NOMADLAND

Oscarsgalan står inför dörren senare denna månad. Jag har därav börjat att plöja igenom det som finns att streama i de nominerade kategorierna. Men en biopremiär blev det i alla fall så att jag hann med att se filmen innan galan. Det blev filmen “Nomadland” som jag nu ska förmedla mina åsikter kring med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.

Fern (Frances McDormand), en kvinna som efter den ekonomiska kollapsen i den lilla staden på Nevadas landsbygd, packar sin bil och ger sig ut på vägarna för att upptäcka livet utanför det konventionella samhället, som en modern nomad. I filmen träffar vi verklighetens nomader, Linda May, Swankie och Bob Wells som blir Ferns mentorer och vänner under hennes utforskning av det vida landskapet i västra USA.

Att så få filmer når bioduken under denna långa pandemiperiod är tragiskt. Utbudet blir inte så stort. Men och andra sidan når sådana här lite smalare filmer ut. Som man i vanliga fall tänker så kände jag en tvekan kring om jag skulle gå och se “Nomadland” på bio men sedan släpptes årets Oscarsnomineringar och “Nomadland” var en av de få nominerade filmer som har nått Sverige med en biopremiär. Så jag ändrade mig och såg filmen på bio till slut och det ångrar jag verkligen inte att jag gjorde.

I filmen får vi följa Fern (lysande spelad av Frances McDormand) som närmar sig pensionsåldern. Fern är en änka som har mist sin man i cancer. Kort därefter miste hon även en hel stad då gruvan som var stadens levebröd lades ner och befolkningen valde att flytta därifrån. Fern bestämmer sig för att köpa en husbil och bosätta sig i närheten av postorderföretaget Amazon där hon har ett fått ett jobb. Men det jobbet visar sig vara kortsiktigt och ger därmed ingen permanent försörjning. Då ger Fern sig ut på vägarna som en sann amerikansk nomad som väljer en plats utanför samhället. Hon verkar vara en hårdhudad människa som inte ger efter för sentimentalitet, men någonstans innanför det hårda skalet finns en sorg att hantera och det gör hon genom att ge sig iväg med husbilen för att samtidigt söka frihet och det hon tror sig sakna i sitt något inrutade liv. Till en början vill hon som hon säger jag göra rätt för sig och vara till någon nytta i samhället. Den planen ändras radikalt när hon möter riktiga nomader ute på vägarna som spelas av riktiga nomader. Hon tar till sig dessa människors livhistorier och inspireras av dem. Den där frihetskänslan sätter sig så hårt att hon inte längre kan tänka sig ett liv i ett hus. Tidigt i filmen får hon frågan av en yngre släkting där det frågas om det stämmer att hon är hemlös. “Jag är inte hemlös, jag är huslös. Det är inte samma sak.”. Med denna inställning och en utveckling av kärleken till det fria livet får vi följa en historia med verklighetsbaserade förankringar efter en litterär förlaga.

Det är mycket svårt inte bli tagen av de levnadsöden som de riktiga nomaderna berättar. Särskilt en äldre dam som heter Swankie som berättar att hon har cancer som har spridit sig till hjärnan. Hon berättar om sitt livs största ögonblick då hon kände att hon hade kunnat dö där och nu. Det var när hon befann sig på en plats omgiven av svalbon, nykläckta svalor som flög omkring efter att deras äggskal trillade ner ifrån boet och landade på vattenytan. Man får en klump i bröstet och känner igen sig i det hon berättar. Själv söker jag också de där ögonblicken och det känns som att jag saknar något. Jag vill gärna också hitta en annan verklighet och leva i min lilla bubbla ibland. Så historien som skildras griper verkligen tag och den kryddas med ett vackert foto och väldigt vackra miljöer med solnedgångar över åtskilliga ökenlandskap. Kameran missar inte något under filmens gång och den filmar väldigt många close up vinklar på filmens karaktärer så att man inte missar ett enda känslouttryck i deras ansikten.

Sammanfattningsvis är filmen “Nomadland” en väldigt fin film med ett fint budskap om hitta sig själv ute på vägarna och att samtidigt hitta en gemenskap och social tillhörighet utanför samhällets inrutade bojor. Det skänker en extra realism att de enda i filmen som faktiskt är Hollywood skådisar är Frances McDormand och par skådisar till. De övriga är verkliga människor som faktiskt lever riktiga nomadliv. Om man inte bli tagen av den här fina filmen så skulle man kunna säga att man är ganska känslokall. Jag hoppas att filmen tar hem i alla fall några av de 6 Oscarsstatyetter som den är nominerad till. 5/5 är mitt betyg till detta hjärtvärmande mästerverk.

