THE BOOGEYMAN

Stephen Kings 15 sidor korta novell “The Boogeyman” har nu varit en inspirationskälla till en skräckfilm med samma titel. Jag har nu varit på bio och sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Gymnasieeleven Sadie Harper (Sophie Thatcher) och hennes yngre syster Sawyer (Vivien Lyra Blair) sörjer sin nyligen bortgångna mamma och får inte mycket stöd från sin pappa Will (Chris Messina), en terapeut som sörjer på sitt sätt. När en desperat patient (David Dastmalchian) oväntat dyker upp i deras hem för hjälp, lämnar han efter sig en skrämmande övernaturlig varelse som livnär sig på sina offrens lidande.

Inför den här filmen så läste jag Stephen Kings novellsamling "Nightshift" som novellen "The Boogeyman" på 15 sidor förekommer i. I den novellen berättas historien om en man som uppsöker en terapeut och berättar att det är en monster ifrån garderoben som har dödat hans fru och barn. Ingen tror på den osannolika historien och misstänker honom för morden. Det är utgångspunkten filmskaparna till den här filmatiseringen har att göra film av. Därav har de ganska fria händer att skapa fritt utifrån det källmaterialet. Filmen "The Boogeyman" använder sig av grundidén i novellen. En man uppsöker en terapeut för att berätta samma historia som i boken om ett monster som har dykt upp och dödat patientens barn på natten. Men i filmen är det bara den händelse som inleder filmen. Patienten dör i terapeutens hus. Och därefter börjar mystiska saker hända.

Utifrån ett ganska minimalt grundmaterial byggs därav intrigen på och får en bättre helhet. Den kusliga stämningen filmen igenom är på topp och man sitter på helspänn hela tiden inför vad som ska hända härnäst. Väldigt stämningsfullt är det att större delen av skräckmomenten utspelar sig i mörklagda rum så att man aldrig vet vad som lurar där i mörkret. Filmen fyller med andra ord sin funktion med kusliga scener och tillfällen då man hoppar till i biostolen. Men det är inte bara en läskig historia om monster som dyker upp ur mörkret. Det är även en fin historia om sorgarbete och olika vägar att hantera förlusten när någon närstående har gått bort.

Sammanfattningsvis så har det av Stephen Kings korta novell skapats en film som både skrämmer och berör. Den följer inte grundligt händelseförloppet i novellen, men materialet är utfyllt med ingredienser som enligt min uppfattning gör storyn bättre och mer intressant. Och den unga skådespelerskan Sophie Thatchers begåvning i rollen som Sadie Harper gör bara filmen ännu mer intressant att se. "The Boogeyman" lär nog inte bli ihågkommen som den bästa och mest skrämmande Stephen King filmatiseringen. Men det är en skräckfilm som berör. Mitt betyg till filmen "The Boogeyman" är en stark trea av fem möjliga.

