BACK TO BLACK

Artisten och ikonen Amy Winehouse har nu fått sin historia berättad i filmen “Back To Black" som jag har var på bio och sett. Jag ska därmed berätta vad jag tyckte i denna recension. Men först lite om handlingen.

Filmen "Back To Black" ger en inblick i Amy Winehouse tidiga liv och vägen till berömmelse, samt skapandet av hennes banbrytande album "Back To Black". Historien är berättad ur Amys perspektiv och försöker förmedla en bild av kvinnan bakom fenomenet, och av den relation som inspirerade till ett av de mest legendariska albumen genom tiderna.

Som flertalet andra har jag blivit gripen av Amy Winehouse tragiska och korta livshistoria. Tillsammans med bland annat Janis Joplin och Jim Morrison finns hon på den sorgliga lista av artister som inte uppnådde högre ålder än 27. Hennes karriär tog sin start i London där hon hävdade inför producenter att hon inte var någon ny Spice Girl. Att hon istället levde sitt liv och att hennes låtar växte fram ur den processen. Med de orden bevisade hon att hon var en person med många lager och att hennes låtar också hade många lager. Därav växer förväntningarna att man ska få se många lager i en film om hennes liv. Till en början rullar allt på bra. Man får bevittna ett tidigt sångframträdande där hon sjunger “Fly Me To The Moon” tillsammans med sin pappa på en privat hemmafest. Därefter får man följa hur hon i sitt flickrum skapar sina låtar och kort därefter sitter hon i studion kläcker ur sig det bevingade citatet om att hon inte är någon ny Spice Girl.

Så långt var all bra. Men dessvärre faller sedan filmen på att detta höga tempo fortsätter. Det finns några fina scener där hennes starka relation till hennes farmor beskrivs och att det är henne hon ser upp till och vill imponera på. Och den destruktiva relationen med hennes stora kärlek till kokainmissbrukaren Blake susar förbi utan att på något vis få någon djupare tyngd. Alla hitlåtar får man höra under resans gång och skådespelerskan Marisa Abela som spelar Amy Winehouse gör sitt yttersta med det hon har att jobba med. Men tyvärr så saknar man att komma innanför skalet på Amy. Alla de lager som hon hade får man inte tränga igenom. Personligen har jag inte varit så insatt i hennes karriär mer än när det kommer till det som har skymtat förbi i skvallerpressrubriker. Därav gjorde inte filmen “Back To Black” att man fick mer kött på benen kring personen Amy Winehouse. Så i den bemärkelsen har filmen misslyckats. Om man ska jämföra den med en nyligen släppt musikbiografi på bio så var den i alla fall bättre än filmen om Bob Marley eftersom musiken fick hamna mer i fokus än vad den gjorde i Bob Marley filmen “One Love”. Men som sagt personen Amy Winehouse är fortfarande efter filmen “Back To Black” en gåta. Det skulle nog ge mig mer att läsa en personlig bok om henne eller att få se den beryktade filmen som aldrig blev av med Lady Gaga som Amy Winehouse.

För att summera det hela så var det en underhållande film som inte var så fullt dålig som jag i försnacket kring filmen hade fått intrycket av. Men den hade en stor brist på karaktärsutvecklingar och nyanser i historien som kunde ha förtydligats. Därav blir mitt betyg inte mer än 3/5.

GHOSTBUSTERS: FROZEN EMPIRE

Ghostbusters franchisen har efter framgången med den senaste delen “Ghostbusters: Afterlife” fått sin fortsättning med filmen “Ghosbusters: Frozen Empire”. Den filmen har jag varit och sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

I filmen "Ghostbusters: Frozen Empire" återvänder familjen Spengler till platsen där allt började - den ikoniska brandstationen i New York. De slår sig samman med det ursprungliga Ghostbustersgänget. De har skapat ett topphemligt forskningslabb som tar infångandet av spöken till nästa nivå. När upptäckten av en gammal artefakt frigör en ond kraft måste de gamla och nya Ghostbusters samarbeta för att skydda sitt hem och rädda världen från en andra istid.

