TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES: MUTANT MAYHEM

Nu har ett nytt försök gjorts att dra folk till biograferna för att se de fyra ikoniska ninjasköldpaddorna som vi var många som växte upp med under 90-talet. Denna gång görs försöket med den animerade filmen “Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem”. Jag har varit och sett filmen och ska nu berätta om huruvida jag tyckte att filmen lyckades leverera eller ej. Men först lite om handlingen.

Efter att ha levt skyddade från människornas värld i många år, ger sig turtle-bröderna ut för att vinna New York-bornas hjärtan och bli accepterade som normala tonåringar genom heroiska handlingar. Deras nya vän April O'Neil hjälper dem i kampen mot ett mystiskt brottssyndikat, men de kommer snart att ta sig vatten över huvudet, när en armé av mutanter släpps lös mot dem.

Många försök har gjorts att återuppliva “Teenage Mutant Ninja Turtles” franchisen genom åren med ett blandat resultat. På 90-talet gjordes exempelvis tre live-action filmer som var ganska okej. Men det som saknades i dem var att de inte följde serietidningarna så bra. De behöll grundkonceptet bara att det handlade om 4 ninjaskölpaddor som kämpade emot skurken Shredder. Men många andra karaktärer ifrån serietidningarna uteslöts och ersattes med andra. År 2014 gjordes ett nytt försök att göra en live-action version som faktiskt följde serietidningarna ganska bra. I alla fall när det gällde att ta med karaktärer som uteblev i live-action versionerna ifrån 90-talet. Dessvärre hade de filmerna lite tunna manus som kändes lite framstressade. Därav blev filmerna kritiserade och det blev därför bara två filmer.

Nu har de därför satsat på en animerad film istället. Och resultatet är halvlyckat. Till en början ser filmen ganska snygg ut. Filmen har en look som pendlar lite mellan att se ut som ritade bilder ifrån en serietidning som får liv samtidigt som filmens figurer ser ut som dockor. Det ser visuellt ganska snyggt ut. Men dessvärre påverkar det också utseendet på vissa av karaktärerna. Det som lockade mig att se filmen mutantgänget som blir de skurkar sköldpaddorna får bekämpa. I det gänget ingår bland annat den mänskliga djävulsrockan Ray Fillet som snabbt blev en favoritkaraktär för mig under barndomen. Men karaktärens design och att han nämns som en stingrocka istället för djävulsrocka är jag inte direkt tillfreds med. Dessutom så är det många av karaktärernas origin storys som inte stämmer. Ray Fillet exempelvis var inte en av skurkarna. Han största fiende var Shredder och stod därav på Turtles sida. Är man som jag uppvuxen med “Teenage Mutant Ninja Turtles” och känner till alla karaktärernas bakgrund så blir man därav inte imponerad av upplägget. Det märks tydligt att målet är att underhålla de som idag tillhör en yngre målgrupp. De har inte koll på dessa detaljer och bryr sig därför inte. Så därav lyckas filmen leverera som en simpel familjefilm om man inte har några som helst förväntningar på att få återuppleva de historier man växte upp med i serietidningarna. Med andra ord så gör “Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem” som flerparten av de live-action versioner av kända Disney klassiker som för tillfället pumpas ut. De vill locka nya yngre biobesökare och struntar därav i viktiga detaljer som gjorde att man älskade grundmaterialet.

Om man bortser ifrån detta så var filmen lite underhållande och hade ett fint budskap om att vara annorlunda och trots det bli accepterad i samhället. Filmen är även kryddad med ett bra soundtrack och en stjärnspäckad lista av röstskådespelare. Tyvärr räcker inte detta hela vägen eftersom mycket grundmaterial ifrån serietidningarna som sagt ignoreras. Därav ger jag bara filmen “Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem” en svag trea av fem möjliga i betyg.

