retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - 14 november 2016 19:05

FLYKTEN TILL FRAMTIDEN


Jag har varit och sett Ulf Malmros nya film "Flykten till Framtiden" och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Året är 1973 och 22-årige Svante jobbar i en skivaffär hos den holkrökande proggaren Bengan, som drömmer om att slå igenom med sin tvärflöjtsmusik. Svante lider av ett hjärtfel och får beskedet att han bara har några dagar kvar att leva. Mitt i bedrövelsen öppnar sig plötsligt en oväntad möjlighet att resa till framtiden. Närmare bestämt till år 2016. I den moderna världen träffar han Elsa och tillsammans kommer de på ett sätt att få Svantes trasiga hjärta lagat. För att lyckas måste de resa tillbaka till 70-talet och skaffa fram pengar. Allt hänger på om den inbitne idealisten Bengan är beredd att bli kapitalist. Ska den udda trion hinna rädda Svante innan tiden kommer ikapp honom?


"Flykten till framtiden" är en ganska underhållande komedi som verkligen lyckas med att fånga upp känslan ifrån 70-talet och den kulturkrock som sker då den tidsepoken möter vårt nutida 2000-tal. Kläderna, stamningen, musiken och allt träffar rätt när det gäller att återskapa 70-talet. Och det dyker upp många roliga situationer när en person ifrån 70-talet kommer i kontakt med exempelvis mobiltelefoner och cd-skivor för att nämna några av våra nutida uppfinningar. Hernrik Dorsin är väldigt rolig som den holkrökande proggaren Bengan. Men jag kan tyvärr inte säga att det här är en av Ulf Malmros bästa filmer. Filmerna "Den Bästa Sommaren", "Bröllopsfotografen", "Tjenare Kungen" och "Smala Sussie" är mycket bättre filmer. Men filmen har viss charm och helt uttråkad blir man inte. Det blir många skratt. Men dessvärre känns det som att det blir lite upprepningar och några skämt som dras någon gång för mycket. Filmen lyckas helt enkelt bara till viss del att uppnå att bli den svenska hyllning till Robert Zemeckis "Back to the future" som det förmodligen är tanken att den ska vara. Men om man inte har för höga förväntningar på filmen så kan den vara lite underhållande. Men inte mer än så.


Jag ger filmen "Flykten till framtiden" en trea av fem möjliga i betyg. Filmen har ändå viss charm av den varan som brukar göra att man tycker om Ulf Malmros filmer.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 29 oktober 2016 16:08

DOCTOR STRANGE


Jag har varit och sett Marvels nya storfilm med Benedict Cumberbatch i huvudrollen och ska nu med denna filmrecension berätta hur han funkar som en superhjälte i en stor blockbusterfilm. Men först ska jag berätta lite om handlingen.


Stephen Strange (Benedict Cumberbatch) är en lysande men självcentrerad hjärnkirurg. Efter en våldsam bilolycka skadar han dock sina händer vilket leder till att han inte längre kan utöva sitt yrke och därmed förlorar han hela sin identitet. Han vägrar dock att acceptera sitt öde och efter ett samtal med tidigare förlamad man som mirakulöst tillfrisknat tar sig Strange till Nepal för att bli helad av en mystisk kvinna (Tilda Swinton). Kvinnan är dock mycket mer än en helare och en värld full av magi och alternativa verkligheter öppnar upp sig för Strange som mot sin vilja dras in i en kamp mot mörka makter (Mads Mikkelsen).


Många Marvelproduktioner har gjorts i nuläget. 13 filmer tillhör för tillfället det förflutna och filmen "Doctor Strange" är den 14:e i ordningen om man ska räkna kronologiskt. Alla dessa filmer knyts ihop på något vis.Ibland nämns karaktärer ifrån massfranchisen eller så dyker det upp i sammankopplande scener då eftertexterna har rullat igång. "Doctor Strange" är inte en film som räknas till undantagen. Den är precis som de andra filmerna ännu en pusselbit i detta nu 14 bitar stora pussel. Det är förvånansvärt hur många olika historier och helt olika karaktärer som kan vävas samman i denna dyra och påkostade följetong.


I "Doctor Strange" möter vi en mer sårbar hjälte eller antihjälte kanske är ett mer passande ord. För en sådan är han till en början. Den Stephen Strange vi möter i början är nämligen en framgångsrik kirurg som efter att ha varit med om en trafikolycka tappar tron på sig själv och söker alternativa metoder för att läka sina skadade händer i ett tibetanskt kloster som utövar något som i andras ögon kanske skulle tolkas som en sektliknande verksamhet för att hitta tron på sig själv och kanske uträtta stordåd. Naturligtvis möter han motgångar i form av en ondskefull skurk som gestaltas träffsäkert av Danmarks stolthet Mads Mikkelsen. Enligt min åsikt är Stephen Strange en mer sympatisk version av Tony Stark. Alltså en rik mångmiljardär som ibland uppfattas som lite kaxig men efter en olycka får mer perspektiv på livet och hittar en mer ödmjuk sida hos sig själv. Benedict Cumberbatch är ett passande val för rollen. Man får sympati för honom direkt. Men upplägget är något uttjatat. Sådana här historier har gjorts för många gånger. Dock är det lite skönt att det för en gång skull inte handlar om superstarka skurkar som använder sig av muskelstyrka som exempelvis skurkarna i "The Avengers".


Vad vi däremot känner igen ifrån "The Avengers" är den lagom utportionerade humor som vi kanske ibland till och med får för mycket av när Avengers gänget olikheter möts i deras ganska ihopsvetsade gäng. Det som ska vara unikt med denna film är de parallella Matrix-liknande världar där Dr Strange lär sig att använda sina förmågor. I påkostade 3D-effekter får vi bevittna hur våran värld i en annan dimension får höghus att flyttas till de mest surrealistiska och märkliga placeringar för att skapa en innesluten tidszon där våra hjältar kan slåss emot ondskan utan några störande moment ifrån vår egen värld som står still medan vi får bevittna den parallella världen. Jag personligen blir mest sjösjuk av att se dessa scener i 3D. Scenerna känns mest som ett återbesök i den forna Lisebergsattraktionen "Villa Opp-Å-Ner". Typ lustiga med andra ord. Den känslan får man i den Matrix/Inception-liknande värld vi får bevittna. Snyggt ser det ut men inte så unikt.


