retard-messiah

Alla inlägg under maj 2020

Av Paul Karlsson - 10 maj 2020 16:12

 

KIDDING


Till följden av COVID-19 virusets härjande i landet så så håller biograferna fortfarande stängt. Och nya biofilmer går därmed inte att recensera. Så det blir till att leta fram lite skatter I streamingvärlden istället. Och nu har det kommit till Jim Carreys stora tv-debut i Showtimes tv-serie som vi i Sverige kan streama på HBO Nordic. Så jag ska nu förmedla vad jag tycker om serien efter de två säsonger som har gått. Men först lite om seriens handling.


“Kidding” handlar om Jeff Piccirillo (Jim Carrey), även känd som mr Pickles, en ikon inom barnprogrammens värld och en förebild för USA:s unga, formbara sinnen. Men när hans familj imploderar hittar Jeff ingen saga, fabel eller docka som kan hjälpa honom genom krisen, som utvecklas alltför snabbt för att han ska kunna hantera den.


Jim Carrey slog igenom i mitten av 90-talet med galna komedier som “Ace Ventura”, “The Mask” och “Dumb and Dumber”. Det är de typer av roller där han får göra grimaser, ägna sig åt slapstick och slänga iväg oförglömliga oneliners. Han har även en stand up komiker karriär på sitt cv. Så att många inte förknippar honom med hans mer dramatiska roller i filmer som “The Truman Show”, “Man on the moon” och “The Number 23” är kanske inte så konstigt. Han kan både vara rolig och göra mer mörka och seriösa roller och det är en sida hos honom som är mycket underskattad. Ett bevis på en nedtonad Jim Carrey är filmen “Eternal Sunshine of Spotless Mind” där han vekrligen briljerade. Jag ser det som en av hans allra bästa filmer och den gjorde han tillsammans med den franske regissören Michel Gondry. Så när jag fick höra att “tv-serien Kidding” skulle bli ett nytt samarbete mellan Michel Gondry och Jim Carrey så blev mina förväntningar mycket höga.


Jeff Piccirillo är en karaktär som ger Jim Carrey möjlighet att i princip visa upp alla sina register i en roll som många inte är vana att se honom iI. Det är inte mycket komik han bjuder på. Den komik som finns i serien är mer av det mörka slaget och föds mer ur situationerna som Jim Carreys karaktär dyker upp i. Jeff Piccirillo är en naiv och genuint godhjärtad person som hela sitt vuxna liv varit huvudkaraktären Mr. Pickles i ett populärt barnprogram som i princip har gjort honom helgonförklarad i USA. När en tragedi sker och en av Jeffs tvillingsöner dör i en trafikolycka så rasar fasaden. Jeff har tidigare nästan levt ut sin tv-karaktär privat. Han har levt i den naiva och lyckliga värld som tv-programmet visar upp. Han vill förklara sorgämnena han går igenom privat i tv-programmet. Men hans far som styr tv-programmet med järnhand insisterar på att Mr. Pickles ska vara ofärändrad såväl mentalt som ytligt met utseende osv. Jeffs och pappans skilda viljor ställer till konflikter och Jeff själv står på randen till psykiskt sammanbrott. När det hela går så långt att de vill ersätta honom med en person som bär en mask tills hans avbild så går det helt utför.


Det här är alltså en serie med mycket svärta och hjärtesorg. Tillika en historia om en dysfunktionell familj där sonen blivit den stora sjärnan i en tv-show och inte får leva ett normalt liv. Det blir alltså mer av ett fängelse för honom och när han vill bryta sig ur fängelset och ha egna visioner om livet och tv-showen så rasar allt samman. Fadern och sonen har en väldigt komplicerad relation. Dottern som gör dockorna till barnprogrammet känner sig inte sedd och Jeff försöker få familjeliv och kraschat ätkenskap att fungera.


Jag tycker att serien “Kidding” bjuder på en bra balans av humor och allvar i en mycket gripande historia med välskrivna karaktärer. Jim Carrey får verkligen visa vilken mångsidig skådespelare han är. Han får även brista ut i sång vid upprepade tillfällen i små sånger i barnprogrammet och i musikalnummer under seriens gång. En talang det är underbart att få ta del av och han sjunger faktiskt bra. Första säsongen går mest ut på att man får lära känna karaktäerna i allmänhet. Medan säsong 2 utforskar psyket djupare på Jim Carreys karaktär och den fantasivärld han lever i. Roligt är det också att gästskådisar dyker upp i små roller. Bland annat artisten Ariana Grande dyker upp i en av seriens musikalscener.


Jag kan starkt rekommendera serien “Kidding” för er som vill få en bild av hur duktig Jim Carrey är på att göra annat än komik. En stark femma av fem möjliga är mitt betyg till serien.

