MOONFALL

Jag har nu sett Roland Emmerichs nya katastroffilm “Moonfall” och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

En mystisk kraft kastar månen ur sin omloppsbana och skickar den på kollisionskurs mot jorden. Med bara några veckor innan världen kan förintas är Nasa-chefen och före detta astronauten Jo Fowler (Halle Berry) övertygad om att hon har nyckeln som kan rädda världen. Men bara en astronaut (Patrick Wilson) och en konspirationsteoretiker (John Bradley) tror på henne. Dessa osannolika hjältar har ett omöjligt sista uppdrag i rymden framför sig och lämnar alla de älskar, bara för att få reda på att vår måne inte är vad vi tror att den är.

Filmen levererar alla de ingredienser man förväntar sig av en bombastisk katastroffilm. Konspirationsteorier som besannas. En kamp emot klockan. Några få utvalda människor som kommer fram till lösningen, har en liten gnutta hopp och tror sig finna en lösningen som ska rädda världen ifrån undergång. Regissören Roland Emmerich har gjort sig känd inom kategorin katastroffilmer och verkar inte direkt vara rädd hamna i ett fack. Filmen “Moonfall” är mycket lik hans tidigare filmer. Så gillar man filmer som “Independence Day” och “The Day After Tomorrow” så lär man inte bli besviken. Filmen har den vågade och långa spellängden 2 timmar och 10 minuter vilket kan vara en risk om den speltiden inte är innehållsrik. Men så blir det inte i den här filmen. Den bjuder på fartfylld action ifrån början till slut. Man sitter med andra ord på helspänn under hela filmen och undrar vad som ska hända härnäst. Jag gillar även upplägget där en teori läggs fram kring vad som egentligen hände under den tystnad som skedde vid månlandningen 1969 då Neil Armstrong och gänget förlorade kontakten med Jorden under några minuter. Och jag tycker i det stora hela att det är ett intressant upplägg Roland Emmerich har valt denna gång i sitt sätt att skildra jordens undergång.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Moonfall” om man gillar katastroffilmer med temat hot ifrån rymden. En starkt trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Moonfall” som levde upp till de förväntningar jag hade innan jag såg den.

NIGHTMARE ALLEY

Den originelle och Oscarsbelönade regissören Guillermo del Toro har nu gjort en ny film som heter “Nightmare Alley”. Den har jag nu sett och ska med denna recension tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

En ambitiös karnevalsanställd (Bradley Cooper) med talang för att manipulera människor med endast några väl valda ord inleder ett förhållande med en kvinnlig psykiatriker (Cate Blanchett) som visar sig vara ännu farligare än vad han är.

Efter den vackra fantasy och skräckinspirerade historien “The Shape of Water” som blev en mästerligt bra film så har intresset ifrån min sida varit stort kring vad som skulle bli regissören Guillermo del Toros nästa projekt. När han nu kommer med en långfilm på bioduken så flörtar han lite med "film noir" genren genom att göra en slags nyversion av filmen “Mardrömsgränden” ifrån 1947. Den filmen har inte jag sett eftersom inte jag tittar på så gammal film. Men efter vad jag har förstått så är grundhistorien i den filmen densamma. Vi får följa en bedragares uppgång och fall då han lurar omgivningen genom att vara en mentalist som kan läsa tankar och samt har förmågan att låta sin omgivning prata med sina döda anhöriga. Guillermo del Toro har bara försökt göra historien modernare, men behållit "film noir" stilen i kläder och i en 1930-tals stämning där samhället är rädda inför annalkande världskrig och därmed kan betala vad som helst för en liten verklighetsflykt. Detta trots att de kanske förstår att det mesta är lurendrejeri och bluff.

