retard-messiah

Alla inlägg under februari 2017

Av Paul Karlsson - 24 februari 2017 14:02

THE GREAT WALL


Jag har varit och sett filmen "The Great Wall" på bio och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


I centrum står den medeltide, europeiske legosoldaten William (Matt Damon), som har sökt sig till kejsardömet Kina i jakt på hemligheten bakom krutet. Han tillfångatas av kinesiska soldater, men de får strax händerna fulla med okända angripare. Tack vare den skickliga befälhavaren Lin (Jing Tian) avstyrs attacken. Men soldaterna behöver hjälp, vilket får William att fundera över sina egna motiv.


Filmen har en del visuellt vackra och snyggt gjorda actionscener. Mat Damon är bra i huvudrollen. Det är en fröjd för ögat att se jättelika ödlelika aliens som går till attack emot kinesiska muren. Historien är en intressant teori om varför kinesiska muren kom till. Men dessvärre räcker inte detta. Filmens intrig är väldigt tunn och det finns för många ologiska luckor i den.


"The Great Wall" var ganska underhållande att se. Men det är fantasyfilm som lätt kommer glömmas bort i den stora uppsjö av filmer som gjorts inom denna genre. Filmen är inte direkt något nyskapande som tillför något till genren. Vill man se bra fantasy filmer så kan jag mer rekommendera Peter Jacksons Tolkien trilogier. En tvåa av fem möjliga får filmen "The Great Wall" av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 17 februari 2017 16:27

FIFTY SHADES DARKER


Efter mycket strul och regissörsbyte så har nu slutligen "Fifty Shades of Grey" uppföljaren "Fifty Shades Darker" blivit klar och haft premiär på bio. Jag har trots att den första filmen inte levde helt upp till förväntningarna sett uppföljaren. Om det blev en bättre film med en ny regissör ska ska jag snart berätta. Men först lite om handlingen.

När en sårad Christian Grey (Jamie Dornan) försöker att få Ana (Dakota Johnson) åter, ställer hon som motkrav att deras arrangemang ska se annorlunda ut den här gången. Just som de två sakteligen börjat hitta tillbaks till varandra dyker ett par tveksamma figurer från Christians förflutna upp, fullt inställda på att sabotera deras planer på en gemensam framtid.


Jamie Dornans träaktiga skådespeleri får man tyvärr ha överseende med. Och han är inte fullt lika dålig skådis som i första filmen. Lite känns det som att han har växt in i rollen. Sedan att karaktären Christian Grey är väldigt stereotypt skriven är inget han kan rå för. Man får istället fokusera på hur hans kemi till sin betydligt mer begåvade motspelerska Dakota Johnson är. Och beträffande den saken har det utvecklats. De har kemi tillsammans. Man känner deras erotiska dragningskraft till varandra lika starkt som i boken. Och sexscenerna har mer passion att bjuda på. Riktigt lika snuskigt som i böckerna blir det aldrig. Inga grafiska och avslöjade scener nedanför midjan som kanske fluktare ser fram emot. Inte vad man kan notera utan en fjärrkontroll att frysa scenerna med i alla fall. Men däremot har fler av sexscenerna ifrån boken kommit med denna gång. Så det är en sak som gör att filmen faktiskt är lite bättre än sin föregångare. Första filmen förlorade nämligen en massa på just de nerklippta sexscenerna och att vissa av dessa scener ifrån boken hade hoppats över helt. Men gällande den varan blir ingen besviken.


Till min stora glädje så fanns scenen ifrån boken där Anastasia är med Christian på en välgörenhetsgala som hans familj håller. Detta med silverfärgade knipkulor uppkörda på ett intimt ställe. Den scenen minns jag starkast ifrån boken och har därmed sett fram emot just det scenariot i filmatiseringen. Det var med andra ord något talade till filmens fördel.


Utöver det redan nämnda som var positivt så fanns det även lite mer intrig mellan sexscenerna än förra gången. Några yttre hot mot Christians och Anas relation. Bland dessa hot får man bland annat äntligen möta karaktären som Anastasia kallar för Mrs. Robinson. Kvinnan som har format Christian Grey till den dominanta person han är. Jag såg Angelina Jolie som den karaktären framför mig då jag läste boken. Men det funkade väldigt bara med Kim Basinger i den rollen. Hon är precis som Angelina en gammal avdankad sexsymbol och föredetting. Det är precis så jag upplevde karaktären i boken och den känslan förmedlar Kim Basinger precis lika bra som Angelina Jolie hade gjort det.

