BABYLON

Regissören Damien Chazelle har slagit på stora trumman med en storslagen historisk ensemblelfilm om det gamla Hollywood under 20-talet och ett tag framåt då stumfilm blev talfilm. I USA har filmen floppat intäktsmässigt på grund av konkurrens av stora Blockbuster filmer. Men själv gav jag filmen “Babylon” en chans på bio. Så jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

I skarven mellan stumfilm och ljudfilm är Hollywood fortfarande ett dekadent gäng som tar plats och inte låter sig tystas, omedvetna om att moralens väktare lurar om hörnet och snart ska tvinga den sedelösa mobben att lägga band på sig. "Babylon" är en berättelse som inspirerats av sanna historier från Drömfabrikens vilda begynnelse.

Det är friskt vågat att ha en speltid på över 3 timmar som inte målar upp en allt för positiv bild av Hollywood. Men saken är den att Damien Chazelle lyckas fånga intresset. Till viss del känns det som lite upprepningar i filmens handling och att man kunde ha kortat ner speltiden en del. Men karaktärerna har är färgstarka och har många dimensioner. Särskilt Margot Robbie får skina i sin energifyllda gestaltning av en skådespelerskas med en lovande uppgång i karriären som tyvärr uppnår en allt för ödesdiger spiral av drogmissbruk. Brad Pitt gör också sitt yttersta i den rollkaraktär som han har blivit tilldelad som veteranskådisen som efter 82 filmer börjar bli en dalande stjärna i Hollywood. Karaktärernas olika sätt att nå framgång i Hollywood är det som är filmens driv. Att inte veta vart det hela är på väg för dem båda och de som de möter i sin omgivning är spännande att bevittna och det är många bisarra situationer man får uppleva på resans gång. Margot Robbies karaktär exempelvis har exempelvis ett väldigt originellt och våldsamt möte med en skallerorm ute i öknen. Vi får även följa en karaktär spelad av Diego Calva som jobbar sig uppåt i Hollywood som en sorts betjänt åt Hollywoodstjärnorna och via rätt kontakter klättrar uppåt och till slut blir filmregissör. Det hela börjar på en nattklubb för Hollywoodeliten där de får leva ut sin dekadenta och sexfyllda livsstil. I filmens inledning ska en elefant transporteras dit på en brokig väg vilket resulterar i att de involverade i transporten blir bokstavligen dränkta i elefantbajs.

Den inledningsscenen sätter prägeln på en del goda skratt man har att förvänta sig under filmens långa speltid. Denna bisarra humor gör att filmen blir lättsam och roande resan igenom. Men det finns också en hel del svärta. Quentin Tarantino gjorde för några år sedan en liknande film med titeln "Once Upon A Time In Hollywood" som också hade Margot Robbie och Brad Pitt i viktiga roller. Den filmen fungerade som en ett lite mardrömslikt vykort ifrån drömfabriken. I filmen “Babylon” är bilden man får av Hollywood ännu mörkare. Den skildrar när en era tar slut för att en ny ska ta vid. Här är det stumfilmen som ska lämna plats åt talfilmen. Skådespelare får större utmaningar när de även ska höras och detta är inte lätt för dem att hantera.

Sammanfattningsvis så är “Babylon” ett intressant tidsdokument av ett Hollywood som det kan ha sett ut. En sak jag stör mig på med filmen är den återkommande saxofonmusik som gör att man hoppar till då det varit en tystare scen tidigare och någon rätt som det är blåser i en saxofon. Så musiken kunde man bytt ut. Annars över lag så är det en film med färgstarka karaktärer som gör filmen tillräckligt intressant att se i denna utmålning av det kanske mörkare Hollywood som har tagit oss dit där vi är idag. En trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Babylon”. Den är inget för de känsliga tittarna som inte tål naket, blod, spyor och bajs. Men klarade man av spyscenen i filmen “Triangle of Sadness” så är inte “Babylon” någon match.

A MAN CALLED OTTO

Den framgångsrika svenska filmatiseringen av succéromanen “En Man Som Heter Ove” har nu fått en amerikansk remake med Tom Hanks i huvudrollen. Filmen har fått titeln “A Man Called Otto”. Jag har sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Otto Anderson (Tom Hanks) är en grinig änkeman, vars enda glädje kommer från att kritisera och döma sina upprörda grannar. När en ny familj flyttar in möter han sin match i kvicktänkta och höggravida Marisol (Mariana Treviño), vilket leder till en oväntad vänskap som kommer att vända upp och ner på hans värld.

“En Man Som Heter Ove” är en väldigt svensk historia. Ove är en väldigt svensk karaktär med väldigt svenska egenskaper. Han kör väldigt svenska bilmärken osv. Så att försöka sig på att göra en amerikansk remake av en så till den graden svensk film medför en hel del risker. Men förvånansvärt riskfritt klarar filmen uppgiften att gör något eget av historien. Den undviker det misstag som den amerikanska versionen av “Män som hatar kvinnor” begick. Att låta historien fortsätta att utspela sig i Sverige och låta de amerikanska skådisarna öva in en svensk accent. Det upplägget blev bara töntigt och skapade istället en stor brist för den filmen. I “A Man Called Otto” har de istället valt att låta historien utspela sig i USA och samt döpt om de karaktärer med typiskt svenska namn.

Utöver dessa amerikaniseringar av historien så är allt i princip sig likt. Precis som den svenska filmatiseringen så följer den amerikanska versionen Fredrik Backmans roman ganska detaljerat. I vissa fall tar den även med saker ifrån boken som inte kom med i Hannes Holms svenska filmversion.

Rolf Lassgård gjorde rollen bra i den svenska versionen, men Tom Hanks gör också ett fantastiskt jobb. Hans version har bara en mer amerikansk grinighet medans Lassgårds version är mer den där typiska svenska, buttra gubben som vi många stött på någon gång i livet. Vid sidan om Tom Hanks lysande prestation så är den starkast lysande stjärnan Mariana Treviño som spelar Ottos gravida granne Marisol. Något som talar till filmens fördel är att grannen Marisol och hennes familj får lite mer fokus än de fick i den svenska versionen. Kemin i scenerna med Tom Hanks och Mariana Treviño är dessutom väldigt stark vilket gör att relationen mellan de båda karaktärerna känns djupare än i den tidigare filmatiseringen. Vad som också talar till den här filmens fördel är att berättarrösten som fanns i den svenska versionen har slopats helt. Berättarröster kan funka i vissa filmer, men i vissa fall kan sådana skapa en känsla av övertydlighet. Här sker övergångarna mellan nutid minnesåterblickar mer naturligt på ett sätt som tilltalar mig. Härligt är det även att få se Tom Hanks son Truman Hanks som en ung Otto i dessa återblickar.

Sammanfattningsvis får vi en fin och varm historia med budskapet att livet går vidare trots den sorg och saknad man känner för de man har förlorat om man bara vågar släppa in nya personer och händelser i sitt liv istället för att leva ett ensamt och enformigt liv. Filmen “A Man Called Otto” är inte bättre än sin svenska föregångare. Den är precis lika bra fast på ett mer amerikaniserat sätt. Mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.