retard-messiah

Alla inlägg under juli 2013

Av Paul Karlsson - 30 juli 2013 05:14

SILVER LININGS PLAYBOOK


Nu har jag äntligen fått möjlighet att se filmen "Silver Linings Playbook". Den filmen har jag varit nyfiken på sedan Jennifer Lawrence snubblande tog sig fram över röda matta för att ta emot den Oscar hon blev belönad med för sin kvinnliga huvudroll i. Jag ska strax med den recension säga vad jag tyckte, men först lite om handlingen.


Pat (Bradley Cooper), en före detta lärare som precis släppts ut från den psykiatriska anstalten där han suttit efter att ha försökt slå ihjäl sin frus älskare. Nu tvingas han flytta hem till sina föräldrar och gör allt han kan för återförenas med sin motvilliga ex-fru. På en brokig väg dit möter han den mystiskaTiffany (Jennifer Lawrence) som har en hel del egna problem.


Det här är en väldigt charmig romantisk komedi som behandlar ett ämne som är väldigt ovanligt för sin genre. Nämligen att efter psykiskt sammanbrott ta sig tillbaka bygga upp spillrorna av sitt forna liv. Bradley Coopers genialiskt spelade karaktär verkar det under större delen av filmen inte finnas så mycket hopp för. Men som filmens titel antyder så kan det även i den mörkaste tillvaro finnas en del ljus att finna. Det är just det vackra budskapet som gör att jag gillar filmen "Silver Linings Playbook". Dessutom så har filmen en väldigt imponerande ensemble av begåvade skådespelare. Inte minst då Jennifer Lawrence som gör ett av de starkarst lysande kvinnoporträtten sedan Angelina Jolies oscarsnominerade rolltolkningar. Hon bringar verkligen liv till Tiffany. Den kvinna som kommer att bli Pats ljus i sin tillvaro så att han kan bygga upp sitt liv igen. Dessutom dyker Robert De Niro upp i en biroll som Pats pappa. Den rollen gör han väldigt bra.


Jag kan starkt rekommendera "Silver Linings Playbook" som en av de bästa romantiska komedierna som har dykit upp under det här året. Den är en väldigt välspelad film med ett vackert budskap om hur två trasiga själar kan mötas och hjälpa varandra att återuppbygga en fungerande tillvaro. 4 av 5 möjliga får den i betyg av mig.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 27 juli 2013 18:45

THE WOLVERINE


Nu har jag sett den andra X-Men filmen där Wolverine får hela fokuset. "The Wolverine" är ännu en lite mörkare supehjälte film som jag snart ska delge vad jag tyckte om. Men först lite kortfattat om handlingen.


Wolverine är tillbaka i ett actionspäckat äventyr som utspelar sig i nutida Japan, där han möter sin värsta fiende. Sårbar för första gången och pressad till det yttersta, både fysiskt och emotionellt, ställs han inte bara mot dödligt samurajstål utan tvingas även brottas med sin egen odödlighet. En kamp som för evigt kommer förändra honom.

Det var i stora drag vad filmen handlar om. Men först bör jag kartlägga filmens kronologiska ordning i förhållande till de andra X-Men filmerna. Man skulle säkert kunna misstänka att det här är en uppföljare om till den tidigare spin-off filmen om Wolverine/Logan som kom för några år sedan. Så är inte fallet. Först kom som vi alla vet en X-Men trilogi. 2 filmer regisserade av Bryan Singer och en tredje regisserad av Brett Ratner. Och sen kom en spin-off film om Wolverine följd av en film som utspelas före originaltrilogin och den filmen hette "X-Men: First Class". Den filmen får en uppföljare nästa år, men filmen "The Wolverine" som jag nu recenserar är en uppföljare som utspelar sig efter Bret Ratners film "X-Men: "The Last Stand".


"The Wolverine" är verkligen en film med fokus på karakartären Logan och hans alterego Wolverine. Den första spin-off filmen om honom var en mer actionspäckad historia där mycket av historien försvann i ett tumult av häftiga och snabba scener där poängen var mer att det hela tiden skulle hända saker än att det skulle berättas om vem Wolverine verkligen är.


Karaktären Wolverine är nämligen en karaktär med mer djup än vad han i den första spin-off filmen gavs utrymme till att vara. I original trilogin beskrivs Logan som en vilsen själ som förlorat sitt minne av vissa orsaker och inte minns vem han är. Han tampas med frågan om han är ett monster eller om han kan använda sina krafter till något gott. Nu tyngs han även av händelserna i den tredje filmen där han i slutet var tvungen att döda sin stora kärlek Jean Grey. Han har nu sökt sig ut i skogen där han lever som eremit, har långt skägg och håller sig så långt utanför samhället och socialiserande som möjligt. Han hemsöks varje natt av mardrömmar om sitt förflutna.


