HAMMARSKJÖLD

Jag har nu varit på mitt sista biobesök för det här året. Filmen som avslutade bioåret för mig blev den svenska storfilmen “Hammarskjöld”. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

1961 har Dag Hammarskjöld (Mikael Persbrandt) ett år kvar på sin post som FN:s Generalsekreterare. Därefter ska han flytta till sitt hus på Österlen och den efterlängtade friheten. Men samtidigt rasar det kalla kriget för fullt, och brännpunkten ligger i Kongo. Dag Hammarskjöld tar på sig uppdraget att mäkla fred och enighet i landet. Ett omöjligt uppdrag, enligt många. Ett självmordsuppdrag, enligt andra.

Att göra en ett personporträtt av Dag Hammarskjöld kan tyckas vara en stor utmaning eftersom han var väldigt privat och så mycket av hans liv vid sidan om hans politiska karriär inte direkt nådde offentlighetens djup. Mycket kring vem Hammarskjöld var bygger därför på spekulationer. Så som tittare på filmen ska man nog ta en del av detaljerna kring vem han var privat med en nypa salt. Exempelvis antydningen som filmen ger om att han var homosexuell är inget som är bekräftat. Det är bara antaganden. Personligen tyckte jag att just den delen av historien var klädsam för filmen. Den skänkte lite karaktär åt personen Hammarskjöld så att det skrapades lite innanför ytan på hans personlighet. Sedan kan man ju tycka vad man vill om att saker som inte är bekräftade fakta läggs till om en verklig person som har levt. Men jag tyckte att den lilla kärlekshistorien var fin och passade in bra i den här filmens helhet. Dag Hammarskjölds personliga liv var ju inte heller huvudfokuset i filmen. Mest fokuserades det på hans politiska karriär som FN-General under Kongo-krisen. Så i det stora hela tycker jag att de har fått med vad som behövs för att skildra vem Dag Hammarskjöld var. Filmen blir med andra ord lite som verkligheten ser ut. Vi får veta mycket om Dag Hammarskjölds arbete men det snuddas bara vid på ytan kring vem han egentligen var eftersom så mycket fakta kring vem han var inte finns.

Mikael Persbrandt gör ett bra jobb och levererar ett varmt och fint porträtt av Dag Hammarskjöld. Det här är helt klart en av hans bästa rollprestationer där han verkligen får skina och Guldbagge nästa år skulle jag bli mycket förvånad om han inte får. Mitt betyg till filmen “Hammarskjöld” är en fyra av fem möjliga.

AQUAMAN AND THE LOST KINGDOM

Efter en strulig produktion och förlängd väntan på grund av olika anledningar så har nu äntligen storfilmen “Aquaman and The Lost Kingdom” fått en premiär. Den har varit i hemska blåsväder med motvind. Håller den måttet och lever upp till sin föregångare undrar ni. Det ska jag snart berätta. Men först lite om filmens handling.

Black Manta (Yahya Abdul-Mateen II) kräver hämnd för sin fars död, och efter att tidigare ha misslyckats med att besegra Aquaman (Jason Momoa) gör han nu allt för att uppnå sitt mål. Starkare än någonsin, med kraften från den mytiska Black Trident släpper han lös en uråldrig och ondskefull kraft. Aquaman vänder sig till sin fängslade bror Orm (Patrick Wilson), den förra kungen av Atlantis, och skapar en oväntad allians. Tillsammans måste de lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att skydda sitt rike - och världen - från total förstörelse.

