retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - 21 oktober 2017 19:18

VILKEN JÄVLA CIRKUS


Helen Bergströms femte film som regissör var ingen film som ingick i min lista på biofilmer jag skulle se i år. Men sedan såg jag trailern till "Vilken jävla cirkus" som filmen heter. Jag fick lite vibbar av Tim Burtons "Big Fish" och dess vackert visuella cirkusmiljöer i svensk lightversion. Om detta var en felaktig gissning på vilken typ av film som utlovades kommer jag strax in på. Men först lite om filmens handling.


Hugo (Gustav Lind) har stått och stampat på samma ställe i livet sedan han förlorat sitt livs stora kärlek Agnes (Evin Ahmad). Med världen på sina axlar cyklar han en dag för fort och kör omkull. Hugo faller handlöst mot marken, svimmar av, och vaknar upp på det mest udda ställe – i en cirkusvagn! Den visar sig tillhöra den vänlige och tankspridde cirkusdirektören Casall (Tomas von Brömssen). En ny värld öppnar sig med otaliga karaktärer som lever ett liv långt bortom vardagen. En kock som inte kan laga mat, en clown (Johan Widerberg) som är mer arg än glad och… vackra, mystiska Anna (Molly Nutley). Vem är hon? Vad är det för hemlighet hon döljer? Långsamt öppnas dörren till ett nytt och annorlunda liv. Men vågar Hugo ta steget?


Filmen börjar med en glad ton till något som kan vara en Danny Saucedo låt. Det är en glad Hugo (Gustav Lind) med livet framför sig som vi får följa. Han sjunger med i låten och gestikulerar då han tar sig fram igenom Stockholms gator. Scenen slutar med att han cyklar in i en tjej (Evin Ahmad) som är på väg för att spela fiol på en konsert. Vid kollusionen åker hennes fiol i vattnet i en fontän men klarar sig pga fodralet den ligger i. Detta möte leder till kärlek vid första ögonkastet och vi dras snabbt med in en stormig och ödesdiger kärleksrelation som får ett snabbt slut. Denna kärleksrelation som slutar med ett självmord hade mått bra av att målas ut lite mer. Kanske med att Evin Ahmads karaktärs depression hade fått lite utrymme att byggas upp. Detta kunde exempelvis ha fått göras med lite prestationsångest inför att nå framgång som en berömd fiolspelare. Men manuset tillåter inte detta och det krävs ett högre tempo för att nå till filmens kärna som är livet på cirkusen.


När väl den där olyckan har skett som tar Hugo till cirkusen så rullar allt på. Tomas von Brömssens något bittra cirkusdirektör skänker en del humor och ton åt den cirkusvärld vi snart ska få ta del av. Det gör även många andra karaktärer som spelas av bla Vanna Rosenberg, Johan Widerberg och Molly Nutley. Dessa karaktärer och den visuellt vackra miljö som en cirkus automatiskt medför blir filmens behållning. Framförallt den lilla, fina och familjära gemenskap som föds i den lilla cirkusfamilj som vi under större delen av filmen får följa. Gustav Linds karaktär blir som en bevakare utifrån som försöker bli en del av denna familj. Det här är förövrigt Linds första huvudroll och jag gillade att få se honom ta mer plats. I filmen "Cirkeln" och tv-serien "Jordskott" har han bara fått mindre roller och i "Vilken jävla cirkus" funkar han utmärkt som den vanliga killen i kontrast till de mer udda karaktärerna på cirkusen.


Helena Bergströms dotter Molly Nutley är den som briljerar mest i denna film som den tystlåtna tjejen som bara talar med sina hästar. Att hennes karaktär Anna blir Hugos nya kärlek behöver man inte vara raketforskare för att lista ut. Så är det med mycket annat i filmen också. Man kan lista ut vart karaktärernas relationer är på väg. Spänningen ligger mer i deras bakgrund och vad som format dem till vad de är idag. Framför allt Mollys karaktär har ett väldigt mörkt förflutet som skapar en skarp kontrast till filmens annars ofta lättsamma stämning. Filmen "Vilken jävla Cirkus" har med andra ord lite svårt att hitta sin ton och bestämma sig för om den är en mörk dramafilm eller bara en simpel romantisk komedi omgiven av ett vackert sagoskimmer.


