THE COLOR PURPLE

Steven Spielbergs gamla klassiker “The Color Purple” ifrån 1985 har fått en reboot som tar steget in i musikalvärlden. Jag har varit och sett filmen på bio och ska nu med den recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Celie skiljs från sin syster och hennes barn och ställs inför många svårigheter, inklusive en man som misshandlar henne. Med stöd från en sångerska och sin styvdotter finner hon till slut extraordinär styrka i de okrossbara banden i en ny typ av systerskap.

När “The Color Purple” fick en filmatisering i Steven Spielbergs regi så blev det en väldigt finstämd och gripande film som behandlade tunga ämnen som kvinnoförtryck, misshandel och separation ifrån de som står en närmst. Det var en bitvis långsamt berättad film som tog sig tid att lära känna karaktärerna och att sakta ta oss igenom deras livsöden. När filmen nu får en nyversion i form av en musikal så blir det mäktigt, storslaget och vackert. Musiken är riktigt bra och skådespelarna som är med levererar gåshud i näst intill varje musikalnummer filmen igenom. Dessvärre försvinner lite av allvaret och det mörka som den här historien innehåller. Det levereras mäktiga sångprestationer på löpande band vilket gör att man knappt hinner hämta andan och ta in det som sker mellan alla sångnummer. Detta gör att mycket av tonen som fanns i Steven Spielbergs fina film försvinner. Jag har inte läst boken som grundmaterialet är hämtat ifrån. Så jag vet inte riktigt hur bra Spielbergs version följde boken. Men gällande den här nya musikalversionen så tyckte jag skådespelerskorna som spelade Celie och hennes syster Nettie som unga kändes lite för gamla för sina roller. I Spielbergs version var de barn och i nyversionen spelas de av kvinnor i 25-års åldern vilket kändes lite fel i de scenerna. Men annars finns inget att klaga på i castingen. Danielle Brooks är filmens starkast lysande stjärna och det är hennes prestation som verkligen sätter spår efter att ha sett filmen. De övriga i filmens casting är också bra, men Danielle Brooks stjäl verkligen showen i de scener hon är med i.

Sammanfattningsvis så tycker jag man får det man förväntar sig. Men tyvärr så försvinner lite av den fina historiens tyngd av en massa mäktiga musikalnummer. Jag tror att ett mer avskalat format i form av en vanlig dramafilm hade passat filmen bätte. Men det är en fin film med mycket vacker musik framförd av talangfulla sångerskor. Så mitt betyg till filmen “The Color Purple” är en stark trea av fem möjliga.

POOR THINGS

Oscarstider nalkas och vid sidan om filmerna “Barbie” och “Openheimer” är det filmen “Poor Things” som har fått flest nomineringar. Jag har varit och sett den elvafaldigt Oscarsnominerade filmen “Poor Things” och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Återuppväckt från de döda av den geniala och okonventionella vetenskapsmannen doktor Godwin Baxter (Willem Dafoe) börjar Bella (Emma Stone) sitt liv under hans beskydd, ivrig att lära sig allt. I sin avsaknad och hunger efter världslighet, rymmer Bella med Duncan Wedderburn (Mark Ruffalo), en slipad och utsvävande advokat, på en hisnande äventyrsresa över kontinenterna. Fri från sin tids fördomar, blir Bellas syfte tydligt att stå för jämlikhet och frihet.