Mycket spekulationer har skett kring varför uppföljaren till storfilmen “Aquaman” ifrån 2018 har fått dröja så länge. Först var det att de ville ha ett premiärdatum där det inte konkurrerades med en massa andra storfilmer inom samma genre. Därefter kom en pandemi. Efter det hamnade en av filmens skådisar i rättsligt blåsväder och borde ersättas av en annan person bättre lämpad för filmens viktiga kvinnliga roll. Sedan kom en lång Hollywood strejk. Denna stormiga väg till biopubliken + att DC Comics storsatsningar har gått allt sämre för varje film. Detta har inte precis ökat oddsen för “Aquaman and The Lost Kingdom”. Trots att superhjältefilmer av den här kalibern har genomgått en evolution och inte förväntas vara det de var 2018 så tyckte jag att det var befriande att kasta sig in i det här universumet igen och det hela såg ut som man förväntade sig. James Wan som var skaparen till den första filmen överraskade med att ge oss något spännande i varje ny bildruta. Det upplägget har han kvar trots att vi vet denna gång vad dessa överraskningar kan väntas innehålla. Vad som är ett nytt och spännande begrepp för just den här filmen är alliansen som Aquaman bygger upp med sin numera fängslade bror Orm. Brodern och tillika den före detta regerande kungen av Atlantis befrias för att hjälpa Aquaman som nuvarande kung i kampen emot hämnaren Black Manta. Alltså får vi stifta bekantskap med förra filmens skurk en gång till. Men nu är han ännu mäktigare med det dödliga vapnet Black Trident. Detta är ett upplägg jag känner att håller för en hel film.

Det finns alltså inga svagheter i manuset. Ett nytt element i storyn är att Aquaman nu har blivit pappa samtidigt som han ska styra riket Atlantis som kung. Jobbet som kung visar sig vara tråkigare än väntat. Så han hänger hellre med sin son på torra land och är kung mer när det passar honom. Så långt är allt bra, Men nu kommer vi till den punkt som inte funkar så bra och det är aktrisen Amber Heard som sjöprinsessan Mera som Aquaman fått sitt barn med. Momoa och Heard saknar kemi tillsammans. Amber Heard borde ha blivit utbytt. Hon fungerar kanske relativt bra i de scener där action utlovas. Men i mer känslosamma kärleksscener har hon inte mer utstrålning och inlevelse än de undervattensvarelser som man får stifta bekantskap under havsytan där riket Atlantis existerar. Under filmens gång dyker bland annat en gullig bläckfisk upp som sidekick till Aquaman. Den bläckfisken har 10 gånger mer utstrålning än vad Amber Heard har. Att Heard inte är utbytt är ett mysterium för mig. Men den biten fick man bara svälja med tanken i bakhuvudet att Warner Brothers har haft god tid på sig att hitta en ersättare för den rollen, men istället har de fokuserat på andra saker vad det nu kan vara. Mycket har nog hamnat på klippbordet, men jag anser inte att det har drabbat handlingen på något vis. I sin helhet märker man inte av den kris som har drabbat filmen. Det är bara kvinnan i Aquamans liv som borde bytas ut emot en mer begåvad talang.

Jason Momoa är förstås inte helt ensam. Patrick Wilson som hans bror Orm levererar bra. Deras återuppbyggande av sin broderrelation är underhållande att följa. Gamla bekantskaper som Nicole Kidman, vår svenska stolthet Dolph Lundgren och Temuera Morrison återkommer I sina minnesvärda roller. Allt är med andra ord på topp. Willem Dafoe som karaktären Vulko hade jag förstås velat ha med även denna gång men han omnämndes bara. Slutligen så får vi får ta del av den undervattensvärld vi upplevde i förra filmen. Förvisso med en inte allt för bra CGI teknik. Men den funkade bra i 3D i en bra biosalong. Sammanfattningsvis så blev inte filmen “Aquaman and The Lost Kingdom” den katastrof den kunde har blivit. Det blev istället en film om att bygga familjära broar och brödraskap för att i slutändan vinna något på det. Man ser fram emot en tredje film om kungen av Atlantis. Men vi får se vad framtiden utvisar. Jag vill i alla fall ha mer och mitt betyg är 4/5.

