THE NORTHMAN

Den minst sagt egensinnige regissören Robert Eggers har givit sig in vikingagenren och skapat filmen “The Northman” som jag nu har varit och sett på bio. Så jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Under 900-talet på Island så ser prins Amleth (Alexander Skarsgård) sin far kung Aurvandil (Ethan Hawke) återvända hem. Allt är kortvarigt frid och fröjd tills rivalen Fjölnir (Claes Bang) överraskar kungen och dräper honom framför Amleths ögon. Fjölnir tar drottningen Gudrun (Nicole Kidman) till sin brud och tar över riket medan den nordiska prinsen växer upp i exil och tränar upp sig inför sitt öde att hämnas på de som dödade hans far. Amleth får sedan en vision av en häxa (Björk) om när tiden är inne för att fullfölja sitt öde. Men vägen dit är lång och blodig. Hans öde sammanflätas med den unga kvinnan Olgas (Anya Taylor-Joy) och känslor uppstår. Amleth har därmed ett vägskäl framför sig. Vilket begär ska han följa? Kärlek eller hämnd?

Att säga att jag är ett stort fan av regissören Robert Eggers vore en stor lögn. Jag har sett båda hans föregående succéfilmer “The Witch” och “The Lighthouse”. De var båda visuellt vackra, men dessvärre händelselösa och tråkiga filmer. Så jag var lite kritisk till valet av regissör. Han hade uppenbart mer konstnärliga ambitioner än att berätta ett spännande händelseförlopp i sina föregående filmer. Men i det här fallet med “The Northman” har han hittat en bra balans i sin vision. Projektet har varit på gång sedan Alexander Skarsgårds stora genombrott som vampyren Eric Northman i tv-serien “True Blood”, Till en början var filmen känd som det projekt där vi skulle få se Alexander och hans lillebror Bill Skarsgård i samma film. Till Bills stora sorg blev det inte så för att han inte hade något utrymme i kalendern när inspelningarna väl drog igång. Däremot fick den svenska skådespelare Gustav Lindh en stor roll i filmen vilket också var spännande att ta del av. Robert Eggers tonar ner den konstnärliga visionen och gör filmen till en fartfylld och blodig hämndhistoria i vikingamiljö. På den fronten lyckas han bra. Det är en väldigt mörk historia där det inte är sparsamt på blodiga scener. Men han väver även in det konstnärliga och visuellt vackra där det passar. Mest kommer de ingredienserna in då Alexander Skarsgårds karaktär får visioner och drömmar. Dessa scener består mest av visioner av det efterlängtade inträdet innanför Valhallas portar. Samt dyker Oden upp i någon drömsekvens och korpar är filmen fylld med under många tillfällen under filmens gång. En specifikt vacker scen är när Valhallas portar uppenbarar sig på himmelen och de med häst springer upp till portarna för att nå fram till Valhalla. Men utöver detta visuellt vackra är det som sagt en blodig historia. Barbariska vikingar som slåss och dräper varandra på löpande band. Karaktären som Alexander Skarsgård spelar är uppenbart inspirerad av Shakespeares Hamlet. Till och med namnet på karaktären är en referens till namnet Hamlet. Skarsgård får verkligen skina i rollen. Han får visa sin djuriska och våldsamma sida samtidigt som han får visa sig skör och kärleksfull då han träffar kärleken under resans gång. Vid sidan om honom får stjärnskottet Anya Taylor-Joy glänsa och hon har verkligen kemi tillsammans med Alexander Skarsgård i de scener de har tillsammans. Glänsa får även Gustav Lindh göra i den viktiga biroll han har blivit tilldelad. Samt Nicole Kidman är kul att se i en mörk roll. Willem Dafoe och Björk skymtar dessutom förbi i några mindre men minnesvärda roller.

Sammanfattningsvis är filmen väldigt blodig och inget för de känsliga tittarna. Samtidigt som den är riktigt snyggt gjord. Jag gillade även att det inte bara rakt igenom är en vikingafilm. Att man får lite ingredienser av nordisk mytologi och de gudar som dyrkades av vikingarna gör det hela extra spännande. Att det finns lite utrymme för kärlek i filmen är också positivt. Robert Eggerts har med filmen “The Northman” för första gången imponerat på mig med en välbalanserad helhet. Och han har inte imponerat lite på mig heller. En femma av fem möjliga är mitt betyg till filmen.