Nostalgi mixas med det nya när vi återigen kastas in i Ghostbustersvärlden. Det finns mycket igenkänning ifrån de gamla filmerna. Välbekanta figurer som marshmallowsgubbar och spöket Slimer dyker upp för att vi ska känna oss hemma i det universum som skapades med de första Ghostbusters filmerna ifrån 80-talet. Och precis som i föregångaren “Ghostbusters: Afterlife” så ansluter sig det gamla gänget bestående av Dan Aykroyd, Bill Murray och Ernie Hudson till det nya gänget av karaktärer. Även skådisarna Annie Potts och William Atherton dyker upp som gamla välbekanta karaktärer ifrån de gamla filmerna. Så därav blir nostalgikänslan på topp där det gamla ska knytas ihop med det nya. Den här gången vågar filmskaparen ta ut svängarna lite mer dessutom. I “Ghostbusters: Afterlife” försökte det levas lite väl mycket på gamla meriter genom att återanvända demonguden Gozer ifrån den första Ghostbusters filmen som skurk. På den fronten har de denna gång förnyat sig så att det är en helt ny demon som är det stora hotet för staden New York. Detta upplägg vinner filmen “Ghostbusters: Frozen Empire” mycket på. Den vågar i en större utsträckning göra något eget av franchisen och ändå behålla känslan ifrån de gamla filmerna som 80-talister som jag är uppvuxna med.

Känsla är på topp i denna charmiga Ghostbusters uppföljare och den gamla känslan i ny tappning blir ännu starkare då handlingen denna gång är förflyttad till New York istället för på landsbygden i Oklahoma som förra gången. Jag blev väldigt underhållen av filmen “Ghostbusters: Frozen Empire” och tyckte verkligen om den. Så mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.

GODZILLA X KONG: THE NEW EMPIRE

MonsterVerse-franchisen om Godzilla och King Kong har nu fått sin fortsättning med filmen “Godzilla x Kong: The New Empire” som jag nu har varit sett på bio. Jag ska därmed berätta vad jag tyckte i denna recension. Men först lite om handlingen.

Den episka striden fortsätter och följer upp den explosiva uppgörelsen av "Godzilla vs. Kong" med ett helt nytt äventyr. Den allsmäktige Kong och den skräckinjagande Godzilla ställs mot ett enormt hot som gömmer sig i vår värld, ett hot som utmanar deras existens - och vår egen. "Godzilla x Kong: The New Empire" fördjupar sig i dessa titaners historia och avslöjar den mytiska striden som hjälpte till att skapa dessa extraordinära varelser.

Det slås verkligen på stora trumman i denna Monsterverse-film som tar vid där filmen “Godzilla vs. Kong” slutade då vi senast fick stifta bekantskap med Godzilla och King Kong då de möttes i episka strider. I den filmen introducerades vi för första gången till en ny värld som finns inuti vårt jordklot. Den världen där King Kong nu har sitt hem får vi en större inblick i denna gång. Den världen är väldigt visuellt vacker i sina starka färger och det är en väldigt kreativt skapad värld som vi aldrig tidigare fått skåda. Det är i den världen huvuddelen av denna film utspelar sig och allt ser jättesnyggt ut. Dock gör våra titanmonster sig bättre i vår värld där det finns höga skyskrapor och andra byggnader som ger mer perspektiv åt deras gigantiska storlek. I världen inuti jordklotet så får man inte i samma utsträckning uppleva hur stora de är eftersom många varelser och karaktärer där har samma storlek som titanerna själva. Så mäktigast blir det när Godzilla och King Kong möts i vår värld och fightas ibland skyskrapor eller egyptiska pyramider för att nämna några exempel på miljöer de dyker upp i.

I det stora hela får man det man önskar sig av en monsterfilm av de är här proportionerna. Mycket action, rämnande byggnader och scener där våra monster slåss emot varandra och emot andra motståndare. Människorna får med all rätt inte lika mycket fokus. Det är titanerna som det handlar om därmed är de mänskliga karaktärerna lite i bakgrunden. Dock känns det bra att några av karaktärerna ifrån den föregående filmen är tillbaka så storyn därmed har en extra koppling till det som tidigare har berättats. Det enda man hade kunnat önska sig hade varit ett lite mäktigare hot än den apa på en isdrake som är den här filmens skurk. Men annars lever allt upp till förväntningarna. Det är många storslagna och actionspäckade scener att njuta av som gör sig riktigt bra på en bioduk. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Godzilla x Kong: The New Empire“.

MAY DECEMBER

Filmen “May December” som fick en Oscarsnominering i kategorin bästa originalmanus har jag nu varit och sett på bio. Jag ska därmed nu berätta med denna recension vad jag tyckte. Men först ska jag berätta lite om handlingen.

För tjugo år sedan inledde Gracie (Julianne Moore) ett förhållande med sin minderåriga kollega Joe (Charles Melton), vilket resulterade i massmedial skandal. Gracie och Joe är numera gifta, men långt ifrån alla har accepterat deras förhållande. Nu ska en film om deras skandalösa förflutna göras, och de får besök av skådespelerskan Elizabeth (Natalie Portman) som ska spela Gracie. Hennes alltför närgångna research väcker gamla trauman och passioner till liv.