Det är alltså en väldigt plågad och nedbruten Wolverine man nu får möta i den nya filmen. Och kort därefter så förflyttas filmens handling till Tokyo där man får se en ännu mer nedbruten Wolverine då han förlorar sin förmåga att självläka då han blir skadad.


Allt detta ger filmen mörkare dimension och Wolverine blir mer intressant då det faktiskt dyker upp en eventuell chans till hot mot honom. I de övriga filmerna har han varit ödödlig pga av sitt metalliska skelett och sin förmåga till självläkning.


För den som förväntar sig mycket action är det långt mellan dessa scener. Men jag är väldigt nöjd med att fokuset ligger i att berätta en historia istället för att fria publik genom att proppa in så många fartfyllda actionscener som möjligt. Det finns actionscener om man har tålamodet att vänta och det är en väldigt trevlig förändring att flytta handlingen till Japan så att man får ta del av den kultur de har där.


Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera filmen "The Wolverine". Framför allt till fansen som har enklare för att begripa filmen eftersom den drar paralleller till tidigare filmer om våra välkända mutanter."Andra som inte är fans kan nog sätta sig in i historien. Men jag kan rekommendra dem att även se de tidigare filmerna för att förstå mer av det förflutna som Wolverine plågas av i sin mardrömmar. Filmens enda svagheten är att vissa av skurkarna inte är tillräckligt färgstarka för en sådan här storfilm. Viper som en av skurkarna heter är den färgstrarkaste och det är henne man minns mest från den onda sidan då filmen är över. Och över är inte filmen då sluttexten rullar igång. Sitt gärna kvar efter filmens slut. För då kommer det en scen som hintar om fortsättningen i nästa "X-Men" film som ska göras.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 22 juli 2013 15:34

KÄNN INGEN SORG


Nu har jag varit och sett den länge omtalade Håkan Hellström filmen som bygger på denna artists egna låttexter. Så nu ska jag leverera en recension på filmen "Känn Ingen Sorg", men först lite om handlingen.


"Känn Ingen Sorg" är en film om den musikaliske Pål som drömmer om att lyckas med sin musik, men han har ett stort hinder, sig själv. Han är en oslipad diamant och det enda som är större än hans musikaliska förmåga är hans tvångstankar som konstant försätter honom i problem. Vi följer Pål och hans kamrater i en emotionell resa genom ett sommar-Göteborg där Pål kastas mellan kärlek och svek, förälskelse och försoning.


Filmen var en magisk upplevelse. Det fanns vibbar av Daniel Boyle och "Trainspotting" i inledningen, men här utspelar det sig istället i ett Göteborg under övergången mellan 90-tal och tidigt 2000-tal. Håkan Hellströms dyrbara låtskatter och dess vackra och väldigt historieberättande texter vävs på ett träffsäkert vis ihop till sann filmmagi. Tankarna kopplas en del till den amerikanska storsatsningen "Mamma Mia!", men bara lite grann. Mest är det en historia om Håkans alterego Pål som är klockrent spelad av Adam Lundgren ifrån Jonas Gardells framgångsrika tv-serie "Torka Aldrig Tårar Utan Handskar". Det är först och främst en berättelse om hur man genom musiken kan föda magi. Men det är också en film om komplicerade kärleksrelationer.


Det finns nämligen två kvinnor i Påls något förvirrade liv. Lena (Josefin Neldén) som är tjejen han hängt med under en längre tid utan att veta att hon vill mer än att bara vara vänner. Pål är så självupptagen av sitt musikskapande att han inte ser vad hon känner för honom.


Sedan finns också den spännande och kanske i hans värld lite för snygga Eva (Disa Östrand). Det är henne han tror att han vill ha för att de förenas via musiken. Men hindret finns att hon har någon form av relation med Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson).


Det är grundhistorien för detta musikaliska äventyr. Samt gör Tomas von Brömssen ett gripande porträtt av Påls farfar som på sätt och vis också blir en inspiration till musiken som skapas. Dock tror Pål ifrån början att hans farfar bromsar ner honom. Men han vill bara väl och att Pål kanske ska hitta en enklare väg att lyckas i livet.

