retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - 17 februari 2017 16:27

FIFTY SHADES DARKER


Efter mycket strul och regissörsbyte så har nu slutligen "Fifty Shades of Grey" uppföljaren "Fifty Shades Darker" blivit klar och haft premiär på bio. Jag har trots att den första filmen inte levde helt upp till förväntningarna sett uppföljaren. Om det blev en bättre film med en ny regissör ska ska jag snart berätta. Men först lite om handlingen.

När en sårad Christian Grey (Jamie Dornan) försöker att få Ana (Dakota Johnson) åter, ställer hon som motkrav att deras arrangemang ska se annorlunda ut den här gången. Just som de två sakteligen börjat hitta tillbaks till varandra dyker ett par tveksamma figurer från Christians förflutna upp, fullt inställda på att sabotera deras planer på en gemensam framtid.


Jamie Dornans träaktiga skådespeleri får man tyvärr ha överseende med. Och han är inte fullt lika dålig skådis som i första filmen. Lite känns det som att han har växt in i rollen. Sedan att karaktären Christian Grey är väldigt stereotypt skriven är inget han kan rå för. Man får istället fokusera på hur hans kemi till sin betydligt mer begåvade motspelerska Dakota Johnson är. Och beträffande den saken har det utvecklats. De har kemi tillsammans. Man känner deras erotiska dragningskraft till varandra lika starkt som i boken. Och sexscenerna har mer passion att bjuda på. Riktigt lika snuskigt som i böckerna blir det aldrig. Inga grafiska och avslöjade scener nedanför midjan som kanske fluktare ser fram emot. Inte vad man kan notera utan en fjärrkontroll att frysa scenerna med i alla fall. Men däremot har fler av sexscenerna ifrån boken kommit med denna gång. Så det är en sak som gör att filmen faktiskt är lite bättre än sin föregångare. Första filmen förlorade nämligen en massa på just de nerklippta sexscenerna och att vissa av dessa scener ifrån boken hade hoppats över helt. Men gällande den varan blir ingen besviken.


Till min stora glädje så fanns scenen ifrån boken där Anastasia är med Christian på en välgörenhetsgala som hans familj håller. Detta med silverfärgade knipkulor uppkörda på ett intimt ställe. Den scenen minns jag starkast ifrån boken och har därmed sett fram emot just det scenariot i filmatiseringen. Det var med andra ord något talade till filmens fördel.


Utöver det redan nämnda som var positivt så fanns det även lite mer intrig mellan sexscenerna än förra gången. Några yttre hot mot Christians och Anas relation. Bland dessa hot får man bland annat äntligen möta karaktären som Anastasia kallar för Mrs. Robinson. Kvinnan som har format Christian Grey till den dominanta person han är. Jag såg Angelina Jolie som den karaktären framför mig då jag läste boken. Men det funkade väldigt bara med Kim Basinger i den rollen. Hon är precis som Angelina en gammal avdankad sexsymbol och föredetting. Det är precis så jag upplevde karaktären i boken och den känslan förmedlar Kim Basinger precis lika bra som Angelina Jolie hade gjort det.

 

Nu till det negativa. Karaktärerna är väldigt stereotypa även i uppföljaren. Christian Grey är det manliga odjuret som ska tämjas av skönheten för att bli snällare och mer medgörlig. I det här fallet genom att föredra hederligt vanligt vaniljsex istället för dominerande S/M och Bondage. Karaktären Anastasia Steele har förvisso mer skinn på näsan denna gång vilket gör att det hela blir mer intressant. Men minuset är att det man får veta om Christian Greys bakgrund som har format honom hamnar i skymundan. Så är inte fallet i boken. I filmen blir det mer som lite hobbypsykologi och ingen skrapning på djupet vilket leder till att Grey karaktären fortsätter att kännas lika ytlig som i första filmen.


