retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - Måndag 11 juni 00:45

 

 

JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM


Den av mig mycket efterlängtade filmen "Jurassic World: Fallen Kingdom" har nu äntligen haft premiär. Jag har nu varit och sett den och ska med denna recension berätta om den levde upp till min förväntningar. Men först lite om handlingen.


Det har gått tre år sedan den extravaganta nöjesparken Jurassic World förstördes av okontrollerade dinosaurier. Ön Isla Nublar ligger nu övergiven av människor medan de överlevande dinosaurierna slåss för sin överlevnad i djungeln. När öns slumrande vulkan väcks till liv tar Owen (Chris Pratt) och Claire (Bryce Dallas Howard) på sig att rädda de dinosaurier som finns kvar från utrotning. Owen letar efter sin ledarraptor Blue som fortfarande saknas i djungeln och Claire tar uppdraget att hitta djuren efter att ha fyllts av respekt för dem. När de kommer till ön möts de av flödande lava och deras expedition avslöjar en konspiration som kan utsätta jorden för det mest riskfyllda människan skådat sedan urminnes tider.


Efter föregångaren "Jurassic World" som var mästerligt bra så var förväntningarna på denna uppföljare skyhöga. Som tur var så visade sig förväntningarna bli uppfyllda. Och det till den grad att den till och med lyckades överträffa föregångaren. Bristerna i den förra filmen var till stor del att en del dinosauriescener var slarvigt gjorda och såg orealistiska ut. Sådant är det mindre av i "Jurassic World: Fallen Kingdom". Filmen känns även mörkare och mer skräckbetonad denna gång. Det ges också tid till karaktärerna man fick lära känna i första filmen till att utvecklas så att man lär känna dem mer. Utan att avslöja för mycket så tas historien i precis rätt riktning för att man ska se fram emot den här filmtrilogins nästa avslutande del. På samma effektiva sätt som förra filmen plockade det bästa ur originalfilmen så lyckas Jurassic World: Fallen Kingdom" att ta det bästa ur sin föregångare och utveckla det till något nytt och spännande.


Filmen vinner även på att den förflyttar handlingen ifrån ön Isla Nublar till världen utanför där dinosaurierna får härja runt i en kuslig herrgård och man får uppleva deras anpassning till den nya miljön. Det gör att den står på egna och skiljer sig ifrån den föregående filmen.


Sammanfattningsvis så får man allt man förväntar sig och lite till av "Jurassic World: Fallen Kingdom". Jag kan starkt rekommendera filmen om man gillar fartfyllda äventyrsfilmer som även har en spännande historia berätta. Och filmen väcker även intressanta frågor kring om klonade dinosaurier har samma rättigheter som andra utrotningshotade djurarter. En femma av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - Torsdag 24 maj 21:52

 

SOLO: A STAR WARS STORY


Julaftonen börjar tidigt i år för oss "Star Wars" nördar med Han Solo spin-offen "Solo: A Star Wars Story". Hur det hela började för en av de mest älskade "Star Wars" karaktärerna har i alla fall jag var väldigt nyfiken på under många år. Nu har vi fått filmen som ger oss dessa svar. Om Han Solos historia är tillräckligt intressant för en hel film ska jag berätta nu med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.


Från sin hemplanet Corellia, som styrs av den tyranniska Proxima, en fruktansvärd syndikatsledare, tvingas Han Solo (Alden Ehrenreich) att fly desperat tillsammans med sin kärlek Qi’ra (Emilia Clarke). Men hans flyktplan går snett och Qi’ra blir kvar på planeten Corellia. Men Han lovar att återvända för att befria sin flickvän. Han Solo kommer ändå inte undan och kastas i en lergrop, där ett stort monster dödar fångarna. Hans upptäcker att monstret är hans blivande andre pilot Chewbacca (Joonas Suotamo). De flyr tillsammans och blir oskiljaktiga. Motgångarna gör att Han Solo oavsiktligt tvingas ut ur Imperial Navy och hamnar bland en grupp kriminella som leds av Beckett (Woody Harrelson). Denne arbetar för Dryden Vos (Paul Bettany), en fruktansvärd ledare av ett annat brottssyndikat med namnet Crimson Dawn. Ännu en gång styr Millennium Falcon sin resa till en avlägsen galax och för oss in i nya, dramatiska äventyr. I "Solo: A Star Wars Story" får rymdskeppets resenärer uppleva en rad spännande händelser och även konfronteras med mörka, fientliga krafter. Han Solo möter sin mäktige och även ökände spelare Lando Calrissian (Donald Clover) som visar sig vara en av Star Wars sagans kanske mest osannolika hjältar.