NIGHTSHIFT

Stephen King är en författare som givit oss många gastkramande skräckhistorier såväl som science fiction och dramahistorier. Oftast I romanform och I många fall väldigt tjocka sådana. Han är en mästare på karaktäresbeskrivninar och att plasera dessa karaktärer I en målande miljö som skapar helhet och spänning som trappas upp under lång tid och gör att man framåt slutet inte kan lägga ifrån sig hans böcker. Nu har jag för första gången läst en av hans många novellsamligar. “Nightshift” heter den roman jag nu har läst pga att skräcknovellen “The Boogeyman” som inom kort är högaktuell på bio är en av dessa 20 noveller som finns I boken.Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte om denna bok och upplevelsen att läsa kortare berättelser än vad man är van vid av denna ikoniska författare. Först inledsboken med skräcknovellen “Jerusalems Lot” som handlar om Charles Boone som återvänder till sitt gamla släkthus som ligger lite utanför den ökända stadaen “Jerusalem´s Lot. Huset bär på ett ödesdiget förflutet och när Charles Boone börjar att forska vidare så leder detta honom till “Jeruslems Lot”. Den här inledande novellen är lite av en prequel till romanen “Salem´s”. Novellen har fått en filmatisering I form av serien “Chapelwaite” med Adrien Brody I huvudrollen. Därefter är det novellen “Nightshift” som följer. Det är en novell som fokuserar på rädslan för råttor. Historien utspelar sig på en gammal frabrik som ett gäng människor får I uppgift att rensa. Vad de inte vet är att det lever blodtröstgar råttor där som lever på människokött. Den novellen tillhör inte en av Stephen Kings starkaste. Men man läste med intresse då historien pågick och jag såg även kalkonfilmen till filmatisering som heter “Graveyard Shift” när jag hade läst klart novellen. Bokens tredje novell är "Night Surf" som verkar ha anknytning till Stephen King romanen "The Stand" eftersom den handlar om viruset Captain Trips som är det viruset folket i den boken dör av om de inte är immuna. Som alltid så är det trevligt när Stephen King bjuder på sådana referesner till tidigare böcker. Historien hände det dock inte så mycket I. Så den var ganska snabbt bortglömd när man tog sig vidare I novellsamlingen. Efter den korta novellen kastas man in I storyn "I am the doorway" som handlar om en rymdresa till Venus som får ödesdigra konsekvenser. En intressant novell som snuddar vid genren science fiction som Stephen King varit inne på en hel del i några av sina romaner. Efter det lilla rymdäventyret så får vi lära känna en blodtröstig mangel som lever på mänskliga själar. En mycket fånig historia som fått en filmatisering gjord av “The Texas Chainsaw Massacre” regissören Tobe Hooper med “Nightmare on Elm Street” skådisen Robert Englund I en av rollerna. Man läser med spänning när historien pågår. Men man känner att det inte dirket är något av Kings bästa verk. Därefter kommer romanen som var huvudskälet till att jag tog mig an läsningen av den här novellsamlingen. Nämligen novellen “The Boogeyman” som har fått en filmatisering som jag antar att är ganska fritt baserad på Stephen Kings historia. Den handlar om en man som sitter hos terapeut då hans fru och barn har blivit brutalt mördade och han är den huvudmisstänkte för morden. Han påstår ett monster ifrån garderoben är skyldig till dåden. Och det är lite oklart om han pratar sanning eller ej. I filmen som jag I skrivande stund ska se på bio ikväll får man intrycket ifrån trailern av att det finns ett monster I garderoben. Sedan hur fritt baserad filmen är på novellen ska bli själva överraskningen när man ser filmen.
Fortsättning följer. Skriver klart recensionen vid ett senare tillfälle och berättar vad jag tyckte om de återstående novellerna. Samt fixar eventuella slarv och stavfel I texten. Vill bara få ut inlägget innan jag ser filmen och redigerar jag och lägger till I efterhand.

THE LITTLE MERMAID

Efter en massa urlöjliga trailers och bilder på Ariel som är utbytt till en skådespelerska med en nyans mörkare hy än den traditionella västerländska uppenbarelse som vi är vana vid så var jag väldigt kritisk till denna film med påtvingad politisk korrekthet och mångfald där det inte passar in. Nu har jag slutligen sett filmen för att kunna bevisa med en recension att jag hade rätt. Det ska jag nu göra. Men först lite om handlingen om det mot all förmodan är någon som aldrig har sett Disneys klassiker “The Little Mermaid” som nu har fått sin av mig inte längre så efterlängtade live-action version.

Ariel (Halle Bailey) är den yngsta och mest viljestarka av King Tritons (Javier Bardem) döttrar och längtar efter att lära sig mer om livet på land. När hon en dag beger sig upp till ytan blir hon förälskad i den stilige Prins Eric (Jonah Hauer-King). Trots att det är förbjudet för sjöjungfrur att umgås med människor väljer Ariel att följa sitt hjärta. Hon sluter ett avtal med den onda sjöhäxan Ursula (Melissa McCarthy), vilket ger henne en chans att få uppleva livet på land, men i och med det är både hennes liv, och hennes fars krona, i fara.

Att vi inte skulle få Ariel i sin traditionella ikoniska uppenbarelse som den bleka, blyga och rödhåriga sjöjungfrun som trånar efter liv ovanför vattenytan fick vi veta tidigt. Jag har precis som många andra varit kritisk till detta. Jag ser mig som en person som står för jämställdhet och mångfald. Men att ändra på redan skrivna karaktärer för att vinna politiskt korrekta poäng är inget som imponerar på mig. Det ser bara så fel ut att Ariel inte har sitt röda hår och sin bleka uppenbarelse. Det gav henne en mer blyg och oskuldsfull framtoning. Men en färgad sjöjungfru är långt ifrån det största problemet med den här filmen. Det största felet med filmen är att den strävar efter att vara en färgglad och visuell upplevelse precis som den tecknade filmen. Scenerna uppe på torra land blir hyfsat realistiska. Men undervattenscenerna är en ren katastrof. Det är riktigt fula visuellt att bevittna. Under vatten är det svårt att avgöra om det är en tecknad film eller en live-action version man tittar på. Det stora problemet är att bakgrunden och karaktärerna inte stämmer med varandra. Det ser även konstigt ut när karaktärerna rör sig och talar under vatten. Dessa scener ser ut som undervattenscenerna i DC Comics filmen “Aquaman” i den filmens svagaste stunder.

