DUNE PART TWO

Så var den äntligen här! Uppföljaren på Denis Villeneuves mäktiga rymdepos som han briljerade med år 2021 på bioduken. Nu har jag varit och sett uppföljaren “Dune Part Two” på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

När Paul Atreides (Timothée Chalamet) finner Chani (Zendaya), kvinnan han sett i sina drömmar, väljer han att följa Fremen ut i öknen istället för att söka upp sina förföljare och de som störtat hans familjs imperium. Bara han kan förutse en mörk framtid, men kan han förhindra den?

Väntan på den här uppföljaren har varit lång pga av strejk i Hollywood och annat som har grusat filmens väg till bioduken. Så förväntningarna har hunnit byggas upp kraftigt. Jag kan inte säga annat än att förväntningarna blev uppfyllda och till och med överträffade dem. Även denna gång är det en visuellt vacker värld man får ta del av. Snyggt foto, stämningsfullt komponerat av Hans Zimmer mäktiga musik och allt man kan önska sig. Vi kastas in i handlingen precis där den första filmen avslutades. När vi lämnade ökenplaneten Arrakis senast så hade Paul Atreides och hans mor lämnats i öknen för att dö och möter därute fremenfolket. I “Dune Part Two” kastas vi som sagt in i handlingen direkt efer detta möte. Vi får bland annat träffa den unga kvinnan Chani som Paul tidigare har haft drömmar om. Vi får se deras relation utvecklas. Paul Atreides status förhöjs då frementfolket börjar att se honom som en slags messias som ska skapa en framtid åt dem alla på planeten Arrakis. Detta är utgångpunkten för den intrig vi får följa i denna andra del och den intrigen är väldigt spännande att ta del av. Första filmen fungerade som introduktion av den världen och dess karaktärer i detta rymdepos. Nu när dessa saker var bekanta så kunde allt flyta på i ett högre tempo än senast vilket gjorde att man var snäppet mer trollbunden denna gång som tittare.

Skådespelarprestationerna var det även denna gång toppklass på. Såväl ifrån redan etablerade skådisar som nya. Christopher Walken och Florence Pugh är några exempel på skådisar som briljerar som nytillkomna karaktärer. Men det starkast lysande tillskottet i castingen är denna Austin Butler som filmens skurk Feyd-Rautha.

Sammanfattningsvis får man allt det man önskar sig i denna uppföljare. Det är preics så storslaget och mäktigt som man hade hoppats på. Ljudet är helt fantastiskt och filmen bör verkligen upplevas på bio. Denis Villeneuve har återigen lyckats skapa ren filmpoesi. “Dune Part Two” är ett stort mästerverk och man längtar redan nu tills nästa del i detta mäktiga rymdäventyr. En självklar femma av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Dune Part Two”.

BOB MARLEY: ONE LOVE

Reggaelegenden Bob Marley har nu fått en egen biopic film med titeln “Bob Marley: One Love”. Den har jag nu varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Filmen "Bob Malrey: One Love" är ett biografiskt drama om den legendariska reggaemusikern Bob Marley som hyllar den ikoniska artistens liv och musik - musik som inspirerade generationer med sitt budskap om kärlek och gemenskap. En stark berättelse om att övervinna motgångar och om livsresan bakom hans revolutionerande musik.

Reggae som musikgenrer är inte jag så bevandrad i, men musiken har inte undgått mig. Någon gång under slutet av 90-talet hände det att man satt i mörka och rökfyllda rum och iakttog när kompisar satt i ring och drog i sig en joint. Vid dessa få tillfällen var det ofta Bob Marleys stämma som ljöd ur högtalarna. Men själva artisten Bob Marley hade jag inga förkunskaper om direkt när jag satte mig biosalongen inför att få ta del av hans historia. Så mina förväntningar var att verkligen få lära känna personen bakom musiken. Dessvärre kan jag inte direkt påstå att de förväntningarna gick i uppfyllelse. När filmen har rullat igång så har storyn redan nått till när Bob Marley är en berömd och etablerad reggaeartist. Därefter tar filmen oss plikttroget med på dramatiska händelser ifrån Marleys karriär. Men tyvärr så sker detta väldigt svajigt och ofokuserat. Jag hade velat se lite ifrån stjärnans uppväxt, hur han formades till den ikon han blev och hur musiken växte fram. Uppväxten får man se lite av i återkommande, men inte direkt fördjupande flashbacks.