Men över lag är detta en sevärd film. Det levereras mycket sex och upptrappning till sexscener som mellanspel. Lite mer humor finns det än förra gången och allt är inte lika gravallvarligt. Men något mästerverk blir det aldrig. Bara en charmig historia som faktiskt är ganska romantisk mellan allt det sexuella trånandet. Filmens ungefär 2 timmar långa speltid blev aldrig tråkig. Och filmen kan starkt rekommenderas för den som vill att orden "Red Room" ska få en annan innebörd än i kultserien "Twin Peaks".
En trea av fem möjliga ger jag filmen "Fifty Shades Darker" i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 3 februari 2017 16:23

LA LA LAND


14 Oscarsstatyetter har filmmusikalen "La La Land" blivit nominerad till. Det är rekord. Inte ens "Sagan om Konungens Återkomst" eller "Titanic" har kommit upp i det antalet nomineringar. Är filmen värd dessa utmärkelser då? Det ska jag berätta nu med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.


Jazzpianisten Sebastian (Ryan Gosling) och den aspirerande skådespelerskan Mia (Emma Stone) blir förälskade men ju mer framgångsrika de blir, desto svårare blir det att hålla kärleken vid liv.


Fjorton nomineringar är lite att ta i. Det finns en del minnesvärda sångnummer. Den vackra rödhåriga skönheten Emma Stone levererar charmerande utstrålning som den aspirerande skådespelerskan Mia. Stones uttrycksfulla, stora ögon och de känslor man kan avläsa bara genom att titta in i dem gör att man tar henne på allvar. Det är Emma Stone som är den starkast lysande stjärnan i denna smått charmiga dramamusikal. Ryan Gosling är också bra som hennes motspelare. De båda har kemi tillsammans och det är roligt att se dem tillsammans då de dansar omkring i glada musikalnummer eller grälar när det inte är glatt och musikaliskt.


Som musikal har jag sett bättre. "Moilin Rouge" exempelvis. Eller "Les Miserables" och "Sweeney Todd"är mer i min smak. Jazz är en musikgenre som inte går hem jättemycket hos mig. Men filmen har sina ljusa stunder ändå och Emma Stone sjunger ljuvligt. Det är lätt att bli förälskad i henne. Hon är så söt och charmig. Har dessutom väldigt lysande och vackert eldrött hår som går hem hos mig som är svag för rödhåriga kvinnor. Hon är dessutom begåvad ut i fingerspetsarna då hon verkligen får briljera. Man kan därför förstå att Jim Carrey blivit smått förälskad i henne och har spelat in en smått creapy kärlekshyllning till henne på Youtube. Det enda problemet med filmen är att den är för lång. Annars är den en visuell fröjd för både ögonen och öronen. Jag blev lite överraskad också över att filmen faktiskt utspelar sig nutidens Los Angeles. Jag trodde att det med tanke på alla nomineringar var en film om Jazzens födelse. Det brukar vara historiska filmer som blir lovordade och nomineras till en massa Oscars. Men just att filmen utspelar sig i nutid gör även alla sångnummer moderna och det förekommer faktiskt en del gamla välkända 80-tals klassiker som bandet som Ryan Goslings pianist spelar i levererar.


Jag kan rekommendera den smått charmiga musikalen "La La Land". Den är som sagt inte värd det stora antalet Oscarsnomineringar. Men Emma Stone är fin att titta på och man njuter av hennes sång. Det hade kanske dock varit mer sång ifrån huvudkaraktärerna om båda huvudkaraktärerna hade försökt blir berömda sångare istället för skådespelerska och jazzpianist. Men en stark trea tycker att filmen kan vara värd att få av mig i betyg av fem möjliga.

