DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES

Rollspelet “Dungeons & Dragons” har det nu gjorts ett nytt försök att filmatisera. Jag har varit på bio och sett filmen som fått den långa titeln “Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves” och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

En charmig tjuv (Chris Pine) och ett gäng osannolika äventyrare ger sig av på en episk jakt för att återta en försvunnen relik. Men det går farligt snett och de blir intrasslade med helt fel personer. "Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves" tar den innehållsrika och lekfulla stämningen från rollspelet ifrån 80-talet till bioduken i ett uppsluppet och actionpackat äventyr.

På 80-talet när rollspelet “Drakar och Demoner” som det heter på svenska kom ut så blev det en stor succé som många nördar spelade. Själv var jag för liten eftersom jag är född 1981 och därmed lekte mest med He-Man figurer under den tidsepoken. Därmed är inte jag så insatt i den fantasyvärld som man får ta del av i filmen “Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves”. Men “Lord of the Rings” och "Game of Thrones” som har fått filmatiseringar på senare år är jag mer bekant med. Den här filmen befinner sig lite mittemellan och riktar sig mer till även yngre målgrupper. Samt är den mer inriktad på humor, underhållning och action än att bara vara ett rakt igenom episkt fantasyäventyr.

Utan förkunskaper om “Dungeons & Dragons” världen så känner jag mig underhållen och det finns en del som är bra med filmen om man inte har för höga förväntningar att filmen ska vara en lika stort mästerverk som Peter Jacksons tre första Tolkien filmatiseringar. Jag minns ett försök ifrån 90-talet då de tog sig an att göra film av “Dungeons & Dragons” som var betydligt mindre lyckat och aldrig nådde biograferna. Den här nya försöket var mer lyckat och mer sevärt.

Men som med allt som släpps idag så är originalitet och nyskapande väldigt diffusa ord i sammanhanget. I den uppsjö av fantasyfilmer som görs idag så får man nästan aldrig något som känns nytt och unikt. Om man har överseende med detta och inte ställer för höga krav så kan man få något av filmen. Den har sin traditionella hjältar. En hunk i huvudrollen. I det här fallet Chris Pine. Och en brokig skara med karaktärer som ansluter sig till honom för att besegra några ondskefulla karaktärer. Ett välbekant recept för en fantasyhistoria med andra ord. Och Hugh Grant i en lite otippad roll som skurk som är rätt underhållande att bevittna. Samt så är Sophia Lillis som vi senast såg som Beverly Marsh i “It” filmerna underhållande som karaktären Doric som har förmågan att förvandlas till det djur situationen kräver för att ta sig ur en knipa.

Sammanfattningsvis är det man får ett smått episkt fantasyäventyr med glimten i ögat. Inte en film som man ska ta på allt för stort allvar och överanalysera. Men ser man filmen utan att använda hjärnan för mycket så funkar den som simpel underhållning. En trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves”. 

65

Ett actionsspäckat äventyr där “Star Wars” stjärnan Adam Driver får tampas med dinosaurier har haft premiär. Filmen heter kort och gott “65”. Jag har varit på bio och sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Efter en kraschlandning på en okänd planet upptäcker piloten Mills (Adam Driver) att han är strandsatt på jorden för 65 miljoner år sedan. Med bara en chans till räddning, måste Mills och den enda andra överlevande, Koa (Ariana Greenblatt), ta sig igenom okänd terräng full av farliga förhistoriska varelser i en kamp för att överleva.

