retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - Torsdag 8 mars 05:38



 TÅRTGENERALEN


Jag har varit och sett Filip och Fredriks film "Tårtgeneralen" med Mikael Persbrandt i huvudrollen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


I mitten av 80-talet utser Jan Guillou Köping till Sveriges tråkigaste stad. Medan bygden lamslås och ett helt land skrattar bestämmer sig den något försupne mångsysslaren Hasse P (Mikael Persbrandt) för att motbevisa Stockholmsjävlarna. Hans idé är lika långsökt som den kanske är genial. Han tänker baka världens längsta smörgåstårta och därmed få in Köping (och sig själv) i Guinness Rekordbok. Men vägen till rekordet blir inte så spikrak som han tänkt sig.


I "Tårtgeneralen" levereras en väldigt varm och fin historia som hyllar de udda typerna som av samhället blir utskrattade eller ignorerade. Här får en sådan person sin röst hörd och blir sedd som en slags nationalhjälte. Historien om Hasse P och hans galna idé om att bygga världens längsta smörgåstårta för att sätta Köping på kartan är en väldigt fascinerande historia, Så fascinerande att man knappt kan tro att något sådant kan ha skett på riktigt. Med mycket kärlek och härlig 80-tals nostalgi till både musik och kläder berättar Filip och Fredrik denna historia. Framförallt framgår det att det är Filips historia som han har bevittnat under sin barndom i Köping. Vilket ger historien mer trovärdighet och värme.


Mikael Persbrandt porträtterar karaktären Hasse P mycket bra. Han gör det så pass bra att man glömmer att det är just Persbrandt som spelar honom och det är väldigt intressant att få se Persbrandt i en roll som inte liknar något annat han gjort tidigare i sin karriär. Samma sak gäller Helena Bergström som en kvinna som Hasse P hängde med under sina mest alkoholiserade perioder i livet.


Filmen är en varm hyllning till Köping och personer som vägrar att ge upp trots de motgångar omgivningen bemöter dem med. Samtidigt som det är en härlig feelgood film med mysig 80-tals nostalgi så finns det ett visst vemod.

Har man läst boken och förväntar sig en filmatisering som bokstavligt följer bokens historia så kommer man att bli besviken. Men jag tycker att filmen lyckades med ovanligheten att faktiskt vara bättre än boken. Boken är lite mer splittrad och skildrar olika perioder i Hasse P:s liv medan filmen fokuserar mer på en kortare period.

Jag kan starkt rekommendera filmen "Tårtgeneralen" om man tycker om filmer som "Hundraåringen" och "En man som heter Ove". Den här filmen har lite likheter med de filmerna men är mycket bättre. En stark fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - Torsdag 22 feb 04:08


 BLACK PANTHER


Efter en liten presentation i den ganska hyfsade Marvelfimen "Captain America: Civil War" har nu även hjälten Black Panther fått sin egen spin-off film. Karaktären har inte jag varit direkt intresserad av sedan jag såg den ovannämnda filmen där karaktären Black Panther gjorde sin entré för första gången. Men som de flesta säkert vet så är varje spin-off film en viktig pusselbit i ett större Marveluniversum och biopubliken behöver den pusselbiten oavsett åsikt om huvudkaraktären för att hänga med i uppladdningen inför Marvels ännu större storsatsning "Avengers: Infinity War" som vi på svenska biografer redan får se i april. Jag har nu varit och sett filmen "Black Panther" och ska nu med denna filmrecension berätta lite vad jag tyckte. Men först lite kort om filmens handling.


Efter händelserna i Captain America: Civil War återvänder T’Challa (Chadwick Boseman) till sitt hemland, det isolerade, högteknologiska afrikanska landet Wakanda, för att bli dess kung. Men när en gammal fiende dyker upp måste T’Challa, både som kung och Black Panther visa sin styrka. Han dras in i en konflikt som hotar inte bara Wakandas öde, utan hela världen.