Fånigt är det det också att Ariels sidekicks krabban Sebastian, fisken Flounder och fiskmåsen Scuttle har ändrats. Djur har en benägenhet att se fåniga ut i live-action versioner av tecknade filmer. Krabban Sebastian ser förvisso inte ut som en riktig krabba i det tecknade originalet heller. Men här ser krabban ut som en mekanisk robot mer än som ett djur. Fiskmåsen är inte ens en fiskmås. Arten har bytts ut till fågelarten sula och Flounder har en annan färg än i den tecknade filmen. Onödiga förändringar bara som inte filmskaparna vinner några poäng på. Scener har hoppats över märkte jag också. Exempelvis väntade jag på den där skojiga slapstick scenen då en ilsken kock jagar krabban Sebastian för att göra en maträtt av honom. Och det finns många scener man såg fram emot som uteblev.

Problematiken som också drabbar filmen är att musiken har ett stort fokus. Disney vill ytterligare en gång kränga skivor genom att ge ut nyversioner av sina låtar. Vissa låtar har dessutom ändrats, tagits bort eller ersatts av nya. Magin finns inte där pga av den fula visuella skapelse som filmen är. Därav av känns aldrig ens sångerna direkt magiska. Och efter vad jag har hört har de använt någon upphovsman till filmens musik som har använts i tidigare nya Disneyfilmer. Därav låter det väldigt likt allt annat nytt som görs idag. Det blir lite samma effekt som när Beyoncé för något år sedan sabbade Elton Johns och Tim Rice fina låtar i “The Lion King” live-action adaptionen.

Sammanfattningsvis så blir det man får en version av “The Little Mermaid” som försöker vara 90-tals versionen trogen scen för scen fast med onödiga förändringar som inte behövs. Kärlekshistorien mellan sjöjungfrun och prinsen känns ibland fin. Men det känns inte riktigt som att det är Ariel man ser framför sig. Därav glömmer man ibland bort att det är just “The Little Mermaid” man tittar på. Jag tycker att de kunde tagit ut svängarna mer. En familjefilm med musikalnummer fick vi som små. Den kan barnen idag med få växa upp med och få de otecknade adaptionerna som vuxna. En mörkare och mer barnförbjuden fantasyfilm hade jag hellre sett fast med karaktärernas traditionella utseenden som den gemensamma nämnaren med den tecknade filmen. Sedan hade gärna Ariel fått ha blivit lite äldre som karaktär så att inte begränsningen på rödhåriga skådespelerskor hade varit allt för stor. Att se en skådespelerska sjunga är dessutom mer spännande än att se en etablerad sångerska använda sitt naturliga verktyg.

Filmens försök att var nyskapande på fel sätt och dess visuella fulhet resulterar i ett stort magplask. 1/5 är mitt betyg till filmen "The Little Mermaid".

GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 3

Marvels succéfranchise “Guardians of the Galaxy" har fått sin avslutande film som jag nu har varit och sett på bio. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmen handling.

Peter Quill (Chris Pratt) som fortfarande sörjer förlusten av Gamora (Zoe Saldana) måste samla sitt team för att försvara universum och samtidigt skydda en av de egna. Ett uppdrag som ifall det inte lyckas kan leda till slutet för Guardians som vi känner dem.

Marveluniversumet som har blivit rejält utmjölkat genom åren har lite dalat i framgång de senaste åren. Ett säkert kort för franchisen har dock alltid varit “Guardians of the Galaxy” filmerna. De filmerna är en pålitlig satsning som ger publiken det de vill ha. Storslagna och episka rymdäventyr med en rejäl portion humor kryddat med en massa bra musik på soundtracket. Det är även de ingredienser som det bjuds på denna gång när trilogin får sitt avslut i ”Guardians of the Galaxy Vol. 3”. Så gillade man de övriga två filmerna så lär man inte gå hem besviken ifrån biografen när man ser denna episka avslutning. Det är dock en sak som skiljer den här filmen ifrån de andra två och det är att vi får ta del av tvättbjörnen Rockets orgin story vilket tar oss med på en väldigt emotionell och tårdrypande resa. Den karaktärens bakgrundshistoria lämnar inte ett öga torrt och den sidohistorien är ett välkommet element som skänker lite mer djup åt filmen. Utöver det så är det inga större överraskningar. Man får det man förväntar sig när man går och ser en “Guardians of the Galaxy” film. Sarkastisk och väldigt underhållande humor och kosmiska, visuellt vackra miljöer i rymden som för tankarna till “Star Wars”. Och denna gång så balanseras detta som sagt upp med en hel del emotionella scener som ger den här filmen ett större djup än sina föregångare.

