ELVIS

Legendernas rocklegend Elvis Presley har fått en ny film berättad ur managern Colonel Tom Parkers perspektiv. Detta med “Moulin Rouge” regissören Baz Luhrmann i registolen och Tom Hanks i en av huvudrollerna. Om huruvida det är ingredienserna för en bra film ska jag snart berätta eftersom jag har varit på bio och sett filmen “Elvis”. Men först lite om handlingen.

Elvis Presley (Austin Butler) bokstavligen skakade om ungdomskulturen inte bara genom sin musik, utan framför allt genom sitt sätt att leverera den. I kulisserna stod hans mytomspunne manager, Colonel Tom Parker (Tom Hanks), mannen med en plan att till varje pris förvandla den unge artisten till världens största entertainer.

Att sätta filmmusikalregissören Baz Luhrmann som ligger bakom klassikern “Moulin Rouge” i registolen när en film om en av världshistoriens största rockikoner är något som kan sluta precis hur som helst. Baz Luhrmann är känd för att gå sin egen väg. Med “Moulin Rouge” visade han hur man kan skapa ett nytt sätt att på bioduken visa musikaler och återvinna gamla sångklassiker för att göra något helt nytt av dem. Detta berättarsätt väckte för mig intresset för filmmusikaler. Dessförinnan visade regissören även hur man kunde göra en 90-tals version av William Shakespears klassiker “Romeo och Julia”. Så förutsättningarna för att kunna få till något helt nytt fanns där och Oscarsvinnaren Tom Hanks var tidigt kopplad till projektet. Så på pappret såg allt bra ut. Men vad tyckte jag undrar då ni. Det ska jag nu komma till.

Många har redan ifrån starten kritiserarat valet av skådis i rollen som Elvis. Den för mig relativt okända skådisen Austin Butler har fått den stora äran att axla den rollen. Många har klagat på att han inte är identiskt lik Elvis Presley. Detta var absolut inget jag störde mig på. Situationen är lite densamma som med Rami Malek och hans inte fullt ut porträttlika version av Freddie Mercury i filmen “Bohemian Rhapody”. Skådisen Austin Butler har jag tidigare bara sett i fantasyserien “The Shannara Chronicles” och i några mindre icke så minnesvärda småroller. Dessa roller har bara kretsat kring yta och ett vackert utseende. Som Elvis får han en större utmaning. Talen mellan de kända låtarna med Presleys karaktäristiska dialekt sätter han klockrent. Och även i de få låtar där man får höra honom sjunga så kan inte jag höra någon större skillnad. Hans motspelare Tom Hanks stjäl dock showen som managern eftersom storyn är berättad ur hans perspektiv. Det är Tom Hanks berättarröst som ramar in berättelsen och det är ur den karaktärens ögon vi får bevittna Elvis Presleys uppgångar och fall. Manager Colonel Tom Parker framställs som en manipulativ skurk som får den godtrogne Elvis dit han vill för egna ekonomiska syften som får ödesdigra konsekvenser. Det är prägeln för den berättelse vi får ta del av.

Till en början är det lite oroväckande hur högt tempo det är. Man får inte riktigt höra en hel låt när Elvis står på scenen. Man får därmed intrycket av att regissören Baz Luhrmann tror att det är att det återigen är “Moulin Rouge” han regisserar. Men han hittar faktiskt senare tonen i berättandet och ror det hela i land. De största Elvis Presley fanatikerna har säkert luckor i berättelsen att klaga på. Men för mig som är ganska oinsatt i detaljerna så är filmen en underhållande och färgsprakande berättelse att bevittna. Baz Luhrmann lyckas sätta sin prägel på filmen utan att gå för mycket överstyr och Austin Butler överraskar i Elvis rollen.

Det bevingade citatet “Elvis has left the building” må stämma. Men i filmen “Elvis” får vi se honom komma tillbaka under två och en halv timmes speltid. Jag kan inte annat än att ge filmen en stark fyra av fem i betyg på grund av Baz Luhrmanns experimentella regi och Austin Butlers intressanta gestaltande av Elvis Presley.

JURASSIC WORLD: DOMINION

Pandemin har låtit oss vänta i ett helt år på att få se filmen “Jurassic World: Dominion”. Men nu blev det äntligen dags för den mycket efterlängtade biopremiären. Jag har sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Fyra år efter att ön Isla Nublar har förstörts lever och jagar nu dinosaurier i människors närhet över hela världen. Denna bräckliga balans kommer att omforma framtiden och avgöra, en gång för alla, om människor kommer att förbli de främsta rovdjuren på den planet som de nu delar med historiens mest skrämmande varelser.

Mina förväntningar på “Jurassic World: Dominion” var skyhöga. Filmen “Jurassic Park” som den här franchisen öppnades med år 1993 är en oförglömlig klassiker. Den filmen gav oss för första gången välgjorda och realistiska dinosaurier som integrerade med människor. Och filmen var även ett av de första biobesöken ifrån barndomen som jag minns. Två halvlyckade uppföljare dök några år senare. Ingen av dem lyckades riktigt uppnå samma kvalité som första filmen. Men år 2015 fick filmserien en form av nystart med filmen “Jurassic World”. Den filmen visade sig ha en ny vinkel som bevarade det gamla och ändå lade till en ny prägel. Det nya som var bra var framförallt att tekniken ha gått framåt så att dinosaurierna fick mer karaktär och såg mer realistiska ut. Samt så fick man lära känna Velociraptorn Blue som en av filmens huvudkaraktärer hade lyckats träna och få ett starkt band med. Den relationen mellan människa och ett livsfarligt rovdjur var spännande att följa och den fick lite mer djup i uppföljaren “Jurassic World: Fallen Kingdom”. När vi nu i den avslutande filmen tas in i handlingen några år efter den filmen så hamnar just den delen av historien lite i bakgrunden tyvärr. Så det är den enda minimala besvikelsen jag fick av att se “Jurassic World: Dominion”. Men i övrigt var jag väldigt nöjd. De föregående filmerna har byggt upp spänningen kring att man ska få se hur världen skulle se ut om dinosaurier lever sida vid sida helt fria och dela världen med oss människor. Och när vi äntligen får uppleva det så sparas det inte på krutet. Vi får såväl se vackra scener med fredliga växtätande dinosaurier som läskiga scener där köttätande dinosaurier lurar bakom varje hörn. Miljöerna i urtidsliknande skogar och mörka grottor gör det hela visuellt vackert. Nostalgiådran utnyttjas också mycket i den filmen utan att överanvändas för mycket. Det finns små dolda easter eggs för de allra mest insatta Jurassic Park nördarna. Samt dyker Jeff Goldblum, Laura Dern och Sam Neill upp i sina ikoniska roller ifrån den allra fösta filmen. Dessa tre karaktärer integrerar bra med de nya karaktärerna spelade av Bryce Dallas Howard och Chris Pratt. De gamla och de nya karaktärerna får först sina parallella berättelser berättade och sedan sammanflätas deras öden i slutet och detta görs på ett mycket effektivt sätt. Alla skådespelarna i gänget gör ett strålande jobb.

Sammanfattningsvis så får man allt man förväntar sig av “Jurassic World: Dominon”. Den är en mäktig avslutning på den filmserie man växte upp med och som skapade passionen för film. Den lockar verkligen fram den känsla man hade som tolvåring i biografen på ett av de första biobesöken. Allt nystas ut och knyts ihop på ett bra sätt. Jag fick allt vad jag önskade mig och lite till av filmen. Så jag kan inte annat än att ge filmen 5/5 i betyg.