 

Nu till det negativa. Karaktärerna är väldigt stereotypa även i uppföljaren. Christian Grey är det manliga odjuret som ska tämjas av skönheten för att bli snällare och mer medgörlig. I det här fallet genom att föredra hederligt vanligt vaniljsex istället för dominerande S/M och Bondage. Karaktären Anastasia Steele har förvisso mer skinn på näsan denna gång vilket gör att det hela blir mer intressant. Men minuset är att det man får veta om Christian Greys bakgrund som har format honom hamnar i skymundan. Så är inte fallet i boken. I filmen blir det mer som lite hobbypsykologi och ingen skrapning på djupet vilket leder till att Grey karaktären fortsätter att kännas lika ytlig som i första filmen.


Men över lag är detta en sevärd film. Det levereras mycket sex och upptrappning till sexscener som mellanspel. Lite mer humor finns det än förra gången och allt är inte lika gravallvarligt. Men något mästerverk blir det aldrig. Bara en charmig historia som faktiskt är ganska romantisk mellan allt det sexuella trånandet. Filmens ungefär 2 timmar långa speltid blev aldrig tråkig. Och filmen kan starkt rekommenderas för den som vill att orden "Red Room" ska få en annan innebörd än i kultserien "Twin Peaks".
En trea av fem möjliga ger jag filmen "Fifty Shades Darker" i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 3 februari 2017 16:23

LA LA LAND


14 Oscarsstatyetter har filmmusikalen "La La Land" blivit nominerad till. Det är rekord. Inte ens "Sagan om Konungens Återkomst" eller "Titanic" har kommit upp i det antalet nomineringar. Är filmen värd dessa utmärkelser då? Det ska jag berätta nu med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.


Jazzpianisten Sebastian (Ryan Gosling) och den aspirerande skådespelerskan Mia (Emma Stone) blir förälskade men ju mer framgångsrika de blir, desto svårare blir det att hålla kärleken vid liv.


Fjorton nomineringar är lite att ta i. Det finns en del minnesvärda sångnummer. Den vackra rödhåriga skönheten Emma Stone levererar charmerande utstrålning som den aspirerande skådespelerskan Mia. Stones uttrycksfulla, stora ögon och de känslor man kan avläsa bara genom att titta in i dem gör att man tar henne på allvar. Det är Emma Stone som är den starkast lysande stjärnan i denna smått charmiga dramamusikal. Ryan Gosling är också bra som hennes motspelare. De båda har kemi tillsammans och det är roligt att se dem tillsammans då de dansar omkring i glada musikalnummer eller grälar när det inte är glatt och musikaliskt.


Som musikal har jag sett bättre. "Moilin Rouge" exempelvis. Eller "Les Miserables" och "Sweeney Todd"är mer i min smak. Jazz är en musikgenre som inte går hem jättemycket hos mig. Men filmen har sina ljusa stunder ändå och Emma Stone sjunger ljuvligt. Det är lätt att bli förälskad i henne. Hon är så söt och charmig. Har dessutom väldigt lysande och vackert eldrött hår som går hem hos mig som är svag för rödhåriga kvinnor. Hon är dessutom begåvad ut i fingerspetsarna då hon verkligen får briljera. Man kan därför förstå att Jim Carrey blivit smått förälskad i henne och har spelat in en smått creapy kärlekshyllning till henne på Youtube. Det enda problemet med filmen är att den är för lång. Annars är den en visuell fröjd för både ögonen och öronen. Jag blev lite överraskad också över att filmen faktiskt utspelar sig nutidens Los Angeles. Jag trodde att det med tanke på alla nomineringar var en film om Jazzens födelse. Det brukar vara historiska filmer som blir lovordade och nomineras till en massa Oscars. Men just att filmen utspelar sig i nutid gör även alla sångnummer moderna och det förekommer faktiskt en del gamla välkända 80-tals klassiker som bandet som Ryan Goslings pianist spelar i levererar.


Jag kan rekommendera den smått charmiga musikalen "La La Land". Den är som sagt inte värd det stora antalet Oscarsnomineringar. Men Emma Stone är fin att titta på och man njuter av hennes sång. Det hade kanske dock varit mer sång ifrån huvudkaraktärerna om båda huvudkaraktärerna hade försökt blir berömda sångare istället för skådespelerska och jazzpianist. Men en stark trea tycker att filmen kan vara värd att få av mig i betyg av fem möjliga.

 

 

 


Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se