BRÖLLOP, BEGRAVNING OCH DOP – FILMEN

Colin Nutleys tv-succé “Bröllop, begravning och dop" har nu anpassats till långfilmformatet. Jag har varit och sett filmen på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Vi följer familjerna Öhrn och Seger som tar oss genom höst och vinter, på väg mot julfirande och mot en nyårsafton som oundvikligen innebär ett slut på det gamla och en början på något nytt...

När Colin Nutley och Helena Bergström gör något ihop så brukar det bli per automatik att kritiker ska granska produktionerna ut i fingerstopparna. Och förväntningarna på att de skulle vara snälla i sin kritik fanns inte heller denna gång. Ändå fick filmen relativt godkänt i alla fall i en recension som jag har ögnat igenom. Och själv var jag nöjd med det jag fick se. Långfilmen tar vid där tv-serien slutar och vi kastas snappt in i fortsättningen där vi lämnade karaktärerna senast. Maria Göranzons karaktär hann inte ens fullfölja sitt bröllop innan hennes nya make dog. Hennes relation till sonen som är präst och har haft alkholistproblem är fortfarande infekterad. Och inte blir den bättre av att chefsprästen spelad av Robert Gustafsson rör till i grytan ännu mer genom att sprida rykten om en fortsatt pågående alkholism. Detta medan en spirande kärleksrelation pågår mellan Maria Lundqvists karaktär och sonen. I centrum står även Helena Bergströms karaktärs exmake som ska inleda ett nytt äkteskap som ifrågasätts av alla. Dottern spelad av Molly Nutley försöker att hålla ihop spillrorna i den dysfunktionella familjen samtidigt som hon försöker att vara kärleksfull mot sin fru i deras gayrelation.

Det är den familjetragedi vi får ta del av. Och likt ett spöke finns Philip Zandens karaktär ständigt närvarande i sorgearbetet hos de flesta av filmens karaktärer. Allt är alltså sig likt i en produktion gjord av Colin Nutley och det sparas inte på krutet då den här historien nystas ut och får ett eventuellt avslut. Jag är helnöjd med filmen som helthet efter förutstättningarna att jag har sett bägge säsongerna av tv-serien på TV4 innan filmen slutligen fick sin försenade premiär pga pandemin. Och att den blev försenad gjorde inte så mycket. Man kom snabbt in i den världen och mindes detaljerna som behövdes för att uppskatta långfilmen.

Så sammanfattningsvis så fick man det man ville ha av Colin Nutley. Familjer som har svårt för att reda ut det komplicerade kring känslor inom familjen då det försöker att hitta rimliga lösningar så att livscirkeln kan slutas för ett fortsatt bättre fungerande liv för alla. Det blir lite vibbar av “Tomten är far till alla barnen” eller Peter Jöback filmen “Jag kommer hem till jul” eftersom julen avhandlas och i det här fallet blir det också nyårsafton när filmens slut närmar sig. Filmen kan starkt rekommenderas om man gillar att se en stor skådespelarensemble leverera känslostormar i alla dess former. Både sorg och känslor får man ta del av i en lagom och balanserad portion. Jag gillade filmen skarpt. Så “Bröllop, begravning och dop – Filmen" får en stark trea av fem möjliga av mig i betyg. Det är en varm och fin film som är mysig att uppleva i biomörkret.

VENOM: LET THERE BE CARNAGE

År 2018 fick vi möta Eddie Brock som fick superkrafter ifrån en parasitliknande organism ifrån rymden. Alter-egot som Brock blir när han har symbioten i sin kropp heter Venom. Tidigare har den karaktären dykt upp som skurk i Sam Raimis “Spider-Man 3”. Men för tre år sedan fick han en egen fristående film helt utanför Spider-Man universumet. Den filmen har nu fått sin obligatoriska uppföljare “Venom: Let There Be Carnage”. Den filmen har jag varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först ska jag gå in lite på filmens handling.