 

 

 


ANNONS
Av Paul Karlsson - 27 januari 2017 16:54

SPLIT


Nu har jag varit och sett den ibland smått utmobbade regissören M. Night Shyamalans nya film "Split" som tar sig an temat personlighetsklyvning. Diskussionen när denna regissör gör en film har alltid blivit hur han utnyttjat sitt ibland överdrivet använda signum twistar som förändrar hela filmens händelseförlopp då filmen nått sitt slut. Jag personligen har många favoritfilmer som den här emotsedda regissören har skapat. Filmen "Sjätte Sinnet" som blev hans mästerverk kommer alltid att förbli hans bästa. Filmen "Unbreakable" som kom kort därefter hade lite samma mystik över sig. Sedan har han inte riktigt fått ihop samma självklara mästerverk. Filmerna "Lady in the water", "The Village" "Signs" och senaste "The Visit" har helt klart varit godkända även om de inte nått upp till samma anda. Även hans tv-serie "Wayward Pines" höll formatet tills konceptet i andra säsongen började att bli ointressant. Lyckas han leverera sitt obligatoriska twist upplägg denna gång? Min åsikt angående den saken ska ni snart få veta. Men vi sparar på den twisten tills jag lite kort har berättat om filmens handling.


Tre tjejer blir kidnappade och förs till en mystisk och dunkel lokal. Snabbt märker de att deras kidnappare inte enbart är långt ifrån frisk, men att han även lider av en extrem personlighetsklyvning. Dennis (James McAvoy) som är en av hans farligare sidor, har ytterligare tjugotvå olika personligheter och tjejerna måste finna hjälp hos någon av de ofarliga sidorna för att överleva de farliga.


Man kan säga vad man vill om regissören M. Night Shyamalan, men det råder inga tvivel på att han har det där extra som gör att man sitter trollbunden under hela hans filmer och frågan om den kommande twisten ska få filmen att balla ur eller ej gör alltid hans filmer extra spännande. Filmen "The Happening" är hans sämsta exempel på hur konceptet totalt kan balla ur då det visar sig att naturen lever sitt eget liv och sedan hämnas på mänskligheten. Många kan tycka att "The Village" har en korkad aha-twist som bara påpekar sådant som man kanske skulle ha kunnat räkna ut. Men när såg den några år senare och extramaterialet på dvd-skivan förstärkte skådisarnas insatser då de levde i ett föråldrat samhälle och sedan fick träda in i nutid så växte filmen för mig. "Signs" var en annorlunda film om utomjordingar som invaderar Jorden och twisten där var att utomjordingarna var sårbara på ett mycket oväntat sätt. Min absoluta favoritfilm av M. Night Shyamalans nyare alster är filmen "Lady in the Water". En fantasyfilm om en mystisk vattenvarelse (Bryce Dallas Howard) som dyker upp i ett fiktivt bostadsområde där man får en nära relation till alla de inneboende i det lilla samhället. En mystisk film som saknar en twist men är genialisk på andra sätt.


Men nu handlar denna recension om M. Night Shyamalans nya film "Split". Så vad tyckte jag? Jo, filmen levererar. Den sätter regissörens namn på kartan igen. Den har ingen sådan där genialisk twist som i filmen "Sjätte Sinnen" då det visade sig i filmens slut att Bruce Willis karaktär varit död under hela filmen. Men däremot påminner det något om en av min andra favoritfilmer av regissören M. Night Shyamalan. Vilken tänker jag inte berätta.


Tema om personlighetsklyvning utforskas på ett effektivt sätt. Området som granskas är vad som sker om en person har mer än en personlighet och vad de tillsammans kan genomföra om de är i kontakt med varandra. Vilka förmågor de kan utveckla. Eftersom "Split" är en film som kan till överdrift utforska området så har filmens huvudkaraktär 23 personligheter och är på väg att utveckla en avslutande tjugofjärde obehaglig personlighet som ska stärka de andra personligheterna psykiskt och med överdrivet muskulös fysik.För att sedan knyta dem samman med den nya för att utveckla krafter i stil med det övernaturliga.


Låter det här komplicerat? Det är bara förnamnet. Det blir snabbt svårt att hänga vilken personlighet som plockas fram. James McAvoy gör huvudkaraktären med dess tillhörande personligheter väldigt bra även om det är vissa av hans karaktärer som han gestaltar med viss överspel. Men det är McAvoy i alla dessa karaktärer som sprider spänning över filmen. Samt den unga skådespelerskan Anya Taylor-Joy som spelar den starkare av tonårstjejerna ger krydda åt handlingen. Hon är mycket begåvad och det är hennes kamp med de 24 personligheterna som håller intresset uppe. Alla andra i filmen handling är bara nödvändiga biroller. Vad som också sprider obehag till filmens stämning är de klaustrofobiska källarmiljöer där flickorna är kidnappade och skurken jagar dem. Det är mycket obehagligt att se alla de rum som skapta efter varje personlighet som huvudkaraktären har utvecklat.


