retard-messiah

Alla inlägg under november 2017

Av Paul Karlsson - 22 november 2017 06:52

JIM & ANDY: THE GREAT BEYOND


Nu ska jag göra något för mig så ovanligt som att recensera en dokumentärfilm.Det är inget jag gjort förut. Men jag känner ett måste. Jag har nämligen sett dokumentären "Jim & Andy: The Great Beyond". Den handlar om min favoritskådis Jim Carrey och hans väldigt säregna arbete med filmen Man on the moon" som råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer. Filmen har präglat mitt liv på så många plan. Så jag måste bara recensera denna dokumentärfilm även om den tillhör en genre jag aldrig tidigare recenserat. Men först ska jag i lite korta drag berätta lite om dokumentärens handling.


En inblick bakom kulisserna på filmen "Man on the Moon", där Jim Carrey tog sig an rollen som komikern Andy Kaufman och gjorde det i sådan omfattning att han var rollen även då kameran var avstängd. Samt en inblick i Jim Carreys liv och karriär.


Denna lilla dokumentär som vi enbart fick se på Netflix i Sverige har varit efterlängtad av mig sedan jag hörde om den för fösta gången. Jag har bara hört rykten och läst tidningsrubriker om den galna inspelningen av "Man on the mooon" och varit lite besviken på det väldigt begränsade extramaterial som släpptes på dvd-skivan 1999 då filmen kom ut. Anledningen till att detta aldrig tidigare visade material inte fanns tillgängligt för allmänheten var att vi inte skulle få intrycket av att Jim Carrey var en skitstövel. Det låg nämligen till så att Jim Carrey var karaktären Andy Kaufman även när inte kameran rullade och därmed betedde han sig som Andy Kaufman under hela inspelningen. Kaufmans beteende kan av utomstående ha uppfattats som väldigt provocerande.


Men år 2017 blev alltså året då filmskaparna tyckte att världen var mogen för att få ta del av allt inspelade material ifrån inspelningen av filmen "Man on the moon". Och det var verkligen spännande att se hur Jim Carrey helt bytte personlighet och var Andy Kaufman. Skådespelare som kände Andy och hade spelat emot honom, anhöriga osv. berättade att det kändes som att den i lungcancer bortgångne komikern Andy Kaufman hade återuppstått ur graven. Jag hade som sagt vagt hört om hur djupt Jim Carrey gått in i karaktären. Men att det var så bokstavligt talat och sant hade jag aldrig kunna tro. Precis som med filmen "Man on the moon" så visste man inte vad som verkligen var på riktigt och vad som inte var det.


Det var sådan han var Andy Kafman. Man visste aldrig vad som var på riktigt eller bara ett skämt i Kaufmans liv. Till och med när han dog i lungcancer så trodde många att det var ett skämt och att han skulle överraska oss en dag att han faktiskt inte har varit död i alla år. Men det har han alltså varit. Däremot kändes det som att hans ande gick in i Jim Carreys kropp under inspelningen. Jag har imponerats av just den där grejen att Andy Kaufman med små medel kunde överraska och utan att egentligen vara direkt rolig ändå trollbinda publiken med sin säregna komik. Andy levde mycket efter mottot att det viktigaste för honom är att hans humor roade honom själv. Om andra tyckte att han är rolig såg han bara som en bonus. Det där revolutionära och genialiska tankesättet som komiker har även präglat mig med min humor. Jag hade drömmar om att bli komiker i yngre år och hade Jim Carrey som min förebild. Jag förverkligade tyvärr inte den drömmen. Men på gott och ont har jag försökt köra med samma motto i min humor i statusar och bildtexter i sociala medier som numera är ett forum där man kan nå ut till hela världen. Men precis som i Andys fall så är det många gånger som folk mer blir oroade än roade av min humor.


Man får alltså ta del av hur Jim Carrey kliver in i karaktären under filmen och bakom kulisserna. Det är så fascinerande. Som Jim Carrey uttrycker det själv i dokumentären så känns filmen "Man on the moon" mer som bakom kulisserna och det som skett bakom kameran känns mer som filmen. Så är det verkligen. Händelser upprepades i verkligheten och skapade samma rubriker i tidningarna som på Andy Kaufmans tid. Inte minst det grollet som var mellan brottaren Jerry Lawler och Andy. Kaufman valde att ge sig in på området brottning och bara brottas emot kvinnor. När han sedan till slut möter Jerry Lawler i ringen så leder detta till en nackskada. Det här påstås ha skett även under inspelningen av "Man on the moon". Man får se skeendet under inspelningen och höra om rubrikerna. Och även denna gång vet man inte om det hela är fejk eller på riktigt.


Jag väljer att tro på allt eftersom jag tycker att är så häftigt att historien upprepades. Jag beundrar också Jim Carrey för den förvandling han gick igenom. Han berättade att Andy kom till honom och satt på hans axlar under hela inspelningen. När filminspelningen sen var över så hade Jim svårt att hitta tillbaka till sig själv och var under en period omedveten om vem han var. Han blev deprimerad och tyckte inte alls om att komma tillbaks ifrån den semester han hade haft ifrån sig själv.


Som det inbitna och osvikliga Jim Carrey fan som jag är så fanns det en massa annat hans svåra barndom och hans ständiga längtan efter att gör sin far stolt. När han beskrev sin far så var det med en sådan känslosam öppenhet att jag nästan fick tårar i ögonen. Man fick även en inblick i hur han jobbat med sina tidigare roller. Komikerrutinen beskrev han lite som Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Han släpper lös sin inre Hyde som gör galna saker. I mer seriösa filmer så har han även hämtat ifrån sig själv. I "The Truman Show" levde han i sin lilla bubbla och gick in i karaktären och den lilla bubbla som fejksamhället Seahaven i den filmen var. När han sedan gjorde filmen "Eternal Sunshine of the Spotless mind" så var hans hjärta krossat och det tog han med i sin nedstämda karaktär.


