retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - 26 juli 2016 03:06

THE BFG


I Karlshamn där jag råkar vara född finns biografen Bio Metropol. Enligt traditionen så har det varit Östersjöfestivalen i staden Karlshamn. Detta har orsakat att biografen i vanlig ordning har tagit semester under den föregående veckan och därmed blev premiären av Steven Spielbergs påkostade filmatisering av författaren Roald Dahls litterära klassiker "SVJ - Snälla Vänliga Jätten" eller "The BFG - Big Friendly Giant" som den heter på engelska förskjuten i Karlshamn och jag har först nu sett filmen. Nu ska jag berätta vad jag tyckte om den. Men först lite om handlingen.


En natt blir den lilla flickan Sophie (Ruby Barnhill) bortförd från barnhemmet av en jätte (Mark Rylance). I början är hon jätterädd att han ska äta upp henne. Men som tur är visar det sig att just den här jätten inte äter barn. Han kallas SVJ, Stora vänliga jätten, och han är den enda hyggliga jätten i hela Jättelandet. I stället för att glufsa i sig ungar ägnar sig SVJ åt att fånga drömmar och se till att de hamnar hos människorna på natten. Tillsammans gör Sofie och jätten upp en plan. De ska få alla de andra jättarna de som är hemska på riktigt att sluta äta upp barn.

 

Som barn minns jag att min lärarinna hade högläsning i boken "SVJ" då jag gick i mellanstadiet. Mitt starkaste minne ifrån boken var att något kusligt kunde hända under den så kallade "spöktimmen" då klockan slog tolv på natten. Med anda ord så startade Roald Dahl upptakten till något som kunde ha potential att bli en riktigt kuslig historia. Boken hade sina kusliga inslag och en ganska på sina ställen mörk historia. Men dessvärre blir det lite av ett magplask för Steven Spielberg denna gång trots att han har samma manusförfattare som han använde sig av då kultklassikern "E.T. the Extra-Terrestrial" skapades. Dessvärre blir inte filmen "The BFG" en lika spännande äventyrsfilm. "E.T." riktade sig mer till blandade åldrar medan "BFG" väljer att bara rikta in sig på de yngsta barnen. Samt innehåller filmen prutthumor som bara småbarn roas av. Det blir vänskap mellan ett barn och ett påhittat väsen även denna gång. Men det funkar inte att göra en sockersöt och översentimental film av en berättelse som har ett så mörkt och skräckfyllt tema som jättar som äter barn. Filmen kunde alltså vara mörkare och mer kuslig, men Disney har ett finger med i spelet. Därför blir det pannkaka alltihop.


Jättarnas värld ser ut som en tilltalande miljö som skulle passa in i en Tim Burton film. Man blir inte tillräckligt engagerad av denna film även om den nytända barnstjärnan Ruby Barnhill och Spielbergs tidigare använda skådis Mark Rylance är samspelta i huvudrollerna. Mark Rylance som senast var med i "Spionernas Bro". får till några riktigt roliga och absurda scener och han passar i titelrollen. Men först var det tänkt att Robin Williams skulle ha gjort den rollen om han inte hade varit död. Därmed kan inte jag låta bli att tänka på hur det hade blivit med Williams titelrollen. Kanske hade filmen blivit bättre. Det lär man aldrig få veta. Men filmen år som sagt inte i närheten av hur läskig boken var för oss som läste den under unga år. Det blir mer humor och mindre kusligheter. Inga jättar ser direkt hotfulla ut eftersom filmen har en mer barnvänlig ton.


Jag hade hoppats på en film som återskapar den mörka ton som Roald Dahl är känd för. Filmen "BFG" kan nog vara underhållande för barn, men som vuxen får man inte ut så mycket av denna film. Därför måste jag tyvärr dela ut lågt betyg. En tvåa av fem möjliga är mitt betyg till filmen.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 14 juli 2016 19:21

THE LEGEND OF TARZAN


Nu har jag varit och sett den nya Tarzan filmen med vår svenska stolthet Alexander Skarsgård i titelrollen. När jag först hörde om detta filmprojekt så var jag väldigt kritisk angående om en nyversion om Tarzan verkligen behövs med tanke på hur många versioner som redan har gjorts. Huruvida jag ändrade uppfattning och om vad jag tyckte om filmen ska jag berätta med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.


