CRUELLA

Det har tidigare tvistats kring huruvida filmen “Cruella” skulle nå biograferna pga pandemin. Men så kom den glada nyheten att antalet tillåtna biobesökare skulle öka ifrån 8 personer till 50 personer i Sverige. Det blev alltså en biopremiär den 28:e maj som väntat på några få utvalda biografer innan Filmstadens biografer hade öppnat. Jag satt alltså nästan själv i en biosalong där 2 av 8 biobesökare dök upp. Först den 1:e juni tillåts det alltså 50 biobesökare. Premiären lyckades dessutom bli lite historisk. För 7 år sedan den 28:e maj så hade nämligen storfilmen “Maleficent” med Angelina Jolie i huvudrollen premiär på svenska biografer. Även det en fristående film om en ikonisk Disneyskurk i en lite annorlunda tappning. Nåväl, nu har jag sett filmen och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

För första gången får vi möta Cruella de Vil (Emma Stone) och ta del av hennes bakgrund. Det här är hela historien om hur hon blev den rebelliska, eleganta och hämndlystna Cruella. Vi får följa med till 1970-talets London. Ett London som är fyllt med punkrock, normbrytande attityd och ikoniskt mode. I detta spännande modeinriktade London väntar en överraskande vändning. Det som vi trodde att vi redan visste om Cruella de Vil kan visa sig vara något helt annat än sanningen.

När Disney lanserade en plan om att ge en känd och etablerad Disneykaraktär en egen film så är det första jag tänkte att jag vill se en mörk och mer vuxen historia. I barndomen fick man sitt när man såg den tecknade versionen. När det är otecknad version på gång så görs de för oss 80-talister eller äldre. Detta bara för vi ska kunna slänga in den tecknade filmen i dvd-spelaren till barnen och se den mer vuxna och otecknade versionen själva. Så är det uppenbart att de har tänkt med filmen “Cruella” och även med “Maleficent” som gick upp på bio för exakt 7 år sedan. Skillnaden här om man jämför med “Maleficent” är att de har skalat bort lite av det sagolika. Det blir inte lika många små gulliga och färgglada figurer i ännu färggladare miljöer. Istället tas vi till den bistra mörka verkligheten i 70-talets modevärld där den elaka baronessan står för allt ikoniskt mode. Där har en flicka som heter Estella är född med tvåfärgat hår en dröm om att få ut sina kreativa modeidéer i samma skede som hennes mamma går en mystisk död till mötes med dalmatinhundars inblandning. Hon slår sig ihop med några gatubarn som livnär sig som ficktjuvar. Där får lilla Estella briljera genom att skapa trovärdiga förklädnader åt sina medhjälpare. På den vägen är det och snabbt kastas vi in Estellas vuxna liv då hon kommer närmare sin dröm då hennes då vuxna medarbetare hjälper henne att komma i kontakt med Baronessan (Emma Thompson).

Emma Stone är jättebra i rollen som Estella som vi senare får lära känna som den ikoniska karaktären Cruella. Det är med glimten i ögat hon tar sig an rollen. Ifrån första början när vi möter Estella så får vi en mer varm person presenterad med rödhårig peruk. Men ju närmare Estella kommer sin dröm desto mer sjunker hon ner i ett mörker. Man kan ana en psykopat i hennes personlighet och man får lite vibbar av Jokern i ett gäng Batman filmer som tidigare har gjort succé. Vem hade kunnat ana att en psykotisk karaktär skulle få huvudrollen i en Disneyfilm. Enligt min åsikt är det ett klockrent drag. Det ger filmen dess mörka ton som man hade hoppats på. Angående hur modevärlden målas ut vet jag ej om det kan se ut så. Där kommer sagoberättande kanske in lite grann. Men det är en spännande utveckling att få följa Estellas förvandling till Cruella och de mysterier som utvecklas kring karaktärens bakgrund. Och även denna gång blir det lite att man börjar att förstå karaktären och nästan sympatiserar med henne.