Nej, filmen "Doctor Strange" vinner mer på fina skådespelarprestationer än på snygga effekter även om det finns lite visuella festligheter att imponeras av. Tilda Swinton som Dr Strange kvinnliga läromästarinna The Ancient One är ett exempel på bra sådana prestationer. Hennes mystik och androgyna utseende skänker liv till ännu en minnesvärd karaktär i Swintons CV. Mads Mikkelsen som en skurk som ifrån början var god funkar som en mörk kontrast i filmen.Samt finns en tvivlande elev på samma goda sida som Strange befinner sig på i form av skådespelaren Chiwetel Ejiofor som gör karaktären Mordo som enligt filmens scener under eftertexterna kommer att få en viktig roll i kommande Marvelproduktioner. Dessutom dyker en lite tjurig biblioteksvakt (Benedict Wong) upp som ett humoristiskt element till Benedict Cumberbatch att bolla roliga oneliners till. Tilda Swinton och Mads Mikkelsen funkar också som ett sådant bollplank. Därmed så vinner filmen mycket på sin effektiva casting.


Förövrigt levererar inte filmen något direkt nyskapande till Marveluniversumet mer än en ganska intressant pusselbit som ger mer kött på benen åt kommande filmer. Man kan se filmen "Doctor Strange" som ett visuellt utsmyckat andrum innan vi får ta del av filmerna "Thor: Ragnarök" och "Avengers: Infinity War" som de sista scenerna då eftertexterna har rullat igång hintar om.


Så sammanfattningsvis kan jag rekommendera filmen för er som gillar Marvels koncept. Det är nämligen mycket Marvel över filmen.Gillar man "Iron Man" filmerna så kommer man även att gilla "Doctor Strange". Men det är en historia man sett förut. Även DC Comics använde sig av något liknande i "Batman Begins" då Bruce Wayne skulle vandra till ett tibetanskt kloster för att ändra sitt perspektiv på tillvaron. Men visuella effekter och 3D är det i denna film bara. Är ni inte mätta på den typen av filmer vilket jag till viss del är så kan jag rekommendera filmen. Den får godkänt i alla fall. En trea av fem möjliga får filmen "Doctor Strange" av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 27 oktober 2016 02:55

MORRAN & TOBIAS -
SOM EN SKÄNK FRÅN OVAN


Nu har äntligen långfilmsversionen av succéhumorserien "Morran & Tobias" haft premiär och jag har med höga förväntningar varit och sett filmen på bio. Vad jag tyckte ska jag nu med denna filmrecension berätta. Men först ska jag berätta lite kort om handlingen.


Efter en incident med en luftballongsbrännare råkar Morran (Johan Rheborg) och hennes son Tobias (Robert Gustafsson), två lite udda karaktärer på samhällets skuggsida, bränna ned det hus som varit deras hem i 34 år. Med en utbränd husvagn på släp fylld med sotigt bohag går flytten till det nya hem som de tilldelats av kommunen. Samtidigt som Morran ser chansen att ge henne och Tobias en möjlighet att starta om på nytt, så har Tobias mängder av kreativa idéer om hur han ska förbättra huset - med allt från högtryckstvätt till kulspruta. Men det är något med det nya hemmet som känns bekant, och genom en rad slumpartade händelser tvingas den skeva duon en gång för alla ta itu med det förflutna.


Jag brukar inte lyssna så mycket till vad filmrecensenter säger om filmer. Ibland läser jag inte sådana ens innan jag ser en film. Men i det här fallet gjorde jag faktiskt det och det var inga fina betyg från någon filmkritiker. Då ska man bilda sig en egen uppfattning tycker jag. Det är precis vad jag har gjort med den här roliga filmen. Det är en chanstagning att göra film av en humorserie som har funkat bäst i korta webbavsnitt som sedan förlängts för att funka i televisionen. Är man en filmrecensent på en tidning eller något liknande så tvingas man tänka inom vissa normer som vi privatpersoner inte behöver bry oss om. För att en film ska godkännas av en recensent ska dess story ha ett visst djup och ha något viktigt att berätta. Det tycker inte jag att behövs i det här fallet. Vi som är beundrare av den 4 avsnittslånga tv-serien förväntar oss en förlängning av tv-serien där det bjuds på skratt efter skratt. Det är precis vad vi får i filmen "Morran & Tobias - Som en skänk från ovan".


Det behövs ingen djuplodande bakgrundshistoria för att vi ska få skratta och det finns en tragisk historia i grund och botten. De båda tragiska karaktärerna och deras dysfunktionella mor och son relation räcker gott och väl att bygga en film på. För oss som känner till bakgrunden som ger tyngd åt serien så räcker bara den lilla detaljen för att göra humorn mer nyanserad av en svag svärta. Det låg nämligen till så att Robert Gustafsson och Johan Rheborg (forna kollegor i Kilinggänget) som inte har arbetat ihop på många år ville göra det igen. Det var Robert som drog upp det hela. Därefter så har Robert sett en massa gamla nergångna hus som det trots allt ser ut som att det bor någon i. Idén kläcktes i Roberts huvud att de måste utforska vilken typ av människor som lever i sådana hus. På den vägen började spånandet som sedan gav upphov till karaktärerna Morran och Tobias.


Så började det alltså. Man behöver därför inte så mycket djuplodande dramatik för att få skratta. Det räcker med hederlig gammal igenkänningshumor. Sådan finns i relationen mellan huvudkaraktärerna. Vill man se ångest kan man titta på vår nya 200 kr sedel eller gräva upp Ingmar Bergman som porträtteras på sedlarna istället för den mer karismatiska och skäggiga mannen Gustav Vasa Mr. Vasa var kanske kungen över skägg och stilbildande frisyrer. Ingmar Bergman var istället kungen över det pretentiösa och ångestladdade som tydligen alla filmkritiker tvingas att älska. Men då kan de ju välja att se en sådan film och inte hacka på denna skrattfest som levererar just det biopubliken är ute efter.


Till och med den mer bisarra humorn om hur de lever i det där rucklet till hus blir ibland igenkänning. Inte för mig personligen. Jag lever inte med mögelsvampar i källaren som man kan få idéer om att koka soppa av. Jag fyller inte heller mitt hem med fisk som ligger och ruttnar. Men det är ändå teman som brukar vara underlag för en del humor som jag använder mig av i min egna Facebookstatusar. Så humorn gick hem och jag älskade filmen i sin helhet. Vi som älskade tv-serien kommer därför alltid att älska långfilmen. Johan Rheborg som för ovanlighetens skull stjäl rampljuset ifrån Robert Gustafsson kommer alltid att vara lika underhållande och bra på att utdela oneliners då han är karaktären Morran. Och Robert funkar bra som motparten som slänger ut sarkastiska kommentarer till sin överviktiga mor. Karaktären Tobias beroende av att beställa kopiöst dyra saker på nätet för att sedan skövla hela huset är också underhållande. Rheborg och Gustafsson kompletterar varandra väldigt bra och man ser gärna mer av dessa karaktärer.


Jag har inget ont att säga om denna film. Den funkar som en förlängning av tv-serien i sitt långfilmsformat. En kul bonus vi får bevittna är en duett då Morran och Tobias sjunger en låt som Mauro Scocco har specialskrivit för filmen. Samt är det kul att Robert Aschberg dyker upp i en liten roll.