BARBIE

Nu har den ikoniska dockan Barbie fått sin egna live-action film med Margot Robbie i titelrollen. Jag har varit på bio och sett filmen “Barbie” och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Allt är perfekt i Barbieland. Varje dag blir till en perfekt dag för Barbie (Margot Robbie) tills en existentiell kris plötsligt dyker upp och en reva uppstår mellan Barbieland och vår värld. Det blir upp till Barbie att lösa problemet. Den verkliga världen visar sig inte vara som Barbie tänkt sig. Alla jämställdhetsproblem är inte alls lösta. Männen kommer med sexistiska kommentarer och Barbie fylls av en känsla hon aldrig haft förut. Hon får veta att den känslan heter ångest. Dessutom beskylls hon för skeva kroppsideal, konsumism och kapitalism. Ken (Ryan Gosling) som blivit Barbies följeslagare till får värld upptäcker däremot till sin glädje en värld som till skillnad ifrån Barbieland styrs av män.

När den kända dockan Barbie som förekommit i de flesta flickrum skulle få en egen film så trodde jag att det skulle röra sig om en film riktad till barn. Så är lyckligtvis inte fallet. Istället levererar regissören Greta Gerwig en intressant samhällssatir som ifrågasätter de kroppsideal vi har idag och vilka signaler den stereotypa Barbiedockan sänder ut till de flickor som hon tillverkats för. Vi tas med till den färgsprakande, rosa värld där Barbie lever sitt perfekta liv som till en början verkar vara bekymmersfritt. Och senare får den världen möta vår egen inte fullt så färgsprakande och perfekta värld. Detta blir en intressant kontrast att bevittna då två världar möts och krockarna som sker kring fantasi och verklighet är väldigt underhållande att ta del av. Margot Robbie är gör ett strålande jobb när hon gestaltar Barbie. Härligt är det också att se Ryan Gosling i sin gestaltning av Barbies manliga motsvarighet Ken. Gosling har man mest fått uppleva i ganska nertonade roller och här får man se en helt annan sida av honom där han visar sig vara ett komiskt geni vilket är en fröjd att uppleva.

I det stora hela är filmen “Barbie” en film som tar upp viktiga samhällsfrågor kring ideal. Men samtidigt är det en väldigt underhållande komedi där det bjuds på många skratt, minnesvärda musikal och dansnummer. Samhällsfrågor och en rosafärgad värld fylld av sång, dans och glädje visar sig bli en bra kombination i sin helhet. Det bjuds också uppdykanden av bland annat skådisar som John Cena, Kate McKinnon, Simu Liu och Will Ferrell som stjäl showen i de scener de medverkar i. Jag gillade verkligen upplägget i filmen Barbie där ett djupt budskap lindas in i ett mer humoristiskt upplägg och jag fylldes av glädje när jag såg filmen. Mitt betyg är en fyra av fem möjliga.

MISSION: IMPOSSIBLE - DEAD RECKONING PART ONE

Nu har Tom Cruise storslagna sjunde “Mission Impossible” film som på grund av pandemin fått en allt annat än enkel väg till bioduken haft sin premiär. Filmen som har fått titeln “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One” har jag nu varit och sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Ethan Hunt (Tom Cruise) och hans IMF-team ger sig ut på sitt farligaste uppdrag hittills: att spåra upp ett fruktansvärt nytt vapen som hotar hela mänskligheten, innan det hamnar i orätta händer. När kontrollen över framtiden och världens öde står på spel, och mörka krafter från Ethans förflutna närmar sig, börjar ett dödligt race runt hela världen. Konfronterad av en mystisk, allsmäktig fiende, tvingas Ethan inse att inget kan vara viktigare än hans uppdrag – inte ens de människor vars liv han bryr sig mest om.

