Alla inlägg den 12 april 2023

ALBUMRECENSION: FLOOR JANSEN - PARAGON

Av Paul Karlsson - 12 april 2023 17:55

FLOOR JANSEN - PARAGON

Nightwish är ett finskt synfonimetalband som vi i södra Sverige känner till bäst genom ett par spelningar på Sweden Rock Festival. De har gjort sig kända för en säregen stil som låter som instrumental filmmusik som skulle kunna platsa i vilken fantasyfilm som helst. Men kronan på verket har varit att de har haft en operainfluerad sångerska med kraftfull röst som ger gåshud. Finska Tarja Turunen var den som blev deras första kvinnliga frontperson. Senare tog den svenska sångerskan Anette Olzon över under några album och turnéer. Sedan ville hon precis som Tarja gå sin egen väg och de fick till slut deras nuvarande sångerska. Den nederländska sångerskan Floor Jansen. Enligt min personliga åsikt så har aldrig Nightwish låtit så bra som när Floor Jansen med sitt breda register tog över som Nightwishs sångerska. Hon har sedan tidigare sina fötter i metalvärlden med det nederländska, synfoniska metalbandet After Forever. När det bandet upplöstes så startade hon ett lite likartat band med namnet ReVamp. Nu är hon sångerska i Nightwish. Vi får se henne som det länge till hoppas jag på. Men hon har briljerat i många olika covers genom året. Hon har gjort tolkningar av ett par “Frozen” låtar, Heart låten ”Alone”, Lady Gaga hitlåten “Shallow” och Loreens Eurovision vinnare “Euphoria” för att nämna några låtar. Men det som jag och många andra har imponerats mest av var när hon gjorde en duett med den tyska sångaren Henk Poort. De gjorde det mäktiga ledmotivet till Broadwaymusikalen “The Phantom of The Opera”. När de kom till slutet av låten och Henk yttrade textraden “Sing for me my angel of music” så var det precis vad hon gjorde. Hon sjöng ut hela sitt operaregister I ett skrik som fick håren att resa sig över hela kroppen. Och där blev hon “my angel of music”. Kvinnan med den änglalika rösten. Jag fick uppleva det hela med henne och Nightwish på Sweden Rock Festival 2022 och det var magiskt. Nu testar Floor sina vingar i andra genrer i ett land mellan metal och pop. Till mångas förtret så är det inte helt vad de hade förväntat sig, men för mig som har en bred musiksmak så tycker jag att hon bara visar tecken på sin bredd och det låter gudomligt bra.

När det kommer låtmaterialet så är det personliga texter som berättar om hennes resa som har tagit henne dit där hon är idag som man får ta del av. Titelspåret “My Paragon” handlar om att uppnå mål. Att hålla fast vid sina drömmar och inte låta något stå ivägen. Floor fick det ödesdigra beskedet mitt upp i sin karriär att hon hade fått bröstcancer. Men hon tog en liten paus och bekämpade sin cancer och går nu på kontroller för att kolla så det inte spridit sig. Men “My Paragon” handlar som sagt om att ta sig dit man vill oavsett vilka hinder som står ivägen. Albumets andra spår “Daydreams” handlar om att göra dagdrömmar till verklighet. Låten “Invincible” handlar om att man även i de stunder då man känner sig svag är oslagbar. Det budskapet levererar verkligen Floor med styrka i rösten som ger mig rysningar. “Hope” är en smäktande fin ballad om vad hopp kan betyda. I det här fallet att man behöver ta sig igenom svåra resor i livet och att hoppet om att få ha kvar sina nära och kära vid resans slut är det som är slutmålet. “Come Full Circle” är en kraftfull låt om att kämpa för det man tror på fullt ut. Låten “Storm” är väldigt kraftfull precis som Floors röst. Låten handlar om vad man kan göra med en stark röst om man använder till sin fulla rätt. “Me Without You” berättar om att kärlek inte ska sätta hinder för det man vill uppnå och att vara ärlig kring de känslor som varit är det bästa sättet att ta sig framåt. “The Calm” är en låt om att man inte borde blir förblindad av lugnet och därav inte se när en katastrof närmar sig. “Armoured Wings” handlar om att kunna vara en stöttepelare till den man älskar och absorbera alla det sorger och annat som tynger den man håller kär. I albumets avslutande låt “Fire” påtalas det bombastiskt att röstens glöd ska hållas vid liv mot alla odds och att den ska användas med kraft.

Som summering så kan jag ärligt säga att Floor Jansen förtjänar titeln "My Angel of Music". Hon berättar personligt om sin resa med egna erfarenheter och använder rösten som ett verktyg för att göra sin berättelse mer magisk. Det kommer vibbar av Nightwish under resans gång. Men mig gör det som sagt inget att hon tar ut svängarna i olika genres och visar att hon kan annat än metal. 5/5 är mitt betyg till Floor Jansens album "Paragon".