Filmen "Black Panther" bjuder på en lagom portion action i form av snygga biljakter som även får den som somnar till de tråkiga biljakterna i de överreklamerade "The Fast and The Furious" filmerna att bli imponerad. Några scener i slutet av filmen bjuder även på futuristiska, Star Wars-liknande farkoster i en ganska fantasifullt skapad och fiktiv värld i en påhittad del av Afrika.


Filmens största behållning är radarparet ifrån den första "The Hobbit" filmen. Alltså Andy Serkis (Gollum) och Martin Freeman (Bilbo). Skurken spelas på ett färgstarkt sätt av en förvånansvärt fysiskt uppumpad Andy Serkis. Hans skurkkaraktär Ulysses Klaue står för den på tok för begränsade bråkdel av humor som faktiskt finns i filmen. Med en kul dialog och en del sarkasm levererar han sin karaktär på ett underhållande vis. Martin Freemans karaktär i sin tur ger honom liten mothugg vilket gör de bådas scener minnesvärda. De är de två karaktärer som syns mest ifrån världen utanför det fiktiva afrikanska samhället.


I fokus står som sagt gänget ifrån det afrikanska fantasilandet Wakanda. Även de karaktärerna är castade med träffsäkerhet. Men de får en utmaning att glänsa starkare än stjärnorna Andy Serkis och Martin Freeman. Ingen lyckas direkt med detta dessvärre, men Lupita Nyong'o som Black Panthers kärleksintresse Nakia lyser starkast. Michael B. Jordan, Forest Whitaker och Angela Bassett är också skådespelare ur det gänget som är underhållande att titta på.


Om jag sak sammanfatta det hela vilket jag väljer att göra nu så var filmen underhållande till viss del. Filmen har lite för många scener med prat där det försöker smygas in lite politiska budskap. Humorn och tempot som ska representera en Marvelfilm försvinner därmed snabbt. Min favorit ur Marvels repertoar är utan tvekan filmen "Thor: Ragnarok". Den har allt jag gillar. Fantasy, SciFi, humor, äventyr och en minnesvärd fantasifullt skapad värld. Filmen "Black Panther" har förvisso en fantasifullt skapad värld, men nyskapande är den inte. Allt ser ut som Star Wars förflyttat till vår egen planet. Men världen där Black Panther möter sin döda pappa är visuellt vacker att skåda.


Extrascenerna då filmens eftertexter rullat igång kan jag inte uttala mig om. Såg bara en. Eventuellt så fanns det en till när eftertexten var helt slut. Men så länge stannade inte jag på biografen. Jag kan rekommendera filmen om man man nöjer sig med en superhjältefilm där det berättas om ett fåtal intressanta karaktärer. Skurken (Andy Serkis) är här intressantare än hjältarna. Filmen är till för Marvelfansen. Nyfunna tittare bör välja en annan Marvelfilm att titta på. "Iron-Man" eller "Thor" filmerna ger mer valuta för pengarna. En trea av fem möjliga får filmen "Black Panther" av mig i betyg.

 

 

 

ANNONS
Av Paul Karlsson - Måndag 19 feb 23:29



 

THE SHAPE OF WATER


Guillermo del Toros trettonfaldigt Oscarsnominerade film "The Shape of Water" har nu äntligen nått biografen i den småstad jag bor i. Därmed ska jag nu med denna recension säga vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Elisa (Sally Hawkins) jobbar som städerska på ett statligt laboratorium. En dag upptäcker hon och hennes kollega Zelda (Octavia Spencer) ett hemligstämplat experiment i form av en vattenvarelse (Doug Jones) som hittats i Amazonas djungler. Amerikanerna vill använda varelsen i kriget emot ryssarna. Elisa får bevittna hur varelsen plågas och får sympati för den. Senare växer känslor för vattenvarelsen fram och hennes liv förändras därmed drastiskt.