Jag kan starkt rekommendera denna skrattfest för er som gillar två tragiska personer bråkar sig igenom större delen av historien men ändå har en form av fin hatkärlek till varandra och en liten fördjupning blir det förstås kring karaktärernas bakgrund som det nosades lite på i tv-serien. Men framför allt så är filmen "Morran & Tobias - Som en skänk från ovan"en studie i tekniken att kunna lära sig att andas mellan skratten. Skratten blir nämligen långa och återkommande. Jag fick vad jag förväntade mig och är nöjd. En stark humortrea av fem möjliga får filmen i betyg av mig.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 16 oktober 2016 18:42

INFERNO


Jag har varit och sett Ron Howards filmatisering av Dan Browns fjärde Robert Langdon bok och ska nu med denna recension tala om vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Skottskadad och drabbad av minnesförlust vaknar Robert Langdon (Tom Hanks) i en sjukhussäng i Florens. Vid sin sida har han den vackra läkaren Sienna Brooks (Felicity Jones) och med hennes hjälp försöker han få fast den skyldige som har låtit sig inspireras av Dantes helvetesskildring Inferno. Tillsammans, och i tät kamp mot klockan, beger Robert Langdon och Sienna Brooks sig kors och tvärs över Europa för att försöka stoppa en global konspiration.


Ron Howard har i vanlig ordning gjort en spännande film i ett högt tempo i sin tredje Dan Brown filmatisering. Tom Hanks gör i vanlig ordning en mycket bra gestaltning av Robert Langdon och hans motspelerska Felicity Jones är mycket bra i rollen som Sienna Brooks. Högt är det alltså i denna film i vanlig ordning och filmens två timmar långa speltid går väldigt snabbt. En del saker ifrån boken har utelämnats. Men över lagt så är filmatiseringen trogen boken. Så gillar man Dan Browns böcker om Robert Langdon så kan filmen starkt rekommenderas. Men historierna om Robert Langdon känns dessvärre som upprepningar. Det är alltid samma typ av story om en konspiration som Langdon ska reda ut med hjälp av sina kunskaper om gamla symboler och kvinna vid sin sida som sedan i en kamp emot klockan ska förhindra en konspiration eller något liknande. Så på så vis levererar inte filmen "Inferno" något direkt nyskapande. Men jag tycker ändå att den är sevärd på grund av bra skådespelarprestationer och vackra vyer ifrån Italien där filmen utspelar sig till stor del. Dessutom är filmen en intressant historielektion om den gamla italienska författaren Dante Alighieri.


Filmen rekommenderas om man gillar spännande thrillers i historisk miljö eller är ett fan av Dan Browns Robert Langdon böcker. Men vill se något mer överraskande och nyskapande ska man nog välja en annan film. En trea av fem möjliga får filmen "Inferno" av mig i betyg.


 


Av Paul Karlsson - 2 oktober 2016 00:18

MISS PEREGRINE'S HOME FOR PECULIAR CHILDREN


Då jag för första gången hörde något om boken "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children" som den då okände författaren Ransom Riggs hade skrivit så var det i sammanhanget att min favoritregissör Tim Burton var intresserad av att göra film av boken. Då jag till slut köpte boken så blev jag som helt uppslukad av den värld som utspelar sig i en tidsloop där tiden står still. Och vad jag dessutom upptäckte var att världen kändes som en värld tagen ur en Tim Burton film. Med andra ord är den här filmatiseringen som jag nu recenserar en dröm som har gått i uppfyllelse. Väntan har varit lång på alla de processer som inspelningen har genomgått. Då första trailern kom blev jag överlycklig trots att det märktes tydligt att radikala förändringar av bokens story hade gjorts av Tim Burton vilket jag spontant tyckte att var en fördel för berättelsen. Om jag hade rätt och den här filmen var värd all väntan ska jag komma in på strax. Men först lite om handlingen.


Floridaynglingen Jacob Portman (Asa Butterfield) blir uppringd på sitt arbete där han extraknäcker i en snabbutik. Han får veta av en utomstående att hans farfar Abe (Terence Stamp) har haft stolligheter för sig igen. Det är vad allmänheten tror. Även Jacob själv börjar att tvivla på sin farfar som sedan när Jacob var liten har berättat mystiska berättelser om monster och besynnerliga barn som han har mött i sin ungdom under andra världskriget. Jacob börjar tro som alla andra att hans farfar börja att bli senildement eftersom de enda bevis för att berättelserna skulle vara sanna är gamla svartvita foton som skulle kunna vara fejkade. Men så händer något fasansfullt. Jacob åker efter samtalet hem till sin farfar som hittas död på platsen. Jacob ser en mystiskt man och en skräckinjagande varelse i närheten av sin farfars döda kropp. Han börjar tro att han själv också börjar bli galen. Hans farfar är dock inte helt död när Jacob finner honom. Innan dödsögonblicket hinner han uppmana Jacob att söka upp en mystisk ö utanför Whales. Jacobs psykolog uppmanar honom att åka dit för att om inte annat ha resan som ett sätt att gå vidare och verkligen ta farväl av sin farfar. När Jacob väl är på plats tillsammans med sin pappa så beger han sig ensam iväg och letar rätt på de gamla ruiner av det mystiska barnhem som hans farfar berättade om då han levde. Kort därpå möter han ett gäng besynnerliga barn som tar med honom in i sin tidsloop som utspelas under andra världskriget under samma dag som bomber faller över barnhemmet. Men dit hinner aldrig tiden att nå. Barnhemmet drivs nämligen av en mystisk kvinna som heter Miss Alma LeFay Perigrine (Eva Green) som har förmågan att förvandla sig till en pilgrimsfalk. Men framförallt har hon förmågan att vrida tillbaka klockan och skapa tidsloopar där tiden kan stå stilla i evighet. I en sådan loop finns det barnhem som Jacobs farfar har berättat om. Det är en fristad för personer med besynnerliga förmågor. Jacob blir fascinerad av denna parallella värld som trots hans tvivel faktiskt existerar. Men idyllen varar inte så länge. Till slut uppdagar sig hotet mot de besynnerliga barnens fristad. Barron (Samuel L. Jackson) och hans lakejer är ett gäng onda människor som vill använda sina krafter på fel sätt och dessutom genom att äta besynnerliga barns ögon få starkare besynnerliga krafter och få tillbaka sin mänsklighet som de blivit av med under ett experiment. Med sin armé av likasinnade och även ett gäng tentakelutrustade monster stör Barron friden och hoppet hänger plötsligt på Jacob att beskydda de besynnerliga barnen och deras värld på samma sätt som hans farfar en gång gjorde då Miss Peregrine kidnappas.Ska han lyckas eller ska de besynnerliga barnen och deras värld sluta att existera och vilket liv ska Jacob välja? Sitt tråkiga fantasilösa liv eller ett liv bland besynnerliga?