Chris Pratt är i högform och är lika underhållande som alltid i rollen som Peter Quill och det interna tjafset i Guardians gängets dysfunktionella familj är lika roligt att bevittna denna gång. Det är just medlammana i Guardians gänget som stjäl showen. Nya karaktärer som exempelvis Adam Warlock (Will Poulter) och filmens skurk The High Evolutionary (Chukwudi Iwuji) hamnar i skymundan och blir mest bleka bikaraktärer. Filmens långa speltid på 2 och en halv timme kunde har kortats ner något eftersom det ibland känns som att filmen går lite på tomgång. Men i sin helhet så levererar ”Guardians of the Galaxy Vol. 3” det man förväntar sig av den. Även om den känns lite lång så blir man aldrig riktigt uttråkad. Mina förväntningar levde filmen upp till och lite överraskad blev jag även av att det fanns en del mörker i filmen som tillförde den en ett bättre helhetsintryck. Mitt betyg till filmen ”Guardians of the Galaxy Vol. 3” är 4/5.

EVIL DEAD RISE

Sam Raimis kultförklarade skräcktrilogi “Evil Dead” har nu fått ytterligare en nyversion som heter “Evil Dead Rise”. Den filmen har jag utan större förväntningar varit sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Systrarna Ellie (Alyssa Sutherland) och Beth (Lily Sullivan) återförenas. Ellie (Alyssa Sutherland) är en tatuerare med tre barn vars pappa har stuckit. Beth är en gitarrtekniker som är ute på turné och hjälper artister bakom scenen. Ellie och hennes tre barn bor i en rivningshotad skyskrapa och försöker hålla ihop familjen så gått det går. Glädjen över systerns återkomst blir kortvarig då sonen i huset hittar en mystisk bok som lockar fram de mest mardrömslika demoner man kan tänka sig. När en demon intar Ellies kropp så blir det en kamp mellan liv och död för den sköra familjen och ingen går säker.

Inför detta nytillskott i den kultförklarade och Sam Raimi regisserade skräckfranchisen så plöjde jag för första gången igenom originaltrilogin ifrån 80 och 90-talet. Samt den reboot som gjordes 2013. Ingen av dem föll mig direkt i smaken. Sam Raimis trilogi bjöd mer på slapstickhumor än skrämmande sekvenser. Intressant blev det dock i den tredje avslutande filmen där Bruce Campbells ikoniska karaktär Ash Williams förflyttades till riddartiden och bekämpade levande döda i alla dess former i en annan tidsepok. Rebooten ifrån 2013 bjöd inte på något mer nyskapande än att filmens tuffing istället var en kvinna.

Utan att ha blivit ett stort fan av franchisen så gick jag ändå plikttroget och såg filmen “Evil Dead Rise” på bio. Jag blev positivt överraskad. För här fick man en intressant historia med mer välutvecklade karaktärer att följa. Framförallt var det nytänkande att förflytta handlingen till storstaden där den drabbade familjen blir fast högt upp i en skyskrapa utan trappor eller hiss att ta sig ned med. Filmens stora badass denna gång är Beth spelad av Lily Sullivan. Man får följa henne då hon som blivande ensamstående mamma kämpar såväl mot sina inre demoner som de yttre som drabbar familjen. Det är hemskt att se demonerna ta över en efter en i familjen och mest hemskt är det när barn blir involverade och får uppleva alla dessa hemskheter. Blodet sparas det inte heller på. I filmens final får man se ett rum fyllas av blod. Vilket för tankarna till Stanley Kubricks kultförklarade Stephen King filmatisering “The Shining”.

