retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - 11 mars 2017 02:54

KONG: SKULL ISLAND


När jag för första gången hörde att det skulle göras en ny King Kong film som var min första tanke "varför ska man göra en ny när Peter Jacksons version var så bra?". Nu har jag sett den nya King Kong filmen som har fått namnet "Kong: Skull Island" och ska med denna recension tala om vad jag tyckte och om jag tyckte att filmen var en nödvändig nyversion eller ej. Men först lite om handlingen.


Året är 1973 och en militär expedition drar iväg till en mystisk Stilla havsö tillsammans med forskare. Här finns bland andra en äventyrare (Tom Hiddleston) som är bra på att spåra i djungeln, en fotograf (Brie Larson), en krigisk arméöverste (Samuel L Jackson) samt en representant (John Goodman) för den hemlighetsfulla organisationen Monarch.Ön, som kallas Skull Island och fram tills nu har varit tämligen okänd, omgärdas av ett eget stormsystem och har ett märkvärdigt (och skräckinjagande) djurliv. Kungen på ön visar sig vara den giganstiskt stora jätteapan Kong. Det som väntar de involverande är med andra ord en expedition de kommer att minnas i resten av sina liv om lyckas lämna ön med livet i behåll.


Det finns inte så mycket negativt att säga om den här filmen. Så därför börjar jag med de få grejer med filmen som jag inte gillade. Framförallt tyckte jag att reptilerna som King Kong kämpade emot hade ett mer tilltalande och mer dinosaurielikt utseende i Peter Jacksons version. I "Kong: Skull Island" såg de mer monsterlika och orealistiska ut. Jag föredrar när skräcködlor ser ut som dinosaurier. Det är djur som har existerat och liknar en del kvarlevande djur på vår planet. Därmed kan man få känslor för dem på ett annat sätt än när de ser ut som påhittade fantasifoster. Utöver detta så finns det inte direkt något jag kan komma på att klaga över.


Nu till allt det positiva. Skådespelargänget i filmen är perfekt castat. Tom Hiddleston och Brie Larsson funkar som storyns potentiella kärlekspar. Samuel L. Jackson ikläder sig rollen bra som en arméöverste med en hämndlystenhet som kan sätta alla iblandade i expeditionen i fara. Och John C. Reillys strandsatta krigsveteran tillför en en lagom portion med humor till historien.


Filmens miljöer är väldigt vackra med sina djungeltäckta berg och ogenomträngliga terräng där det lurar läskiga djur i vartenda hörn. Samt så dyker det upp en scen där man får uppleva ett väldigt vackert norrsken som verkligen skänker visuell krydda åt filmen.


Många saker under filmens gång kanske kan upplevas som klyschiga för monsterfilmer. Men det ursäktar jag. Det är en monsterfilm i sin enkelhet och allt behöver inte överanalyseras. Det är ett påkostat, actionspäckat och vackert monsteräventyr man får uppleva och det är vad som har utlovats i trailern. Dessutom stilfullt skildrat med ett bra soundtrack med tidstypisk musik för det 70-tal där historien utspelas.


Jag var med andra ord nöjd med min filmupplevelse och det fanns faktiskt saker som var bättre också om man jämför med Peter Jacksons King Kong film. Och det som var bättre var att det var lite mindre äckelscener med gigantiska insekter, tusenfotingar och maskar. Peter Jacksons film innehöll en massa sådana väldigt långa scener med dessa otäcka varelser i close up. De scenerna fick det att krypa i hela kroppen på mig och i efterhand när jag sett filmen på dvd så har jag fått titta bort i dessa scener. Det slipper jag i den här nya versionen och kan därmed se filmen i sin helhet utan obehag.