Twisten funkar denna gång. Eller twistar får man nog säga eftersom det kommer många grubblerier då filmen nått sitt slut. Huvudtemat utan att säga för mycket är "Att man är det man tror på. Bara man tror tillräckligt mycket på det". Detta budskap lyfts tydligt fram och mixas med en massa andra frågeställningar. Exempelvis om filmen "Split" kanske rent av är en slags uppföljare till en annan omtyckt M. Night Shyamalan film. Samt så funderar man över om twisten som ska levereras är en twist som använts tidigare i föregående filmer av regissören. Nej så är det inte. Men man börjar automatiskt att fundera över om det egentligen är Anya Taylor-Joys karaktär som är huvudkaraktären och om saker under filmens gång har skett i hennes huvud.


Hur svaren levereras får ni veta när ni ser filmen. Jag har redan sagt för mycket. Så jag sammanfattar nu denna recension med att jag tycker att filmen är sevärd om man gillar filmer med twistar som kan totalt förändra en hel film. Gillar man världar som regissören M. Night Shyamalan tidigare har skapat så lär man känna igen sig och ta till sig filmen "Split". Den är inget mästerverk men kan helt klart klassas som en av M. Night Shyamalans bästa filmer. En stark trea av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 19 januari 2017 02:19

 

  


Jim Carrey började tidigt i sitt liv att uppträda som stå-upp komiker för att kunna försörja sina föräldrar och resten av familjen då han lämnade Kanada för att prova lyckan i Hollywood. Effter en medverkan i tv-serien "The Duck Factory" som lades ner fick han några mindre tv-roller som inte blev någon större succé. Det var först i sketchserien "In Living Color" som Hollywood fick upp ögonen för honom. Det var de svartas motsvarighet till Saturday Night Live. Hans medverkan med sina finurligt roliga karaktärer gav honom till slut huvudrollen i filmen "Ace Ventura: Pet Detective". Den filmen satte hans gummiansikte på kartan. Därefter blev det roller i filmer som "The Mask" och "Dum & Dummare". Därefter levererades skratt efter skratt tills han en dag provade på en mörkare humor i filmen "The Cable Guy". Något år därefter kom filmen "The Truman Show" som inte var en komedi och Jim Carrey hade därmed visat att han har en dramatisk och seriös sida också. På den vägen är det. Härom dagen fyllde Jim Carrey 55 år och har numera en skäggig och mogen utstrålning. År 2017 har  precis börjat. Detta innebär att det är ett nytt filmår som precis har påbörjats. Jim Carrey har två ännu ej släppta filmer på gång som visade på galor under 2016. Om den breda skaran får njuta av Carreys mer allvarliga sida på vita duken i år är ännu osagt. Men det är den dysotopiska framtidshistorian "The Bad Batch" och kriminalthrillern "True Crimes" som i alla fall jag ser fram emot att få se inom en snar framtid. 

Med detta blogginlägg vill jag ställa frågan vilken Jim Carrey film ni läsare tycker att är den bästa?
Alternativen kan ni se illustrerade med bilder nedanför denna text:


Introducing... Janet (1981)

 


Finders Keepers (1984)

 


Once Bitten (1984)

 


Peggy Sue Got Married (1986)

 


The Dead Pool (1988)

 


Earth Girls Are Easy (1988)  


Pink Cadillac (1989)

 


High Strung (1991)

 


Doing Time on Maple Drive (1992)

 


Ace Ventura: Pet Detective (1994)

 


The Mask (1994)

 


Dumb & Dumber (1994)

 


Batman Forever (1995)

 


Ace Ventura: When Nature Calls (1995)