Att filmen “May December” har fått en Oscarsnominering i kategorin bästa originalmanus är inte så förvånande. Manuset är väldigt effektivt uppbyggt så att man inte riktigt ifrån första början vet i vilken riktning historien är på väg. På ytan känns filmen som en dramakomedi, men när man kommer in på djupet så snuddas ämnen som dysfunktionella familjerelationer och antydningar till sexuella övergrepp upp. Grundkonceptet i historien är att en 36-årig kvinna inleder en relation med en 13-åring. De gifter sig och får barn ihop. Kvinnan hamnar i fängelse pga den sjuka åldersskillnaden. Händelsen blir måltavla för åtskilliga rubriker i skvallerpressen. Då filmen filmen tar sin början så bjuds en skådespelerska som ska spela 36-åringen Grace in för att få göra research. Planen är att den märkliga relationen ska få en film som ska berätta sanningen bakom kärlekshistorien. Ju längre in i historien vi tittare dras med desto mer börjar frågan ställas om det verkligen rör sig om en kärleksrelation. Vems villkor är det som har styrt relationen osv är frågor som man ställer sig. Detta upplägg gör det hela spännande då man inte vet riktigt till en början vilka av karaktärerna man ska känna sympati för och vem som talar sanning.

Vi bjuds verkligen med på en resa där man inte vet vad man ska tro och tycka. Det är verkligen kontroversiella ämnen som styr denna film, men det görs på ett så finstämt sätt att att man näst intill köper det hela tills vissa händelseförlopp gör att man börjar tvivla kring vad man tycker om vissa karaktärer. Helhetsintrycket jag får av filmen “May December” är en annorlunda film där Julianne Moore och Natalie Portman verkligen briljerar i huvudrollerna. De gör sina karaktärer så bra att det är svårt att avläsa deras avsikter. Är skådespelerskan Elizabeth verkligen ute efter sanningsenlig gestaltning av Grace och är Grace så oskyldig som hon påstår sig vara. Och framförallt har äktenskapet med hennes unga make Joe varit på bådas villkor. Det är svårt att avläsa dessa saker när det är två så begåvade skådespelerskor är castade. Det är mycket på grund av Moore och Portman som den här smarta filmen som förvandlas till en psykologisk thriller ros i land. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “May December”.

DEN SISTA RESAN

Radarparet Filip och Fredrik är högaktuella med en ny film som heter “Den Sista Resan”. Den filmen har jag varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

När Lars Hammar efter 40 år som älskad fransklärare i Köping går i pension ser han framför sig en ljuvlig “tredje ålder” med resor, vin och upplevelser tillsammans med sin fru Tiina. Men det blir inte som han tänkt sig. Istället för att ta för sig av livets goda blir Lars alltmer passiv och viljelös hemma i sin belgiska läderfåtölj, till både Tiinas och deras son Filips stora frustration, och förtvivlan. Då får Filip en idén att ta sin skröpliga gamla far till hans älskade Frankrike och låta honom återse de platser som han älskat mest i livet. Genom att göra samma bilresa som familjen brukade göra när Filip var barn och i hemlighet iscensätta några av livets härligaste ögonblick hoppas han kunna tända Lars livsgnista igen. Till sin hjälp tar Filip sin bästa vän Fredrik, några rejäla doser optimism och påhittighet samt en gammal orange Renault 4. Äventyret kan börja!

”Den sista resan” är en härligt livsbejakande film om att ha kämparglöden kvar trots de motgångar man kan stöta på när man känner sig gammal och inte längre lika behövd. Filip och Fredrik tar oss verkligen med på en känslomässig resa fylld av både tårar och skratt då de ska försöka ge Filips pappa livsgnistan tillbaka genom att låta honom uppleva sitt älskade Frankrike igen. Under filmen känns det bitvis ganska hopplöst för Filips pappa Lars att få livsglädjen tillbaka. Det är många gånger då man är nära till tårar när man ser filmen. Men samtidigt är det film om hopp och om att inte ge upp och istället försöka hitta det ljusa i tillvaron. Men det bjuds också under resans gång på mycket humor i form av skarpa och roliga kommentarer ifrån Lars Hammar. Det är så fint att bevittna hur han kämpar och hur man faktiskt ser att han skiner upp och blir lite av sitt forna jag när han får uppleva Frankrike igen.

