WAR FOR THE PLANET OF THE APES

Nu har äntligen den efterlängtade finalen av den senaste "Planet of The Apes" trilogin fått biopremiär och jag har därmed varit och sett den. Jag ska nu berätta med denna filmrecension vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Efter att aporna genomlidit fruktansvärda förluster brottas Caesar (Andy Serkis) med sina mörka instinkter och påbörjar sin jakt på hämnd. När de till slut möts öga mot öga, kämpar Caesar och översten (Woody Harrelson) i en storslagen strid som kan avgöra ödet för båda arterna och planetens framtid.

Den första filmen i denna trilogi som hette "Rise of The Planet of The Apes" satte verkligen prägeln för hur den här historien borde filmatiseras. Många försök har gjorts. Bland annat en b-films trilogi med Charlton Heston i en av huvudrollerna med en efterföljande serie. Samt så gjorde Tim Burton ett halvlyckat försök till en reboot som kom ut 2001. Men ingen av dessa försök har direkt lyckats leverera. Det var som sagt först med "Rise of The Planet of The Apes" som kom ut för 6 år sedan som historien fick det djup den behövde. Uppföljaren "Dawn of The Planet of The Apes" som kom ut 2014 lyckades även den att leverera och hålla intresset uppe för ytterligare en avslutande film i trilogin. Och nu när jag har sett "War for The Planet of The Apes" som är den avslutande delen så kan jag inte annat än konstatera att det även blev en värdig avslutning som levererades. Säcken knyts ihop på ett bra sett i den sista slutstrid som de föregående filmerna har hintat om. Allt är väldigt visuellt vackert i ett dystopiskt vinterlandskap. Aporna är även denna gång väldigt välgjorda så att det är väldigt svårt att genomskåda att de är människor förvandlade till apor med hjälp av digitala effekter.

Den här trilogin har tjänat mycket på skippa en massa komplicerade science fiction inslag om svarta hål och tidsresor. Det var nog mest den biten som Tim Burtons version förlorade på. Samt fick man ingen direkt förklaring på varför aporna blivit ondskefulla och börjat behandla oss människor som slavar. Den förklaringen levereras bättre i de här tre filmerna.

Vad som är intressant med just den här tredje filmen är att man helt och hållet får se filmen ur apornas perspektiv och att människorna helt och hållet har förvandlats till avskum och skurkar som inte förtjänar att vara den dominerande rasen på vår planet. Det känns lite svårt att recensera den här filmen som en fristående film eftersom trilogin den ingår i känns som en enda lång film. Så det här får i princip bli en sammanfattande recension på hela trilogin. Man fick den storslagna avslutningen som man förväntade sig och något som generellt kännetecknar alla tre filmerna i trilogin är att de trots att de är inspelade i 3D inte överdriver med effekterna. Filmerna känns ändå väldigt avskalade och realistiska vilket är ovanligt idag så fort 3D-effekter är involverade.

Jag kan starkt rekommendera filmen "War for The Planet of The Apes" som den värdiga avslutning på trilogin som man hade förväntat sig. Dock bör man nog ha sett de två andra föregående filmerna för att hänga med. Som en fristående film står den nämligen inte så bra på egna ben. En fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/apornas_planet_3_striden_2017/P152155

https://cdon.se/film/war-for-the-planet-of-the-apes-36263705

DAYVIEWS LÄGGER NER!!!

Sedan augusti 2007 har jag laddat upp bilder på ett socialt media som kom före Facebook, Instagram, Twitter och allat annat. Det har i alla år varit den sida som uppfyllt mina krav strukturmässigt. Jag har Aspergers Syndrom. Det är ingen hemlighet direkt. Alla med diagnosen gillar inte struktur. Jag gör inte det i min vardag mer än just när det gäller mina arbetenen i social media. Den förste september släcks sidan ner för gott och de ansvariga för den lägger lättsamt in ett inlägg och tackra för alla åren utan att inse allvaret i detta. Personligen mår jag pyskiskt dåligt över detta besked och det känns som att nedräkningen till september är min dödsdom. Jag har planerade fotoprojekt att lägga ut året ut och i resten av mitt liv. Ingen fattar allvaret när jag skriver mina statusar om detta. Jag vill ha en dagbok över mitt liv i bild. Jag påbörjade denna livstil i august 2007 som sagt. Då med en bild som jag inte hade redigerat själv. 

Min första bild på Dayviews som lades ut 24 augusti, 2007.