Redan i filmens inledning så förstår man att upplevelsen kommer att bli en visuell fröjd för ögat. Min hjärna som är väldigt präglad den beundran jag känner för regissören Tim Burton associerar direkt till de vackra undervattensscener man fått ta del av i bland annat filmerna "Big Fish" och ""Miss Peregrine's Home for Peculiar Children". Men så är ju också Guillermo del Toro en lika stor mästare som Tim Burton på att skapa vackra sagovärldar. Här funkar dessa vackra undervattensscener som en väldigt effektiv kontrast till den mörka kalla kriget miljö där filmens handling utspelas.


När det kommer till filmens handling så är det en mycket vacker historia som kan jämföras lite med den i "Skönheten och Odjuret". Det är med andra ord en klassisk kärlekssaga som del Toro levererar i ett något annorlunda format. I grunden handlar det om en kvinna som blir förälskad i en varelse som av omgivningen anses som ett monster. Men istället för att karaktären vi får följa är en blivande prinsessa så är det en stum kvinna utan talförmåga som via teckenspråk och andra metoder lyckas närma sig varelsen och därefter utveckla en relation med den. Därmed tar historien ställning för de utsatta i samhället istället för att berätta om prinsessor som ska få leva lyckliga i alla sina dagar i ett vackert slott. I bakgrunden finns också en sidohistoria om rädslan för det okända och frågeställningar kring vilka som egentligen är monster.


Bra skådespelarprestationer är det gott om. Framförallt Sally Hawkins levererar som den stumma kvinnan Elisa som står i centrum för filmen handling. Men även Richard Jenkins i rollen Elisas bästa vän Giles är riktigt bra. Dessa båda karaktärers relation är en av filmens huvudattraktioner. Samt så är Octavia Spencer bra i sin biroll som Elisas vän på jobbet och Michael Shannon är riktigt obehagligt i filmens skurkroll.


Om man är en trångsynt filmtittare som inte ser filmens vattenvarelse som något annat än ett djur så kan man kanske få problem med kärlekshistorian som som är filmens grundpelare. Men om man i annat fall tolkar filmen rätt och ser karaktären med mänskliga drag så uppskattar man historien mer.


"The Shape of Water" är ett visuellt mästerverk som ger njutning åt ögat. Gillar man klassiskt sagoberättande med små inslag av skräck och likheter med exempelvis regissören Guillermo del Toros film "Pan's Labyrinth" eller bara vill se en gripande fantasydoftande historia i en vacker inpackning så lär man bli imponerad. I annat fall bör man se en annan film. Själv blev jag impad och därmed ger jag filmen en femma av fem möjliga i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Tisdag 13 feb 19:59


FIFTY SHADES FREED


Jag har nu varit och sett filmen "Fifty Shades Freed" som är den avslutande delen i "Fifty Shades of Grey" trilogin. Jag ska därmed nu berätta vad jag tyckte om filmen. Men först lite om handlingen.


Nygifta Christan (Jamie Dornan) och Anastasia (Dakota Johnson) omfamnar till fullo sin komplicerade relation och sitt lyxiga liv i tron om att de mörka skuggorna från deras förflutna är långt borta. Precis innan hon axlar sin roll som Mrs Grey och han slappnar av i den ovana stabiliteten uppkommer nya hot som kan riskera deras lyckliga slut innan det ens har börjat.


Den här filmen har blivit totalsågad i större delen av de recensioner jag läst. Usel och liknande ord har den beskrivits med. Jag håller inte med. Den följer boken ganska bokstavligt vi som läst böckerna får precis det vi har väntat oss. Romantik varvat med många sexscener och besök i Christian Greys lekrum där de diverse redskap för bondagelekar finns. Dessutom kryddas historien med en spännande thriller intrig som innefattar bland annat ett kidnappningshistoria. Huvudrollsinnehavarna Dakota Fanning och Jamie Dornan har även utvecklat en bättre kemi än de haft tidigare och är mer samspelta. Det enda som drar ner betyget så att jag inte kan ge filmen högsta betyg är att Jamie Dornan precis som i de övriga filmerna inte känns riktigt rätt för rollen. Karaktären Christian Grey beskrivs nämligen som mycket snyggare i böckerna. Samt tycker jag att sexscenerna är lite väl censurerade från midjan och neråt på karaktärerna med tanke på hur grafiskt avslöjande sexscenerna i böckerna är. Men utöver detta finns det inte något att klaga på. Filmatiseringen är trogen boken man får det man förväntar sig av filmen.