Jag kan inte säga att jag någonsin har varit en ett fan av filmer om hemliga agenter som James Bond Jason Bourne osv, men av någon märklig anledning har Tom Cruise “Mission: Impossible” filmer alltid legat mig varmt om hjärtat vilket jag verkligen märkte nu när jag inför den här sjunde filmen plöjde igenom all de 6 föregående filmerna. Alla de sex filmerna innehåller ren och skör underhållning i toppklass. Man märker verkligen av Tom Cruise och hela filmteamets stora passion för att leverera den bästa möjliga filmupplevelsen för tittaren. Det är inget som har förändrats i den sjunde filmen “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One”. Filmens speltid på ca 2 timmar och 40 minuter lät som ett risktagande innan man hade sett filmen. Det är en lite väl mastig speltid för en simpel actionfilm. Då gäller det verkligen att man fyller filmen med intriger som gör att tittaren inte har tråkigt. Det lyckas verkligen “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One” med. Filmen är fylld av spektakulära actionscener som man kan se som några av de maffigaste som filmhistorien har att erbjuda. Spänningen är ifrån filmens första scen på helspänn vilket gör att man som tittare aldrig har tråkigt. Att filmen har orden “Part One” i sin titel hintar om att detta bara är en halv story man ska få berättad vilket på förhand gav viss oro om att filmen skulle kännas okomplett. Men så är inte fallet. Filmen står sig själv utmärkt på egna ben som en fristående film. En hint om att historien fortsätter får man förstås när filmen nått sitt slut, men det är inget som påverkar helheten och gör filmen okomplett. Det som känns lite originellt och nyskapande för just “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One” är att filmens bad guy denna gång inte är en fysisk person. Den här gången är det istället AI som Ethan Hunt och hans team får tampas med vilket är en lite annorlunda twist i sammanhanget i dessa tider då AI är ett hett samtalsämne.

Jag blev väldigt positivt överraskad av “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One” och att en film ur en genre som jag inte brukar var direkt imponerad av håller en sådan toppklass och levererar till 100%. Det är dessutom härligt att ytterligare en gång få se såväl gamla som nya karaktärer leverera i denna actionfest där alla involverade har gjort sitt yttersta för att ge oss en mäktig bioupplevelse. Skådespelerskan Hayley Atwell är dessutom ett trevligt tillskott i den här filmen som näst intill stjäl showen och överglänser Tom Cruise. Det här är den bästa “Mission: Impossible” filmen så här långt. Så nu längtar jag bara tills nästa film i serien. 5/5 är mitt betyg till filmen “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One”.

NO HARD FEELINGS

Jennifer Lawrence är högaktuell på bio med en romantisk komedi som heter “No Hard Feelings”. Den filmen har jag nu varit och sett. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

När Maddie (Jennifer Lawrence) ställs inför att förlora sitt barndomshem ser hon en intressant platsannons. Några rika curlingföräldrar letar efter någon som kan "dejta" deras introverta 19-årige son, Percy (Andrew Barth Feldman), innan han börjar på college. Till sin förvåning upptäcker Maddie snart att den udda Percy inte är som han verkar och att dejtandet kommer att bli mer komplicerat än hon hade kunnat ana.

För Oscarsvinnaren Jennifer Lawrence som för många är mest känd för sin huvudroll i “The Hunger Games” trilogin så har det genom åren blivit mest tunga och dramatiska roller eller roller i traditionella blockbuster filmer. Därav lät det intressant att för första gången se henne i en romantisk komedi där hon gör en roll som är ganska långt ifrån de roller hon har gjort tidigare. Det var anledningen till att filmen “No Hard Feelings” lockade mig till biografen och romantisk komedi visade sig vara ett en genre som Jennifer Lawrence verkligen passade för. Det var väldigt underhållande att se henne pröva ny mark. Temat att en kvinna får betalt för för att dejta en i jämförelse med henne minderårig kan tyckas vara ett kontroversiellt tema som också har skapat en del reaktioner kring den här filmen. Men relationen mellan filmens huvudkaraktärer är ganska oskyldig. Så någon anledning till dessa negativa reaktioner finns inte. Dock kan historien tyckas ganska förutsägbar. Det har gjorts många romantiska filmer där kärlekspar möts på falska premisser och det sedan uppstår kärlek eller vänskap på riktigt. Så temat känns inte direkt obekant. Men detta räddas mycket av Jennifer Lawrence charm och den kemi hon har med sin relativt okända motspelare Andrew Barth Feldman. Det märks dessutom att Jennifer Lawrence stormtrivs med att göra denna för henne annorlunda roll och det sprider energi över hela filmen. Hon och Andrew Barth Feldman blir en charmig duo att följa och det är svårt att inte gilla karaktärerna.