Sammanfattningsvis så är filmen en mörk och en ganska realistisk historia om hur ett mörkt förflutet kan få den bäste att välja en inte fullt så moraliskt godtagbar bana för att uppnå sina drömmar. Det finns också ett budskap om att hämnd kan kännas lockande, men att det inte alltid är den bästa vägen för att uppnå den inre frid man vill ha inombords. Den här filmen är Emma Stones show. Men även Emma Thompson får briljera som hennes nemesis Baronessan. Hela filmen är dessutom kryddad med härligt soundtrack. Gruppen Florence + the Machine gör ledmotivet och under filmens gång kommer en salig blandning med hitlåtar som innefattar allt ifrån Tina Turner till Deep Purple. Jag blev supernöjd med den bioupplevelse jag fick. Så en stark 4:a av 5 möjliga är mitt betyg till filmen “Cruella”.

THE CONFERENCE OF THE BIRDS

Efter den otippade fortsättningen med den fjärde boken “Map of Days” på “Miss Peregrines Home For Peculiar” trilogin så har jag nu även läst den femte boken som heter “The Conference of the Birds” och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om bokens handling.

Jacob Portman har fått en uppgift sin farfar Abes vän H: Att avlämna en ny besynnerlig person, Noor Pradesh, till en tomgastjägare, enbart känd som V. Men Noor är jagad. Hon är måltavla för en gammal profetia, en profetia som förutspått en annalkande apokalyps. Om Noor räddas, så räddas också framtiden för de besynnerliga. Jacob har bara några förvirrande spår och tiden håller på att rinna ut. Han måste komma på hur han ska hitta V, den mest gåtfulla och mäktigaste av farfar Abes tidigare bundsförvanter.

Den fjärde boken avslutades verkligen med en cliffhanger så att man när man nått den bokens slut verkligen kände ett sug efter att få läsa fortsättningen. Boken “The Conference of the Birds” tar vid precis efter det spännande slutet och spänningen hålls verkligen igång ifrån början till slut. Det blir därmed väldigt svårt att lägga ifrån sig boken innan man har nått fram till slutet. Böckerna i den här bokserien har ganska genomgående haft en mörk ton. Den här boken är snäppet mörkare och något vuxnare i sin ton vilket jag verkligen gillar. Många frågetecken ifrån de tidigare böckerna i serien nystas ut och allt knyts ihop inför den kommande sjätte boken som förmodligen är avslutningen. En del nya och intressanta karaktärer dyker upp på resans gång. Spänningen byggs upp inför den mäktiga finalen i bok 6 och även denna gång avslutas det med en cliffhanger som gör att man verkligen vill ha fortsättningen levererad så fort man har nått fram till det där spännande slutet. Om man tidigare har gillat den värld som Ransom Riggs har skapat i de här böckerna så lär man inte bli besviken när man läser “The Conference of the Birds”. Den har allt det där som man blev trollbunden av i de föregående böckerna.

Boken kan starkt rekommenderas om man som jag gillar lättläst fantasy med en väldigt mörk ton. Gillade man de senare Harry Potter böckerna i slutet av den bokserien så finns det en del likheter. Det är vissa små likheter som finns med de lite mörkare Harry Potter böckerna så att fansen av de böckerna kan uppskatta det som “Miss Peregrine” böckerna levererar. Men tilläggas bör att den värld som författaren Ransom Riggs har skapat är väldigt originell och liknar i grunden inte något annat som har skrivits. Jag blev helt såld även på den här boken och mitt betyg till boken “The Conference of the Birds” är en stark femma av fem möjliga.

PROMISING YOUNG WOMAN

Oscarsgalan har precis varit och när filmindustrins största gala och min skrivna tradition har ägt rum så brukar det leda till en del nya filmtips. Så även i det här fallet. På vår biograf i staden där jag bor har vi haft smygpremiär för Carey Mulligan filmen “Promising Young Woman” där Mulligan var nominerad i kategorin Bästa Kvinnliga Huvudroll. Sammanlagt var filmen nominerad i 5 kategorier varav den tog hem priset i kategorin Bästa Originalmanus. Jag har nu sett filmen och ska berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Alla sa att Cassie (Carey Mulligan) var en lovande ung kvinna tills en mystisk händelse plötsligt ändrade riktningen för hennes framtid. Men ingenting i Cassies liv är vad det verkar vara. Hon är grymt smart, obarmhärtigt listig och hon lever ett hemligt dubbelliv om natten. Nu är ett oväntat möte på väg att ge Cassie en chans att hämnas det förflutna i denna uppskakande och oerhört spännande historia.