Efter den mästerligt bra “Jurassic World” trilogin som man under några år har fått njuta av på bioduken så var förväntningarna höga när man återigen skulle få se dinosaurier på bioduken i filmen “65”. Att dessutom teamet bakom “A Quiet Place” filmerna ligger bakom produktionen förhöjde förväntningarna ännu mer. Till viss del blev förväntningarna tillfredsställda. Från början till slut så är filmen actionspäckad och spännande. Det bjuds på många stunder där man sitter på helspänn och hoppar till biostolen då dinosaurier dyker upp plötsligt och oväntat för att attackera filmens karaktärer. Så spänningsmässigt och dinosauriemässigt så blir förväntningarna till fullo uppfyllda. Adam Driver och Ariana Greenblatt levererar även bra skådespeleri i huvudrollerna. Dessvärre lider filmen av en lite tunn intrig och för kort speltid. Under filmens korta en och halv timmes speltid så hinner inte karaktärerna få något större djup. Det förklaras inte heller direkt syftet med den rymdforskning som tar filmens karaktärer till vår planet för 65 miljoner år sedan. Hade dessa två saker fått lite mer fördjupning och förklaring så hade filmen blivit ännu bättre, men avsaknaden av detta blir istället dess fall.

Man bjuds dock på en hel spektakulära scener med diverse olika arter av dinosaurier och spänningen är på topp filmen igenom. Så godkänt men inte mer får filmen “65” av mig. Mitt betyg är 3/5.

SHAZAM! FURY OF THE GODS

I de för tillfället dystra DC comics tiderna då hot råder om att James Gunn ska sabba allt som Zack Snyder har byggt upp så har nu Shazam uppföljaren "Shazam! Fury of the Gods" haft premiär. Jag har varit på bio och sett filmen och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

DC’s mest humoristiska superhjälte är tillbaka! ”Shazam! Fury of the Gods” är uppföljaren till den publikrosade superhjältefilmen ”Shazam!” från 2019. Nu fortsätter historien om tonåringen Billy Batson, som kan förvandlas till sitt vuxna alter ego - superhjälten Shazam. Tillsammans med sina fostersyskon, som också har superkrafter, måste de stoppa systrarna Hespera och Calypso som hotar världen.

Filmen “Shazam!” kändes som en frisk fläkt med en gnutta välbehövlig humor som i princip har saknats i större delen av DC comics övriga filmer. Uppföljaren är en lika frisk fläkt och bjuder på en hel del humor och det kändes verkligen trevligt att när man såg filmen att något inom franchisen fortfarande är som vanligt. Efter alla rykten om DC Comics kommande planer på att rasera det Zack Snyder har byggt upp genom att sätta punkt för karaktärer som Henry Cavills Superman och Gal Gadots Wonder Woman så kändes det bra med en film i det universumet som körde på i samma gamla hjulspår. Man fick till och med några scener med Gal Gadot som Wonder Woman vilket var ett kärt återseende som gav hopp om att det kanske trots allt blir fler filmer med Gal Gadot som den ikoniska karaktären. Förövrigt är den här uppföljaren ganska lik sin föregångare. Man märker bara att filmen denna gång har en högre budget. Så det sparas inte på krutet. Det är mer storslagna actionscener, fler övernaturliga varelser och mäktigare skurkar. Annars är allt sig likt. Ungdomarna som fått superhjältekrafter har blivit lite äldre bara och vuxit mer med sina uppgifter att rädda världen. Helen Mirren, Lucy Liu och Rachel Zegler som filmens skurktrio skänker något nytt åt filmen som ger den en bättre helhet.

Man får det man förväntar sig när man sätter i biosalongen för att se "Shazam! Fury of the Gods". Ett storslaget superhjälteäventyr gjort med glimten i ögat så att det även bjuds på en hel del skratt under resans gång. Den svenska regissören David F. Sandberg visar än en gång att han behärskar den här genren lika bra som han behärskade skräckgenren då han regisserade “Annabelle Creation”. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Shazam! Fury of the Gods”.

THE WHALE

Nu i Oscarstider är det mycket filmer att plöja igenom inför den rådande galan som ska äga rum imorgon natt. Därav har jag varit på bio och sett filmen “The Whale” som skådisen Brendan Fraser har nominerats för i kategorin Bästa Manliga Huvudroll. Vad jag tyckte ska jag strax berätta i denna recension. Men först lite om filmens handling,

I Darren Aronofskys 3-faldigt Oscarsnominerade "The Whale" spelar Brendan Fraser Charlie, en engelsklärare vars tid är på väg att ta slut. I ett sista försök till försoning försöker han återknyta kontakten med sin förlorade dotter (Sadie Sink) och ställa saker till rätta. Med sitt stora hjärta och skarpa intellekt gör han sitt yttersta för att konfrontera djupt begravda sorger och den undertryckta kärlek som förföljt honom i årtionden.

