alla eventuella kritiska tankar man kan ha om för mycket förändringar i filmadaptioner av kända böcker. Hans budskap som han ville belysa var nämligen att det här är ingen superhjältefilm. Jämförelsen har dykt upp i mina och många andras tankar att bokens story påminner lite om "X-Men" filmerna. Men så är det inte alls. Det är en story om barn med speciella förmågor. Men de använder inte sina förmågor i syftet att rädda världen som alla de filmer som gjorts i superhjälte genren. Barnen är outsiders med förmågor som mer är av den abnormala varianten. De ses mer som handikapp och defekter än som positiva egenskaper. Vanliga människor skulle nog istället se på barnen som freaks och bli rädda istället. Det vill Tim Burton belysa och lyckas också. Barnen använder bara sina förmågor som hjälpmedel att bevara sin fristad i den tidsloop de lever i och blandar sig inte med nutiden och de som lever där om de kan slippa.


Burton tar tid på sig att berätta historien ordentligt i denna lite över 2 timmar långa film. Alla de elva barnen som vi får bekanta oss med får kort efter Eva Greens helt underbara gestaltning av titelkaraktären Miss Peregrine sig själva och sina besynnerliga förmågor presenterade. Detta är bra eftersom det gör att man precis som i boken lär sig att älska karaktärerna och på ett mer effektivt sätt dras in i denna besynnerliga värd. Vi får möta Fiona som kan påverka växters växande, Bronwyn som har en enorm styrka, Millard som är osynlig, Enoch som kan ge döda ting liv, Horace som kan projicera drömmar, två märkliga tvillingar, Claire som har en mun med sylvassa tänder i nacken, Hugh som har en bisvärm som lever i hans mage, Olive som kan frambringa eld med händerna och Emma Bloom som är lättare än luft och har skor gjorda av järn för att inte lyfta och sväva iväg ifrån Jordens yta. Och så har vi Jacob som känner sig något utanför i den här världen eftersom han kanske inte är besynnerlig. Dessa karaktärer känns precis som den typen av karaktärer Tim Burton har fascinerats av och gjort filmer om under större delen av sin karriär. Outsiders som lever i utkanten av samhället och har svårt för att hitta sin plats i gemenskapen. Det är sådana personer Tim Burton gillar att berätta om eftersom han förmodligen kan identifiera sig med dem.


Mycket känns med andra ord igen ifrån de filmer vi gillar med Tim Burton. Skräckelement i stil med den man fick uppleva i "Sleepy Hollow" bjuds det på med Samuel L. Jacksons karaktär och hans ögonätande lakejer och deras tentakelförsedda bestar som kallas för Hollowgasts. De inslagen kan vara väldigt otäcka för de minsta barnen. Miljöerna runt barnhemmet påminner mycket om de vackra miljöerna i filmen "Edward Scissorhands". Och grundstoryn om en gammal man som berättar otroliga historier som ingen tror påminner om den story som präglar filmen "Big Fish". Filmatiseringen av boken "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children" påminner därmed mer om Tim Burtons gamla filmer än vad den påminner om exempelvis "Charlie and the Chocolate Factory" och "Alice in Wonderland som Burton släppt ifrån sig på senare år.


Det är en visuell resa till en vacker gotiskt värld man dras in i. Det finns vackra kontraster av mörker och färgglatt. 3D-effekterna är inget jag tänkte på. De glömmer man i vanlig ordning. Skulle effekterna vara fula så hade man nog observerat det. Det enda man tänker på gällande 3D och effekter är att undervattensscenerna är snygga, alla varelser ser realistiska ut och att den besynnerliga världen faktiskt blir något man tror på. Det allra snyggaste i filmen är Enochs dockor som får liv med gamla hederliga stop-motion effekter som Tim Burton sedan tidigare har blivit en mästare på.


Det enda som saknas är Danny Elfmans vackra musik som brukar ge en extra krydda åt Burtons filmer. Men det är inget man hänger upp sig på. Magin kunde bara utökas lite med hans stämningsfulla musik.