Det har gått många år sedan mannen (Alexander Skarsgård), som kallas Tarzan, lämnade djungeln för ett liv som John Clayton, Lord Greystoke, med sin älskade Jane (Margot Robbie) vid sin sida. Han har nu blivit inbjuden att åka tillbaka till Kongo som ett sändebud åt parlamentet, omedveten om att han bara är en bricka i ett dödligt spel av girighet och hämnd.


Filmen var inte direkt nyskapande och kan inte direkt ses som något mästerverk. Men den var underhållande och innehöll vackra naturbilder med fina djur. Alexander Skarsgårds nya kropp som det har varit debatter kring får godkänt. Den ger karaktären Tarzan rätt egenskaper fysiskt och som man även tidigare har sett prov på så har inte Alexander enbart ett vackert yttre. Han är även en bra skådis och gestaltar Tarzan bäst hittills om man jämför med andra Tarzan filmer som har gjorts. Det som är lite nytt och unikt för just den här filmen är vinklingen att Tarzan har levt i civilisationen i några år och återvänder till djungeln. Den vinklingen gör att filmen blir ganska intressant och skiljer sig ifrån andra versioner. Därför känns inte filmen som ytterligare en överflödig remake.


Beträffande filmens skådespelarinsatser så är det inte bara Alexander Skarsgård som gör bra ifrån sig. Margot Robbie är väldigt underhållande att bevittna som den handlingskraftiga Jane och det skadar inte heller att hon är väldigt vacker att titta på. Christoph Watlz är i vanlig ordning som klippt och skuren till att spela en skurk med samma sviniga karaktärsdrag som man är van vid då han gestaltar en skurkkaraktär. Och Samuel L. Jacksons karaktär är ett väldigt välkommet humoristiskt element i en annars ganska allvarlig film.


Jag kan rekommendera filmen "The Legend of Tarzan" som en trevlig och underhållande film som innehåller mycket vackra afrikanska vyer och en massa fina djur i sina hemmiljöer. Filmen är inte superbra men helt klart sevärd. Och för kvinnor som är sugna på att dregla över en vältränad Alexander Skarsgård i bar överkropp så finns det mycket sådana scener i den här nyversionen av Tarzan. En trea av fem möjliga får filmen "The Legend of Tarzan" i betyg av mig.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 30 juni 2016 12:30

INDEPENDENCE DAY: RESURGENCE


Nu efter 20 år har 1996 års storfilm "Independence Day" slutligen fått en uppföljare. Den har jag varit och sett. Den första tyckte jag om men tyckte att den innehöll lite för mycket amerikansk flaggviftande av den lokalpatriotiska varianten. Om uppföljaren "Independence Day: Resurgence" innehöll mycket sådant som drog ner betyget ska jag nu berätta. Men först lite om handlingen.


För att skydda jorden har världens länder tillsammans använt sig av tekniken utomjordingarna lämnade efter sig. Men inget kan förbereda oss på utomjordingarnas avancerade och otroliga styrka. Endast några män och kvinnors uppfinningsförmåga ska rädda planeten från total förstörelse.


Jag tycker att filmen får godkänt som en uppföljare till den där storfilmen som jag var ganska imponerad av då jag var tonåring och inte hade sett något liknande. Uppföljaren håller samma standard och intrigen är densamma. Lite sliskig amerikansk patriotism finns det, men inte i samma utsträckning som förra gången. Det känns mer som en katastroffilm med alien tema. Svagheten med uppföljaren är att tekniken blivit modernare. Detta leder till att det utomjordiska hotet som drabbar mänskligheten i filmen inte känns så övermäktigt som det utmålas. Eftersom det gått 20 år även i filmens handling så har även mänsklighetens teknologi utvecklats med hjälp av de kraschade farkoster utomjordingarna lämnade efter sig förra gången. Därmed ser filmen ut som vilken 3D-film som helst där det bjuds på CGI gjorda aliens och farkoster.


