FEED

Så var den här. Programledaren Joakim Lundells skräckfilm. Efter att ha nått popularitet och prisutmärkelser genom att besöka hemsökta hus och slott i serien “Spökjakt” så föddes iden för Jocke Lundell att skapa en skräckfilm. Som producent står han i resultatet som blev filmen “Feed”. Den skräckisen har jag nu varit på bio och sett. Så nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

En grupp ungdomar med en välkänd influencer (Sofia Kappel) i spetsen blir inbjudna till en exklusiv campinganläggning mitt ute i vildmarken. Med siktet ställt på innehåll av högsta kvalitet åker de ut till en liten ö för några dagar av lyxigt vildmarksliv, redo att dela allt med sina följare. Men det finns något där ute, något som vill dem illa, något som inte går att förklara. Ganska snart handlar det inte längre om att hålla flödet levande, utan om att själv överleva.

Om man kan sin skräckgenre så känner man genast ifrån filmens första bildruta igen alla skräckfilmgenrens klyschor. Ett gäng ungdomar ger sig av till okänd ort ensamma ute i vildmarken på en ödslig camping. Bara det doftar lite “Friday The 13th”. Men istället för en odödlig mördare iklädd hockeymask med en machete som mordvapen så handlar den här svenska skräckfilmen om en påhittad skröna. Det sägs att det i vattnet runt ön var det en häxa som dränkte sig. En häxa som hungrar efter mänskligt kött. Hon blev påkommen då hon åt barn och hade svart magi för sig. Hon greps och bekläddes med en järnmask som hindrade henne ifrån att äta. Masken var även dekorerad med en bjällra så att man skulle höra om hon var i närheten. Hon dränkte sig snart senare i sjön för att bli av med sina plågor. Skrönan säger att hon spökar ute på ön och angriper alla som kommer dit och vistas i vattnet. Om detta är sanning eller skröna är något ungdomarna får reda på när de kommer till ön.

Detta är utgångspunkten för filmen “Feed”. Den har lite kuslig stämning och man sitter på helspänn för att man vet att något snart kommer att hända. Hoppar någon av filmens karaktärer i vattnet, går ut ensam i mörkret eller liknande saker så vet man att risken är stor att de blir mördade. Man sitter och stör sig på dumma beslut de tar som förebygger deras död. Som många gånger i skräckfilmer så bjuds det på stunder då man fylls av skratt i stunder som inte är filmskaparens avsikt att ska vara humor. Och det är just för de där traditionella klyschorna som dyker upp hela tiden som gör att man kan räkna ut vad som kommer att hända i nästa sekund. Men filmen “Feed” har också avsiktlig humor. Den skämtar om hur social media klimatet är idag och hur viktigt det är för en influencer idag att fylla sitt flöde med spänning. Man får ta del av hur mycket det är ett spel och hur mycket influecers snöar in på att leva sina liv genom sina mobiltelefoner. Så på så vis är filmen även en ganska rolig samtidssatir som visar hur många idag lever sina liv utan att kunna slita blicken ifrån sina Facebook, Instagram eller TikTok flöden.

Om man nu kan säga att skådespelarna får göra sitt yttersta i en simpel skräckhistoria så tycker jag att Molly Nutley är den som får den största möjligheten att prestera. Hon får spela ut många känslor under resans gång. Men i det stora hela var jag mest road av att se en svensk skräckfilm som inte på något vis frångår några egenskaper för denna specifika genre. Det var en intressant twist man fick i slutet då alla gåtor får sina svar. Men den twisten hade man kunnat gissa sig till vilket jag gjorde. Så jag räknade i princip ut hur det skulle sluta innan jag hade sett klart filmen. Men en obehaglig stämning lyckades Jocke Lundell och hans team få till. Så som skräckfilm funkar den på sätt och vis. En svag trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Feed”.

ÅRET JAG SLUTADE PRESTERA OCH BÖRJADE ONANERA

Årets svenska film med den längsta och mest kontroversiella titeln är här. Nämligen den romantiska komedin “Året jag slutade prestera och började onanera”. Om man blir tillfredsställd på samma sätt som en kvinna blir med en vibrator kan inte jag svara på. Men om jag blev tillfredsställd på andra plan ska jag nu berätta med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.