“A Star Is Born” stjärnan Bradley Cooper är den vi får följa som huvudpersonen i den här filmen. “Nightmare Alley” är uppbyggd i två akter. Först får man följa karaktärens uppgång då han med ett brokigt förflutet med mord som ingredienser tar bussen till ödemarken för att söka jobb och börja ett nytt liv. Han hittar ett kringresande cirkussällskap där han snabbt finner mentalismens bedragarkonst då han får stifta bekantskap med ett par (Toni Collette och David Strathairn) som är en del av teatersällskapet. Bedragaren Stanton Carlisle fattar tycke för deras konst att via kodord lyckas lura folk att tro att de får kontakt med avlidna familjemedlemmar för att kunna göra upp med sitt förflutna. Han upptäcker att han själv har en talang för denna bedragarkonst. Han finner kärleken hos en ung kvinna som har sin egen akt på cirkusen som går ut på att hon låter elektricitet strömma igenom hennes kropp. Stanton Carlisle lyckas charma henne, De lämnar cirkusen för att köra en egen mentalistakt där Stanton Carlisles nyvunna kärlek får agera assistent och hänger med honom då han försöker lura av rika personer deras pengar. I filmens andra akt som innehåller deras nya liv utanför cirkusen möter Stanton Carlisle en kvinna spelad av Cate Blanchett som lindar honom runt sitt finger. Kvinnan är psykiater och ger honom en ingång till personer som verkligen har ett mörkt förflutet som inte ger dem ro. Men hon visar sig ha andra avsikter än partnerskap.

Det är grundupplägget för den film vi får bevittna. Personligen har jag alltid haft en förkärlek till filmer i cirkusmiljö om ett kringresande cirkussällskap. Det är något speciellt med den familjära gruppdynamik dessa kringresande teatersällskap bildar med varandra. Och miljön blir ofta visuellt spännande för ögat. I många fall kombineras dessa ingredienser med det övernaturliga. TV-serien “Carnivale” var det som väckte mitt intresse för historier i den miljön. Där var det övernaturliga det som färgade historien. En slags kamp mellan övernaturliga mörka och ljusa krafter. Samt fanns gruppdynamiken där hos den kringresande cirkusfamiljen.

I filmen “Nighmare Alley” får vi inget av det övernaturliga. Vi får följa bluffen kring det hela istället och hur man kan göra sig en karriär på att folk köper allt i ångest och skräckfyllda tider. Den stjärnspäckade castingen gör filmen ännu mer intressant. Bradley Cooper är bra på att spela en tystlåten outsider som sedan blir populär och omtyckt till den gränsen att de flesta helt köper de lögner som han sedan använder som yrkesverktyg. Willem Dafoe, Toni Collette, Ron Perlman och Rooney Mara som ingår i cirkussällskapet passar verkligen in i en Guillermo del Toro skapad värld. Willem Dafoe som har en typ av ledarroll i cirkusfamiljen gör ett färgstarkt porträtt av en bedragare som inte har några skrupler. Ronney Mara är vacker att titta på och talangfull i rollen som kärleksintresset och assistenten till filmens huvudkaraktär. Färgstarkast är Cate Blanchett som den listiga kvinna som kan vara den lömskaste bedragaren av dem alla.

Jag är inte så bevandrad i “film noir” genren. Men jag gillar den stämning som Guillermo del Toro har byggt upp. Sammanfattningsvis så är kanske titeln lite missvisande. Mardrömslik är förvisso stämningen. Men skräckinfluenser uteblir. Det är mer en bedragarhistioria utsmyckad i lurendrejeri om det övernaturliga. Jag blev väldigt nöjd med det man fick i filmen “Nightmare Alley”. Guillermo del Toro trollbinder återigen med den vackra värld han har skapat och skådisarna använder sina verktyg på bästa möjliga sätt för att göra historien intressant. Så mitt betyg till filmen “Nightmare Alley” är en fyra av fem möjliga. 

KINGDOM HOSPITAL

Jag har nu tittat på Stephen Kings bearbetning av Lars von Triers kultförklarade skräckserie “Riket” och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte, men först lite om handlingen.

Det synska mediet Sally Druse (Diane Ladd) låtsas vara psykiskt sjuk för att få bli inlagd på det jordbävningsdrabbade sjukhuset Kingdom Hospital i tron att sjukhuset är hemsökt. När Sally upptäcker att själen hos en liten flicka har tagit fäste i sjukhusets korridorer måste Sally ta reda på varför hon inte har gått över till andra sidan och för att göra det måste hon på något sätt ta reda på hur hon kan övertyga sjukhuspersonalen om att tro på det övernaturliga. Annars kommer de övernaturliga jordbävningarna att förstöra sjukhuset och allt i dess väg. Hennes bundsförvant blir så småningom bland annat en konstnär (Jack Coleman) i koma som har valts ut av den mystiska jättemyrsloken Antubis för att hjälpa henne på sin färd med att uppnå sitt mål.