Under årens lopp har sedan mina följare fått se min utveckling inom fotograferande och redigerande. De har fått bevittna hela min resa genom livet dagligen och jag vill fortsätta min resa. Men inga socia medier uppfyller mina krav. Facebook kan inte ens dela en Instagram bild vissa gånger. Man klickar på dela och sedan finns inte bilden har dela när man tittar på profilsidan. Man delar bilden tio gånger eller något och senare får man ta bort alla dubletter. Samt så hamnar bilderna ibland i fel ordning. Det går dessutom bara att skapa album. Någon kalenderstruktur finns inte. Därmed blir det ett stort kaos för mig då jag inte kan klicka på en ett datum för att navigera till rätt period av mitt liv i jakten på en bild. Facebook räknar dessutom inlägg istället för bildantalet som jag klart och tydligt kan se på Dayviews. Samt så kan på Dayviews se vad man har haft för inställning på kameran till varje bild som man själv har fotat. Det kan man inte på Facebook och det har varit till hjälp många gånger för mig då jag försökt att hålla samma professionella standard på alla mina bilder. Den här strukturen är alltså mycket viktig för mig. Kanskde till stor grund pga att jag har min diagnos. Dayviews är dessutom en viktig del av min vardag. Bilderna läggs ut där först. Sen går in via mobilen på Dayviews för att kopiera bilder och tillhörande bildtexter för att även kunna dela dem på Instagram och därefter på Facebook. Men stommen är och har alltid blivit Dayviews.

Jag kan inte tänka mig ett fortsatt liv utan Dayviews. Om ni tänker er en modeintresserad tjej som man tvingar att gå ut på stan helt naken. Hon skulle känna sig intetsägande eftersom hon inte har en tråd på kroppen och därför inte kan visa hur insatt hon är och vilka fina märkeskläder hon bär. Jag känner intetsägande om jag inte har min vardag dokumentar i bild.

Min förmodligen sista bild jag kommer att lägga upp under augusti 2017. Bilden symboliserar hur naken och intetsägande jag kommer att vara utan min Dayviews. 

Instagram känns för osäkert. Man kan göra en lite tabbe. Bryta emot en ologisk och konstig regel eller få klagomål på bilder som inte folk förstår. Sen bir bilden anmäld och Instagram skiter i skälet till anmälningar och stänger av kontot utan att tveka. Det hjälper inte att be om ursäkt för de svarar inte. De nöjer sig med att ha ett hjäplavsnitt för användare som inte ger några svar.  Så funkar alla sociala medier. Man ska kunan regler även om nya läggs till i en stressig vardag då man inte hinner läsa reglerna varje dag. De bryr sig inte heller om det är någon interngrej riktad emot mig som har gjort att mitt konto avslutats.

Dayviews har jag alltid kunnat vara mig själv på. Jag har dessutom kunna neka folk som inte förstår mig att komma in på sidan. Jag har skött mig i princip hela tiden och inte gjort om de regelbrott jag av misstag begått då jag fått tillsägelser. Sidan har levt upp till mina krav. Det enda levt upp till kraven är de som driver sidan. Då Dayviews har haft serverstrul (som de har skyllt på) så har de inte snabbat sig direkt för att åtgärda problemet. Varit allmänt oengagerade i de problem man haft. Detta är droppen att de så respektlöst bara släcker ner sidan utan att ens ta hänsyn till de liv som rasar samman. Jag tycker att de åtminstione att de är skyldiga mig att förklara var man hittar en sida med precis samma upplägg som Dayviews eller hjälper mig att starta en. Jag kan nämligen Dayviews utantill och vill inte lära mig något nytt. Jag får dagligen utstå en massa ofrivilliga förändringar på Facebook som jag inte ha tillåtit. Så en blogg eller en hemsida med exakt samma utseeende som Dayviews kunde de ju förklara för mig hur man skapar. Så trogen som varit Dayviews och så mycket gott som jag fortfarande säger om sidan så kan man väl inte begära mindre.

Vi avändar har dock erbjudits en tjänst där man laddar ner alla sina filer i zip format. Alla bilder och tillhörande texter och kommentar sparas ner. Bra att den säkerheten finns. Men följdfrågan är vad man sa göra med filerna. Hur lägger man ut alla sina över 26000 bilder igen för att visa att man existerar. Finns man inte på bild så har inte de här tio åren existerat.

Jag vet ej hur det här kommer att sluta. Men det känns som att jag genomgår nedräkningen till min domedag. En sida hemsida eller en blogg som ser precis likadan ut som Dayviews ohch mitt liv kan rulla på som vanligt. Annars blir mitt resterande liv fyllt av depression och saknad efter det liv jag en gång hade.

DETTA  VAR INTE DET SLUT JAG HADE ÖNSKAT MIG. 