För att vara en musikfilm är det förvånansvärt lite musik man får ta del av. Det är bara några av de få största hitsen som dyker upp, och flera gånger under filmen kommer jag på mig själv med sitta och otåligt och vänta på att specifika låtar ska dyka upp. Så filmens själva upplägg känns oinspirerat och det verkar därmed som att filmskaparen inte riktigt vet vilken typ av historia det är som han vill berätta.

Sammanfattningsvis så blir man inte direkt rikare på kunskaper kring Bob Marley än vad man skulle kunna bli av en Wikipedia sökning på artisten. I Bob Marleys liv fanns många dramatiska skeenden som hade behövt mer djup. Hans politiska engagemang att förena nationer via sin musik och ett mordförsök på honom är bara några av de saker som rusar förbi utan substans under filmens gång. Kingsley Ben-Adir som spelar Bob Marley gör det bra och trovärdigt. Lashana Lynch som spelar hans fru gör även hon ett bra jobb. Men som sagt så har de ett spretigt manus att jobba med. Så deras talang får inte skina fullt ut. Jag hade förväntat mig ett mer ingående porträtt när det rör sig om grundpelare i en musikgenre. Så mitt betyg landar inte på mer än en svag trea av fem möjliga.

MADAME WEB

Sony nya Marvel-satsning “Madame Web” har jag nu varit på bio och sett. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

I Sonys Marvel-universum har vi tidigare fått filmer om Venom och Morbius. I den här filmen är det dags för karaktären Madame Web som är en av Marvels mest gåtfulla hjältinnor att få sin fristående ursprungshistoria berättad. Cassandra Webb (Dakota Johnson) är en ambulanssjukvårdare på Manhattan som efter en olycka börjar att utveckla klärvoajanta förmågor. När hon ställs inför avslöjanden om sitt förflutna möter hon tre unga kvinnor som har en viktig roll att spela i framtiden… om de bara kan överleva dagen.

Filmen “Madame Web” har blivit utdömd på förhand av många kritiker och publik efter Marvels senaste fiasko med filmen “The Marvels”. Så de förutfattade meningarna har inte direkt varit positiva för filmens väg till bioduken. Personligen hade jag inte heller så höga förväntningar när jag satte mig i biosalongen. Men när ljuset hade släcktes och filmen kommit igång så fick jag till viss del mina låga förväntningar ändrade. Det är en överdrift om att säga att det här är en film som är en av Sonys bättre Marvel-adaptioner, men den är inte fullt så dålig som “The Marvels”. I den filmen framgick det redan i trailern att upplägget var att introducera en grupp av kvinnliga superhjältar istället för att fokusera på Captain Marvel som borde ha varit den som stod i fokus i en uppföljare på en film om henne. Samt riktade den filmen sig lite väl mycket till en yngre målgrupp och fokuserade på en del karaktärer som förutsatte att man hade sett Marvels serier på Disney+ vilket inte jag har gjort. Så är inte fallet med “Madame Web” som fokuserar mest på sin titelkaraktär, medan de andra kvinnliga superhjältarna är mer biroller. Det upplägget vinner den här filmen mycket på.

Något som dessutom gör den här filmen intressant är att hjältinnan inte har några superkrafter som gör henne odödlig. Hennes enda kraft är att hon med klärvoajanta förmågor kan se in i framtiden. Att hon är dödlig och kan bli skadad gör det hela mer spännande än att se en hjältinna eller hjälte kunna ta emot hur mycket stryk som helst utan att bli skadad pga sin odödlighet. Dakota Johnson är dessutom väldigt passande i titelrollen och det är kul att se henne i en genre som sedan tidigare är outforskad mark för henne.