Även skådisarnas insatser bör nu nämnas. Asa Butterfield som spelar Jacob gör en bra prestation som den till synes vanliga Floridakillen som får uppleva otroliga saker. Det är han som skänker allvar åt historien som annars är kryddad med en lagom mängd humor. Han balanserar upp det hela bra då han spelar en karaktär som andra anser som galen, men som kanske inte är det. Ella Purnell som hans kärleksintresse Emma Bloom gör en skruvad typisk storögd Tim Burton karaktär. Det gör hon med bravur med tanke på att det är hennes första lite större huvudroll. Alla barnskådisarna står förövrigt i fokus. Jag orkar inte gå in på alla dem, men de är väldigt begåvade och det är för variationens skull i en Tim Burton film barn och inte vuxna som står i fokus. I skymundan hamnar Eva Green och Judi Dench. Eva Green är jätte bra som lärarinnan på skolan som stabiliserar upp den värld av besynnerlighet som barnen lever i. Med glimten i ögat gör hon en klockren gestaltning av Miss Peregrine som blir en slags mörk och gotisk Mary Poppins. Man blir verkligen glad av att se henne och hon själ showen i varje scen hon dyker upp i. Eva Green vill jag se i fler Tim Burton filmer i framtiden. Hon var helt underbar även i en betydligt elakare roll i Burtons "Dark Shadows" för några år sedan. Judi Dench får dessvärre inte så mycket utrymme i filmen. Men hon gör en bra gestaltning av en karaktär som har samma besynnerliga förmågor som Miss Peregrine. Glänsa får även Samuel L. Jackson göra i sin skurkroll. Det är när han får spela ut hela sitt register och kanske överdriva lite extra mycket som det blir bra. Hans karaktär är riktigt obehaglig och många barn skulle nog få mardrömmar av hans otäcka uppsyn iklädd kritvita ögon och sylvassa tänder i en för filmatiseringen påhittad karaktär som inte var med i boken.


Och på tal om påhittad karaktär så är det en hel del som skiljer sig ifrån boken. Burton har ändrat på en hel del. Det såg man redan i trailern. Emma Bloom och Olive har exempelvis bytt förmågor i filmatiseringen. Barron och de andra skurkarna är inte med. Det har plockats en del ifrån alla tre böckerna i Peregrine trilogin och gett egenskaperna till skurkarna. Hollowgasts är varelser som finns i böckerna. Likaså ondskefulla människor med kritvita ögon. Det är bara deras bakgrund som har förändrats lite. Jag såg detta som positiva förändringar som tillhör Tim Burtons konstnärliga frihet som regissör. Dock kan det vara knepigt för en annan regissör att ta över och filmatisera de andra två böckerna i trilogin eftersom Burtons förändringar i sin filmatisering kommer att påverka en del händelser som sker lite annorlunda i böckerna.


Men sammanfattningsvis så älskade jag filmen "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children" och den visade sig vara det mästerverk jag hade hoppats på. Den var värd all väntan och jag gillade att Tim Burton tog risker genom att göra förändringar i storyn. Detta innebar att det inte blev en spoiler att jag har läst böckerna. Jag kan starkt rekommendera filmen till er som gillar filmer som utspelar sig i mystiska miljöer där besynnerliga saker sker. Precis som boken så liknar inte historien något annat vi har sett. Om man bortser ifrån att den har likheter med tidiga Tim Burton filmer. Men det är ju helt perfekt. Det är Burtons magi man vill uppleva och det får man. Så mina visdomsord är att ni som är insnöade på Poekmon Go borde ägna er åt något vettigt istället. Gå på bio och se "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children" istället. Den spännande världen ger er mer än de där onödiga poängen som man får av att leta efter fejkdjur. Högsta möjliga betyg ger jag filmen i betyg. En femma av fem möjliga.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se