WONKA

Efter den framgång som uppnåddes med Tim Burtons filmversion av Roald Dahls litterära klassiker "Charlie and the Chocolate Factory" så kommer nu en filmen “Wonka” som fokuserar på tiden innan boken och Burtons filmatisering tar vid. Denna gång med Timothée Chalamet i titelrollen. Om denna filmidé fick ett lyckat slutresultat ska jag nu berätta eftersom jag har varit på bio och sett filmen “Wonka”. Men först lite om handlingen.

Filmen "Wonka" är baserad på den extraordinära karaktären från "Charlie and the Chocolate Factory", Roald Dahls mest ikoniska barnbok och en av de mest sålda barnböckerna genom tiderna. Filmen berättar den underbara historien om hur världens största uppfinnare, magiker och chokladmakare blev den älskade Willy Wonka (Timothée Chalamet) vi känner till idag.

Året 1971 kom filmen “Willy Wonka & the Chocolate Factory” ut. Där spelade Gene Wilder den ikoniska chokladtillverkaren. År 2005 gjorde Tim Burton en bättre version med titeln "Charlie and the Chocolate Factory” där Johnny Depp gjorde en betydligt bättre och mer underlig och excentrisk Willy Wonka. Nu när “Dune” skådisen Timothée Chalamet fått uppdraget att axla rollen så blir det mer återhållsamt. Karaktären framstår som en mer normal och städad version. Krutet sparas det dock inte på när Timothée Chalamet sätter färg på karaktären. Med en hatt fylld av magiskt innehåll i form av drömmar och ambitioner så vill vår nya Wonka sprida glädje i en fiktiv stad som har tydliga influenser av Paris och London. Många av hans drömmar gestaltas i färgsprakande musikalnummer som på sina ställen kan tyckas ha lite mycket överanvändande av CGI. Inget som stör filmen i allmänhet eftersom det ger filmen i sin helhet lite karaktär.

Wonkas drömmar försöker en konkurrerande trio av elaksinnade godistillverkare att sätta stopp för. På sin sida har Wonka fattiga arbetare och en föräldralös flicka. Flickan Noodle (Calah Lane) och Willy Wonka får slåss lite emot systemet i det lilla samhället för att ta sig ur fattigdomens grymhet och sedan sätta igång att sprida sin glädje i form av chokladpraliner. Den oscarsbelönade talangen Olivia Colman spelar en elak hotellägare som gör allt för att förpesta livet för Wonka och hans vänner. Rowan Atkinson som vi alla känner mer som Mr. Bean i andra sammanhang spelar en elak hantlangare till de stygga godistillverkarna. Det här är en familjefilm och därav kan själva storyn ibland kännas lite simpel och förutsägbar. Köper man detta och sväljer musikalen med sitt chokladindränkta och okomplicerade berättande så skapas en fin helhet. Estetiskt så gillar jag den värld Tim Burton skapade mer och dessutom tyckte jag att Johnny Depps Willy Wonka och de Michael Jackson karaktärsdrag som Depp gav honom tilltalade mig mer. Chalamet ger som sagt bara en lite mer jordnära och normal version av karaktären. Mer sång och dans får man förstås vilket överraskade mig eftersom det i Tim Burtons version bara fanns sådant då Oompa-Loompierna dök upp. Chalamet visar dock att han kan mer än att bli jagad av sandmaskar i öknen som är det element man har sett hon utforska i filmen “Dune”.

Hugh Grant som filmens enda Oompa-Loompa är också underhållande att se och det är kul att bevittna den klassiska Oompa-Loompa låten sjungen och framförd av Grant. Sammanfattningsvis så blir det så färgsprakande och magiskt som man hade kunnat föreställa sig. Med ett lekfullt sinne och med kärlek till choklad kan nog barn som vuxna uppskatta filmen “Wonka”. Den har en sensmoral som bygger på att man med vänskap, kärlek och vänner kan leva ut sina drömmar. Varken Gene Wilder eller Timothée Chalamet lyckas att överträffa Johnny Depps Willy Wonka gestaltning, men ett charmigt helhetsintryck får man. Så där av är mitt betyg till filmen “Wonka” en stark fyra av fem möjliga.