Jag kan starkt rekommendera filmen "Kong: Skull Island" om man gillar traditionella monsterfilmer i snyggt och påkostat format. Och är man intresserad av att få se Kongs och jätteödlan Godzilla mötas i kamp i en kommande "Godzilla vs Kong" film så bör man nog ha sett den här filmen. För det hintas en hel del om vad som komma skall i en sådan uppföljare om man är observant. Det var inte jag eftersom jag fick veta om dessa hintar i efterhand. Samt att filmen hade en extra scen då eftertexterna hade rullat igång som jag får vänta med att se tills jag har köpt filmen på dvd. Men för att avrunda denna recension så ger jag filmen en fyra av fem möjliga i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 4 mars 2017 17:47

LOGAN: THE WOLVERINE


Så var den äntligen här. Hugh Jackmans absolut sista film där han gör karaktären Wolverine. Den filmen har jag nu varit och sett och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


I en nära framtid tar en sliten Logan (Hugh Jackman) hand om en sjuk Professor X (Patrick Stewart), i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant (Dafne Keen) anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter.


Äntligen levererades en riktigt bra Wolverine film. Första spin-off filmen om karaktären var ganska okej. Andra var kass. Men nu avslutas det med flaggan i topp på ett väldigt barnförbjudet sätt. Kapade armar och ben flyger omkring, blodet sprutar och kranium penetreras av Wolverines adamantium-klor på löpande band. Denna mindre barnvänliga stämning som förra årets "Deadpool" öppnade upp dörrarna för är väldigt välkommen. Den näst intill postapokalyptiska värld som karaktärerna vistas i ger också en väldigt stilfull och trevlig stämning åt filmen och gör den till visuellt ögongodis. Det ger också tyngd till filmen att det är en väldigt sliten och ganska försvagad Wolverine man får möta i den här filmen. En dödslängtande Wolverine som har tagit till flaskan och inte längre känner att han har något att kämpa för förrän nya omständigheter ändrar på den saken.


Det känns verkligen som att man har fått den Wolverine film man så länge har väntat på när man ser filmen. Det blir en värdig och definitiv avslutning för karaktären och det finns inte mycket att klaga på. Det skulle möjligtvis i så fall vara att jag kanske skulle vilja ha en mer detaljerad beskrivning av vad som har hänt tidigare och skapat den näst intill muntantfria värld som man får ta del av. Annars får man en helt annorlunda och smått westerninfluerad sista resa med de välkända karaktärer man fått följa i ett antal X-Men filmer.


Jag kan starkt rekommendera filmen "Logan: The Wolverine" som en av de bästa superhjälte filmer som gjorts Detta mycket för att den skiljer sig väldigt mycket ifrån traditionella superhjältefilmer genom att den inte brer på med massa rädda världen tjafs och en massa överdrivet storslagna specialeffekter. En stark fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 



ANNONS
Av Paul Karlsson - 1 mars 2017 15:31

PETE'S DRAGON


Nu har jag äntligen fått se den efterlängtade Bryce Dallas Howard filmen "Pete's Dragon". På grund av filmbolagens idiotiska beslut att bara visa den i svenskdubbade versioner på svenska biografer så har jag tvingats att vänta med att se filmen till dvd-släppet. Därmed blev hela bioåret 2016 förstört för mig. Men nu finns den alltså i min dvd-samling och jag har äntligen fått se den. Så nu ska jag med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


I många år har den gamle träsnidaren Mr Chameleon (Robert Redford) underhållit traktens barn med sina historier om den farliga draken i den djupa skogen. För hans dotter Grace (Bryce Dallas Howard), som jobbar som skogsvaktare är detta inte mer än överdrivna historier, tills hon möter Pete (Oakes Fegley), en hemlös 10-åring. Pete påstår sig leva i skogen tillsammans med en enorm, grön drake vid namn Elliot och hans beskrivning av draken verkar förvånansvärt lik draken i hennes fars historier. Grace bestämmer sig för att undersöka varifrån Peter kommer och hur sann historien om draken egentligen är.