Man kommer inte att minnas den här filmen som något direkt mästerverk. Och Tim Burton vibbarna man fick av det visuellt vackra i trailern har inga likheter med "Big Fish" mer än att det är en till synes vanlig kille som upptäcker en ny värld i ett cirkussällskap. Helena Bergström som regissör har en ganska ojämn karriär. Bäst var "En underbar jävla jul" som överraskade. Den filmen såg jag i tron att jag skulle få se en nu "Tomten är far till alla barnen". Men jag hade fel och den tog upp en massa viktiga samhällsfrågor och fördomar med en lagom portion av humor och allvar. "Vilken jävla cirkus" överraskar inte på samma sätt. Men det är ändå en mycket vacker film med en drös intressanta karaktärer. Man faller för filmens charm och man känner sig ändå lite smånöjd när man lämnar biosalongen.


Jag kan rekommendera filmen "Vilken jävla cirkus" om man vill ha en sagoskimrande kärlekskomedi kryddad med visst allvar utan att ha för höga förväntningar. Helt oberörd känner man sig inte. Det är en spännande värld man får ta del av rätt om den innehåller en del klyschor. En trea av fem möjliga blir mitt betyg eftersom jag även imponerades av många bra skådespelarprestationer.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 8 oktober 2017 17:57

BLADE RUNNER 2049


Jag har varit och tittat på den futuristiska Science Fiction filmen "Blade Runner 2049" som är en uppföljare på Ridley Scotts filmklassiker "Blade Runner" ifrån 1982. Lever den upp till originalet och gillade jag för det första originalet? Svaren kommer strax i denna filmrecension. Men först lite om handlingen.


Trettio år har gått sedan sist. En ny blade runner – Los Angeles-polisen K (Ryan Gosling) – avslöjar en sedan länge begravd hemlighet med potential att rasera det lilla som nu återstår av samhället. K:s avslöjande leder honom ut på en jakt efter Rick Deckard (Harrison Ford), en tidigare blade runner som varit försvunnen i tre decennier.


För mig var det aningen svårt att hänga med när det kom till alla detaljer i Ridley Scotts originalfilm ifrån 1982. Jag fick därmed köpa den och inse att jag trots de kunskaper jag hade om filmen faktiskt inte hade sett den. Jag insåg direkt att den var Ridley Scotts vision om hur 2000-talet skulle se ut. Den futuristiska världen med dess flygande bilar och redan utforskade, tidigare obekanta planeter var redan historia. Men nu då vi redan har trätt in i 2000-talet känns filmen verkligen fiktiv. Några flygande bilar har jag inte sett och ingen direkt utveckling till detta heller. Så det blir lite den där känslan som när man såg den mer lättsamt futuristiska Robert Zemeckis filmen "Tillbaka till framtiden". Där utspelade sig hela vardagstrafiken i luften. Men ett sådant 2000-tal var obekant då vi nådde det året. I "Blade Runner 2049" talar titeln om hur långt in i framtiden vi är och det känns fortfarande som en för modern teknologi.


Regissören Denis Villeneuve (Prisoners, Arrivals) förvaltar arvet efter Ridley Scott väldigt bra ändå. Scott finns förvisso fortfarande kvar som producent och det visar sig därmed att det ändå blir lite samma typ av film. Den stora överraskningen och skillnaden är att Ryan Gosling gör huvudrollen och att Harrison Fprd dyker upp mer som en viktig sidekick sent in i berättandet. Den mänskliga ångesten inför den artificiella intelligensens inträde i vårt samhälle och vad som skiljer den ifrån oss har inte varit mer påtaglig i en nutida SciFi film. Dessa filosofiska frågor saknade jag i Scarlett Johansson filmen "Ghost in the Shell" som mer var en renodlad actionfilm i en liknande futuristisk miljö i neonskimrande samhällen.


