retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - 18 oktober 2022 03:58

 

HALLOWEEN ENDS


År 2018 påbörjade regissören David Gordon Green en trilogi av uppföljare inom filmserien "Halloween" där vi i många år har fått uppleva den maskerade mördaren Michael Myers löpa amok under Halloween natten i det lilla samhället Haddonfield. Nu har den trilogin fått sitt slut med filmen “Halloween Ends”. Jag har varit och sett den filmen på bio och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Det har gått fyra år sedan Michael Myers sågs senast. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) bor tillsammans med sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) och har snart skrivit färdigt sina memoarer. Efter ha låtit en vålnad styra större delen av hennes existens, har Laurie bestämt sig för att ta kontrollen och omfamna livet. När så en barnvakt (Rohan Campbell) anklagas för att ha dödat en pojke, vaknar terrorn på nytt och Laurie måste slutgiltigt möta den ondska hon inte kan kontrollera.


Den John Carpenter regisserade skräckfilmen “Halloween” ifrån 1978 var en väldigt stilbildande skräckfilm. Därefter har det kommit ett gäng uppföljare i varierad kvalité. Det är bara i princip “Halloween 2” som har hållit måttet. Samt så kom det en Rob Zombie regisserad nystart bestående av två filmer som var helt okej. Men det var först 2018 då David Gordon Green tog sig an franchisen som det började bli något bra av det hela igen. Det var mäktigt att få se Jamie Lee Curtis kliva in igen i sin ikoniska roll som Laurie Strode. Känslan ifrån John Carpenters originalfilm kom lite tillbaka i den filmen och i uppföljaren “Halloween Kills”. Och den känslan fanns även kvar i den här avslutande delen.


Handlingen tar vid efter händelserna där den föregående filmen slutar. Man får följa Laurie Strode och de överlevande ifrån Michael Myers senaste blodbad. Allt har varit relativt lugnt i Haddonfield sedan sist och Michael Myers har inte synts till på 4 år. Men ondskan lurar så klart runt hörnet. Michael Myers har bara hållit sig gömd och när Halloween nalkas så är han tillbaka.


Filmen “Halloween Ends” håller samma kvalité så de övriga två filmerna i den här trilogin av uppföljare. Den inledande filmen ifrån 2018 var en mäktig inledning. “Halloween Kills” var ett våldsamt blodbad och en intressant uppladdning inför finalen vi nu fick i den här nya och avslutande filmen. Vad som även gör “Halloween Ends” intressant är att en annan eventuell mördare dyker upp. Därmed vet man knappt vem som är den skyldige till alla mord då även Michael Myers dyker upp och upprepar sin förödelse. Man får vad man förväntar sig i denna blodiga skräckfilm. Säcken knyts ihop på ett värdigt sätt för den här långvariga franchisen. Karaktärerna vi har fått bekanta oss med i de föregående filmerna får alla sitt avslut.


Sammanfattningsvis så är jag helnöjd med det filmen “Halloween Ends” hade att leverera. Jag tycker helt klart att det är den bästa “Halloween” filmen sedan John Carpenters originalfilm ifrån 1978. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 15 oktober 2022 16:12

 

TRIANGLE OF SADNESS


Den svenska filmskaparen Ruben Östlunds nya film “Triangle of Sadness” har jag varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Vi får följa det unga modellparet Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean). Filmen tar avstamp i modevärldens finrum och fortsätter på en lyxyacht tillsammans med miljonärer, vänliga vapenhandlare och en marxistisk sjökapten (Woody Harrelson). Allt avslutas på en öde ö där hierarkierna i kampen om överlevnad vänds upp och ned.