Det har gått en tid sedan vi senast fick träffa den undersökande journalisten Eddie Brock (Tom Hardy) då han blev en värd för symbioten Venom. Nu kämpar han fortfarande med att anpassa sig till livet som värd för den främmande symbioten vilket ger honom övermänskliga förmågor. Brock försöker återupprätta sin karriär genom att intervjua seriemördaren Cletus Kasady (Woody Harrelson), som i sin tur blir värd för symbioten Carnage och flyr från fängelset efter en misslyckad avrättning. En strid på liv och död mellan Venom och Carnage är oundviklig.

Filmen “Venom” ifrån 2018 bjöd in oss till en härlig värld som balanserade upp humor och allvar på ett bra sätt. Det fanns en hel del mörker och en till viss del också en vuxen ton i filmen. Något som förvisso kunde ha utökats till en mer barnförbjuden ton. Men Tom Hardy var väldigt bra som en nyfiken journalist som slumpartat blev en slags hjälte och kämpen emot den form av brottslighet som skapades i hans omgivning. Den största behållningen i den filmen var hans konversationer med alter-egot Venom som han till en början hade som en helt objuden gäst i sin kropp. De konversationerna var fyllda med humor. Och i kontrast till det så var världen omkring honom ganska mörk och vände sig emot honom på alla möjliga sätt. Därav blev slutresultatet godkänt för filmen och i stort sett hade den det man kanske hade förväntat sig. Och i slutet fick vi en “end credit scene” som lade grunden till en mycket lovande uppföljare.

Eftersom några år nu har gått och de som är intresserade av “Venom” franchisen nu har haft chansen länge att se den första filmen så gör inte jag någon hemlighet av vad som hände i föregångarens “end credit scene”. Där fick man veta att Eddie Brock fick arbetet att göra en intervju med den ökända seriemördaren Cletus Kasady som sitter inspärrad i ett välbevakat fängelse. Efter en liten inblick Eddie Brocks och Venoms humoristiska, samboliknande relation så kastas vi direkt in händelserna som den där extrascenen i film 1 hintade om. Cletus Kasady blir efter ett tag den till synes oövervinnelige symbioten Carnage. Eddie Brooks försöker bygga upp spillrorna av sitt liv och skapa sig en karriär som journalist vilket leder till scenariot med Cletus förvandling till Carnage. Han får därmed återigen motvilligt ge sig in i en strid med ett näst intill oövervinnerligt hot för att rädda vår planet. På sin sida har även Cletus sin kompanjon och stora kärlek Frances Barrison (Naomi Harris) som försvårar situationen.

Man får det man förväntar sig av uppföljaren i den här lite udda superhjälte franchisen. Tom Hardy och hans dubbelnaturkaraktär underhåller även denna gång och Woody Harrelson spelar ut hela sitt register och övertygar som fullblodspsykopaten Cletus Kasady. Även Naomi Harris och Michelle Williams levererar i sina roller. Filmen i sig är väldigt snabb i sitt berättande. Det finns inga direkt långsamma partier i filmens uppbyggnad. Så något direkt djup ska man inte förvänta sig av en så här actionspäckad film. Det är ett högt tempo ifrån början till slut som laddar upp inför en mäktig slutstrid och en lättköpt publik får precis det de vill ha.

Sammanfattningsvis så blev jag väldigt underhållen av filmen “Venom: Let There Be Carnage”. Jag fick det jag förväntade mig. Snygga actionscener, färgstarkt skådespeleri av Woody Harrelson som kunde lyfta filmen med bara sin blotta närvaro. Detta tillsammans med Tom Hardys briljanta gestaltning av Eddie Brock ger en bra helhet. CGI effekterna kan upplevas som överdrivna emellanåt. Men annars får man det man vill ha och är underhållen under hela filmens speltid. “Venom: Let There Be Carnage” får av mig en fyra av fem möjliga av mig i betyg.