Den olidliga väntan jag fick utstå för att få se filmen var den värd. Pete's Dragon" levde verkligen upp till förväntningarna och är den bästa live-action versionen av en Disney saga som har gjorts sedan "Maleficent". Det är en varm berättelse med ett fint budskap om vänskap, utanförskap och om hur viktigt det är att ha en familj och en tillhörighet. Det märks att regissören David Lowery har fått lite fria tyglar och gjort en originell reboot som skiljer sig väldigt mycket ifrån den mycket sämre originalfilmen ifrån 1977. Alla onödigt tråkiga musikalnummer som dominerar i originalfilmen har helt utelämnats. Istället levereras en avskalad berättelse om en föräldralös pojke som finner en beskyddare i form av en stor grön och lurvig drake i vildmarken. Filmen har fått en ton som klär den och som är underhållande för både barn och vuxna. Den är alltså väldigt olik många andra live-action versioner som gjorts under Disneys logo.


CGI-skapade varelser har en tendens att inte funka så trovärdigt. Men draken Elliot är väldigt snyggt gjord och känns lika levande som sina mänskliga motspelare i filmen. Aldrig tidigare har en karaktär som bara har grymtande och nysningar som dialog känts så levande. Jag gillar även det originella utseende draken har fått. Hans gröna och lurviga framtoning är helt olik de flesta gestaltningar av drakar som man har fått se i filmer under de senaste åren. Lite påminner Elliot om lyckodraken Falkor i 80-tals klassikern "Neverending Story" vilket ger lite nostalgikänslor när man ser filmen.


Jag fullkomligt älskade filmen och ser den som en av de bästa live-action filmerna som Disney har släppt ifrån sig under de senaste åren. Och trevligt är det också med lite ögongodis i form av den underbart vackra skådespelerskan Bryce Dallas Howard. Jag kan starkt rekommendera filmen "Pete's Dragon" som innehåller ren filmmagi och har hjärtat på det rätta stället. En stark fyra på gränsen till en femma av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 24 februari 2017 14:02

THE GREAT WALL


Jag har varit och sett filmen "The Great Wall" på bio och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


I centrum står den medeltide, europeiske legosoldaten William (Matt Damon), som har sökt sig till kejsardömet Kina i jakt på hemligheten bakom krutet. Han tillfångatas av kinesiska soldater, men de får strax händerna fulla med okända angripare. Tack vare den skickliga befälhavaren Lin (Jing Tian) avstyrs attacken. Men soldaterna behöver hjälp, vilket får William att fundera över sina egna motiv.


Filmen har en del visuellt vackra och snyggt gjorda actionscener. Mat Damon är bra i huvudrollen. Det är en fröjd för ögat att se jättelika ödlelika aliens som går till attack emot kinesiska muren. Historien är en intressant teori om varför kinesiska muren kom till. Men dessvärre räcker inte detta. Filmens intrig är väldigt tunn och det finns för många ologiska luckor i den.


"The Great Wall" var ganska underhållande att se. Men det är fantasyfilm som lätt kommer glömmas bort i den stora uppsjö av filmer som gjorts inom denna genre. Filmen är inte direkt något nyskapande som tillför något till genren. Vill man se bra fantasy filmer så kan jag mer rekommendera Peter Jacksons Tolkien trilogier. En tvåa av fem möjliga får filmen "The Great Wall" av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 17 februari 2017 16:27

FIFTY SHADES DARKER


Efter mycket strul och regissörsbyte så har nu slutligen "Fifty Shades of Grey" uppföljaren "Fifty Shades Darker" blivit klar och haft premiär på bio. Jag har trots att den första filmen inte levde helt upp till förväntningarna sett uppföljaren. Om det blev en bättre film med en ny regissör ska ska jag snart berätta. Men först lite om handlingen.

När en sårad Christian Grey (Jamie Dornan) försöker att få Ana (Dakota Johnson) åter, ställer hon som motkrav att deras arrangemang ska se annorlunda ut den här gången. Just som de två sakteligen börjat hitta tillbaks till varandra dyker ett par tveksamma figurer från Christians förflutna upp, fullt inställda på att sabotera deras planer på en gemensam framtid.