Handlingen kan tyckas vara något snurrig till en början innan man kommer riktigt in i serien. Men det grundläggande är en flicka som varit med om hemska saker och hennes budbärare ifrån dödsriket som har antagit formen av en jättemyrslok med namnet Antubis. Myrsloken Anubis är någon man möter i gränslandet mellan liv och död. Har man levt ett dåligt liv så ser kanske Antubis skräckinjagande ut, men har man levt bra liv så skulle han uppenbara sig som en vänlig husdjurslik varelse som förverkligar dina drömmar.

Vid tillfället då Stephen King upptäckte Lars von Triers danska skräckserie "Riket" levde han i samhället Boulder där det fanns en videobutik. I videobutiken fanns en filmbox med von Triers serie. Stephen King såg den och blev helt tagen av hur läskig och samtidigt rolig den var. Hans första tanke var att han måste fixa rättigheterna till serien, omforma den och amerikanisera den. Lars von Trier som var ett stort fan av Stephen King blev överlycklig när han fick höra att Stephen King ville ta sig an serien. Stephen King behöll alla karaktärerna och bashandlingen. King hade en medarbetare med namnet Richard Dooling som var författaren till boken "White Mans Grave". En bok som pga författaren Richard Doolings kunskaper kring medicin var väldigt trovärdig. Stephen King hade läst boken och blev imponerad. De slog sig ihop för att skriva manuset till Kings version av "Riket". Och på den vägen är det. Resultatet blev den 15 timmar långa tv-serien "Kingdom Hospital".

En karaktär som lades till var karaktären Peter Rickman som råkade ut för en hemsk olycka där han blev påkörd av en van medan han var ute och joggade vid vägkanten. Den händelsen baseras på något som Stephen King själv har råkat ut för som han har återkommit till i en del av sina böcker vilket gör det hela mer personligt. Händelsen förankrar storyn till viss del med verkligheten och ger skådisarna ett fönster att titta in igenom och därmed använda Stephen Kings erfarenheter som redskap för sitt arbete med gestaltandet.

Sammanfattningsvis så blir det en i det hela en bra version av Lars von Triers riket som levereras. Det hela blir som en slags mix av serierna Cityakuten och Twin Peaks. Man får precis som i den danska versionen följa ett gäng underliga karaktärer på ett hemsökt sjukhus. Även i den versionen stod en flicka ifrån andra sidan i fokus. Hon behövde hjälp av en äldre kvinna med synska förmågor att ta sig vidare till efterlivet. Den mest karaktäristiska egenskapen som Stephen Kings tolkning har fått är myrsloken Antubis som får figurera som en slags länk till dödsriket och en beskyddare för de som står för godheten. Amerikaniseringen är tydlig framför allt i seriens humor. Men det funkar. Man får en spännande och läskig historia om hur svårt det kan vara att kommunicera med andevärlden, tro på det de har att säga och att låta det väga tyngre än vetenskapen. Att Stephen King väver in sin egna nära döden upplevelser gör bara serien ännu mer spännande och fångar mig som tittare. Samt gillar jag att Stephen King har satt sin prägel på manuset. Han leker med folks skräck för sjukhusmiljöer, väver in en spökhistoria och en humoristisk prägel. Samt förflyttar han serien till sin egen värld fylld med referenser till sina egna verk. Jag tycker att Lars von Trier kan vara nöjd med Kings version. Så jag ger serien "Kingdom Hospital" en fyra av fem möjliga i betyg.

MASTERS OF THE UNIVERSE KRÖNIKA

Under de rådande pandemitider som varit och pågår så lät jag nostalginörden i mig få lite stimulans. Jag klev in i det neonfärgade 80-talet som jag växte upp i där He-Man och “Masters of the Universe” varje varje pojkes dröm. Vackra fantasymålningar prydde förpackningar med actionfigurer och tillhörande rymdfarkoster i leksaksaffärerna. Man drömde om att en gång bli rik så att man kunde köpa dem alla. Men det fanns tecknade serier baserade på dessa actionfigurer skapade av leksakstillverkarbolaget Mattel Inc. Alla de serierna + en live-action film med det svenska muskelpaketet Dolph Lundgren har jag plöjt igenom under pandemin. Så min tanke är nu att berätta lite om vad jag tyckte om franchisen rakt igenom serie för serie.

En av leksakerna som började det hela för Mattel Inc. var Barbiedockan. På 80-talet så beslutade leksaksbolaget sig för att även pojkar skulle få något att leka med. Då skapades efter många skisser och outvecklade idéer muskeljätten He-Man. Mannen som dök upp då Prince Adam på planeten Eternia drog sitt svärd och fick sina krafter ifrån borgen Greyskull.

