TERMINATOR: DARK FATE

Sedan mästerverket och tillika den revolutionerande och nyskapande actionfilmen “Terminator 2: Judgment Day” kom ut år 1991 så har många uppföljare gjort biopubpliken besvikna. Olika regissörer har gjort försök att återskapa samma känsla med blandat resultat. James Cameron var skaparen av de två första. Nu har ett nytt försökt gjorts med av “Deadpool” regissören Tim Miller med James Camerons involvering som producent. Med sig har de Arnold Schwarzenegger och Linda Hamilton ifrån originalfilmerna som upprepar sina ikoniska roller. Även Edward Furlong ifrån andra filmen har ett hasitgt uppdykande i filmen. “Terminator: Dark Fate” heter denna nya film som tar vid där tvåan slutade och hoppar över alla övriga uppföljare som har gjorts. Om filmen lyckas uppnå något av den känsla som “Terminator 2: Judgment Day” hade ska jag tala om med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.

Människans motståndskraft har tvingat Skynet att skicka alltmer utvecklade Terminators för att utrota hotet från mänskligheten en gång för alla. För 27 år sedan försökte de eliminera den framtida rebelledaren John Connor, men en ohelig allians av vänner och fiender ändrade framtiden innan den inträffat och hindrade Skynet från att bli till. Frågan är om det räckte att ändra tidens gång för att rädda människorna från sitt öde?

Att filmen “Terminator: Dark Fate” är uppföljare till “Terminator 2: Judgment Day” råder det inga tvivel på. Filmens inledningsscen är nämligen just en återblick till filmen “T2: Judgment Day”. Inledningsscenen visar när Linda Hamiltons karaktär Sarah Connor berättar om den framtid de senare I filmen skjuter upp. Den fortsätter alltså där “T2” slutade fast nu har handlingen nått vår nutid och vi får följa en åldrad Sarah Connor som är en fröjd att få återse i sin tuffa filmroll. Även Arnold Schwarzenegger återkommer som sagt i sin ikoniska roll som en nu åldrad T-800. Att de återkommer i sina roller skänker en nostalgimys till filmen. Men karaktärerna som nu står i fokus är tonårstjejen Dani Ramos (Natalia Reyes) och hennes bekskyddare Grace (Mackenzie Davis). Dani är den nya John Connor kan man säga och Grace är hennes supertuffa beskyddare som denna gång inte är en maskin. Hennes kropp är bara förstärkt med förmogor som kan var effektiva emot Terminators. Skurken är i vanlig ordning en nyutvecklad Terminator med nya förmogor. Den unikaste förmågan utöver det man har sett i de tidigare filmerna är att den nya Terminatorn kan dela upp sig. Robotskelettet kan med andra ord sitta kvar och köra en bil medan det yttre människoskalet springer till fots.

Det är i det stora hela grundupplägget för denna uppföljare. Allt är sig mycket likt ifrån de tidigare filmerna. Arnold T-800 lever som åldrad på hemlig ort tillsammans med en fru och son (icke biologisk givetvis). Jag vet inte riktigt om man fick en förklaring till varför Terminatiors helt plötsligt kan åldras eller om jag missade den förklaringen. Eller får man väl godta den förklaring man fick i den förra mindre bra “Terminator” filmen “Genisys”. Men det var ändå ett kärt återseende att få se Arnold upprepa sin roll en sista gång och han scener bjöd ibland på en hel del humor. Annars var tonen ganska allvarlig överlag vilket var bra med tanke på att regissören Tim Miller är mest känd för just humor i filmen “Deadpool”. Det enda i så fall som är bekant ifrån “Deadpool” är möjligtvis den mer barnförbjudna tonen. Filmen känns blodigare och ibland våldsammare än sina föregångere vilket jag uppskattade. Annars är allt sig likt. Ett robothot ifrån framtiden jagar filmens hjältar och en ny alternativ framtid ska skjutas upp eller förhoppningsvis förintas helt.