 


The Cable Guy (1996)

 


Liar Liar (1997)

 


The Truman Show (1998)

 


Simon Birch (1998)

 


Man on the Moon (1999)

 


Me, Myself & Irene (2000)

  


How the Grinch Stole Christmas (2000)

 


The Majestic (2001)

 


Bruce Almighty (2003)

 


Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

 


A Series of Unfortunate Events (2004)

 


Fun with Dick and Jane (2005)

 


The Number 23 (2007)

 


Horton (2008)

 


Yes Man (2008)

 


I Love You Phillip Morris (2009)

 


A Christmas Carol (2009)

 


Mr. Popper's Penguins (2011)

 


The Incredible Burt Wonderstone (2013)

 


Kick-Ass 2 (2013)

 


Anchorman: The Legend Continues (2013)

 


Dumb and Dumber To (2014)

 




Av Paul Karlsson - 26 december 2016 15:15

HUNDRAETTÅRINGEN SOM SMET FRÅN NOTAN OCH FÖRSVANN


I vanlig ordning så väljer svensk filmindustri att avsluta året med en svensk komedi. År 2016 har varit Robert Gustafssons stora år på vita duken. Först dök han upp tillsammans med kollegan Johan Rheborg i "Morran och Tobias" långfilmen och nu var det dags för uppföljaren "Hundraettåringen som smet från notan och försvann" som utan någon litterär förlaga berättar en ny historia om hundraåringen Allan Karlsson som vi fick bekanta oss med i föregångaren "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Om filmen lyckas leverera det man förväntar sig ska jag snart tala om i denna recension som blir min sista under detta filmår. Men först lite om filmens handling.


Allan Karlsson (Robert Gustafsson) och hans vänner som är nu rastlösa på Bali efter ett år i lyx. Men när Allan bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda så blir det fart igen. Inte bara på Allan och sällskapet, men även på hämndlystna gangsters, ryska bekanta från förr och amerikanska CIA.


Får man det man vill ha då man löst ut biobiljetten till årets svenska julsatsning? Nja, både ja och nej. Humorn känns igen. Robert Gustafssons som sin nu ett år äldre hundraåring gestaltas lika bra som tidigare. Förvirrad men livsbejakande är Allan Karlsson även denna gång och situationshumorn funkar precis som tidigare. På samma sätt som tidigare blandas nutiden med historiska händelser som Allan av en slump har råkat vara med om. På ett Forrest Gump liknande sätt lyckas han återigen möta kända historiska personer i historiska händelser och till viss del med sin förvirring orsaka utvecklingen av dessa. Trovärdigheten är väl lite si sådär när det gäller händelseförloppet med de historiska händelserna. En läskedryck som Allan i början av filmen hittar i ett förråd ligger till grund för det mesta av filmens handling. Det är just den där ryska så kallade Folksodan som kommunisten Leonid Brezhnev är ute efter. Han ansåg sig ha rättigheterna till den. CIA jagar folksodan och alla vill ha den. Att en läskedryck kan ha detta stora inflytande känns föga troligt. Och det där med att slumpmässigt skapa en läskedryck på grund av dumhet är redan en händelse som Forrest Gump har genomgått i den litterära uppföljaren på första Forrest Gump boken och filmen. Så just den intrigen känns lite stulen ifrån boken "Forrest Gump & Co".


Men om man bortser ifrån dessa orealistiska aspekter så är filmen ganska underhållande om man inte hoppas på samma Guldbaggekvalité som första filmen hade. Alla de gamla karaktärerna återkommer i sitt nästan Jönssonligan liknande gäng. Tomt blir det utan Mia Skäringers medverkan. Hon blev tyvärr utbränd innan inspelningarna skulle dra igång och tvingades att tacka nej till att medverka. Därför är hennes karaktär utbytt emot en ny spelad av skådespelerskan Shima Niavarani som vi bland annat har sett i TV4 humorsatsningen "Boy Machine". Hon funkar bra som ersättare och Skäringers karaktärs frånvaro förklaras som hastigast i filmens början. Jens Hulténs gangster med minnesförlust är roligast då hans nya intresse är att bada i de mest konstiga sammanhangen. David Wiberg är återigen kul som den förvirrade Benny som lever med ständig beslutsångest angående allt i livet.