Brendan Fraser är ingen skådespelare jag är ett fan av. Egentligen brukar jag lista honom som en av de sämsta skådisarna som Hollywood har att erbjuda. Men försnacket om filmen “The Whale” och och Frasers Oscarsnominering i kategorin Bästa Manliga Huvudroll fick mig intresserad. Utan höga förväntningar med eventuella möjligheter till att bli positivt överraskad så gav jag ändå till slut filmen en chans på bio. I jakten på att bli tagen som en prisbelönad och respekterad skådespelare som kan vilken skådis som helst överraska. Och överraskad blev jag. Brendan Fraser spelar en person tyngd av sorg kring att han blev förälskad i en man och därmed lämnade sin fru och 8-åriga dotter. Sveket mot dottern och hans älskades självmord har tyngt honom till den grad att han inte på flera år har lämnat sitt hem. Istället har han slängt i sig en massa mat till den grad att han blivit så överviktig att han inte kan röra sig mer än begränsat innanför husets väggar. Han har isolerat sig ifrån omvärlden och det enda han vill är att försonas med sin dotter. Samt trygga hennes framtid i vetskapen om att hon växer upp till en bra person. När vi får följa honom så har han prognosen att han kommer att dö om några dagar om han inte uppsöker sjukhus och får hjälp. Han vill inte till något sjukhus. Han vill bara dö, men reda ut saker först.

En sådan historia luktar Oscarsstatyetter lång väg och Brendan Frasers gestaltning av den här komplicerade karaktären gör att man inte känner igen honom. Han är överviktig till oigenkännlighet och hans snälla ögon skänker värme till karaktären. Han gör sitt yttersta och brinner för den här karaktären. Så det råder ingen tvekan om att han är värd respekt och ett pris för den prestationen. I hans isolerade omgivning finns också personer som gestaltas med begåvning. Framförallt dottern Ellie som spelas av “Stranger Things” stjärnan Sadie Sink är något som skänker kvalitet åt filmen “The Whale”. Hon får spela ut alla sina känslouttryck ifrån svåråtkomlig och ibland elak till känslosam och skör. Även skådespelerskan Hong Chau gör en fin gestaltning av Brendan Frasers karaktärs bästa vän och tillika den som tar hand om honom hemma.

Regissören Darren Aronofsky som står för regin har gjort ganska udda och konstnärliga filmer tidigare. Så jag trodde att den här filmen skulle kunna bli knepig att förstå sig på. Men icke. Det är en mörk, men väldigt varm film om att ställa saker till rätta innan man dör. En fin film om försoning. Samt så är det en inspirerande film om skrivandet som skaparkonst. Hur man kan utrycka sig och växa som människa bara genom att använda ärliga ord. Det kan vara ett sätt att bygga broar mellan människor och läka det som brutits ner. En överviktig person som äter sig fram till döden kan man ha svårt att få sympati för. Men Brendan Fraser lyckas skänka den värme som behövs för att man ska få sympati för karaktären och hoppas att han uppnår det han vill innan han stämplar in. Det blir ett överraskande högt betyg med tanke på att jag inte annars gillar Brendan Fraser. Mitt betyg till filmen “The Whale” är 5/5.

TÁR

På självaste internationella kvinnodagen hade “Tár” sin första visning i småstaden där jag bor. En film där Cate Blanchett gör ett enastående och starkt kvinnoporträtt som har givit henne en Oscarsnominering i den annalkande galan som går av stapeln på den kommande söndagsnatten som väntar i den stund då jag skriver denna recension. Jag har varit och sett filmen på bio i förberedande syfte inför galan. Nu ska jag berätta vad jag tyckte med en recension. Men först lite om handlingen.

Regissören Todd Field har regisserat, skrivit manus och producerat Filmen "Tár" med Cate Blanchett i huvudrollen som den ikoniska musikern och kompositören Lydia Tár. Filmen "Tár" undersöker maktens föränderliga natur. Samt dess inverkan och varaktighet i vår moderna värld.