Jag kan inte direkt säga att jag har blivit så imponerad av tidagare verk som Ruben Östlund har varit involverad i. Filmen “Turist” tyckte jag att var ganska överskattad och hans senaste internationella succé “The Square” tyckte jag att var en ganska seg och tråkig film. Men när jag såg trailern till “Triangle of Sadness” på bio så tyckte jag att man fick intrycket av att filmen faktiskt kunde vara lite underhållande. Så jag bestämde mig för att ge den en chans. Det man får är en lite mer publikfriande film som går mer under komedi genren än Ruben Östlunds tidigare verk. I filmens inledning så är “Triangle of Sadness” en satir över modellvärlden där vi får följa två framgångsrika modeller. Ämnet hur det ska hanteras att kvinnliga modeller tjänar mer än manliga avhandlas i den akten. i andra akten utspelar sig filmen på en lyxyacht där allt utvecklas till kaos när båtens rika gäster börjar att spy för att sedan halka omkring i sina egna spyor och skit. Och i filmens avslutande akt så får vi följa några överlevare ifrån lyxbåten på en öde ö.


I sin helhet är filmen väldigt underhållande på sina ställen och det är intressant med utvecklingen med filmen olika genre byten i de olika akterna. Det är även en del färgstarka karaktärer man får möta under resans gång. Det som gör filmen intressant är att man inte vet vad man har att vänta sig i historiens utveckling. På det stora hela tycker jag att filmen “Triangle of Sadness” var en sevärd film som levererade mer unerhållning än vad exempelvis Ruben Östlund filmen “The Square” gjorde. Något mästerverk utvecklades aldrig filmen riktigt till. Men det var helt klart en lite annorlunda film som hade ett visst underhållningsvärde. Så en stark trea av fem möjliga i betyg tycker jag att filmen “Triangle of Sadness” kan vara värd.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 12 oktober 2022 19:44

 

NO END: THE STORY Of THE ARK


Christian Patrick är en kanadensare som bodde i Milano, Italien under året 2002. Där upptäckte han lite av en slump bandet The Ark och gick på en spelning med bandet. På spelningen träffade han The Arks gitarrist Martin Axén och vänskap utvecklades sedan åren igenom med hela bandet. Christian Patrick visste inte så mycket om bandet ifrån första början och allt eftersom vänskapen fördjupades så besökte ha dem på deras turnéer. Efter ett tag kläcktes idén att skriva en bok om The Ark. Bandets sångare Ola Salo nappade inte direkt på den idén, men när han och de andra i bandet tyckte att tiden kändes mogen så blev till slut resultatet boken “No End: The Story of The Ark”. Den boken kom jag över ett exemplar av på The Arks återföreningskonsert i somras. Som det hängivna The Ark fan jag är så ryckes jag omedelbart in i bandets intressanta historia. Första delen av boken fokuserade mycket på 90-talet då The Ark försökte att slå igenom i Växjö där de växte upp. Men tiden var fel då det då var andra musikgenres som som hade sin sotrhetstid just då. Så resan blev lång tills det att The Ark slutligen på 2000-talet slog igenom med debutalbumet “We are The Ark”. I boken får man sedan följa bandets olika eror och arbetet med alla deras 5 album. Man fick följa deras resa när deras popularitet växte och de slutligen blev folkära i Sverige för den bredare skaran i och med sin medverkan och vinst i Melodfestivalen. Och därefter också perioden då de släppte sitt allra sista album och sedan beslutade sig för att gå skilda vägar som band. För mig som varit ett The Ark fan sedan deras genombrott så kändes det lite som att läsa om soundtracktet till mitt eget liv. The Arks musik har jag växt upp med. Den har funnits där för mig både i ljusa och mörka stunder av mitt liv. Många gånger har deras fina budskap och texter inspirerat mig och format min tankar till det bättre. Därav blev läsningen av boken “No End: The Story of The Ark” väldigt personlig för mig. När vissa tidsperioder av The Arks karriär nämndes så kopplade jag det till var i mitt liv jag befann mig då osv. Men framför allt var det mycket intressant ta del av hur bandet formades och hur Ola Salos låttexter växte fram. Man fick även lite fördjupningar i budskapet som låg bakom många av låtarna. Samt så fick man även väldigt detaljerade beskrivningar vad visionen bakom varje album var. Boken är skriven på engelska vilket var lite av en utmaning för mig eftersom jag är van vid att läsa svenskspråkig litteratur. Men det engelska språket i boken var väldigt lättbegripligt. Så därav blev inte språket något problem. Christan Patrick skrev väldigt passionerat och kunnigt om bandet och att han inte är svensk gjorde det hela mer spännande. Då fick man man mer en bild ifrån en betraktare utifrån som ifrån början inte visste så mycket om The Ark.


Jag kan starkt rekommendera boken “No End: The Story of The Ark” för såväl inbitna The Ark fans som för de som ej är så insatta. Tycker man om läsning om hur ett band växer fram och även är nyfiken på hur ett koncept skapas så är det här verkligen rätt bok. Man får ett helt nytt helhetsintryck kring bandet The Ark när man har läst den här boken. Mitt betyg är en självklar femma av fem möjliga.

 

 

Av Paul Karlsson - 29 september 2022 10:37

 

BRÄNN ALLA MINA BREV


Alex Schulmans roman har blivit en stor svensk och stjärnspäckad biosatsning. Romanen heter “Bränn alla mina brev”. Jag har varit och sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte, Men först lite om filmens handling.


Efter ett gräl med sin fru inser Alex Schulman (Sverrir Gudnason) att han måste ta itu med sin vrede. En ilska som gått i arv i generationer. Släktens alla konflikter och vendettor tycks börja hos en och samma person: morfar Sven Stolpe. I "Bränn alla mina brev" följer vi Karin och Sven Stolpe (Bill Skarsgård), och den korta affär Karin (Asta Kamma August) hade med Olof Lagercrantz (Gustav Lindh) i början av 1930-talet som skapade svallvågor över årtionden.


Författaren Alex Schulman har vi sett i många sammanhang genom åren. Författare är hans huvudsakliga yrke. När Sverige slår på stort och filmatiserar en av hans böcker så kastas vi tillbaka till det 30-talet då en otrohetsskandal skapade en fejd mellan två författarsläkter. För yngre generationer kan denna fejd kanske tyckas helt betydelselös. Den handlar om författarna Sven Stolpe och Olof Lagerkrantz. Den högkreativa författaren Sven Stolpe har ett olyckligt äktenskap med Karin Stolpe som i smyg utvecklar en kärleksrelation med den mer livsbejakande unge poeten Olof Lagercrantz. Karin drömmer om ett bättre liv med den lockande poeten och när maken får reda på det så leder det till ödesdigra konsekvenser. I filmens början så följer vi Alex Schulman som vuxen spelad av Sverrir Gudnason som lever med en obotlig svartsjuka som han inte blir av med. Han går i terapi för att hitta källan till sin svartsjuka för att få ett bättre äktenskap med sin fru och för att inte föra över ilskan på sina barn.


På den vägen är det när vi kastas in i detta storslagna och påkostade släktforskarepos. Frågan som Alex Schulman ställer sig är om svartsjuka är något som kan sträcka sig långt tillbaka i generationer och om man genom att veta sitt förflutna kan förändras för att skapa en bättre framtid. Det typiska svartsjukedramat är inget nytt som man aldrig har upplevt i filmberättandets konst. Men vad som är nytt och unikt för den här historien är att kvinnan i fråga inte nödvändigtvis kommer välja den vägen som följer hennes hjärta vilket man annars är van vid i romantiska filmer.

Filmen är stilfullt berättad med vackra 30-tals miljöer som skildras med tidstypiska kläder, bilar och annat från den tidsepoken. Bill Skarsgård är riktigt bra som den svartsjuke maken. Debutanten Asta Kamma August briljerar i sitt starka kvinnoporträtt. Gustav Lindh som blir det tredje hjulet i kärlekshistorien passar bra för att spela den naïve och kärlekstörstande poeten. Den fejd som utvecklas mellan dem är spännande oavsett om historien hade varit förankrad till verkligheten eller ej. Själv blev jag bekant med storyn om Stolpe och Lagercrantz fejden nu när jag såg filmen eftersom jag varken läst boken eller lärt mig något om fejden sedan tidigare. Därav var jag lyckligt ovetande om vad jag hade att vänta mig när jag satte mig i biosalongen.


Sammanfattningsvis så är det en finstämd kärlekshistoria vi får där man grips tag redan i filmens inledning då man bland annat får bekanta sig med en ny ung skådespelare ur Skarsgård klanen. Nämligen Ossian Skarsgård som spelar Alex Schulman som barn då han hittar de kärleksbrev som ligger till grund för historien. En stark fyra av fem möjliga ger jag till filmen “Bränn alla mina brev”.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 17 september 2022 05:14

 

MOONAGE DAYDREAM


Det har aldrig blivit av att jag har sett en dokumentärfilm på bio. Men någon gång skulle bli den första och då är det bra att välja en dokumentär på ett tema som verkligen intresserar och det gör David Bowie och hans legendariska musik. Så min första dokumentärfilm blev David Bowie dokumentären “Moonage Daydream” som jag har varit och sett. Jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens innehåll.

 

“Moonage Daydream” är en uppslukande filmupplevelse. Samt en audiovisuell rymdodyssé som inte bara belyser David Bowies gåtfulla arv utan också tjänar som en guide till att leva ett tillfredsställande och meningsfullt liv på 2000-talet.


Den korta beskrivningen sätter fingret på det vi får uppleva när den Oscarsnominerade dokumentärfilmaren Brett Morgen försöker ta på sig den till synes omöjliga uppgiften att ge rockikonen David Bowies karriär rättvisa. Filmens titel “Moonage Daydream” är även titeln på en Bowie låt och det är just månen vi far till i filmens inledning efter ett inledande citat ifrån David Bowie. Och i det stora hela känns filmen igenom som en konstnärlig resa in glamrockens alla hörn där man delges av hur kreativt skapande växer fram. Förväntar man sig en traditionell biopic som fördjupar kunskaperna om David Bowie för den ovane lyssnaren som inte är bekant med Bowies originella musik så ska man leta efter en annan film. För mig som har förkunskaper och i stort sett har följt hela David Bowies karriär genom åren så var det en givande resa in i hans inre skapandeprocess. Men det hela gestaltas med mycket klippningar mellan musikvideos, live-uppträdanden och intervjuer som varvas med bland annat kost gjord av artisten själv och en del referenser som har inspirerat honom. Så har man ingen inblick i hans värld så kan det hela kännas lite snurrigt och kanske småsegt under filmens över två timmar långa speltid, Men som komplement till det man redan vet om David Bowie och ett eventuellt smakprov inför den eventuella biopic som vi säkert är många som hoppas på så har filmen allt det man förväntar sig av den. Den snuddar vi den essens som präglar det alter-ego som Bowie skapade och den ger en inblick i större delen av hans karriär från sent 60-tal till hans död 2016. Till min stora glädje så fanns det mycket material ifrån den era då jag tyckte att han var som bäst. Då han hade sitt alter-ego Ziggy Stardust.


Sammantfattningsvis så är det en psykedelisk rymdresa tonsatt av bra musik man får. Som ett stort David Bowie fan blir man mycket tillfredsställd. Och upptäcker man musiken för första gången så får man hitta andra sätt att fördjupa i vem denna androgyna och spännande rockikon var. Jag blev fullt tillfredsställd och ger dokumentären “Moonage Daydream” en stark fyra av fem möjliga i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 5 september 2022 19:28

 

 

THE DESOLATIONS OF DEVIL'S ACRE


När ryktet började att spridas att min favoritregissör Tim Burton skulle filmatisera boken “Miss Peregrines Home For Peculiar Children” så satte jag igång att läsa den boken. Jag blev snabbt trollbunden av den originella värld som författaren Ransom Riggs gestaltade i boken och blev fascinerad av de vackra, gamla svartvita fotografierna som författaren använde som inspiration till själva historien. Jag läste därefter de efterföljande böckerna i den bokserien och nu har jag precis läst ut den sista boken i serien som heter “The Desolations of Devil's Acre”. Jag ska därmed med denna recension berätta vad jag tyckte om boken. Men först lite om handlingen.


Det sista Jacob Portman såg innan allting blev mörkt var ett hemskt, välbekant ansikte. Plötsligt är han och Noor tillbaka där allting började. Vid hans farfars hus. Jacob vet inte hur de lyckades undkomma V:s loop för att hamna i Florida. Men en sak är säker: Caul är tillbaka. Efter att ha lyckats fly från en blodtörstig tomgast återförenas Jacob och Noor med Miss Peregrine och de besynnerliga barnen i Devil's Acre. Jacob och hans vänner möter dödliga fiender och far genom historiens allra farligaste loopar i den här nervkittlande bladvändaren - det sista, storslagna äventyret i den rosade och älskade Miss Peregrine-serien.


Miss Peregrine serien som jag har varit trollbunden av i många år har nu nått sitt slut vilket känns lite vemodigt samtidigt som det känns befriande att man nu äntligen har fått veta hur det hela slutar och därmed har fått alla historiens pusselbitar på plats. Den här avslutande boken tar vid precis där den föregående boken slutade. Man har fått veta att den ondskefulle Caul är återfödd och är på väg att återfå makten över den besynnerliga världen. Spänningen är med andra ord på topp redan ifrån bokens första sida och det var väldigt svårt att lägga ifrån sig den när man väl hade påbörjat att läsa den. Hela boken är som en enda uppladdning inför en mäktig slutstrid som man inte vet hur den ska sluta. Oddsen ser väldigt mörka ut för godheten att segra i striden som nalkas. Just att oddsen är så låga gör att man inte vet alls hur det hela kommer att sluta. Därav blir boken extra spännande. Det är även intressanta miljöer man får följa karaktärerna i som gör det hela mer givande. Till mångt och mycket liknar histioren den man får ta del av i Harry Potter. En ond karaktär återuppstår ifrån de döda och en profetia säger att utvalda barn är de enda som kan bekämpa honom. Men det är den enda gemensamma nämnaren som kan jämföra bokserien med Harry Potter. Världen som Ransom Riggs har skapat i denna bokserie liknar inget annat jag har fått ta del av i litteraturens värld.


Boken “The Desolations of Devil's Acre” avlsutar Miss Peregrines Home For Peculiar Children” serien på ett mycket värdigt sätt. Allt knyts samman bra och man är som trollbunden av boken från början till slut. Jag kan starkt rekommendera boken om man som jag gillar ungdomsfantasy med en mörkare ton. En stark femma av fem möjliga är mitt självklara betyg till boken “The Desolations of Devil's Acre”.

 

 

Av Paul Karlsson - 26 augusti 2022 12:13

 

WHERE THE CRAWDADS SING


Delia Owens succéroman “Where the Crawdads Sing” är något som inte gått många bokälskare förbi. Själv har jag inte läst boken. Men har varit och sett filmatiseringen på bio. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Kya (Daisy Edgar-Jones), en övergiven flicka som uppfostrat sig själv i träskmarkerna i North Carolina, USA. I flera år går rykten i Barkley Cove om ”Träskflickan”, som gör att den intelligenta och rådiga Kya isoleras från resten av samhället. På väg in i vuxenlivet dras hon till två unga män från stan och upptäcker en ny och spännande värld. Men när en av männen hittas död blir hon genast utpekad som huvudmisstänkt. Ju mer man får reda på om fallet, desto oklarare blir det vad som egentligen hände och de många hemligheter som gömts i träsket hotas att avslöjas.


Utan att ha läst boken gick jag in i biosalongen utan några förväntningar som kunde krossas. Jag visste grundhistorien. En flicka som på egen hand får klara sig ute i det vilda i en liten stuga i North Carolinas träskmarker då de hon häller kära en efter en lämnar henne. En mordhistoria skulle vara grundpelaren i historien och det skulle även finnas plats för romantik. Med denna vetskap och ett öppet sinne satt jag och väntade på att ljuset skulle släckas i biosalongen och att filmen skulle rulla igång. När sedan filmen tar sin början rycks man snabbt med. Några små pojkar hittar ett ung kille död. Då misstänks den så kallade träskflickan direkt och spärras in en cell i väntan på en utredande rättegång. Historien bjuder framförallt på en hyllning av naturen och dess skönhet. Men man får också ta del av en spännande karaktär. Att följa Kyas öde ute i den fina naturen där hon lever ett isolerat liv är fascinerande. Man lär sig snabbt att tycka om karaktären och blir nyfiken på vad som ska hända när hon tvingas möta världen utanför sin egen skyddade verklighet. Man hoppas att hon ska hitta kärleken och att hon inte ska vara skyldig till det brott hon anklagas för. Kyra spelas väldigt bra av skådespelerskan Daisy Edgar-Jones som för mig är relativt okänd. Men i den här filmen är det hon som är den starkt lysande stjärnan. Hon besitter en strålande vacker och naturlig skönhet. Man får snabbt sympati för hennes oskuldsfulla och oförstörda personlighet. Karaktärerna runt omkring henne känns ibland lite väl stereotypa. Men den man hon blir förälskad i spelas bra av skådisen Taylor John Smith. Historien bygger dock inte på stjärnglans. Fokuset är inte stora kända namn vilket talar till filmens fördel.


Det man sammanfattningsvis får är en fin historia om en stark kvinna som drabbas av i princip alla motgångar som man kan möta under livet. Det är också en berättelse om utanförskap och fördomar emot de som är annorlunda. Hjärtat finns på det rätta stället och man blir verkligen tagen av filmen “Where the Crawdads Sing”. Vackra miljöer som hyllar naturens skönhet får man också uppleva. Om kräftor kan sjunga vet jag inte, men en fin ton får jag inom mig när jag upplever denna litterära filmatisering. Jag kan inte annat än ge filmen en välförtjänt femma av fem möjliga i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 18 augusti 2022 16:32

 

NOPE


Efter ett litet sommaruppehåll av nya premiärer har jag nu återigen varit i biosalongen och sett den intressanta och originella regissören Jordan Peeles senaste film “Nope” och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Filmen "Nope" tar sin början på den kaliforniska hästfarmen Haywood Ranch som livnär sig på att träna upp hästar som används inom nöjesbranschen. Då fadern Otis Haywood Sr. hastigt dör av ett fallande objekt från himlen blir de energimässigt omaka syskonen O.J (Daniel Kaluuya) och Emerald (Keke Palmer) ansvariga för farmen. En kväll, letandes efter en förrymd häst ute i det karga landskapet, ser O.J något på himlen. Något för stort, för snabbt och för tyst för att kunna vara ett flygplan. När han berättar om observationen för sin syster växer en plan fram. De ska fånga det som gömmer sig bland molnen på film och slå mynt av sin upptäckt. Teknikförsäljaren Angel (Brandon Perea) och den prominenta yrkesfotografen Antlers Holst (Michael Wincott) blir en del av planen och samtidigt sker något mystiskt på grannfarmen som drivs av den tidigare barnskådisen Ricky ”Jupe” Park (Steven Yeaun). Men vad är det oidentifierade objektet, vad vill det och känner andra till det?


“Nope” är en minst sagt annorlunda film som inte liknar något annat jag har sett. Den har klassiska Science Fiction element som ger blinkningar åt mer lågmälda filmer i genren som exempelvis Steven Spielbergs “Close Encounters of the Third Kind”. Det som är annorlunda och unikt är filmberättandet. De flesta filmer brukar generellt följa en traditionell mall som gör att man som en van filmtittare kan räkna ut vilken riktning historien ska ta. Så är inte fallet i den här filmen. Det byggs upp en mystik kring filmens karaktärer och det mystiska föremål som gömmer sig ibland molnen. Filmens olika sidohistorier förstår man inte till en början vad de har för sammankoppling, men detta vävs under resans gång ihop på ett väldigt effektivt sätt. Man sitter under hela filmen på helspänn och vill veta vilken riktning historien ska ta och få svar på vad det där mystiska himlafenomenet är för något och vad det har för avsikter.


Regissören Jordan Peele har sammanfattningsvis skapat en mycket oförutsägbar Science Fiction thriller som överraskar. Man lämnas i ovisshet om vad det är för en typ av film tills den nått sitt slut och även när man har fått se hela filmen så grubblar man över vissa saker och känner därmed för att se om den vid dvd-släppet för att upptäcka detaljer som kanske mer besvarar de frågor och grubblerier man fick av att uppleva filmen för första gången på bio. Filmens skådespelarensemble gör också ett väldigt lysande jobb. Jag blev väldigt positivt överraskad av filmen “Nope” och mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

GÄSTBOK


Skapa flashcards