WONDER WOMAN 1984

Den 26:e mars, 2021 blev efter ett stort antal uppskjutningar av biopremiären av storfilmen “Wonder Woman 1984” den dag då HBO Nordic lade ut filmen för streaming. Detta trots att alla fans av DC Comics filmer ämnade för en bioduk bönade och bad om att just få uppleva filmen på bioduk. Jag likaså eftersom som jag är ett stort superhjältefan. Tillika är jag en kämpe för kvinnliga rättigheter. Filmen “Wonder Woman 1984” har inte bara en kvinnlig hjältinna. Den har också en kvinnlig regissör med namnet Patty Jenkins som kämpade just för att filmen skulle nå biopubliken. Den gjorde den i alla länder utom Sverige. Så det är med viss ansträngning jag nu har sett filmen i det icke önskvärda streamingformat som erbjöds. Jag ska nu med denna filmrecension försöka att ge filmen rättvisa utan att tvunget berömma det visningssätt som jag under tvång fick bevittna. Men först lite om filmens handling.

I “Wonder Woman 1984” lever Diana Prince (Gal Gadot) i tysthet bland de dödliga i ett livligt, snyggt 1980-tal som är en era full av överdrifter och strävan efter att ha allt. Trots att hennes krafter är på topp håller hon en låg profil, sköter om gamla artefakter och utför bara sina superhjältehandlingar anonymt. Men nu måste Diana ställa sig i rampljuset och med all sin visdom, styrka och mod rädda mänskligheten från en ny värld.

Innan resan tar oss till ett färgglatt och ett till en början okomplicerat 80-tal så ska jag låta den här recensionen behandla sättet man fick se filmen på. Den ikoniska hjältinnan Wonder Woman har under pandemitiden blivit lite av en symbol i kampen för det gamla vi är vana vid. Bioformatet som levererar magi då man kliver in och sätter sig i en stol i en nedsläckt salong och ser en film på en stor bioduk. Under pandemin har streamingjättarna försökt att släcka ut denna kampens fackla. Det som vi bevarar som heligt med gemenskap och delade upplevelser tycker de att ska ske hemma. I pandemitider kan det tyckas vara ett bra alternativ. Men det som streamingjättar som HBO, Disney+ och Netflix glömmer är att det finns en tid efter pandemin. Då vill vi alla att det gamla ska återgå till det vanliga. Vi vill sitta i salong och gemensamt dela en filmupplevelse, äta lite snacks och sedan diskutera filmen på vår färd hem ifrån biografen. Filmens kvinnliga regissör har kämpat för att filmen skulle få en global biopublik. Detta gällde sedan merparten av alla länder utom Sverige. Så även om jag som så många andra förberedde mig inför att stå vid Wonder Womans sida och kämpa för att få se filmen “Wonder Woman 1984” på bio så hjälpte inte det när regeringen inte brydde sig om våra gemensamma böner. Jag fick med andra ord efter mycket tveksamhet titta på filmen på HBO Nordic. Detta innebar att uppleva filmen på en liten laptopskärm med en internetanslutning som upphörde ett par gånger så att filmen avbröts och därmed försvann magin som man hade fått uppleva vid en vanlig visning av filmen på bio. Men nu ska jag övergå till att göra mitt bästa för att berätta vad jag tycke om filmen utan att lägga tyngden på det format de valde att visa den i.

Under de första 10 minuterna får vi ta del av hur en ung Diana Price formas till den ikoniska hjältinna hon sedan blir under namnet Wonder Woman. Hur hon lär sig på arenan att sanningen är det som ska segra och att man inte ska välja genvägar som fusk exempelvis för att vinna tävlingar. Kort efter detta tas vi till det färgglada 80-talet där allt ser fridfullt ut till en början. Men så möter vi Diana Price klumpiga assistent Barbara Minerva spelad av Kristen Wiig. En kvinna som drömmer om att bli sedd och tagen på allvar istället för att vara lite av en hackkyckling som folk kanske skrattar bakom hennes rygg. Så dyker Diana Price upp som lite av en räddare i nöden. Hon är i Barbaras ögon den coola tjejen man vill vara med som får alla killarna. Senare uppdagas det också att Diana har övermänskliga krafter. När en önskesten med gudomliga krafter kommer i Barbaras ägo så önskar hon att hon ska bli mer som Diana Price utan att veta allt vad det innebär.