En film baserad på en verklig persons öde med Cate Blanchetts begåvade skådespeleri i fokus ser på pappret bra ut. Att gå och se sådan film på den internationella kvinnodagen känns verkligen som en bra krydda. Att historien är en slags Me Too historia vinklad lite annorlunda skänker också en intressant ingrediens i formeln. Vi får följa Lydia Tár som är en firad lärare på musikakademien Juliard och dirigent för prestigefulla Berlins symfoniorkester. Hennes framgångar är på topp. Hon är en inspiration för många kvinnor och hon får även många kvinnor på fall. Med makt och framgång kommer konsekvenser. I Lydia Társ fall anklagelser om sexuellt utnyttjande och missbruk av makt. Att kön inte har något med maktmissbruk att göra gör filmens tema fascinerande. Det är inte den vinklingen av Me Too man brukar få vanligtvis. Cate Blanchett är med typ i varje scen i denna nära 3 timmar långa film. Flertalet scener är filmade i en enda tagning vilket skänker mer realism åt filmen i helhet. Vissa scener kan dock kännas väldigt långa och man tappar ibland intresset. Men när filmen har pågått i en timme så börjar intresset för filmens till stor del osympatiska huvudkaraktär att växa. Cate Blanchett skänker en del värme och lite torr humor till sin Lydia Tár. Det gör att man får viss sympati för henne när det går utför och hon blir hånad och anklagad istället för hyllad. Jag är inte så bekant med de verkliga händelserna. Så jag vet inte hur pass tillrättalagd historien är. Men det är inte filmens uppgift heller att vara en dokumentär historia baserad enbart på fakta.

Hela vägen går inte filmen “Tár” hem hos mig. På grund av Cate Blanchetts magnifika skådespeleri på Oscarsnivå så ror hon filmen i land och det är på grund av henne som filmen är sevärd. Men det finns partier där man sitter och gäspar, väntar på att långa scener ska avrundas och att man ska komma vidare i filmens berättande. Men i sin helhet så blir man i alla fall intresserad av vem Lydia Tár är. Det är en konstnärlig film och en vacker, men något smutsig resa att dras med på. Man vet inte vem man ska tro på. Om Lydia Tár talar sanning kring om det bara är studenter som missförstår henne och blir olyckligt kära eller om det är hon som ger dem felaktiga signaler medvetet för att utöva maktmissbruk. Det är upp till betraktaren att avgöra. Sammanfattningsvis så är det en viktig film vi får. Mitt betyg till filmen “Tár” blir godkänt. En trea av fem möjliga i betyg.

ANDRA AKTEN

Efter succén med filmen “Min Pappa Marianne” med Rolf Lassgård i huvudrollen så har regissören Mårten Klingberg nu gjort en ny dramakomedi som heter “Andra Akten”. Den filmen med Rolf Lassgård och Lena Olin i huvudrollerna har jag nu varit och sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Livet som nybliven pensionär kunde vara bättre. Evas exman flyttar in tvärs över gatan med sin nya fru och Evas son verkar obegripligt nog tröttna på sin mammas daltande och vill ha mer egen tid, utan hennes överbeskyddande hjälp. Vad ska Eva göra av all tid? Ett extraknäck dyker upp som Eva inte kan motstå – den store stjärnskådespelaren, den excentriske Harald Skoog, har drabbats av en stroke och behöver rehabilitering i sitt eget hem. Vad som börjar som en katastrof växer till varm vänskap, spirande livsglädje och till ett hopp om att livet inte är över. Faktum är att det kanske inte ens har börjat.