När filmen “Promising Young Woman” rullar igång så förstår man inte direkt vilken typ av genre det rör sig om. När vi möter Casey (briljant spelad av Carey Mulligan) i historiens början så ser man henne stupfull på en krog. Man tror då det rör sig om något inom Komedigenren. Men så tar filmen en vändning. En kille spelad den forna “O.C.”-stjärnan Adam Brody går fram och raggar på henne. Han framstår som vänlig. Men när han har fått med sig Casey hem så vill han ha henne i säng. Detta vill inte Casey att ska ske. Hon spelar bara full för att sedan lura män att de ska få något och sedan blir det inte så. Egentligen har hon råkat ut för något hemskt som ung och är en hämndlysten kvinna som har avsikter vi inte får veta förrän filmen närmar sig sitt slut.

Så är hela filmen uppbyggd. Man får se Caseys raggande på ett gäng karlar som bara har en sak i huvudet. Och det är mest nere i det nedre bonushuvudet som deras hjärnaktivitet är placerad. Casey leker med deras lust och till slut träffar hon en snäll kille som man får intrycket av att hon faktiskt blir förälskad i. Men är det så? Ja, det är det som är den stora frågan som filmen “Promising Young Woman” ställer sig. Mystiken är väldigt påtaglig. Inte ens hennes föräldrar (Clancy Brown och Jennifer Coolidge) vet något om vad hon sysslar med och tror att hon har lämnat sitt förflutna bakom sig.

På den vägen är det och spänningen hålls uppe hela filmen igenom. Många situationer skrattar man till i för att sedan förstå att det senare in i filmens scener är en scener med allvar och mörker som vi tar del av. Allt som händer är små pusselbitar som läggs ihop för att vi ska få helheten kring det Casey har gått igenom som ung och vilken roll de karlar hon möter har att spela i hennes förflutna. När jag ser filmen får jag lite Lisbeth Salander vibbar. Casey verkar vara en karaktär som har gått igenom en hel del svåra saker orsakade av män. Vilket har drivit fram ett hämndbegär. Detta spelar Carey Mulligan fram med mystik, mörk humor och attraktion. Hon gör rollen jättebra och förtjänade sin Oscarsnominering i kategorin Bästa Kvinnliga huvudroll. Filmen blev nominerad till 5 Oscar varav Emerald Fennell tog hem statyetten i kategorin bästa Originalmanus. Det var ett välförtjänt pris eftersom just manuset är så spännande skrivet att man inte fattar riktigt hur allt hänger ihop förrän sluttexterna näst intill har rullat igång.

Filmen “Promising Young Woman” kan starkt rekommenderas. Det är en välspelad historia som berör. Det dyker upp en hel del kända skådisar i biroller som är bra men hamnar i skymundan för Carey Mulligans utmärkta skådespeleri. Budskapet är något som många kvinnor kan identifiera sig med och en del mansgrisar till män kan lära sig en läxa av. Det kan tyckas att jag har varit väldigt generös i mina betygsättningar den senaste tiden. Men jag har bara sett bra filmer helt enkelt. 5/5 är mitt betyg till filmen “Promising Young Woman”.