Jag känner mig ganska nöjd med det man fick se i denna uppföljare. Vissa saker kan jag inte diskutera för ingående för att det skulle spoila för mycket om handlingen. Filmen lyckades som väntat inte vara lika nyskapande som “Terminator 2”. Det blir lite som en upprepning. Men “Dark Fate” känns ändå fräsch med sättet den väver in nya karaktärer. Och att nutida saker som internet, mobiler allt annat som kan göra oss människor lätta för Terminators att spåra tillför en del nytt till storyn. Lite häftigt att filmens hjältar dessutom är kvinnor. Det känns dock lite väl genomtänkt och att detta ska minska debatten om bristen på mångfald och kvinnliga roller i actionfilmer. Men jag tyckte ändå det var lite coolt filmens leds av tre starka kvinnliga karaktärer. Något mästerverk rör det sig inte om, men faktiskt är det en hyfsad underhållande film och det var intressant att äntligen få ta del av den fortsättning som var James Camerons egen vision. Jag tycker dessutom att Arnold Schwarzeneggers Terminator karriär fick ett ganska värdigt avslut. Jag kan rekommendera filmen “Terminator: Dark Fate” om man vill uppleva nostalgi och lite action. Den är klart sevärdare än de bedrövliga uppföljarna “Terminator 3: Rise of The Machines" och “Terminator Genisys”. 3/5 är mitt betyg till filmen.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/terminator_2019_dark_fate/P166391

https://cdon.se/film/terminator-dark-fate-49211678

MALEFICENT: MISTRESS OF EVIL

Min längtan har varit lång. Sedan 2014 då filmen “Maleficent” blev en succé på bio så har en uppföljare utlovats och Angelina Jolie ville gärna upprepa titelrollen. Sedan har det varit skillmässa med Brad Pitt, vårdnadstvister och regiarbete som har skjutit upp inspelningarna. Nu har filmen slutligen 5 år senare blivit av och jag har med mycket höga förväntningar varit och sett filmen “Maleficent: Mistress of Evil” som den heter och ska med denna filmrecension berätta om vad jag tyckte. Fanns det samma filmmagi eller mer? Men först ska jag återge lite av filmens handling.

5 år har gått. Prinsessan Aurora (Elle Fanning) har vuxit och blivit en ung kvinna som styr över sitt rike (The Moors). Sitt slott som hon ärvde av sin far har hon skänkt till människorna i det som tidigare var hennes rike. Nu befinner hon sig i feernas värld under Maleficents (Angelina Jolie) vakande öga. Hennes friare Prince Philip (Harris Dickinson) dyker upp och Aurora svarar ja på frieriet. Maleficent får via Diaval (Sam Riley) veta detta och blir rasande, men går trots sin ilska med på att träffa Prince Philips förräldrar under en vad hon tror är en fredsmäklande middag. Men inget blir som de tänkt sig eftersom Prince Philips mamma Queen Ingrith (Michelle Pfeiffer) har helt andra planer för kungariket och sonens framtid.

Var väntan värd för att få den här uppföljaren undrar ni. Ja, kan jag börja med att säga. Historien börjar gulligt med söta svampvarelser och feer i alla dess former för att man ska förstå att filmen är en Disneyproduktion. Men den gulliga familjefilmsinramingen avtar gradvis. Det hela trappas upp när Angelina Jolie gör entré för första gången i sin första scen och yttrar orden “Don´t ruin my morning!”. Då vet man att en konflikt finns kvar. Hon är fortfarande inte helt god. Hon sviktar i om hon vågar lita på oss “humans”. När den katastrofala middagen på slottet sedan urartar så får det tragiska konsekvenser. Nya karaktärer introduceras och historien blir mörkare.

Originaltrion bestående av Maleficent, Princess Aurora och formskiftaren Diaval finns med även denna gång. De tre feeerna som tog hand om Aurora som barn är tillbaka och till och med spinnrocken som Aurora stack sig på och föll i en hundraårig sömn finns med. Men det är vad som är bekant ifrån den första filmen. En ny karaktär är en vingklippt pyssling spelad av ingen mindre än Warwick Davies och hans karaktär är en sådan som man inte får kläm på direkt om han har fredliga eller elaka avsikter. Så är det Michelle Pfeiffers ondskefulla gestaltning av Queen Ingrith som överraskar. Därefter introduceras även en massa karaktärer då Maleficent möter en grupp varelser av sin egen sort (dark fairies).

Så med andra ord får man en hel del andra intressanta och nya karaktärer introducerade. Men även handlingen bjuder på överraskningar. Man får veta en del om Maleficents ursprung och vad hon är för något. En del kanske kan tycka att detta tar bort mystiken ifrån karaktären. Men jag tycker om att man nu har fått pusselbitar på plats för att kunna förstå henne bättre. Första filmen ville förmedla att de historier som berättas kanske inte nödvändigtvis är sanna. Berättaren som för dem vidare kan vara den som ljuger. Skurken behöver inte nödvändigtvis vara genomond. Vem personen är som fört sagan vidare ska inte jag berätta. Men också det får man veta. I denna uppföljare lär man sig om vilken varelse Maleficent är och hennes släktes historia med dess konflikt med människorna. Det ger en helhetsbild till karaktären Maleficent och vilket nu får tittaren att älska henne ännu mer.