Regissören Mårten Klingberg gav oss senast skidkomedin “Ur Spår”. En lite mer simpel relationskomedi. Dessförinnan gjorde han succé med filmen “Min Pappa Marianne” som hade premiär precis innan pandemin bröt ut på allvar. Det ledde till att filmen hängde kvar ett tag på bio som en av de få filmer som inte blev stoppad pga Covid-19. Där fick vi se Rolf Lassgård briljera i rollen som en medelålders man som levde ut det liv han hade hållit dolt för allmänheten. Att han egentligen vill leva som kvinnan Marianne. Det var en riktigt fin feel good movie. När nu regissören uppföljer succén med Rolf Lassgår i rollistan i filmen “Andra Akten” så är det snarlika ingredienser vi får. En excentrisk skådespelare med namnet Harald Skog som får en stroke efter en föreställning. Efter några turer får han vårdas i sitt hem av en fysioterapeut spelad av Lena Olin. Mycket bådar för en romantisk komedi där man nästan kan räkna ut vart det ska sluta. Att de båda trots motgångar ska bli kära i varandra. Men som tur är så är det inte riktigt så enkelt. De här två huvudkaraktärerna är ifrån två helt olika världar. Hon jobbar inom vården och sätter värde på det lilla i livet och han sätter mest värde på sin karriär och att kunna fortsätta sin succé som skådespelare. Men när omständigheterna tvingar dem samman så finner fysioterapeuten Eva en lekfullhet i hjälpa Harald Skog med manus och träda in i hans värld samtidigt som hon handskas med sin trista vardag med att vara nybliven pensionär och att leva ensam. Det här är hennes historia som ramar in berättelsen. Karaktären Eva hade nog kunnat bli något platt om det inte vore för att Lena Olin skänker henne värme och ger oss sympati för henne. Det här osannolika kärleksparet är den duo som står I fokus. Men skådespelerskan Anneli Martini får också skina i sin biroll som en charmig och ärrad vän som Eva finner under resans gång. Skådisarna Charlie Gustafsson och Görel Crona får man också se i några inte fullt så minnesvärda roller som är med för berätta lite om Evas bakgrund.

Sammanfattningsvis är det vi får en charmig romantisk komedi där två helt olika människor möts och lär varandra nya saker om livet. Det är också en berättelse om att inte tro att livet är helt slut för att man drabbas av en allvarlig sjukdom. Rolf Lassgård och Lena Olin har en fin kemi tillsammans och det hela kryddas med Ted Gärdestad Låten “Come give me love” och First Aid Kits engelskspråkiga cover av samma låt i sluttexterna. Allt detta i kombination ger ett charmigt helintryck. Så mitt betyg till filmen “Andra Akten” är 5/5.

ANT-MAN AND THE WASP: QUANTUMANIA

Marvel har precis släppt sin trettionde film på bio. Filmen är “Ant-Man and The Wasp: Quantumania” och jag har varit och sett den. Jag ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Superhjältevännerna Scott Lang (Paul Rudd) och Hope van Dyne (Evangeline Lilly) återvänder som Ant-Man och Wasp. De två, tillsammans med Hopes föräldrar Janet van Dyne (Michelle Pfeiffer) och Hank Pym (Michael Douglas) samt Scotts dotter Cassie Lang (Kathryn Newton), hamnar i kvantvärlden, där de träffar märkliga varelser och ger sig ut på ett äventyr som tvingar dem att tänja på gränserna för vad de trodde var möjligt.

I en tid av massproduktion av superhjältefilmer så börjar man bli lite mätt på den genren och Marvel har på senare tid bara levererat halvlyckade filmer inom den utmjölkade genren. Den enda av Marvels nyare filmer som har varit hellyckad var “Thor: Love and Thunder” som gick på bio under år 2022. Annars har det mest varit dynga de har släppt ifrån sig. Så förväntningarna på “Ant-Man and The Wasp: Quantumania” när man satte sig i biosalongen var inte direkt skyhöga. Men jag blev verkligen positivt överraskad. Jag gillar förvisso de två föregående filmerna om karaktären “Ant-Man”. Men med tanke på hur dåligt Marvel har levererat på senare år så hade jag känslan av att de inte kunde leverera något nytt och fräscht. Men jag hade fel. I den här tredje Ant-Man filmen får vi kliva in i världen Quantum Realm där filmens karaktärer kastas in. Den världen är väldigt visuellt vacker och gjord med kreativitet och skaparglädje. Man får ta del av diverse underliga varelser som lever i den världen. Samt introduceras vi till skurken Kang The Conqueror som är en väldigt färgstark karaktär som skänker lite nytt liv åt storyn. Positivt för filmen är det även att Michael Douglas och Michelle Pfeiffers karaktärer får en viktigare roll i handlingen än tidigare. Tillsammans med Ant-Man, The Wasp och Ant-Mans dotter så blir de ett intressant team att följa i kampen mot Kang The Conqueror.

