EVIL DEAD RISE

Sam Raimis kultförklarade skräcktrilogi “Evil Dead” har nu fått ytterligare en nyversion som heter “Evil Dead Rise”. Den filmen har jag utan större förväntningar varit sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Systrarna Ellie (Alyssa Sutherland) och Beth (Lily Sullivan) återförenas. Ellie (Alyssa Sutherland) är en tatuerare med tre barn vars pappa har stuckit. Beth är en gitarrtekniker som är ute på turné och hjälper artister bakom scenen. Ellie och hennes tre barn bor i en rivningshotad skyskrapa och försöker hålla ihop familjen så gått det går. Glädjen över systerns återkomst blir kortvarig då sonen i huset hittar en mystisk bok som lockar fram de mest mardrömslika demoner man kan tänka sig. När en demon intar Ellies kropp så blir det en kamp mellan liv och död för den sköra familjen och ingen går säker.

Inför detta nytillskott i den kultförklarade och Sam Raimi regisserade skräckfranchisen så plöjde jag för första gången igenom originaltrilogin ifrån 80 och 90-talet. Samt den reboot som gjordes 2013. Ingen av dem föll mig direkt i smaken. Sam Raimis trilogi bjöd mer på slapstickhumor än skrämmande sekvenser. Intressant blev det dock i den tredje avslutande filmen där Bruce Campbells ikoniska karaktär Ash Williams förflyttades till riddartiden och bekämpade levande döda i alla dess former i en annan tidsepok. Rebooten ifrån 2013 bjöd inte på något mer nyskapande än att filmens tuffing istället var en kvinna.

Utan att ha blivit ett stort fan av franchisen så gick jag ändå plikttroget och såg filmen “Evil Dead Rise” på bio. Jag blev positivt överraskad. För här fick man en intressant historia med mer välutvecklade karaktärer att följa. Framförallt var det nytänkande att förflytta handlingen till storstaden där den drabbade familjen blir fast högt upp i en skyskrapa utan trappor eller hiss att ta sig ned med. Filmens stora badass denna gång är Beth spelad av Lily Sullivan. Man får följa henne då hon som blivande ensamstående mamma kämpar såväl mot sina inre demoner som de yttre som drabbar familjen. Det är hemskt att se demonerna ta över en efter en i familjen och mest hemskt är det när barn blir involverade och får uppleva alla dessa hemskheter. Blodet sparas det inte heller på. I filmens final får man se ett rum fyllas av blod. Vilket för tankarna till Stanley Kubricks kultförklarade Stephen King filmatisering “The Shining”.

Sammanfattningsvis så får man en blodig skräckfilm med hjärna. Karaktärerna och en familjs sammanhållning får en viktigare roll denna gång än i Raimis slapstickstrilogi. Humor finns det också i de makabra scenerna då demonerna mobbar sina offer med kränkande och sårande kommentarer. Filmens inledningsscen för tankarna tillbaka till originalfilmernas miljöer innan man snabbt får ett välbehövligt miljöombyte. Man blir ej påmind om filmens inledning förrän i slutet då de scenerna får en smart förklaring. Det här är en skräckfilm som lämnar spår och man minns den som en snygg och kreativt blodig skräckfilm för såväl etablerade “Evil Dead” fans som nytillkomna tittare. De har faktiskt lyckats oväntat bra med denna uppväckning av en sliten succé. Fullt betyg i form av en femma ger jag filmen “Evil Dead Rise”.

RENFIELD

Skådespelaren Nicolas Cage som har haft en minst sagt sviktande karriär genom åren har nu fått göra en av sina drömroller som Greve Dracula i skräckkomedin “Renfield”. Det tyckte jag att lät som ett underhållande koncept. Så jag gjorde ett biobesök och såg filmen. Nu ska jag berätta lite vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Som medhjälpare till historiens mest narcissistiska chef, Dracula (Nicolas Cage), är Renfield (Nicholas Hoult) tvungen att skaffa fram offer till sin mästare och uppfylla alla hans önskningar, hur förnedrande det än kan vara. Men nu, efter århundraden av slaveri, är Renfield redo att ta reda på om det kan finnas ett liv utanför Mörkrets furstes skugga. Om han bara kan lista ut hur han ska kunna avsluta sitt medberoende.