© Floor Jansen Official

© Laura Zalenga Invincible

© Paul Karlsson

Allmänt

Dela · Kommentera

FILMRECENSION: THE SUPER MARIO BROS. MOVIE

Kommentera

Av Paul Karlsson - 12 april 2023 02:23

THE SUPER MARIO BROS. MOVIE

Efter ett enligt många misslyckat försök på 90-talet att filmatisera den populära tv-spel franchisen “Super Mario Bros” så har det gjorts ett nytt försök med en animerad film. “The Super Mario Bros. Movie” är titeln och jag har varit och sett denna nostalgifulla film för att se om det kunde vara något som funkar för bioduken. Nu ska jag uttrycka min åsikt angående den saken. Men först lite om handlingen.

När de jobbar under jord med att laga en stor vattenledning, transporteras rörmokarna Mario (Chris Pratt) och hans bror Luigi (Charlie Day) från Brooklyn ner genom ett mystiskt, grönt rör och hamnar i en magisk ny värld. Men bröderna blir separerade och Mario ger sig ut på ett episkt äventyr för att försöka hitta Luigi. Med hjälp från en av Svamprikets invånare, Toad (Keegan-Michael Key), och lite träning från den viljestarka drottningen av Svampriket, Prinsessan Peach (Anya Taylor-Joy), hittar Mario kraften inom sig. Svampriket är under en attack ledd av den onde Bowser (Jack Black) och historiens osannolika hjältar att ta tag i hotet blir dessa två rörmokarbröder.

Precis som många andra 80-talister så växte även jag upp med att spela plattformsspelen “Super Mario Bros” som var simpla men ändå kreativa för sin tid. Man spelade som en mustaschprydd italiensk rörmokare vid namn Mario som fick superkrafter av att äta magiska svampar osv. Ett ganska flummigt koncept. Var man två spelare så kunde man spela som hans bror Luigi. Första spelet om dessa två bröder var ett av de första spelen jag spelade. Senare blev jag mest uppslukad av “Super Mario Bros 3” och till en senare konsol som hette Super Nintendo så var det “Super Mario World” som blev den eviga favoriten. 1993 gjordes det första försöket att göra en live-action film av spelet med Bob Hoskins och John Leguizamo som de båda bröderna. Samantha Mathis fick rollen som en för sin tid väldigt feministisk Princess Daisy. Det hela utspelade sig i vår värld, men när äventyret påbörjas så dras vi in i en parallell dimension där dinosaurierna istället för människorna är den dominerande rasen. En kreativ film tyckte jag. Den var inte fullt så dålig som alla säger och hade faktiskt en Roxette låt på sitt soundtrack. Men som tv-spelsfilmatisering var den inte fullt så lyckad.

Nu har det därför satsats på en mer barnvänlig och animerad familjefilm. Ett koncept som funkar mycket bra enligt min åsikt. Det ger möjligheten att ta ut svängarna mer och få fram de karaktärsdrag som det flummiga svampriket hade i spelen. Att ha kända skådisar i rösterna är också ett fungerande koncept. Chris Pratt inte minst är charmig som Mario. Anya Taylor-Joy är helt perfekt som röstskådisen för karaktären Princess Peach. Men det mest minnesvärda röstmässigt i den här filmen är Jack Blacks humoristiska gestaltning av skurken Browser. Han ger karaktären egenskaperna av att var det kärlekskranka odjuret som blir obotligt svartsjuk då Mario kommer till Svampriket och stjäl uppmärksamheten ifrån prinsessan som han själv är kär i. I en scen får man exempelvis ta del av en sjukt rolig kärleksballad som Jack Black har satt sin prägel på.

Så sammanfattningsvis så får man det man förväntar sig. Ett kreativt manus som snabbt kastar in våra älskade rörmokare i den värld vi känner igen ifrån spelen. För spelnörden finns det många överraskningar och referenser till alla Mario spel genom tiderna att frodas i. Själv slutade jag spela ungefär efter Super Nintendots tid. Så “Super Mario Kart” referenserna hade jag inte så stor koll på. “Donkey Kong” spelade jag inte jättemycket heller. Men jag kunde relatera till mycket och blev underhållen. Det här var en film för fansen där inte onödiga ändringar har gjorts för att tillfredsställa den pågående woke kultur som sabbar många filmer idag. Lite känns väl Mario och Luigi som sidekicks till prinsessan. Men inte så pass mycket att det stör. Jag tycker att det här var en charmig familjefilm med hjärtat på det rätta stället där man får skratta mycket. Mer komplicerat än så behöver det inte vara. Allra helst inte i en animerad film. “Sonic The Hedgehog” filmerna var bra. Det visade sig filmen “The Super Mario Bros. Movie” också vara. 4/5 är mitt betyg.