Om man bortser ifrån leksakerna så bekantade jag mig med He-Man då serien “He-Man and The Masters of the Universe” som pågick åren (1983-85). Det är den serie man har starkast minnen av. Det fina med den var att alla som kunde se den kunde identifiera sig med den. Hade man det där magiska svärdet så kunde vilken människa som helst ha krafter. Historien var dock väldigt enkelt berättad. Avsnitten var många. 130 avsnitt för att vara mer exakt. De var uppbyggda med ett avslutande visdomsord i varje episod. Avsnitten var ungefär 20 min långa. Men det som inte håller riktigt för en vuxen person idag är att serien var just uppbyggd utefter det där avslutande visdomsordet som kunde handla om alltifrån antivåld till mobbing. Detta var i sig ett fint upplägg, men det kändes lite väl predikande och i efterhand känner man att helheten blev lite töntig. Men kärleken till karaktärerna lever kvar. År 1985 då serien hade pågått i några år så behövde Mattel Inc. nya karaktärer att göra actionfigurer av. Därav kom en liten crossover film som egentligen var några ihopsatta avsnitt ifrån en ny serie. Filmen hette “He-Man and She-Ra: The Secret of the Sword”. Kort därpå släpptes sen serien “She-Ra: The Princess of Power” som handlade om He-Mans hittills okända syster som vid tidig ålder kidnappades av den ondskefulle Hordak. I den föregående serien var det Skeletor som var skurken He-Man fick kämpa emot. Hordak förrådde en gång Skeletor och då kidnappade ett spädbarn ifrån planeten Eternia innan han flydde igenom en portal till sin egen värld Etheria. Så i den serien får man bekanta sig med gamla, men mest nya karaktärer. She-Ra är hjältinnan som uppkom för att även flickor skulle få lite underhållning och He-Man gästar serien emellanåt. Återkommer gör ibland Skeletor också och så sker kampen i världen Etheria istället där Hordak har skapat en armé som ska erövra Eternia och universum. Serien känns lite fräsch då man få ta del av nya karaktärer och maktkampen mellan Skeletor och Hordak blir underhållande. Samt så kändes det lite nyskapande i just den franchisen att en kvinna fick ta plats som hjältinna på jämställda premisser. He-Man och She-Ra fick även fira julen tillsammans i en julspecial med titeln “He-Man and She-Ra: A Christmas Special”.

Därefter året 1987 så satsade det på en live-action film med namnet “Master of the Universe”. Allt för att sälja in mer actionfigurer. Efter mycket velande så tackade Dolph Lundgren ja till att spela He-Man. På den tiden var det inte lika prestigefyllt som idag att medverka i en fantasyfilm. Tvärt om blev man lite utskrattad som manlig skådespelare om man medverkade i en sådan film. Men så blev det i alla fall. Vår svenska stolthet Dolph Lundgren fick i alla fall till slut den ikoniska rollen och som hans ärkefiende Skeletor fick vi se Frank Langella. Filmen tog många genvägar. Exempelvis utspelades den till största del i vår egen värld i New York. Det är bara i början och i slutet av filmen som det är scener ifrån planeten Eternia. Därav fanns en hel del besvikelser att hitta, men trots detta så känns filmen lite kult och nostalgieggande på ett annat sätt än de tecknade serierna om He-Man. Det man minns mest ifrån serien var hur bra och med vilken karisma Frank Langella gestaltade Skeletor. Men än idag längtar jag efter en live-action film som är mer trogen serien fast har ett lite mer vuxet mörker i sin utformning.

Live-action filmen blev inte den stora succé som Mattel Inc. hade hoppats på. Så då gjorde de istället ett desperat försök med ytterligare en ny tecknad serie. He-man fick alltså i serien “The New Adventures of He-Man" skickas in i framtiden där han och Skeletor utför en ny kamp. Serien överlevde bara i ett år. 1990 skapades den och dog ut efter 65 episoder. Serien var så tråkig att jag bara orkade ta mig igenom ca 20 avsnitt. Sedan gav jag upp. Serien hade urtråkiga karaktärer runtomkring He-Man och Skeletor. Dessutom hade hela serien en ful design i så väl världen den utspelade sig som i karaktärerna i serien. Det här blev med andra ord ett bottennapp. Den sämsta serien som Mattel Inc. har släppt ifrån sig.