En stark trea på gränsen till en fyra får filmen "Fifty Shades Freed" av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Onsdag 7 feb 16:54

  EUPHORIA


Jag har varit och sett den svenska filmregissören Lisa Langseths första engelskspråkiga film med Alica Vikander och Eva Green i huvudrollerna och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Efter att ha levt många år utan egentlig kontakt, vill Emelie (Eva Green) återförenas med sin storasyster Ines (Alicia Vikander). Systrarna möts upp för en resa mot en mystisk plats någonstans i mitten av Europa. Fullständigt främmande för varandra och med olika livssanningar konfronteras de med sina livsval och börjar närma sig varandra på nytt. Samtidigt går det upp för Ines vad Emelies egentliga anledning med vistelsen är.


Filmen "Euphoria" är en kavalkad i känslor. Den mystiska plats som filmens systrar kommer till är är schweizisk klinik som erbjuder döende människor dödshjälp och ett bra liv den sista tiden innan döden faller in. Alicia Vikanders karaktär får veta att systern spelad av Eva Green har drabbats av en obotlig cancer och att hon valt att spendera sin sista tid på kliniken för att även under sin sista tid reda ut saker med sin syster. Fokuset i filmen blir med andra ord att följa Eva Greens karaktärs sista dagar och att ta del av hur systrarna försöker att reda ut det som är otalt mellan dem. Med andra så är det en väldigt gripande historia med mycket vemod och sorg som gör att det är svårt emellanåt att hålla tårarna tillbaka.


Framförallt relationen mellan Alicia Vikanders och Eva Greens karaktär är välspelad och trovärdigt gestaltad. Så den är intressant att följa. Men även även Charlotte Rampling briljerar i rollen som Emelies ledsagare på kliniken. Precis som Alica Vikander och Eva Green så har hon fått en välskriven och intressant karaktär att gestalta. "Euphoria" är helt klart kvinnornas film. Den är fylld med starka kvinnokaraktärer som gör minnesvärda avtryck som man sent kommer att glömma.


Visuellt är det också en vacker film där de tyska skogsinspelningsplatserna skänker mystik till filmen. Samt så är det en film som väcker intressanta frågeställningar kring dödshjälp.


Jag kan starkt rekommendera filmen "Euphoria" om man gillar känslostarka filmer som har en tendens och att locka fram tårar. Eller om man vill se en film men bra leverans ifrån mycket begåvade kvinnliga skådespelerskor. En stark trea av fem möjliga får filmen "Euphoria" av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - Söndag 21 jan 08:26


 


DOWNSIZING


Nu har jag varit och sett den skruvade dramakomedin "Downsizing" Med Matt Damon i huvudrollen. Men det som ifrån första början lockade mig med filmen var att vår stora svenska celebritet Rolf Lassgård gör sin Hollywooddebut i filmen. Därefter läste jag om filmen, såg trailern och därefter fångade den mitt intresse med en intressant historia om att krympa människor för minska Jordens överbefolkning. Vad jag tyckte ska jag nu berätta. Men först lite om handlingen.


Några norska forskare ledda av Dr. Jorgen Asbjørnsen (Rolf Lassgård) löser mysteriet kring vår planets överbefolkning. Detta genom att uppfinna ett sätt att krympa människor till en dryg decimeters längd och därpå föreslå en 200-årig global övergång från stort till smått. I en miniatyrvärld räcker pengarna längre, och drömmen om ett bättre liv lockar medelklassmannen Paul Safranek (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) att ge upp sina stressiga liv i Omaha för att istället starta ett nytt miniliv. Ett val som leder till många spännande äventyr.