Marie Richardson och Reine Brynolfsson dyker också upp i mindre biroller. Marie får dessutom en kort möjlighet till ett musikalnummer i en sekvens av filmen.


Det starkaste ögonblicket tycker jag att är när min favorit bland Håkans låtar dyker upp. "Nu kan du få mig så lätt" framförs av karaktärerna Pål och Eva i ett kärleksmöte. Jag fick gåshud av den scenen. Men över lag tycker jag det låter mycket vackert då Håkan Hellströms texter framförs av filmens skådespelare. Fiktionen bryts lite grann då faktiskt Håkan Hellström också dyker upp i filmen som en gatusmusikant som står och sjunger hans egna låt.

Men sammanfattningsvis så är detta sann filmmagi. "Känn Ingen Sorg" är den perfekta sommarfilmen med hjärtat på det rätta stället. Rätt att vissa scener är ganska tragiska så ler man hela filmen igenom. Allt är gjort med humor och värme. Jag kan starkt rekommendera filmen både till fans av Håkan Hellström och de som inte gillar hans musik. Inte långt ifrån högsta betyg blir det till denna charmiga filmmusikal som inte lär göra någon besviken.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 4 juli 2013 00:03

THE LONE RANGER

 

Nu har jag sett Johnny Depps senaste film "The Lone Ranger" och ska med den här recensionen berätta vad jag tyckte om filmen. Men först lite om handlingen.


Indianen och andekrigaren Tonto (Johnny Depp) återberättar de okända historierna som förvandlade John Reid (Armie Hammer), en lagens man, till en rättvisans legend.


Man fick precis det man väntade av den här filmen. Ett actionspäckat matiné äventyr kryddat med en hel del humor. Alltså inga större överraskningar. Men det är en väldigt underhållande film. Johnny Depp är precis lika rolig som han brukar vara i den här typen av flummiga roller. Dock är han något mer nedtonad än han är som Jack Sparrow i "Pirates of the Caribbean" filmerna. Och den här karaktären har lite mer tyngd och svärta än vad Sparrow hade. Depps motspelare Arnie Hammer är också bra i titelrollen och funkar bra som den andra halvan i det omaka paret som trots sina olikheter måste slå sig ihop.


Den två och en halv timme långa filmen blir aldrig tråkig. Det är full fart hela tiden. Och visuellt är filmen väldigt vacker med fina ökenlandskap som karaktärerna rör sig i. Jag kan starkt rekommendera filmen för de som precis som jag gillar matiné äventyr där det bjuds på underhållning från början till slut. Det är nog få Johnny Depp fans som blir besvikna efter att ha sett "The Lone Ranger". För han levererar på sitt vanliga vis som blivit hans signum för den här typen av roller. Och ja repliken "Hi Ho Silver Away!" dyker upp i filmen.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 2 juli 2013 13:01

THE INCREDIBLE BURT WONDERSTONE


Nu har jag äntligen fått se Jim Carrey filmen "The Incredible Burt Wonderstone" som aldrig gick upp på svenska biografer. Så nu ska jag med denna filmrecension tala om vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Magikerna Burt Wonderstone (Steve Carell) och Anton Marvelton (Steve Buscemi) är två superstjärnor som har dominerat Las Vegas i åratal. Men på senare tid har deras stjärnor dalat, samtidigt som de i tysthet börjat förakta varandra. Saker blir inte bättre när gatumagikern och nya stjärnskottet Steve Gray (Jim Carrey) får deras show att se än mer gammalmodig ut.


Filmen är ganska hyfsad som komedi. Den innehåller en hel del roliga scener och situationer. Men komiken i denna film står Jim Carrey mest för. Han lyfter filmen med sin medverkan och är den skådis som själ hela showen som den konkurrerande magikern Steve Gray. Han är mycket rolig då han använder väldigt sinnesjuka metoder för att lyckas bli en framgångsrik magiker. Men utöver scenerna som Jim Carrey medverkar i så går filmen för det mesta på tomgång och skulle nog ha mått bättre av innehålla fler scener med Jim Carrey.


Filmen "The Incredible Burt Wonderstone" kan starkt rekommenderas om man är ett stort fan av Jim Carrey och vill se honom i ännu en galen roll. I annat fall blir man nog tyvärr ganska uttråkad av den här filmen. Egentligen skulle jag vilja sätta enbart en 2 av 5 möjliga som betyg på den här filmen. Men det får ändå bli en svag 3:a eftersom Jim Carrey är med och förhöjer stämningen en del.

 

 

 



Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se