Senare korsas Barbara Minervas vägar av den tv-kända affärsmannen Maxwell Lord som på ett färgstarkt sätt gestaltas av skådisen Pedro Pascal. En man med mindervärdeskomplex och i ett stort behov av framgång och bekräftelse av sin son. När han lurar till sig stenen av Barbara så har vi en superskurk och en sidekick. En framgångstörstande Maxwell Lord och en hämndlysten Barbara Minerva visar sig bli en dödlig kombination. Diana Price kastas in i detta dilemma samtidigt som möter sin gamla kärlek Steve Trevor (Chris Pine) som hon trodde var död, men som istället dyker upp på ett oväntat sätt som jag inte tänker avslöja för er som inte sett filmen än. Diana och Steve ger sig ut för att bekämpa det hot som Maxwell Lord och Barbara Minerva utgör och som om inte det vore nog så utvecklar Barbara samma superkrafter som Diana har medan Dianas egna krafter försvagas. Hon saknar dock de iddeal och spärrar som Wonder Woman står för.

Det vi bjuds på är ett färgglatt äventyr i det ljuva 80-talet. Mycket ser ut som en traditionell superhjältefilm. Intressanta skurkar och en duo som ska besegra dem med rättvisa. Filmens budskap inbringar hopp som är något vi verkligen behöver i dessa mörka tider. Det finns också ett underliggande budskap om att hitta sig själv och att vara nöjd med det lilla. Att ha övermänskliga krafter kommer med ett ansvar. Vi får dessutom äntligen ta del av Wonder Womans osynliga flygplan som har haft en ikonisk roll i serietidningarna. Samt får man se Wonder Woman i sin nya guldglänsande rustning. Det bjuds på mäktiga actionscener där vår ikoniska rättvisekämpe Wonder Woman visar var skåpet ska stå. Jag kan inte annat än lovorda filmen “Wonder Woman 1984”. Den bjuder på alla ingredienser som man vill ha i en superhjältefilm. Intressanta karaktärer. Små twistar i handlingen som uppstår av önskestenen som har en ganska central roll i filmens handling. Det finns alltså inget att klaga på när det gäller filmen i sig. Gal Gadot är hur cool som helst som Wonder Woman. Kristen Wiigs och Pedro Pascals skurkroller görs med bravur. Själva 80-talet skildras också bra som ett tidsdokument över den barndom man hade som var okomplicerad. Något vi behöver i dessa tider även om inte kampen höll i verkligheten där vi inte fick se filmen i det bioformat vi alla kämpade för.

Men sammanfattningsvis så kan jag rekommendera filmen. Den är underhållande på ett lekfullt sätt men bör upplevas storartat på en bioduk istället för på HBO Nordic där den går att se nu. Filmen "Wonder Woman 1984" om man bortser ifrån formatet får en 5:a av 5 möjliga av mig i betyg.

ROALD DAHL'S THE WITCHES

Efter att coronapandemin har skjutit upp premiären några gånger så har nu äntligen filmen “Roald Dahl's The Witches” nått biograferna och jag har varit och sett den. Jag ska därmed berätta med denna filmrecension vad jag tyckte, men först lite om handlingen.

När en pojke (Jahzir Bruno) mister sina föräldrar i en bilolycka får han flytta till sin mormor (Octavia Spencer) i Alabama. Mormodern är en snäll men bestämd kvinna och hon försöker muntra upp honom med musik och mat. Men en dag börjar en djävulsk häxa att hänga runt i området och mormodern blir rädd. De flyr till ett makalöst lyxhotell för att känna sig trygga. Problemet är bara att just där har häxor från hela världen samlats. Häxor som är barnhatare och vill utrota barn. När häxor är i farten kan allt hända, och det gör det under storhäxans (Anna Hathaway) ledning.

Roald Dahls bok “The Witches” läste jag som barn och minns att jag tyckte att den var så spännande att jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Jag har inte boken så färskt i minnet att jag kan avgöra hur bra den här filmatiseringen följer boken. Men när jag fick höra att Robert Zemeckis (“Forrest Gump”, "Back to the Future") skulle regissera filmen och Guillermo del Toro (“The Shape of Water”, “Pan's Labyrinth”) skulle vara involverad i manuset så blev jag nyfiken på hur resultatet skulle bli. Något mästerverk blev det inte direkt som man fick ta del av men filmen var ändå underhållande och hade sina spänningsmoment. Anne Hathaway gjorde en riktigt färgstark och minnesvärd prestation som den elaka ledarhäxan. Octavia Spencer gjorde även hon en bra prestation med sin karaktär. Det är deras prestationer som är det som ger filmen dess bästa egenskaper. Över lag tycker jag även att den här filmversionen av boken är bättre än den som gjordes på 90-talet med bland annat Anjelica Huston och Rowan Atkinson i rollerna. Jag gillade även att filmen var så mörk och balanserade upp detta mörker bra med humor så det resulterade i en bra helhet.