THE LAST DUEL

Mästerregissören Ridley Scott som har givit oss ett gäng “Alien” filmer och och den episka filmen “Gladiatior” för att nämna några filmer i hans cv har nu givit sig in i slutet av 1300-talet och riddartiden i Frankrike under denna tidsepok med filmen “The Last Duel”. Dessa ingredienser med stjärnspäckad rollista lockade mig till biografen och jag ska nu med denna filmrecension berätta lite vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

The Last Duel sägs bygga på en historisk händelse. År 1386 blev Marguerite de Carrouges (Jodie Comer) våldtagen av sin makes, Sir Jean de Carrouges (Matt Damon), bäste vän Jacques Le Gris (Adam Driver). Händelsen är central i berättelsen och får våldsamma konsekvenser. Marguerite berättar för sin man som blir rasande på vännens svek och brott. Han pressar sin hustru, men hon står på sig. Jean måste då utmana sin vän Jacques i rättegång inför domstolen i Paris och inför kungen. Om Marguerite ljuger kommer hon att brännas levande för falskt vittnesbörd. En gammal lag och sedvänja säger, att männen kan duellera och att Gud avgör vem som har rätt genom att kora en vinnare. Det blir enligt uppgift den sista lagligt sanktionerade duellen i Frankrikes historia.

Ett episkt storslaget riddaräventyr regisserat av Ridley Scott med en massa stora namn i skådespelarlistan. Vad kan gå fel tänker nog många. En del saker visar det sig i den här filmen. Berättandet och det djärva försöket att berätta historien under två och en halv timmes speltid är huvudanledningen till att det inte funkar. Framförallt är storyn väldigt hoppig i sitt berättande. Om jag berättar för detaljerat om händelseförloppet så spoilar jag handlingen för er som inte har sett filmen. Så några detaljer tänker jag inte ge mig in på. Men huvudkaraktären är Marguerite de Carrouges som spelas briljant av skådespelerskan Jodie Comer. Hon råkar ut för sexuella övergrepp och får erfara konsekvenserna av att det på den tiden är bättre att hålla tyst om man vill överleva. Man blir upphängd naken och bränd levande om man talar osanning. Och i en värld styrd av män så har inte kvinnor någon trovärdighet även om de talar sanning. Allra helst inte om det inte finns några vittnen som står på kvinnans sida som i det här fallet. Och då är det riddardueller och Guds vilja som får avgöra vem den skyldige är.

Det är själva upplägget för den här filmen. Samt så handlar det mycket om männens intriger runtomkring Marguerite de Carrouges och hur de tar ställning till anklagelserna. Den stora bristen i det okronologiska berättandet är att filmen är uppdelad i olika kapitel. Dessa kapitel är vinklingar av vad som hände ur olika personers perspektiv. Detta gör att man en bra bit in i handlingen får känslan av att filmen har hakat upp sig och börjar om samma scenarion igen. Det förklaras förvisso i titlarna på varje filmkapitel. Men det blir ändå upprepningar och filmen kunde ha blivit kortare och lättare att ta in om man hade valt ett annorlunda berättarsätt.

Matt Damon, Adam Driver och Ben Affleck som spelar männen runt Marguerite de Carrouges är riktigt bra i sina roller. Ben Afflecks blondering kan ju diskuteras vad som var avsikten med den. Men över lag så är det just skådespelarprestationerna som lyfter den här historien och den starka “metoo” liknande historien som kunde ha blivit bättre med en bättre uppbyggnad. Det sega filmberättandet gör istället att man har tid till roas av konstiga upplägg som exempelvis diskussionerna i rättssalen där det diskuteras huruvida man kan bli gravid om man inte känner lust osv.

Sammanfattningsvis så är det en seg riddarfilm man får av Ridley Scott där det blir mest storslaget då man får uppleva riddardueller. Utöver detta är filmen mycket byggd på långa dialoger och upprepningar. Så det blir aldrig direkt så storslaget som man kan förvänta sig när Ridley Scott sitter i registolen. Filmen är snyggt gjord och viss underhållning får man. Men det långsamma och röriga berättandet dra tyvärr ner betyget. En stark tvåa på gränsen till en trea är mitt betyg till filmen “The Last Duel”.