Jamie Dornans träaktiga skådespeleri får man tyvärr ha överseende med. Och han är inte fullt lika dålig skådis som i första filmen. Lite känns det som att han har växt in i rollen. Sedan att karaktären Christian Grey är väldigt stereotypt skriven är inget han kan rå för. Man får istället fokusera på hur hans kemi till sin betydligt mer begåvade motspelerska Dakota Johnson är. Och beträffande den saken har det utvecklats. De har kemi tillsammans. Man känner deras erotiska dragningskraft till varandra lika starkt som i boken. Och sexscenerna har mer passion att bjuda på. Riktigt lika snuskigt som i böckerna blir det aldrig. Inga grafiska och avslöjade scener nedanför midjan som kanske fluktare ser fram emot. Inte vad man kan notera utan en fjärrkontroll att frysa scenerna med i alla fall. Men däremot har fler av sexscenerna ifrån boken kommit med denna gång. Så det är en sak som gör att filmen faktiskt är lite bättre än sin föregångare. Första filmen förlorade nämligen en massa på just de nerklippta sexscenerna och att vissa av dessa scener ifrån boken hade hoppats över helt. Men gällande den varan blir ingen besviken.


Till min stora glädje så fanns scenen ifrån boken där Anastasia är med Christian på en välgörenhetsgala som hans familj håller. Detta med silverfärgade knipkulor uppkörda på ett intimt ställe. Den scenen minns jag starkast ifrån boken och har därmed sett fram emot just det scenariot i filmatiseringen. Det var med andra ord något talade till filmens fördel.


Utöver det redan nämnda som var positivt så fanns det även lite mer intrig mellan sexscenerna än förra gången. Några yttre hot mot Christians och Anas relation. Bland dessa hot får man bland annat äntligen möta karaktären som Anastasia kallar för Mrs. Robinson. Kvinnan som har format Christian Grey till den dominanta person han är. Jag såg Angelina Jolie som den karaktären framför mig då jag läste boken. Men det funkade väldigt bara med Kim Basinger i den rollen. Hon är precis som Angelina en gammal avdankad sexsymbol och föredetting. Det är precis så jag upplevde karaktären i boken och den känslan förmedlar Kim Basinger precis lika bra som Angelina Jolie hade gjort det.

 

Nu till det negativa. Karaktärerna är väldigt stereotypa även i uppföljaren. Christian Grey är det manliga odjuret som ska tämjas av skönheten för att bli snällare och mer medgörlig. I det här fallet genom att föredra hederligt vanligt vaniljsex istället för dominerande S/M och Bondage. Karaktären Anastasia Steele har förvisso mer skinn på näsan denna gång vilket gör att det hela blir mer intressant. Men minuset är att det man får veta om Christian Greys bakgrund som har format honom hamnar i skymundan. Så är inte fallet i boken. I filmen blir det mer som lite hobbypsykologi och ingen skrapning på djupet vilket leder till att Grey karaktären fortsätter att kännas lika ytlig som i första filmen.


Men över lag är detta en sevärd film. Det levereras mycket sex och upptrappning till sexscener som mellanspel. Lite mer humor finns det än förra gången och allt är inte lika gravallvarligt. Men något mästerverk blir det aldrig. Bara en charmig historia som faktiskt är ganska romantisk mellan allt det sexuella trånandet. Filmens ungefär 2 timmar långa speltid blev aldrig tråkig. Och filmen kan starkt rekommenderas för den som vill att orden "Red Room" ska få en annan innebörd än i kultserien "Twin Peaks".
En trea av fem möjliga ger jag filmen "Fifty Shades Darker" i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 3 februari 2017 16:23

LA LA LAND


14 Oscarsstatyetter har filmmusikalen "La La Land" blivit nominerad till. Det är rekord. Inte ens "Sagan om Konungens Återkomst" eller "Titanic" har kommit upp i det antalet nomineringar. Är filmen värd dessa utmärkelser då? Det ska jag berätta nu med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.


Jazzpianisten Sebastian (Ryan Gosling) och den aspirerande skådespelerskan Mia (Emma Stone) blir förälskade men ju mer framgångsrika de blir, desto svårare blir det att hålla kärleken vid liv.


