retard-messiah

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Paul Karlsson - 24 november 2022 16:25

 

WEDNESDAY


När regissören Tim Burton som är en mästare på det gotiska, makabra och skräckinfluerade skulle ta sig an att göra något nytt av kultserien “The Addams Family” så blev jag väldigt nyfiken. Till en början tänkte jag att serien inte behöver en reboot. Sedan fick jag höra att det var serieformatet som skulle testas på Netflix. Javisst, tänkte jag. Varför inte? Nu har det i alla fall blivit gjort och serien “Wednesday” som är en spin-off om karaktären med samma namn har haft premiär på Netflix. Jag har sett den och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Wednesday Addams (Jenna Ortega) är en något butter tonårstjej som håller upp en mask av otillgänglighet och visar allt och alla att hon inte bryr sig om andra, men när någon gör hennes bror Pugsley (Isaac Ordonez) illa och att han blir svårt mobbad i skolan tar hon itu med det så väl att hon blir relegerad ifrån skolan. Hennes föräldrar Gomez (Luis Guzmán) och Morticia (Catherine Zeta-Jones) bestämmer då att hon ska gå på internatskolan Nevermore som är till för barn som är annorlunda. De så kallade utstötta barnen som kan vara varulvar, sirener eller andra varelser med magiska krafter. Wednesday bestämmer sig för att rymma så fort hon bara kan, men så dyker det upp ett mordmysterium som hon bestämmer sig för att lösa. Mysteriet verkar dessutom vara knutet till hennes föräldrar, som också har gått på Nevermore.


Mästerregissören Tim Burton är väldigt kräsen när han tackar ja till ett nytt projekt. Detta för att han har fått blandad kritik för sina filmer med en mörk, gotisk stämning som övergår i det humoristiska många gånger på Burtons karaktäristiska sätt. På senare år har han även ansetts som en slav för Disney som har gjort att hans filmer har fått en påtvingad och mer barnvänlig ton. Själv är jag ett fan av både och, men föredrar det mörka och makabra. I serien “Wednesday” får vi lite av varje i en lagom mix. Tyvärr blir det lite för mycket tonårsfantasy över det hela. Lite sådär åt “Sabrina: Tonårshäxan” hållet fast med lite mer mörker och mystik. Eller om man så vill Kitty ifrån “Kitty” böckerna leker detektiv och löser mord. Fast i det här fallet handlar det mer om häxor, varulvar, monster och förbannelser. Så därav landar det mer på att likna de senare lite mörkare Harry Potter filmerna.


Den stora stjärnan i den här serien är Jenna Ortega som på ett fläckfritt sätt axlar Christina Riccis ikoniska roll ifrån 90-tals filmerna. Vi är många som är uppvuxna med de två filmerna om familjen Addams där Ricci spelade Wednesday Addams och de övriga i familjen spelades av bland annat Raul Julia, Anjelica Huston och Christopher Llloyd. Det har tvistats kring vilka som skulle passa att spela karaktärerna. Johnny Depp ville många se som Gomez Addams och Eva Green var ett namn många ville se som Morticia. Alla bekanta karaktärer dyker upp. Till och med handen The Thing dyker upp och ger upphov till många skratt under seriens gång. Uncle Fester får man också åtese framåt slutet av serien vilket också leder till en hel del humor. Föräldrarna Gomez och Mortecia hamnar dock i bakgrunden då det är Wednesday som nu fokuset hamnar på. Men detta känns rätt logiskt. Man får ta del av de problem hon möter då hon ska ge sig ut i stora världen och möta nutidens problematik med att passa in i det som är den moderna världen. Det skämtas brett kring hennes karaktärsdrag. Hennes förkärlek för mord och det övernaturliga. Att hon hellre umgås med döda än levande om hon får välja osv. Man får förvisso se Wednesday mjukna en aning på resans gång. Men i det stora hela känns hon igen. Jenna Ortega gör Wednesday till sin egen samtidigt som hon kombinerar det som Christina Ricci lade till i karaktären i 90-tals filmerna. Hon skapar en bra helhet i karaktären och förflyttar henne på ett träffsäkert sätt till vår tid. Christina Ricci dyker själv upp i en stor roll som har en viktig roll i serien handling. Därav får vi lite av den bekanta stämningen ifrån filmerna.