När filmen “The Witches” visades i andra länder innan den nådde svenska biografer så hamnade den lite i blåsväder pga de egenskaper häxorna i filmen hade. Häxorna kännetecknades bland annat med fötter som saknade tår och händer som bara hade tre fingrar. Detta har mött med en hel del kritik ifrån funktionshindrade som anser att det är stötande att måla ut personer med deformeringar av olika slag som onda och något man ska vara rädd för. Jag anser att den kritiken är obefogad. För det första så är det i så fall Roald Dahl som skrev boken som borde kritiseras. Filmskaparna har bara gjort sin plikt och återskapat de egenskaper häxorna hade i boken. Storyn i boken som blivit film är dessutom en saga som inte behöver överanalyseras för att tolka in en massa underliggande budskap som inte finns. Det är häxor som har utmålats med de egenskaperna. Några paralleller till personer som liknande funktionshinder dras aldrig i filmen så därav är kritiken helt obefogad.

Sammanfattningsvis så tycker jag filmen “Roald Dahl's The Witches” levde upp till mina förväntningar. Den är underhållande och Anne Hathaway var riktigt kul att se som en ondskefull häxa. Filmen kanske kan vara lite läskig för de allra minsta barnen. Men för äldre barn och vuxna kan den starkt rekommenderas. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Roald Dahl's The Witches”.

THE STAND

Stephen Kings kultroman “The Stand” eller “Pestens Tid” som är den titel som boken har fått här i Sverige har fått en ny filmatisering i form av en serie med 9 avsnitt. Den har jag nu sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om seriens handling.

På bara några veckor slås hela USA ut av en superinfluensa. Smittan sprids med en fruktansvärd hastighet och sjukdomsförloppet är våldsamt. Städerna stinker av ruttnade kroppar och vägarna är fulla av stillastående fordon med döda passagerare. Världen har stannat. Mitt i kaoset finns det vissa människor som verkar vara immuna mot smittan. Först vet de inte om varandras existens, men så småningom bildas mindre grupper av överlevande som försöker hjälpas åt. Då kommer drömmarna: goda och onda drömmar som leder och lockar människorna på deras väg och samlar ihop dem i två läger. Mänskligheten är nästan utplånad men den eviga kampen mellan det goda och det onda fortsätter.

Stephen Kings bok “The Stand” är över 1200 sidor tjock och det är därmed väldigt mycket material som ska överföras till serieformat. Något som märks i den här nya filmatiseringen att de har kämpat med. De begår tyvärr ett fatalt misstag genom att göra valet att studsa fram och tillbaka i handlingen och därmed avslöja sådant som man som läsare av boken fick ta sig 100 sidor framåt för att nå fram till. Det tar bort vissa spänningsmoment som boken hade och har man inte läst boken så kan jag tänka mig att man som obekant med storyn känner att man får spoliers lite väl tidigt då det hoppar för mycket fram och tillbaka kronologiskt. På den fronten lyckades den filmatisering som gjordes av romanen på 90-talet bättre.

Hoppande fram och tillbaka i handlingen leder även till att det inte ges så mycket tid till att utveckla seriens karaktärer. Därav blir de i många fall bara bleka kopior av hur de målas ut i boken. Men utöver den där bristen att det hoppas för mycket kronologiskt i handlingen så tycker jag att serien har fångat upp känslan i Stephen Kings bok ganska bra. Skådisarna som de har valt gör ett bra jobb med sina karaktärer. Särskilt Alexander Skarsgård briljerar som den ondskefulle Randall Flagg och hans version av karaktären faller mig bättre i smaken än den version vi fick i 90-tals filmatiseringen. Utöver Alexanders insats som Randall Flagg så är det skådisen Owen Teague som imponerar mest. Han spelar karaktären Harold Lauder som dras mellan den goda sidan och de frestelser som Flagg erbjuder honom på den onda sidan. Whoopi Goldberg som Randall Flaggs goda motpart Mother Abagail Freemantle är också bra i den rollen. Dock hade jag velat se lite mer av henne i serien. Hennes karaktär hamnar tyvärr lite i skynundan för att det är så mycket karaktärer som ska hinnas med att introduceras under seriens gång, men det lilla man får se av henne gör hon bra.