Fjorton nomineringar är lite att ta i. Det finns en del minnesvärda sångnummer. Den vackra rödhåriga skönheten Emma Stone levererar charmerande utstrålning som den aspirerande skådespelerskan Mia. Stones uttrycksfulla, stora ögon och de känslor man kan avläsa bara genom att titta in i dem gör att man tar henne på allvar. Det är Emma Stone som är den starkast lysande stjärnan i denna smått charmiga dramamusikal. Ryan Gosling är också bra som hennes motspelare. De båda har kemi tillsammans och det är roligt att se dem tillsammans då de dansar omkring i glada musikalnummer eller grälar när det inte är glatt och musikaliskt.


Som musikal har jag sett bättre. "Moilin Rouge" exempelvis. Eller "Les Miserables" och "Sweeney Todd"är mer i min smak. Jazz är en musikgenre som inte går hem jättemycket hos mig. Men filmen har sina ljusa stunder ändå och Emma Stone sjunger ljuvligt. Det är lätt att bli förälskad i henne. Hon är så söt och charmig. Har dessutom väldigt lysande och vackert eldrött hår som går hem hos mig som är svag för rödhåriga kvinnor. Hon är dessutom begåvad ut i fingerspetsarna då hon verkligen får briljera. Man kan därför förstå att Jim Carrey blivit smått förälskad i henne och har spelat in en smått creapy kärlekshyllning till henne på Youtube. Det enda problemet med filmen är att den är för lång. Annars är den en visuell fröjd för både ögonen och öronen. Jag blev lite överraskad också över att filmen faktiskt utspelar sig nutidens Los Angeles. Jag trodde att det med tanke på alla nomineringar var en film om Jazzens födelse. Det brukar vara historiska filmer som blir lovordade och nomineras till en massa Oscars. Men just att filmen utspelar sig i nutid gör även alla sångnummer moderna och det förekommer faktiskt en del gamla välkända 80-tals klassiker som bandet som Ryan Goslings pianist spelar i levererar.


Jag kan rekommendera den smått charmiga musikalen "La La Land". Den är som sagt inte värd det stora antalet Oscarsnomineringar. Men Emma Stone är fin att titta på och man njuter av hennes sång. Det hade kanske dock varit mer sång ifrån huvudkaraktärerna om båda huvudkaraktärerna hade försökt blir berömda sångare istället för skådespelerska och jazzpianist. Men en stark trea tycker att filmen kan vara värd att få av mig i betyg av fem möjliga.

 

 

 


Av Paul Karlsson - 27 januari 2017 16:54

SPLIT


Nu har jag varit och sett den ibland smått utmobbade regissören M. Night Shyamalans nya film "Split" som tar sig an temat personlighetsklyvning. Diskussionen när denna regissör gör en film har alltid blivit hur han utnyttjat sitt ibland överdrivet använda signum twistar som förändrar hela filmens händelseförlopp då filmen nått sitt slut. Jag personligen har många favoritfilmer som den här emotsedda regissören har skapat. Filmen "Sjätte Sinnet" som blev hans mästerverk kommer alltid att förbli hans bästa. Filmen "Unbreakable" som kom kort därefter hade lite samma mystik över sig. Sedan har han inte riktigt fått ihop samma självklara mästerverk. Filmerna "Lady in the water", "The Village" "Signs" och senaste "The Visit" har helt klart varit godkända även om de inte nått upp till samma anda. Även hans tv-serie "Wayward Pines" höll formatet tills konceptet i andra säsongen började att bli ointressant. Lyckas han leverera sitt obligatoriska twist upplägg denna gång? Min åsikt angående den saken ska ni snart få veta. Men vi sparar på den twisten tills jag lite kort har berättat om filmens handling.


