A QUIET PLACE PART II

En av de första filmerna som skjöts fram på grund av pandemin var filmen “A Quiet Place: Part II”. Nu när publikantalet som tillåts är 50 personer istället för 8 personer så har filmen äntligen fått premiär. Jag har varit och sett den och ska nu berätta vad jag tyckte med denna recension. Men först lite om filmens handling.

Efter de dödliga händelserna i hemmet, måste nu familjen Abbott möta farorna i omvärlden när de fortsätter sin kamp för överlevnad i tysthet. När de blir tvingade att våga sig ut i det okända inser de snabbt att varelserna som reagerar på ljud inte är de enda hot som lurar bortom sandstigen.

Denna uppföljare skulle jag säga att är lika bra som sin föregångare. Den är till och med bättre och strået vassare än första filmen. Så man kan verkligen säga att filmen lever upp till förväntningarna och överträffar dem. I filmens inledning får man lite återblickar kring hur det gick till när varelserna med superkänslig hörsel började att dyka upp för att ödelägga vår planet. Därav av nystas lite frågetecken ut kring hur det hela gick till. I den första filmen tog handlingen vid när planeten redan hade invaderats av dessa varelser och man fick följa en överlevande familj, men man fick inte veta så mycket om vad som hade försatt dem i den situationen. Det fick man alltså nu vilket var mycket positivt. När denna återblick är över kastas vi snabbt in tidsperioden efter den första filmens händelser. Vi får alltså följa Evelyn (Emily Blunt) som tillsammans med sina två barn och sin nyförlösta baby försöker gör allt för att överleva i en ödelagd värld där det känns som allt är hopplöst.

Det uppdagas att de inte är de enda överlevarna och en del nya karaktärer introduceras. Bland annat Emmett som gestaltas lysande av skådespelaren Cillian Murphy är en av överlevarna som slår sig ihop med Evelyn och hennes familj. Det blir en spännande historia man får ta del av där man sitter på helspänn från början till slut. Gillade man den första filmen så kommer man garanterat att gilla den här eftersom den levererar samma känsla och gör det ännu mer denna gång. Emily Blunt briljerar även denna gång i rollen som Evelyn. Och filmens barnskådisar är verkligen duktiga. Speciellt Millicent Simmonds som spelar dottern i familjen gör sin roll riktigt bra.

Det finns verkligen inget att klaga med filmen “A Quiet Place: Part II”. Den kan starkt rekommenderas om man gillade den första filmen eller gillar filmer som “Jurassic Park” eller “Alien” som den har tydliga referenser till. Jag blev supernöjd med denna uppföljare som till och med överträffade sin föregegångare. Så mitt betyg är en given femma av fem möjliga i betyg.

THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT

Jag har nu varit och sett min tredje biopremiär sedan lättandet på corona restriktionerna. Filmen jag såg var den efterlängtade fortsättningen i den beryktade “The Conjuring” skräckfilmserien. De två föregående filmerna har varit skrämmande så nu var förväntningarna mycket höga även inför “The Conjuring: The Devil Made Me Do It” som jag har sett nu. Jag ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Ett av Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warrens (Vera Farmiga), verkliga utredare av övernaturliga händelser, mest sensationella fall börjar med en kamp om en ung pojkes själ, men tar dem därifrån till helt oanade platser och slutar med att en misstänkt mördare för första gången i USA:s historia hävdar att han tagits över av en demon, som sitt försvar.