Hanna (Katia Winter) är mitt uppe i livet och karriären och vill skaffa ett andra barn med Morten (Jesper Zuschlag), men istället gör han slut. Plötsligt står hon utan jobb, lägenhet och bästa vännen Carro (Nour El-Refai), som olägligt nog också tröttnat på Hannas konstanta stressande. Hanna gör vad hon kan för att rädda sig ur sin sits och få sitt liv tillbaka, vilket resulterar i pinsamma situationer och smärre katastrofer. En dimmig natt träffar hon Liv (Vera Carlbom), som inte låter sig styras av vare sig självupptagna killar eller stressiga jobb. Liv ger Hanna mod att börja lyssna på sig själv, njuta av allt livet bjuder på och sluta ställa upp på omöjliga premisser.

En klockren och publikfriande titel kan man lugnt säga att “Året jag slutade prestera och började onanera” är. Förövrigt lär det nog bli den längsta filmtiteln vi svenskar lyckas med att lägga på minnet. För snusk säljer. Men är det så snuskigt egentligen? Onani kan också var en metafor för frihet. Att göra något för sig själv någon gång. Att inte vara alla till lags hela tiden. Överprestera på jobbet för att få en framgångsrik karriär. Det är det som många verkar lägga mer tid på istället för att ägna den åt familjeliv.

Det är där vi möter filmens huvudkaraktär Hanna. I filmens inledning dansar hon runt på Stockholms gator och är lycklig över att hon har ägglossning den dagen. Hon ska möta upp sin danska pojkvän Morten för att gå på restaurang. De har ett barn tillsammans och hennes plan är att de ska skaffa ett andra innan hon fyller 40 inom ca en vecka. Pojkvännen vill inte. Han tycker att glöden är slut i deras relation.

Så fortsätter filmen. Allt rasar samman. Trots att hon får mer avancerade och välbetalda arbetsuppgifter på jobbet så säger hon upp sig för att rädda sin relation som tar slut. På sin inre resa möter hon den nya tjejkompisen Liv. Den nya tjejkompisen uppmanar henne att “släppa det kvinnliga underlivet fritt”. Vara mer öppen för njutning. Den kvinnliga orgasmen anser Liv att är kärnan till att man ska bli lycklig. Om hon har rätt tänker inte jag avslöja. Men det är utgångpunkten för filmen oss dess långa titel. Tänk inte så mycket på att prestera för andra. Njut själv. Var fri. Ger du inte dig själv lycka och kärlek så kan du inte heller ge andra det.

Sammanfattningsvis så är detta ett intressant upplägg för en komedi. En romantisk komedi innebär många klyschor och traditionella spår att befinna sig och så är det även med filmen “Året jag slutade prestera och började onanera”. Hollywoodsvenskan Katia Winter har kommit hem till Sverige allt mer och gjort lite komedier i hemlandet. Det gör hon med bravur denna gång. Hon är som klippt och skuren för rollen som den levnadsglada Hanna som möter motgångar på vägen. Henrik Dorsin och Nour El-Refai dyker också upp i viktiga men lite mindre roller. Men den starkast lysande stjärnan är Katia Winter även om filmdebutanten Vera Carlbom själ showen många gånger i sina scener som karaktären Liv.

Om filmen “Året jag slutade prestera och började onanera” ger samma tillfredsställande effekt som en kvinnlig vibrator kan inte jag svara på. Jag är inte en kvinna. Men som filmrecensent så ger jag filmen godkänt. Den har sina förutsägbara egenskaper som kännetecknar en romantisk komedi och mycket av storyn får anpassas för att allt ska sluta på ett lyckligt vis för alla parter. Men i slutänden är filmen charmig och sextemat är påtagligt utan att ta överhanden. En trea av fem möjliga i betyg har denna charmiga komedi helt klart gjort sig förtjänt av.