Men mest är det i vanlig ordning Robert Gustafsson som får glänsa. Med en värme, förvirring och onykterhet skildrar han Allans alla nyanser så att han blir all annat än en tråkig pensionär. Man får inte se Robert i lika många åldrar och tidsperioder i Allans liv denna gång eftersom det mest refereras till en tidpunkt då Allan Karlsson har hunnit bli ganska gammal Men situationerna Allan hamnar i är fortfarande underhållande. Det är bara intrigen som känns lite som en smärre upprepning av första filmen.


Men som sagt utan för höga förväntningar kan man få sig en hel del skratt under julhelgen. Gillar man inte Robert Gustafsson så finns det dessutom en liten apa som bjuder på en hel del underhållning i filmen. Jag kan rekommendera filmen som en uppföljare som ger det man förväntar och inte så mycket mer. Men sämre uppföljare har jag sett. En trea av fem möjliga får filmen "Hundraettåringen som smet från notan och försvann" av mig i betyg eftersom den faktiskt är ganska bra.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 22 december 2016 11:22

PASSENGERS


Jag har nu varit och sett science fiction filmen "Passengers" som jag inte visste så mycket om i förväg mer än att Jennifer Lawrence och Chris Pratt har huvudrollerna. Därför gick jag in på biografen utan förutfattade meningar. Vad jag tyckte om filmen kommer jag snart att berätta med denna recension. Men först lite om handlingen.


Resan för två passagerare ombord på ett rymdskepp, som transporterar dem till ett nytt liv på en annan planet, tar en livsfarlig vändning när deras stasiskapslar av någon mystisk anledning väcker dem 90 år innan de når sin destination. Medan Jim (Chris Pratt) och Aurora (Jennifer Lawrence) försöker lösa mysteriet bakom det tekniska felet, börjar de bli förälskade i varandra, utan att kunna motstå attraktionen som finns mellan dem. Samtidigt hotas deras liv av att skeppet håller på att haverera och av sanningen bakom deras för tidiga uppvaknande.


En smetig såpa i sci-fi format har en annan recensent skrivit. Och den bryter emot alla regler för hur en science fiction film ska se ut. Detta håller inte jag med om. Det blir förvisso en del klyschor då Jennifer Lawrence karaktär vaknar upp. Men det livar upp stämningen. Chris Pratt är rolig och har en nyans av svärta i sin humornyanserade framtoning. Men han klarar inte att lyfta en hel film på egen hand. Det krävs en söt och talangfull kvinnlig skådespelerska vid hans sida för att dra igång intrigen och sprida lite varma nyanser i storyn. Jennifer Lawrence är rätt person att axla den uppgiften. Med en sexighet och en hårdhudad överlevarattityd skapar hon kontraster i handlingen. Och en romans karaktärerna emellan känns naturlig.


Man behöver inte analysera på djupet. Filmen handlar om två personer som blir väckta för tidigt på en rymdstation och tvingas att leva sina liv i total isolering. Men det bjuds i deras omgivning på vackra visuella miljöer. Majestätiska galaxer och stjärnor. En häftigt modern rymdstation uppdelad i olika samhällsklasser som för tankarna till filmen "Titanic".Här väntar dock inget isberg de ska kollidera med. Men att det är en katastrof de ska råka ut för ute i galaxen kan den vane filmtittaren snabbt räkna ut.


Jag gillade filmens enkelhet. En annan film inom science fiction genren som jag nyligen såg var filmen "Arrival". Den kan man se som årets mer djupa science fiction rulle medan "Passengers" är lite lättsamma och har mer lagom med allvar i sig. Förvänta er ingen ny film i stil med "Alien" filmerna när ni har er upplevelse av "Passengers". Det här är en helt annan typ av film som bara tyder på att regissören gillar den typen av filmer.