Tre tjejer blir kidnappade och förs till en mystisk och dunkel lokal. Snabbt märker de att deras kidnappare inte enbart är långt ifrån frisk, men att han även lider av en extrem personlighetsklyvning. Dennis (James McAvoy) som är en av hans farligare sidor, har ytterligare tjugotvå olika personligheter och tjejerna måste finna hjälp hos någon av de ofarliga sidorna för att överleva de farliga.


Man kan säga vad man vill om regissören M. Night Shyamalan, men det råder inga tvivel på att han har det där extra som gör att man sitter trollbunden under hela hans filmer och frågan om den kommande twisten ska få filmen att balla ur eller ej gör alltid hans filmer extra spännande. Filmen "The Happening" är hans sämsta exempel på hur konceptet totalt kan balla ur då det visar sig att naturen lever sitt eget liv och sedan hämnas på mänskligheten. Många kan tycka att "The Village" har en korkad aha-twist som bara påpekar sådant som man kanske skulle ha kunnat räkna ut. Men när såg den några år senare och extramaterialet på dvd-skivan förstärkte skådisarnas insatser då de levde i ett föråldrat samhälle och sedan fick träda in i nutid så växte filmen för mig. "Signs" var en annorlunda film om utomjordingar som invaderar Jorden och twisten där var att utomjordingarna var sårbara på ett mycket oväntat sätt. Min absoluta favoritfilm av M. Night Shyamalans nyare alster är filmen "Lady in the Water". En fantasyfilm om en mystisk vattenvarelse (Bryce Dallas Howard) som dyker upp i ett fiktivt bostadsområde där man får en nära relation till alla de inneboende i det lilla samhället. En mystisk film som saknar en twist men är genialisk på andra sätt.


Men nu handlar denna recension om M. Night Shyamalans nya film "Split". Så vad tyckte jag? Jo, filmen levererar. Den sätter regissörens namn på kartan igen. Den har ingen sådan där genialisk twist som i filmen "Sjätte Sinnen" då det visade sig i filmens slut att Bruce Willis karaktär varit död under hela filmen. Men däremot påminner det något om en av min andra favoritfilmer av regissören M. Night Shyamalan. Vilken tänker jag inte berätta.


Tema om personlighetsklyvning utforskas på ett effektivt sätt. Området som granskas är vad som sker om en person har mer än en personlighet och vad de tillsammans kan genomföra om de är i kontakt med varandra. Vilka förmågor de kan utveckla. Eftersom "Split" är en film som kan till överdrift utforska området så har filmens huvudkaraktär 23 personligheter och är på väg att utveckla en avslutande tjugofjärde obehaglig personlighet som ska stärka de andra personligheterna psykiskt och med överdrivet muskulös fysik.För att sedan knyta dem samman med den nya för att utveckla krafter i stil med det övernaturliga.


Låter det här komplicerat? Det är bara förnamnet. Det blir snabbt svårt att hänga vilken personlighet som plockas fram. James McAvoy gör huvudkaraktären med dess tillhörande personligheter väldigt bra även om det är vissa av hans karaktärer som han gestaltar med viss överspel. Men det är McAvoy i alla dessa karaktärer som sprider spänning över filmen. Samt den unga skådespelerskan Anya Taylor-Joy som spelar den starkare av tonårstjejerna ger krydda åt handlingen. Hon är mycket begåvad och det är hennes kamp med de 24 personligheterna som håller intresset uppe. Alla andra i filmen handling är bara nödvändiga biroller. Vad som också sprider obehag till filmens stämning är de klaustrofobiska källarmiljöer där flickorna är kidnappade och skurken jagar dem. Det är mycket obehagligt att se alla de rum som skapta efter varje personlighet som huvudkaraktären har utvecklat.


Twisten funkar denna gång. Eller twistar får man nog säga eftersom det kommer många grubblerier då filmen nått sitt slut. Huvudtemat utan att säga för mycket är "Att man är det man tror på. Bara man tror tillräckligt mycket på det". Detta budskap lyfts tydligt fram och mixas med en massa andra frågeställningar. Exempelvis om filmen "Split" kanske rent av är en slags uppföljare till en annan omtyckt M. Night Shyamalan film. Samt så funderar man över om twisten som ska levereras är en twist som använts tidigare i föregående filmer av regissören. Nej så är det inte. Men man börjar automatiskt att fundera över om det egentligen är Anya Taylor-Joys karaktär som är huvudkaraktären och om saker under filmens gång har skett i hennes huvud.


