BACK TO BLACK

Artisten och ikonen Amy Winehouse har nu fått sin historia berättad i filmen “Back To Black" som jag har var på bio och sett. Jag ska därmed berätta vad jag tyckte i denna recension. Men först lite om handlingen.

Filmen "Back To Black" ger en inblick i Amy Winehouse tidiga liv och vägen till berömmelse, samt skapandet av hennes banbrytande album "Back To Black". Historien är berättad ur Amys perspektiv och försöker förmedla en bild av kvinnan bakom fenomenet, och av den relation som inspirerade till ett av de mest legendariska albumen genom tiderna.

Som flertalet andra har jag blivit gripen av Amy Winehouse tragiska och korta livshistoria. Tillsammans med bland annat Janis Joplin och Jim Morrison finns hon på den sorgliga lista av artister som inte uppnådde högre ålder än 27. Hennes karriär tog sin start i London där hon hävdade inför producenter att hon inte var någon ny Spice Girl. Att hon istället levde sitt liv och att hennes låtar växte fram ur den processen. Med de orden bevisade hon att hon var en person med många lager och att hennes låtar också hade många lager. Därav växer förväntningarna att man ska få se många lager i en film om hennes liv. Till en början rullar allt på bra. Man får bevittna ett tidigt sångframträdande där hon sjunger “Fly Me To The Moon” tillsammans med sin pappa på en privat hemmafest. Därefter får man följa hur hon i sitt flickrum skapar sina låtar och kort därefter sitter hon i studion kläcker ur sig det bevingade citatet om att hon inte är någon ny Spice Girl.

Så långt var all bra. Men dessvärre faller sedan filmen på att detta höga tempo fortsätter. Det finns några fina scener där hennes starka relation till hennes farmor beskrivs och att det är henne hon ser upp till och vill imponera på. Och den destruktiva relationen med hennes stora kärlek till kokainmissbrukaren Blake susar förbi utan att på något vis få någon djupare tyngd. Alla hitlåtar får man höra under resans gång och skådespelerskan Marisa Abela som spelar Amy Winehouse gör sitt yttersta med det hon har att jobba med. Men tyvärr så saknar man att komma innanför skalet på Amy. Alla de lager som hon hade får man inte tränga igenom. Personligen har jag inte varit så insatt i hennes karriär mer än när det kommer till det som har skymtat förbi i skvallerpressrubriker. Därav gjorde inte filmen “Back To Black” att man fick mer kött på benen kring personen Amy Winehouse. Så i den bemärkelsen har filmen misslyckats. Om man ska jämföra den med en nyligen släppt musikbiografi på bio så var den i alla fall bättre än filmen om Bob Marley eftersom musiken fick hamna mer i fokus än vad den gjorde i Bob Marley filmen “One Love”. Men som sagt personen Amy Winehouse är fortfarande efter filmen “Back To Black” en gåta. Det skulle nog ge mig mer att läsa en personlig bok om henne eller att få se den beryktade filmen som aldrig blev av med Lady Gaga som Amy Winehouse.

För att summera det hela så var det en underhållande film som inte var så fullt dålig som jag i försnacket kring filmen hade fått intrycket av. Men den hade en stor brist på karaktärsutvecklingar och nyanser i historien som kunde ha förtydligats. Därav blir mitt betyg inte mer än 3/5.

GHOSTBUSTERS: FROZEN EMPIRE

Ghostbusters franchisen har efter framgången med den senaste delen “Ghostbusters: Afterlife” fått sin fortsättning med filmen “Ghosbusters: Frozen Empire”. Den filmen har jag varit och sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

I filmen "Ghostbusters: Frozen Empire" återvänder familjen Spengler till platsen där allt började - den ikoniska brandstationen i New York. De slår sig samman med det ursprungliga Ghostbustersgänget. De har skapat ett topphemligt forskningslabb som tar infångandet av spöken till nästa nivå. När upptäckten av en gammal artefakt frigör en ond kraft måste de gamla och nya Ghostbusters samarbeta för att skydda sitt hem och rädda världen från en andra istid.

Nostalgi mixas med det nya när vi återigen kastas in i Ghostbustersvärlden. Det finns mycket igenkänning ifrån de gamla filmerna. Välbekanta figurer som marshmallowsgubbar och spöket Slimer dyker upp för att vi ska känna oss hemma i det universum som skapades med de första Ghostbusters filmerna ifrån 80-talet. Och precis som i föregångaren “Ghostbusters: Afterlife” så ansluter sig det gamla gänget bestående av Dan Aykroyd, Bill Murray och Ernie Hudson till det nya gänget av karaktärer. Även skådisarna Annie Potts och William Atherton dyker upp som gamla välbekanta karaktärer ifrån de gamla filmerna. Så därav blir nostalgikänslan på topp där det gamla ska knytas ihop med det nya. Den här gången vågar filmskaparen ta ut svängarna lite mer dessutom. I “Ghostbusters: Afterlife” försökte det levas lite väl mycket på gamla meriter genom att återanvända demonguden Gozer ifrån den första Ghostbusters filmen som skurk. På den fronten har de denna gång förnyat sig så att det är en helt ny demon som är det stora hotet för staden New York. Detta upplägg vinner filmen “Ghostbusters: Frozen Empire” mycket på. Den vågar i en större utsträckning göra något eget av franchisen och ändå behålla känslan ifrån de gamla filmerna som 80-talister som jag är uppvuxna med.

Känsla är på topp i denna charmiga Ghostbusters uppföljare och den gamla känslan i ny tappning blir ännu starkare då handlingen denna gång är förflyttad till New York istället för på landsbygden i Oklahoma som förra gången. Jag blev väldigt underhållen av filmen “Ghostbusters: Frozen Empire” och tyckte verkligen om den. Så mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.