Vad Rolf Lassgård beträffar så kan vi svenskar känna oss stolta. Han har nämligen fått den viktiga rollen i filmen som uppfinnare till det så kallade Downsizing fenomenet som det kallas när man krymper människor till Nils Karlsson Pyssling storlek. Lassgård får till och med äran att medverka i filmens allra första scen där man får se hur han testar krympningstekniken på labbråttor. Han får även en ett par eller tre viktiga scener under resans gång. Någon norska har han dock inte direkt övat in. Jag vet ej om jag missade att han skulle föreställa en svensk forskare. Men hans karaktärs namn tyder i alla fall på att karaktären är norrman.


Filmens story om att krympa människor kan kanske låta som ett tema som passar bättre för en Disneyfilm. Men faktiskt så funkar historien även för en vuxen publik. Det blir många skruvade och humoristiska situationer. Men det finns mycket allvar också i filosoferandet kring vår planets undergång och hur vi ska lösa denna problematik med överkonsumerande, miljöförstöring och annat som mänskligheten orsakar. Det är ett ständigt aktuellt ämne med de rådande klimatförändringarna och allt tätare miljökatastroferna. Samtidigt så spekuleras det även i huruvida pysslingar ska få ha lika värde, med rösträtt osv. Men djupare än så går inte filosoferandet. Det känns som att dessa djupa ämnen bara snuddas vid till förmån för att filmen ska få en mer humoristisk jargong. Därmed kan jag inte ge filmen så högt betyg som jag hade hoppats på.


Men om man ser filmen som en lättsam film som snuddar vid stora politiska frågor kring klimathoten så är filmen ingen besvikelse. Det är inte enbart en film man ska välja att se pga Rolf Lassgårds medverkan. Även Matt Damon, Kristen Wiig och Christoph Waltz levererar i sina roller. Men filmens största och oväntat lysande stjärna är skådespelerskan Hong Chau som skänker både hjärta och humor till filmen. Hon är pricken över i:et som filmen behöver.


Jag kan rekommendera filmen "Downsizing" som en underhållande dramakomedi som tar upp ett intressant ständigt aktuellt tema. Dessutom är de krympta människornas futuristiska värld en visuellt målande ingrediens som ger filmen ett vackert och originellt utseende. En trea av fem möjliga blir mitt slutgiltiga betyg till filmen "Downsizing".

 

 

 

Av Paul Karlsson - Lördag 20 jan 16:33

DANSA FÖR OSS
AV MICHAEL NYQVIST


"Bara jag går ner på bryggan så börjar livet om igen."
Michael Nyqvist, juni 2011 i samtal med Carina Nunstedt. För magasinet Yourlife.


Med de orden lämnade Michael Nyqvist oss. Därmed saknar nu bioduken och teaterscenen en väldigt viktig och inspirerande man som hyste kärlek åt konstformen i såväl skrivandets konst som teaterns och filmens hantverk. Världen kommer att bli tom utan Michael Nyqvist. Det råder det ingen tvekan om. Jag personligen saknar honom redan och har nu till slut samlat styrka att läsa hans andra bok som blev hans sista. I första boken som hette "När barnen har lagt sig" skrev han om identitetskrisen och känslan av att inte veta vem man är då man fått reda på att man har okända föräldrar. I "Dansa för oss" som jag nu har läst så berättar Michael om sitt strävande efter att bli skådespelare och att kunna leva på skådespeleriet. Jag ska nu försöka att redogöra vad jag tyckte om hans bok även om det är svårt av sentimentala skäl för att han nu har lämnat oss och detta blev hans sista ord i litterär form. Men först lite i korta drag om handlingen.


