WONDER WOMAN 1984

Den 26:e mars, 2021 blev efter ett stort antal uppskjutningar av biopremiären av storfilmen “Wonder Woman 1984” den dag då HBO Nordic lade ut filmen för streaming. Detta trots att alla fans av DC Comics filmer ämnade för en bioduk bönade och bad om att just få uppleva filmen på bioduk. Jag likaså eftersom som jag är ett stort superhjältefan. Tillika är jag en kämpe för kvinnliga rättigheter. Filmen “Wonder Woman 1984” har inte bara en kvinnlig hjältinna. Den har också en kvinnlig regissör med namnet Patty Jenkins som kämpade just för att filmen skulle nå biopubliken. Den gjorde den i alla länder utom Sverige. Så det är med viss ansträngning jag nu har sett filmen i det icke önskvärda streamingformat som erbjöds. Jag ska nu med denna filmrecension försöka att ge filmen rättvisa utan att tvunget berömma det visningssätt som jag under tvång fick bevittna. Men först lite om filmens handling.

I “Wonder Woman 1984” lever Diana Prince (Gal Gadot) i tysthet bland de dödliga i ett livligt, snyggt 1980-tal som är en era full av överdrifter och strävan efter att ha allt. Trots att hennes krafter är på topp håller hon en låg profil, sköter om gamla artefakter och utför bara sina superhjältehandlingar anonymt. Men nu måste Diana ställa sig i rampljuset och med all sin visdom, styrka och mod rädda mänskligheten från en ny värld.

Innan resan tar oss till ett färgglatt och ett till en början okomplicerat 80-tal så ska jag låta den här recensionen behandla sättet man fick se filmen på. Den ikoniska hjältinnan Wonder Woman har under pandemitiden blivit lite av en symbol i kampen för det gamla vi är vana vid. Bioformatet som levererar magi då man kliver in och sätter sig i en stol i en nedsläckt salong och ser en film på en stor bioduk. Under pandemin har streamingjättarna försökt att släcka ut denna kampens fackla. Det som vi bevarar som heligt med gemenskap och delade upplevelser tycker de att ska ske hemma. I pandemitider kan det tyckas vara ett bra alternativ. Men det som streamingjättar som HBO, Disney+ och Netflix glömmer är att det finns en tid efter pandemin. Då vill vi alla att det gamla ska återgå till det vanliga. Vi vill sitta i salong och gemensamt dela en filmupplevelse, äta lite snacks och sedan diskutera filmen på vår färd hem ifrån biografen. Filmens kvinnliga regissör har kämpat för att filmen skulle få en global biopublik. Detta gällde sedan merparten av alla länder utom Sverige. Så även om jag som så många andra förberedde mig inför att stå vid Wonder Womans sida och kämpa för att få se filmen “Wonder Woman 1984” på bio så hjälpte inte det när regeringen inte brydde sig om våra gemensamma böner. Jag fick med andra ord efter mycket tveksamhet titta på filmen på HBO Nordic. Detta innebar att uppleva filmen på en liten laptopskärm med en internetanslutning som upphörde ett par gånger så att filmen avbröts och därmed försvann magin som man hade fått uppleva vid en vanlig visning av filmen på bio. Men nu ska jag övergå till att göra mitt bästa för att berätta vad jag tycke om filmen utan att lägga tyngden på det format de valde att visa den i.

Under de första 10 minuterna får vi ta del av hur en ung Diana Price formas till den ikoniska hjältinna hon sedan blir under namnet Wonder Woman. Hur hon lär sig på arenan att sanningen är det som ska segra och att man inte ska välja genvägar som fusk exempelvis för att vinna tävlingar. Kort efter detta tas vi till det färgglada 80-talet där allt ser fridfullt ut till en början. Men så möter vi Diana Price klumpiga assistent Barbara Minerva spelad av Kristen Wiig. En kvinna som drömmer om att bli sedd och tagen på allvar istället för att vara lite av en hackkyckling som folk kanske skrattar bakom hennes rygg. Så dyker Diana Price upp som lite av en räddare i nöden. Hon är i Barbaras ögon den coola tjejen man vill vara med som får alla killarna. Senare uppdagas det också att Diana har övermänskliga krafter. När en önskesten med gudomliga krafter kommer i Barbaras ägo så önskar hon att hon ska bli mer som Diana Price utan att veta allt vad det innebär.

Senare korsas Barbara Minervas vägar av den tv-kända affärsmannen Maxwell Lord som på ett färgstarkt sätt gestaltas av skådisen Pedro Pascal. En man med mindervärdeskomplex och i ett stort behov av framgång och bekräftelse av sin son. När han lurar till sig stenen av Barbara så har vi en superskurk och en sidekick. En framgångstörstande Maxwell Lord och en hämndlysten Barbara Minerva visar sig bli en dödlig kombination. Diana Price kastas in i detta dilemma samtidigt som möter sin gamla kärlek Steve Trevor (Chris Pine) som hon trodde var död, men som istället dyker upp på ett oväntat sätt som jag inte tänker avslöja för er som inte sett filmen än. Diana och Steve ger sig ut för att bekämpa det hot som Maxwell Lord och Barbara Minerva utgör och som om inte det vore nog så utvecklar Barbara samma superkrafter som Diana har medan Dianas egna krafter försvagas. Hon saknar dock de iddeal och spärrar som Wonder Woman står för.