 

 

 



Av Paul Karlsson - 2 maj 2020 18:18

 

THE DIRT


Nu i det som liknar karantäntider i sviterna av viruset COVID-19 så hålls biograferna stängda. Det går alltså inte att se biofilmer. Därav recenserar jag nu en film som finns för streaming sedan en tid tillbaka. Jag har läst boken "The Dirt" och följt hela resan fram tills att den här filmen blev av. Först utlovades den som biofilm och fick avslag när inspelingarna var redo att rulla igång. Jag väntade förgäves. Till slut flera år senare så fick Netflix rättigheterna och filmen kom ut för streaming och nu står det still medan jag väntar på dvd-släppet. Men filmen känns som aktuell i tider som dessa ensama stunder då man inte får vistas i stora folkmassor i en biosalong. Filmen går nämligen att se om man är en användare av Netflix. Jag har otåligt sett den där i väntan på dvd-släppet och ska med denna recension berätta om den levde upp till mina förväntningar efter att ha läst boken. Men först lite om handlingen.


Filmen "The Dirt" är baserad på biografin från Mötley Crüe, om hur fyra missanpassade killar bildar det välkända rockbandet. Mötley Crüe är definitionen av sex, droger och rock’n’roll. Under ett dekadent 80-tal när det fortfarande fanns gott om pengar i musikindustrin levde fyra män rövare med sanslösa mängder knark, alkohol och kvinnor - helt utan hänsyn för de som råkade komma i deras väg.


Med hårdrocksbiografin “The Dirt” som facit i hand och ett brinnande intresse för tuperade sleezefrisyrer 80-tals nostalgi och åtsittande spandexbyxor så kändes detta som en film som skulle passa mig som handsken i handen. Dessutom är jag ett stort fan av glamrock/heavy metal-bandet Mötley Crüe och har sett dem 3 gånger live på Sweden Rock Festival. Samt lyssnat en hel del på deras musik och förälskat mig i deras biografi som som Mötley Crüe har skrivit tillsammans med författaren Neil Strauss. Efter lång väntan som innefattade upprepade avslag ifrån olika filmbolag och utbliven möjlighet för bioduken så kom filmen “The Dirt” slutligen som steamingfilm på Netflix. Därav av blir kvalitén just på tv-films nivå. Söker man skådespelarprestationer av oscarsklass så bör man se en annan film. Men enligt min åsikt behöver inte en sådan här story någon tygd direkt. 80-talet var en ganska okomplicerad tid. Särskilt inom rockbranchen där det intogs obegränsat med droger i alla dess former och när rocktjärnorna var inne i sin dimmiga tillvaro så tävlades det i princip om hur många brudar som kunde erövras. Ett destuktivt liv alltså som inte kunde sluta i annat än kaos. Hotellrum som förstördes, slagsmål med publik som inte fattade hårdrock. Ja, listan kan bli lång.


Filmen efterliknar sin litterära förlaga I mångt och mycket. Framförallt är uppbyggnaden densamma. Man får följa bandmedlemmarna Nikki Sixx, Vince Neil, Tommy Lee och Mick Mars separata berättelser. De bärättas genom det så kallade fjärde ögat. Alltså att skådisarna tittar rakt in i kameran och pratar direkt till publiken så att man som tittare känns mer delaktig I historien.


Alla bandets medlemmar får lika mycket fokus. Alla har sina perspektiv. Bassisten Nikki Sixx med sitt mörker som en oälskad pojke med faderskomplex som gör revolt och lever ut sina aggressioner genom musiken och sedan slutar som heroinberoende. Sångaren Vince Neil som under influens av alkohol tog ut Hanoi Rocks trummis Razzle på en biltur som slutade med att trummisen dog. Med efterföljande fängelsestraff och tillnyktrande så blev Vince dotter sjuk och dog i cancer. Trummisen Tommy Lee var den hopplösa romantikern som ville gifta sig med alla kvinnor han träffade, men var för intresserad av turnélivet och dess katasrofala festande som gav ständiga minnesluckor. Och slutligen bandets något äldre och lite mer disciplinerade medlem gitarrisen Mick Mars som levde med sin sjukdom Ankyloserande spondylit. En inflammatorisk sjukdom som drabbar bäcken- och ryggleder och gjorde det svårare och svårare för Mick att stå på scenen.


Med dessa fyra separata historier så knyts filmen samman till en tragisk helhet fylld med humor och hårdrockinfluenser. Rockikoner som exempelvis Ozzy Osbourne dyker upp i en minnesvärd scen och lär Nikki att snorta myror. Allt är inmålat leopardmöstrade spandex och spretiga frisyer och inte allt för ansvarstagande livstil. Det är en historia om att hitta sig själv i bandet och förstå att det kanske är den enda destuktiva familjen man har. Men genom att finna den gemenskapen så kan man starta rockhistoria tillsammans. Bara man vågar gilla sig själv och hitta sitt rätta jag i allt kaos.


Jag kan starkt rekommendera filmen “The Dirt” till alla hårdrocksfantaster. Det kan nog vara bra om man har läst boken eller kan sin hårdrockshistoria om man ska uppskatta filmen. Men den kan ändå vara en spännade inblick för de som inte är lika bekanta med den världen. Samt är filmen ett fint tidsdoukument över 80-talets dekadens och man förundras verkligen över hur alla fyra medlemmarna faktiskt har överlevt sin långa karriär. Nikki Sixx var ju faktiskt död i nästan två minuter och blev återupplivad efter en överdos. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “The Dirt”.  


 



Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

GÄSTBOK


Skapa flashcards