Vi får följa med på en resa som börjar i barndomen på 60-talet, fortsätter via tonåren och tiden som vilsen teaterstudent till den internationellt firade skådespelare han är idag. Skådespelaren Michael Nyqvist delar med sig av roliga, rörande och ibland skakande scener ur sitt liv. Men också funderingar kring de livsval han gjort. En gripande historia som saknar både början och slut, och som lär oss något om vad det är att vara människa.

Boken "Dansa för oss" är som sagt Michael Nyqvists andra personliga leverans av en inblick i hans värld om hur han med dålig självkänsla lite ödmjukt söker sig till teaterscenen. Vi får följa de konstiga jobb han extraknäcker med, ta del av de konstiga råd han får av såväl personer på och utanför teaterscenen. Vad som inspirerat honom. I korta små anekdoter som inte alltid är i kronologisk ordning berättar han med en enkel och lättförståelig grammatik om sin resa mot sin dröm. Den var inte alltid så lätt och han var långt ifrån säker på sin talang. Inte ens då han fick Guldbaggar och fina ord ifrån de största personerna inom teater och film så trodde han att han var något utöver det vanliga. Det är den ödmjuka och osäkra Micke jag lärde att känna via den mediabild som getts. När man läser hans personliga ord så läggs pusselbitarna som bekräftar att den mediala bilden inte var helt fel.


Det var just en person med glädje och inspiration för sitt hantverk som kännetecknade Michael Nyqvist. Detta återger han på ett bra sätt i sin andra biografiska bok. Den är skriven i korta stycken så att man kan återknyta till det man hunnit läsa på en kort busstur nästa gång man lyfter upp boken för att läsa. Men varje stycke man läser i boken kräver lite eftertanke för att återknyta till det som komma skall. Jag läste därmed igenom dessa stycken med förhoppningen om att få en massa inside information om de stora Hollywoodproduktioner han i slutet av sitt liv medverkade i. Men Michael Nyqvist som inte vill vara bättre än någon annan var inte skrytsam på något vis. Därför snuddas bara dessa produktioner vid lite grann och själva skapandeprocessen och resan mellan dessa processer fick mer fokus. Därmed fick man inte veta så mycket om hur det var att arbeta med kända personer, hur det gick till osv. Filmerna "Så som i himmelen", "Grabben i graven bredvid" och hans senare Hollywoodproduktioner nämns inte alls. Och ibland nämns en och annan storfilm utan namn så att man själv ska få lista ut vilken film det kan röra sig om. De enda filmer som nämns med namn är "Män som hatar kvinnor" och "Mission: Impossible - Ghost Protocol". Och detta sker inte med detaljer direkt. När det kommer till "Män som hatar kvinnor" så nämns mest osäkerheten kring presskonferensen då skådisarna i filmen ska tillkännages. Och när det kommer till "Mission: Impossible" så nämns inte ens Tom Cruise. Istället få vi ta del av en liten anekdot om regissören Brad Bird och dennes dramaövning som skulle få skådisarna att komma in i sina roller. Micke misslyckades totalt med den övningen och återgav detta nederlag i boken. Men rollen bestod ändå även om den till Mickes förtret blev ganska nedklippt.


Med en spännande inledning beskriver Michael hur han smugit sig in i biomörkret för att se sin första Hollywood film på bio. Han vill inte synas och när rollen är nerklippt så vill han helst försvinna ut innan någon märker att han är där. Detta första inledande kapitel satte sin prägel och jag blev nyfiken på att läsa vidare. Det känns lite som att det här kanske var en bok som var menad som ett mellanspel. Att det i en tredje bok skulle komma mer detaljer kring möten med kända personer eller så ville inte Micke skryta om sådant. Efter vad som sagts så hade han ett påbörjat väldigt ofärdigt manus till en kommande bok. Han hade även planer på att skriva filmmanus och barnböcker. Så han hade mycket väl kunna bli lika känd som författaren Michael Nyqvist som skådespelaren.