Hur svaren levereras får ni veta när ni ser filmen. Jag har redan sagt för mycket. Så jag sammanfattar nu denna recension med att jag tycker att filmen är sevärd om man gillar filmer med twistar som kan totalt förändra en hel film. Gillar man världar som regissören M. Night Shyamalan tidigare har skapat så lär man känna igen sig och ta till sig filmen "Split". Den är inget mästerverk men kan helt klart klassas som en av M. Night Shyamalans bästa filmer. En stark trea av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 19 januari 2017 02:19

 

  


Jim Carrey började tidigt i sitt liv att uppträda som stå-upp komiker för att kunna försörja sina föräldrar och resten av familjen då han lämnade Kanada för att prova lyckan i Hollywood. Effter en medverkan i tv-serien "The Duck Factory" som lades ner fick han några mindre tv-roller som inte blev någon större succé. Det var först i sketchserien "In Living Color" som Hollywood fick upp ögonen för honom. Det var de svartas motsvarighet till Saturday Night Live. Hans medverkan med sina finurligt roliga karaktärer gav honom till slut huvudrollen i filmen "Ace Ventura: Pet Detective". Den filmen satte hans gummiansikte på kartan. Därefter blev det roller i filmer som "The Mask" och "Dum & Dummare". Därefter levererades skratt efter skratt tills han en dag provade på en mörkare humor i filmen "The Cable Guy". Något år därefter kom filmen "The Truman Show" som inte var en komedi och Jim Carrey hade därmed visat att han har en dramatisk och seriös sida också. På den vägen är det. Härom dagen fyllde Jim Carrey 55 år och har numera en skäggig och mogen utstrålning. År 2017 har  precis börjat. Detta innebär att det är ett nytt filmår som precis har påbörjats. Jim Carrey har två ännu ej släppta filmer på gång som visade på galor under 2016. Om den breda skaran får njuta av Carreys mer allvarliga sida på vita duken i år är ännu osagt. Men det är den dysotopiska framtidshistorian "The Bad Batch" och kriminalthrillern "True Crimes" som i alla fall jag ser fram emot att få se inom en snar framtid. 

Med detta blogginlägg vill jag ställa frågan vilken Jim Carrey film ni läsare tycker att är den bästa?
Alternativen kan ni se illustrerade med bilder nedanför denna text:


Introducing... Janet (1981)

 


Finders Keepers (1984)

 


Once Bitten (1984)

 


Peggy Sue Got Married (1986)

 


The Dead Pool (1988)

 


Earth Girls Are Easy (1988)  


Pink Cadillac (1989)

 


High Strung (1991)

 


Doing Time on Maple Drive (1992)

 


Ace Ventura: Pet Detective (1994)

 


The Mask (1994)

 


Dumb & Dumber (1994)

 


Batman Forever (1995)

 


Ace Ventura: When Nature Calls (1995)

 


The Cable Guy (1996)

 


Liar Liar (1997)

 


The Truman Show (1998)

 


Simon Birch (1998)

 


Man on the Moon (1999)

 


Me, Myself & Irene (2000)

  


How the Grinch Stole Christmas (2000)

 


The Majestic (2001)

 


Bruce Almighty (2003)

 


Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

 


A Series of Unfortunate Events (2004)

 


Fun with Dick and Jane (2005)

 


The Number 23 (2007)

 


Horton (2008)

 


Yes Man (2008)

 


I Love You Phillip Morris (2009)

 


A Christmas Carol (2009)

 


Mr. Popper's Penguins (2011)

 


The Incredible Burt Wonderstone (2013)

 


Kick-Ass 2 (2013)

 


Anchorman: The Legend Continues (2013)

 


Dumb and Dumber To (2014)

 




Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se