JOSAS BOK

År 2019 sändes den gripande och omtalade dokumentären “Josefin Nilsson - Älska mig för den jag är”. Där får man träffa artisten/skådespelerskan Josefin Nilssons syster Marie Nilsson Lind. Man får ta del av hennes berättelse där det lyfts fram bland annat att en känd svensk skådespelare har orsakat Josefins tragiska död. En sak som har förts bakom ljuset, men sedan har lyfts fram i efterhand. I dokumentären fick man veta att Josefin började att skriva på en bok. Hennes syster Marie lovade henne att skriva klart boket. Resultatet blev boken “Josas Bok”. Den boken har jag nu läst och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om bokens handling.

"Josas Bok" är boken om ­systrarna Josefin och Marie Nilsson. Från barndomens Gotland till artistlivet i Stockholm, från den berusande glädjen i att stå på scen, till tystnaden efteråt när strålkastarna slocknat och publiken gått hem. Marie Nilsson Lind berättar om sin syster artisten och skådespelerskan Josefin. I boken som Marie lovade Josefin att skriva alldeles innan Josa gick bort, blott 46 år gammal, skriver hon om systerskap och konstnärskap, glädje, sorg och kärleken till livet och scenen. Men också om hur man klarar av att gå vidare efter att ha förlorat sin själsfrände.

När jag såg SVT-dokumentären “Josefin Nilsson - Älska mig för den jag är” så blev jag väldigt tagen. Min bild av Josefin var den glada och spralliga tjejen som var frontpersonen för den gotländska tjejgruppen Ainbusk Singers. Jag hade även charmats av hennes skönhet, energi och talang i Hannes Holm filmen “Adam & Eva”. Men att hon hade ett sådant mörkt liv då strålkastarna var släckta hade jag ingen aning om. Inte heller att den där välkända skådespelare hade bedrivit härskarteknik emot Josa sedan tidigt in i deras relation. I boken får man följa hela hennes resa. Till stora delar är det berättat ur hennes syster Maries kärleksfulla och ärliga perspektiv. Josefin både hyllas och beskrivs utan att förskönas. Det är alltså en ärlig historia ifrån den som kände henne bäst. Samtidigt är det även Josefins historia eftersom det är hennes gamla anteckningar som skulle ha blivit hennes egna bok som finns med. Där sparas det ej på detaljer. Hon berättar detaljerat hur elak en viss dramatenskådespelare var. Han kunde ringa henne och berätta hur mycket han längtade efter henne, för att sedan när de träffades berätta hur ful hon var, kalla henne för väldigt grova saker och trycka ner henne så mycket han bara kunde. Detta för att han själv hade mindervärdeskomplex.

När jag läste detta blev jag ledsen. Jag förstod inte hur man kan behandla en så go tjej som Josa på de sättet. Hon var levnadsglad och pratade hela tiden om att det ljus hon hade. Det skulle inte han få komma åt. Men till slut lyckades han att bryta ner henne. Hon blev misstänksam och paranoid till slut. Ingen visste vad Josefin gick igenom eller blundade de av rädsla. Men nu har hon fått sin upprättelse när det var försent. Denna berättelse ramar Marie in med att dra sin historia kring hädelserna. Hon berättar om hur hon har mått som åskådare och som en del av Josas liv och uppväxt. De stod varandra nära och skapade musik tillsammans. Maries kriser inom psykvård med självskadebeteende, självmordstankar osv var minst lika gripande att ta del av.

“Josas Bok” är tung läsning. Men det är läsning som behövs. Det är en berättelse om att lyckas leva vidare trots att livet är fyllt av mörker och trots att man har mist sin själsfrände. Men det är lika mycket en bok om systerskap och skaparglädje inom musiken. På sina egna vitt skilda sätt så är Josefin och Marie två supertuffa kvinnor värda att beundra. Deras historia kan inspirera kvinnor i en liknande situation att våga förändra sina destruktiva liv innan det är försent. Samt kan historien inspirera anhöriga till att agera innan det är för sent. Jag kan starkt rekommendera boken “Josas Bok”. Läs den! Den behövs. En stark femma av fem möjliga är mitt självklara betyg till denna fina och gripande bok.