BLACK ADAM

DC Comics har haft en liten paus i släppande av storslagna och mäktiga superhjältefilmer på bio. Den senaste filmen vi fick ifrån DC Comics var den senaste Batman filmen “The Batman” med “Twilight”-stjärnan Robert Pattinson i titelrollen. Den filmen kom tidigare i år Sedan har ett gäng kommande DC Comics filmer skjutits upp tills nästa år. Men nu har det blivit dags för Dwayne "The Rock" Johnson att axla en superhjälteroll som han har kämpat för att få ta sig an i flera år. Filmen “Black Adam” är här och jag har varit på bio och sett den. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Nära 5000 år har gått efter att Teth-Adam (Dwayne "The Rock" Johnson) har tilldelats de forntida gudarnas allsmäktiga krafter. Hans alter-ego som sedan får namnet Black Adam fängslades lika snabbt och i vår tid blir han äntligen befriad. I vår moderna tid blir han sedan redo att släppa lös sin egen form av rättvisa. Vad kommer det här att få för konsekvenser för mänskligheten? Är han en hjälte eller är han en antihjälte?

Med ganska dåliga förkunskaper om karaktären Black Adam besökte jag biografen utan några direkta föraningar. Jag förväntade mig en actionfilm som faller inom ramarna för vad man är van vid att se i en superhjältefilm. Att sedan actionikonen Dwayne "The Rock" Johnson är filmens säljande namn gjorde bara att actionstämpeln kunde förutspås ännu mer. Det enda jag i förväg visste var i princip att karaktären sägs ha varit vit och inte hade en färgad hudton. Att detta kanske kan vara en liten ändring DC Comics gjorde för att vinna mer tittare eller förlora de fans som inte gillar så storskaliga förändringar. Det andra jag visste var att karaktären har krafter som kan sammanlänka honom med karaktären Shazam som tidigare har fått en film i DC Comics universum. Med dessa minimala kunskaper så såg jag filmen utan några som helst förutfattade meningar. Det enda jag förväntade mig var som sagt en simpel actionfilm som skulle ge oss en ny karaktär för att ta oss vidare i DC-Comics katalog.

Mina föraningar blev också bekräftade. Detta till den stora grad att det ibland nästan känns som ett plagiat på Marvels universum. Till den stora grad att till och med en karaktär känns smått identisk med Marvels Doctor Strange. Pierce Brosnans karaktär heter nämligen Doctor Fate och kan förutspå framtiden och vad den har för öde för karaktärerna i ett kommande multiverse. Han kan se vilka som kan behöva offra sitt liv för fylla en funktion i att rädda mänskligheten. Han kan därmed räkna ut vem som är god eller ond osv. Väldigt likt upplägget i “Doctor Strange” filmerna med andra ord. Med detta grundupplägget och en förklaring att Teth-Adam fick sina krafter för 5000 år sedan i det gamla Egypten så är det inte mycket som avviker ifrån ramarna i denna typiska genrefilm. Även det traditionella och allt mer populära upplägget att det inte är självklart för titelkaraktären om han är hjälte eller skurk avhandlas. Visuellt är filmen ganska snygg, men direkt överraskad blir man inte. Det är bara ytterligare en bricka som blir lagd på plats för att ta DC Comics franchisen vidare inför kommande filmer. Släktskapen med karaktären Shazam hintas det mycket om för att den karaktären har en färdiginspelad film på gång under nästa år.

Sammanfattningsvis så är det underhållning man får. Dwayne "The Rock" Johnson passar i den roll som han har kämpat för att få göra i flera år. Hans passion för rollen bygger på att han gillar att det inte är självklart att Black Adam ska uppföra sig som en hjälte. Att döda sina motståndare är inget som bekommer Black Adam om de står ivägen till skillnad ifrån en hjälte som det är en självklarhet för att inte slösa på några mänskliga liv.

Annars tycker jag bara att filmen känns som en ny Superman film med skillnaden att den så kallade hjälten nu bär en svart dräkt och att processen är längre innan han väljer sida. Karaktären Black Adam har till och med liknande krafter. Förövrigt finns det en sådan där extra scen under sluttexterna där en välbekant karaktär gör entré för att ge vibbar om vad som komma skall i senare DC Comics filmer. Filmen “Black Adam” får godkänt av mig men inte mer än så. En trea av fem möjliga är mitt betyg.