Jag har läst i intervjuer om vad Tim Burton hade för avsikt med sin filmatisering och vilka delar av boken han ville belysa mest. När jag fick veta detta så struntade jag i alla eventuella kritiska tankar man kan ha om för mycket förändringar i filmadaptioner av kända böcker. Hans budskap som han ville belysa var nämligen att det här är ingen superhjältefilm. Jämförelsen har dykt upp i mina och många andras tankar att bokens story påminner lite om "X-Men" filmerna. Men så är det inte alls. Det är en story om barn med speciella förmågor. Men de använder inte sina förmågor i syftet att rädda världen som alla de filmer som gjorts i superhjälte genren. Barnen är outsiders med förmågor som mer är av den abnormala varianten. De ses mer som handikapp och defekter än som positiva egenskaper. Vanliga människor skulle nog istället se på barnen som freaks och bli rädda istället. Det vill Tim Burton belysa och lyckas också. Barnen använder bara sina förmågor som hjälpmedel att bevara sin fristad i den tidsloop de lever i och blandar sig inte med nutiden och de som lever där om de kan slippa.


Burton tar tid på sig att berätta historien ordentligt i denna lite över 2 timmar långa film. Alla de elva barnen som vi får bekanta oss med får kort efter Eva Greens helt underbara gestaltning av titelkaraktären Miss Peregrine sig själva och sina besynnerliga förmågor presenterade. Detta är bra eftersom det gör att man precis som i boken lär sig att älska karaktärerna och på ett mer effektivt sätt dras in i denna besynnerliga värd. Vi får möta Fiona som kan påverka växters växande, Bronwyn som har en enorm styrka, Millard som är osynlig, Enoch som kan ge döda ting liv, Horace som kan projicera drömmar, två märkliga tvillingar, Claire som har en mun med sylvassa tänder i nacken, Hugh som har en bisvärm som lever i hans mage, Olive som kan frambringa eld med händerna och Emma Bloom som är lättare än luft och har skor gjorda av järn för att inte lyfta och sväva iväg ifrån Jordens yta. Och så har vi Jacob som känner sig något utanför i den här världen eftersom han kanske inte är besynnerlig. Dessa karaktärer känns precis som den typen av karaktärer Tim Burton har fascinerats av och gjort filmer om under större delen av sin karriär. Outsiders som lever i utkanten av samhället och har svårt för att hitta sin plats i gemenskapen. Det är sådana personer Tim Burton gillar att berätta om eftersom han förmodligen kan identifiera sig med dem.


Mycket känns med andra ord igen ifrån de filmer vi gillar med Tim Burton. Skräckelement i stil med den man fick uppleva i "Sleepy Hollow" bjuds det på med Samuel L. Jacksons karaktär och hans ögonätande lakejer och deras tentakelförsedda bestar som kallas för Hollowgasts. De inslagen kan vara väldigt otäcka för de minsta barnen. Miljöerna runt barnhemmet påminner mycket om de vackra miljöerna i filmen "Edward Scissorhands". Och grundstoryn om en gammal man som berättar otroliga historier som ingen tror påminner om den story som präglar filmen "Big Fish". Filmatiseringen av boken "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children" påminner därmed mer om Tim Burtons gamla filmer än vad den påminner om exempelvis "Charlie and the Chocolate Factory" och "Alice in Wonderland som Burton släppt ifrån sig på senare år.


Det är en visuell resa till en vacker gotiskt värld man dras in i. Det finns vackra kontraster av mörker och färgglatt. 3D-effekterna är inget jag tänkte på. De glömmer man i vanlig ordning. Skulle effekterna vara fula så hade man nog observerat det. Det enda man tänker på gällande 3D och effekter är att undervattensscenerna är snygga, alla varelser ser realistiska ut och att den besynnerliga världen faktiskt blir något man tror på. Det allra snyggaste i filmen är Enochs dockor som får liv med gamla hederliga stop-motion effekter som Tim Burton sedan tidigare har blivit en mästare på.


Det enda som saknas är Danny Elfmans vackra musik som brukar ge en extra krydda åt Burtons filmer. Men det är inget man hänger upp sig på. Magin kunde bara utökas lite med hans stämningsfulla musik.


Även skådisarnas insatser bör nu nämnas. Asa Butterfield som spelar Jacob gör en bra prestation som den till synes vanliga Floridakillen som får uppleva otroliga saker. Det är han som skänker allvar åt historien som annars är kryddad med en lagom mängd humor. Han balanserar upp det hela bra då han spelar en karaktär som andra anser som galen, men som kanske inte är det. Ella Purnell som hans kärleksintresse Emma Bloom gör en skruvad typisk storögd Tim Burton karaktär. Det gör hon med bravur med tanke på att det är hennes första lite större huvudroll. Alla barnskådisarna står förövrigt i fokus. Jag orkar inte gå in på alla dem, men de är väldigt begåvade och det är för variationens skull i en Tim Burton film barn och inte vuxna som står i fokus. I skymundan hamnar Eva Green och Judi Dench. Eva Green är jätte bra som lärarinnan på skolan som stabiliserar upp den värld av besynnerlighet som barnen lever i. Med glimten i ögat gör hon en klockren gestaltning av Miss Peregrine som blir en slags mörk och gotisk Mary Poppins. Man blir verkligen glad av att se henne och hon själ showen i varje scen hon dyker upp i. Eva Green vill jag se i fler Tim Burton filmer i framtiden. Hon var helt underbar även i en betydligt elakare roll i Burtons "Dark Shadows" för några år sedan. Judi Dench får dessvärre inte så mycket utrymme i filmen. Men hon gör en bra gestaltning av en karaktär som har samma besynnerliga förmågor som Miss Peregrine. Glänsa får även Samuel L. Jackson göra i sin skurkroll. Det är när han får spela ut hela sitt register och kanske överdriva lite extra mycket som det blir bra. Hans karaktär är riktigt obehaglig och många barn skulle nog få mardrömmar av hans otäcka uppsyn iklädd kritvita ögon och sylvassa tänder i en för filmatiseringen påhittad karaktär som inte var med i boken.


Och på tal om påhittad karaktär så är det en hel del som skiljer sig ifrån boken. Burton har ändrat på en hel del. Det såg man redan i trailern. Emma Bloom och Olive har exempelvis bytt förmågor i filmatiseringen. Barron och de andra skurkarna är inte med. Det har plockats en del ifrån alla tre böckerna i Peregrine trilogin och gett egenskaperna till skurkarna. Hollowgasts är varelser som finns i böckerna. Likaså ondskefulla människor med kritvita ögon. Det är bara deras bakgrund som har förändrats lite. Jag såg detta som positiva förändringar som tillhör Tim Burtons konstnärliga frihet som regissör. Dock kan det vara knepigt för en annan regissör att ta över och filmatisera de andra två böckerna i trilogin eftersom Burtons förändringar i sin filmatisering kommer att påverka en del händelser som sker lite annorlunda i böckerna.