Det som däremot är kul att att få se Jeff Goldblums karaktär i en åldrad version. Samt hans pappa (Judd Hirsch)som fortfarande lever. De står för det mesta av humorn som känns igen ifrån den första filmen. Även en skäggig och sliten före detta president Whitmore spelad av Bill Pullman är tillbaka och har turligt nog lite mindre fokus än i första filmen. Samt den flummiga långhåriga Area 51 forskaren är tillbaka. Annars är det en ny generation av skådisar som dyker upp. Liam Hemsworth är den skådis som ska vara någon slags ersättning för Will Smiths kaxige stridspilot som var det bästa med förra filmen. Rollen som en sådan ersättare axlar inte Hemsworth så bra. Men han passar ändå in i storyn. För han är ganska underhållande ändå. Särskilt när han ställer sig och pissar framför utomjordingarna inne på deras territorium. En ung stridspilot spelad av skådisen Jessie T. Usher dyker upp som Will Smiths son som nu också har blivit stridspilot. Som en tredje bricka i spelet så finns en kvinna med i bilden som ger upphov till ett litet triangeldrama ibland de nya karaktärerna. Maika Monroe som spelar president Whitmores dotter Patricia är även hon stridspilot och är tillsammans med Liam Hemsworths karaktär vilket ställt till konflikter med svartsjuka ifrån Dylan Hiller som Will Smiths karaktärs son heter i filmen.


Det är i det stort sett filmen innehåll. En blandning av mycket nytt som blandas med gammal härlig nostalgi. Men som sagt så gör den moderna teknologin att man ibland tycker att det där utomjordiska hotet inte är ett lika stort hot längre. Det är mer en jämn kamp som båda parter kan vinna beroende på vem som har turen på sin sida. Däremot tycker jag att det var kul att få se utomjordingarna mer utan för sina farkoster denna gång då de kommer ut och går i närkamp med människorna. Då får vi bevittna att våra aliens och har anpassat sig fysiskt och inte är lika sårbara som i den första filmen. Dessa actionscener då man får se tentakelbeklädda aliens i närkamp med människor är det mest underhållande. Samt att det bjuds en del på humor på rätt ställen.


Jag tycker att filmen "Independence Day: Resurgence" funkar som en uppföljare om man inte har för stora krav på att den ska var precis likadan som sin föregångare "Independence Day". Humorn och tonen finns med på sina ställen. Samt är intrigen något liknande. Men det utomjordiska hotet blir som sagt inte riktigt lika skrämmande som förra gången. Filmen kan rekommenderas som sevärd och godkänd. Men inte mer. En svag trea av fem möjliga är betyget jag ger filmen.

 

 

 



Av Paul Karlsson - 4 juni 2016 15:53

TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES: OUT OF THE SHADOWS


Nu har jag äntligen fått se den av mig väldigt efterlängtade uppföljaren på förra årets succéfilm "Teenage Mutant Ninja Turtles". Om filmen levde upp till mina förväntningar ska jag strax berätta. Men först lite om handlingen.


Efter att superskurken Shredder lyckats fly ur sin fångenskap slår han sina påsar ihop med den galne vetenskapsmannen Baxter Stockman och hans två klent begåvade hjälpredor Bebop och Rocksteady. Som om inte Shredder och hans planer på världsherravälde vore nog ställs sköldpaddorna plötsligt mot en annan, ännu ruskigare, fiende med liknande ambitioner: den fasansfulle Krang.


Jag blev helt lyrisk när jag såg filmen. Blev som en tioåring på nytt. Den gamla känslan ifrån tv-serien jag växte upp med var tillbaka i denna uppföljare som saknade de brister som den förra filmen hade. Beboop och Rocksteady såg precis ut som i serietidningarna och Krang såg ut precis som man hade föreställt sig honom. Filmen innehåller en portion väldigt välkommen humor som blir en trevlig kontrast till vissa andra mycket mörka superhjältefilmer som har gjorts den senaste tiden. Intrigen kanske kan ha sina små brister ibland. Men det är inget som stör direkt. Det är bara att koppla bort hjärnan och bli ett barn på nytt. Följa med på åkturen helt enkelt. För filmen bjuder som sagt på en härlig nostalgisk resa som har allt som man gillade med serietidningarna och den tecknade tv-serien som man växte upp med på 90-talet.