KÄRLEKSBEVIS

Richard Hobert blev en gång känd för sin fina filmsvit under temat “De Sju Dödssynderna”. Därefter har kritiken emot hans filmer varit varierad genom åren. Nu har en thriller om otrohet och svek kommit ut. Den filmen heter “Kärleksbevis” och utspelar sig även den på Österlen. Jag har varit och sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Thomas (Rolf Lassgård) och Marie (Livia Millhagen) ska skiljas och möts en sista dag för att tömma och sälja sommarhuset på Österlen. Ingen av dem anar den andres egentliga avsikter. En ung kvinna (Hedda Rehnberg) dyker plötsligt upp, driven av svartsjuka och med en helt egen agenda. Det som skulle bli ett civiliserat avslut på ett långt äktenskap blir minut för minut till en omskakande helg som ställer allt i deras liv på ända.

Österlens skönhet är verkligen en vacker skådeplats för en film. Det har filmregissören Richard Hobert tagit vara på i sina filmer genom åren. Så är även fallet denna gång då ett triangeldrama utspelar sig i ett avskilt hus på Österlen. Rolf Lassgård spelar den svikne mannen Thomas som vill lappa ihop äktenskapet. Livia Millhagen spelar hans fru Marie som vill börja ett nytt liv med en kvinna. Hon gör bara ett sista besök hos sin make för att ordna med försäljningen av huset. Detta medan hennes svartsjuka flickvän Liz spelad av Hedda Rehnberg svartsjukt och otåligt väntar på de avslutande processerna inför ett kärleksfullt och nytt liv med Marie. Med detta som utgångspunkt så tar historien sin vändpunkt. I bakgrunden finns ett hot ifrån vildsvin som skräms med sin närvaro och dessutom sprider förödelse genom att böka sönder i den fina trädgården utanför huset. En jägare dyker upp för att ta hand om det problemet.

Det här ihopkoket kan låta som en spännande intrig. Ett triangeldrama där man inte vet vem man riktigt ska sympatisera med. Alla filmens karaktärer är skyldiga till någon form av svek. Sitter man som en kritiker borta i vår huvudstad Stockholm så köper man kanske historien med vildsvinen rakt av. Själv råkar jag komma ifrån Blekinge och tycker att den delen av intrigen är ganska skrattretande. Allra helst med tanke på att jag hade en morfar som jagade vildsvin. Därav såg jag filmen med de förkunskaperna. Det kändes urlöjligt att vildsvinen beskrevs som sagofigurer som behärskar tankar kring krigsföring och hämndstrategier. Men ser man till skådespelarprestationerna så gör Rolf Lassgård, Livia Millhagen och Hedda Rehnberg bra ifrån sig i de roller som omfattar filmens triangeldrama. Fredrik Gunnarsson som spelar vildsvinsjägaren däremot har så töntiga repliker som gör att man sitter och på gränsen till skrattar när han uttalar ord som “Flocken planerar sin hämnd” och “De omringar oss nu så gå in och så stannar ni därinne tills jag säger till”. För oss som är uppvuxna i glesbygden så framgår det tydligt att bilden man får av vildsvinens natur är mer fiktion och skrönor än verklig fakta. Men har man inte varit utanför tätortens gränser så låter kanske hyperintelligenta vildsvin med strategiskt tänkande som något logiskt.

Sammanfattningsvis så ska vildsvinsdelen av historien bara fungera som ett extra spänningsmoment i bakgrunden. Det här är en karaktärsdriven film med i huvudsak tre karaktärer som tar historien framåt. Gillar man vackra Österlenmiljöer och svartsjukadraman i en traditionell kombination så är filmen helt okej. Det är inte direkt det bästa man har sett ifrån regissören Richard Hobert. Men godkänt ger jag ändå filmen "Kärleksbevis". Mitt betyg är en svag trea av fem möjliga i betyg.

