retard-messiah

Alla inlägg under november 2021

Av Paul Karlsson - 29 november 2021 15:55

 

HOUSE OF GUCCI


Lady Gaga gjorde år 2018 stor succé med dramamusikalfilmen “A Star Is Born”. Den filmen ledde till åtkilliga prisutdelningar och en Oscarsutmärkelse för Lady Gaga i kategorin bästa originallåt i en film. Det blev med andra ord en bra start på filmkarriären och därefter har jag och säkert många andra undrat hur hon ska följa upp den framgången med den huvudrollsdebuten. Nu har hon slagit sig ihop med regissören Ridley Scott i det verklighetsbaserade true crime dramat “House of Gucci” som jag har varit och sett på bio. Jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


"House of Gucci" tar med oss på en resa som är inspirerad av den chockerande och sanna historien om familjen bakom det italienska modeimperiet. När Patrizia Reggiani (Lady Gaga), en outsider från en enkel bakgrund, gifter in sig i familjen Gucci, får hennes otyglade ambition familjen att splittras och utlöser en hänsynslös spiral av svek, dekadens, hämnd och i slutändan kanske även mord.


Regissören Ridley Scott var dubbelt aktuell i år. Först var det en Me Too skandal i riddarmiljö som behandlades i filmen “The Last Duel” tidigare i år. Tidigare har han gjort sig känd med ikoniska filmer som “Alien” och “Gladiator”. Lady Gaga började med mindre filmroller och briljerade med en huvudroll i den femte säsongen av skräckserien “American Horror Story” för att sedan gå hem hos den breda skaran i musikaldramafilmen “A Star Is Born”. När de nu har slagit sig samman och tagit sig an familjefejder inom den italienska modevärlden så slår de verkligen på stora trumman. Vid sin sida har även Lady Gaga stora skådespelare som Al Pacino, Jeremy Irons, Adam Driver, Jared Leto och Salma Hayek. Det som en gång var familjeföretaget Gucci är föremålet för de familjeintriger som utspelas i den här filmen som blir en slags romantisk komedi och en inblick i det som döljer sig bakom fasaden då ett storsäljande imperium sprids över hela världen. Patrizia Reggiani som är den roll Lady Gaga har blivit tilldelad fungerar lite som ögat utifrån som infiltrerar familjeföretaget och anser de gamla gubbarna spelade av Jeremy Irons och Al Pacino sätt att driva företaget är ganska förlegat. Hon vill spela ut dem mot varandra. Patrizia Reggiani anser när hon gifter sig med Maurizio Gucci (Adam Driver) att hon är lika mycket en Gucci familjemedlem som de övriga. Något som gör Paolo Gucci rasande. Den karaktären spelas väldigt excentriskt av Jared Leto som man på sätt och vis kan säga att äntligen får ta den plats han inte fick som Jokern i den utmobbade filmen “Suicide Squad”. Paolo Gucci är alltså det sista spelkortet för Patrizia Reggiani att spela ut.


På den vägen är det. Med humor, svärta, en gnutta romantik i en lagom blandning får man ta del av en familjesåpa som nästan känns för överdriven för att vara sann. När jag såg filmen hörde jag någon i bioraden bakom mumla något om att det han kanske skulle kunna störa sig på med filmen är att alla i castingen är amerikaner. Att det vore vettigare att ge riktiga italienare rollerna. Det upplägget hade jag ställt mig kritisk till. Hade det inte varit just för de stora namnen så hade jag kanske aldrig sett filmen. Och jag tycker de levererar med bravur allihop. Jag tycker om upplägget med Lady Gagas karaktär. Det är upp till tittaren att välja om man sympatiserar för henne eller ej. Är hon en skurk eller är hon bara en kvinna som tar sig upp ifrån botten och vill hitta sin plats i familjeföretaget? Ridley Scott är med andra ord inte dömande i sin utformning av den här berättelsen.