Utöver de nya skurkarna så dyker även karaktären Casey Jones upp helt perfekt gestaltad av Arrow-skådisen Stephen Amell. Jag gillar även Megan Fox gestaltning av April O'Neil som är en lite sexigare och porrigare version av karaktären än den man fick lära känna i tv-serien.


Sköldpaddorna är även denna gång väldigt välgjorda och jag gillar fortfarande att de har fått en massa karaktäristiska drag som gör att det går urskilja dem ifrån varandra. I tidningarna och tv-serien såg de likadana ut och det var bara färgen på deras bandanas som urskiljde dem från varandra. Det bjuds även på en hel del snygga actionscener och visuellt ögongodis.


Jag blev positivt överraskad av filmen "Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows" som till och med var bättre än jag hade väntat mig. Jag längtar redan efter att få se nästa uppföljare. Filmen kan starkt rekommenderas för den som har barnasinnet kvar och älskade Turtles som barn. En fyra av fem möjliga får filmen i betyg av mig.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 30 maj 2016 23:58

WARCRAFT: THE BEGINNING


Nu har jag varit och sett filmen "Warcraft: The Beginning". Alla spelnördars våta dröm. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite kort om filmens handling.


Det fredliga riket Azeroth står på randen av ett krig och deras invånare hotas av skräckinjagande inkräktare; orker, som är på flykt från sin egen döende värld för att kolonisera en annan. När en portal mellan de två världarna öppnas måste en armé kämpa mot total ödeläggelse, och en annan för att undvika att utrotas. Och mitt i kriget, på varsin sida av slagfältet, kämpar två hjältar för sina familjer, sina folk och sina hem.


Jag är ingen spelnörd och har aldrig spelat spelet "Warcraft". Därför hade jag inte av den anledningen några förväntningar på filmen. Jag gick istället och såg filmen med ett öppet sinne och förväntade mig en episk och mäktig fantasyfilm i ett väldigt dyrt och påkostat format. Spel som blir film har många gånger visat sig vara totala misslyckanden, men så var det inte i det här fallet. Nu har inte jag någon relation till spelet, men jag tycker att resultatet blev en intressant film som det gick relativt bra att sätta sig in i utan att ha nördat in sig på "Warcraft". CGI-effekterna var snygga, de flesta figurerna såg realistiska ut och skådisarna i filmen gjorde bra ifrån sig. Det enda negativa som finns att säga var att tempot ibland var lite för högt i filmen. Lite mer tid kunde ägnas åt att berätta lite mer ingående om vissa karaktärers historia. Annars fick man det man förväntade sig. En snygg, episk och mäktig fantasyfilm. Något som dessutom var en extra bonus var att större delen av filmens karaktärer hade skägg.


Det blir aldrig så storslaget som "Sagan om Ringen". Men det är det ingen ny fantasyfilm som kommer att lyckas med. Jag kan verkligen rekommendera filmen "Warcraft: The Beginning" till alla fantasyälskare. Den är underhållande och ger en visuellt vacker filmupplevelse som ger mersmak efter en uppföljare.
En trea på gränsen till en fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 



Av Paul Karlsson - 26 maj 2016 22:51

ALICE THROUGH THE LOOKING GLASS


Nu har jag varit och sett den efter ett tag även av mig efterlängtade filmen "Alice Through the Looking Glass" som dessvärre inte regisserades av Tim Burton som originalfilmen "Alice in Wonderland". Detta gjorde mig till en början kritisk till om jag överhuvudtaget ville se filmen. Men det har jag alltså gjort nu och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


När Alice (Mia Wasikowska) återvänder från Underlandet tror alla att hon är galen och hon måste fly omvärldens omsorg genom sjukhusfönstret. En spegel blir hennes dörr tillbaka till Underlandet, men när hon kommer dit har allt förändrats. Hattmakaren (Johnny Depp) är i fara, The Red Queen (Helena Bonham Carter) hotar att återta tronen och Tiden (Sacha Baron Cohen) vill frysa världen till ett fruset ödelandskap. Alice enda chans är att finna det magiska föremål som kan stoppa Tiden från att stoppa tiden.