Den populära skräckfilmserien “The Conjuring Universe” som består av 8 filmer har fått blandat mottagande. Det hela började år 2013 med filmen “The Conjuring” och pågår nu fortfarande med den senaste installationen som har fått namnet “The Conjuring: The Devil Made Me Do It”. Det blandade mottagandet har varit befogat. Egentligen är det just “The Conjuring” trilogin jag har blivit förtjust i. De första två är så läskiga att jag tittar på dem med lampan tänd. Inte för att de ger mig mardrömmar. Men man sitter på helspänn och lyssnar efter ljud när man tittar på dem och hoppar till vid minsta lilla rörelse eller högt ljud som levereras ifrån tv-skärmen. Detta är första gången jag har vågat mig på att se en “The Conjuring” film på bio med de ännu högre ljudeffekter som man upplever på en biograf. Några spin-off filmer har jag dock upplevt på bio ifrån det universumet. Sämst i serien är filmen “The Nun” som mer bitvis blev en omedveten komedi. “Annabelle: Creation” var bra. De andra två “Annabelle” filmerna var sämre och snäppet sämre än “The Nun” var faktiskt spin-off filmen “The Curse of La Llorona”. Inte för att det behövs direkt att man ser filmerna i rätt ordning. Men om man vill det för att ha koll på hela den demoniska världen så är det här den kronologiska ordning man ska se filmerna i. “The Conjuring” börjar det hela som sagt. Sen ska man fortsätta med “Annabelle Creation”, “Annabelle”, “Annabelle Comes Home”, “The Nun”, “The Conjuring 2”, “The Curse of La Llorona” och slutligen filmen “The Conjuring: The Devil Made Me Do It” som man kan se på bio nu. Jag hann inte med att se alla filmerna på dvd innan biobesöket. Så det kommer att ske först när jag har alla filmer i min ägo.

Men det var lite om “Conjuring” universumets historia. Nu undrar ni säkert vad jag tyckte om den nya filmen. Och jag kan bara säga att jag tyckte att den är helt godkänd. Jag blev inte lika skrämd som jag blev av de förgående två “The Conjuring” filmerna. Så i den bemärkelsen så kanske det kan varit viss besvikelse eller är jag helt enkelt härdad. Men man får en kuslig historia om en svårspårad demon som först angriper en liten pojke. Sedan ber pojkens blivande svåger demonen om att skona hans unga blivande svärson och ta honom själv istället. Spökutdrivarna Ed och Loriane som vi har fått följa i de tidigare filmerna får ett svårt fall att nysta ut. Det blir både en kamp på liv och död samt en kamp emot klockan eftersom filmens demon tycks ligga steget för hela tiden. Uppgiften för Ed och Loriane blir att bryta en långvarig förbannelse, hitta orsaken till den och sedan rädda så många liv de kan inklusive deras egna. Det blir mycket tysta minuter i mörka och läskiga källare och andra spöklika områden där ett snabbt och högt ljud snabbt avbryter tystnaden och gör att man hoppar till i biostolen.

Riktigt skrämd blir man aldrig. Man är bara spänd när man ser filmen på vad som komma skall och när ögonblicken har dykt upp pustar man ut och tänker att det var ju inte så farligt. Sammanfattningsvis så får man alltså det man förväntat sig. En löst verklighetsbaserad spökhistoria där ett svårt "demon case" ska nystas ut. Man får bli lite lagom rädd. Samt får man följa våra "demonologer" som Ed och Loriane kallar sitt yrkesval för. De är som vanligt briljant spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga och deras kärlekshistoria är en väldigt fin och romantisk kontrast till allt demonmörker man får uppleva serien igenom. Så jag blev nöjd med denna nya pusselbit som lades i “The Conjuring Universe”. En stark trea på gränsen till en fyra är mitt betyg till filmen “The Conjuring: The Devil Made Me Do It” .

GODZILLA VS KONG

Nu är det igång med biopremiärerna igen. 50 biobesökare är tillåtna på allvar och premiär efter premiär avlöser varandra. Nu har jag upplevt min andra stora och efterlängtade biopremiär sedan pandemin sköt upp storfilmerna och det var storfilmen “Godzilla vs Kong”. Som titeln säger så rör det hela sig om ett möte mellan två av filmhistoriens mest ikoniska monster. Jätteödlan Godzilla och jätteapan Kong. Jag har som sagt sett filmen och ska nu med denna recension leverera min åsikt om filmen. Men först lite om handlingen.

Kong och hans beskyddare ger sig ut på en farlig färd för att finna hans riktiga hem, med på resan är Jia (Kaylee Hottle), en ung fosterbarnsflicka, som Kong har format ett unikt och starkt band med. Men de hamnar oväntat i vägen för en rasande Godzilla, som orsakar förstörelse över hela världen. Den episka kollisionen mellan de två ikonerna är bara början av ett mysterium som ligger djupt inom jordens kärna.