Filmen "Blade Runner 2049" väcker dessa tankar kring om det är själen som är upphovet till det mänskliga medvetandet. Samt så utforskar filmen mer det familjära kring vår härkomst och låter detta lätta upp filmen på ett vis som frambringar lite Steven Spielberg vibbar. Ryan Goslings minimalistiska skådespel klär huvudkaraktären och hans jakt på sanningen om vem han egentligen är blir drivkraften för denna hyfsat värdiga men kanske något för långa uppföljare. Skådisarna Jared Leto och Robin Wright levererar i sina väldigt skruvade biroller. Jared Letos rockstjärneaura särskilt. Den rollen skulle förövrigt ha gått till David Bowie om inte han tragiskt gått bort.


"Blade Runner 2049" kan starkt rekommenderas som en hyfsat intressant uppföljare som förvaltar arvet efter en kultklassiker hyfsat bra. En fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - 3 oktober 2017 03:41

THE BAD BATCH


Frustrationen har varit stor över att inte Jim Carreys senaste film efter "Dumb and Dumber To" har fått någon svensk distributör. Det blev ingen biopremiär och dvd-släppet har inte fått något datum. I min desperation beställde jag därför en amerikansk utgåva av filmen på dvd. Filmen är nu levererad och därmed har jag sett den. Nu ska jag med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


I filmen "The Bad Batch" får vi följa Arlen (Suki Waterhouse) efter att hon blivit lämnad i ett ödelagt Texas där all civilisation är i princip borta. Då hon försöker att ta sig fram genom detta outhärdliga landskap så blir hon tillfångatagen av ett gäng kannibaler som är styrda av den mystiske Miami Man (Jason Momoa). Då Arlen är på gränsen till att dö tar hon sig till sektledaren The Dream (Keanu Reeves) som försöker att vägleda henne. I sitt försök att sedan få ordning på sitt liv så upptäcker Arlen att det där med att vara god eller ond beror mest på vem man har i sitt sällskap.


Jim Carrey har ingen stor roll i denna film. Hans speltid kanske kan vara 10 minuter sammanlagt. Och dessa minuter är från hans sida dialogfria. Men eftersom "The Bad Batch" för mig är en Jim Carrey film så kommer mycket av fokuset i denna recension att ligga på hans skådespelarprestation. Och den heter verkligen duga. I de scener han är med i så lyckas han med små medel att stjäla hela showen. Hans karaktär är stum och har därmed som sagt ingen dialog. Men med ett väldigt talande kroppsspråk och ett uttrycksfullt ansikte så lyckas Jim Carrey uttrycka mer känslor än vad någon av de andra skådespelarna i filmen gör. Inget överspel eller någon komikerrutin som slår igång automatiskt. Det blir istället Jim Carreys mer mörka och dramatiska jag som vi är vana vid att se i filmer som exempelvis "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" eller "The Truman Show som vi får ta del av. Att med så små medel kunna skapa en färgstark och minnesvärd karaktär visar bara ytterligare prov på vilken begåvad skådespelare han är. Det enda jag har lite att klaga på är att man inte får några direkta förklaringar kring varför hans karaktär blivit som han blivit. Man får intrycket av att han är en gammal man som har råkat ut för saker som har gjort att han har förlorat talförmågan. Men förklaringen till detta uteblir som sagt. Karaktären fungerar som en slags iakttagare av den hemska postapokalyptiska omgivning han lever i. Han vandrar omkring med en kundvagn fylld med skräp medan han iakttar och ibland ingriper som en slags barmhärtig samarit då filmens huvudkaraktärer är i fara. Ingen stor roll men ack så betydelsefull för filmberättandet.


Filmen över lag är intressant eftersom den är något så konstigt som en romantisk film med inslag av kannibalism. Ibland dyker det även upp ganska morbid humor. Samtidigt som man får följa ett starkt kvinnoporträtt ifrån Suki Waterhouse som gör huvudrollen. Hennes relation med kanniballedaren som spelas av Jason Momoa är den grundhistoria som man får följa och det är lite spännande att se hur den ska sluta. Keanu Reeves karaktär känns mest som ett halvtråkigt mellanspel för att ta filmens handling vidare. Sammanfattningsvis så levererar filmen "The Bad Batch" en intressant resa in en kanske inte alls så avlägsen framtid. Men jag hade önskat mig lite förklaringar kring vad som har orsakat detta postapokalyptiska ödeland. Men som sagt så är Jim Carrey väldigt bra och sevärd i sin lilla roll och filmen är så konstig att man gillar den.