Det vi bjuds på är ett färgglatt äventyr i det ljuva 80-talet. Mycket ser ut som en traditionell superhjältefilm. Intressanta skurkar och en duo som ska besegra dem med rättvisa. Filmens budskap inbringar hopp som är något vi verkligen behöver i dessa mörka tider. Det finns också ett underliggande budskap om att hitta sig själv och att vara nöjd med det lilla. Att ha övermänskliga krafter kommer med ett ansvar. Vi får dessutom äntligen ta del av Wonder Womans osynliga flygplan som har haft en ikonisk roll i serietidningarna. Samt får man se Wonder Woman i sin nya guldglänsande rustning. Det bjuds på mäktiga actionscener där vår ikoniska rättvisekämpe Wonder Woman visar var skåpet ska stå. Jag kan inte annat än lovorda filmen “Wonder Woman 1984”. Den bjuder på alla ingredienser som man vill ha i en superhjältefilm. Intressanta karaktärer. Små twistar i handlingen som uppstår av önskestenen som har en ganska central roll i filmens handling. Det finns alltså inget att klaga på när det gäller filmen i sig. Gal Gadot är hur cool som helst som Wonder Woman. Kristen Wiigs och Pedro Pascals skurkroller görs med bravur. Själva 80-talet skildras också bra som ett tidsdokument över den barndom man hade som var okomplicerad. Något vi behöver i dessa tider även om inte kampen höll i verkligheten där vi inte fick se filmen i det bioformat vi alla kämpade för.

Men sammanfattningsvis så kan jag rekommendera filmen. Den är underhållande på ett lekfullt sätt men bör upplevas storartat på en bioduk istället för på HBO Nordic där den går att se nu. Filmen "Wonder Woman 1984" om man bortser ifrån formatet får en 5:a av 5 möjliga av mig i betyg.

ROALD DAHL'S THE WITCHES

Efter att coronapandemin har skjutit upp premiären några gånger så har nu äntligen filmen “Roald Dahl's The Witches” nått biograferna och jag har varit och sett den. Jag ska därmed berätta med denna filmrecension vad jag tyckte, men först lite om handlingen.

När en pojke (Jahzir Bruno) mister sina föräldrar i en bilolycka får han flytta till sin mormor (Octavia Spencer) i Alabama. Mormodern är en snäll men bestämd kvinna och hon försöker muntra upp honom med musik och mat. Men en dag börjar en djävulsk häxa att hänga runt i området och mormodern blir rädd. De flyr till ett makalöst lyxhotell för att känna sig trygga. Problemet är bara att just där har häxor från hela världen samlats. Häxor som är barnhatare och vill utrota barn. När häxor är i farten kan allt hända, och det gör det under storhäxans (Anna Hathaway) ledning.

Roald Dahls bok “The Witches” läste jag som barn och minns att jag tyckte att den var så spännande att jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Jag har inte boken så färskt i minnet att jag kan avgöra hur bra den här filmatiseringen följer boken. Men när jag fick höra att Robert Zemeckis (“Forrest Gump”, "Back to the Future") skulle regissera filmen och Guillermo del Toro (“The Shape of Water”, “Pan's Labyrinth”) skulle vara involverad i manuset så blev jag nyfiken på hur resultatet skulle bli. Något mästerverk blev det inte direkt som man fick ta del av men filmen var ändå underhållande och hade sina spänningsmoment. Anne Hathaway gjorde en riktigt färgstark och minnesvärd prestation som den elaka ledarhäxan. Octavia Spencer gjorde även hon en bra prestation med sin karaktär. Det är deras prestationer som är det som ger filmen dess bästa egenskaper. Över lag tycker jag även att den här filmversionen av boken är bättre än den som gjordes på 90-talet med bland annat Anjelica Huston och Rowan Atkinson i rollerna. Jag gillade även att filmen var så mörk och balanserade upp detta mörker bra med humor så det resulterade i en bra helhet.

När filmen “The Witches” visades i andra länder innan den nådde svenska biografer så hamnade den lite i blåsväder pga de egenskaper häxorna i filmen hade. Häxorna kännetecknades bland annat med fötter som saknade tår och händer som bara hade tre fingrar. Detta har mött med en hel del kritik ifrån funktionshindrade som anser att det är stötande att måla ut personer med deformeringar av olika slag som onda och något man ska vara rädd för. Jag anser att den kritiken är obefogad. För det första så är det i så fall Roald Dahl som skrev boken som borde kritiseras. Filmskaparna har bara gjort sin plikt och återskapat de egenskaper häxorna hade i boken. Storyn i boken som blivit film är dessutom en saga som inte behöver överanalyseras för att tolka in en massa underliggande budskap som inte finns. Det är häxor som har utmålats med de egenskaperna. Några paralleller till personer som liknande funktionshinder dras aldrig i filmen så därav är kritiken helt obefogad.

Sammanfattningsvis så tycker jag filmen “Roald Dahl's The Witches” levde upp till mina förväntningar. Den är underhållande och Anne Hathaway var riktigt kul att se som en ondskefull häxa. Filmen kanske kan vara lite läskig för de allra minsta barnen. Men för äldre barn och vuxna kan den starkt rekommenderas. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Roald Dahl's The Witches”.