retard-messiah

Alla inlägg under december 2016

Av Paul Karlsson - 26 december 2016 15:15

HUNDRAETTÅRINGEN SOM SMET FRÅN NOTAN OCH FÖRSVANN


I vanlig ordning så väljer svensk filmindustri att avsluta året med en svensk komedi. År 2016 har varit Robert Gustafssons stora år på vita duken. Först dök han upp tillsammans med kollegan Johan Rheborg i "Morran och Tobias" långfilmen och nu var det dags för uppföljaren "Hundraettåringen som smet från notan och försvann" som utan någon litterär förlaga berättar en ny historia om hundraåringen Allan Karlsson som vi fick bekanta oss med i föregångaren "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Om filmen lyckas leverera det man förväntar sig ska jag snart tala om i denna recension som blir min sista under detta filmår. Men först lite om filmens handling.


Allan Karlsson (Robert Gustafsson) och hans vänner som är nu rastlösa på Bali efter ett år i lyx. Men när Allan bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda så blir det fart igen. Inte bara på Allan och sällskapet, men även på hämndlystna gangsters, ryska bekanta från förr och amerikanska CIA.


Får man det man vill ha då man löst ut biobiljetten till årets svenska julsatsning? Nja, både ja och nej. Humorn känns igen. Robert Gustafssons som sin nu ett år äldre hundraåring gestaltas lika bra som tidigare. Förvirrad men livsbejakande är Allan Karlsson även denna gång och situationshumorn funkar precis som tidigare. På samma sätt som tidigare blandas nutiden med historiska händelser som Allan av en slump har råkat vara med om. På ett Forrest Gump liknande sätt lyckas han återigen möta kända historiska personer i historiska händelser och till viss del med sin förvirring orsaka utvecklingen av dessa. Trovärdigheten är väl lite si sådär när det gäller händelseförloppet med de historiska händelserna. En läskedryck som Allan i början av filmen hittar i ett förråd ligger till grund för det mesta av filmens handling. Det är just den där ryska så kallade Folksodan som kommunisten Leonid Brezhnev är ute efter. Han ansåg sig ha rättigheterna till den. CIA jagar folksodan och alla vill ha den. Att en läskedryck kan ha detta stora inflytande känns föga troligt. Och det där med att slumpmässigt skapa en läskedryck på grund av dumhet är redan en händelse som Forrest Gump har genomgått i den litterära uppföljaren på första Forrest Gump boken och filmen. Så just den intrigen känns lite stulen ifrån boken "Forrest Gump & Co".


Men om man bortser ifrån dessa orealistiska aspekter så är filmen ganska underhållande om man inte hoppas på samma Guldbaggekvalité som första filmen hade. Alla de gamla karaktärerna återkommer i sitt nästan Jönssonligan liknande gäng. Tomt blir det utan Mia Skäringers medverkan. Hon blev tyvärr utbränd innan inspelningarna skulle dra igång och tvingades att tacka nej till att medverka. Därför är hennes karaktär utbytt emot en ny spelad av skådespelerskan Shima Niavarani som vi bland annat har sett i TV4 humorsatsningen "Boy Machine". Hon funkar bra som ersättare och Skäringers karaktärs frånvaro förklaras som hastigast i filmens början. Jens Hulténs gangster med minnesförlust är roligast då hans nya intresse är att bada i de mest konstiga sammanhangen. David Wiberg är återigen kul som den förvirrade Benny som lever med ständig beslutsångest angående allt i livet.


Men mest är det i vanlig ordning Robert Gustafsson som får glänsa. Med en värme, förvirring och onykterhet skildrar han Allans alla nyanser så att han blir all annat än en tråkig pensionär. Man får inte se Robert i lika många åldrar och tidsperioder i Allans liv denna gång eftersom det mest refereras till en tidpunkt då Allan Karlsson har hunnit bli ganska gammal Men situationerna Allan hamnar i är fortfarande underhållande. Det är bara intrigen som känns lite som en smärre upprepning av första filmen.


Men som sagt utan för höga förväntningar kan man få sig en hel del skratt under julhelgen. Gillar man inte Robert Gustafsson så finns det dessutom en liten apa som bjuder på en hel del underhållning i filmen. Jag kan rekommendera filmen som en uppföljare som ger det man förväntar och inte så mycket mer. Men sämre uppföljare har jag sett. En trea av fem möjliga får filmen "Hundraettåringen som smet från notan och försvann" av mig i betyg eftersom den faktiskt är ganska bra.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 22 december 2016 11:22

PASSENGERS


Jag har nu varit och sett science fiction filmen "Passengers" som jag inte visste så mycket om i förväg mer än att Jennifer Lawrence och Chris Pratt har huvudrollerna. Därför gick jag in på biografen utan förutfattade meningar. Vad jag tyckte om filmen kommer jag snart att berätta med denna recension. Men först lite om handlingen.