Med den där 90-tals floppen i bagaget så återupplivades sedan He-Man i serien “He-Man and The Masters of the Universe” år 2002. Där förstod de en sak de inte hade förstått tidigare. Barnen idag är inte uppvuxna med He-Man som vi 80-talister är. Därför skapades en vuxnare ton. Visdomsorden i slutet slopades i princip. Och jag pustade ut då jag slapp moralpredikan i slutet av varje episod. Serien var till viss del en slags reboot som visade hur He-Man fick sina krafter. Med vad jag framfört blev glad över var att karaktärerna The Snake Men äntligen gjorde entré. De hade inte synts i någon serie. Men utöver Hordaks hantlangare ifrån She-Ra serien så var dessa figurer mina favoriter. De var ett reptilfolk som försökte att ta över makten i Eternia under ledningen av ormkonungen King Hiss. Jag blev fylld av nostalgi samtidigt som jag tyckte att serien kändes modern och designad som en fantasyserie för vuxna. Jag har även spelat spelversionen på Playstation 2 som jag har i min ägo. Inget superbra spel. Men serien gillade jag verkligen och håller den väldigt högt. Det är nog förmodligen den här serien jag skulle vilja att de plockade material ifrån om de skulle ge sig på en live-action version igen.

År 2018 var det dags för franchisen att få en nystart på Netflix. Då blev det She-Ra som fick serien “She-Ra and The Princess of Power”. En ny tappning av serien ifrån 1985. Dock en serie som riktade sig mer till barn. Karaktärerna gjordes om till tonåringar och själva upplägget var barnsligt för att återigen försöka att vinna tillbaks kidsen som målgrupp. Men personligen gillade inte jag serien. Det var också figurer ifrån den gamla versionen av serien som aldrig dök upp. Så She-Ra nyversionen och serien “The New Adventures of He-Man" blev därmed i mitt tycke de sämsta serierna.

År 2021 var det sedan dags för serienörden Kevin Smith att återuppliva He-Man igen. Med en stor lanseringskampanj så var det äntligen dags för Netflix serien “Masters of the Universe: Revelation”. Redan vid trailerns släpp kom det ut negativa kommentarer. Teela som tidigare var den kvinnliga hjältinnan som kämpade vid He-Mans sida fick för mycket fokus i trailern tyckte många. Hon var en krigare som var med i den gamla 80-tals serien. Men hon blev ofta räddad av He-Man och var därmed mer framställd som en kvinna i nöd. Men vi fick troget vänta tills 5 avsnitt kom ut på Netflix. Det visade sig att många friheter togs med karaktärerna. Teela tog i princip i de första episoderna över det rampljus som på 80-talet belyste He-Man. Jag själv var till början kritisk efter den cliffhanger som serien lämnade oss med innan ytterligare 5 avsnitt släpptes. Men jag tyckte att de sedan rodde serien i land bra. Många delar inte den uppfattningen. Men jag gillar att kvinnorna fick ta mer plats. Det var inte så att de på något vis fick mer fokus än He-Man. De stod mer jämställt vid hans sida då allt rättades till. De mötte gemensamma hot och kämpade tillsammans emot ondskan. Så personligen förstod jag inte jag vad folk hade svårt med. Är de barn fortfarande som inte kan överleva förändringar? Eller måste de bara kritisera det som är nytt? Det förtäljer inte historien. Men jag är nöjd så här långt. Men ovetskapen om huruvida det blir en fortsättning eller ej är lite oroväckande eftersom jag tycker att det blev en mer vuxen version av serien som tillförde lite nytt och har potential.

In the power of Greyskull så avslutar jag nu denna “Masters of the Universe” krönika. Sen får vi se hur framtiden blir. Får vi en live-action film? Kommer “Masters of the Universe: Reveletion” att fortsätta i det fan franchise baserade samhälle som lever i? Dessa svar får tiden utvisa. Jag är i alla fall nu lycklig över den långa nostalgiska resa jag har gjort och att jag känner mig nu väldigt bevandrad och något mer allmänbildad inom det här universumet.

SPENCER

Jag har inlett detta bioår med att se filmen “Spencer” som handlar om en period i slutet av prinsessan Dianas liv. Och jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte om filmen. Men först lite om handlingen.