NAPOLEON

Giganten Ridley Scott har nu gett sig i kast med att göra en film om den historiska personen Napoleon Bonapartes liv. Många så väl positiva som negativa historier har berättats om den historiska gestalten med den uppseendeväckande, trekantiga hatten. Om historien är tillräckligt intressant för en film ska jag utröna nu. Jag har nämligen varit och sett filmen “Napoleon” på bio. Så nu ska ni få läsa vad jag tyckte. Men först lite kort om handlingen.

Vi får följa den franska kejsaren Napoleon Bonapartes (Joaquin Phoenix) snabba, hänsynslösa klättring till makten genom hans komplicerade förhållande till sin stora kärlek, Josephine (Vanessa Kirby).

Som överbefälhavare för den franska militärmakten härskade Napoleon Bonparte över större delen av västra och centrala Europa. I några år tog han också över makten i Egypten. Efter misslyckade fälttåg mot Ryssland försvagades Napoleons position. Detta ledde så småningom till ett slutgiltigt nederlag vid slaget vid Waterloo och blev hans fall. Efter att Napoleon förlorade slaget vid Waterloo blev han förvisad till en liten ö mitt ute i Atlanten med namnet Sankta Helena där han dog 6 år senare. Många historier har berättats om Napoleon genom åren. Ibland hyllas han som nationalhjälte men vissa såg honom som en tyrann skyldig till flera människors död.

Vad Ridley Scotts film beträffar så levererar skådespelaren Joaquin Phoenix bra i den titelroll han har blivit tilldelad. Vad man sedan har för åsikt om Napoleon är en annan femma. Som historisk person var han även känd för sina kärleksbrev till sin älskade Josephine som han hade en minst sagt udda och komplicerad kärlekshistoria med. De var gifta, men inte så kompatibla så att Josephine kunde ge Napoleon en tronarvinge. Detta i sig var ett problem. Men detta förminskade inte Napoleons kärlek till Josephine. Vanessa Kirby har fått det ärofyllda uppdraget att gestalta Josephine vilket hon gör med bravur. Som åskådare skulle man likt en drönare diskret vilja smyga omkring i hemlighet och se vad som pågick innanför de kungliga palatsens väggar då ingen annan såg på. Oscarsnomineringar råder det inga tvivel om att både Joaquin Phoenix och Vanessa Kirby kommer att få för sina begåvade prestationer. Vad jag tycker är lite märkligt att bevittna är Napoleons tafatta försök till älskog vårdslöst och bakifrån. Det ser inte ut som att Josephine har någon som helst njutning och följden är att hon tar sig an andra älskare. Napoleons svartsjuka och dessutom anklagelser emot Josephine för att hon inte blir gravid ger mig en del avsmak när jag ser filmen. Den typen av kvinnosyn medveten eller ej gillar inte jag.

Sammanfattningsvis så är det en intressant film man får. Fokuset ligger som sagt på Napoleons och Josephines mystiska relation som man bara helt enkelt får köpa med hull och hår. Napoleon själv sympatiserar man inte för. Min historiska kunskaper kring vad som i filmen var korrekt sviktar en del. Jag kommer på mig själv i vissa stunder med att jag sitter och lite väntar på att Napoleon ska misslyckas så att det blir fred och mindre dödade människor. Inledningsscenen då man får bevittna den historiska personen Marie-Antoinette avrättas med giljotin är någon som sätter prägel på hur samhället såg ut då och vilken ton filmen kommer att få. Det här är ett storslaget äventyr som till viss del levererar det man vill ha. Men jag anser att Ridley Scott har levererat bättre filmer genom åren och här gör han inte det med flaggan i topp trots att Joaquin Phoenix bär upp lustig hatt och militära kläder från den tidsepoken med elegans. Mitt betyg stannar på godkänt. Alltså får filmen “Napoleon” en svag trea av fem möjliga av mig i betyg.