Resan för två passagerare ombord på ett rymdskepp, som transporterar dem till ett nytt liv på en annan planet, tar en livsfarlig vändning när deras stasiskapslar av någon mystisk anledning väcker dem 90 år innan de når sin destination. Medan Jim (Chris Pratt) och Aurora (Jennifer Lawrence) försöker lösa mysteriet bakom det tekniska felet, börjar de bli förälskade i varandra, utan att kunna motstå attraktionen som finns mellan dem. Samtidigt hotas deras liv av att skeppet håller på att haverera och av sanningen bakom deras för tidiga uppvaknande.


En smetig såpa i sci-fi format har en annan recensent skrivit. Och den bryter emot alla regler för hur en science fiction film ska se ut. Detta håller inte jag med om. Det blir förvisso en del klyschor då Jennifer Lawrence karaktär vaknar upp. Men det livar upp stämningen. Chris Pratt är rolig och har en nyans av svärta i sin humornyanserade framtoning. Men han klarar inte att lyfta en hel film på egen hand. Det krävs en söt och talangfull kvinnlig skådespelerska vid hans sida för att dra igång intrigen och sprida lite varma nyanser i storyn. Jennifer Lawrence är rätt person att axla den uppgiften. Med en sexighet och en hårdhudad överlevarattityd skapar hon kontraster i handlingen. Och en romans karaktärerna emellan känns naturlig.


Man behöver inte analysera på djupet. Filmen handlar om två personer som blir väckta för tidigt på en rymdstation och tvingas att leva sina liv i total isolering. Men det bjuds i deras omgivning på vackra visuella miljöer. Majestätiska galaxer och stjärnor. En häftigt modern rymdstation uppdelad i olika samhällsklasser som för tankarna till filmen "Titanic".Här väntar dock inget isberg de ska kollidera med. Men att det är en katastrof de ska råka ut för ute i galaxen kan den vane filmtittaren snabbt räkna ut.


Jag gillade filmens enkelhet. En annan film inom science fiction genren som jag nyligen såg var filmen "Arrival". Den kan man se som årets mer djupa science fiction rulle medan "Passengers" är lite lättsamma och har mer lagom med allvar i sig. Förvänta er ingen ny film i stil med "Alien" filmerna när ni har er upplevelse av "Passengers". Det här är en helt annan typ av film som bara tyder på att regissören gillar den typen av filmer.


"Liftarens Guide till Galaxen" författaren Douglas Adams skrev en gång en bok som hette "Starship Titanic" som även blev ett datorspel. Den associationen dök upp i mitt huvud då jag såg "Passengers" trailern för första gången. Den här filmen har inga likheter med den boken mer än att den också handlar om en rymdbas ute i rymden som råkar ut för en katastrof.


Jag kan starkt rekommendera filmen "Passengers" till er som inte har skyhöga förväntningar och kan acceptera något så simpelt som en romantisk katastroffilm i rymdmiljö. Och gillar ni att få se Jennifer Lawrence glänsa på alla möjliga sätt så kommer ni att gilla filmen. Hon och Chris Pratt är en underhållande duo att se på vita duken. Jag ger filmen en fyra av fem möjliga i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 16 december 2016 04:59

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY


Nu har jag varit och sett den efterlängtade Star Wars spin-off filmen "Rogue One: A Star Wars Story" och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


I en tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar sig samman för att genomföra ett livsfarligt uppdrag: att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia och för samman vanliga människor, vilka valt att utföra extraordinära handlingar, och genom detta bli del i något som är större än de själva.


"Rogue One" är har mörkare och mer realistisk ton pga av nedtonande av de överdrivet använda CGI effekter som fanns i Star Wars filmerna då George Lucas regisserade. Det bjuds på mycket nostalgi då man tas tillbaks till händelserna precis innan originaltrilogin. Darth Vaders efterlängtade comeback i de två scener han dyker upp i är mäktiga. Känslan av nostalgi förstärks även av att karaktärerna Princess Leia och Grand Moff Tarkin dyker upp skapade via dator. Den här filmen väver dessutom på ett effektivt sätt samman prequel trilogin med originaltrilogin.

Man får bekanta sig med många nya intressanta karaktärer. Framförallt Felicity Jones som filmens hjältinna Jyn Erso briljerar. Mads Mikkelsen gör också en bra prestation som Jyn Ersos pappa. Samt så är det trevligt att se Fares Farers karaktäristiskt stora näsa dyka upp då Fares skymtar förbi i ett par scener som karaktären Senator Vaspar. Även ett par bekanta karaktärer dyker till min stora glädje upp för att väva samman Star Wars trilogierna med denna film. Bail Organa och Mon Mothma dyker upp i scener då planeringen om att stjäla ritningarna till dödsstjärnan sker.


Dessa ovan nämnda detaljer gör att man får in princip det man förväntar sig av denna spin-off film som faktiskt känns mer som en nödvändig del i historien än som en spin-off. Men trots alla dessa trevliga detaljer så finns det en del negativt att säga om filmen också. Framförallt så försvinner lite av Star Wars magin då John Williams pampiga musik inte längre är med. Samt så har man tagit bort den där klassiska texten som alltid har inlett de övriga Star Wars filmerna. Men dessa två saker är det enda som finns att klaga på.