Prinsessan Diana (Kristen Stewart) är på väg till ännu en julhelg med kungafamiljen, medveten om att hennes äktenskap med prins Charles rasat samman inför öppen ridå. Han ses allt oftare med Camilla Parker-Bowles medan hon fortsatt tvingats spela den perfekta hustrun. Alla är inställda på en sedvanlig stramt regisserad jul med mat, dryck, tomma fraser och fasanjakt, men Diana vet att allt måste bli annorlunda denna gång. Fången i en omöjlig roll har hon nu bara ett mål - att skydda sig själv och sina pojkar Harry och William mot outhärdlig exponering och förljugenhet.

Hur utformar man en film om en i princip helgonförklarad prinsessa på 111 minuter. Svaret är att det gör man inte, Det är näst intill omöjligt. Filmen "Spencer" ger sig på denna uppgift med prinsessan Diana. Hon blev en slags ikon byggd av den massmediala bilden av henne. Det var inte många som visste vad hon egentligen kände och vad som orsakade den tragedi som hennes korta liv slutade med. Vi får givetvis aldrig veta. Men den här filmen är spekulativ och tar sig an historien då hon ska tillbringa julhelgen med den engelska kungafamiljen och utöva alla konstiga och förlegade traditioner som det innebär. Under ytan vill hon inte vara någon präktig kunglighet. Hon vet att prins Charles är otrogen och tycker det är jobbigt att hålla den lyckliga fasaden utåt. Några ord som upprepas av hennes omgivning är "keep the curtains closed". De ordens betydelse är att man inte ska låta paparazzi eller media få hela bilden av hur man mår inombords. Utåt sett ska man se ut som den lyckliga kungafamiljen. Diana vill slå sig fri. Vara en helt vanlig kvinna som inte är styrd av en massa inskränkta regler. Man får följa henne då hon genomlider dessa tre dagar av i minsta detalj strukturerat julfirande. Allt ifrån, fina middagar, påkläderskor som väljer kläderna och gubbarna som är ute på fasanjakt.

Detta är utgångspunkten för hela filmen. En jobbig julhelg som stackars prinsessan Diana ska genomlida trots att hon känner sig utestängd och egentligen inte välkommen på tillställningen för att hon inte beter sig som en blivande drottning bör. För att hänga i filmens handling bör man ha ett vaket sinne. Inte vara trött och dåligt utvilad. Större delen av filmen tar oss nämligen iväg på en resa in i prinsessan Dianas inre där man får ta del av de känslor hon känner. Som hon själv säger i en scen till sina söner så känner hon att hennes huvuduppgift är att vara mamma. Prinsessa är bara något hon är född till att vara, men känner sig obekväm med.

Det här en mycket fin och gripande film som tar oss in på djupet innanför den kungliga och massmediala fasaden. Många har kritiserat Kristen Stewart för hennes stoneface och oförmåga att gestalta stora känslor. Det gör hon med bravur här och det är snarare en fördel med lite återhållsamhet när man ska gestalta en karaktär som prinsessan Diana. Hon var känd för att inte visa känslor utåt och det lyfter Kristen Stewart fram väldigt bra och hennes Oscarsnominering var väldigt välförtjänt. Så sammanfattningsvis så får man en liten glimt in i hennes vardag som kan ge viss förståelse för varför det hela slutade så tragiskt som det gjorde för henne. Hon ville hålla sina söner och sig själv utanför paparazzis kameror och till slut så var det detta som drev henne in i döden.

Filmen "Spencer" är en ganska simpel historia kryddad med flärdiga prinsesskläder och på ytan ser den ut som vilket kostymdrama som helst. Men i sin helhet är det psykologiskt porträtt av en ikonisk kvinna som var född till ett öde hon inte ville ha. Vill man ha en biografi med innehåll ifrån Dianas hela livshistoria så bör man leta upp en annan film. Jag var nöjd med det jag fick i det här dramat som kanske behövs ses om ytterligare en gång för att man ska ta filmen till sig. Mitt betyg till filmen "Spencer" är en stark trea av fem möjliga.

TILLS SOLEN GÅR UPP

Jag har nu varit på årets sista biobesök som blev den Peter Dalle regisserade filmen “Tills solen går upp”. Jag ska därav berätta vad jag tyckte om filmen i denna recension. Men först lite om handlingen.