PRISCILLA

Regissören Sofia Coppola har tagit sig an ikonen Priscilla Presleys historia och försökt sig på att skildra berättelsen genom Priscillas ögon. Jag har varit på bio och sett filmen som har fått namnet “Priscilla”. Jag ska strax berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Tonårsflickan Priscilla Beaulieu (Cailee Spaeny) blir förälskad i Elvis Presley (Jacob Elordi), mannen som redan är en enorm rock-and-roll-superstjärna men som privat visar sig vara någon helt annan. Genom Priscillas ögon skildras parets turbulenta kärlekshistoria.

Det finns en bok som heter "Elvis and Me" och är skriven av Priscilla Presley och Sandra Harmon. Jag har själv inte läst den boken. Men den sägs återberätta historien om hur Priscilla och Elvis träffades, blev ett par och skaffade dottern Lisa Marie Presley. Boken sägs vara grundmaterialet till filmen "Priscilla" som jag har varit och sett. Året 2022 kom det en film som hette "Elvis" som mer fokuserade på managern Tom Parker som var den som lurade Elvis och höll honom tillbaka. Det sägs även att denna manager försåg honom med de drogpreparat som drog in Elvis i ett missbruk. I filmen "Priscilla" får vi istället se allt ur Priscilla Presleys ögon. Hennes eviga väntan på kärlek och bekräftelse ifrån Elvis. Hennes väntande på att han skulle komma hem ifrån filminspelningar. Hon fick godtroget sitta hemma och bevittna all mediacirkus runt rocklegenden och ta del av rykten om kvinnor runt honom. Detta medan hon lite svartsjukt längtade efter att mer publikt bli en del av hans liv.

Dottern Lisa Marie sägs ha velat stoppa denna film. Men Priscilla själv står med som producent. Så hon ville helt klart ge ljus åt sitt perspektiv. Filmen svartmålar inte någon. Men det är en lite oskön jargong Elvis Presley har emot Priscilla då han väl är hemma. Till slut gifter de sig och lite i skymundan blir Priscilla en publik ikon vid Elvis sida. Men mer än så får vi inte ta del av i filmen. Historien fokuseras på tiden innan Priscilla och Elvis går skilda vägar. Det vi andra sedan fått veta om att Priscilla Presley sedan medverkade i serier som “Dallas” och "Melrose Place” är en historia som tar vid senare efter filmens slut. Likaså “Den Nakna Pistolen” filmerna som hon var med i.

Om man summerar det hela så har regissören Sofia Coppola som kvinnlig regissör fångat upp hur det kunde vara att vara en kvinna under den tidsepok som var Elvis storhetstid. Den för mig okända skådespelerskan Cailee Spaeny får skina i rollen som Priscilla Presley. Hon plockar upp skörheten hos en ung kvinna som vill mer med sitt liv än vänta på sin make i hemmamiljö. Det är härligt att se henne till slut utvecklas och stå upp för sig själv. Jacob Elordi som fått äran att spela Elvis denna gång gör en varm och kärleksfull gestaltning av ikonen. Men det växer fram nyanser hos karaktären som inte är så störtsköna då han glider mer och mer in i sitt pillermissbruk. Priscilla känns som den verkliga och mer jordnära personen i det här dramat som ger kontrast åt den fejkvärld Elvis Presley levde i. De bådas scener tillsammans blomstrar av kemi och är det som skänker den här filmen nyanser.