Sammanfattningsvis så kan jag inte annat än att hylla filmen. Lady Gaga är väldigt färgstark i sin karaktär som förmodligen kommer att ge henne ytterligare en Oscarsnominering. Alla de andra i skådespelarteamet gör sitt yttersta. Speltiden är två och en halv timme och man har inte tråkigt i en endaste minut. Man behöver inte heller vara modeintresserad för att ta till sig filmen. Så mitt självklara betyg till filmen “House of Gucci” är 5/5.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 24 november 2021 15:37

 

GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE


Under 80-talet blev filmfranchisen “Ghostbusters” en succé. Det blev bara två filmer och den sista kom ut 1989. Sedan dess har jag och säkert många andra undrat hur det gick för “Ghostbusters” gänget senare. Det svaret har vi fått vänta länge på. Tills nu då nostalgin ifrån de gamla filmerna skulle förenas med det nya i form av nya karaktärer i filmen “Ghostbusters: Afterlife”. Den filmen som har blivit uppskjuten pga corona har jag nu äntligen varit och sett på bio. Så nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

En ensamstående mamma (Carrie Coon) med två barn (Mckenna Grace och Finn Wolfhard) flyttar till en liten stad. Snart börjar de förstå att de har en koppling till de ursprungliga Ghostbusters och att barnens morfar lämnat efter sig ett hemligt arv.


I många år har jag väntat på att få händelserna efter “Ghostbusters II” levererade i en film. Senast fick vi en “Ghostbusters” reboot där spökjägarna byttes ut till kvinnor. Inget fel i det konceptet, men nostalgikänslan ifrån de föregående filmerna var helt borta och det fanns inga kopplingar till de tidigare händelserna i franchisen. Det enda som var lite underhållande var Chris Hemsworths gestaltning av en blåst och förvirrad sekreterare som mer stjälpte än hjälpte tjejerna i jakten på spöken. Magin sakandes som sagt helt. När sedan planerna på filmen “Ghostbusters: Afterlife” offentliggjordes så blev man nyfiken på om de kunde göra om och göra rätt. I det stora hela kan jag inte annat än att säga att de har lyckats. En två timmar lång film var en lite vågad satsning. Den långa speltiden innebär att det blir en lång transportsträcka innan saker börjar hända. Lång tid tas till att förklara de nya karaktärernas anknytning till original “Ghostbusters”. Detta i sig är förvisso ganska bra eftersom man på så vis får en känsla för karaktärerna. Att huvudkaraktärerna som tar oss vidare i handlingen i huvudsak är barn gör att det blir lite mer en familjefilm än man hade hoppats på. Men det var ett smart drag att en av barnen är “Stranger Things” skådisen Finn Wolfhard. Hans lite nördiga uppenbarelse tar en tillbaka lite till den härligt 80-tals doftande känsla som genomsyrade serien “Stranger Things” som dessutom hade en hel del “Ghostbusters” referenser. Mckenna Grace som spelar systern är den som är den mest drivande karaktären som vill utforska sitt förflutna och vidareutveckla sitt intresse för vetenskap och det paranormala. De vuxna blir alltså bikaraktärer i den här historien. Carrie Coon som spelar den skeptiska mamman är den som skapar kontrasterna angående om spökerier är på riktigt eller bara fantasier. Medan Paul Rudds karaktär är en den nördige forskaren som tror på barnen. Det är hela upplägget. Och ju längre in man kommer i filmens handling. Ju mer förstår man hur det hänger ihop och ganska tidigt in i filmen kan man gissa sig till vilken anknytning barnen har till de gamla filmerna.


När allt detta är avklarat så sparas det inte på krutet. Då förvandlas filmen till en tokhyllning av framför allt den första filmen. Till viss del tycker jag att de kör med lite för säkra kort genom att använda demoner och vålnader ifrån den första filmen som skurkar. Men på något vis köper man ändå det för att man har längtat så mycket efter att återuppleva lite äkta “Ghostbusters” nostalgi. Jag tänker inte spoila för mycket. Men i filmens sista trailer så får man veta att Dan Ackroyd, Bill Murray och Ernie Hudson ska återkomma i sina ikoniska roller och det gör de med bravur så att man bara sitter och njuter i slutet av filmen. Mer än så tänker jag inte berätta om deras återkomst i filmen eftersom det skulle innebära att jag förstör överraskningsmomentet.