Nicolas Cage är en skådespelare med en karriär som genom åren har sviktat. Han har varit både nominerad till en Oscar och fått detta pris. Sedan har det genom åren hänt att han har gjort en del knepiga val av roller. Detta har gjort att biopubliken har valt att inte engagera sig i nya filmer som han har medverkat i. Det har blivit som hans förbannelse. Nu i filmen "Renfield" har han fått chansen att göra en av sina tre drömroller som den ikoniska vampyrkaraktären Greve Dracula. De andra två rollerna han har drömt om att spela är Superman och Captain Nemo. Så nu har en dröm blivit uppfylld och man märker verkligen att han trivs i rollen. Han gestikulerar, har med ett väsningar, psykotiska blickar och annat som passar in i karaktärens uttryck och kombinerar detta med en lagom portion humor och självironi vilket gör att man köper honom som den blodtörstige greven som tidigare bland annat har spelats ikoniskt av kultskådisar som Bela Lugosi, Christopher Lee och Gary Oldman. Nicolas Cage briljerar alltså som filmens stora stjärna och gör en storartad comeback.

Nicholas Hoult som debuterade som barnskådis i Hugh Grant filmen "About a Boy" har genom åren utvecklat samma charm som just Hugh Grant då han medverkat i romantiska komedier. Därför passar just han i titelrollen som Draculas betjänt Renfield. De blir en kontrastrik duo som funkar bra till att skapa rätt känsla i filmen. Det hela landar i en skräckinfluerad komedi om en betjänt som vill förändra sitt liv och ha en annan uppgift än att serva sin glupska vampyrchef med nya offer för dennes överlevnad. Han går självhjälpskurser för att får råd om hur han ska förändra det som tynger honom vilket gör att Dracula känner sig sviken och det får ödesdigra konsekvenser.

På den vägen är det i denna film vilket oväntat nog räcker för att roa mig. Ibland går det framåt slutet för mycket åt splatterhållet med en massa långa scener som innehåller krossade skallar och sprutande av fejkblod. Men det vägs upp bra med ironi, action och skräck i en lagom blandning. Skådespelerskan Awkwafina stjäl också showen i sina scener som den hårda polisen Rebecca som Renfield skapar en form av kompis/kärleksrelation med under resans gång. Sonic skådisen Ben Schwartz dyker dessutom upp i rollen som en kul skurk som vill ha de krafter som Dracula har utrustat Renfield med.

Filmen "Renfield" blir sammanfattningsvis väldigt underhållande. Den tillåter sig själv att inte bli tagen på allt för stort allvar och den tvingar inte in sig i ett specifikt fack. Nicolas Cage som vampyr är väldigt underhållande och räcker långt för att göra filmen sevärd och skådisarna runtomkring honom gör ett bra jobb för att göra det hela till en lätt och okomplicerad film som jag hoppas att många i slutänden kommer att se. Jag blev positivt överraskad och mitt betyg är 4/5 till filmen "Renfield".

THE SUPER MARIO BROS. MOVIE

Efter ett enligt många misslyckat försök på 90-talet att filmatisera den populära tv-spel franchisen “Super Mario Bros” så har det gjorts ett nytt försök med en animerad film. “The Super Mario Bros. Movie” är titeln och jag har varit och sett denna nostalgifulla film för att se om det kunde vara något som funkar för bioduken. Nu ska jag uttrycka min åsikt angående den saken. Men först lite om handlingen.