Sammanfattningsvis är “Den Sista Resan” en väldigt fin och varm film som känns som det mest personliga projektet som har kommit ifrån Filip och Fredrik. Särskilt Filip Hammar öppnar upp sig och blir väldigt personlig i den här filmen och det är härligt att bevittna den fina far och son relation han och hans pappa har. Vill man uppleva en feel good movie i road trip anda fylld med tårar, humor och hopp om att livet kan bli bättre så ska man se “Den Sista Resan”. En femma av fem möjliga är mitt oundvikliga betyg till den här fina filmen som har hjärtat på det rätta stället.

DUNE PART TWO

Så var den äntligen här! Uppföljaren på Denis Villeneuves mäktiga rymdepos som han briljerade med år 2021 på bioduken. Nu har jag varit och sett uppföljaren “Dune Part Two” på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

När Paul Atreides (Timothée Chalamet) finner Chani (Zendaya), kvinnan han sett i sina drömmar, väljer han att följa Fremen ut i öknen istället för att söka upp sina förföljare och de som störtat hans familjs imperium. Bara han kan förutse en mörk framtid, men kan han förhindra den?

Väntan på den här uppföljaren har varit lång pga av strejk i Hollywood och annat som har grusat filmens väg till bioduken. Så förväntningarna har hunnit byggas upp kraftigt. Jag kan inte säga annat än att förväntningarna blev uppfyllda och till och med överträffade dem. Även denna gång är det en visuellt vacker värld man får ta del av. Snyggt foto, stämningsfullt komponerat av Hans Zimmer mäktiga musik och allt man kan önska sig. Vi kastas in i handlingen precis där den första filmen avslutades. När vi lämnade ökenplaneten Arrakis senast så hade Paul Atreides och hans mor lämnats i öknen för att dö och möter därute fremenfolket. I “Dune Part Two” kastas vi som sagt in i handlingen direkt efer detta möte. Vi får bland annat träffa den unga kvinnan Chani som Paul tidigare har haft drömmar om. Vi får se deras relation utvecklas. Paul Atreides status förhöjs då frementfolket börjar att se honom som en slags messias som ska skapa en framtid åt dem alla på planeten Arrakis. Detta är utgångpunkten för den intrig vi får följa i denna andra del och den intrigen är väldigt spännande att ta del av. Första filmen fungerade som introduktion av den världen och dess karaktärer i detta rymdepos. Nu när dessa saker var bekanta så kunde allt flyta på i ett högre tempo än senast vilket gjorde att man var snäppet mer trollbunden denna gång som tittare.

Skådespelarprestationerna var det även denna gång toppklass på. Såväl ifrån redan etablerade skådisar som nya. Christopher Walken och Florence Pugh är några exempel på skådisar som briljerar som nytillkomna karaktärer. Men det starkast lysande tillskottet i castingen är denna Austin Butler som filmens skurk Feyd-Rautha.

Sammanfattningsvis får man allt det man önskar sig i denna uppföljare. Det är preics så storslaget och mäktigt som man hade hoppats på. Ljudet är helt fantastiskt och filmen bör verkligen upplevas på bio. Denis Villeneuve har återigen lyckats skapa ren filmpoesi. “Dune Part Two” är ett stort mästerverk och man längtar redan nu tills nästa del i detta mäktiga rymdäventyr. En självklar femma av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Dune Part Two”.

BOB MARLEY: ONE LOVE

Reggaelegenden Bob Marley har nu fått en egen biopic film med titeln “Bob Marley: One Love”. Den har jag nu varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Filmen "Bob Malrey: One Love" är ett biografiskt drama om den legendariska reggaemusikern Bob Marley som hyllar den ikoniska artistens liv och musik - musik som inspirerade generationer med sitt budskap om kärlek och gemenskap. En stark berättelse om att övervinna motgångar och om livsresan bakom hans revolutionerande musik.

Reggae som musikgenrer är inte jag så bevandrad i, men musiken har inte undgått mig. Någon gång under slutet av 90-talet hände det att man satt i mörka och rökfyllda rum och iakttog när kompisar satt i ring och drog i sig en joint. Vid dessa få tillfällen var det ofta Bob Marleys stämma som ljöd ur högtalarna. Men själva artisten Bob Marley hade jag inga förkunskaper om direkt när jag satte mig biosalongen inför att få ta del av hans historia. Så mina förväntningar var att verkligen få lära känna personen bakom musiken. Dessvärre kan jag inte direkt påstå att de förväntningarna gick i uppfyllelse. När filmen har rullat igång så har storyn redan nått till när Bob Marley är en berömd och etablerad reggaeartist. Därefter tar filmen oss plikttroget med på dramatiska händelser ifrån Marleys karriär. Men tyvärr så sker detta väldigt svajigt och ofokuserat. Jag hade velat se lite ifrån stjärnans uppväxt, hur han formades till den ikon han blev och hur musiken växte fram. Uppväxten får man se lite av i återkommande, men inte direkt fördjupande flashbacks.