Det spekuleras till höger och vänster hela tiden om vilka karaktärer som ska få en egen "Star Wars" film. Först ut var alltså Han Solo och det hade kunnat bli pannkaka av det hela om de hade valt fel skådis i Harrison Fords ikoniska roll. Det blev det inte. Alden Ehrenreich som har fått axla manteln gjorde klokt i att lyssna på veteranen Harrison Ford som gav honom tipset att inte försöka imitera Fords egna skådespeleri på något sätt. Ehrenreich levererar en helt fri tolkning. En och annan klassisk Han Solo replik levereras bara och en del gester som kännetecknar karaktären finns fortfarande kvar. Men utöver detta är det en helt ny Han Solo man får uppleva. Samma kaxighet finns fortfarande kvar trots att man fick se hur han tog sig ifrån botten till toppen.


Det som jag finner mest intressant med filmen är att få se hur Han Solos och Chewbaccas relation börjar och utvecklas. Chewie har alltid varit en av mina favoritkaraktärer ifrån "Star Wars" världen och jag skulle gärna vilja se en spin-off film om honom. Han Solos kärleksintresse som spelas av "Game of Thrones" stjärnan Emilia Clarke är också intressant och karaktären får en del spännande vändningar. Deras relation är inte lika gnistrande romantisk som den vi fått uppleva mellan Han och Leia i den gamla trilogin. Men kemi har de och ett väldigt bra komiskt samspel. Många andra intressanta karaktärer introduceras också i filmen. Framförallt Woody Harrelsons mentorliknande karaktär ger färg åt historien. Likadant Donald Glovers gestaltning av en ung Calrissian. Det lilla rymdgäng som dessa karaktärer sammanflätas till är ett glatt gäng som är underhållande att följa.


Ron Howard som har tagit över registolen efter en annan regissör har fått till en bra balans mellan humor och allvar. Det flirtas med film noir och western genren ganska brett samtidigt som filmen i mångt och mycket påminner om en traditionell "Star Wars" film. Det märks inte att det har skett ett regissörsbyte mitt under filmens arbete. Filmen håller samma ton hela vägen. Min oro var att filmen skulle bli för spretig åt olika håll med en ny regissör. Men Howard visar verkligen sin kärlek till "Star Wars" universumet och levererar en sevärd och underhållande historia. Vackra utomjordiska miljöer bjuds det också på även om det inte är så många världar som hinns med. Chewbaccas hemplanet Kashyyyk exempelvis är en värld jag hade velat se mer av. Men om det blir en Chewbacca spin-off så kommer nog ett sådant tillfälle. Jag är dessutom övertygad om att man kommer att upptäcka eastereggs och andra detaljer då man ser filmen fler gånger. Cameoroller och liknande kan man missa vid första anblicken av en film. Men kul var det i alla fall att den kortväxte skådisen Warwick Davis dök upp i en liten omaskerad roll som faktiskt också fick leverera en replik.