Filmen “No Hard Feelings” är en charmig romantisk komedi med hjärtat på rätta stället. Man får många skratt på resans gång då det här osannolika kärleksparets relation växer fram. Identitet och klasskillnader är teman som filmen snuddar vid. Men sammanfattningsvis så är det man får en fin film där två vilsna personer finner sig själva i mötet med varandra. Att mycket med filmen kan kännas förutsägbart är inget som gör något. En romantisk komedi ska man bli glad av och glad känner man sig efteråt när man lämnar biosalongen. Så mitt betyg till filmen “No Hard Feelings” är 4/5.

NO HARD FEELINGS

Jennifer Lawrence är högaktuell på bio med en romantisk komedi som heter “No Hard Feelings”. Den filmen har jag nu varit och sett. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

När Maddie (Jennifer Lawrence) ställs inför att förlora sitt barndomshem ser hon en intressant platsannons. Några rika curlingföräldrar letar efter någon som kan "dejta" deras introverta 19-årige son, Percy (Andrew Barth Feldman), innan han börjar på college. Till sin förvåning upptäcker Maddie snart att den udda Percy inte är som han verkar och att dejtandet kommer att bli mer komplicerat än hon hade kunnat ana.

För Oscarsvinnaren Jennifer Lawrence som för många är mest känd för sin huvudroll i “The Hunger Games” trilogin så har det genom åren blivit mest tunga och dramatiska roller eller roller i traditionella blockbuster filmer. Därav lät det intressant att för första gången se henne i en romantisk komedi där hon gör en roll som är ganska långt ifrån de roller hon har gjort tidigare. Det var anledningen till att filmen “No Hard Feelings” lockade mig till biografen och romantisk komedi visade sig vara ett en genre som Jennifer Lawrence verkligen passade för. Det var väldigt underhållande att se henne pröva ny mark. Temat att en kvinna får betalt för för att dejta en i jämförelse med henne minderårig kan tyckas vara ett kontroversiellt tema som också har skapat en del reaktioner kring den här filmen. Men relationen mellan filmens huvudkaraktärer är ganska oskyldig. Så någon anledning till dessa negativa reaktioner finns inte. Dock kan historien tyckas ganska förutsägbar. Det har gjorts många romantiska filmer där kärlekspar möts på falska premisser och det sedan uppstår kärlek eller vänskap på riktigt. Så temat känns inte direkt obekant. Men detta räddas mycket av Jennifer Lawrence charm och den kemi hon har med sin relativt okända motspelare Andrew Barth Feldman. Det märks dessutom att Jennifer Lawrence stormtrivs med att göra denna för henne annorlunda roll och det sprider energi över hela filmen. Hon och Andrew Barth Feldman blir en charmig duo att följa och det är svårt att inte gilla karaktärerna.

Filmen “No Hard Feelings” är en charmig romantisk komedi med hjärtat på rätta stället. Man får många skratt på resans gång då det här osannolika kärleksparets relation växer fram. Identitet och klasskillnader är teman som filmen snuddar vid. Men sammanfattningsvis så är det man får en fin film där två vilsna personer finner sig själva i mötet med varandra. Att mycket med filmen kan kännas förutsägbart är inget som gör något. En romantisk komedi ska man bli glad av och glad känner man sig efteråt när man lämnar biosalongen. Så mitt betyg till filmen “No Hard Feelings” är 4/5.

INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY

Tiden har nu kommit då Harrison Ford lägger hatten och piskan på hyllan och gör sin ikoniska roll som Indiana Jones för sista gången. Filmen “Indiana Jones and the Dial of Destiny” har haft premiär på bio och jag har varit och sett den. Vad jag tyckte om Harrison Fords avslut för karaktären ska jag nu berätta med denna filmrecension. Men först lite filmens handling.

Indiana Jones (Harrison Ford) är tillbaka. Denna gång reser han genom tid och rum tillsammans med sin guddotter Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge) för att stoppa nazistskurken Jürgen Voller (Mads Mikkelsen ) från att resa i tiden och ändra på historien under andra världskriget. Jakten i tiden har börjat, medan rymdkapplöpningen mellan Amerika och Ryssland rasar vidare i bakgrunden.