Sammanfattningsvis så är serien “The Stand” bra och sevärd. Men tyvärr uteblir en del av den spänning som man upplevde när man läste boken. Handlingen stressas fram lite för mycket. I boken går allt mycket långsammare och spänningen hinner byggas upp mer. Där börjar det med ett virus som utplånar större delen av mänskligheten, sen får man följa de överlevande och succesivt så får de sina drömmar om Randall Flagg och Mother Abagail Freemantle som ska leda dem I olika riktningar. Men i den här serien sker dessa händelser som sagt i lite fel ordning så att mycket av känslan ifrån boken försvinner. Men seriens helhet var ändå bra om man bortser ifrån olikheter med boken. Samt så hade Stephen King skrivit ett lite annorlunda slut än det man fick i boken vilket var en spännande överraskning som levererades i det sista avsnittet. Mitt betyg till serien "The Stand" är en fyra av fem möjliga. Hade blivit en femma om serien hade följt bokens story mer kronologiskt.

SPRING UJE SPRING

På grund av COVID-19 viruset så har år 2020 blivit ett ganska bristfälligt bioår. Premiärer har skjutits upp på löpande band och det har därmed inte funnits så mycket valmöjligheter. Mitt sista val av film för ett sista biobesök blev Henrik Schyfferts regidebut “Spring Uje Spring”. Så jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte om den filmen. Men först lite om handlingen.

Uje Brandelius självbiografiska berättelse vävs ihop med popmusik om livet och vardagen. Det är när livet tar vändningar du inte kunde fantisera om som frågan ställs på sin spets: vad är det som är värt nåt? Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i en film som utspelar sig under ett par sommarveckor i stockholmsförorten Bredäng.

När jag gick och såg filmen “Spring Uje Spring” så visste jag i princip ingenting om den. Det enda jag visste var att Henrik Schyffert hade regisserat filmen, att den var baserad på verkliga personer som spelade sig själva och att musiken hade en viktig roll i filmen. Denna okunskap om filmen medförde att man inte hade några föruppbyggda förväntningar vilket var positivt. Filmen visade sig vara en mycket annorlunda film som inte liknade någon svensk film som jag tidigare har sett. Den blandar humor, allvar, diskbänksrealism och musikalinslag på ett mycket effektivt sätt som medför ett unikt filmberättande som man få gånger har upplevt tidigare. I filmen får man följa musikern Uje Brandelius liv baserat på hans självbiografiska manus. Man får ta del av hans rådande 50-årskris, när han får det ödesdigra beskedet att han har blivit drabbad av Parkinsons Sjukdom och alla konsekvenser som sjukdomen medför i hans liv. Uje bjuder oss på en väldigt personlig inblick i sitt liv som till mångt och mycket berättas via hans vackra låttexter. Uje Brandelius spelar sig själv i filmen vilket också alla andra i hans omgivning gör. Och de gör de på ett imponerande sätt för att vara amatörskådespelare vilket bevisar att man inte behöver ha några scenskoleutbildningar för att lyckas leverera en rollprestation trovärdigt.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Spring Uje Spring”. Den är en film med hjärtat på rätta stället som är väldigt gripande ibland och rolig på sina ställen. Den fångar verkligen upp vardagstristessen med de slentrianmässiga rutiner som livet innebär. Det finns även ett vackert budskap om att våga leva ut sina drömmar och inte ge upp trots att livet kanske är på väg att falla samman pga en oväntad och obotlig sjukdom och soundtracket innehåller många fina och välskrivna låtar som bara göra att man gillar filmen ännu mer. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Spring Uje Spring”.

A MAP OF DAYS

Att Ransom Riggs bok om Miss Peregrines besynnerliga barn med märkliga förmågor skulle få en avslutning hade man inte kunnat gissa. Jag började att läsa den bokserien som jag trodde skulle stanna vid att bli en trilogi då rykten knöt samman min favoritregissör Tim Burton med filmatiseringen som skulle ta sig an händelserna i den första boken. En film blev det. Men bara en eftersom Tim Burton och hans manusförfattare tog sig lite konstnärliga friheter och ändrade lite på karaktärer och deras besynnerliga förmågor. Samt ändrade lite på slutet så att fortsättningen som berättas i de efterföljande böckerna blir svår att följa ifrån de kommande böckerna. En HBO-serie känns mer tänkbar. Men Tim Burtons resa in i den världen blev visuellt vacker och man hade ändå inte velat vara utan den. Nu har jag läst den otippade fortsättningen i den fjärde boken som har fått namnet “A Map of Days” och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om bokens handling.