Det märks på sina ställen att Tim Burton inte längre står för regin. Detta pga att lite av den där härliga känslan som man har blivit så förälskad i när det gäller Burtons filmskapande saknas. Men trots att det saknas lite av den filmmagi som Tim Burton har skämt bort oss med genom åren så är filmen sevärd. Den finns ändå en del magi kvar. Mycket tack vare att större delen av skådespelargänget ifrån förra filmen repriserar sina roller. Samt så gör återigen Danny Elfman filmmusiken. Detta gör att det på sätt och vis ändå känns som en Tim Burton film.


Förövrigt så gör tidsresetemat historien intressant. Tidsresandet skapar möjligheter till att ge karaktärerna ifrån den första filmen mer djup genom att man får möjligheten att lära sig lite mer om dessa karaktärers bakgrund. I den förra filmen var det mest Alice historia som berättades och alla andra karaktärer upplevdes som lustiga och något endimensionella. I den här uppföljaren får karaktärerna med andra ord mer kött på benen och man börjar att tycka om dem mer när man har fått veta lite om den bakgrund som har format dem till de som de har blivit. Framförallt Johnny Depps hattmakare lär man sig att se på ett annat sätt efter att ha sett honom gestaltas i olika åldrar och i olika livssituationer. Det kändes denna gång mer som att Johnny Depp hade växt in i karaktären och att det inte enbart var ytterligare en knasig vitsminkad karaktär som det kanske lite allt för ofta har blivit då han har medverkat i sin vän Tim Burtons filmer.


Filmen är dessutom väldigt färgsprakande och visuellt vacker. 3D-effekterna är bättre än i den första filmen och känns inte denna gång som att de bara är påklistrade i efterhand. Sacha Baron Cohens karaktär Time känns som ett nytt fräscht tillskott som tillför något till historien och han gör den gestaltningen av karaktären mycket bra. Så mycket negativt finns faktiskt inte att säga om filmen. Det skulle väl i så fall då vara att lite av Tim Burtons filmmagi saknas och så var det lite av en besvikelse att inte karaktären Absolem dök upp mer än i ett fåtal scener. Den nyligen tragiskt bortgångna skådisen Alan Rickman gjorde rösten till den karaktären. Så det hade varit trevligt att få se lite mer den karaktären eftersom det här var Rickmans sista film.


Jag kan starkt rekommendera filmen "Alice Through the Looking Glass". Den för på ett intressant och lekfullt sätt historien ifrån den första filmen vidare. Dessutom så har den ett fint budskap om att familjen ska hålla samman och att man ska våga tro på ingenting är omöjligt. Inte ens att vara kvinna och våga ta ta plats i ett viktorianskt, mansdominerat samhälle. "Alice Through the Looking Glass" får en stark trea på gränsen till en fyra av fem möjliga i betyg av mig.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 23 maj 2016 13:52

X-MEN: APOCALYPSE


För några dagar sedan var jag och såg den efterlängtade storfilmen "X-Men: Apocalypse". Så nu jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


I början av civilisationen var han dyrkad som en gud. En Sabah Nur (Oscar Isaac), den första och starkaste av alla mutanter i X-Men universumet, tog krafter från andra mutanter för att bland annat bli odödlig. Efter tusentals år vaknar han igen och blir djupt besviken på den nya värld han möts av. Han rekryterar flertalet mutanter, bland annat en förkrossad Magneto (Michael Fassbender), för att rensa världen på människor och skapa en ny världsordning där han själv regerar. Ställda inför detta hot måste Raven (Jennifer Lawrence) med hjälp av Professor X (James McAvoy) leda ett team av unga X-Men för att rädda mänskligheten från total undergång.


Det är en mäktig avslutning på denna prequeltrilogi som tog sin början med "X-Men: Fist Class" som levereras. Det sparas inte på krutet då X-Men gänget som efter senaste filmen har splittras återförenas för att möta sin svåraste motståndare någonsin. X-Men franchisen har hållit på väldigt länge så man borde egentligen tycka att konceptet är litet uttjatat. Men "X-Men: Apocalypse" överraskar och tillför något nytt till historien och knyter ihop säcken på ett bra sätt i denna del som i alla fall känns som en avslutning. Karaktären Quicksilver får i vanlig ordning ett par klockrena scener och står för mycket av filmens humor. En frisk ny fläkt är "Game of Thrones"-stjärnan Sophie Turner som gör rollen som en yngre Jean Grey mycket bra. Man får precis vad man förväntar sig och lite till av denna film. Så mycket väl godkänt är mitt betyg på filmen.