Sammanfattningsvis så tycker jag att "Solo: A Star Wars Story" är en underhållande och sevärd "Star Wars" historia som verkligen tillför något nytt och även väcker nyfikenheten inför kommande uppföljare och hur de ska sammanflätas med de andra äldre "Star Wars" filmerna. Och mest gillar jag att Chewies och Hans vänskap får ett stort fokus och en början i denna film. En fyra av fem möjliga får filmen "Solo: A Star Wars Story" av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - Onsdag 16 maj 23:15


 

DEADPOOL 2


Nu har jag varit på bio och sett den efterlängtade uppföljaren på "Deadpool". En film som blev nyskapande med sin barnförbjudna humor, sitt övervåld och innehåll av filmnördiga referenser både inom genren och i allmänhet. Filmen skapade förhoppningar och en längtan efter att få se mer av karaktären. Samt så dök det i ett sent skede upp en nyhet om att vår svenska stolthet Bill Skarsgård skulle medverka i filmen. Hur stor rollen var fick vi inte veta innan premiären. Men nu har jag fått chansen att ta reda dessa saker och ska med denna recension berätta om filmen "Deadpool 2" lyckades att leverera. Men först ska jag berätta lite om filmens handling.


Nu är Deadpool (Ryan Reynolds) tillbaka, och han är sig lik. Samma rappa oneliners, samma talang för oåterhållsamt ultravåld och samma kärvande moralkompass. I ett inledande mordmontage får vi se honom massakrera ett gäng skurkar av den värsta sorten, sådana som ingen annan vill handskas med. Samtidigt planerar han och Vanessa (Morena Baccarin) att skaffa barn. Det är inte en kombination som bådar gott, och snart störtar Wades värld samman i kaskader av eld och blod. Det är först när han möter en ung mutantpojke (Julian Dennison) på glid som hans liv återigen får mål och mening.


Att Bill Skarsgårds medverkan är väldigt kort kan jag börja med att meddela. Han spelar en mutant med förmågan att kasta upp dödligt giftiga spyor. Vems sida han står på eller något annat tänker jag inte avslöja av spoilersjäl. Men jag kan säga att han fick några minnesvärda minuter i filmen.


Den barnförbjudna delen lever verkligen upp till förväntningarna och testar alla gränser. Där den första filmen tro det eller ej var återhållsam så tar den här uppföljaren ut svängarna ytterligare. Detta kan låta riskfyllt, men faktiskt så balanseras humor upp på ett bra sätt. Historien är i grund och botten mycket mörk och Deadpools förmåga bygger på att hans kropp kan muteras och bland annat bota den cancer som han drabbades av innan han efter ett experiment fick sina helande superkrafter. Det finns sådana här liknande mörka element även hos andra karaktärer som exempelvis hos mutantpojken Russell (Julian Dennison) eller filmens huvudskurk Cable (Josh Brolin). Men där i princip stannar filmens mörka element. Sedan breds det på med sjuk under bältet humor och en massa roligt kring filmvärlden, populärkulturen och inte minst superhjältevärlden. För de som inte är så insatta så kanske det interna kan vara svårt att hänga med i. Men de välskrivna karaktärerna och det universum de befinner sig i är nog lätt för de flesta att falla för.


Just de välskrivna karaktärerna imponeras jag mest av. Deadpool framförallt som är perfekt castad med skådespelaren Ryan Reynolds. Han är så självironisk och burdus i sin humor att jag bara älskar varje scen han är med i. Därefter tycker jag även väldigt mycket om den blinda äldre damen som han våldgästar när han känner för det. Deras relation är så konstig men kärleksfullt beskriven. Alla bikaraktärer som dyker upp under filmens gång är också bra gestaltade och får en viktig roll i handlingen. Dessutom så levererar även andra skådisar ett skådespeleri med samma självironiska nyanser som Ryan Reynolds har och de hakar gärna på i de interna nördskämt som dyker upp här och var.