Sammanfattningsvis så får man en blodig skräckfilm med hjärna. Karaktärerna och en familjs sammanhållning får en viktigare roll denna gång än i Raimis slapstickstrilogi. Humor finns det också i de makabra scenerna då demonerna mobbar sina offer med kränkande och sårande kommentarer. Filmens inledningsscen för tankarna tillbaka till originalfilmernas miljöer innan man snabbt får ett välbehövligt miljöombyte. Man blir ej påmind om filmens inledning förrän i slutet då de scenerna får en smart förklaring. Det här är en skräckfilm som lämnar spår och man minns den som en snygg och kreativt blodig skräckfilm för såväl etablerade “Evil Dead” fans som nytillkomna tittare. De har faktiskt lyckats oväntat bra med denna uppväckning av en sliten succé. Fullt betyg i form av en femma ger jag filmen “Evil Dead Rise”.

RENFIELD

Skådespelaren Nicolas Cage som har haft en minst sagt sviktande karriär genom åren har nu fått göra en av sina drömroller som Greve Dracula i skräckkomedin “Renfield”. Det tyckte jag att lät som ett underhållande koncept. Så jag gjorde ett biobesök och såg filmen. Nu ska jag berätta lite vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Som medhjälpare till historiens mest narcissistiska chef, Dracula (Nicolas Cage), är Renfield (Nicholas Hoult) tvungen att skaffa fram offer till sin mästare och uppfylla alla hans önskningar, hur förnedrande det än kan vara. Men nu, efter århundraden av slaveri, är Renfield redo att ta reda på om det kan finnas ett liv utanför Mörkrets furstes skugga. Om han bara kan lista ut hur han ska kunna avsluta sitt medberoende.

Nicolas Cage är en skådespelare med en karriär som genom åren har sviktat. Han har varit både nominerad till en Oscar och fått detta pris. Sedan har det genom åren hänt att han har gjort en del knepiga val av roller. Detta har gjort att biopubliken har valt att inte engagera sig i nya filmer som han har medverkat i. Det har blivit som hans förbannelse. Nu i filmen "Renfield" har han fått chansen att göra en av sina tre drömroller som den ikoniska vampyrkaraktären Greve Dracula. De andra två rollerna han har drömt om att spela är Superman och Captain Nemo. Så nu har en dröm blivit uppfylld och man märker verkligen att han trivs i rollen. Han gestikulerar, har med ett väsningar, psykotiska blickar och annat som passar in i karaktärens uttryck och kombinerar detta med en lagom portion humor och självironi vilket gör att man köper honom som den blodtörstige greven som tidigare bland annat har spelats ikoniskt av kultskådisar som Bela Lugosi, Christopher Lee och Gary Oldman. Nicolas Cage briljerar alltså som filmens stora stjärna och gör en storartad comeback.

Nicholas Hoult som debuterade som barnskådis i Hugh Grant filmen "About a Boy" har genom åren utvecklat samma charm som just Hugh Grant då han medverkat i romantiska komedier. Därför passar just han i titelrollen som Draculas betjänt Renfield. De blir en kontrastrik duo som funkar bra till att skapa rätt känsla i filmen. Det hela landar i en skräckinfluerad komedi om en betjänt som vill förändra sitt liv och ha en annan uppgift än att serva sin glupska vampyrchef med nya offer för dennes överlevnad. Han går självhjälpskurser för att får råd om hur han ska förändra det som tynger honom vilket gör att Dracula känner sig sviken och det får ödesdigra konsekvenser.

På den vägen är det i denna film vilket oväntat nog räcker för att roa mig. Ibland går det framåt slutet för mycket åt splatterhållet med en massa långa scener som innehåller krossade skallar och sprutande av fejkblod. Men det vägs upp bra med ironi, action och skräck i en lagom blandning. Skådespelerskan Awkwafina stjäl också showen i sina scener som den hårda polisen Rebecca som Renfield skapar en form av kompis/kärleksrelation med under resans gång. Sonic skådisen Ben Schwartz dyker dessutom upp i rollen som en kul skurk som vill ha de krafter som Dracula har utrustat Renfield med.

Filmen "Renfield" blir sammanfattningsvis väldigt underhållande. Den tillåter sig själv att inte bli tagen på allt för stort allvar och den tvingar inte in sig i ett specifikt fack. Nicolas Cage som vampyr är väldigt underhållande och räcker långt för att göra filmen sevärd och skådisarna runtomkring honom gör ett bra jobb för att göra det hela till en lätt och okomplicerad film som jag hoppas att många i slutänden kommer att se. Jag blev positivt överraskad och mitt betyg är 4/5 till filmen "Renfield".