När Harisson Ford återvänder i sin ikoniska roll som Indiana Jones för sista gången så är förväntningarna höga. Man vill att franchisen som har tyckt om under hela resans gång ska få ett värdigt avslut. Besviken blir man inte. Filmen inleds med en bakgrundshistoria där vi får följa en ung Indiana Jones spelad av en snyggt och trovärdigt digitalt föryngrad version av Harrison Ford. I de scenerna bjuds det bland annat på en actionspäckad och spännande tågjakt. Kort därefter kastas vi in i filmens nutid som utspelas 1969 där vi möter en gammal och bitter Indiana Jones som är på väg att pensionera sig. Men så en dag dyker hans guddotter upp för att hitta ett försvunnet föremål med förmågan att förändra det som redan har hänt. De får ett gäng nazister efter sig som också vill hitta samma skatt. Detta för att kunna ta sig tillbaka iI tiden och förändra händelseförloppet under andra världskriget. Det är själva grupupplägget för Indiana Jones sista äventyr och mycket känns som i de föregående filmerna. Därav blir man tillfredsställd om man tyckte om de tidigare filmerna om Indiana Jones.

Några välbekanta karaktärer ifrån de tidigare filmerna återkommer för att bygga på nostalgikänslan. Men även nya karaktärer introduceras. Phoebe Waller-Bridge som spelar Indiana Jones guddotter är en av filmens starkast lysande stjärnor. Hennes scener tillsammans med Harrison Ford är de mest minnesvärda. Men även Mads Mikkelsen får skina som den nazistskurk som jagar vår ikoniska hjälte och hans medaktörer.

Sammanfattningsvis får vi det vi förväntar oss. En klassisk äventyrsfilm med en spännande story som engagerar. Många snygga actionsekvenser och en Harrison Ford i högform. Det blir ett värdigt slut när vi får vårt stora avsked av historiens mest ikoniska hjältar. Det självklara betyget är 5/5.

TRANSFORMERS: RISE OF THE BEASTS

Michael Bay satte år 2007 ribban högt med en nyskapande teknik där vi fick se snälla robotar ifrån yttre rymden förvandlas till bilar och andra fordon under sin exil på planeten Jorden för att sedan lära sig att lita på och samarbeta med människor. Detta medan det också dök upp onda robotar som ville ta över vår planet. Franchisen var baserad på leksaker ifrån 80-talet som i sin tur blev en tecknad serie. Så nostalgikänslan var hög och blandades effektivt med modern tid. Detta funkade i två filmer. Sedan började filmerna bli sämre och sämre. Nu har ett nytt försök gjorts med filmen “Transformers: Rise of the Beasts” som jag har varit och sett på bio. Jag ska nu med denna filmrecension berätta lite vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

"Transformers: Rise of the Beasts" tar med publiken på ett globalt 90-talsäventyr med Autobots och introducerar en helt ny sorts Transformer – Maximals – som blir deras allierade i den pågående striden på jorden.

Efter en dalande kvalitet på “Transformers” filmer så var inte mina förväntningar skyhöga. Jag har sett alla “Transformers” filmer på bio. Filmerna började tappa det redan i Michael Bays tredje film. I den fjärde var det helt nya skådespelare. Därefter kom en märklig film som hette “Transformers: The Last Knight” och gjorde ett misslyckat försök att väva in historien om King Arthur i “Transformers” världen. Sedan kom ett lyft med spin-off filmen om Autoboten Bumblebee. Det var en kärleksfull familjefilm med 80-tals feeling och hjärtat på det rätta stället av en annan regissör. Med “Transformers: Rise of the Beasts” spinner man lite vidare på samma fungerande koncept. Fast istället för 80-tal blir det nu 90-tals nostalgi med referenser till den tidseran. Och överraskande nog blev filmen bättre än jag hade förväntat mig. Tidigare har det varit den eviga kampen mellan Autobots och Decepticons som stått i fokus. Så att lägga till en ny robotgrupp som kallas Maximals och kan förvandlas till djur kändes ganska fräscht. Det ger robotarna nya men välbekanta rörelseförmågor. Det bjuds såväl på nya som gamla karaktärer. Optimus Prime och Bumblebee står för igenkänningen. Och djurrobotarna och deras fiender är nytillskotten. Autoboten Mirage står för mycket av filmens komik. Detta är alltså inte helt oväntat de datorskapade robotarnas film. När det kommer till skådespelare som syns i mänsklig skepnad så satsas det på mångfald vilket inte är mig emot. Skådisarna Anthony Ramos och Dominique Fishback som inte är vita skådisar är filmens affischnamn. De gör sina roller bra. Lite tråkigt och anonymt känns det dock med skådisar som jag inte har någon susning om vilka de är. Men det är inget problem för mig. Filmen är underhållande och de två skådisarna gör vad som förväntas av dem.