Så sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd med den här filmupplevelsen. “Ghostbusters: Afterlife” är en kärleksfull och varm hyllning till grundmaterialet samtidigt som den förvaltar det på ett sätt så att dagens yngre publik även kan få visst underhållningsvärde. Om man förväntar sig mycket slime som i de föregående filmerna så blir man besviken. Slimet har ingen central funktion denna gång och dyker inte upp alls. Om det beror på corona och att inte filmen kan sälja den typen av produkter till barnen som ser filmen pga av smittspridningen är något man får nöja sig med att spekulera kring. Men jag blev som sagt på det stora hela väldigt nöjd med det man fick i den här filmen. Jag ger därmed "Ghostbusters: Afterlife" en nostalgisk fyra av fem möjliga i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 14 november 2021 16:08

 

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON


Tage Danielssons gamla tecknade julklassiker “Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton” har fått en live-action version som jag har varit och sett på bio. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte om nyversionen. Men först lite om filmens handling.


Berättelsen handlar om 14-årige Karl-Bertil (Simon Larsson) som är varuhusdirektör Tyko Jonssons (Jonas Karlsson) son. Hans utstakade väg i livet är att bli som sin far, men Karl-Bertils hjälte Robin Hood (Adam Pålsson) inspirerar honom att ta från de rika och ge till de fattiga. Under sitt uppdrag att se till att alla får julklappar, träffar han Vera (Sonja Holm) som bor på ett barnhem med sin lillasyster.

Tage Danielssons tecknade kortfilm på 23 minuter som har visats på SVT varje år på julafton sedan 1975 kom jag på att jag faktiskt inte hade sett. Så det blev till att se den för första gången inför den här otecknade långfilmsversionen för att kunna göra en jämförelse. Det var svårt att inte bli charmad av den lilla fina julsagan om jämställdhet och att de fattiga ska få ha det lika bra som de bra som de rika i en berättelse som förmedlades med humor och värme. Man blir genast efter att ha sett kortfilmen nyfiken på hur en långfilmsversion idag skulle kunna lyckas fömedla samma känsla. Men det har verkligen regissören Hannes Holm lyckats med. Filmen följer originalets grundmaterial ganska boskavligt. Det som har lagts till är en sidohistioria om ett barnhem för finska krigsbarn. Den sidohistorien funkar väldigt bra och ger filmen en bra helhet så den funkar med en längre speltid än den tecknade kortfilmen. En väldigt bra skådespelarensemble har valts till gestalata alla karaktärerna. Mest är den här filmen Jonas Karlssons show. Han får verkligen briljera i rollen som varuhusdirektören Tyko Jonsson. Han får utbrista de klassiska replikerna “Jag har närt en kommunist vid min barm” och “Ska du lukta på glöggen pojke” som är några av de starkaste minnena som etsar sig kvar ifrån orignalversionen. De övriga av filmens skådisar hamnar därmed lite skymundan bakom Jonas Karlssons färgstarka gestaltning av Tyko Jonsson. Men förvisso är det även den karaktären som estsade sig fast i minnet mest ifrån Tage Danielssons originalfilm och det känns därmed ganska naturligt att den karaktären även tar stor plats i nyversionen.


Sammanfattningsvis så tycker jag att Hannes Holm har lyckats att leverera en långfilmsversion som förvaltar grundmaterialet bra och lägger till saker som ger historien en bra helhet. Man får en film med ett fint budskap om att alla är lika värda oavsett ekonomiska förutsättningar. Det bjuds på mykcet julstämning så att filmen passar våldigt bra att titta på medan man intar glögg och pepparkakor inflör julfirandet. Man saknar Tage Danielssons berättarröst ifrån originalfilmen, men känslan finns kvar ifrån hans klassiker och den funkar verkligen även i ett långfilmsformat. Filmen kan starkt rekomenderas och en ny klassiker för juletidens tv-tittande är nu född. 4/5 är mitt betyg till filmen “Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton”.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 4 november 2021 12:29

 

ETERNALS


När det blev officiellt att Angelina Jolie skulle ansluta sig till Marvels universum så blev jag riktigt nyfiken på den nya pusselbiten som skulle ta oss vidare i Marvel Cinematic Universe. Nu har jag varit på bio och sett filmen och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


“Eternals” kallas en grupp superhjältar som har skyddat Jorden sedan tidernas begynnelse. När Deviants, monstruösa varelser sedan länge bortglömda i historien, mystiskt återvänder, tvingas att Eternals återförenas för att ännu en gång försvara mänskligheten.