Jacob Portman är, efter att ha besegrat det monstruösa hotet som nästan förstörde den besynnerliga världen, tillbaka i Florida. Och nu är Miss Peregrine, Emma och deras besynnerliga vänner med, och de gör sitt bästa för att smälta in. Men ingenting blir som de tänkt sig. De upptäcker en underjordisk bunker som har tillhört Abe, Jacobs farfar. Ledtrådar till Abes dubbelliv som en av huvudpersonerna bland de besynnerliga kommer fram, hemligheter som länge varit fördolda. Och Jacob förstår alltmer av sitt farliga arv - sanningar som varit med honom länge, långt innan han trädde in i Miss Peregrines tidsloop. Jacob och hans vänner kastas in i den amerikanska besynnerliga världen, full av regler som ingen av dem förstår, och insatserna är betydligt högre än förut. Nya faror väntar för Miss Peregrines besynnerliga barn. Deras historia illustreras, precis som i de tidigare böckerna, av egendomliga, otäcka vintagefotografier.

Otippat var det som sagt att den här historien skulle få en fortsättning eftersom det var en ganska mäktig avslutning. Men så blev det och när man satte igång att läsa boken så inser man att man ville ha en fortsättning. Den första trilogin handlar om hur en vanlig pojke ifrån vår värld får ledtrådar av sin döende farfar om en besynnerlig värld där det finns människor med övernaturliga förmågor. Besynnerlighet är namnet på dessa förmågor och det kan röra sig om såvål övermänsklig styrka som att frambringa eld med händerna för att nämna några av alla de förmågor bokens huvudkaraktärer har. Trilogin handlade sedan om Jacobs val om huruvida han skulle leva i vår värld eller den besynnerliga. När slutet närmade sig så upptäckte han att han hade förmågor och under resans gång rasar den värld samman som han möter de besynnerliga barnen och Miss Peregrine i. Samt är hela trilogin en räddningsaktion av Miss Peregrine som offrade sig för barnens överlevnad och blev tillfångatagen av bokens skurkar.

I bok nummer 4 så kastas vi in där bok 3 slutade. Miss Peeregrine är räddad och befriad, men de besynnerliga har inget hem. Miss Peregrine ordnar upp så att de kan bo hos Jacob i vår värld medan hon försöker att bygga upp deras gamla liv igen i en tidsloop som tar dem till det mörka slumområdet Devil's Acre. Jacobs uppgift blir att anpassa de besynnerliga barnen som levt i en loop under andra världskriget till vår tid. När han istället får ledtrådar om sin farfars förflutna inom den besynnerliga världen så tar han det ödesdigra beslutet att utan Miss Peregrines vetskap ta med de andra barnen på en resa för att utföra liknande uppdrag som de hans farfar gjorde när han levde.

Bokens författare Ransom Riggs lyckas alltså bygga upp samma ton som i de föregående tre böckerna. En ton som är mycket mörkare än den som skildrades i Tim Burtons filmatisering. Barnen får möta många faror och ibland sitter man och tänker att vore det inte bättre att man inte fick veta hur det ska gå för dem. Man var exempelvis nyfiken på hur kärleksrelationen mellan Jacob och den besynnerliga flickan Emma Bloom skulle utvecklas. Och utan att säga för mycket så blir det pga storyns utveckling att deras relation blir fylld med mörker och motgångar. Vad som är mest underhållande är att följa kulturkrocken när ett gäng barn ifrån andra världskriget tidseran ska anpassa sig till vår värld som är ny för dem. Men man är också precis som Jacob i boken nyfiken på vad hans farfar sysslade med. Hans bakgrund var nämligen lite av ett frågetecken i hela den föregående trilogin.

Jag kan starkt rekommendera boken till er som läste och tyckte om de andra böckerna i serien. Det är en väldigt nervkittlande och lättläst bok som har en speciell stil som inte liknar något annat man har läst och det är mycket fascinerande att en sådan långt utdragen historia kan baseras på gamla kusliga vintagebilder. När boken är utläst så väntar man med spänning på att få läsa fortsättningen i den femte boken. Boken “A Map of Days” levererar det man förväntar sig och lite till. Så mitt betyg är en stark femma av fem möjliga.