Filmen “Maleficent: Mistress of Evil” har ett fint budskap om att lyckas hitta sitt inre jag för att förstå vilken sida man står på. Samt är det en berättelse om att man trots att man känner sig utanför kan finna en familj överallt. Familjen behöver inte bara handla om blodsband. Det är kärleken som segrar över hämden och hatet. Jag tycker att det är en fin sagovision i det kalla klimat vi nu lever i med globalt hat emot diverse folkgrupper.

Det är mysigt att drömma sig bort i en fantasivärld som den visuellt vackra värld som har skapats kring Maleficent. Till stor del är filmens grundpelare att Maleficent och Queen Ingrith slåss om vem som ska få ge Aurora moderlig kärlek. Men alla andra element i denna effektivt uppbyggda och spännande historia sammanflätar alla dess element till en magnifik helhet.

Filmen kan starkt rekommenderas för såväl äldre barn som vuxna. En “Game of Thrones” doftande historia med familjefilmsutsmyckning och ett fint budskap är vad man får. Jag blev mycket imponerad och ibland berörd till tårar av filmen “Maleficent: Mistress of Evil”. Mitt betyg är utan tvekan 5/5.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/maleficent_2_ondskans_harskarinna/P166331

https://cdon.se/film/maleficent-2-ondskans-harskarinna-49258229

EN KOMIKERS UPPVÄXT

Jonas Gardells roman “En Komikers Uppväxt” har för första gången blivit långfilm. Jag har varit och sett filmen och ska med denna recension tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Tolvårige Juha Lindström (Loke Hellberg) är klassens clown i förorten Sävbyholm på 70-talet. Att vara rolig är det enda sättet för honom att bli bekräftad på och han gör allt han kan för att passa in i den sociala hackordning som råder i skolan. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som har ett fult hårspänne i sitt stripiga hår och som Juha skäms för, den mobbade hackkycklingen Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan. Juha gör allt i sin makt för att bli en del av gruppen, sviker till och med de enda som varit lojala med honom i alla lägen Jenny och Thomas, men bjuds bara in när de andra vill. Den vuxne Juha (Johan Rheborg) är en hyllad nationellt känd komiker. Hans föreställning En komikers uppväxt spelas för utsålda hus i Stockholm. Kväll efter kväll gör han sig redo för att bjuda publiken på de hemska och dråpliga historierna från hans egen uppväxt. En kväll blir han kontaktad av en av killarna från sin mellanstadieklass vilket får honom att återvända till Sävbyholm för att börja göra upp med sitt förflutna.

Jag har inte läst Jonas Gardells bok som filmen är baserad på. Däremot har jag sett miniserien som gick på SVT år 1992. Så den filmatiseringen är min relation till storyn och mycket är sig likt ifrån den tv-versionen. Den största skillnaden är att filmens huvudkaraktär Juha har uppnått en högre ålder som vuxen. I tv-versionen spelades han av en ung Björn Kjellman och nu spelas han av Johan Rehborg. Samt så är den delen av historien förflyttad till vårt nutida 2000-tal. Men filmen fokus ligger på 70-talet och Juhas tragiska barndom I det Sävbyholm som han har försökt fly ifrån. Delarna ifrån barndomen följer ganska exakt stroryn ifrån tv-versionen. De är träffsäkert återskapade med 70-tals nostalgi i kläder och musik. Och de där skolåren fyllda av mobbing och strävan efter att komma in I rätt kompisgäng känns lika ångestladdade och hemska att bevittna denna gång om inte värre. Alla barnskådisarna är dessutom bättre än I 90-tals versionen och kontrasten mellan humor och vemod är mer påtaglig. Maria Sid som Juhas mamma och Ulla Skoog som hans gymnastiklärare står för mycket av den humor som känns som en frisk fläkt I det mörka. Och Loke Hellberg som spelar unga Juha gör sina roliga timmen skämt bättre och roligare än David Boati som gestaltade den karaktären I originalet.

När övergångqarna sker till nutid så bjuds det som sagt på fler överraskningar I filmens handling. Björn Kjellmans version av vuxna Juha tyckte jag att kändes som en omogen snorvalp som man inte direkt fick empati för. Han försökte inte direkt att göra upp med sitt förflutna vilket Johan Rheborgs nya version däremot gjorde. Det fokuseras dessutom mer på vem Juha har blivit som vuxen än på de sketcher han framför vilket jag tyckte gav mer tyngd åt filmen. Man får därmed en tydligare bild av en man som föröker att vara en annan person än den han en gång var, men har svårt för det för att han har oupplklarade saker i sitt förflutna.