"Liftarens Guide till Galaxen" författaren Douglas Adams skrev en gång en bok som hette "Starship Titanic" som även blev ett datorspel. Den associationen dök upp i mitt huvud då jag såg "Passengers" trailern för första gången. Den här filmen har inga likheter med den boken mer än att den också handlar om en rymdbas ute i rymden som råkar ut för en katastrof.


Jag kan starkt rekommendera filmen "Passengers" till er som inte har skyhöga förväntningar och kan acceptera något så simpelt som en romantisk katastroffilm i rymdmiljö. Och gillar ni att få se Jennifer Lawrence glänsa på alla möjliga sätt så kommer ni att gilla filmen. Hon och Chris Pratt är en underhållande duo att se på vita duken. Jag ger filmen en fyra av fem möjliga i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 16 december 2016 04:59

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY


Nu har jag varit och sett den efterlängtade Star Wars spin-off filmen "Rogue One: A Star Wars Story" och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


I en tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar sig samman för att genomföra ett livsfarligt uppdrag: att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia och för samman vanliga människor, vilka valt att utföra extraordinära handlingar, och genom detta bli del i något som är större än de själva.


"Rogue One" är har mörkare och mer realistisk ton pga av nedtonande av de överdrivet använda CGI effekter som fanns i Star Wars filmerna då George Lucas regisserade. Det bjuds på mycket nostalgi då man tas tillbaks till händelserna precis innan originaltrilogin. Darth Vaders efterlängtade comeback i de två scener han dyker upp i är mäktiga. Känslan av nostalgi förstärks även av att karaktärerna Princess Leia och Grand Moff Tarkin dyker upp skapade via dator. Den här filmen väver dessutom på ett effektivt sätt samman prequel trilogin med originaltrilogin.

Man får bekanta sig med många nya intressanta karaktärer. Framförallt Felicity Jones som filmens hjältinna Jyn Erso briljerar. Mads Mikkelsen gör också en bra prestation som Jyn Ersos pappa. Samt så är det trevligt att se Fares Farers karaktäristiskt stora näsa dyka upp då Fares skymtar förbi i ett par scener som karaktären Senator Vaspar. Även ett par bekanta karaktärer dyker till min stora glädje upp för att väva samman Star Wars trilogierna med denna film. Bail Organa och Mon Mothma dyker upp i scener då planeringen om att stjäla ritningarna till dödsstjärnan sker.


Dessa ovan nämnda detaljer gör att man får in princip det man förväntar sig av denna spin-off film som faktiskt känns mer som en nödvändig del i historien än som en spin-off. Men trots alla dessa trevliga detaljer så finns det en del negativt att säga om filmen också. Framförallt så försvinner lite av Star Wars magin då John Williams pampiga musik inte längre är med. Samt så har man tagit bort den där klassiska texten som alltid har inlett de övriga Star Wars filmerna. Men dessa två saker är det enda som finns att klaga på.


Filmen "Rogue One: A Star Wars Story" lever annars upp till alla förväntningar. Riktigt så bra som förra årets "The Force Awakens" är den inte. Men den är väldigt sevärd och känns som den nödvändiga pusselbit i Star Wars historien som man inte tidigare visste att man behövde. En fyra av fem möjliga får filmen i betyg av mig.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 5 december 2016 03:57

ARRIVAL


Jag har varit och sett science fiction filmen "Arrival" som jag inte visste så mycket om mer än det minimala man fått se i trailern som inte avslöjade jättemycket. Jag hade därför inga direkt hajpade förväntningar. Nu ska jag med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

 

Ett antal mystiska rymdskepp landar samtidigt på olika platser över hela världen. I USA sätts en elitstyrka samman under ledning av expert inom lingvistik, Dr Louise Banks (Amy Adams), för att undersöka om rymdskeppets besättning har fientliga avsikter eller inte. Hon och hennes team arbetar dock under extrem tidspress då utomjordingarnas besök orsakat globala krissituationer. Banks måste ensam fatta ett beslut som kan hota hennes liv och förmodligen hela mänskligheten.