Jag kan starkt rekommendera filmen "X-Men: Apocalypse" som en storlagen och mäktig del i "X-Men" serien och filmen har ett fint budskap om att se speciella förmågor som en tillgång istället för ett handikapp. En stark fyra på gränsen till en femma får filmen av mig i betyg.

 

 

 



Av Paul Karlsson - 29 april 2016 06:43

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR


Jag har varit och sett Marvels storfilm "Captain America: Civil War". Så nu ska jag säga vad jag tyckte om superhjältespektaklet. Men först lite om handlingen.


När ett av Avengers internationella åtaganden går snett och får katastrofala konsekvenser skakas omvärldens syn på våra superhjältar om. Politikers och regeringars tålamod med att de maskerade hämnarna lämnar milslånga spår av skadegörelse efter sig, når sin brytningspunkt. Ett nytt system åberopas. Ett system som ska hålla dessa övermänniskor i schack och som överser vilken roll de ska inta i katastrof- och krissituationer. Plötsligt ligger makten i FN:s händer när Avengers ska ingripa.
Detta nya direktiv blir en vattendelare hos ledargestalterna i "hämnar-gänget". En tidigare anti-auktoritär, Tony Stark/Iron Man (Robert Downey Jr.), ställer sig i ledet för projektet. Steve Rogers/Captain America (Chris Evans) vägrar dock rakryggat att bli en nickedocka åt politikerna. Det dröjer inte länge innan de tidigare allierade i Avengers blir bittra motståndare bakom respektive lagledare. Det bryter ut ett inbördeskrig mellan dessa ideologier. Detta medan det i kulisserna smids planer med mycket bittrare och mörkare motiv än vad de krigande hjältarna kan ana.


"Captain America: Civil War" skulle kunna kallas för "Avengers: Civil War" istället. Filmen känns inte direkt som Captain America uppföljare som den med sin titel marknadsförs som. Detta eftersom i princip hela Avengers gänget förutom Hulken och Thor dyker upp i filmen. Intrigen tar vid där "Avengers Age of Ultron" slutade och utvecklas till att Avengers gänget delas upp i 2 läger och kämpar emot varandra. Just den där hjälte vs hjälte grejen blir lite tjatig så här kort inpå mästerverket "Batman v Superman: Dawn of Justice" och det blir några scener för mycket där hjältarna pucklar på varandra vilket leder till att man ibland gäspar och nästan hoppas att filmen ska avrundas.


Det var en negativ sak med filmen. Men nu lämnar det negativa tills vidare för att ta upp det som var positivt med filmen. Framför allt gillade jag att mycket var gjort med glimten i ögat och med humor som blev en passande kontrast i en annars ganska mörk historia. Dessutom fick man lära känna lite nya karaktärer som kommer att få egna filmer. Ant-Man som redan har fått sin första spin-off film var ett roligt inslag då han dök upp. Samt att karaktären Black Panther introducerades och att karaktärerna Scarlet Witch och Vision också fick ganska mycket utrymme i filmens handling. En karaktär som det däremot finns lite mer negativt att påpeka om är Spider-Man. För det första var hans dräkt väldigt ful. Och för det andra så kändes det inte vidare trovärdigt med en tonårsvalpig nörd som inte ens hade passerat målbrottet som Spider-Man. Därför satt jag bara och retade mig på karaktären så fort scener med honom dök upp. Jag kan med andra ord inte precis påstå att mitt intresse är stort för den kommande "Spider-Man" filmen som är på g. Den nya Spider-Man hade passat bättre i en tv-serie som sänds på Disney Chanel.


Annars var filmen sevärd som en pusselbit i Marvels universum. Man bör ha sett den för att hänga med i kommande filmer eftersom nya karaktärer som kommer att spela viktiga roller i seriens fortsättning dyker upp. Men det som sänker betyget så att jag inte kan ge filmen så högt som jag hade velat är just Spider-Man och liknande inslag i filmen som verkligen poängterar att filmen är en Disney produktion. Utöver detta så "Captain America: Civil War" ett underhållande återseende av Avengers hjältarna. En trea av fem möjliga får filmen i betyg av mig.

 

 

 



Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se