HALLOWEEN ENDS

År 2018 påbörjade regissören David Gordon Green en trilogi av uppföljare inom filmserien "Halloween" där vi i många år har fått uppleva den maskerade mördaren Michael Myers löpa amok under Halloween natten i det lilla samhället Haddonfield. Nu har den trilogin fått sitt slut med filmen “Halloween Ends”. Jag har varit och sett den filmen på bio och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Det har gått fyra år sedan Michael Myers sågs senast. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) bor tillsammans med sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) och har snart skrivit färdigt sina memoarer. Efter ha låtit en vålnad styra större delen av hennes existens, har Laurie bestämt sig för att ta kontrollen och omfamna livet. När så en barnvakt (Rohan Campbell) anklagas för att ha dödat en pojke, vaknar terrorn på nytt och Laurie måste slutgiltigt möta den ondska hon inte kan kontrollera.

Den John Carpenter regisserade skräckfilmen “Halloween” ifrån 1978 var en väldigt stilbildande skräckfilm. Därefter har det kommit ett gäng uppföljare i varierad kvalité. Det är bara i princip “Halloween 2” som har hållit måttet. Samt så kom det en Rob Zombie regisserad nystart bestående av två filmer som var helt okej. Men det var först 2018 då David Gordon Green tog sig an franchisen som det började bli något bra av det hela igen. Det var mäktigt att få se Jamie Lee Curtis kliva in igen i sin ikoniska roll som Laurie Strode. Känslan ifrån John Carpenters originalfilm kom lite tillbaka i den filmen och i uppföljaren “Halloween Kills”. Och den känslan fanns även kvar i den här avslutande delen.

Handlingen tar vid efter händelserna där den föregående filmen slutar. Man får följa Laurie Strode och de överlevande ifrån Michael Myers senaste blodbad. Allt har varit relativt lugnt i Haddonfield sedan sist och Michael Myers har inte synts till på 4 år. Men ondskan lurar så klart runt hörnet. Michael Myers har bara hållit sig gömd och när Halloween nalkas så är han tillbaka.

Filmen “Halloween Ends” håller samma kvalité så de övriga två filmerna i den här trilogin av uppföljare. Den inledande filmen ifrån 2018 var en mäktig inledning. “Halloween Kills” var ett våldsamt blodbad och en intressant uppladdning inför finalen vi nu fick i den här nya och avslutande filmen. Vad som även gör “Halloween Ends” intressant är att en annan eventuell mördare dyker upp. Därmed vet man knappt vem som är den skyldige till alla mord då även Michael Myers dyker upp och upprepar sin förödelse. Man får vad man förväntar sig i denna blodiga skräckfilm. Säcken knyts ihop på ett värdigt sätt för den här långvariga franchisen. Karaktärerna vi har fått bekanta oss med i de föregående filmerna får alla sitt avslut.

Sammanfattningsvis så är jag helnöjd med det filmen “Halloween Ends” hade att leverera. Jag tycker helt klart att det är den bästa “Halloween” filmen sedan John Carpenters originalfilm ifrån 1978. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg.

TRIANGLE OF SADNESS

Den svenska filmskaparen Ruben Östlunds nya film “Triangle of Sadness” har jag varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Vi får följa det unga modellparet Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean). Filmen tar avstamp i modevärldens finrum och fortsätter på en lyxyacht tillsammans med miljonärer, vänliga vapenhandlare och en marxistisk sjökapten (Woody Harrelson). Allt avslutas på en öde ö där hierarkierna i kampen om överlevnad vänds upp och ned.

Jag kan inte direkt säga att jag har blivit så imponerad av tidagare verk som Ruben Östlund har varit involverad i. Filmen “Turist” tyckte jag att var ganska överskattad och hans senaste internationella succé “The Square” tyckte jag att var en ganska seg och tråkig film. Men när jag såg trailern till “Triangle of Sadness” på bio så tyckte jag att man fick intrycket av att filmen faktiskt kunde vara lite underhållande. Så jag bestämde mig för att ge den en chans. Det man får är en lite mer publikfriande film som går mer under komedi genren än Ruben Östlunds tidigare verk. I filmens inledning så är “Triangle of Sadness” en satir över modellvärlden där vi får följa två framgångsrika modeller. Ämnet hur det ska hanteras att kvinnliga modeller tjänar mer än manliga avhandlas i den akten. i andra akten utspelar sig filmen på en lyxyacht där allt utvecklas till kaos när båtens rika gäster börjar att spy för att sedan halka omkring i sina egna spyor och skit. Och i filmens avslutande akt så får vi följa några överlevare ifrån lyxbåten på en öde ö.