Men sammanfattningsvis så älskade jag filmen "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children" och den visade sig vara det mästerverk jag hade hoppats på. Den var värd all väntan och jag gillade att Tim Burton tog risker genom att göra förändringar i storyn. Detta innebar att det inte blev en spoiler att jag har läst böckerna. Jag kan starkt rekommendera filmen till er som gillar filmer som utspelar sig i mystiska miljöer där besynnerliga saker sker. Precis som boken så liknar inte historien något annat vi har sett. Om man bortser ifrån att den har likheter med tidiga Tim Burton filmer. Men det är ju helt perfekt. Det är Burtons magi man vill uppleva och det får man. Så mina visdomsord är att ni som är insnöade på Poekmon Go borde ägna er åt något vettigt istället. Gå på bio och se "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children" istället. Den spännande världen ger er mer än de där onödiga poängen som man får av att leta efter fejkdjur. Högsta möjliga betyg ger jag filmen i betyg. En femma av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 19 september 2016 16:49

Inför den efterlängade premiären av Tim Burtons film "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children" som har premiär senare denna månad så har plöjt igenom alla Burtons filmer i ett filmaraton. Så nu ska jag i detta blogginlägg förmedla mina åsikter om alla de 18 filmer som geginet Tim Burton har gjort innan "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children".

 

 


PEE-WEE'S BIG ADVENTURE (1985) 


Filmen "Pee-wee's Big Adventure" tillhör inte direkt en av Tim Burtons bättre filmer. Karaktären Pee-Wee Herman som skapades av komikern Paul Reubens under 80-talet känns inte tillräckligt rolig för att lyfta upp en hel film. Därför känns det ofta som att samma skämt och humor upprepas några gånger för mycket. Men man får i alla fall se lite av de visuellt vackra miljöer som blivit Tim Burtons signum under hans karriär. Det lyfter filmen något så att den åtminstone är lite underhållande att se. 

 

 

 

BEETLEJUICE (1988)

 

Med filmen "Beetlejuice" sätter verkligen Tim Burton sin personliga prägel på hur hans filmer i framtiden ska se ut. Man kastas in i en viktoriansk, gotisk värld som är en visuellt vacker fröjd för ögat. Filmen var ett nyskapande och kreativt och lekfullt sätt att berätta en historia på. Med en lagom balans av ganska mörk, bisarr humor och allvar förmedlas denna väldigt underhållande komedi på temat "livet efter döden". Michael Keaton gör en av sina livs bästa roller då han gestaltar titelkaraktären. Samt så är idén med omvänd exorcism att det är människorna istället för spökena som ska drivas ut originell. En mycket bra film som man alltid kommer att minnas om man en gång sett den.  

 

 

BATMAN (1989)

 

Med filmen "Batman" visade Tim Burton på ett nyskapande sätt hur man på ett mörkt och lite allvarligare sätt kan göra en superhjältefilm intressant. Jack Nicholson gestaltar rollen som Jokern på ett mycket färgstarkt och karismatiskt sätt vilket är en av de mest minnesvärda sakerna med denna film. Men framför allt visar Tim Burton var skåpet ska stå och hur man berättar en historia om en superhjälte på bästa möjliga sätt. Det här är en av de bättre filmerna inom sin genre och Tim Burton visade verkligen med denna film vilken kreativ filmskapare han är. 

 

 

 

EDWARD SCISSORHANDS (1990)

 

Filmen "Edward Scissorhands" är Tim Burtons stora mästerverk. Frågan är om han någonsin kommer att göra en lika bra film igen. Filmen är ett visuellt mästerverk. Ett färgglatt suburbia område i kontrast till en mer mörk, gotisk och viktoriansk miljö i och omkring slottet där Edward bor ger visuellt ögongodis. En mycket vacker och fin film som är kryddad med Danny Elfmans genom tiderna bästa filmmusik. Filmen har dessutom ett vackert budskap om utanförskap och om hur allmänheten handskas med rädslan för det som är annorlunda. Johnny Depp gör också sin livs bästa roll i den här filmen som blev hans första men långt ifrån sista samarbete med Tim Burton. Ingen skådespelare skulle passa bättre än Johnny Depp i rollen som Edward Scissorhands. 

 

 

 

BATMAN RETURNS (1992)

 

Filmen "Batman Returns" är Tim Burtons hittills enda uppföljare. Förhoppningvis stämmer ryktet att även "Beetlejuice" får en snart. Den här "Batman" filmen är precis som Burtons första mycket bra. Den är till och med bättre än den första för att den lyckas med bedriften att till och med vara mörkare än föregångaren. Samt så gör Michelle Phieffer och Danny DeVito helt lysande gestaltningar i rollerna som skurkarna Catwoman och The Penguin. En mycket bra film där Tim Burton än en gång visar hur en superhjälte film ska göras på bästa vis. 

 

 

 

THE NIGHTMARE BEFORE CHRISTMAS (1993)

 

Filmen "The Nightmare Before Christmas" har inte Tim Burton regisserat. Men han har producerat den och filmen bygger på hans påhittade karaktärer. Dessutom så är det filmen som många förknippar honom med. Därför valde jag att ta med den i mitt maraton. Här bjuds man på en resa in en väldigt för barnfilmsgenren mörk och bisarr värld som verkligen har en Tim Burton prägel på sig. Detta vackert tonsätt med av Danny Elfmans fint komponerade musik. Filmen är helt klart en klassiker man bör ha sett. 

 

 

 

ED WOOD (1994)

 

Detta är Tim Burtons och Johnny Depps andra konstellation tillsammans.
Det här är ett verklighetsbaserat drama om den skruvade skräckregissören
Edward D. Wood Jr. En regissör som är mest känd för världshistoriens sämsta skräckfilm "Plan 9 from Outer Space" och sin passion för kvinnokläder av materialet angora. Tim Burton har spelat in filmen stilfullt i svartvitt i en värld som balanserar hans klassiska sagoberättade som han gjort sig känd för med verkliga händelser. Det gör filmen lika galen som den person som den handlar om. Just att fiktion blandas med verkliga händelser på detta genialiska sätt gör filmen sevärd trots att många säkert inte har sett filmen. "Ed Wood" har samma ton som en film gjord av den skandalomsusade regissören
Edward D. Wood Jr.