Förväntar man sig en klassisk rymdinvasionsfilm i stil med "War of the Worlds" eller "Independence Day"så blir man djupt besviken. Filmen "Arrival" kan beskrivas som en mix av filmerna "Close Encounters of the Third Kind" och "Interstellar". Det är inte invaderande och storögda utomjordingar som attackerar jorden i en actionspäckad actionfilm. Detta betyder inte att filmen är mindre spännande. Den vågar ta lite mer risker genom långsamt berättande och sena svar på det gåtor man har kring utomjordingarnas syfte kring sitt besök på Jorden. Man har inte stor glädje av den här filmen om man sitter och oengagerat slötittar utan att använda hjärnan. Man kanske till och med behöver se om filmen för att förstå alla bitar som leder till det ganska oväntade slutet. Med en helt skärpt hjärna kanske man kan ana vad som komma skall och gissa den kommande twisten. Tillräckligt skärpt var uppenbarligen inte min hjärna eftersom jag inte anade det oväntade slut som jag inte tänker berätta om.

 

Det är nog bäst att inte säga så mycket mer om filmen mer än att det är en mycket ovanlig film som man antingen tycker är tråkig eller älskar. Jag gillade den. Jag gillade till viss del filmen "Interstellar" som är en liknande djup film inom samma kategori. Problemet med den filmen var att den gjorde sig för komplicerad för sitt eget bästa så att man kanske måste se om den en massa gånger för att förstå den. Så är inte fallet med "Arrival". Man får tänkta lite och lite klurigt är det. Men i slutändan förstår man vad det hela går ut på. Budskapet blir tydligt. Utan att säga för mycket så berörs ämnet hur världen skulle se ut om vi fick bättre kommunikationsmedel och om vi skulle veta hur vi skulle använda dem. Men nu har jag nästan sagt för mycket.


Jag avrundar beskrivningen av vilken typ av SciFi film det rör sig om. Istället kan jag nämna lite om filmens skådespelarprestationer. Det här är helt klart en Amy Adams film. Det är hon som får glänsa i huvudrollen. Jeremy Renner som är det andra stora affischnamnet blir bara en bra sidekick att bolla repliker med. Det tredje affischnamnet är Forest Whitaker som hamnar ännu mer i bakgrunden tillsammans med den armé av soldater som han leder i utforskandet kring vad det är för budskap som utomjordingarna vill förmedla. Som sagt så är det Amy Adams som är stjärnan och får leverera ännu ett starkt kvinnoporträtt. Något hon även visat tidigare att hon är duktig på.


Det finns faktiskt inget negativt direkt att säga om den här filmen. Jag tror att den blir bättre dessutom andra gången man ser den. Då kanske man kan upptäcka mer detaljer som man inte har tänkt på tidigare som knyter ihop alla trådar i filmens handling. En speciell grej med filmen var det avslutningsvis som jag gillade och det är hur utomjordingarna visas upp. Man får i större delen av filmen se dem som suddiga tentakelförsedda skuggor dolda i dimma. Det skapar ännu mera mystik då man knappt får se ens hur de ser ut. Många kanske kan störa sig på det. Men jag tycker att utomjordingarnas plats i det fördolda skapade mer spänning.


Jag kan verkligen rekommendera filmen "Arrival" om ni inte föredrar mer explosiva science fiction filmer som på ett konkret sätt med action och 3D-effekter berättar att det är rymdinvasion det handlar om. Det här är en film som mer berättar psykologiskt vad som händer med mänskligheten då den anar hot ifrån främmande galaxer. Jag gillar både typerna. Därför tycker jag att "Arrival" känns som en mycket trevlig kontrast till "Independence Day" som har gått på bio tidigare i år". "Arrival" kan lätt tolkas som en av de mest säregna storfilmerna detta bioår och trevligt var det dessutom att den vågade satsa på att inte vara inspelad i 3D. Mästerligt bra är min åsikt om denna film. Så en femma av fem möjliga ger jag filmen i betyg.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se