MEMOIRS AND MISINFORMATION

I dystra pandemitider. Vad kan var mer uppiggande än ens favoritskådespelares debutroman? Det är Jim Carrey som tillsammans med författaren Dana Vachon har skrivit den minst sagt skruvade boken “Memoirs and Misinformation”. En fiktiv berättelse samt en Hollywood saga är det enda jag på förhand hade hört om boken. Jag har precis läst den och ska nu med denna bokrecension berätta vad jag tyckte . Men först lite om bokens handling.

Jim Carrey är en vansinnigt framgångsrik och en älskad filmstjärna som nästan drunknar i pengar och privilegier, men han är också ensam. Kanske har han sina bästa år bakom sig. Kanske börjar han till och med bli tjock? Han har testat bantning, gurus och att gosa med sina israeliska vakthundar, men inget kan skingra det mörka molnet av tomhet och leda. Men så träffar han Georgie, sitt livs kärlek. Och med hjälp av filmskaparen Charlie Kaufman får Jim en roll i en gränsbrytande film som kanske kan hjälpa honom att upptäcka en ny sida av sig själv. Äntligen har han kanske funnit sin väg till en Oscar! Allt ser plötsligt ljusare ut. Men universum har kanske andra planer för honom.

Vem är Jim Carrey? I den här boken är han en karaktär. Karaktären representerar inte nödvändigtvis mig som den person ni alla känner som Jim Carrey. Karaktären representerar allmänhetens halvdana antagande kring vad kändisskap är. Karaktären representerar relationen mellan kändisskap och tyranni som inte direkt lever i ett långdistansförhållande. Boken tar tag i våra rädslor för förfallet, vår besatthet av relevans och den självsäkerhet som finns bakom vår personlighet. Allt vi uppfinner som vi bygger upp vår värld och våra egon kring. Allt det vi tror att är viktigt som kan ryckas ifrån oss i en handvändning. Och vem är du då när personligheten som du i så många år har skapat inte finns kvar. Det är Jim Carreys egna ord om boken som han har varit med och arbetat fram tillsammans med författaren Dana Vachon. Med den utgångspunkten tar man sig an en skruvad bok som man till en början trodde skulle bli en lite ångestladdad och verklighetstrogen biografi. Men så fel har jag nog aldrig haft någon gång. Boken "Memoirs and Misinformation" visade sig vara något helt annat än vad jag hade förväntat mig.

På den vägen är det i den här romanen. Man möter först en bitter Jim Carrey som ligger isolerad i sitt lyxiga hem. Han tittar på Netflix dokumentär efter Netflix dokumentär om världens förödelse. Han funderar över frågor som “Kommer någon att minnas mig när den värld vi alla tar för given inte finns mer och kommer någon ens att bry sig?”. Därifrån får vi följa hans försök att bli någon. Han möter den originella manusförfattaren Charlie Kaufman som ska göra en originell film som kanske slutligen ger honom en Oscar efter upprepade försök till djupare filmer som inte gett detta prestigefyllda, stora filmpris. Han går in i sin roll för djupt privat och trasslar in sig en massa sexorgier och otrohet. Allt i sitt sökande efter vem personen Jim Carrey är. Så tror man att boken ska hålla på fram tills de sista tre kapiteln som ändrar på allt. Då blir det plötsligt en postapokalyptisk katastroffilm där flygande tefat hotar att ta över världen. Vi får givetvis följa det hela ur Jim Carreys perspektiv med den rika kändiseliten vid hans sida. Bland annat så dyker Steven Spielberg upp och försöker spela in en verklighetsbaserad film om apokalypsen. Scientologer som Tom Cruise (icke namngiven i boken) och John Travolta dyker upp och hävdar att de hade rätt hela tiden angående världens undergång. Gwyneth Paltrow och kompisen Nicolas Cage slåss vid Jim Carreys sida för överlevnaden då allt rasar samman.

En fiktiv Hollywood verklighet sammanflätad med en postapokalyptisk saga om världens undergång är alltså det vi slutänden får. Detta skildrat på ett mörkt, satiriskt och roligt sätt. Man känner igen små fragment av Jim Carreys liv om man är påläst om honom som jag är eftersom jag beundrar honom. Men man förstår att det är en halvt verklig bild man får inspirerad av verkliga händelser. Och sedan när allt vänder och hela berättelsen mer blir som en film så får hela boken en annan helbild. Jag var underhållen enda fram till slutet av boken. Och jag förstår att den baseras på en del verkliga händelser. Jim Carrey är en skämtsam person. Men man förstår att det ligger en del mörker bakom fasaden och att han vill bli respekterad som en tyngre skådis än den han är. Filmen “Man on the Moon” som starkt kan rekommenderas är ett bevis på de tankegångar som man får ta del av i boken. Där han gick så djupt in i rollen som komikern Andy Kaufman att han blev personen även privat och började att fundera över vilket hans egna jag är och om det verkligen har existerat.

Man förstår att de tankarna ligger till grund för boken och det har verkligen gjorts något roligt av dem så att man kanske förstår Jim Carreys ibland väldigt komplicerade tankegångar lite bättre. Han och medförfattaren har gjort ett bra jobb och utrycker sig med ett enkelt språk som gör att boken är lätt att ta sig igenom. En stark femma fem möjliga får boken “Memoirs and Misinformation” av mig i betyg.

PESTENS TID

I de rådande pandemitider som pågår så har bristen på biopremiärer gjort att det inte finns några nya filmer att recensera. Så därmed får det bli en liten nödlösning att recensera en bok för att få med en recension i tidningen Infobladet som jag skriver för och vad är då mer passande i dessa tider än Stephen King romanen “Pestens Tid” som jag inför den kommande serien baserad på boken har läst ut. Så jag ska därmed med denna recension berätta vad jag tyckte om boken. Men först lite om bokens handling.

På bara några veckor slås hela USA ut av en superinfluensa. Smittan sprids med en fruktansvärd hastighet och sjukdomsförloppet är våldsamt. Städerna stinker av ruttnade kroppar och vägarna är fulla av stillastående fordon med döda passagerare. Världen har stannat. Mitt i kaoset finns det vissa människor som verkar vara immuna mot smittan. Först vet de inte om varandras existens, men så småningom bildas mindre grupper av överlevande som försöker hjälpas åt. Då kommer drömmarna: goda och onda drömmar som leder och lockar människorna på deras väg och samlar ihop dem i två läger. Mänskligheten är nästan utplånad men den eviga kampen mellan det goda och det onda fortsätter.

Att Stephen Kings kultroman “Pestens Tid” skulle bli så aktuell som den visade sig bli detta år var inget jag hade kunnat ana då jag i förebyggande syfte inför den kommande nyfilmatiseringen tog mig an denna 1222 sidor tjocka roman. En bok brukar vanligtvis vara en verklighetsflykt till en annan välrld, men i det här fallet tas man till en värld där situationen är snarlik den verklighet vi nu upplever med Covid 19. En superinfluensa kallad “Captain Trips” härjar i USA och utplånar större delen av vår planets befolkning. Superinfluensan uppenbarar sig precis som Covid 19 genom förkylningssymptom. Men sjukdomsförloppet är mycket värre. Man börjar hosta slem, halsen svullnar igen och en kort period därefter är man död. Det finns bara alternativen att man är immun eller så dör man. Med denna grundhistoria får vi följa ett gäng överlevande karaktärer som via drömmar samlas i två läger. Det ena lägret har drömt om en gammal svart kvinna kallad Mother Abigail som drivs av Guds vilja och det andra lägret har haft drömmar om en man ondskefull man kallad Randall Flagg som beskrivs som djävulens hantlangare. I en dystopisk värld ska dessa två läger samla sina krafter på olika håll för att mötas i en slutgiltig strid.

Boken är som sagt väldigt tjock och det tog lång tid för mig att ta mig igenom den. Ibland är det långa något sega partier att ta sig igenom i boken innan storyn tar fart på allvar. Själva superinfluensan är egentligen bara temat för början av boken och när den biten är avverkad och man får följa de få som har överlevt så börjar storyn ta fart lite. Det finns bara en del lite sega partier kring den kommitté som den goda sidan bildar för att bland annat stifta lagar och annat för att få det nya samhället att fungera. Men när väl den biten är avklarad så blir boken så spännande att man har svårt att lägga ifrån sig den. Det handlar mycket om hur man bygger upp en helt ny värld när allt det man tog för givet har utplånats. Stephen King skapar verkligen en värld som man slits in i direkt och det är spännande att följa hur det nya samhället skapas. “Pestens Tid” känns lite som Stephen Kings försök att att placera J.R.R Tolkiens “Sagan om Ringen” trilogi i vår värld. Många av elementen liknar uppbyggnaden i Tolkiens värld. Ett brödraskap som beger sig iväg och ska bekämpa ondskan trots att det känns hopplöst. Boken har även väldigt välskrivna karaktärer som man snabbt får sympati för oavsett om de är allierade på den onda eller den goda sidan. Jag kan starkt rekommendera boken och tycker att det är en av Stephen Kings bästa romaner. En femma av fem möjliga är mitt betyg till boken “Pestens Tid”.