 


MARS ATTACKS! (1996)


Filmen "Mars Attacks!" är baserad på samlarkort från 1960-talet. På ett fantasifullt och humoristiskt sätt har Burton gjort en historia kring dessa bilder på invaderande marsianer. Detta med en rik skådespelarensemble av kända personer som alla dyker upp i minnesvärda och färgstarka karaktärer. "Mars Attacks!" är den mest underhållande och roliga rymdinvasionsfilmen jag har sett. 


 


SLEEPY HOLLOW (1999)


Filmen "Sleepy Hollow" är den tredje filmen där Tim Burton slår sig ihop med Johnny Depp. Det här är en av mina stora favoriter ifrån Burtons repetoar. Filmen har ett mörker, en gotiosk, viktoriansk framtoning som gör denna skräckhistoria väldigt vacker. Stämningen i det lilla samhället Sleepy Hollow där filmen utspelar sig lyckas Tim Burton leverera så att man verkligen får kalla kårar då man ser filmen. Lätt en av Tim Burtons bästa filmer och ett av hans och Johnny Depps bästa samarbeten. En mycket sevärd film med andra ord. 

 

 

 

PLANET OF THE APES (2001)

 

Filmen "Planet of the apes" är den film i Burtons repertoar som jag ser som hans mindre lyckade. Alltså hans sämsta. Det är en reboot på "Apornas Planet" filmerna. Eller en ny tolkning av boken som den filmserien baserades på. Jag tycker inte att Burtons nyversion tillför något och den känns mest som ett genomstressat projekt och en jaha-upplevelse. Men något positivt ledde skapandet av filmen till i alla fall. Tim Burton och Helena Bonham Carter (som medverkar i filmen) träffades och blev kära. Deras förhållande höll i många år och Bonham Carter har efter denna film medverkat i många av Tim Burtons efterföljande filmer.

 

 

 

BIG FISH (2003)

 

Filmen "Big Fish" ser jag som ett av Burtons stora mästerverk. Den är inte långt ifrån att komma upp i samma klass som "Edward Scissorhands". Ramberättelsen är simpel. En gammal man ligger inför döden. Sonen kommer hem för att en gång för alla försummas med sin far och tar reda på vem han egentligen är. Sonen har nämligen bara lärt känna sin far genom skrönor och sagor som fadern påstår att är det liv han har levt. Det är en fin film med ett vackert budskap om att det som personifierar en person är de historier han minns och berättar för eftervärlden. Det är dessa historier som berättar vem en person är. Att Tim Burton valt denna film som regiobjekt sägs ha med egenupplevda fadersrelationsproblem att göra. Burton är rätt man för att visuellt vackert med starka färger berätta denna historia som gränsar mellan fantasi och verklighet. Det är mycket man känner igen av hans klassiska sagoberättarstil i filmen, men ändå är det en av de djupaste och mest allvarliga filmer han har gjort. Det är därför jag älskar den. Tim Burton lämnar trygghetszonen som regissör till viss del.

 

 

 

CHARLIE AND THE CHOCOLATE FACTORY (2005)

 

Det här är Tim Burtons nyversion av Roald Dahls barnbok "Charlie and the Chocolate Factory" som tidigare har filmatiserats i en tråkigare version med Gene Wilder (R.I.P.) i huvudrollen som Willy Wonka. Denna gången gör Johnny Depp den rollen med bravur i Depps och vännen Tim Burtons fjärde samarbete. Kanske inte deras mest lyckade film tillsammans. Men den är helt klart underhållande i sin psykedeliska och färgglada utsmyckning. Samt har Danny Elfman gjort ett fantasifullt soundtrack baserat på sångtexter ifrån Roald Dahls bok. Alla sångerna sjungna av Ompalompierna som Danny Elfman själv gör rösterna till i vissa av filmens alla sångnummer.


 


CORPSE BRIDE (2005)


Filmen "Corpse Bride" är Burtons första animerade film som regissör. Den är också hans femte samarbete med Johnny Depp och hans fjärde samarbete med den dåvarande flickvännen Helena Bonham Carter. "Corpse Bride" är min favorit av Tim Burtons animerade filmer. Jag gillar kontrasten av mörker och humor i denna film med härliga musikalnummer.Även denna gången är musiken skapad av Tim Burtons i stort sett ständige vapendragare Danny Elfman. Filmen kan starkt rekommenderas. 


 


SWEENEY TODD: THE DEMON BARBER OF FLEET STREET (2007)


"Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street" är Burtons sjätte film som har Johnny Depp i en av huvudrollerna. Medverkar gör även Tim Burtons dåvarande flickvän för femte gången. Tim Burton avskyr egentligen musikaler och förvånades själv över att han gjorde denna film. Men han har lyckats. Det är kul att för variationens skull få se Johnny Depp i en lite mörkare roll. Och en bisarr humor levereras då blodet sprutar och mordoffer faller ner i en köttkvarn för att göras till köttfärspaj till tonerna av ibland gladlynta melodier i denna härligt Burtoneska skräckmusikal.


 


ALICE IN WONDERLAND (2010)


Filmen "Alice in Wonderland" är Burtons sjätte film med Johnny Depp i en av rollerna. Även den dåvarande flickvännen var i vanlig ordning med i denna fria tolkning av böckerna "Alice in Wonderland" och "Alice Through the Looking Glass". Man kan se den som en fri tolkning som utspelar sig efter Disneys tecknade version. Men både Tim Burtons version och uppföljaren som kom nu några år senare är i princip bara baserade på karaktärerna ur böckerna vilket gör filmen intressant på det viset. Det enda jag hade hoppats på är att han Tim Burton hade valt en mer mörk på gränsen till skräckbetonad inriktning. Men även denna film är sevärd i vanlig ordning eftersom Tim Burton sätter sin personliga prägel på filmen med sitt sinne för att skapa vackert visuella världar perfekt tonsatta av Danny Elfmans mästerliga musik.


 


DARK SHADOWS (2012)


Filmen "Dark Shadows" är Burtons sjunde film som Johnny Depp medverkar i. Samt så är den dåvarande flickvännen Helena Bonham Carter med. Filmen har precis alla de där ingredienserna som man älskar och har blivit bortskämd med i de flesta av Tim Burtons filmer. Den balanserar humor och allvar väldigt bra i en i grunden ganska mörk vampyrhistoria. I vanlig ordning bjuds det även på en del sådana där visuellt vackra miljöer som har blivit Burtons signum. "Dark Shadows" är helt klart en av Tim Burtons bästa filmer av de han har gjort på senare år och även ett av hans mest lyckade samarbeten med Johnny Depp.