I sin helhet är filmen väldigt underhållande på sina ställen och det är intressant med utvecklingen med filmen olika genre byten i de olika akterna. Det är även en del färgstarka karaktärer man får möta under resans gång. Det som gör filmen intressant är att man inte vet vad man har att vänta sig i historiens utveckling. På det stora hela tycker jag att filmen “Triangle of Sadness” var en sevärd film som levererade mer unerhållning än vad exempelvis Ruben Östlund filmen “The Square” gjorde. Något mästerverk utvecklades aldrig filmen riktigt till. Men det var helt klart en lite annorlunda film som hade ett visst underhållningsvärde. Så en stark trea av fem möjliga i betyg tycker jag att filmen “Triangle of Sadness” kan vara värd.

NO END: THE STORY Of THE ARK

Christian Patrick är en kanadensare som bodde i Milano, Italien under året 2002. Där upptäckte han lite av en slump bandet The Ark och gick på en spelning med bandet. På spelningen träffade han The Arks gitarrist Martin Axén och vänskap utvecklades sedan åren igenom med hela bandet. Christian Patrick visste inte så mycket om bandet ifrån första början och allt eftersom vänskapen fördjupades så besökte ha dem på deras turnéer. Efter ett tag kläcktes idén att skriva en bok om The Ark. Bandets sångare Ola Salo nappade inte direkt på den idén, men när han och de andra i bandet tyckte att tiden kändes mogen så blev till slut resultatet boken “No End: The Story of The Ark”. Den boken kom jag över ett exemplar av på The Arks återföreningskonsert i somras. Som det hängivna The Ark fan jag är så ryckes jag omedelbart in i bandets intressanta historia. Första delen av boken fokuserade mycket på 90-talet då The Ark försökte att slå igenom i Växjö där de växte upp. Men tiden var fel då det då var andra musikgenres som som hade sin sotrhetstid just då. Så resan blev lång tills det att The Ark slutligen på 2000-talet slog igenom med debutalbumet “We are The Ark”. I boken får man sedan följa bandets olika eror och arbetet med alla deras 5 album. Man fick följa deras resa när deras popularitet växte och de slutligen blev folkära i Sverige för den bredare skaran i och med sin medverkan och vinst i Melodfestivalen. Och därefter också perioden då de släppte sitt allra sista album och sedan beslutade sig för att gå skilda vägar som band. För mig som varit ett The Ark fan sedan deras genombrott så kändes det lite som att läsa om soundtracktet till mitt eget liv. The Arks musik har jag växt upp med. Den har funnits där för mig både i ljusa och mörka stunder av mitt liv. Många gånger har deras fina budskap och texter inspirerat mig och format min tankar till det bättre. Därav blev läsningen av boken “No End: The Story of The Ark” väldigt personlig för mig. När vissa tidsperioder av The Arks karriär nämndes så kopplade jag det till var i mitt liv jag befann mig då osv. Men framför allt var det mycket intressant ta del av hur bandet formades och hur Ola Salos låttexter växte fram. Man fick även lite fördjupningar i budskapet som låg bakom många av låtarna. Samt så fick man även väldigt detaljerade beskrivningar vad visionen bakom varje album var. Boken är skriven på engelska vilket var lite av en utmaning för mig eftersom jag är van vid att läsa svenskspråkig litteratur. Men det engelska språket i boken var väldigt lättbegripligt. Så därav blev inte språket något problem. Christan Patrick skrev väldigt passionerat och kunnigt om bandet och att han inte är svensk gjorde det hela mer spännande. Då fick man man mer en bild ifrån en betraktare utifrån som ifrån början inte visste så mycket om The Ark.

Jag kan starkt rekommendera boken “No End: The Story of The Ark” för såväl inbitna The Ark fans som för de som ej är så insatta. Tycker man om läsning om hur ett band växer fram och även är nyfiken på hur ett koncept skapas så är det här verkligen rätt bok. Man får ett helt nytt helhetsintryck kring bandet The Ark när man har läst den här boken. Mitt betyg är en självklar femma av fem möjliga.