Jag kan rekommendera filmen "The Bad Batch" för de som inte är överkänsliga emot våld och stympade kroppsdelar. Sådan är det rätt gott om denna film. Men fokuset är de intressanta karaktärerna och den otippade mixen av genres är spännande. På grund av detta och Jim Carreys underbara prestation så får filmen en stark trea av fem möjliga i betyg av mig.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 15 september 2017 19:55

IT


Längtan har var olidlig för mig efter att få se det nya försöket till en filmatisering av Stephen Kings kultförklarade roman "It" med Bill Skarsgård i den ännu mer kultförklarade rollen som Bill Skarsgård. Om han lyckas toppa Tim Currys gestaltning av karaktären ifrån 90-talet och om boken förvaltas bättre denna gång ska jag snart komma in på. Men först lite om handlingen.


Plötsligt lamslås den lilla staden Derry i amerikanska delstaten Maine av skräck när flera barn mystiskt börjar försvinna. Några barn som bildar det lilla gänget Losers Club får möta sina största rädslor, när de hamnar i den onda clownen Pennywise (Bill Skarsgård) sällskap, vars historia som mördare sträcker sig långt, långt bakåt i tiden.

Originalversionen med Tim Curry ifrån 1990 var en helt ok filmatisering av Stephen Kings tegelstenstjocka roman, men den behövde verkligen en uppdatering. Mycket material ifrån boken uteblev pga att budgeten för en tv-produktionen var lägre. Samt så blev aldrig originalet särskilt läskigt.


Nyversionen är i grunden lik originalet. Men till filmens fördel så är handlingen förflyttad ifrån 50-talet till sent 80-tal. Detta skapar nostalgikänsla som påminner mycket om den man fick av tv-serien "Stranger Things". Kläderna och stämningen ifrån 80-talet återskapas väldigt effektivt. Detta är alltså den största förändringen.

Den här rebooten är också lite mer trogen boken med vissa få förändringar som inte direkt är till filmens nackdel.,Superläskigt blir det aldrig. Men romanen som filmen är baserad på är inte heller superläskig. Det hela känns ibland lite som Kalle Blomqvist Detektivbyrå fast med kontrasten att det istället är mysteriet kring några blodiga mord som ett gäng barn ska lösa.


Men sammanfattningsvis får man precis vad man hade hoppats på i denna nyversion. Bill Skarsgårds gestaltande av karaktären är helt suverän. Han balanserar humor och allvar på ett lika effektivt sätt som Heath Ledger gjorde då han gestaltade Jokern i "The Dark Knight". Det blir med andra ord mer en obehaglig karaktär än en pajas som levererar komik. Dessutom så får karaktären ett större djup då det denna gång förklaras att Pennywise inte bara är en läskig clown. Det framgår denna gång lika tydligt som i boken att han är en ond kraft som antar formen av de rädslor som barn har. I originalversionen förklarades detta till viss del,men oftast dök karaktären upp som en clown vilket bara är en av många skepnader.


Jag kan starkt rekommendera filmen "It" för såväl Stephen King fans som nytillkomna skräckfantaster. Det man får är en lagom kontrast av humor och skräck i den bästa Stephen King filmatiseringen som gjorts på mycket länge. En femma av fem möjliga får filmen "It" av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 18 augusti 2017 19:23

THE DARK TOWER


Jag har läst sju av de åtta "The Dark Tower" böcker som Stephen King har skrivit och blev totalt förälskad i den värld man får ta del av i böckerna. Därmed så har jag sedan jag plöjde igenom böckerna hoppats på en filmatisering. Nu har sådan slutligen blivit av och jag har sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Den siste revolvermannen, Roland Deschain (Idris Elba), är fast i en evig kamp mot Walter O’Dim (Matthew McConaughey), även känd som mannen i svart. Roland är fast besluten att stoppa honom från att ta över det mörka tornet. Med världarnas öde på spel kommer gott och ont att drabba samman i den slutgiltiga striden, där enbart Roland står mellan mannen i svart och universums överlevnad.


Min kärlek till "The Dark Tower" böckerna är mycket stor och därmed har förväntningarna varit skyhöga. Men dessvärre har den ena nyheten efter den andra gjort mig mer och mer negativt inställd till filmatiseringen under den period då inspelningen av filmen pågick och när slutligen en trailer kom ut så ändrade jag inte direkt uppfattning. Bara när Idris Elba fick rollen som revolvermannen så började jag ana oråd eftersom karaktären beskrivs som allt annat än svart i böckerna. Dessvärre var inte detta de enda ändringar som hade gjorts. Jag hade hoppats på att min magkänsla som jag fick efter att ha sett trailern skulle vara fel. Men tyvärr så blev det inte så, Filmen var nämligen precis så dålig som jag hade förväntat mig om inte värre.


För de som inte läst böckerna så är storyn bara allmänt förvirrande och filmens korta speltid ger inte tid till att förklara så mycket om den värld som vi läsare av böckerna har fått bekanta oss med. Och är man en trogen läsare av böckerna så är det inte mycket av storyn som känns igen. Filmen kändes mer som ett försök att proppa in så mycket som möjligt av elementen ifrån de åtta böckerna under en och samma film. Därmed känns storyn bara som ett förvirrat kaos av referenser till böckerna. I böckerna är det dessutom revolvermannen som står i fokus och i filmen har de gjort pojken Jake Chambers till huvudkaraktären vilket blir helt fel och leder till att man praktiskt taget inte känner igen Stephen Kings story som man hade hoppats på att filmen skulle följa troget.


Böckerna har dessutom en mörk, blodig och vuxen ton. Den tonen känner man inte överhuvudtaget av i filmatiseringen. Istället får vi en young adult historia som riktar sig mer till en tonårig publik. En story där pojken Jake Chambers är huvudkaraktären och revolvermannen är hans sidekick.


Det finns inte mycket positivt att säga om "The Dark Tower". Det skulle väl i så fall vara att världarna man får ta del av i filmen är visuellt vackra och att Matthew McConaughey gör skurkrollen bra. Samt så dyker en del roliga referenser ifrån andra Stephen King romaner upp under filmens gång. Utöver detta så känns hela filmen som en framstressad produktion med ett väldigt bristfälligt manus. En etta av fem möjliga får filmen "The Dark Tower" av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 13 juli 2017 19:09

WAR FOR THE PLANET OF THE APES


Nu har äntligen den efterlängtade finalen av den senaste "Planet of The Apes" trilogin fått biopremiär och jag har därmed varit och sett den. Jag ska nu berätta med denna filmrecension vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Efter att aporna genomlidit fruktansvärda förluster brottas Caesar (Andy Serkis) med sina mörka instinkter och påbörjar sin jakt på hämnd. När de till slut möts öga mot öga, kämpar Caesar och översten (Woody Harrelson) i en storslagen strid som kan avgöra ödet för båda arterna och planetens framtid.


Den första filmen i denna trilogi som hette "Rise of The Planet of The Apes" satte verkligen prägeln för hur den här historien borde filmatiseras. Många försök har gjorts. Bland annat en b-films trilogi med Charlton Heston i en av huvudrollerna med en efterföljande serie. Samt så gjorde Tim Burton ett halvlyckat försök till en reboot som kom ut 2001. Men ingen av dessa försök har direkt lyckats leverera. Det var som sagt först med "Rise of The Planet of The Apes" som kom ut för 6 år sedan som historien fick det djup den behövde. Uppföljaren "Dawn of The Planet of The Apes" som kom ut 2014 lyckades även den att leverera och hålla intresset uppe för ytterligare en avslutande film i trilogin. Och nu när jag har sett "War for The Planet of The Apes" som är den avslutande delen så kan jag inte annat än konstatera att det även blev en värdig avslutning som levererades. Säcken knyts ihop på ett bra sett i den sista slutstrid som de föregående filmerna har hintat om. Allt är väldigt visuellt vackert i ett dystopiskt vinterlandskap. Aporna är även denna gång väldigt välgjorda så att det är väldigt svårt att genomskåda att de är människor förvandlade till apor med hjälp av digitala effekter.


Den här trilogin har tjänat mycket på skippa en massa komplicerade science fiction inslag om svarta hål och tidsresor. Det var nog mest den biten som Tim Burtons version förlorade på. Samt fick man ingen direkt förklaring på varför aporna blivit ondskefulla och börjat behandla oss människor som slavar. Den förklaringen levereras bättre i de här tre filmerna.


Vad som är intressant med just den här tredje filmen är att man helt och hållet får se filmen ur apornas perspektiv och att människorna helt och hållet har förvandlats till avskum och skurkar som inte förtjänar att vara den dominerande rasen på vår planet. Det känns lite svårt att recensera den här filmen som en fristående film eftersom trilogin den ingår i känns som en enda lång film. Så det här får i princip bli en sammanfattande recension på hela trilogin. Man fick den storslagna avslutningen som man förväntade sig och något som generellt kännetecknar alla tre filmerna i trilogin är att de trots att de är inspelade i 3D inte överdriver med effekterna. Filmerna känns ändå väldigt avskalade och realistiska vilket är ovanligt idag så fort 3D-effekter är involverade.


Jag kan starkt rekommendera filmen "War for The Planet of The Apes" som den värdiga avslutning på trilogin som man hade förväntat sig. Dock bör man nog ha sett de två andra föregående filmerna för att hänga med. Som en fristående film står den nämligen inte så bra på egna ben. En fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 9 juli 2017 15:38

DAYVIEWS LÄGGER NER!!!


Sedan augusti 2007 har jag laddat upp bilder på ett socialt media som kom före Facebook, Instagram, Twitter och allat annat. Det har i alla år varit den sida som uppfyllt mina krav strukturmässigt. Jag har Aspergers Syndrom. Det är ingen hemlighet direkt. Alla med diagnosen gillar inte struktur. Jag gör inte det i min vardag mer än just när det gäller mina arbetenen i social media. Den förste september släcks sidan ner för gott och de ansvariga för den lägger lättsamt in ett inlägg och tackra för alla åren utan att inse allvaret i detta. Personligen mår jag pyskiskt dåligt över detta besked och det känns som att nedräkningen till september är min dödsdom. Jag har planerade fotoprojekt att lägga ut året ut och i resten av mitt liv. Ingen fattar allvaret när jag skriver mina statusar om detta. Jag vill ha en dagbok över mitt liv i bild. Jag påbörjade denna livstil i august 2007 som sagt. Då med en bild som jag inte hade redigerat själv. 


 

Min första bild på Dayviews som lades ut 24 augusti, 2007.


Under årens lopp har sedan mina följare fått se min utveckling inom fotograferande och redigerande. De har fått bevittna hela min resa genom livet dagligen och jag vill fortsätta min resa. Men inga socia medier uppfyller mina krav. Facebook kan inte ens dela en Instagram bild vissa gånger. Man klickar på dela och sedan finns inte bilden har dela när man tittar på profilsidan. Man delar bilden tio gånger eller något och senare får man ta bort alla dubletter. Samt så hamnar bilderna ibland i fel ordning. Det går dessutom bara att skapa album. Någon kalenderstruktur finns inte. Därmed blir det ett stort kaos för mig då jag inte kan klicka på en ett datum för att navigera till rätt period av mitt liv i jakten på en bild. Facebook räknar dessutom inlägg istället för bildantalet som jag klart och tydligt kan se på Dayviews. Samt så kan på Dayviews se vad man har haft för inställning på kameran till varje bild som man själv har fotat. Det kan man inte på Facebook och det har varit till hjälp många gånger för mig då jag försökt att hålla samma professionella standard på alla mina bilder. Den här strukturen är alltså mycket viktig för mig. Kanskde till stor grund pga att jag har min diagnos. Dayviews är dessutom en viktig del av min vardag. Bilderna läggs ut där först. Sen går in via mobilen på Dayviews för att kopiera bilder och tillhörande bildtexter för att även kunna dela dem på Instagram och därefter på Facebook. Men stommen är och har alltid blivit Dayviews.


Jag kan inte tänka mig ett fortsatt liv utan Dayviews. Om ni tänker er en modeintresserad tjej som man tvingar att gå ut på stan helt naken. Hon skulle känna sig intetsägande eftersom hon inte har en tråd på kroppen och därför inte kan visa hur insatt hon är och vilka fina märkeskläder hon bär. Jag känner intetsägande om jag inte har min vardag dokumentar i bild.


 

Min förmodligen sista bild jag kommer att lägga upp under augusti 2017. Bilden symboliserar hur naken och intetsägande jag kommer att vara utan min Dayviews. 



Instagram känns för osäkert. Man kan göra en lite tabbe. Bryta emot en ologisk och konstig regel eller få klagomål på bilder som inte folk förstår. Sen bir bilden anmäld och Instagram skiter i skälet till anmälningar och stänger av kontot utan att tveka. Det hjälper inte att be om ursäkt för de svarar inte. De nöjer sig med att ha ett hjäplavsnitt för användare som inte ger några svar.  Så funkar alla sociala medier. Man ska kunan regler även om nya läggs till i en stressig vardag då man inte hinner läsa reglerna varje dag. De bryr sig inte heller om det är någon interngrej riktad emot mig som har gjort att mitt konto avslutats.


Dayviews har jag alltid kunnat vara mig själv på. Jag har dessutom kunna neka folk som inte förstår mig att komma in på sidan. Jag har skött mig i princip hela tiden och inte gjort om de regelbrott jag av misstag begått då jag fått tillsägelser. Sidan har levt upp till mina krav. Det enda levt upp till kraven är de som driver sidan. Då Dayviews har haft serverstrul (som de har skyllt på) så har de inte snabbat sig direkt för att åtgärda problemet. Varit allmänt oengagerade i de problem man haft. Detta är droppen att de så respektlöst bara släcker ner sidan utan att ens ta hänsyn till de liv som rasar samman. Jag tycker att de åtminstione att de är skyldiga mig att förklara var man hittar en sida med precis samma upplägg som Dayviews eller hjälper mig att starta en. Jag kan nämligen Dayviews utantill och vill inte lära mig något nytt. Jag får dagligen utstå en massa ofrivilliga förändringar på Facebook som jag inte ha tillåtit. Så en blogg eller en hemsida med exakt samma utseeende som Dayviews kunde de ju förklara för mig hur man skapar. Så trogen som varit Dayviews och så mycket gott som jag fortfarande säger om sidan så kan man väl inte begära mindre.


Vi avändar har dock erbjudits en tjänst där man laddar ner alla sina filer i zip format. Alla bilder och tillhörande texter och kommentar sparas ner. Bra att den säkerheten finns. Men följdfrågan är vad man sa göra med filerna. Hur lägger man ut alla sina över 26000 bilder igen för att visa att man existerar. Finns man inte på bild så har inte de här tio åren existerat.


Jag vet ej hur det här kommer att sluta. Men det känns som att jag genomgår nedräkningen till min domedag. En sida hemsida eller en blogg som ser precis likadan ut som Dayviews ohch mitt liv kan rulla på som vanligt. Annars blir mitt resterande liv fyllt av depression och saknad efter det liv jag en gång hade.


DETTA  VAR INTE DET SLUT JAG HADE ÖNSKAT MIG. 


Av Paul Karlsson - 6 juli 2017 04:47

SPIDER-MAN: HOMECOMING


Nu har jag varit och sett den nya "Spider-Man" rebooten "Spider-Man: Homecoming" trots att jag var väldigt kritisk till denna film av anledningen att jag inte gillade den presentation man fick av karaktären Spider-Man i filmen "Captain America: Civil War". Samt så kände jag mig inte motiverad till att få se ännu en historia om hur det hela börjar när Peter Parker får sina krafter och efter ett tag blir superhjälten Spider-Man. Trots detta har jag sett filmen för att det är en film som hör ihop med de andra fristående spin-off filmer som har gjorts för att vävas in i "Avengers" filmerna. Nu ska jag berätta med denna recension vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Fortfarande exalterad över sin upplevelse med the Avengers återvänder Peter Parker (Tom Holland) hem till sin moster May (Marisa Tomei), under sin mentor Tony Starks (Robert Downey Jr.) uppsikt. Han försöker återuppta sina dagliga rutiner, men kan inte riktigt släppa tanken på att få uträtta nya hjältedåd. När superskurken Vulture (Michael Keaton) dyker upp får han chansen - samtidigt som allt han håller kärt plötsligt befinner sig i stor fara.


I filmens inledning görs det ett tarvligt försök att efterlikna den humor som fanns i Marvels oväntade succé "Deadpool" genom att ge karaktären Peter Parker en mobilkamera att vlogga med då han gör ett besök i Tony Starks och Avengers högkvarter. Så tidigt in i filmen förstår man alltså på vilken nivå det är. Det är mer en tonårsfilm än en vuxenfilm. Det är alltså ingen R-rated humor som i "Dead Pool".


Att det skulle bli en annorlunda historia än de som berättats i föregående "Spider-Man" filmer var jag redan negativt inställd på. Tony Stark är den nya spindelmannens mentor och bara det gör det hela konstigt. Exempelvis så har Tony Stark tillverkat den nya dräkten så att den känns för högteknologisk. I princip är den som Tonys Iron Man dräkt fast i mjukare trikåmaterial. Till och med en inbyggd tänkande dator som pratar och har ett intellekt finns det i dräkten precis som när Tony har sin Iron Man dräkt på sig. Det känns med andra ord som att Spider-Man inte är en självgående hjälte på samma sätt som förut. Detta stör jag mig på.


Att Aunt May är ung och snygg känns också konstigt. Det är omöjligt att förbise dessa ändringar. Men om jag ska försöka säga något positivt så är det inte mycket jag kan komma på. Det skulle i så fall vara att Michael Keaton gör rollen som skurken Vulture bra. Den karaktären blev vi lovade redan i Sam Raimis "Spider-Man 4" som aldrig fick se dagens ljus. John Malkovich hade precis skrivit på ett kontrakt innan Sony sade nej till den budget som Sam Raimi ville ha till filmen. Nu fick vi som sagt istället Michael Keaton som den karaktären. Men jag gillar inte riktigt hur karaktären behandlats i filmen. För att väva in skurken i Avengers universumet så är Vultures dräkt tillverkad av rymdskrot ifrån attacken ifrån yttre rymden i den första "Avengers" filmen. Det gör att dräkten får ett mer robotlikt utseende vilket påminner för mycket om skurken Green Goblins dräkt i den allra första "Spider-Man" filmen. Men Michael Keaton gör det bästa av rollen.


Att få se historien om spindelmannen berättas ifrån början ännu en gång var som väntat tråkigt. Till filmseriens fördel så hoppar de åtminstone över den bit då Peter blir biten av den radioaktiva spindel som ger honom hans krafter. Så det är bara formandet till hjälte och hur han lär sig att hantera sina krafter som berättas. Så det är en lite positiv grej ändå. Dock är det lite segt att se gång efter gång hur klantig Peter Parker är innan han lärt sig att hantera krafterna och den nya dräkten. De skämten är för långt utdragna.


Jag har inte mycket positivt att säga om denna film som sagt. En del snygga actionscener bjuds det på. Men intrigen är ganska tunn och det jobbas mer på att göra filmen till en "Avengers" film än att låta den stå på sina egna spin-off ben. Filmen känns alltså som en blek kopia av de andra "Spider-Man" filmerna och huvudkaraktärens tonåriga omogenhet känns bara störig. Samt så hade det kanske behövts en skurk till i filmen för att utveckla intrigen lite.

Jag kan rekommendera filmen "Spider-Man:"Homecoming" om man inte har för höga krav och tror att filmen ska vara lika bra som de andra fem "Spider-Man" filmerna. Men accepterar du en mindre genomtänkt superhjältefilm med en tonårs jargong så är det här rätt film för dig. Det var inte vad jag ville ha. Därför får filmen en tvåa av tre möjliga av mig i betyg.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se