Lyckas Tim Burton att återskapa känslan då? Ja, är mitt svar på den frågan. Tim Burton är ingen uppföljarnas man. Det vet vi sedan innan eftersom det tagit lång tid innan han har bekräftat om de uppföljare på hans filmer som vi önskar oss ska få se dagens ljus. I det här fallet har i han i sin första serie regisserat de 4 första avsnitten som jag anser att är de bästa. Han skapar den rätta känslan. Sedan tar någon annan över vilket märks utan att stämningen ändras allt för mycket. Man får det man förväntar sig. En historia som innehåller mystik, övernaturligt och vandrande i kusliga korridorer och lönnrum bakom bokhyllor i gotiska miljöer. Så Tim Burton stämningen finns där och även den känsla som präglat “The Addams Family” franchisen åren igenom. Känslan ifrån 90-tals filmerna är den jag får när jag ser serien. Men den funkar även för de som snöade in på den gamla svartvita serien som kom först. 5/5 är mitt självklara betyg till serien “Wedenesday” som höll mig trollbunden genom alla 8 avsnitten.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 17 november 2022 06:24

 

BLACK PANTHER: WAKANDA FOREVER


Filmen “Black Panther” såg jag då den dök upp på bio. Har även sett om den ett par gånger. Men jag har aldrig riktigt fastnat för just den filmen ur Marvels numera gigantiska katalog. Skådespelaren Chadwick Boseman som gjorde titelrollen gick tragiskt bort innan han fick chansen att spela in uppföljaren. Så spekulationerna har frodats kring hur man skulle kunna gå vidare med franchisen. Nu har det gåtts vidare och premiären av uppföljaren “Black Panther: Wakanda Forever” har haft premiär. Jag har sett filmen och ska nu säga vad jag tycker efter att ha upplevt filmen. Men först lite om handlingen.


Queen Ramonda, Shuri, M’Baku, Okoye och deras specialstyrka med kvinnliga krigare, gör allt för att skydda sin nation från angripande världsmakter efter Kung T’Challas död. Wakandas invånare försöker gå vidare och tar hjälp av War Dog Nakia och Everett Ross, för att hitta en ny väg för kungariket Wakanda. Vi får också möta Namor, kungen av en dold undervattensnation.


I den värld vi nu lever i så kommer det superhjältefilmer på löpande band. Vissa gillar man och vissa göra inga större intryck. “Black Panther” ur Marvels nu ganska överdrivet utexpanderade universum var just en sådan film som jag inte blev så imponerad av. Jag tyckte att karaktärerna var ointressanta och fejderna mellan familjerna i det fiktiva afrikanska samhället Wakanda var tråkigt och lite segt att bevittna. En del snygga actionscener fanns och visuellt var landet Wakanda vackert att bevittna. Men förövrigt innehöll inte filmen direkt några ingredienser som gjorde att mitt intresse hölls vid liv genom hela filmen. Och det fanns ingen färgstark skurkkaraktär som drev handlingen framåt.

 

Nu när det blev dags för uppföljaren “Black Panther: Wakanda Forever” hade jag därav låga förväntningar. Men gav filmen en chans. Inte minst för att hedra den bortgångna skådisen Chadwick Boseman som spelade Black Panther i den förra filmen om karaktären. Det är inte utan ängslighet jag säger detta. Men den här uppföljaren är faktiskt lite bättre. Jag har full respekt för Chadwick Bosemans skådespeleri. Men “Black Panther: Wakanda Forever” är faktiskt bättre än sin föregångare. Den är seg ibland och speltiden 2 timmar och 40 minuter är lite väl vågad för den här historien. Man satt ibland och skruvade på sig i biostolen och funderade över om filmen skulle ta slut så att man hann med en buss efteråt. Men den här filmen hade faktiskt en intressantare intrig. Det fanns färgstarkare skurkar denna gång i form av ett för världen dolt havsfolk. Om man har sett DC Comics storfilm “Aquaman” så kan man tycka att havsfolket är ett plagiat på havsfolket i “Aquaman” och det tycker även jag till viss del. Men jag kan inte annat än att säga att jag tycker om undervattensscener. Så den biten blev jag lite impad av ändå. Samt gillar jag späckhuggare. Och dessa vackra och intelligenta varelser dök upp i ett par scener. Tyvärr så gestaltades de som den onda sidans medhjälpare och jag gillar inte riktigt att späckhuggare personifieras som något ondskefullt. Så att mina favoritdjur finns med är inget som förhöjer filmens betyg.