HALLOWEEN KILLS

År 2018 var Jamie Lee Curtis tillbaka på bioduken för att ta upp kampen emot sin hänsynslöst mördande bror Michael Myers i filmen “Halloween”. Nu har fortsättningen kommit i filmen “Halloween Kills” som jag nu har varit och sett på bio. Jag ska därmed nu berätta vad jag tyckte med denna filmrecension. Men först lite om filmens handling.

Några minuter efter att Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), hennes dotter Karen (Judy Greer) och barnbarnet Allyson (Andi Matichak), lämnade det maskerade monstret Michael Myers inlåst och brinnande i Lauries källare, förs Laurie brådskande till sjukhuset med livshotande skador, i tron att hon äntligen lyckats döda sin livslånga plågoande. Men när Michael lyckas befria sig från Lauries fälla fortsätter hans rituella blodbad. När Laurie kämpar mot smärtan och förbereder sig för att försvara sig mot honom, inspirerar hon hela Haddonfield till att resa sig mot det ohejdbara monstret.

För tre år sedan så fick vi återvända det Halloweenfirande samhället Haddonfield där Laurie Strode en gång flydde från sin psykiskt sjuka bror som mördade hela hennes film just på Halloweennatten. Man fick följa henne då hon på ålderns höst barrikarderade sig och förberedde sig inför att möta sin bror Michael Myers igen. När han ska förflyttas ifrån ett hårdbevakat fängelse till ett annat går något fel och han lyckas rymma. Det blev en ny kamp på liv och död där Laurie tillsammans med sin dotter och sitt barnbarn lyckas gillra en fälla för Michael som leder till att han blir inlåst i hennes hus som de har satt i brand. I tron att Michael ska brinna inne flyr de och Laurie själv är svårt skadad och behöver läkarvård.

I “Halloween Kills” får vi kastas in i händelserna vi lämnades med efter att några nya karaktärer ifrån det förflutna har presenterats. De ny karaktärerna är överlevande offer som har bildat ett medborgargarde för att bekämpa Michael Myers och man får följa dem då de för legenden vidare och förbereder sig ifall Michael skulle komma tillbaka. Därefter får vi följa Laurie Strodes kamp på sjukhuset där hon ovetande försöker att tillfriskna efter sitt blodiga möte med sin bror. Hon är helt ovetande om att hennes bror har lyckats att rymma och att blodbadet bara har fortsatt.

Spänningen är på topp och man vet inte hur det hela ska sluta. Precis som förra gången finns John Carpenters klassiska ljudslinga med då man introduceras till Micheal Myers värld vilket gör att jag som den skräckfantast jag har börjat att bli känner hur håren reser sig. Rekvisitan är fylld av brinnande pumpor som skapar den rätta Halloween känslan och blod, krossade kranium och motbjudande kreativt utförda mord sparas det inte på. Michael Myers beteende är också detsamma. Han vandrar långsamt fram mot sina offer och låter dem få en känsla av att de har chansen att rymma. Och sedan är oväntat framme och den som kommer i hans väg har ingen chans. Med dessa tradtionella ingredienser så får man en fördjupning i Laurie Strodes och Michael Myers historia som på ett effektivt sätt vävs samman med nutid. Eftersom det är en sista avslutande film på gång också så är det lite förutsägbart att man vet att Michael kommer att klara sig även denna gång. Men det som gör filmen riktigt intressant är det medborgargarde som byggs upp. Ett helt samhälle samlas för att mörda Michael. Det förvandlar hela Haddonfields invånare till monster som inte är mycket bättre än mördaren själv. Därav spekuleras dig i vad ren ondska är och vem som egentligen är ond.

Sammanfattningsvis så får man verkligen det man förväntar sig av denna blodiga historia. Vill man ha en skräckfilm att förbereda sig med inför Halloweenfirandet så är det här precis rätt film för skräckfantasten. Är man känslig och ogillar blod så bör man välja en annan film. Men som den skräckfantast jag är så blev jag ganska imponerad. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Halloween Kills”.