Jag kan starkt rekommendera filmen "Deadpool 2" till de som gillade den första filmen eller vill introduceras till ett superhjälte universum som står sig lite lagom fritt ifrån andra Marvel filmer och tar sig tid att skämta rejält med liknade filmer. Ett konfetti av humor sammanflätat med en gnutta allvar är det denna film har att erbjuda. Samt en del skojig drift med tidsresor för att skämta med bland annat X-Men universumet. En fyra av fem möjliga får filmen "Deadpool 2" i betyg av mig.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Torsdag 26 april 15:54


  AVENGERS: INFINITY WAR


Fansen har blivit ombedda att inte avslöja något om filmens handling för de som inte hunnit se filmen. Detta kan vara klokt eftersom filmen trots att den inte är en ny "Star Wars" film har varit mycket hemlighetsstämplad. Inte ens de medverkande skådisarna som arbetat under sekretess med filmen visste fullt ut förrän filmen var klar åt vilken riktning handlingen skulle leda. Därmed innehöll filmen många spoilers och oväntade överraskningar. Jag har varit och sett Marvels efterlängtade storfilm "Avengers: Infinity War" och ska nu berätta utan att spoila för mycket av handlingen vad jag tyckte. Men först ska jag lite kort berätta det jag vågar om filmens handling.


Trots alla tidigare konflikter och meningsskiljaktigheter tvingas The Avengers enas och bilda en allians med många av superhjältarna från de tidigare filmerna. Anledningen till den gigantiska mobiliseringen är den mäktiga titanen Thanos (Josh Brolin), som är ute efter de sex evighetssternarna. Han och hans följe hotar bokstavligen hela universum och har genom sina förödande attacker under jakten på stenarna redan utplånat både stora samhällen och superhjältar. Genom att bli herre över alla stenarna blir han härskare över universums öde och detta måste till varje pris stoppas.


Filmen "Avengers: Infinity War" är rena domedagsprofetian som nu har blivit personifierad med namnet "Thanos" briljant spelad av Josh Brolin som gör honom till en färgstark skurk. Han får nyanser som gör att man känner lite för honom. Han är hård på ytan. Men det finns känslor djupt på insidan innanför det hårda skalet. När dessa känslor tvingas att komma upp på ytan så är han mer än ett föremål för ondska och ytterligare ett hot ifrån yttre rymden. För att avdramatisera det med spoilers så kan jag snabbt dra lite som inte avslöjar för mycket. Domedagen är som sagt nära. Det finns det om inte annat en karaktär i filmen som har kunnat förutspå. Men hopp finns och därav kämpar Avengers gänget på i vanlig ordning med de forna problem de haft i sin numera gigantiska ensemble i sin tunga ryggsäck. När hela universum står på spel så kan man räkna ut att många älskade karaktärer kommer att dö. Men frågan man ställer sig på förhand är hur mycket mörker och svärta Marvel vågar ha i en film för att inte göra samma snedsteg som konkurrenterna DC Comics och deras i andras ögon misslyckade filmer om exempelvis Superman och Batman. Hur mycket "Game of Thrones" likhet och slaktande av karaktärer det blir kommer inte jag att gå in på. Däremot ska jag nu säga vad jag tyckte om sammanflätandet av alla karaktärer och hur de fungerade ihop i en story som kunde ha fått många brister då så många karaktärer slåss om utrymmet.


Efter att jag hade sett klart filmen så stod jag och begrundade filmens affisch som innehöll inte mindre än 24 välkända karaktärer. På förhand kan man ju gissa på att visa storys glider undan till förmån för att allt ska hinnas med i en sådan mastodontproduktion. Men filmens 2 timmar och 29 minuter utnyttjades väl. Karaktärerna är sedan innan väletablerade i egna spin-off filmer och i filmer där de tidigare mötts. Därav kan det bara fokuseras på deras ibland komiska möten utan att karaktärerna behöver någon närmare presentation. Storyn berättas med en mörkare ton än väntat vilket överraskar och visar att Marvel faktiskt vågar tänka utanför boxen och ta lite risker. Men detta utesluter inte att en del humor också får plats då framför allt "Guardians of the Galaxy" karaktärerna för första gången sammanflätas med andra karaktärer. Det blir med andra ord en bra kontrast mellan humor och allvar i ett bra flöde. Mörkret finns där med det är inte kolsvart och deprimerande hela tiden.