SONIC THE HEDGEHOG 2

År 2020 blev det år vi aldrig kommer att glömma. Året då filmindustrin låg nere pga av coronapandemin. Men precis innan hann live-action versionen av Sega-spelet “Sonic The Hedgehog” ha premiär. Man satsade på ett säkert kort att ha Jim Carrey i en excentrisk roll som skurken Dr. Robotnik, vilket visade sig ge resultat. Filmen gjorde succé och låg kvar på biotoppen efter pandemins början då inga fler riktigt stora blockbuster filmer kom. Nu har uppföljaren “Sonic The Hedgehog 2” haft premiär och jag har varit och sett den. Jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Efter att ha bosatt sig i Green Hills, är Sonic (Ben Schwartz) ivrig att bevisa att han har det som krävs för att bli en sann hjälte. Hans chans kommer när Dr. Robotnik (Jim Carrey) återvänder, denna gång med en ny partner, Knuckles (Idris Elba), på jakt efter en smaragd som har makten att förgöra civilisationer. Sonic slår sig ihop med sin egen sidekick, Tails (Colleen O'Shaughnessey), och tillsammans ger de sig ut på en världsomspännande resa för att hitta smaragden innan den hamnar i orätta händer.

Efter den succé filmen “Sonic The Hedgehog” gjorde år 2020 trots den Covid pandemi som utvecklades kort efter premiären så har förväntningarna på uppföljaren varit höga. Regissören Jeff Fowler och hans medarbetare fick stor kritik när de släppte den första trailern. Fansen gillade inte huvudkaraktären Sonics utseende. Så den hypersnabba igelkottens fick ett mer tillfredställande utseende innan filmen fick premiär. Därefter blev filmen tokhyllad.

I uppföljaren har skaparglädjen verkligen fått flöda. Filmskaparna har verkligen arbetat i minsta detalj för att återskapa den värld som skildras i de gamla spelen om Sonic. Den har även introducerat två kända karaktärer ifrån spelen. Den flygande räven Tails och det starka röda piggsvinet Knuckles. Dessa karaktärer är precis som Sonic väldigt välgjorda och skapade som man minns dem ifrån den tid då man som barn satt och spelade spelen. Ben Schwartz gör återigen ett lysande jobb med att ge liv till Sonic som röstskådespelare detsamma gäller Idris Elba och Colleen O'Shaughnessey som gör rösterna till Knuckles och Tails.

Men återigen precis som förra gången så är Jim Carrey filmens stora stjärna. Den här gången har hans karaktär genomgått en förändring. Dr. Rotbotnik har nu rakat huvud och bara den karaktäristiska mustaschen kvar precis som i spelen. Upplägget är att Robotnik har gått igenom en evolution och hittat nya vägar för att bekämpa Sonic. Denna utveckling av karaktären känner man verkligen att gör Jim Carrey inspirerad. Man märker verkligen i hans skådespel att han har roligt på jobbet. Han balanserar ut sin komikerådra på ett bra sätt som klär karaktären.

Filmen i sin helhet är en fin historia med ett enkelt budskap. Intellekt kan var bra för att till en början ta sig dit man vill. Men utan vänner och familj vid sin sida är man ingenting. Det är ett budskap som är enkelt för filmens yngre publik att ta till sig. Och i kontrast till det så flirtar filmen verkligen med oss nostalgiker som vill att allt ska vara precis när vi satt som klistrade vid våra Sega Megadrive och försökte att klara de ibland svåra nivåerna med den blåa igelkotten som ofta sprang in i saker så att man förlorade liv osv. Och att se Dr. Robotnik styra en gigantisk jätterobot i filmens sista akt var mäktigt.

Sammanfattningsvis så är det här en visuellt vacker nostalgitripp som kan tilltala de flesta åldersgrupper. För mig själv var det lite emotionellt för att Jim Carrey har gått ut med att det här kanske är hans sista film innan han funderar på att gå i pension. Så om det är på det viset så var den här filmen ett fint avsked och ett slut för den person som väckte mitt stora filmintresse. Det blir en stark femma av fem möjliga till filmen “Sonic The Hedgehog 2" för den underbara kreativitet och skaparglädje som genomsyrar filmen.