Filmen “Poor Things” är baserad Alasdair Gray's roman med samma namn. Jag har inte läst boken. Därav kan jag inte göra någon jämförelse. Men det man får i filmen är en mycket bisarr historia där en ung gravid kvinna begår självmord. En vetenskapsman tar hand om hennes kropp och återupplivar henne. Han byter även ut hennes hjärna emot hjärnan ifrån barnet hon bar på. När Bella som hon heter sedan vaknar upp är hon en vuxen kvinna utåt, men mentalt är hon på ett barns nivå. Hon måste därför lära sig gå, prata och allt annat som en nyfödd person behöver genomgå. Den resan är väldigt spännande att följa. Hur Bella lär sig vad det innebär att vara människa och hur det är att vara människa i den omgivning vi lever i. Men det är inte bara en historia om att bli människa. Man får också följa Bellas sexuella uppvaknande, hennes frigörelse som kvinna och andra intressanta teman. Emma Stone gestaltar Bella fantastiskt och det är ganska givet att hon kommer att få en Oscarsstatyett för rollen. Med sina stora uttrycksfulla ögon och sitt proffsiga användande av sitt kroppsspråk driver hon fram likt en tornado filmen igenom. Detta till den grad att hon stjäl showen och ibland gör den övriga begåvade castingen i filmen smått osynlig.

Utöver Emma Stones mästerligt vackra och stilfulla porträtt av Bella så är filmen “Poor Things” väldigt visuellt vacker. Till en början så är filmen helt svartvit och längre in i filmen då Bella uppvaknande som kvinna tar form får filmen färg och det blir mycket färgglatt. Detta skapar en mycket vacker kontrast. När man ser filmen så känns den lite som något som filmskaparna Tim Burton och Guillermo del Toro skulle ha kokat ihop om de gjorde något tillsammans. De båda är filmskapare som ligger mig varmt om hjärtat. Så det bildspråket föll verkligen mig i smaken. Filmen känns även som något nytt och originellt som inte liknar något jag tidigare har sett.

Sammanfattningsvis är filmen ett galet, bissart och vackert mästerverk som bjuder på enastående skådespeleri. Såväl ifrån Emma Stone som hennes motspelare Willem Dafoe och Mark Ruffalo. För den känsliga tittaren som inte klarar av att se nakenscener eller blodiga operationsscener så bör man välja en annan film. Men mig föll filmen som sagt helt i smaken och på sina ställen innehåller den också en hel del välkommen humor. Mitt betyg till filmen “Poor Things” är en självklar femma av fem möjliga.

STOCKHOLM BLOODBATH

Mikael Håfström har tagit sig an uppgiften att göra storfilm om den svenska historiska händelsen Stockholms Blodbad. Filmen som heter “Stockholm Bloodbath” har jag varit och sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Den maktgalne danske kungen Kristian II (Claes Bang) skyr inga medel när han planerar att ta över Sveriges krona från Sten Sture (Adam Pålsson). Samtidigt svär systrarna Freja (Alba August) och Anne (Sophie Cookson) att skoningslöst hämnas på de män som brutalt mördat deras familj. Allt kulminerar i Sveriges huvudstad, där systrarna dras in i intrigerna kring massavrättningen Kristian Tyrann beordrat - Stockholms blodbad.

Att göra en film om en så svensk historisk händelse som Stockholms Blodbad och göra det men engelskt tal var något som jag till en början ställde mig ganska kritisk till. Men det visade sig funka ganska bra ändå. Förvisso glömmer man emellanåt bort att det är i Sverige filmen utspelar sig då inte en endaste av skådespelarna pratar svenska. Men det är definitivt inget som förstör filmen på något vis. Den rätta känslan byggs upp ändå och på något märkligt vis känns filmen ändå väldigt svensk. Mycket våld i from av personer som blir huggna med svärd, skjutna av pilar eller halshuggna bjuds det på. Så är man känslig för blod och våld så är inte “Stockholm Bloodbath” något att rekommendera. Det som överraskar med filmen är att den istället för att vara en mörk och dyster historia har en del humor som balanseras upp med allvaret på ett träffsäkert sätt. Filmen är dessutom väldigt fartfylld och actionspäckad. Så den två och en halv timme långa speltiden går väldigt fort. Karaktärerna är välskrivna och det gör att man intresserar sig för deras öden och skådespelarna som är castade gestaltar dem bra.

Filmen “Stockholm Bloodbath” liknar inget annat man har sett inom genren filmer om historiska händelser vilket gör den till något unikt och spännande att titta på. Mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga i betyg.