Det här är en film som framförallt får mörkhyade skådisar att skina. Och det är inte mer än rätt att den folkgruppen får ett stort fokus. Denna gång är det även kvinnornas film och det är mäktigt att få se dessa starka kvinnliga krigare på stridsfältet. Att Black Panther dräkten går över till en kvinna känns som en naturlig övergång då man fått följa resan dit under filmens gång. Men filmens riktigt stora styrka är att den inte blåser på än en gång och behandlar temat världens undergång. Nu är det bara en strid inom landet Wakandas gränser som övriga världen bara lite smått får bevaka utifrån. Att jordklotet ska hindras ifrån att förintas av ett gäng hjältar är ett väldigt uttjatat koncept inom superhjälte genren.


Sammanfattningsvis så är filmen “Black Panther” det den är och försöker inte vara något annat. Den gör inte heller en allt för stor sak av Chadwick Bosemans död. Den hyllar honom men låter bara hans minne hedras av de karaktärer som älskade honom. Det upplägget funkade bra i det stora hela och mitt betyg till filmen är en trea av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 9 november 2022 18:19

 

HILMA

 

Lasse Hallström har gjort en film om konstnärinnan Hilma af Klint som fick premiär på några få utvalda biografer. Biografen i min hemstad råkade vara en av de utvalda biograferna. Så därmed var jag och såg filmen “Hilma” och ska nu berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

"Hilma" är den storslagna berättelsen om svenska konstnären Hilma af Klint (1862-1944) som likt Vincent van Gogh slog igenom stort först efter sin död, och idag är en internationell superstjärna. Hilma var långt före sin tid. Och hon visste om det. Eftersom hon ansåg att världen inte var redo för hennes konst fick den inte visas förrän mer än 20 år efter hennes död, men när den visades skrev hon om konsthistorien totalt. I filmen "Hilma" utforskas det gåtfulla liv Hilma af Klint levde, som först det senaste decenniet börjat utkristalliseras. Hon var en svensk pionjär inom abstrakt konst, en feministisk ikon i en tid då män skapade alla regler och öppen för den spirituella världen som blev hennes kall.

Utan att veta så mycket om konstnärinnan Hilma af Klint gick jag och såg filmen “Hilma” med ett öppet sinne utan att veta riktigt vad jag hade att förvänta mig. Det jag fick ta del av i filmen var en mycket intressant kvinna som hade ett väldigt originellt och nyskapande artistiskt uttryck inom konsten. Det som fascinerade mig mest med Hilma af Klint var att hon sa sig ha kontakt med andevärlden och att mycket av det hon målade var budskap hon snappade upp ifrån andra sidan. Abstrakt konst som inte har något konkret mål att föreställa något har jag alltid haft svårt för. Därav var det intressant att få se en film som berättar om en en konstnärinna som målade just den typen av konst och att även få ta del av hur konsten skapades och samt få en liten inblick i tankarna bakom konsten. Intressant var det även att få ta del av Hilmas levnadshistoria. Vad som formade henne och vad som väckte hennes intresse för den spirituella världen. I en två timmar lång film är det nog svårt att få med allt det väsentliga ur en verklig persons livshistoria. Men jag tycker i det här fallet att de har lyckas ganska bra. Man får en ganska detaljerad inblick i vem Hilma af Klint var. Vilken typ av konst hon stod och vilken typ av forskning hon bedrev med sin konst.