Det man sammanfattningsvis får är en spännande historia i en ny värld som inte liknar något man tidigare skådat i någon annan film. Mycket i den världen för tankarna till “Star Wars”. Så är man ett fan av den franchisen vilket jag är så lär man gilla “Ant-Man and The Wasp: Quantumania”. Marvel slår verkligen på stora trumman den här gången och levererar spänning med de ingredienser man räknar med inom superhjälte genren. Allt levereras i en bra balans mellan humor och allvar. Kul är det även att få se Bill Murray i en liten biroll under resans gång. Filmen “Ant-Man and The Wasp: Quantumania” är lite över 2 timmar lång men det finns inte en död minut. Man är underhållen ifrån början till slut. Mitt betyg är en fyra av fem möjliga.

KNOCK AT THE CABIN

Den originelle regissören M. Night Shyamalan har gjort en ny film som heter “Knock at the Cabin”. Den filmen har jag varit och sett och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

När de är på semester i en avlägsen stuga, tas en ung flicka och hennes föräldrar som gisslan av fyra beväpnade främlingar som kräver att familjen gör ett otänkbart val för att avvärja apokalypsen. Med begränsad tillgång till omvärlden måste familjen bestämma vad de tror på innan allt är förlorat.

Filmregissören M. Night Shyamalan har en gäng annorlunda filmer på sitt CV. Gemensamt för de flesta av hans filmer är att de brukar ha en twist på slutet så förändrar hela filmens helhet. I den framgångsrika genombrottsfilmen “The Sixth Sense” etablerade han detta upplägg och har i stort sett kört det i varje film som han senare har regisserat. Hans filmer har fått blandat mottagande genom åren efter genombrottet och de som tillhör hans bättre verk är filmerna “Lady in the Water”, “Unbreakable”, “Split”, “Glass”, “Signs” och “The Village”. Han har i alla dessa filmer satt sin egna personliga prägel och skapat något som inte liknar något annat man har sett. Samma gäller filmen “Knock at the Cabin”. Skillnaden här är att tempot är lite högre. Spänningen börja i princip från och med filmens första scen där en 8-årig flicka möter en mystisk man i skogen. Senare dyker 3 människor till upp och kidnappar flickan och hennes föräldrar som är på semester i en stuga därute i skogen. Kidnapparna ställer ett ultimatum om en uppoffring som kan förhindra världens undergång. Därefter sitter man som biobesökare på helspänn och är nyfiken på vilken riktning historien ska ta. Eftersom M. Night Shyamalan är regissören så sitter man också och undrar lite vilken typ av twist som den här gången ska förändra hela filmen. Någon riktigt så stor twist som man är van vid när det kommer till Shyamalans filmer får man aldrig. Men spänningen är på topp ifrån början till slutet. Man vill under hela filmens speltid få veta vems sanning som är den rätta. Kidnapparnas eller deras offer.

Bra skådespelarprestationer bjuds det på hela filmen igenom. Intressant var det också att se Harry Potter stjärnan Rupert Grint i en annorlunda och mörkare roll än man är van vid att se honom i och “Guardians of the Galaxy” stjärnan Dave Bautista gör en överraskande bra rollprestation som en av kidnapparna.

Sammanfattningsvis så är “Knock at the Cabin” en väldigt spännande film där man inte vet vart det bär förrän det hela nått sitt slut. "Knock at the Cabin" är lång ifrån M. Night Shyamalans bästa film, men det är en originell historia som inte liknar något annat man har sett. Så en stark trea av fem möjliga är ett betyg jag tycker att filmen förtjänar.