Marvel Cinematic Universe är en ständigt växande franchise. Man tänker att den borde avrundas och få ett slut någon gång. Men när man tycker att slutet börjar närma sig så kommer en ny början. Man vill därmed ha nästa byggsten för att kunna hänga med i den oändligt långa historien som började med separata filmer om Hulken, Iron Man, Thor och Captain America för att nämna några. Därefter fick alla hjältar förenas och kallas för Avengers och de karaktärerna fick ett slags slut som har fortsatt med en del spin-offs. Men oändligheter har inga slut. Så nu har ett helt nytt gäng hjältar fått en ny plats i Marvels universum. De hjältarna heter Eternals. De är gudar som har stora krafter, men har hållit sig undan de katastrofer människorna har orsakat och samt bara tittat på när Avengers hjältarna näst intill har misslyckades med att rädda vår planet. Orsaken var att mänskligheten ska utvecklas och lära sig själva hur man håller liv i planeten och dess invånare. I centrum står till en början guden Ikaros. Även den gud som är mest känd för mig och säkert många andra. Ikaros var en tragisk hjälte i grekisk mytologi. Ikaros fängslades tillsammans med sin far uppfinnaren Daidalos som fallit i onåd hos kung Minos på Kreta. Av vax och fjädrar tillverkar då Daidalos vingar åt dem båda och de rymmer flygande över havet. Mest känt är Ikaros avslut. Han blev för girig av att flyga. Flög därmed för nära solen och brändes till döds. I filmen “Eternals” så är karaktären bara löst baserad på den grekiska mytologin. Ikaris är namnet som karaktären har fått. Han spelas av skådisen Richard Madden och man får känslan till en början av att han är Eternals gängets ledare. Men man förstår snabbt att filmens stora hjältinna är Sersi spelad skådespelerskan Gemma Chan. Hon är en gudinna som kan påverka vatten, sten, trä och andra jordiska material. Hon var tidigare gift med Ikarus, men eftersom hon precis som andra Eternals är odödlig så har hon byggt upp ett jordiskt liv och har förälskat sig en vanlig dödlig spelad av “Game of Thrones” stjärnan Kit Harington. Ledarrollen hade tidigare gudinnan Ajak spelad av Salma Hayek, men pga vissa omständigheter så får gänget stå utan ledare. Det här låter som en allvarlig historia. Men det finns viss humor också. Den mesta humorn står skådisen Kumail Nanjiani för som spelar karaktären Kingo som har skapat sig ett liv som Bollywood stjärna i Indien då de väntat på nya hot. Eternals gudarnas stora ansvar är att bekämpa några reptilliknande varelser som kallas för “deviants”. Dessa varelsers ledare som har ett något mer mänskligt utseende än sina anhängare har blivit röstsatt av Bill Skarsgård. Något som hemlighölls enda tills premiären. En positiv överraskning alltså som man lätt missar om man inte vet om den. Mest ville jag se den här filmen för att kunna hänga med och inte missa något i det oändliga som kallas för Marvel universumet. Men jag är dessutom en stor beundrare av skådespelerskan Angelina Jolie. Därav gjorde hennes medverkan som den svärdfäktande gudinnan Thena att jag var extra peppad inför filmen. Dock tyckte jag det blev lite för kort speltid som hennes karaktär fick eftersom det behövdes mer fördjupning i de karaktärer som stod i centrum och skulle bära upp filmen.


Sammanfattningsvis så blev jag nöjd med det filmen “Eternals” hade att leverera. När jag först förstod att den kvinnliga regissören Chloé Zhao som gav oss filmen “Nomadland” för ett tag sedan skulle göra filmen så blev jag nyfiken. Och visst det märkes på fotot i filmen och de vackra miljöer som skapades för hjältarna. Men formen känner man igen som innehöll allt sådant man traditionellt känner igen ifrån film gjord av Marvel. Så direkt nyskapande blir det inte trots att man ser att de har tänkt utanför boxen. Exempelvis så introducerar filmen en homosexuell hjälte, den har en indier i en hjälteroll och det finns många starka kvinnliga karaktärer. Så helt följer inte filmen den skrivna formel som en superhjälte film brukar ha. Jag kan verkligen rekommendera filmen om man gillar att ytterligare en gång få följa en episk fajt med med nya gudomliga karaktärer som ska förhindra Jordens undergång. Filmen är snyggt gjord och karaktärerna är ganska välskrivna. Så 4 av 5 är mitt betyg till filmen “Eternals”.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2021 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

GÄSTBOK


Skapa flashcards