Visuellt är det en vacker film där man får se fina galaktiska världar då det inte är på Jorden filmen utspelar sig. 3D effekterna ser också snygga ut och alla skådisar levererar sin del i kakan. Mest imponerande är Chris Hemsworth som Thor. Hans tidigare mer humoristiska karaktär har fått en allvarligare uppsyn nu när slutet är nära. Den humor han utstrålar är mörkare och karaktären får mer djup. Alla får med andra ord sitt utrymme i handlingen och många karaktärer har fördjupats.


Sammanfattningsvis så tycker jag att "Avengers: Infinity War" är riktigt bra. De farhågor jag hade om att filmen skulle vara en bristfällig ursäkt till att samla ihop favoritkaraktärerna ifrån föregående Marvelfilmer visade sig att inte vara befogade. Istället blev alla effektivt invävda i den välbalanserade handlingen. Det enda som finns att klaga på är det snurriga med tidsresandet som karaktären Doctor Strange får stå för. Den delen av handlingen kräver att man ser om filmen för att ta det till sig. Utan att säga för mycket så kan detta parti ha påverkan på kommande filmer. Jag kan starkt rekommendera filmen "Avengers: Infinity War" till de invanda fansen. De som inte sett de föregående filmerna i franchisen bör göra det för att kunna hänga med. En stark fyra på gränsen till femma är mitt betyg på filmen.

 

 

 

 

Av Paul Karlsson - Onsdag 11 april 17:39


  A QUIET PLACE


Nu har jag varit och sett skräckthrillerfilmen "A Quiet Place" på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


I en postapokalyptisk värld har enorma rovdjur ätit upp större delen av mänskligheten. I den mörka tillvaro som detta skapat får man följa en familj som tvingats leva i tystnad för att inte bli upptäckta av dessa rovdjur. Rovdjuren är blinda men har en mycket välutvecklad hörsel. Därmed så innebär minsta lilla ljud döden.


John Krasinski som för de flesta är mest känd ifrån serien "The Office" visar med denna film att han även är en begåvad regissör. På ett mycket effektivt sätt har han i sin film använt tystnad för att skapa en skrämmande och obehaglig stämning. Tystnaden som filmens karaktärer tvingas att leva i gör att filmen inte innehåller mycket dialog eller ljud. Detta gör att man sitter på helspänn hela filmen igenom och när något händer som innefattar ljud så hoppar man verkligen till i biostolen just för att man på grund av den rådande tystnaden inte är förberedd på när plötsliga ljud dyker upp.


Tystnaden ger även möjlighet för filmens skådespelare att med andra medel som blickar och kroppsspråk uttrycka sig istället för med ord. Och detta gör de på ett väldigt talande sätt som berör. Aldrig tidigare har jag upplevt en film som är så nervkittlande och obehaglig på ett klaustrofobiskt vis som "A Quiet Place". Jag blev väldigt positivt överraskad av denna film som jag inte visste så mycket om innan jag gick och såg den. Det finns inte mycket att klaga på. Det enda som jag möjligtvis saknar är lite återblickar där man fick veta hur det gick till när filmens varelser tog över världen och i princip utrotade mänskligheten.


Sammanfattningsvis så kan jag starkt rekommendera filmen "A Quiet Place" om man gillar kusliga filmer som skapar en obehaglig stämning som verkligen berör. Filmen är väldigt spännande och gastkramande från början till slut. En stark fyra av fem möjliga får den av mig i betyg.

 

 

 


Av Paul Karlsson - Torsdag 29 mars 19:36

 

READY PLAYER ONE


Nu har jag varit och sett Steven Spielbergs comeback i sience fiction genren. Det som på förhand utlovades var en visuell resa in i virtual reality världen med en massa referenser för att fånga en massa film och spelnördars intressen. Om jag blev imponerad och uppslukad av detta universum kommer jag att berätta nu med denna recension. Men först lite om filmens handling.