Sammanfattningsvis så är “Transformers: Rise of the Beasts” en plikttrogen blockbusterfilm ämnad för popcornpubliken. Action, nostalgi och Science Fiction mixas som vi är vana vid i denna franchise utan att det känns för mycket som en upprepning. Man får skratta och även känna spänning i den intrig som skapas då nya figurer tillkommer. Filmen “Transformers: Rise of the Beasts” får en stark trea av fem möjliga av mig i betyg.

THE FLASH

Efter uppskjutna premiärer och en huvudrollsinnehare som satt projektet på spel så har nu äntligen DC Comics filmen "The Flash" fått sin uppskjutna biopremiär. Jag har varit och sett filmen och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Barry (Ezra Miller) använder sina superkrafter och reser tillbaka i tiden för att ändra sitt förflutna. Men när han försöker rädda sin familj påverkar han framtiden. Barry fastnar i en ny verklighet där General Zod (Michael Shannon) har återkommit och hotar med förintelse. Nu finns det ingen superhjälte som kan hjälpa honom. Hans enda chans är om han lyckas lirka en väldigt annorlunda Batman (Michael Keaton) ur sin pension och rädda en fängslad Kryptonian (Sasha Calle). För att rädda världen han är i och för att kunna återvända till sin framtid måste han springa för livet. Om han gör den ultimata uppoffringen så kommer han kanske att kunna återställa universum.

Filmen “The Flash” har haft en brokig resa till bioduken som till stor del är befläckad av huvudrollsinnehavaren Ezra Millers långa lista av brott som han har gjorts sig skyldig till. Något som har grusat produktionen till den grad att det inte var en självklarhet att filmen skulle bli av överhuvudtaget. Men nu har den till slut nått bioduken. Och man kan tycka vad man vill om den saken med tanke på att vissa andra skådisar i en liknande situation har blivit svartlistade och i vissa fall blivit ersatta med andra skådisar. Men Ezra Miller gör bra ifrån sig i rollen som The Flash och alteregot Barry Allen och det är underhållande att se honom spela två alternativa versioner av karaktären i olika åldrar. Så hans prestation i filmen finns det inget att anmärka på. Det enda negativa man kan anmärka på i filmen “The Flash” är att specialeffekterna inte ser så snygga ut emellanåt, Men annars får man det man förväntar sig. Ett fartfyllt superhjälteäventyr kryddat med en hel del humor, multiverse och tidsresor.

Filmen försöker vinna väldigt mycket på samma koncept som filmerna "Spider-Man: No Way Home" och "Doctor Strange in the Multiverse of Madness". Att via multiverse temat ta oss till parallella universum där tidigare versioner av etablerade superhjältar dyker upp. I det här fallet Batman och Superman i ett gäng olika versioner som jag inte ska avslöja pga det är en av filmens stora överraskningar. Men vad som inte är direkt någon hemlighet är att Michael Keaton återkommer som sin version av Batman ifrån Tim Burtons filmer om karaktären. Keatons återkomst som Batman är det bästa med den här filmen och det är det som höjer betyget. Utan det här nostalgiska återvändandet av gamla karaktärer så hade nog filmen förlorat mycket av sin charm och därmed fått ett lägre betyg.

Men sammanfattningsvis så ros det hela i land till en bra helhet. Multiverse och tidsresor kan lätt spåra och det kan vara svårt att hänga med då det hoppas i tidslinjer och olika parallella universum. Men i det här fallet är det inte direkt komplicerat att hänga med. Man får det man förväntar sig och hel del överraskningar i form av välkända karaktärer som dyker upp i små cameos. Dessutom får man möta en ny Supergirl spelad av Sasha Calle som skänker något nytt och bra till historien. Mitt betyg till filmen “The Flash” är 4/5.