THE SUPER MARIO BROS. MOVIE

Efter ett enligt många misslyckat försök på 90-talet att filmatisera den populära tv-spel franchisen “Super Mario Bros” så har det gjorts ett nytt försök med en animerad film. “The Super Mario Bros. Movie” är titeln och jag har varit och sett denna nostalgifulla film för att se om det kunde vara något som funkar för bioduken. Nu ska jag uttrycka min åsikt angående den saken. Men först lite om handlingen.

När de jobbar under jord med att laga en stor vattenledning, transporteras rörmokarna Mario (Chris Pratt) och hans bror Luigi (Charlie Day) från Brooklyn ner genom ett mystiskt, grönt rör och hamnar i en magisk ny värld. Men bröderna blir separerade och Mario ger sig ut på ett episkt äventyr för att försöka hitta Luigi. Med hjälp från en av Svamprikets invånare, Toad (Keegan-Michael Key), och lite träning från den viljestarka drottningen av Svampriket, Prinsessan Peach (Anya Taylor-Joy), hittar Mario kraften inom sig. Svampriket är under en attack ledd av den onde Bowser (Jack Black) och historiens osannolika hjältar att ta tag i hotet blir dessa två rörmokarbröder.

Precis som många andra 80-talister så växte även jag upp med att spela plattformsspelen “Super Mario Bros” som var simpla men ändå kreativa för sin tid. Man spelade som en mustaschprydd italiensk rörmokare vid namn Mario som fick superkrafter av att äta magiska svampar osv. Ett ganska flummigt koncept. Var man två spelare så kunde man spela som hans bror Luigi. Första spelet om dessa två bröder var ett av de första spelen jag spelade. Senare blev jag mest uppslukad av “Super Mario Bros 3” och till en senare konsol som hette Super Nintendo så var det “Super Mario World” som blev den eviga favoriten. 1993 gjordes det första försöket att göra en live-action film av spelet med Bob Hoskins och John Leguizamo som de båda bröderna. Samantha Mathis fick rollen som en för sin tid väldigt feministisk Princess Daisy. Det hela utspelade sig i vår värld, men när äventyret påbörjas så dras vi in i en parallell dimension där dinosaurierna istället för människorna är den dominerande rasen. En kreativ film tyckte jag. Den var inte fullt så dålig som alla säger och hade faktiskt en Roxette låt på sitt soundtrack. Men som tv-spelsfilmatisering var den inte fullt så lyckad.

Nu har det därför satsats på en mer barnvänlig och animerad familjefilm. Ett koncept som funkar mycket bra enligt min åsikt. Det ger möjligheten att ta ut svängarna mer och få fram de karaktärsdrag som det flummiga svampriket hade i spelen. Att ha kända skådisar i rösterna är också ett fungerande koncept. Chris Pratt inte minst är charmig som Mario. Anya Taylor-Joy är helt perfekt som röstskådisen för karaktären Princess Peach. Men det mest minnesvärda röstmässigt i den här filmen är Jack Blacks humoristiska gestaltning av skurken Browser. Han ger karaktären egenskaperna av att var det kärlekskranka odjuret som blir obotligt svartsjuk då Mario kommer till Svampriket och stjäl uppmärksamheten ifrån prinsessan som han själv är kär i. I en scen får man exempelvis ta del av en sjukt rolig kärleksballad som Jack Black har satt sin prägel på.

Så sammanfattningsvis så får man det man förväntar sig. Ett kreativt manus som snabbt kastar in våra älskade rörmokare i den värld vi känner igen ifrån spelen. För spelnörden finns det många överraskningar och referenser till alla Mario spel genom tiderna att frodas i. Själv slutade jag spela ungefär efter Super Nintendots tid. Så “Super Mario Kart” referenserna hade jag inte så stor koll på. “Donkey Kong” spelade jag inte jättemycket heller. Men jag kunde relatera till mycket och blev underhållen. Det här var en film för fansen där inte onödiga ändringar har gjorts för att tillfredsställa den pågående woke kultur som sabbar många filmer idag. Lite känns väl Mario och Luigi som sidekicks till prinsessan. Men inte så pass mycket att det stör. Jag tycker att det här var en charmig familjefilm med hjärtat på det rätta stället där man får skratta mycket. Mer komplicerat än så behöver det inte vara. Allra helst inte i en animerad film. “Sonic The Hedgehog” filmerna var bra. Det visade sig filmen “The Super Mario Bros. Movie” också vara. 4/5 är mitt betyg.