 


FRANKENWEENIE (2012)


Filmen"Frankenweenie" är Burtons andra animerade film som regissör. En ganska hyfsad film. Den är inte lika bra som hans föregående animerade film "Corpse Bride", men den är snyggt gjord i sitt svartvita skräckfilmsliknande format som ger hintar till gamla skräckklassiker som "Frankensteins Monster" och liknande filmer som Tim Burton har vuxit med och inspirerats av. Det här är förövrigt den första filmen på mycket länge som varken Tim Burtons dåvarnde flickvän eller ganska ofta använda skådis Johnny Depp medverkar i. Däremot är det den första filmen på länge där Winona Ryder arbetar med Tim Burton. Senast hon sågs i en Tim Burton film var i "Edward Scissorhands". Innan dess arbetade de ihop med filmen "Beetlejuice". Så det här blev deras tredje samarbete där Winona Ryder precis som alla andra gör rösterna till Tim Burtons påhittade stop-motion karaktärer. 


 


BIG EYES (2014)


"Big Eyes" är en mycket bra och sevärd film och det är intressant att se en film där Tim Burton lämnar trygghetszonen och ägnar sig åt något annat än det traditionella sagoberättande som han har blivit känd för. Amy Adams och Cristoph Waltz gör en lysande insats som konstnärsparet som kämpar om rättigheterna till den konst som Amy Adams karaktär har skapat. Jag gillar filmen och att få se en mer verklighetsbaserad story berättas av Tim Burton. Det här är dessutom den första icke animerade filmen där inte skådespelerskan Helena Bonham Carter är med. Tim Burton och Helena Bonham Carter har under många år varit ett par som även har barn tillsammans. Men parallellt med Burtons filmkarriär i privatlivet som jag tycker att är ganska onintressant i sammanhanget så levde Tim och Helena som särbos och gick till slut skilda vägar. Om detta har något med valet av skådespelare i "Frankenweenie", denna film och kommande filmer att göra vet inte jag. Oavsett så kan det nog vara ett smart karriärsdrag av Tim Burton. Även om vi Burton fans uppskattar Tim Burtons upprepade avändande av samma skådisar så är det skönt med variation ibland. Och den så kallade vanliga biopubliken är troligen i större behov av variation. Den ofta använda vännen och skådisen Johnny Depp är inte heller med i denna film. 


 


EN SAMMANFATTNING OCH SPEKULATIONER KRING TIM BURTONS NYA OCH EVENTUELLT FRAMTIDA PROJEKT.


Filmen "Miss Peregrine's Home for Peculiar Children" som jag ska se på premiärdagen 30 september är anledningen till denna sammanfattning med åsikter om Tim Burtons filmer så här långt. Jag har läst Ransom Riggs roman med samma namn och älskade den. Vagt gick det rykten om att denna filmen skulle bli Tim Burtons nästa projekt efter filmen "Big Eyes". Efter ett evigt otålmodigt väntande fick jag till slut beskedet att inspelningarna var igång. Efter det har det varit ett evigt väntande på att få se de första bilderna, filmaffischerna och trailern till denna efterlängtade film.  När jag läste boken tänkte jag verkligen att jag hoppades på att Tim Burton skulle ta sig an projektet. Boken kändes som att den var skapad för att filmatiseras med Burtons känsla för att skapa mörka, viktorianska och ibland smått gotiska världar. Många som läser om filmen skulle nog få associationen att det är en lightversion av filmerna "X-Men". Tror man det så kommer man att bli besviken. Tim har i intervjuer sagt att han kommer att belysa bokens kärna. Alltså att det är ett gäng barn med besynnerliga förmågor som bor på en skola i en tidsloop, men att det inte är deras krafter som står i fokus för att rädda världen. Istället ska problematiken med att ha förmågor fraställas mer som avvikelser som kan rädda dem själva och den fristad de har skapat i sin egen stillastående, parallella värld. Det tycker jag låter väldigt intressant och trailern har gjort mig medveten om att en hel del ändringar har gjorts som kanske Ransom Riggs fansen kommer att reagera på. Men ur mitt perspektiv så är det Tim Burtons konstnärliga frihet att göra ändringar. Så jag kommer garanteat att älska filmen oavsett vilka ändringar som görs i översättningen från bok till film.

 

Vilket som blir nästa projekt är ännu oklart. "Beetljejuice 2" har det länge snackats om. Det har hävdats att Tim Burton vill göra den. Burton har förnekat det för att han inte vet riktigt angående manuset och när skådespelarna Michael Keaton och Winona Ryder har luckor i sina karriärsscheman. Båda skådisarna har dock påpekat att de är intresserade av att upprepa sina roller på villkoret att det är Tim Burton som regisserar filmen. Förövrigt har det sagts att Tim Burton ska göra live-action versionen om Disneys flygande elefant Dumbo. Det projektet känner inte jag mig jätteintressrad av eftersom den Disney filmen enligt mig är en av de sämre. Men jag kommer ändå att se filmen och sedan därefter köpa den på dvd. Tim Burton kan nog även förvandla en sådan tråkig historia till något bättre. Men jag skulle helst se att han gör "Beetlejuice 2" eller prövar sina vingar med ett helt nytt projekt. Kanske med skådespelare han inte tidigare arbetat med. Bryce Dallas Howard och Jim Carrey exempelvis hade jag velat se i en Tim Burton film.


 


    


 

 

 

Av Paul Karlsson - 4 augusti 2016 21:11

SUICIDE SQUAD


Under några dagar har jag förberett mig genom att titta på Tim Burtons "Batman" ifrån 1989 och Christopher Nolans "The Dark Knight" ifrån 2008 för att kunna jämföra olika gestaltningar av den ikoniska karaktären The Joker. Först var det Jack Nicholson som axlade rollen, sen var det Heath Ledger och nu i "Suicide Squad" som denna recension handlar om så var det dags för Jared Leto att ta på sig det stora och svåra uppdraget att gestalta karaktären. Denna recension kommer därför till stor del försöka att vara en jämförelse mellan de olika tre gestaltningarna av karaktären Jokern. Men innan jag säger vad jag tyckte om Jared Letos gestaltning av karaktären så ska jag berätta lite om filmens handling.


När oövervinnerliga metamänniskor attackerar världen bestämmer Amanda Waller (Viola Davis) sig för att med regeringens hjälpt sätta ihop en superarmé av omaka individer med ett skurkaktigt förflutet. I ledning av den välmenade soldaten Rick Flag (Joel Kinnaman) så släpps ett gäng ökända och väldigt farliga fångar ut för att möta det hot som börjar att växa sig starkare i ledning av den mycket falriga kvinnan Enchantress (Cara Delevingne). Ska denna omaka grupp kunna stå emot hotet, hålla sig ifrån kriminalitet och låta bli att rymma medan Batmans välkända ärkefiende Jokern (Jared Leto) likt en spindel i sitt nät drar i trådar som kan leda till katastrof?