Året är 2045 och världen befinner sig på randen till kaotisk kollaps. Människor har sökt trygghet i en virtuell verklighet - universumet OASIS som har skapats av den briljante och excentriske James Halliday (Mark Rylance). När Halliday dör, testamenterar han sin enorma förmögenhet till den som hittar den digitala ledtråd han gömt någonstans i det gigantiska OASIS. Det blir en tävling som engagerar en hel värld. När den unga hjälten Wade Watts (Tye Sheridan) bestämmer sig för att delta i tävlingen kastas han in i en fartfylld och svindlande skattjakt genom ett fantastiskt universum fyllt av mysterier och faror.


Nördarnas julafton är tidigt i år. Det finns ett läger av nördar som är insnöade på Star Wars. Den kategorin tillhör jag mest och även en sådan mindre julafton kommer att ske redan i maj i år då den fristående "Star Wars" filmen om en ung Han Solo har premiär. Några visuella referenser ifrån "Star Wars" universumet finns inte att hämta i den här filmen pga att Disney inte vill låna ut sin rättigheter. Men detta gör inget. Steven Spielberg har lyckats få med det mesta av den amerikanska populärkulturen ifrån 80-talet. Det breds på med rejält av referenser ifrån "Jurassic Park", "Back to the future", "King Kong", "Nightmare on Elm Street" och "Beetlejuice". Filmreferenserna är många. Steven Spielberg visar sig vara väldigt observant på detaljer och fler referenser lär man hitta för varje gång man ser om filmen. Även spelnördarna har nog en hel del att känna igen i filmen "Ready Player One", men någon spelnörd är inte jag så jag imponerades mest av all blinkningar med gamla filmklassiker som jag vuxit upp med. Samt föremål som man nästan hade glömt ifrån barndomen. Bland annat används en läskig studsboll som vapen i filmen. Jag kan ha fel men jag tror att de bollarna hade med samlarkorten "Garbage Pail Kids att göra. Sådana små detaljer kommer man att upptäcka mer av då man har filmen i sin hemmasamling. Även en så otippad film som Stephen King filmatiseringen av "The Shining" får en viktig roll i filmens handling.


Alla dessa referenser ses som ett publikfrieri av del andra filmkritiker. Jag anser mig vara publik och därmed har frieriet fångat mig i en välknuten snara. Men det kanske andra kritiker tycker är att filmen utöver detta har en tunn intrig. Det tycker inte jag. Jag ser verklighetsdelen i filmen som en ganska kul allvarsbottnad satir över den framtid vi kanske är på väg emot. Idag upptar många sociala medier vårt liv. Facebook, Instagram, Twitter och Snapchat för att nämna några beroendeframkallande appar och sajter. Virtual Reality tekniken har varit under utveckling sen jag var barn på 90-talet och har fått en återfödelse på senare år. Världen utanför spelvärlden i OASIS är ett förfallet futuristisk samhälle där merparten lever i baracker och lever mer i spelvärden än i den riktiga världen. En ganska deprimerande värld med andra ord. En värld som kan vara nyttig att ta avstånd ifrån eller åtminstone ägna sig åt med distans.


Skådespelarmässigt så har inte Steven Spielberg kört på några superkändisar direkt. Mark Rylance som han arbetat med tidigare i "The BFG" och i "Bridge of Spies" spelar upphovsmannen till spelet OASIS. Olivia Cooke (mest känd ifrån tv-serien "Bates Motel) spelar en av de kvinnliga huvudrollerna. Samt "Rouge One: A Star Wars Story" skådisen Ben Mendelsohn och komikern "T.J. Miller kan ses i minnesvärda skurkroller. Simon Pegg dyker även upp i en viktig biroll. Men filmens huvudrolls innehavare Tye Sheridan var för mig relativt okänd.


Sammanfattningsvis är filmen "Ready Player One" en intressant vision om hur vår framtid kanske kommer att se ut om några årtionden. Detta med härliga referenser både i 80-tals musik, detaljer och visuellt skådespel. Mångt och mycket kan filmen jämföras med James Camerons "Avatar" som utforskade 3D världen och gav oss en entré dit. Men här är det istället en spelvärd vi får träda in i. Alltså har inte denna virtual reality världen något att göra med vår riktiga verklighet som var fallet i "Avatar". Jag blev imponerad av den visuellt vackra och 80-talshyllande framtidsversion i kontrast till budskapet om att också omfamna verkligheten och ger filmen "Ready Player One" en femma av fem möjliga i betyg. Steven Spielberg har hittat hem till sitt rätta element som är science fiction. Gå och se filmen säger jag bara. Detta mästerverk bör ses på bio med 3D-glasögon.

 

 

 


Av Paul Karlsson - Lördag 17 mars 16:06

 

TOMB RAIDER


En filmatisering på tv-spelet "Tomb Raider" utan Angelina Jolies ikoniska och smått kultförklarade gestaltande av karaktären Lara Croft. Vilken skandal tycker många. Kan man byta skådis och får man ändra på originalfilmernas historia? Kan man verkligen göra så? Jag har sett den nya "Tomb Raider" filmen med Alicia Vikander i huvudrollen och har svaren på dessa frågor. Och svaren ska ni få i denna filmrecension kort efter att jag har berättat lite om handlingen.


Lara Croft (Alicia Vikander) är en ung kvinna som lever sitt liv utan riktning eller mål. Fast besluten att bana sin egen väg i livet vägrar hon att ta över sin försvunna fars (Dominic West), den excentriske äventyrarens, affärsimperium. Lika envist vägrar hon acceptera att han är borta trots att det gått sju år sedan hans mystiska död. För att en gång för alla lösa gåtan kring hans försvinnande ger hon sig av för att hitta faderns senaste kända destination: en mytomspunnen grav på en mytisk ö som tros ligga någonstans utanför Japans kust. Beväpnad med ett skarpt sinne, en övertygad tro och sin hårdnackade envishet måste Lara pressa sig själv bortom alla mänskliga gränser. Överlever hon detta riskfyllda äventyr kan hon lösa gåtan kring sin fars död och förtjäna namnet Tomb Raider.


Så direkt insatt i "Tomb Raider" tv-spelen är inte jag. Därmed kommer mitt fokus att ligga på filmens story och Alicia Vikanders gestaltning av karaktären Lara Croft.


Filmens story och utformandet av karaktären Lara Croft är det bästa, med filmen.I originalfilmerna med Angelina Jolie så fick inte karaktären något djup. Hon levererades som en tuff tjej som utan förklaring var bra på att slåss. Ibland var actioninslagen så påklistrade att de kändes på gränsen till mediokra. För att ta ett lite exempel så gav Lara Croft en haj ett knytnävsslag och därefter gav hajen upp och simmade vidare. En haj hade inte gett upp så lätt i verkligheten. Den hade istället blivit uppretad och därmed en ännu farligare motståndare. Några sådana ologiska sekvenser innehåller inte den nya filmen. Samt fokuserade de gamla "Tomb Raider" filmerna mer på sexighet. Kameran sökte hela tiden upp Angelinas kropp, duschscener var obligatoriska i båda filmerna och en strävan efter att sexualisera karaktären fanns där hela tiden.Vacker är Alicia Vikander också. Men hon blir aldrig riktigt lika avklädd och hon har ett större djup än Angelina Jolies version av karaktären. Man får veta mer om Lara Crofts bakgrund denna gång. Hur hon som osäker ung kvinna utvecklas till den modiga, självsäkra och fysiskt starka äventyrerska som hon sedan blir. Hennes relation till sin pappa är också mer utvecklad. Dessa pusselbitar saknades i de gamla filmerna. Att de bitarna nu finns på plats gör filmen bättre än originalfilmerna.


Vackra miljöer bjuds det också på då Lara Croft beger sig ut på äventyr i tidigare outforskade kontinenter. Inga direkt nyskapande miljöer. Mångt och mycket påminner de om det man sett i "Indiana Jones" eller andra filmer i en liknande genre.


Sammanfattningsvis så känns det hela som "Tomb Raider" filmen vi alla har väntat på. En bra story, en tuff kvinnlig karaktär som inte är överdrivet sexualiserad och lagom mycket action. Som ny introduktionsfilm som presenterar karaktären Lara Croft funkar filmen jättebra och det är intressant att få se Alicia Vikander med bravur få testa på action igen efter många ganska likartade dramaroller. Filmen "Tomb Raider" får en trea av fem möjliga av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Söndag 11 mars 18:50

ÄNTLIGEN PÅ VÄG - TED GÄRDESTAD


1. GE EN SOL
En glad och fin låt med härliga gitarriff som är och kommer att bli en oförglömlig klassiker i all framtid.


2. HON ÄR KVINNAN
En vacker kärleksballad om kvinnan som Ted har drömt om. Den har en väldigt fin text som förmedlar den kärlek som var Ted Gärdestads drivkraft i livet.


3. OM DU VILL HA MIG
En härlig låt med lite psykedeliska influenser som handlar om att acceptera någon för vad den är om man vill ha personen i fråga. En svängig och medryckande låt.


4. LYCKLIGA DAGAR
En fin ballad om att tillbringa tid med sin älskade i ett kärleksland. Samt handlar låten om att ta vara på de lyckliga dagar man får medans de varar. En fin låt med ett bra budskap.


5. HOPPETS ELD
En fartfylld poplåt som handlar om en person som bringar hopp när allt känns mörkt. Den har en väldigt fin text om att möta någon som kan stå vid ens sida och vara ett stöd när allt känns svårt.


6. TID FALLER HÅRT
En mycket vacker duett med Marie Bergman om kärlek. En nyupptäckt favoritlåt.


7. ÄNTLIGEN PÅ VÄG
Albumets titelspår som handlar om den svenska sommaren och vad man har för förväntningar på den. Den har en väldigt målande och vacker text som fyller lyssnaren med glädje.


8. I MIN RADIO
En lite konstig låt om att inget i världen kan jämföras med det som vi kan uppleva i vår radio.


9. NATT EFTER NATT
En vacker upptempo ballad om längtan efter någon som stått en nära men är borta. En väldigt fin låt.


10. JAG BYGGER ETT TORN
En lite jazzbetonad ballad som är en slags kärlekshyllning till New York.


11. CHAMPAGNEGATAN
En glad låt om att ta de råd man fått under sin uppväxt och välja den rätta vägen i livet. Låten har en mycket fin text med ett vackert budskap.


12. RUVA MIN SJÄL
En kärlekshyllning till någon person som stod Ted nära ackompanjerad med häftiga gitarriff.


13. KÄRLEKEN ÄR STÖRST
En upptempo ballad som handlar om det motto som Ted Gärdestad levde efter under hela sitt korta liv. Att kärlek är det största och drivkraften till allt. En mycket fin låt som sätter ord på den person Ted var.


14. I DEN STORA SORGENS FAMN
En vacker och skör ballad som Ted skrev till sin bror precis som innan sin död som ett slags avsked. Jag kan knappt lyssna på denna vemodiga och vackra låt utan att få tårar i ögonen.


Sammanfattningsvis så är detta en väldigt bra skiva i sin helhet. Den har en hel del fina låtar som "Ge en sol", "Tid faller hårt", "Kärleken är störst", "Champagnegatan" och "I den stora sorgens famn". Vemod och sorg blandas med glädje och hyllningar till kärleken. Ted Gärdestads allra sista album blev förvånande bra med tanke på att han var väldigt sjuk framåt slutet och hade svårt att fokusera på musiken. Det här albumet tillhör absolut ett av de bästa under Teds karriär. Det var ett mycket vackert avsked han gav oss med den här skivan.

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se