Legendary Pictures MonsterVerse drog igång en franchise som de hade förhoppningar om att skulle slå stort. Först kom filmen “Godzilla” (2014). Sedan kom man på att det hela skulle gå ut på att jätteapan Kong skulle möta jätteödlan Godzilla i framtiden. Därmed kom rebootades filmen “King Kong” år 2017 med filmen “Kong: Skull Island” vilket sedan ledde till filmen “Godzilla: King of the Monsters” år 2019. Filmerna har varierat i kvalité. Personligen gillade jag “Lord of the Rings” regissören Peter Jacksons “King Kong” reboot ifrån år 2005 mest. Den var mer realistisk. Den hade dinosaurier som hade genomgått evolutionens förändringar på en öde där tiden hade sin egna gång. Den visade sig även innehålla insekter och andra småkryp som var dubbelt så stora som i den värld vi själva känner till och lever i. I filmen “Kong: Skull Island” var det istället fula och vanskapta ödlor som Kong fick slåss emot. Den filmen var tänkt som en början på historien även om filmen “Godzilla” kom före. När det gäller “Godzilla” filmen så tyckte jag att den var lite tråkig. Det tog lite för lång tid innan Godzilla verkligen dök upp i den filmen. Men finalen var mäktig. Tyvärr var den bara lite av en aha-upplevelse och man såg fram emot att se historien vidareutvecklas i kommande filmer inom samma franchise. Så kom filmen “Godzilla: King of the Monsters” som skulle fungera som en slags uppföljare på det vi redan sett om vi förstod vilken kronologisk ordning filmerna skulle se i. Jag gillade den sista “Godzilla” filmen. Där fick man se mer scener med den gigantiska skräcködlan både på land och i undervattensscener. Samt introducerade den filmen nya karaktärer och förde handlingen vidare inför konfrontationen mellan filmhistoriens mest storslagna monster.

När man väl sitter där i biosalongen så sugs man genast med. Vi får parallella historier. Man får följa gänget som försöker att beskydda Kong på hans ogästvänliga ö. Lite senare upptäcker man att Godzilla återkommer och är arg över något vilket leder till förödelse i storstäderna där han dundrar fram. Sedan finns en historia som är den svaga länken i filmen. Karaktären Madison Russell (Millie Bobby Brown) som introducerades i den föregående filmen slår sig ihop med en poddkändis och en skolkamrat för att de är en konspirationsteori på spåren som kan leda till bevis för vad Godzillas vrede har väckts av. Den sidohistorien känns inte som så genomarbetad. Den blir mest en anledning till att få in pusselbiten kring ett hot som är anledningen till att Godzilla och Kong ska mötas och fajtas på liv och död.

Men när alla uppläggen har presenterats så kan allt gå vidare och den oundvikliga striden vi alla har väntat på är snabbt igång. Vi får många snygga fajtingscener. En scen inledningsvis till havs. Sedan en i Hong Kong bland skyskraporna. Man kan kanske gissa sig till hur det hela kan sluta om man kan sina monsterfilmer. Men som sagt så är sammandrabbningen snyggt upplagd och man sitter på helspänn och njuter av den episka känsla som fajterna bjuder på. I centrum står en liten flicka som kan kommunicera med Kong och spelas av Kaylee Hottle. Annars är det våra monster ifrån filmens titel som har huvudrollerna.

Alla runt omkring hamnar lite i skymundan. Gamla som nya karaktärer. För oss svenskar är det trevligt att få se Alexander Skarsgård i en stor roll där han leder den grupp som vill Kong väl. Det vi får se är alltså en monsterfilm av stora mått där det verkligen inte sparas på krutet och den här filmen är mer flytande och självgående än de tidigare där en massa bakgrund skulle introduceras. I “Godzilla vs Kong” är allt detta avklarat och vi kan bara luta oss tillbaka i biostolen för att njuta.

Sammanfattningsvis så får man det man förväntar sig av en film inom monstergenren. En film som är bättre än sina föregångare dessutom. Ett bra soundtrack har filmen och den bjuder på många spektakulära actionscener och en hel del visuellt vackra miljöer. När filmen är slut så är det inte en självklarhet om den är en avslutning eller om fler uppföljare är på g.

Någon extrascen när eftertexterna har rullat igång som hintar om en uppföljare får vi inte heller. Men gillar man den här typen av filmer så kan jag starkt rekommendera filmen “Godzilla vs Kong”. 4 av 5 är det betyg som jag tycker att den är värd.