När Peder (Mikael Persbrandt) springer på sin före detta flickvän Hanna (Vanna Rosenberg) har många år passerat och de är båda lyckligt gifta på varsitt håll. Samtidigt dras de fortfarande till varandra men ingen av dem vill bryta upp sina äktenskap eller vara otrogna. Men av en slump kommer de över en antik bok som handlar om drömmar. Med bokens hjälp lyckas de ta sig in i drömmarnas värld där de kan leva tillsammans i en tillvaro där allt är möjligt, samtidigt som de lever sina vanliga liv på dagarna. Men till slut tar drömmarna sig in i verkligheten vilket får oanade konsekvenser.

Filmens själva koncept med att leva ut sina sin liv i drömmens värld var ett intressant koncept som lät intressant och var det som lockade mig att se filmen “Tills solen går upp”. Och den stjärnspäckade castingen var också en anledning. Dessvärre höll inte konceptet riktigt hela vägen. Skådespelarprestationerna ifrån bland annat Mikael Persbrandt, Vanna Rosenberg, Helen Sjöholm och Peter Dalle var bra. Men filmens problem var att den laddade upp inför något spännande som aldrig riktigt dök upp. Man satt med spänning och väntade under filmens gång på att få uppleva något annorlunda som var lite utöver det vanliga för en svensk film. Upplägget var till en början spännande då det som skedde i drömmarnas värld började att påverka det verkliga livet. Men vissa av dessa konsekvenser fick inget riktigt avslut och när filmen nått sitt slut så kände man att man lämnades med obesvarade frågor. Det snabba och abrupta slutet sabbade hela filmens helhet. Hade man fått en lite bättre avslutning utan att vissa saker som byggdes upp under filmen lämnades obesvarat så hade filmen blivit bra. Men nu kände man bara när filmen nått sitt slut att den blev okomplett och att man därmed blev lite besviken.

Sammanfattningsvis så var filmen hyfsat bra pga de begåvade skådespelare som var med i den. Drömtemat höll dessvärre inte hela vägen och det temat hade gärna fått ta ut svängarna lite mer och avslutas med ett filmslut som inte lämnade obesvarade frågor. En svag trea på gränsen till en tvåa är mitt betyg till filmen “Tills solen går upp”.

UTVANDRARNA

Vilhelm Mobergs böcker om det Amerikaemigrerande paret Karl-Oskar och Kristina har nu fått en ny filmatisering med titeln “Utvandrarna”. Den filmen har jag nu varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Hemma på gården i Småland ser Kristina (Lisa Carlehed) och Karl-Oskar (Gustaf Skarsgård) hur livet sinar. I väst, över det stora havet, hörs berättelser om en ny värld. Om en chans att börja om. Om chansen till ett nytt bättre liv. Ett hopp tänds och Kristina och Karl-Oskar lämnar Sverige och beger sig på en resa utan återvändo.

Som född och uppvuxen i Karlshamn har jag åtskilliga gånger bevittnat Utvandrarna monumentet som står placerat nere vid havet i Karlshamn. Denna staty föreställer inte Karl-Oskar och Kristina trots det är många som kallar statyn för just Karl-Oskar och Kristina. Konstnären Axel Olsson som är upphovsmannen till konstverket har däremot hämtat inspirationen ifrån Mobergs Utvandrar-serie och den gestaltar alla de emigrerande svenskar som sökte lyckan borta i Amerika under den tidsepok då Karl-Oskar och Kristina begav sig till Amerika för att skapa sig ett nytt liv. Så utan att ha läst böckerna eller sett Jan Troells äldre filmatisering så känner jag som Karlshamnsbo att jag har lite av en relation till den här historien.

När vi den här gången får ta del av historien om Karl-Oskar och Kristinas resa till ett nytt liv i Amerika så är det skildrat mer ur Kristinas perspektiv än tidigare. Filmatiseringen avhandlar alla böckerna Vilhelm Mobergs boksvit. Att alla böckerna avhandlas i en och samma film upplevde jag som lite problematiskt. Detta innebär att vissa partier som kan ha varit viktiga för berättelsen har fått prioriteras bort för att hinna få med så mycket som möjligt i en kortare helhet. Samt känns det lite konstigt att karaktärerna vi får följa som innan emigreringen är bosatta i Småland pratar rikssvenska istället för småländska.