Filmen inleds stämningsfullt med den välkända låten "House of the rising sun". Sedan rullar sountracket på med åtskilliga kända rockklassiker som ska sätta en lite mer lättsam prägel på filmen. Ett beslut filmregissören David Ayer förmodligen har tagit pga den kritik DC Comics storsatsning "Batman v Superman: Dawn of Justice" har fått för att den var för mörk och humorbefriad. Musiken funkar så långt med att skapa en lite mindre allvarlig stämning. Men sedan introduceras Viola Davis karaktär Amanda Waller som inleder en pedagogisk och mycket lång presentation av varje karaktär som ingår i Suicide Squad gänget. Detta saktar ner tempot och därefter är det en lång diskussion med regeringen om att släppa ut fångarna på uppdraget. Samt en lika lång process att övertala fångarna om att gå med på att delta i uppdraget. När dessa aspekter i historien väl är avhandlade så ökar filmen tempo. Manuset blir rörigt. En massa actionscener avlöser sig på rad medan flyktiga bakgrundshistorier berättas om karaktärerna mitt under deras actionfyllda uppdrag. En av dessa flyktiga bakgrundshistorier handlar om hur Jokern och Harley Quinn träffas. Jared Letos Joker introduceras alltså i handlingen som skurken på utsidan som vill hålla gänget på fel sida om lagen.


Karaktären Jokern får på tok för lite utrymme i detta röriga manus. Man får alltså inte uppleva så mycket olika dimensioner av karaktären som man hade hoppats på. Galenskapen gestaltar Jared Leto galant, men man skulle vilja ha mer speltid då karaktären är med i bild. Jokerns nya look som Leto har arbetat fram tillsammans med regissören är det intressanta man får ta del av. Han ser riktigt galen ut med blekt ansikte, grönt hår, bortrakade ögonbryn och tatueringar över hela kroppen. Mest kan den här Jokern jämföras med Heath Ledgers gestaltning eftersom looken är väldigt punkinspirerad. Jared Letos stora ögon har väldigt lätt för att se psykotiska ut förstäker galenskapen. Men som sagt karaktären får inte lika mycket utrymme som Jack Nicholsons eller Heath Ledgers Joker. Därför går det inte att göra en riktig bedömning. Får karaktären mer utrymme i en eventuell uppföljare så kommer en djupare analys av Jared Leto Jokern då. Det är orättvist mot Leto att döma ut hans gestaltning pga att han fått för lite plats i filmens handling.


Filmens stora stjärna däremot är inte helt oväntat Margot Robbie i sin stora popkulturella, ikoniska roll Harley Quinn. Framför allt så har hon belönats med de bästa och roligaste replikerna och hon gestaltar rollen med en lättklädd näst intill naken sexighet i kombination med en galenskap som gör att man skrattar en massa när hon snor åt sig rampljuset i filmen. Alla andra karaktärer känns som att de står i bakgrunden och trycker då Margot Robbies starka karisma gör alla andra till sidekicks. Vår svenska stolthet Joel Kinnaman gör inte mycket väsen av sig. Hans militära karaktär Rick Flag känns mest som Frank Wagner ifrån "Johan Falk" filmerna. Fast med en vidareutbildning till soldat. Will Smith som karaktären Deadshot är näst efter Harley Quinn den karaktär som dominerar som en form av fadersgestalt bland skurkarna.


På ett obligatoriskt sätt dyker även Ben Affleck upp i några scener både i filmen och under dess eftertexter för att knyta ihop historien med "Batman v Superman: Dawn of Justice" och nästa års storfilm "Justice League". Detta ger filmen vissa mörka nyanser. Samt så dyker karaktären "The Flash" upp som hastigast för att knyta ihop DC Comics universumet med de andra storfilmerna. Det där lilla mörkret smittar inte av sig direkt så filmen blir mer allvarlig. Det här är en glimten i ögat film som inte ska tas för seriöst. Men den röriga intrigen och det bristfälliga manuset drar tyvärr ner betyget. Så sammanfattningsvis kan jag bara ge filmen en svag trea av fem möjliga i betyg. Det skulle blivit bara en tvåa om det inte vore för Margot Robbies ljuvligt underhållande skådespeleri och hennes vackra väldigt avklädda rumpa som får mer exponerad tid än Jared Letos Joker som egentligen var affischnamnet. Så egentligen borde man ta bort Jared Letos ansikte ifrån affischen och istället sätta in en bild på Margot Robbies rumpa så hade filmen "Suicide Squad" fått en mer ärlig marknadsföring.


Jag kan rekommendera filmen "Suicide Squad" som en ganska viktig pusselbit i DC Comic universumet som ska få en massa framtida filmer. En något rörig historia som inte riktigt vet vad den vill förmedla eller exakt vilken målgrupp den riktas till. Men den kan ses på dvd. Det är ingen given film man måste se på bio. Sevärd är den dock för att den har sina ljusa stunder ibland.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 3 augusti 2016 16:25

MITT STORA PROBLEM SOM LEDER TILL PSYKISK STRESS OCH GRUBBLERIER SOM HÅLLER MIG SÖMNLÖS OM NÄTTERNA.


"Batman v Superman - Dawn of Justice: Ultimate edition" den förlängda version av 2016 års mest hypade film som är den kompletta version som aldrig visades på bio. Det finns artiklar om hur mycket bättre och mer komplett filmen känns i sin 30 minuter förlängda helhet. Men sen till problemet som har hållit mig vaken många nätter i rad. Var är dvd-utgåvan.


Jag har haft desperata funderingar på beställa den amerikanska region 1 utgåvan som innehåller en bluray skiva och en dvd-skiva. Men sedan sa någon att just dvd-skivan kanske inte innehåller mer än bioversionen. Då förlorar man pengar och blir lurad. Min plan vara att köpa den vanliga svenska dvd-utgåvan med den korta bioversionen. Sen köpa bluray + dvd versionen. Ta ut dvd-skivan ur det fula lilla blåa blurayfodralet och lägga den i dvd-fodralet. Men då måste ju veta till 100% att det är rätt version man får på skivan.


Jag har varit i kontakt med Discshop som bara har en Digital HD version i sin dubbeldisc bluray. De kan inte svara på vad den amerikanska utgåvan innehåller för version av filmen på just dvd-skivan. Jag blev rekommenderad att kontakta Warner Brothers Sweden som är ansvarig utgivare av filmen. Jag går in på länken som Discshop har skickat. Hittar ingen mailadress att att kontakta Warner Brothers med så att jag kan ställa dessa relevanta frågor eller förminska problemet genom att få ett release datum på filmens dvd-utgåva.


Jag vill ha lösning på problemet som innefattar att jag slipper att ha med bluray utgåvor att göra. Jag ville inte vara sömnlös fler nätter och må psykiskt dåligt över att känna mig som en diskriminerad kund vars mänskliga rättighet är att få tag i alla filmer av intresse på dvd.

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se