Jag tycker sammanfattningsvis att filmen “En Komikers Uppväxt” var mycket bra. Jonas Gardell har verkligen talang för att skildra mörka historier med en lagoom balans av humor. Det har man även sett prov på i “Torka aldrig tårar utan handskar”. Det enda som jag har att klaga på var att slutet kom så abrupt. Det fanns vissa historier ifrån Juhas barndom som inte blev utredda. Exempelvis fick man inte veta vad som hände med hans barndomvän Jenny. Men annas var allt till min belåtenhet. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/en_komikers_uppvaxt_2019/P166243

JOKER

Den mycket omtalade filmen “Joker” där Joaquin Phoenix tar sig an den legendariska karaktären har nu haft premiär. Jag har nu sett den och ska med denna filmrecension berätta om den lever upp till hypen eller ej. Men först lite om filmens handling

Arthur (Joaquin Phoenix), en man som möts av grymhet och förakt av samhället. Dagtid arbetar han som clown och på kvällarna försöker han slå igenom som stand-up komiker… men det känns som att skratten alltid är på hans bekostnad. Han är helt ur synk med verkligheten och hans okontrollerbara och opassande skratt, som bara ökar när han försöker behärska det leder till mer hån och även våld.

Förhandssnacket kring filmen “Joker” har varit väldigt intesivt. Film priser har delats ut kritiiker har hyllat filmen. Säkerhetsåtgärder har vidtagits I USA på biogfrafer innan visningen för att oron har funnits att filmen kan inspirera till våld. Det har med andra ord varit ganska omöjligt att inte bli påverkad av hypen. Till en början var jag väldigt kritisk till att ytterligare en film om en karaktär som redan börjar bli smått uttjatad pga för många tidigare gestaltningar. Men redan efter den första trailern var jag helt såld och när prestigefyllda priser började att delas ut till filmen växte mina förväntningar på filmen.

De höga förväntningarna visade sig vara befogade trots att jag hade svårt för att tro att någon kunde toppa Heath Ledgers gestaltning av Jokern I “The Dark Knight”. Men det gjorde Joaquin Phoenix med bravur. Han gjorde inte rollen bättre eller sämre. Han gjorde rollen precis lika bra som Heath Ledger men lyckades ändå göra rollen till sin egen. Det som var intressant med den här Jokern var att man fick följa mer hur han blev Jokern. I övriga filmer där karaktären har dykt upp så har han redan varit galen. I den här filmen får man se hur galenskapen som finns under ytan sakta växer fram och formar Jokern. Man får följa en man på samhällets utkant som tar drastiska beslut för att bli sedd och respekterad Man får på så vis en större förståelse för varför Jokern gör som han gör. Man får givetvis inte empati för honom, men man får förståelse för den galenskap som växer inom honom.

Filmen “Joker” är Joaquin Phoenix show. Han briljerar verkligen på många sätt I karaktären och plockar fram dimensiner I Jokern som man aldrig har fått se tidigare. Men även Robert De Niro levererar I sin roll som talkshow programledaren för det tv-program som Jokern fantiserar om att få vara med i. De Niros medverkan gör filmens Martin Scorsese influenser ännu mer påtagliga. Just de influenserna som jag anade redan i trailern är verkligen något som jag gillar med filmen. Framförallt får man lite vibbar av Scorsese filmen “The King of Comedy”, men även infuenser av “Taxi Driver” kan man finna I storyns utveckling.

Sammanfattningsvis så gillade jag verkligen filmen. Till stor del för att Joaquin Phoenix är så mästerligt bra i titelrollen. Men även för att filmen vågar ta lite risker. Det är en serietidningsbaserad film vilket man knappt märker. Filmen innehåller inga CGI effekter eller en massa storslagna actionscener vilket brukar vara traditionella ingredienser i en film baserad på en serietidning. Istället blir det en mörk, ångestladad och mycket avskalad film som inte liknar något annat man har sett i genren. Dessutom är filmen intessant eftersom den berättas ur Jokerns perspektiv. Så många gånger vet man inte vad som sker på riktigt eller vad som är fantasier i Jokerns huvud. Jag kan starkt rekommendera filmen “Joker” som jag anser att är en av det här årets bästa filmer. En femma av fem möjliga är mitt betyg till den är mästerligt bra filmen.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/joker/P166078

https://cdon.se/film/joker-48783052