Sammanfattningsvis så fyller “Madame Web” sin funktion som superhjälte film. Man får ta del av en ny hjältinnas historia och det bör tilläggas att karaktären under filmens gång är under utveckling. Man får följa hur hon upptäcker sina förmågor och lär sig att kontrollera dem. Därav är den här filmen en introduktion av vad som komma skall. Så i kommande filmer om karaktären så kommer förmodligen Madame Webs förmågor att vara helt utvecklade och karaktärsdragen ifrån serietidningarna kommer hon nog ha fått i en större utsträckning. Jag gillade verkligen upplägget med framtidsvisioner som kan påverka ödet och att det förekom utan göra det för komplicerat att hänga med i svängarna.

Så nu ser jag bara fram emot att få se hur karaktären Madame Web utvecklas i kommande filmer där hon förekommer. Mitt betyg till filmen “Madame Web” är en trea av fem möjliga.

ARGYLLE

Bryce Dallas Howard har dykit upp på bioduken igen för första gången sedan senaste “Jurassic World” filmen. Det har hon gjort med spionkomedin “Argylle” som jag har varit och sett. Jag ska därmed nu berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Elly Conway (Bryce Dallas Howard) är den tillbakadragna författaren till en serie bästsäljande spionromaner, vars idé om lycka är en lugn kväll hemma med sin dator och sin katt, Alfie. Men när händelserna i Ellys fiktiva böcker – som handlar om den hemliga agenten Argylle (Henry Cavill) och hans uppdrag att stoppa ett globalt spionsyndikat – börjar spegla en verklig spionorganisations hemliga agerande, blir lugna hemmakvällar ett minne blott.

När jag satte mig i biosalongen visste jag inte så mycket mer om filmen “Argylle” än att den skulle vara en komedi inom spionfilmsgenren och att den hade en imponerande casting. Därav hade jag inga direkta förväntningar på filmen “Argylle” innan jag såg den. Jag blev mycket positivt överraskad. Filmen innehåller vansinnigt mycket action i effektfullt koreograferade slagsmålsscener. Ett par originella scener i filmens final liknar inget man tidigare har skådat. Ett exempel på en sådan scen är när Bryce Dallas Howard sätter fast knivblad under skosulorna och åker skridskor över utspilld råolja samtidigt som hon eliminerar ett helt kompani av fiendesoldater. Det är en mycket underhållande scen som är väldigt snygg visuellt samtidigt som den är gjord med glimten i ögat. Den där med glimten i ögat är något som genomsyrar hela filmen “Argylle” och det upplägget för tankarna mycket till regissören Matthew Vaughns tidigare verk såsom “Kick-Ass” filmerna som innehöll mycket visuellt och snyggt koreograferade slagsmålsscener av den här typen.

Filmens själva upplägg med fiktion och verklighet som flyter ihop känns som ett smart upplägg och under resans gång finns det många överraskande twistar som är svåra att lista ut på förhand vilket gör “Argylle” ännu mer underhållande att se. Bryce Dallas Howard är mycket sevärd som den ofrivilliga hjältinnan. Hon har visat prov på viss komisk timing även i “Jurassic World” trilogin, men här får hon ta ut svängarna ännu mer och det är verkligen underbart att se hur hon bemästrar även komedigenren. Sam Rockwells funkar även väldigt bra med sin komiska energi som motpart. Det är deras lilla duo som står i fokus och de andra stora namnen i filmens casting hamnar lite i skymundan. Men Samuel L. Jackson, John Cena och Henry Cavill är även de mycket underhållande i de scener de dyker upp i.

Sammanfattningsvis så är det vi får en väldigt underhållande och rolig spinokomedi som är kryddad med ett bra soundtrack, lekfullhet och en bra balans av humor och spänning. Mitt betyg till filmen “Argylle” är en stark fyra av fem möjliga.