SPIDER-MAN: HOMECOMING

Nu har jag varit och sett den nya "Spider-Man" rebooten "Spider-Man: Homecoming" trots att jag var väldigt kritisk till denna film av anledningen att jag inte gillade den presentation man fick av karaktären Spider-Man i filmen "Captain America: Civil War". Samt så kände jag mig inte motiverad till att få se ännu en historia om hur det hela börjar när Peter Parker får sina krafter och efter ett tag blir superhjälten Spider-Man. Trots detta har jag sett filmen för att det är en film som hör ihop med de andra fristående spin-off filmer som har gjorts för att vävas in i "Avengers" filmerna. Nu ska jag berätta med denna recension vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Fortfarande exalterad över sin upplevelse med the Avengers återvänder Peter Parker (Tom Holland) hem till sin moster May (Marisa Tomei), under sin mentor Tony Starks (Robert Downey Jr.) uppsikt. Han försöker återuppta sina dagliga rutiner, men kan inte riktigt släppa tanken på att få uträtta nya hjältedåd. När superskurken Vulture (Michael Keaton) dyker upp får han chansen - samtidigt som allt han håller kärt plötsligt befinner sig i stor fara.

I filmens inledning görs det ett tarvligt försök att efterlikna den humor som fanns i Marvels oväntade succé "Deadpool" genom att ge karaktären Peter Parker en mobilkamera att vlogga med då han gör ett besök i Tony Starks och Avengers högkvarter. Så tidigt in i filmen förstår man alltså på vilken nivå det är. Det är mer en tonårsfilm än en vuxenfilm. Det är alltså ingen R-rated humor som i "Dead Pool".

Att det skulle bli en annorlunda historia än de som berättats i föregående "Spider-Man" filmer var jag redan negativt inställd på. Tony Stark är den nya spindelmannens mentor och bara det gör det hela konstigt. Exempelvis så har Tony Stark tillverkat den nya dräkten så att den känns för högteknologisk. I princip är den som Tonys Iron Man dräkt fast i mjukare trikåmaterial. Till och med en inbyggd tänkande dator som pratar och har ett intellekt finns det i dräkten precis som när Tony har sin Iron Man dräkt på sig. Det känns med andra ord som att Spider-Man inte är en självgående hjälte på samma sätt som förut. Detta stör jag mig på.

Att Aunt May är ung och snygg känns också konstigt. Det är omöjligt att förbise dessa ändringar. Men om jag ska försöka säga något positivt så är det inte mycket jag kan komma på. Det skulle i så fall vara att Michael Keaton gör rollen som skurken Vulture bra. Den karaktären blev vi lovade redan i Sam Raimis "Spider-Man 4" som aldrig fick se dagens ljus. John Malkovich hade precis skrivit på ett kontrakt innan Sony sade nej till den budget som Sam Raimi ville ha till filmen. Nu fick vi som sagt istället Michael Keaton som den karaktären. Men jag gillar inte riktigt hur karaktären behandlats i filmen. För att väva in skurken i Avengers universumet så är Vultures dräkt tillverkad av rymdskrot ifrån attacken ifrån yttre rymden i den första "Avengers" filmen. Det gör att dräkten får ett mer robotlikt utseende vilket påminner för mycket om skurken Green Goblins dräkt i den allra första "Spider-Man" filmen. Men Michael Keaton gör det bästa av rollen.

Att få se historien om spindelmannen berättas ifrån början ännu en gång var som väntat tråkigt. Till filmseriens fördel så hoppar de åtminstone över den bit då Peter blir biten av den radioaktiva spindel som ger honom hans krafter. Så det är bara formandet till hjälte och hur han lär sig att hantera sina krafter som berättas. Så det är en lite positiv grej ändå. Dock är det lite segt att se gång efter gång hur klantig Peter Parker är innan han lärt sig att hantera krafterna och den nya dräkten. De skämten är för långt utdragna.

Jag har inte mycket positivt att säga om denna film som sagt. En del snygga actionscener bjuds det på. Men intrigen är ganska tunn och det jobbas mer på att göra filmen till en "Avengers" film än att låta den stå på sina egna spin-off ben. Filmen känns alltså som en blek kopia av de andra "Spider-Man" filmerna och huvudkaraktärens tonåriga omogenhet känns bara störig. Samt så hade det kanske behövts en skurk till i filmen för att utveckla intrigen lite.

Jag kan rekommendera filmen "Spider-Man:"Homecoming" om man inte har för höga krav och tror att filmen ska vara lika bra som de andra fem "Spider-Man" filmerna. Men accepterar du en mindre genomtänkt superhjältefilm med en tonårs jargong så är det här rätt film för dig. Det var inte vad jag ville ha. Därför får filmen en tvåa av tre möjliga av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/spider_man_homecoming/P152172

https://cdon.se/film/spider-man-homecoming-39497604