Sammanfattningsvis så jag älskade den här dokumentärfilmen. Man fick nu helhetsbilden kring den skandalomsusade inspelningen av Milos Forman filmen "Man on the moon". Med humor och värme fick man följa denna process samtidigt som en allvarlig och skäggig Jim Carrey berättade om upplevelsen. Att han man fick veta lite om hur han generellt arbetar med roller och att han öppnade sig lite och visade lite av den djupa och tänkande person han verkar vara privat var också något jag tyckte om med filmen. Fascinerande var det också att få ta del av vad som händer med en skådespelare psykiskt då han går in så gigantiskt djupt i sin karaktär. Högsta möjliga betyg får filmen "Jim & Andy: The Great Beyond" av mig i betyg. Alltså 5 av 5.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 17 november 2017 08:41

JUSTICE LEAGUE


Nu har äntligen uppföljaren på "Man of Steel", "Batman v Superman: Dawn of Justice" och "Wonder Woman" haft premiär. Den heter "Justice Leauge" och kan ses som DC Comics motsvarighet till konkurrenten Marvels "Avengers". Alltså en film där superhjältekaraktärer ifrån föregående och kommande filmer samlas i en och samma film. "Batman v Superman: Dawn of Justice" som lade ut ribban för denna storfilm fick inget direkt bra mottagande varken av filmkritiker eller biopublik. Den sades vara för lång, för mörk och även sakna humor. Fullt så negativ var inte jag. Jag tyckte bara att "Dawn of Justice" var lite osammanhängande och okomplett. Det finns en förlängd version av filmen på bluray. Men vi dvd-samlare har blivit diskriminerade och har därmed bara fått nöja oss med den kortare bioversionen. Jag ser fortfarande fram emot den förlängda versionen av "Batman v Superman". Men nu är det inte den filmen jag ska recensera. Jag har varit och sett "Justice Leauge" och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först ska jag nämna lite om handlingen.


Bruce Wayne/Batman (Ben Affleck) tar hjälp av sin nyfunna kamrat Diana Prince (Gal Gadot), mer känd som Wonder Woman, för att möta ännu större fiender. Tillsammans jobbar de effektivt för att bygga ett team av superhjältar. Trots detta unika team av hjältar med Batman, Wonder Woman, Aquaman (Jason Momoa), Cyborg (Ray Fisher) och The Flash (Ezra Miller) så kan det redan vara för sent att lyckas rädda planeten från en storskalig attack.Och teamet är inte helt komplett utan Superman (Henry Cavill) som senast vi såg honom fick offra sitt liv för att rädda vår planet ifrån sin utomjordiska ärkefiende Doomsday som Lex Luthor (Jesse Eisenberg) hade frambringat.


Den mörka tonen ifrån filmen "Batman v Superman: Dawn of Justice" fanns kvar. Men denna gången var den mixad med en välbalanserad portion humor. Särskilt karaktären The Flash som gestaltades med väldigt nördiga drag levererade klockrena oneliners precis på de rätta ställena. Jason Momoas skäggiga, tatuerade uppsyn och sarkastiska humor är också något som skänker en varm humor till filmen. Och tro det eller ej. Men även Ben Afflecks tidigare buttre Batman får in en och annan bra oneliner. Gal Gadot som Wonder Woman är fortfarande den stora stjärnan i gänget och levererar många mäktiga scener även hon med viss sarkasm, humor och kaxighet. Kvinnliga superhjältar är ett säkert kort för DC Comics att satsa på i dessa "Metoo" tider. Och hon levererar en feministisk kaxighet med bravur så att även den kvinnliga delen av biopubliken kan få någon att dyrka.


Supermans återuppståndelse ifrån de döda är inget som överraskar. Att han i serietidningen är en del av Justice Leauge gänget är ingen spolier. Med lite utomjordiskt vetenskaplig magi som Lex Luthor lärde oss senast så återuppstår Superman och med därmed blir superhjältegänget komplett för att möta ett nytt utomjordiskt hot i form av Steppenwolf (Ciarán Hinds) och hans getingliknande hantlangare. En väldigt blek skurk jämfört med Lex Luthor och Doomsday i förra filmen vilket är lite av filmens svaghet. En mer ikonisk och minnesvärd skurk saknas och därmed kan jag inte ge fullt betyg till filmen. Samt så är upplägget med tre lådor innehållande utomjordisk kraft lite väl likt "Avengers" intrigen med The Infinity Stones. Visuellt är inte filmen så olik den första heller. Det är de få negativa saker som kan sägas om filmen.


Jag blev i princip nöjd med den här efterlängtade filmen även om det inte dök upp något direkt oväntat mer än en perfekt balanserad humor. Även Henry Cavill bjöd på en del humor. Framförallt i actionscenerna tillsammans med The Flash då de ibland tävlade i hastighet och i antal människor de kunde rädda på kortats tid.


Sammanfattningsvis så blev jag en väldigt nöjd biobesökare. Det som var sämre med "Batman v Superman" hade rättats till. En gravallvarlig film som saknade humor var den största kritiken den föregående filmen fick. Det hade rättats till. Samt så var filmen inte lika osammanhängande och nerklippt denna gång. Jag kan starkt rekommendera "Justice Leauge". Inte som den bästa DC Comics filmen. De pokalerna tar fortfarande "Man of Steel" och "Wonder Woman" hem. Men fyra av fem möjliga tycker jag att filmen kan vara värd i betyg. DC Comics har i alla fall gjort om och gjort rätt denna gång.

 

 

 


ANNONS

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se