Regissören Lasse Hallström har verkligen lyckats skapa en gripande och sevärd film som väcker intresse för vem Hilma var. Skådespelarprestationerna är väldigt bra. Framförallt ifrån Lasse Hallströms filmdebuterande dotter Tora Hallström som levererade bra i rollen som den yngre Hilma. Men även regissörens fru Lena Olin gjorde bra ifrån sig som den äldre Hilma af Klint. Det enda som kändes lite märkligt i filmen var att alla skådepelarna pratade engelska då den utspelar sig i Sverige. Men det var inget som på något vis gjorde filmen sämre. Det upplägget kändes bara lite konstigt.

Sammanfattningsvis fick man en fin och varm dramafilm med hjärtat på det rätta stället som väcker mer nyfikenhet kring vem den mystiska kvinnan och konstnärinnan Hilma af Klint var. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Hilma”.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 3 november 2022 06:03

 

PREY FOR THE DEVIL


Skräckfilmen “Prey for the Devil” såg jag trailern till under ett annat biobesök och fick intrycket av att det kunde vara en obehaglig film som kunde vara spännande att uppleva på bio. Nu har jag sett filmen och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Den katolska kyrkan har som svar på de ökande fallen av demonisk besatthet återöppnat skolor för exorcism för att utbilda präster i den heliga riten. På detta andliga slagfält dyker en osannolik krigare upp: den unga nunnan syster Ann (Jacqueline Byers). Trots att nunnor är förbjudna att utföra exorcism, upptäcker en professor syster Anns gåvor och går med på att utbilda henne. Tillsammans med sin studentkollega fader Dante (Christian Navarro) kämpar hon för en ung flickas själ (som syster Ann tror är besatt av samma demon som plågande hennes mor för många år sen), och upptäcker snart att djävulen har fått henne dit han vill och han vill komma in.


Besatthet av demoner och djävulsutdrivning är ett tema som har behandlats i åtskilliga skräckfilmer och egentligen är det ingen film som riktigt har lyckats lika bra som kultklassikern “Exorcisten” ifrån 1973. Har man sett en skräckfilm på det temat så känns det lite som att man har sett alla. Det är samma procedur varje gång. Ett barn blir besatt. Man får se barnet klättra på väggar och göra andra övernaturliga företeelser för att sedan få hjälp med att bli av med demonen som har barnet i besittning. Så är det även i den här filmen. Så direkt överraskad blir man inte eftersom filmen “Prey for the Devil” på så vis är ganska förutsägbar. Dock har den snyggt foto. Effekterna är även snygga och karaktärernas demoniska utseende när när de blir besatta ser inte överdrivet overkliga ut som i flertalet skräckfilmer som görs idag. Och CGI effekter är inget som överanvänds.


Storyn är ganska intressant där man får följa den unga nunnan som får möta sina barndomstrauman för att kunna handskas med den ondska som väntar henne som blivande exorcist. Det upplägget gör filmen lite intressant och är det som ger den styrka, Men som sagt så blir det hela ändå ganska förutsägbart om man tidigare har sett många filmer om exorcism. Lite märkligt känns det dessutom att nunnan som är filmens huvudkaraktär bär läppstift och annan make up. Att vara sminkade är inte direkt något som brukar känneteckna nunnor.


Så sammanfattningsvis så är inte filmen någon höjdare direkt. Det finns en del obehagliga scener och stunder då man hoppar till biostolen. Och Jacqueline Byers gör bra ifrån sig i rollen som Sister Ann. Men bättre filmer har gjorts på det här temat. Så mitt slutgiltiga betyg landar på en svag trea av fem möjliga. Något mer nyskapande om exorcism hade jag förväntat mig.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 29 oktober 2022 04:29

 

FEED


Så var den här. Programledaren Joakim Lundells skräckfilm. Efter att ha nått popularitet och prisutmärkelser genom att besöka hemsökta hus och slott i serien “Spökjakt” så föddes iden för Jocke Lundell att skapa en skräckfilm. Som producent står han i resultatet som blev filmen “Feed”. Den skräckisen har jag nu varit på bio och sett. Så nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


En grupp ungdomar med en välkänd influencer (Sofia Kappel) i spetsen blir inbjudna till en exklusiv campinganläggning mitt ute i vildmarken. Med siktet ställt på innehåll av högsta kvalitet åker de ut till en liten ö för några dagar av lyxigt vildmarksliv, redo att dela allt med sina följare. Men det finns något där ute, något som vill dem illa, något som inte går att förklara. Ganska snart handlar det inte längre om att hålla flödet levande, utan om att själv överleva.