GLACIÄR

I rådande pandemitider så får kreativiteten blomma på annat sätt då högst åtta personer kan få samlas i en biosalong. Då blir det svårt att komma ut med sina idéer och projekt på bio när de väl är färdiga för en sådan naturlig premiär. Då får man hitta andra vägar. Det har deckardrottningen Camilla Läckberg gjort. Hon har under den rådande kris som vårt samhälle befinner sig i skrivit ett manus till sin långfilmsdebut. Och passande nog har hon även valt att låta filmen utspela sig i en fiktiv framtid där vår värld har drabbas av en pandemi värre än den vi själva nu lever i. Deprimerande ämne kan man ju tycka. Men mer aktuellt kan inte ämnet bli att ha som tema i en film. Filmen heter “Glaciär”. Jag har sett den och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Hälften av världens befolkning har dött i en rasande pandemi. Fysisk kontakt är lika med döden. Under dessa förutsättningar tar en kärlekshistoria vid. En oväntad och omöjlig kärlek mellan en pastor (Alexander Karim) och en läkare (Lena Endre) som inte känner varandra sedan tidigare. Det visar sig inom kort att de har isolerat sig i samma lyxhotellskarantän medan världen utanför rasar. Trots att närkontakt är lika med döden ligger det i människans natur att söka samvaro och mänsklig kontakt, och de två karaktärerna börjar så småningom att få kontakt med varandra via varsin walkie-talkie. De dagliga samtalen leder till en allt mer fördjupad relation. Trots att de aldrig har träffats tidigare så utvecklas deras känslor till en gränslöst stark kärlek.

Deckardtrottningen Camilla Läckberg är det nog få som har missat. Hennes Fjällbacka böcker har blivit en stor succé. Därefter har hon tagit en paus ifrån den serien och dess huvudpersoner Patrik Hedström och Erica Falck för att skriva några böcker inom genren hämndlitteratur vilket resulterade i några framgångsrika böcker om den hämndlystna kvinnan Faye. Sedan ville Läckberg prova på tv-serie mediet och skrev manuset till Viaplays storsatsning “Lyckoviken” som också blev en stor framgång. På den vägen är det nu dit resan har tagit henne där hon är idag som manusförfattare till en långfilm.

I den tid vi lever i med social distans så är inte det här den första filmen som behandlar det ämnet. Hösten 2020 kom exempelvis Josephine Bornebuschs film “Orca” som behandlade samma ämne, Och i början av 2021 kom miniserien “The Stand” baserad på Stephen Kings skräckroman som fokuserar på uppyggnaden av ett samhälle efter en pandemi. Läckbergs och Bornebuschs filmer är lite lika. De tar upp det som många nu saknar. Att få vara med och att få krama våra nära och kära. Det som skiljer filmerna åt är att i Josephine Bornebuschs "Orca" så fanns fler personer som man fick möta i en film helt uppbyggd av Facetime konversationer. I Läckbergs "Glaciär" handlar det om enbart två personer och därmed bara två skådisar och den relation som utvecklas mellan dem. Samt fokuserar historien på hur en relation kan utvecklas mellan två helt olika personer med stor ålderskillad och andra olikheter. Samt fokuseras det på hur man kan köpa sig rätten till en lyxkarantän medan de som har det sämre ställt ekonomiskt inte har samma förutsättningar. Det som är unikt med den här filmen är att få följa det intima skådespelet mellan två personer som näst intill tvingas att börja älska varandra för att de kanske kan vara de sista två överlevande. Det spekuleras också i hur länge man skulle kunna leva ett sådant liv i total isolering. Detta skildras både med humor och allvar. Det dödliga virus som filmen “Glaciär” handlar om innebär att man kan dö vid minsta lilla fysiska kontakt och därmed är huvudregeln att man ska ha en vägg mellan sig själv och annan person. Därmed ställs frågan om kärleken är viktigare än att följa regler. Är det inte enklare att dö för kärleken än att dö ensam i isolering?

Sammanfattningsvis så är filmen “Glaciär” en fin kärlekshistoria mellan två människor. Det är fascinerande att det aldrig blir tråkigt. Lena Endre och Alexander Karim utvecklar en trovärdig kemi som är väldigt påtaglig filmen igenom och det märks att de har haft roligt och varit inspirerade under arbetet med filmen. Många tankar väcks när man ser filmen och det är svårt att inte bli personligt berörd eftersom det dystopiska Sverige som skildras inte känns så långt borta ifrån den verklighet vi själv nu upplever. Den verklighet som filmens karaktärer har skulle lätt kunna bli vår framtid om hela världen hade följt restriktioner så dåligt som merparten av den svenska befolkningen gör. 5/5 får Camilla Läckbergs debutlångfilm av mig i betyg.