När de jobbar under jord med att laga en stor vattenledning, transporteras rörmokarna Mario (Chris Pratt) och hans bror Luigi (Charlie Day) från Brooklyn ner genom ett mystiskt, grönt rör och hamnar i en magisk ny värld. Men bröderna blir separerade och Mario ger sig ut på ett episkt äventyr för att försöka hitta Luigi. Med hjälp från en av Svamprikets invånare, Toad (Keegan-Michael Key), och lite träning från den viljestarka drottningen av Svampriket, Prinsessan Peach (Anya Taylor-Joy), hittar Mario kraften inom sig. Svampriket är under en attack ledd av den onde Bowser (Jack Black) och historiens osannolika hjältar att ta tag i hotet blir dessa två rörmokarbröder.

Precis som många andra 80-talister så växte även jag upp med att spela plattformsspelen “Super Mario Bros” som var simpla men ändå kreativa för sin tid. Man spelade som en mustaschprydd italiensk rörmokare vid namn Mario som fick superkrafter av att äta magiska svampar osv. Ett ganska flummigt koncept. Var man två spelare så kunde man spela som hans bror Luigi. Första spelet om dessa två bröder var ett av de första spelen jag spelade. Senare blev jag mest uppslukad av “Super Mario Bros 3” och till en senare konsol som hette Super Nintendo så var det “Super Mario World” som blev den eviga favoriten. 1993 gjordes det första försöket att göra en live-action film av spelet med Bob Hoskins och John Leguizamo som de båda bröderna. Samantha Mathis fick rollen som en för sin tid väldigt feministisk Princess Daisy. Det hela utspelade sig i vår värld, men när äventyret påbörjas så dras vi in i en parallell dimension där dinosaurierna istället för människorna är den dominerande rasen. En kreativ film tyckte jag. Den var inte fullt så dålig som alla säger och hade faktiskt en Roxette låt på sitt soundtrack. Men som tv-spelsfilmatisering var den inte fullt så lyckad.

Nu har det därför satsats på en mer barnvänlig och animerad familjefilm. Ett koncept som funkar mycket bra enligt min åsikt. Det ger möjligheten att ta ut svängarna mer och få fram de karaktärsdrag som det flummiga svampriket hade i spelen. Att ha kända skådisar i rösterna är också ett fungerande koncept. Chris Pratt inte minst är charmig som Mario. Anya Taylor-Joy är helt perfekt som röstskådisen för karaktären Princess Peach. Men det mest minnesvärda röstmässigt i den här filmen är Jack Blacks humoristiska gestaltning av skurken Browser. Han ger karaktären egenskaperna av att var det kärlekskranka odjuret som blir obotligt svartsjuk då Mario kommer till Svampriket och stjäl uppmärksamheten ifrån prinsessan som han själv är kär i. I en scen får man exempelvis ta del av en sjukt rolig kärleksballad som Jack Black har satt sin prägel på.

Så sammanfattningsvis så får man det man förväntar sig. Ett kreativt manus som snabbt kastar in våra älskade rörmokare i den värld vi känner igen ifrån spelen. För spelnörden finns det många överraskningar och referenser till alla Mario spel genom tiderna att frodas i. Själv slutade jag spela ungefär efter Super Nintendots tid. Så “Super Mario Kart” referenserna hade jag inte så stor koll på. “Donkey Kong” spelade jag inte jättemycket heller. Men jag kunde relatera till mycket och blev underhållen. Det här var en film för fansen där inte onödiga ändringar har gjorts för att tillfredsställa den pågående woke kultur som sabbar många filmer idag. Lite känns väl Mario och Luigi som sidekicks till prinsessan. Men inte så pass mycket att det stör. Jag tycker att det här var en charmig familjefilm med hjärtat på det rätta stället där man får skratta mycket. Mer komplicerat än så behöver det inte vara. Allra helst inte i en animerad film. “Sonic The Hedgehog” filmerna var bra. Det visade sig filmen “The Super Mario Bros. Movie” också vara. 4/5 är mitt betyg.