För att vara en musikfilm är det förvånansvärt lite musik man får ta del av. Det är bara några av de få största hitsen som dyker upp, och flera gånger under filmen kommer jag på mig själv med sitta och otåligt och vänta på att specifika låtar ska dyka upp. Så filmens själva upplägg känns oinspirerat och det verkar därmed som att filmskaparen inte riktigt vet vilken typ av historia det är som han vill berätta.

Sammanfattningsvis så blir man inte direkt rikare på kunskaper kring Bob Marley än vad man skulle kunna bli av en Wikipedia sökning på artisten. I Bob Marleys liv fanns många dramatiska skeenden som hade behövt mer djup. Hans politiska engagemang att förena nationer via sin musik och ett mordförsök på honom är bara några av de saker som rusar förbi utan substans under filmens gång. Kingsley Ben-Adir som spelar Bob Marley gör det bra och trovärdigt. Lashana Lynch som spelar hans fru gör även hon ett bra jobb. Men som sagt så har de ett spretigt manus att jobba med. Så deras talang får inte skina fullt ut. Jag hade förväntat mig ett mer ingående porträtt när det rör sig om grundpelare i en musikgenre. Så mitt betyg landar inte på mer än en svag trea av fem möjliga.

MADAME WEB

Sony nya Marvel-satsning “Madame Web” har jag nu varit på bio och sett. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

I Sonys Marvel-universum har vi tidigare fått filmer om Venom och Morbius. I den här filmen är det dags för karaktären Madame Web som är en av Marvels mest gåtfulla hjältinnor att få sin fristående ursprungshistoria berättad. Cassandra Webb (Dakota Johnson) är en ambulanssjukvårdare på Manhattan som efter en olycka börjar att utveckla klärvoajanta förmågor. När hon ställs inför avslöjanden om sitt förflutna möter hon tre unga kvinnor som har en viktig roll att spela i framtiden… om de bara kan överleva dagen.

Filmen “Madame Web” har blivit utdömd på förhand av många kritiker och publik efter Marvels senaste fiasko med filmen “The Marvels”. Så de förutfattade meningarna har inte direkt varit positiva för filmens väg till bioduken. Personligen hade jag inte heller så höga förväntningar när jag satte mig i biosalongen. Men när ljuset hade släcktes och filmen kommit igång så fick jag till viss del mina låga förväntningar ändrade. Det är en överdrift om att säga att det här är en film som är en av Sonys bättre Marvel-adaptioner, men den är inte fullt så dålig som “The Marvels”. I den filmen framgick det redan i trailern att upplägget var att introducera en grupp av kvinnliga superhjältar istället för att fokusera på Captain Marvel som borde ha varit den som stod i fokus i en uppföljare på en film om henne. Samt riktade den filmen sig lite väl mycket till en yngre målgrupp och fokuserade på en del karaktärer som förutsatte att man hade sett Marvels serier på Disney+ vilket inte jag har gjort. Så är inte fallet med “Madame Web” som fokuserar mest på sin titelkaraktär, medan de andra kvinnliga superhjältarna är mer biroller. Det upplägget vinner den här filmen mycket på.

Något som dessutom gör den här filmen intressant är att hjältinnan inte har några superkrafter som gör henne odödlig. Hennes enda kraft är att hon med klärvoajanta förmågor kan se in i framtiden. Att hon är dödlig och kan bli skadad gör det hela mer spännande än att se en hjältinna eller hjälte kunna ta emot hur mycket stryk som helst utan att bli skadad pga sin odödlighet. Dakota Johnson är dessutom väldigt passande i titelrollen och det är kul att se henne i en genre som sedan tidigare är outforskad mark för henne.

Sammanfattningsvis så fyller “Madame Web” sin funktion som superhjälte film. Man får ta del av en ny hjältinnas historia och det bör tilläggas att karaktären under filmens gång är under utveckling. Man får följa hur hon upptäcker sina förmågor och lär sig att kontrollera dem. Därav är den här filmen en introduktion av vad som komma skall. Så i kommande filmer om karaktären så kommer förmodligen Madame Webs förmågor att vara helt utvecklade och karaktärsdragen ifrån serietidningarna kommer hon nog ha fått i en större utsträckning. Jag gillade verkligen upplägget med framtidsvisioner som kan påverka ödet och att det förekom utan göra det för komplicerat att hänga med i svängarna.

Så nu ser jag bara fram emot att få se hur karaktären Madame Web utvecklas i kommande filmer där hon förekommer. Mitt betyg till filmen “Madame Web” är en trea av fem möjliga.