Jag kan mycket väl tänka mig att denna film kommer att bli Oscarsnominerad när tiden är inne. Golden Globe galan verkar redan har fått upp intresset för filmen vilket jag kan förstå. Det här är en fin biografisk film om två personer som är olika och ibland vill olika saker med sina liv. Men det är ingen musikfilm. Elvis Presley får skina mer i andra sammanhang. För i den här filmen var det Priscilla Presleys tur att få fokus. Jag tycker att filmen levererar ett fint porträtt av ett väldigt omtalat kändispar och det görs med värme och kärlek utan att i för hög grad glorifiera någon. En femma av fem möjliga får filmen “Priscilla” av mig i betyg.

ETT SISTA RACE

Julens stora svenska komedi är racingkomedin “Ett Sista Race”. David Hellenius och en massa andra stora namn är involverade i denna skrattfest som vi i år får njuta av när tomten har druckit upp all glögg och man lämnar det familjära för att sätta sig i en bekväm stol i en biosalong. Jag har varit och sett filmen och ska med denna recension berätta vad min åsikt om filmen är. Men först lite om handlingen.

Streetracing-legenden Dennis (David Hellenius) som levt hela sitt liv på fel sida om lagen har nu bestämt sig för att börja leva det ansvarsfulla och stilla livet. Något som snart bryts upp när Dennis får reda på att hans dotter Hanna (Elsa Öhrn) ska delta i ett race med sin nya kille Charlie (Malte Gårdinger). För att stoppa Hanna beger sig Dennis och hans ex-fru Tove (Malin Åkerman) ut på en resa för att hämta hem dottern. Det är början på ett hisnande sista race med fart, fläkt och höga varvtal genom Sverige.

När det har tittats på Kalle Anka och Tomten har delat ut sina julklappar så vaknar man upp dagen efter och ser fram emot vad biografen har att erbjuda i biomörkret. I år levereras det bland annat svensk humor när fartfylld speedracing i vårt avlånga land ska utföras på vita duken. Medverkar gör David Hellenius, Malin Åkerman, Johan Glans, Johan Ulvesson och Peter Dalle för att nämna några namn som samarbetar i denna produktion för att skapa komisk timing.

Resultatet är en slags Göta Kanal-film på hjul istället för i vatten, men absolut inte i negativ bemärkelse. Mallar fylls till pricka i denna humoristiska film och mycket kan ibland kännas förutsägbart. Det finns dock många stunder under resans gång då man faktiskt blir riktigt underhållen. Det sparas absolut inte på minnesvärda oneliners och det haglar av absurda situationer som våra karaktärer dyker upp i.

Karaktärsurvalet är välskrivet. Mycket humor står radarparet Ulvesson och Dalle för som det äldre gubbparet som ger sig ut i racet. Deras Thelma & Louise doftande relation är mycket underhållande och fin. I fokus står David Hellenius och Malin Åkermans karaktärer, men det är faktiskt de runt omkring som roar mest. Johan Glans som en excentrisk elbilförespråkare ger många skratt. Samt Jonas Karlssons karaktär som är rivalen som tävlar emot David Hellenius karaktär är kul i en väldigt macho roll. Karlssons sidekick Ola Forssmed fick mig även att skratta många gånger. Likaså Måns Nathanaelson är mycket kul som pojkvännen till Malin Åkermans rollfigur.

Alla dessa karaktärer är väldigt samspelta. Hellenius och Åkerman som det på sätt och vis hintas om att är filmens kärlekspar lämnar som sagt över stafettpinnen en hel del till de andra i teamet vilket ger ett bra helhetsintryck. Där av sväljer man lite att man kan gissa sig till via upplägget hur det eventuellt kommer att sluta. Mina skrattmuskler fick tränas från början till slut. Man fick även njuta av en hel del fina svenska miljöer filmade ur effektivt exponerande kameravinklar. Så jag kan inte annat än att ge filmen godkänt. Blev du besviken på de julklappar tomten hade i sin säck så kan du få skratta i lite mindre än två timmar. En starkt trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Ett Sista Race”. Fartfyllt och humoristiskt blir det för den som inte analyserar för djupt.