Filmen "Rogue One: A Star Wars Story" lever annars upp till alla förväntningar. Riktigt så bra som förra årets "The Force Awakens" är den inte. Men den är väldigt sevärd och känns som den nödvändiga pusselbit i Star Wars historien som man inte tidigare visste att man behövde. En fyra av fem möjliga får filmen i betyg av mig.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 5 december 2016 03:57

ARRIVAL


Jag har varit och sett science fiction filmen "Arrival" som jag inte visste så mycket om mer än det minimala man fått se i trailern som inte avslöjade jättemycket. Jag hade därför inga direkt hajpade förväntningar. Nu ska jag med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

 

Ett antal mystiska rymdskepp landar samtidigt på olika platser över hela världen. I USA sätts en elitstyrka samman under ledning av expert inom lingvistik, Dr Louise Banks (Amy Adams), för att undersöka om rymdskeppets besättning har fientliga avsikter eller inte. Hon och hennes team arbetar dock under extrem tidspress då utomjordingarnas besök orsakat globala krissituationer. Banks måste ensam fatta ett beslut som kan hota hennes liv och förmodligen hela mänskligheten.


Förväntar man sig en klassisk rymdinvasionsfilm i stil med "War of the Worlds" eller "Independence Day"så blir man djupt besviken. Filmen "Arrival" kan beskrivas som en mix av filmerna "Close Encounters of the Third Kind" och "Interstellar". Det är inte invaderande och storögda utomjordingar som attackerar jorden i en actionspäckad actionfilm. Detta betyder inte att filmen är mindre spännande. Den vågar ta lite mer risker genom långsamt berättande och sena svar på det gåtor man har kring utomjordingarnas syfte kring sitt besök på Jorden. Man har inte stor glädje av den här filmen om man sitter och oengagerat slötittar utan att använda hjärnan. Man kanske till och med behöver se om filmen för att förstå alla bitar som leder till det ganska oväntade slutet. Med en helt skärpt hjärna kanske man kan ana vad som komma skall och gissa den kommande twisten. Tillräckligt skärpt var uppenbarligen inte min hjärna eftersom jag inte anade det oväntade slut som jag inte tänker berätta om.

 

Det är nog bäst att inte säga så mycket mer om filmen mer än att det är en mycket ovanlig film som man antingen tycker är tråkig eller älskar. Jag gillade den. Jag gillade till viss del filmen "Interstellar" som är en liknande djup film inom samma kategori. Problemet med den filmen var att den gjorde sig för komplicerad för sitt eget bästa så att man kanske måste se om den en massa gånger för att förstå den. Så är inte fallet med "Arrival". Man får tänkta lite och lite klurigt är det. Men i slutändan förstår man vad det hela går ut på. Budskapet blir tydligt. Utan att säga för mycket så berörs ämnet hur världen skulle se ut om vi fick bättre kommunikationsmedel och om vi skulle veta hur vi skulle använda dem. Men nu har jag nästan sagt för mycket.


Jag avrundar beskrivningen av vilken typ av SciFi film det rör sig om. Istället kan jag nämna lite om filmens skådespelarprestationer. Det här är helt klart en Amy Adams film. Det är hon som får glänsa i huvudrollen. Jeremy Renner som är det andra stora affischnamnet blir bara en bra sidekick att bolla repliker med. Det tredje affischnamnet är Forest Whitaker som hamnar ännu mer i bakgrunden tillsammans med den armé av soldater som han leder i utforskandet kring vad det är för budskap som utomjordingarna vill förmedla. Som sagt så är det Amy Adams som är stjärnan och får leverera ännu ett starkt kvinnoporträtt. Något hon även visat tidigare att hon är duktig på.


Det finns faktiskt inget negativt direkt att säga om den här filmen. Jag tror att den blir bättre dessutom andra gången man ser den. Då kanske man kan upptäcka mer detaljer som man inte har tänkt på tidigare som knyter ihop alla trådar i filmens handling. En speciell grej med filmen var det avslutningsvis som jag gillade och det är hur utomjordingarna visas upp. Man får i större delen av filmen se dem som suddiga tentakelförsedda skuggor dolda i dimma. Det skapar ännu mera mystik då man knappt får se ens hur de ser ut. Många kanske kan störa sig på det. Men jag tycker att utomjordingarnas plats i det fördolda skapade mer spänning.


Jag kan verkligen rekommendera filmen "Arrival" om ni inte föredrar mer explosiva science fiction filmer som på ett konkret sätt med action och 3D-effekter berättar att det är rymdinvasion det handlar om. Det här är en film som mer berättar psykologiskt vad som händer med mänskligheten då den anar hot ifrån främmande galaxer. Jag gillar både typerna. Därför tycker jag att "Arrival" känns som en mycket trevlig kontrast till "Independence Day" som har gått på bio tidigare i år". "Arrival" kan lätt tolkas som en av de mest säregna storfilmerna detta bioår och trevligt var det dessutom att den vågade satsa på att inte vara inspelad i 3D. Mästerligt bra är min åsikt om denna film. Så en femma av fem möjliga ger jag filmen i betyg.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se