Men utöver detta så tycker jag att filmatiseringen är väldigt lyckad. Det är fin historia man får bevittna. Gustaf Skarsgård och Lisa Carlehed är riktigt bra som Karl-Oskar och Kristina. Och Tove Lo som spelar en emigrerande kvinna som paret blir vän med under resan gör en mycket färgstark och minnesvärd gestaltning av den karaktären. Filmen är väldigt visuellt vacker då den tar oss med till steniga och karga småländska landskap och vackra vyer ifrån ett proffsigt iscensatt Amerika som det kan tänkas ha sett ut på den tiden. Den vackra kärlekshistorien och resan för att skapa ett nytt liv i nya kontinenter är spännande att ta del av. Filmens två och en halv timmes långa speltid blir därför aldrig seg eller innehållslös. Det känns bara lite som att berättelsen rusar på i lite för snabb takt och att det är mycket i historien som utelämnas. Men på det stora hela lever filmen upp till alla de förväntningar jag hade och allt gestaltas med värme, lite humor och romantik.

Sammanfattningsvis så blev filmen “Utvandrarna” den storfilm som man hade längtat efter se under hela det året som gått. Jag kan starkt rekommendera filmen “Utvandrarna” som bör ses på bio för att upplevelsen ska förstärkas. En stark femma av fyra möjliga är mitt betyg till filmen “Utvandrarna” som jag ser som en av de bästa svenska filmerna som har kommit på bio ut under år 2021.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME

Marvel har nu släppt sin sista biofilm för det här året som är “Spider-Man: No Way Home”. Den filmen har jag nu sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

För första gången i Spider-Mans filmhistoria avslöjas hans identitet, vilket gör att hans roll som superhjälte påverkar hans privatliv och att hans nära och kära utsätts för stor fara. När han ber Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) om hjälp med att återställa sin hemlighet, sliter trollformeln upp ett hål i deras värld och släpper lös de farligaste skurkarna som slagits mot en Spider-Man i något universum. Nu ställs Peter Parker (Tom Holland) inför sin största utmaning hittills, som kommer att förändra inte bara hans egen utan även multiversums framtid.

Den där multiverse grejen som har introducerats i Marvelunviersumet i och med karaktären Doctor Strange har jag kännt mig lite kritisk till. Jag har känt att risken med hoppa i tid och rum kan resulutera i att det blir för snurrigt och komplicerat för att man ska kunna hänga med i handlingen. Men i det här fallet verkade den oron vara helt obefogad. Resultatet blev istället en riktig nostalgikavalkad. Multiverse gjorde det möjligt att få återuppleva skurkarna Doctor Octopus, Lizard, Green Goblin, Electro och Sandman som därmed gör entré i det nya Spider-Man universumet. Samt dyker ett par andra versioner av Spider-Man/Peter Parker ifrån tidigare filmer upp och återupprepar sin versioner av karaktären. Vilka skådisar det är som dyker upp i sina Spider-Man versioner tänker jag inte avslöja för att det vore en spoiler. Men att återse dessa gamla karaktärer ifrån föregående Spider-Man universum var verkligen underbart och det höjer verkligen kvalitén och betyget på filmen.

Över lag har jag annars inte riktigt gillat de Spider-Man filmer som har haft Tom Holland i titelrollen. Det har kännts lite trist att det hela började om ifrån början med att Peter Parker var tonåring igen när de föregående filmerna hann med att avhandla karaktärens tonårstid och ta oss med längre till det att Peter Parker började att möta vuxenlivet. Men efter ett par filmer med Tom Hollands version av Spider-Man har man bara fått gillat läget. Och “Spider-Man: No Way Home” lyckades överträffa de föregående Tom Holland filmerna. Detta mycket pga att multiverse vinklingen gav utrymme att ta in karaktärerna ifrån de gamla filmen. Men även utlöver detta så tycke jag att filmen nådde en utveckling. Vinklingen att Spider-Mans hemliga identitet var helt avslöjad för omvärlden var en intressant utveckling som man inte har upplevt i någon tidigare film om karaktären.

Jag hade inte några som helst stora förväntingar på den här filmen och blev väldigt positivt överraskad. Man fick nostalgi, spektakulära och snygga actionscener kombinerat med intressanta karaktärer att följa. Det var mer än man hade kunnat vänta sig i den galet stora uppsjö av Marvelfilmer som har släppts de senaste åren. Filmen kan starkt rekommenderas om man gillar superhjältefilmer när de är som bäst. “Spider-Man: No Way Home” har allt man kan önska sig av en Marvelfilm. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg.