ORCA

I en värld som med restriktioner om att man inte får träffas för att det råder en smittorisk av ett virus som heter COVID-19 skjuts förväntningar upp. Det man hade planerat sedan tidigare i form av jobb och nya projekt skjuts inför framtiden. Detta har även hänt Josefine Bornebusch. Men ur det dåliga föddes också kreativitet. Resultatet av den kreativiteten blev filmen “Orca” som handlar om just social distans i en situation då man inte kan träffa nära och kära som man vill. Den filmen har jag nu sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Elva personer, isolerade från omvärlden. En son (Johan Rheborg) vill hålla sin lidande mors (Marie Göranzon) hand. En förälskelse mellan två bästa vänner växer fram. En mamma (Josephine Bornebusch) har övergett sin familj. En terapeut (Peter Andersson) befinner sig vid ruinens brant. En dotter knyter an till sina föräldrar. Tiden är svår då man inte kan träffas ansikte mot ansikte.

Filmens titel “Orca” är späckhuggare på latin. Späckhuggaren är ett mycket socialt djur som umgås aktivt och jagar i grupp. Att alla deltar i jakten är avgörande för artens överlevnad. Till skillnad från andra arter är honorna de dominanta i deras samhälle och bandet mellan modern och hennes avkomma beskrivs som unik. Men till slut kommer detta band att försvagas när den unga späckhuggaren mognar och ger sig av på egen hand för att söka likasinnade. Det brukar sedan sluta med att modern dör av ensamhet och saknad. Det är en parallell man kan dra till mänskligt beteende. Vi är precis som späckhuggaren flockdjur och när de sociala banden klipps av går vi ofta in i djupa depressioner eller slutar att fungera på annat vis. Gruppen är viktig för oss som individer. Denna metafor är det som ligger till grunden för filmen “Orca” och därav har späckhuggaren fått bli det som sammanflätar hela filmen.

En smart inledning tycker jag som länge har fascinerats av dessa intelligenta djur. Det beskriver verkligen hur samhället har sett ut sedan i slutet av mars 2020. Man ser i sociala medier hur uttråkade folk är. De letar kryphål för att träffas och festa tillsammans. Hittar ursäkter för att trängas i varuhus osv som om inget virus existerade. I filmen “Orca” nämns inga ord som corona eller covid-19, men situationen är densamma. Hela filmen är på ett väldigt experimentellt sätt uppbyggd av Facetime konversationer mellan filmens karaktärer. Tråkigt skulle nog många gissa. Men så blir faktiskt inte fallet. Josefin Bornebusch som har visat med sin tokhyllade serie “Älska mig” att hon har ett bra sinne för att skapa intressanta karaktärer har även lyckats med det denna gång. Man blir genuint intresserad av varje karaktär. Det blir lite ibland att man svårt att hänga med vad de har för relation till varandra. Det förklaras i slutänden vilket är det man med spänning väntar på innan alla pusselbitar har fallit på plats. Mest gripande att följa är konversationen mellan mamman på dödsbädden och sonen som inte kan vara där. Marie Göranzon och Johan Rheborg är riktigt bra i de tunga rollerna och det känns i hjärtat när man får följa deras allra sista konversationer. De bästa vännerna som inte har förstått att de borde vara mer än vänner är den historien som därefter berörde mig mest. De rollerna görs av de unga skådisarna Gustav Lindh och Alba August. Jag blev berörd av en scen där Alba August karaktär bryter ihop för att hon har sett precis alla filmer och serier som exempelvis Netflix har att erbjuda och inte vet vad hon ska göra när det inte finns något nytt att se. Jag känner igen det. Det är en av de saker som tar knäcken på mig mest i dessa pandemitider. Josefin Bornebusch själv som spelar mamman som är borta ifrån sin familj och flyr från sitt ansvar för att hon har känslor hon behöver ta itu med är en väldigt central del i berättelsen. Men allt vävs samman på ett väldigt effektivt sätt och man förstår som sagt till slut var personerna har för personliga band.

Jag gillade verkligen filmen “Orca” som på ett smart sätt tar till vara den tid vi lever i och skapar en historia som berör och gör att man någonstans kan finna sig själv i något av de levnadsöden som berättas. Att social distans och saker att se fram emot skapar depression är uppenbart och budskapet att man ska ta vara på det man har och inte missa tid med sina nära och kära är fint. Alla de 11 personerna man får följa är dessutom intressanta att följa och man blir aldrig uttråkad. Jag ger en stark fyra av fem möjliga i betyg till filmen “Orca” som på ett varmt och fint sätt bringar hopp i svåra tider som dessa.

ANDRA SIDAN

Jag har varit och sett något så ovanligt som en svensk skräckfilm på bio. Filmen heter “Andra Sidan” och jag ska nu tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Shirin (Dilan Gwyn) har just flyttat till ett parhus utanför stan med sin sambo Fredrik (Linus Wahlgren) och hans son, Lucas. När Fredrik är bortrest på jobb börjar märkliga ljud komma från husets andra, obebodda, del. Och Lucas har från ingenstans fått en ny bästa vän.

Skräckfilm är inte dirkekt någon vanlig genre när det kommer till svensk film. Därav blev jag lite nyfiken när jag hörde om filmen “Andra Sidan” som skulle ge sig på den i USA väldigt väletablerade genren. Och man får väl säga att de har lyckats ganska bra med att fånga upp den ton som amerikanska skräckfilmer brukar ha. En familj flyttar in i ett nytt hus som de sedan upptäcker att är hemsökt av en demon. En ganska traditionell historia för en skräckfilm. Så filmen är inte direkt nyskapande för sin genre. Från första scenen i princip så förstår man i vilken riktning historien är på väg. Så filmen den andra sidan är nyskapande inom svensk film. Men har man sett många amerikanska filmer inom skräckgenren så levererar den inte något nytt direkt. Det hela blir ganska förutsägbart. Men som sagt så är den bra för att vara en svensk film och det är kul att se en film inom en så obeprövad kategori. Linus Wahlgren och Dilan Gwyn gör bra ifrån sig i huvudrollen och även barnskådisen som spelar pojken som demonen är ute efter i första hand är rikitgt bra med tanke på sin unga ålder. Filmen är väldigt spännade vilket gör att att man sitter på helspänn hela tiden och hoppar till i biosalongen när alla “jump scare” effekter som filmen har många av dyker upp. Och något som talar till filmens fördel är att den inte är fylld med en massa påkostade och överdrivna CGI effekter som ofta brukar förstöra dagens amerikanska skräckfilmer.

Jag kan rekommendera filmen ”Andra sidan om man gillar traditionella skräckfilmer om hemsökta hus. Hela filmen har en obehaglig stämning över sig och huset den utspelar sig i är riktigt kusligt. Men som sagt så är det en ganska förutsägbar film om man är så välbevandrad i skräckgenren som jag själv är. Men den har lyckats bra för att vara en svensk film och man sitter ju som sagt på helspänn genom hela filmen. Så som skräckfilm lyckas den att skrämmas även om det hela blir lite förutsägbart och inte så nyskapande inom generen. En stark trea av fem möjliga tycker jag att filmen “Andra Sidan” kan vara värd eftersom den verkligen anstränger sig för att få med alla de ingredienser en klassisk skräckfilm ska ha.

RATCHED

I detta rådande COVID-19 år som precis var på väg att vända i Sverige så ser situationen annorlunda ut i USA där de fått en ny våg av viruset. Biograferna är öppna i Sverige för 50 personer åt gången, men biopremiärerna skjuts fortfarande upp pga att de amerikanska filmerna inte skickas hit. Så därav har jag nu fått välja en Netflix serie att recensera trots att jag ställer mig kritisk till att se film och serier på det sättet. Men man får hoppas att det vänder snart. Serien som jag har valt att recensera är “Ratched” som är en prequel-serie på filmen “Gökboet” och berättar historien om den onda sjuksystern på mentalsjukhuset i den gamla filmklassikern. Och nu har jag som sagt sett serien “Ratched” och tänker med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Året är 1947. Ett brutalt mord på ett antal präster sker i en liten stad. Nurse Ratched (Sarah Paulson) söker anställning på det lokala mentalsjukhuset i Lucia som nyligen har öppnat och har en modern och en i mångas ögon moraliskt tvivelaktig inställning till psykisk sjukdom. Här ska man kunna botas och inte bara förvaras. Det dröjer inte länge förrän man förstår att syster Ratched inte drar sig för att hota, manipulera och gå över lik för att få som hon vill. Hon har även en personlig koppling till prästmördaren.

När jag först hörde att Milos Formans kultförklarade mästerverk “Gökboet” skulle få en fristående serie om hur den onda sjuksköterskan Mildred Ratched blev som hon blev så ställde jag mig lite skeptisk till om det verkligen kunde bli lika bra. Men när jag hörde att Sarah Paulson skulle göra huvudrollen och att det även skulle bli skaparen bakom skräckserien “American Horror Story” som jag verkligen tycker om så blev jag nyfiken. Sarah Paulson är en av de mest begåvade skådespelerskorna som har dykt upp i “American Horror Story” och den serien hade en säsong som just utspelade sig på ett mentalsjukhus med moraliskt tvivelaktiga metoder för att bota sina patienter. Stämningen i den serien var riktigt obehaglig. Riktigt så skitigt och mörkt blir det inte i det visuella berättandet när man tittar på “Ratched”. Det är verkligen serie för känsliga tittare. Ingredienserna är nämligen en hel del scener med lobotomi och elchocker som man får ha ett öppet sinne för eftersom serien utspelar sig under en period då sådana metoder var fullt lagliga att experimentera med. Man får förvisso sällan se själva ingreppen men det beskrivs väldigt detaljerat hur de ska utföra dem. Mentalvården i slutet av 40-talet är grundstommen i serien. Men det är också berättelsen om Mildred Ratched och hennes utveckling till den person vi alla känner henne som i filmen “Gökboet” och med Sarah Paulson i rollen blir det verkligen så bra som man hade hoppats på. Faktiskt till den grad att man tycker att Louise Fletchers tidigare gestaltning av karaktären bleknar lite. Fletcher gjorde rollen riktigt bra. Hon är riktigt ond och känslokall i originalets gestaltning. Men när Sarah Paulson tar sig an rollen så får den mer dimensioner. Man får till och med lite sympatier för henne medan man i “Gökboet” nästan kommer på sig med att hoppas på Jack Nicholsons karaktär ska lyckas strypa Ratched i slutet av filmen.

Serien är också en fröjd för ögat visuellt. Det är väldigt färgglatt och varmt när handlingen tar oss utanför mentalsjukhusets portar. Och inne i mentalsjukhuset är det ganska ljust till skillnad ifrån de mentalsjukhusmiljöer man är van vid ifrån “American Horror Story”. Men ofta har scenerna därinne ett grönaktigt ljus som matchar den sköteskedräkt Ratched och de andra sköterskorna bär vilket ger en intressant kontrast till den färgglada 50-tals miljö man upplever utomhus på såväl hus som människors klädsel. Samt behandlas temat homosexualitet under större delen av seriens gång. Att ha en avvikande läggning var en sjukdom på den tiden och öppenheten är inte lika stor som idag. Därmed vårdades patienter för att bli av med dessa så kallade sjuka tankar. Men det blir ingen riktig fördjupning i det temat som man kunde ha väntat sig när Sarah Paulson och “Sex and City”-skådespelerskan Cynthia Nixon som båda har gått ut offentligt med att de har levt i kvinnliga relationer har två av huvudrollerna. Men de har en spirande och framväxande romans under seriens gång och det känns bra att just de båda har fått rollerna i en samkönad relation. Sarah och Cynthia står för de starkaste kvinnoporträtten, men även Sharon Stone dyker upp i en viktig roll och det riktigt kul att få se henne glänsa igen eftersom man inte har sett henne i rampljuset på länge.

Sammanfattningsvis så kan man säga att serien levde upp till och överträffande alla förväntningar. Den är mycket olik filmen “Gökboet” men den gör sin egen grej av storyn på ett bra sätt och man får se en ikonisk karaktär utmålad med mer välbehövliga nyanser. Den ger också många kvinnliga skådisar chansen att glänsa och att få fokuset.

Serien är kanske som jag tidigare sagt inte något för den känsliga tittaren. Men den är väldigt spännande och man kan inte sluta att titta förrän man har nått till det åttonde och sista avsnittet. Så nu hoppas man bara på en fortsättning i en andra säsong. En välförtjänt femma av fem möjliga är mitt betyg till serien “Ratched”.

THE NEW MUTANTS

Jag har frustrerat väntat sedan i mars på att få gå på bio. "X-Men" spin-off filmen "The New Mutants" har jag dessutom väntat på längre. Av olika orsaker har den skjutits upp ett par eller tre gånger tidigare och nu fjärde gången gillt så kommer den när biografen har öppet för endast 50 personer utan symptom av COVID-19. Nu har jag sett filmen "The New Mutants" och ska med denna filmrecension berätta för er vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

I ett avlägset mentalsjukhus hålls en grupp unga mutanter inspärrade för psykiatrisk övervakning. En rad märkliga händelser gör att deras nya förmågor och vänskap sätts på prov samtidigt som de kämpar för sin överlevnad.

Filmserien “X-Men” har fått många delar. År 2019 kom avslutningen av den franchisen med filmen “X-Men: Dark Phoenix” trodde vi. Kritiken blev ljummen även och själv gillade jag delvis den filmen. Men jag var ganska ensam om att ha något gott att säga om den. På grund av all den dåliga kritik “Dark Phoenix” fick så ville filmskaparna göra något helt nytt i den världen. De ville göra en mörkare film med skräckfilmsinfluenser. Ett mycket spännande koncept tyckte jag när jag hörde om projektet och sedan såg trailern. Men det blev långt dröjsmål innan filmen till slut nådde biograferna. Först sköts den upp några gånger och sedan kom Coronapandemin och då fick man vänta lite till.

Det vi sedan fick var hyfsat bra. I fokus står ett mutantgäng på fem personer spelade av bla “Game of Thrones”-stjärnan Maisie Williams, “Split”-stjärnan Anya Taylor-Joy, “Stranger Things”-stjärnan Charlie Heaton och “The Originals”-stjärnan Blu Hunt. Samt skådespelerskan Alice Berga som filmens skurkläkare. Det gänget spelar fyra inspärrade mutanter och deras läkare som håller dem inlåsta. Våra huvudrollsinnehavare har ingen aning om var de befinner sig. Det de får veta är att en okänd professor har hittat dem och att mutanter har förmogor som utvecklas när de kommer i puberteten. Samt att de kan bli farliga för oss andra människor utan sådana förmågor. Men avsikten med deras inspärrning hålls hemlig för såväl mutanterna som för oss tittare. Det här är startgroparna för en historia som kan bli något helt nytt och nyskapande för “X-Men” universumet. Så blir tyvärr inte fallet. Inte fullt ut i alla fall. Min vision när jag hörde ordet mentalsjukhus nämnas var sådana där smutsiga, obehagliga och mörka mentalsjukhus som man exempelvis har fått vistas på i skräck tv-serien “American Horror Story”. Så blir inte fallet. Visst det är en mörk tillvaro. Men allt försvinner när filmen troget ska anpassas till en eventuell tonårspublik. Det är mestadels unga skåspelare vars högsta ålder är 20 år eller yngre som har castats i mutantrollerna. Hoten de möter är till stor del obehagliga och sker psykolgiskt i deras huvuden. Det är när hoten tar fysisk form i form av slendermanliknande, blodtörstiga och utmärglade varelser som filmen fallerar lite med att kännas obehaglig. Därav blir det inte de mörka skräckinfluenser som man hade velat se i en oväntad mix med superhjälteaction. Sktigheten ifrån de mörkare mentalsjukhus som har skildrats tidigare gör sig inte påtaglig.

Filmen vinner däremot på stark skådespelarensemble och den kemi de har tillsammans i gruppen. Deras förenade styrka emot läkaren som har spärrat in dem och de hot som uppstår omkring dem känns som trovärdiga beståndsdelar storyns uppbyggnad. Detta i kontrast med att de osäkra undomarna kommer i kontakt med sina nya förmågor och tvingas att lära sig att hantera dem blir en intressant andra sista pusselbit för väva ihop en slags helhet. Blu Hunts och Maisie Williams karaktärer utvecklar dessutom en relation som har lite lesbiska inslag vilket jag tycker är ett positivt element i denna genre eftersom HBTQ inte direkt är något som har format karaktärer tidigare i Marvels universum. Anya Taylor-Joy får äran att spela den hårdhudade rebellen som med sin upproriska aura försöker att få de andra att tänka i nya möster. Det är även ett par killar i gänget. De hannar lite i skymundan och det är istället tjejerna som får ta plats. Det är sannerligen på tiden i denna annars ganska mansdominerade genre.

Jag kan sammanfattningsvis rekommendera filmen “The New Mutants” både om man gillar superhjältefilmer och om man vill ha en udda twist på det hela. Positvt är det också att man inte får någon självklar bild av var i "X-Men" unieversumet som man kan placera denna film. Den håller till i något parallellt, okänt universum som inte behöver någon förklaring. Men filmen är tyvärr något förutsägbar så att man kan gissa sig till lite vad som ska hända om man har erfarenhet av traditonellt filmberättande. Det finns både det som är bra och det som är dåligt med filmen, men skräckupplevelsen är i det tamaste laget. Det här kunde ha blivit en riktigt unik film om den hade våga ta mer risker med att vara mer vuxen. Men det gör den tyvärr inte. Så en stark trea är vad jag kan ge den i betyg av fem möjliga.

THE BAD BATCH

Biograferna har börjat att öppna så smått i Sverige. Men pga COVID-19 pandemin så lyser fortfarande nya filmer med sin frånvaro på bioduken. I alla fall premiärer som ligger i linje med augusti månads manusstopp för tidningen Infobladet där jag är filmrecensent. Därav har jag valt att recensera filmen "The Bad Batch" som jag har i dvd-hyllan pga att Jim Carrey har en liten roll i den och för att jag tycker det är en originell och bra film som jag gärna vill lyfta fram för dem som kanske har missat den. För er andra som inte har filmen på dvd finns den att se på Netflix. Nu ska jag berätta vad jag tycker om filmen. Men först ska jag summera filmens handling lite.

I filmen "The Bad Batch" får vi följa Arlen (Suki Waterhouse) efter att hon blivit lämnad i ett ödelagt Texas där all civilisation är i princip borta. Då hon försöker att ta sig fram genom detta outhärdliga landskap så blir hon tillfångatagen av ett gäng kannibaler som är styrda av den mystiske Miami Man (Jason Momoa). Då Arlen är på gränsen till att dö tar hon sig till sektledaren The Dream (Keanu Reeves) som försöker att vägleda henne. I sitt försök att sedan få ordning på sitt liv så upptäcker Arlen att det där med att vara god eller ond beror mest på vem man har i sitt sällskap.

Jim Carrey har ingen stor roll i denna film. Hans speltid kanske kan vara 10 minuter sammanlagt. Och dessa minuter är från hans sida dialogfria. Men eftersom "The Bad Batch" för mig är en Jim Carrey film så kommer mycket av fokuset i denna recension att ligga på hans skådespelarprestation. Och den heter verkligen duga. I de scener han är med i så lyckas han med små medel att stjäla hela showen. Hans karaktär är stum och har därmed som sagt ingen dialog. Men med ett väldigt talande kroppsspråk och ett uttrycksfullt ansikte så lyckas Jim Carrey uttrycka mer känslor än vad någon av de andra skådespelarna i filmen gör. Inget överspel eller någon komikerrutin som slår igång automatiskt. Det blir istället Jim Carreys mer mörka och dramatiska jag som vi är vana vid att se i filmer som exempelvis "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" eller "The Truman Show som vi får ta del av. Att med så små medel kunna skapa en färgstark och minnesvärd karaktär visar bara ytterligare prov på vilken begåvad skådespelare han är. Det enda jag har lite att klaga på är att man inte får några direkta förklaringar kring varför hans karaktär blivit som han blivit. Man får intrycket av att han är en gammal man som har råkat ut för saker som har gjort att han har förlorat talförmågan. Men förklaringen till detta uteblir som sagt. Karaktären fungerar som en slags iakttagare av den hemska postapokalyptiska omgivning han lever i. Han vandrar omkring med en kundvagn fylld med skräp medan han iakttar och ibland ingriper som en slags barmhärtig samarit då filmens huvudkaraktärer är i fara. Ingen stor roll men ack så betydelsefull för filmberättandet.

Filmen över lag är intressant eftersom den är något så konstigt som en romantisk film med inslag av kannibalism. Ibland dyker det även upp en ganska morbid humor. Samtidigt som man får följa ett starkt kvinnoporträtt ifrån Suki Waterhouse som gör huvudrollen. Hennes relation med kanniballedaren som spelas av Jason Momoa är den grundhistoria som man får följa och det är lite spännande att se hur den ska sluta. Keanu Reeves karaktär känns mest som ett halvtråkigt mellanspel för att ta filmens handling vidare. Sammanfattningsvis så levererar filmen "The Bad Batch" en intressant resa in en kanske inte alls så avlägsen framtid. Men jag hade önskat mig lite förklaringar kring vad som har orsakat detta postapokalyptiska ödeland. Men som sagt så är Jim Carrey väldigt bra och sevärd i sin lilla roll och filmen är så konstig att man gillar den.

Jag kan rekommendera filmen "The Bad Batch" för de som inte är överkänsliga emot våld och stympade och ätande mänskliga kroppsdelar. Sådant är det rätt gott om denna film. Men fokuset är de intressanta karaktärerna och den otippade mixen av genres är spännande. På grund av detta och Jim Carreys underbara prestation så får filmen en stark trea av fem möjliga i betyg av mig.

EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA

Coronapandemin fortsätter med att skjuta upp biopremiärer. Därmed så finns det fortfarande inte några biofilmer att recensera. Så det enda som går att recensera i nuläget är streamingfilmer. Jag har sett Will Ferrells “Eurovision” komedi "Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga". Så därmed ska jag nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

När musikerna Lars (Will Ferrell) och Sigrit (Rachel McAdams) får möjligheten att representera Island i Europas största musiktävling Eurovision Song Contest, ser de sin chans att bevisa att drömmar är värda att slåss för.

Filmens isländska duos resa är väldigt underhållande att följa. Det blir en färgsprakande resa med mycket bra musik och en stjärnspäckad casting som man bjuds på. Det bjuds även på ett popmedley där en massa Eurovison veteraner som exempelvis Lorren, John Lundvik, Alexander Rybak och Conchita Wurst skymtar förbi och sjunger klassiker med Madonna, Cher och ABBA. Personligen är jag inget stort fan av Eurovision. Svenska Melodifestivalen är däremot något jag följer mer bokstavligt. Men jag har ändå en ganska bra inblick i den världen vilket gör att filmen bjuder på en hel del igenkänningskomik. Filmen kan man nog tolka som en hyllning till tävlingen och inte som en parodi på den som man hade kunnat vänta sig när det gjorts en komedi om spektaklet. Man märker verkligen att Will Ferrell som gör ena huvudrollen och även har skrivit manus har byggt upp en stor kärlek för Euruvision Song Contest. Humorn krestar mycket kring Will Ferrells karaktärs brokiga väg emot Eurovision scenen och hur han klantar till det för att göra den drömmen ännu mer avlägsen. Samt handlar filmen mycket om hans reslation till sin duettpartner spelad av Rachel McAdams. Under filmens gång börjar man verkligen att fästa sig vid deras märkliga duo och vill veta hur det kommer att gå för dem med drömmen om att få delta i Europas största musiktävling. Låtarna de sjunger är förvånasvärt bra och när Rachel McAdams tar ton så är det ingen mindre än svenska Molly Sandén som tar ton. Filmen har mycket kopplingar till Sverige. Michael Persbrandt gör en av rollerna och som tidigare nämts så dyker Loreen och John Lundvik upp i en scen.

Sammanfattningsvis så är filmen "Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga" en väldigt underhållande komedi som fångar upp det mesta av den känsla som finns i Eurovision tävlignen. Den finns även ett fint budskap om att våga leva ut sin dröm trots att omgivningen skrattar åt den. Filmen kan nog både roa inbitna Eurovision fans och vanliga tittare som inte är insatta i den världen. Gillar man även Will Ferrells typ av humor så är det en bonus. För filmen känns lite som Will Ferrell filmerna “Elf” eller “Blades of Glory” inpaketererat i ett Eurovision format. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen "Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga".

KIDDING

Till följden av COVID-19 virusets härjande i landet så så håller biograferna fortfarande stängt. Och nya biofilmer går därmed inte att recensera. Så det blir till att leta fram lite skatter I streamingvärlden istället. Och nu har det kommit till Jim Carreys stora tv-debut i Showtimes tv-serie som vi i Sverige kan streama på HBO Nordic. Så jag ska nu förmedla vad jag tycker om serien efter de två säsonger som har gått. Men först lite om seriens handling.

“Kidding” handlar om Jeff Piccirillo (Jim Carrey), även känd som mr Pickles, en ikon inom barnprogrammens värld och en förebild för USA:s unga, formbara sinnen. Men när hans familj imploderar hittar Jeff ingen saga, fabel eller docka som kan hjälpa honom genom krisen, som utvecklas alltför snabbt för att han ska kunna hantera den.

Jim Carrey slog igenom i mitten av 90-talet med galna komedier som “Ace Ventura”, “The Mask” och “Dumb and Dumber”. Det är de typer av roller där han får göra grimaser, ägna sig åt slapstick och slänga iväg oförglömliga oneliners. Han har även en stand up komiker karriär på sitt cv. Så att många inte förknippar honom med hans mer dramatiska roller i filmer som “The Truman Show”, “Man on the moon” och “The Number 23” är kanske inte så konstigt. Han kan både vara rolig och göra mer mörka och seriösa roller och det är en sida hos honom som är mycket underskattad. Ett bevis på en nedtonad Jim Carrey är filmen “Eternal Sunshine of Spotless Mind” där han vekrligen briljerade. Jag ser det som en av hans allra bästa filmer och den gjorde han tillsammans med den franske regissören Michel Gondry. Så när jag fick höra att “tv-serien Kidding” skulle bli ett nytt samarbete mellan Michel Gondry och Jim Carrey så blev mina förväntningar mycket höga.

Jeff Piccirillo är en karaktär som ger Jim Carrey möjlighet att i princip visa upp alla sina register i en roll som många inte är vana att se honom iI. Det är inte mycket komik han bjuder på. Den komik som finns i serien är mer av det mörka slaget och föds mer ur situationerna som Jim Carreys karaktär dyker upp i. Jeff Piccirillo är en naiv och genuint godhjärtad person som hela sitt vuxna liv varit huvudkaraktären Mr. Pickles i ett populärt barnprogram som i princip har gjort honom helgonförklarad i USA. När en tragedi sker och en av Jeffs tvillingsöner dör i en trafikolycka så rasar fasaden. Jeff har tidigare nästan levt ut sin tv-karaktär privat. Han har levt i den naiva och lyckliga värld som tv-programmet visar upp. Han vill förklara sorgämnena han går igenom privat i tv-programmet. Men hans far som styr tv-programmet med järnhand insisterar på att Mr. Pickles ska vara ofärändrad såväl mentalt som ytligt met utseende osv. Jeffs och pappans skilda viljor ställer till konflikter och Jeff själv står på randen till psykiskt sammanbrott. När det hela går så långt att de vill ersätta honom med en person som bär en mask tills hans avbild så går det helt utför.

Det här är alltså en serie med mycket svärta och hjärtesorg. Tillika en historia om en dysfunktionell familj där sonen blivit den stora sjärnan i en tv-show och inte får leva ett normalt liv. Det blir alltså mer av ett fängelse för honom och när han vill bryta sig ur fängelset och ha egna visioner om livet och tv-showen så rasar allt samman. Fadern och sonen har en väldigt komplicerad relation. Dottern som gör dockorna till barnprogrammet känner sig inte sedd och Jeff försöker få familjeliv och kraschat ätkenskap att fungera.

Jag tycker att serien “Kidding” bjuder på en bra balans av humor och allvar i en mycket gripande historia med välskrivna karaktärer. Jim Carrey får verkligen visa vilken mångsidig skådespelare han är. Han får även brista ut i sång vid upprepade tillfällen i små sånger i barnprogrammet och i musikalnummer under seriens gång. En talang det är underbart att få ta del av och han sjunger faktiskt bra. Första säsongen går mest ut på att man får lära känna karaktäerna i allmänhet. Medan säsong 2 utforskar psyket djupare på Jim Carreys karaktär och den fantasivärld han lever i. Roligt är det också att gästskådisar dyker upp i små roller. Bland annat artisten Ariana Grande dyker upp i en av seriens musikalscener.

Jag kan starkt rekommendera serien “Kidding” för er som vill få en bild av hur duktig Jim Carrey är på att göra annat än komik. En stark femma av fem möjliga är mitt betyg till serien.

THE DIRT

Nu i det som liknar karantäntider i sviterna av viruset COVID-19 så hålls biograferna stängda. Det går alltså inte att se biofilmer. Därav recenserar jag nu en film som finns för streaming sedan en tid tillbaka. Jag har läst boken "The Dirt" och följt hela resan fram tills att den här filmen blev av. Först utlovades den som biofilm och fick avslag när inspelingarna var redo att rulla igång. Jag väntade förgäves. Till slut flera år senare så fick Netflix rättigheterna och filmen kom ut för streaming och nu står det still medan jag väntar på dvd-släppet. Men filmen känns som aktuell i tider som dessa ensama stunder då man inte får vistas i stora folkmassor i en biosalong. Filmen går nämligen att se om man är en användare av Netflix. Jag har otåligt sett den där i väntan på dvd-släppet och ska med denna recension berätta om den levde upp till mina förväntningar efter att ha läst boken. Men först lite om handlingen.

Filmen "The Dirt" är baserad på biografin från Mötley Crüe, om hur fyra missanpassade killar bildar det välkända rockbandet. Mötley Crüe är definitionen av sex, droger och rock’n’roll. Under ett dekadent 80-tal när det fortfarande fanns gott om pengar i musikindustrin levde fyra män rövare med sanslösa mängder knark, alkohol och kvinnor - helt utan hänsyn för de som råkade komma i deras väg.

Med hårdrocksbiografin “The Dirt” som facit i hand och ett brinnande intresse för tuperade sleezefrisyrer 80-tals nostalgi och åtsittande spandexbyxor så kändes detta som en film som skulle passa mig som handsken i handen. Dessutom är jag ett stort fan av glamrock/heavy metal-bandet Mötley Crüe och har sett dem 3 gånger live på Sweden Rock Festival. Samt lyssnat en hel del på deras musik och förälskat mig i deras biografi som som Mötley Crüe har skrivit tillsammans med författaren Neil Strauss. Efter lång väntan som innefattade upprepade avslag ifrån olika filmbolag och utbliven möjlighet för bioduken så kom filmen “The Dirt” slutligen som steamingfilm på Netflix. Därav av blir kvalitén just på tv-films nivå. Söker man skådespelarprestationer av oscarsklass så bör man se en annan film. Men enligt min åsikt behöver inte en sådan här story någon tygd direkt. 80-talet var en ganska okomplicerad tid. Särskilt inom rockbranchen där det intogs obegränsat med droger i alla dess former och när rocktjärnorna var inne i sin dimmiga tillvaro så tävlades det i princip om hur många brudar som kunde erövras. Ett destuktivt liv alltså som inte kunde sluta i annat än kaos. Hotellrum som förstördes, slagsmål med publik som inte fattade hårdrock. Ja, listan kan bli lång.

Filmen efterliknar sin litterära förlaga I mångt och mycket. Framförallt är uppbyggnaden densamma. Man får följa bandmedlemmarna Nikki Sixx, Vince Neil, Tommy Lee och Mick Mars separata berättelser. De bärättas genom det så kallade fjärde ögat. Alltså att skådisarna tittar rakt in i kameran och pratar direkt till publiken så att man som tittare känns mer delaktig I historien.

Alla bandets medlemmar får lika mycket fokus. Alla har sina perspektiv. Bassisten Nikki Sixx med sitt mörker som en oälskad pojke med faderskomplex som gör revolt och lever ut sina aggressioner genom musiken och sedan slutar som heroinberoende. Sångaren Vince Neil som under influens av alkohol tog ut Hanoi Rocks trummis Razzle på en biltur som slutade med att trummisen dog. Med efterföljande fängelsestraff och tillnyktrande så blev Vince dotter sjuk och dog i cancer. Trummisen Tommy Lee var den hopplösa romantikern som ville gifta sig med alla kvinnor han träffade, men var för intresserad av turnélivet och dess katasrofala festande som gav ständiga minnesluckor. Och slutligen bandets något äldre och lite mer disciplinerade medlem gitarrisen Mick Mars som levde med sin sjukdom Ankyloserande spondylit. En inflammatorisk sjukdom som drabbar bäcken- och ryggleder och gjorde det svårare och svårare för Mick att stå på scenen.

Med dessa fyra separata historier så knyts filmen samman till en tragisk helhet fylld med humor och hårdrockinfluenser. Rockikoner som exempelvis Ozzy Osbourne dyker upp i en minnesvärd scen och lär Nikki att snorta myror. Allt är inmålat leopardmöstrade spandex och spretiga frisyer och inte allt för ansvarstagande livstil. Det är en historia om att hitta sig själv i bandet och förstå att det kanske är den enda destuktiva familjen man har. Men genom att finna den gemenskapen så kan man starta rockhistoria tillsammans. Bara man vågar gilla sig själv och hitta sitt rätta jag i allt kaos.

Jag kan starkt rekommendera filmen “The Dirt” till alla hårdrocksfantaster. Det kan nog vara bra om man har läst boken eller kan sin hårdrockshistoria om man ska uppskatta filmen. Men den kan ändå vara en spännade inblick för de som inte är lika bekanta med den världen. Samt är filmen ett fint tidsdoukument över 80-talets dekadens och man förundras verkligen över hur alla fyra medlemmarna faktiskt har överlevt sin långa karriär. Nikki Sixx var ju faktiskt död i nästan två minuter och blev återupplivad efter en överdos. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “The Dirt”.