Nu blev det inte så, men jag är ändå nöjd med det vi fick. En spännande resa in i Mickes kreativa och konstnärligt tänkande hjärna. Han var ödmjuk och fin. Det är så jag kommer att minnas honom. Jag kan rekommendera boken "Dansa för oss" om man vill ta del av hans resa och har intresse för det kulturella skapandets konst. Eller om man rent av är nyfiken på en gripande berättelse om en person som trots osäkerhet på sin egen förmåga tog sig dit han ville. En stjärna på filmstjärnehimlen är nu utsläckt och det märks verkligen med den tomhet Micke lämnat efter sig i såväl Hollywood som i Sverige. En fyra av fem möjliga får boken "Dansa för oss" av mig i betyg.

 

 

Av Paul Karlsson - Lördag 6 jan 18:49

 

TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL


Bioåret 2018 har jag inlett med den av mig väldigt efterlängtade filmen "Ted - För Kärlekens Skull" som är en film om den svenska väldigt framgångsrika popstjärnan Ted Gärdestads liv. Om filmen levde upp till min förväntningar ska jag berätta i den recension Men först lite om handlingen.


Ted Gärdestads makalösa genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet greps Sverige av total Ted-feber och hela landet fascinerades av hans glädje, energi, talang och fantastiska låtar. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Filmen är en berättelse om en av vår tids största kompositörer, hans orubbliga relation till brodern Kenneth, till musiken och till livet. Teds livsöde kom att beröra en hel nation. Hans musik har på många sätt definierat svensk pop, med texter av brodern Kenneth, fyllda med liv, kärlek, smärta och hopp.


Filmen är en mycket kärleksfull hyllning till Ted Gärdestad som till största del fokuserar på den gladare delen av hans liv om hur framgångssagan började. Det fokuseras en del på den sorgliga delen av Teds liv med hans sjukdom och sådant. Men till filmens stora fördel får inte det tragiska slutet som Ted mötte så jättestort fokus. Istället får vi bevittna en vacker film om kärleken mellan Ted och hans bror Kenneth och hur de skapade musik tillsammans för att sedan nå framgång. Filmen är också en intressant tidsskildring över hur 70-talet var i Sverige. Tidsandan har verkligen på ett effektivt sätt återskapats med kläder och peruker. Kul är det dessutom att man får ta del av många andra artister ifrån denna tidsepok som korsat Ted Gärdestads resa eller haft samarbeten med honom. Bla Abba, Povel Ramel, Björn Borg och andra celebriteter dyker upp under filmens gång castade med bra skådespelare.


Adam Pålsson levererar verkligen i huvudrollen både sångmässigt och i gestaltandet av karaktären. Det är ingen liten utmaning han har fått att tackla rollen som Sveriges genom tiderna största popikon. Men det gör han verkligen med värme och kärlek för sin karaktär. Han borde få en Guldbagge för sin prestation. Bra är även Peter Viitanen som hans bror Kenneth Gärdestad. Det är bröderna Gärdestads relation och skapande av musik tillsammans som är det intressantaste med filmen och den relationen gestaltar Adam och Peter väldigt bra.


Det finns knappt något negativt att säga om denna ljuvliga filmatisering av Ted Gärdestads liv. Den har hjärtat på rätta stället och man rycks genast med i den intressanta och fina historien om hans liv. Vad som är veklighet och fiktion känns oviktigt. Det räcker gott och väl men att filmen är en fin hyllning till Ted och all den fina musik han givit oss under sitt korta liv. Dessutom gör filmen att man blir mer nyfiken på Ted Gärdestad och vem han var och vill ta reda på med mer. Det är precis den effekt jag tycker att biografier om kända personer ska ha. En stark fyra av fem möjliga får filmen "Ted- För Kärlekens Skull" av mig i betyg.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ retard-messiah med Blogkeen
Följ retard-messiah med Bloglovin'

GÄSTBOK


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se