Om man kan sin skräckgenre så känner man genast ifrån filmens första bildruta igen alla skräckfilmgenrens klyschor. Ett gäng ungdomar ger sig av till okänd ort ensamma ute i vildmarken på en ödslig camping. Bara det doftar lite “Friday The 13th”. Men istället för en odödlig mördare iklädd hockeymask med en machete som mordvapen så handlar den här svenska skräckfilmen om en påhittad skröna. Det sägs att det i vattnet runt ön var det en häxa som dränkte sig. En häxa som hungrar efter mänskligt kött. Hon blev påkommen då hon åt barn och hade svart magi för sig. Hon greps och bekläddes med en järnmask som hindrade henne ifrån att äta. Masken var även dekorerad med en bjällra så att man skulle höra om hon var i närheten. Hon dränkte sig snart senare i sjön för att bli av med sina plågor. Skrönan säger att hon spökar ute på ön och angriper alla som kommer dit och vistas i vattnet. Om detta är sanning eller skröna är något ungdomarna får reda på när de kommer till ön.


Detta är utgångspunkten för filmen “Feed”. Den har lite kuslig stämning och man sitter på helspänn för att man vet att något snart kommer att hända. Hoppar någon av filmens karaktärer i vattnet, går ut ensam i mörkret eller liknande saker så vet man att risken är stor att de blir mördade. Man sitter och stör sig på dumma beslut de tar som förebygger deras död. Som många gånger i skräckfilmer så bjuds det på stunder då man fylls av skratt i stunder som inte är filmskaparens avsikt att ska vara humor. Och det är just för de där traditionella klyschorna som dyker upp hela tiden som gör att man kan räkna ut vad som kommer att hända i nästa sekund. Men filmen “Feed” har också avsiktlig humor. Den skämtar om hur social media klimatet är idag och hur viktigt det är för en influencer idag att fylla sitt flöde med spänning. Man får ta del av hur mycket det är ett spel och hur mycket influecers snöar in på att leva sina liv genom sina mobiltelefoner. Så på så vis är filmen även en ganska rolig samtidssatir som visar hur många idag lever sina liv utan att kunna slita blicken ifrån sina Facebook, Instagram eller TikTok flöden.


Om man nu kan säga att skådespelarna får göra sitt yttersta i en simpel skräckhistoria så tycker jag att Molly Nutley är den som får den största möjligheten att prestera. Hon får spela ut många känslor under resans gång. Men i det stora hela var jag mest road av att se en svensk skräckfilm som inte på något vis frångår några egenskaper för denna specifika genre. Det var en intressant twist man fick i slutet då alla gåtor får sina svar. Men den twisten hade man kunnat gissa sig till vilket jag gjorde. Så jag räknade i princip ut hur det skulle sluta innan jag hade sett klart filmen. Men en obehaglig stämning lyckades Jocke Lundell och hans team få till. Så som skräckfilm funkar den på sätt och vis. En svag trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Feed”.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 26 oktober 2022 03:57

 

ÅRET JAG SLUTADE PRESTERA OCH BÖRJADE ONANERA


Årets svenska film med den längsta och mest kontroversiella titeln är här. Nämligen den romantiska komedin “Året jag slutade prestera och började onanera”. Om man blir tillfredsställd på samma sätt som en kvinna blir med en vibrator kan inte jag svara på. Men om jag blev tillfredsställd på andra plan ska jag nu berätta med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.


Hanna (Katia Winter) är mitt uppe i livet och karriären och vill skaffa ett andra barn med Morten (Jesper Zuschlag), men istället gör han slut. Plötsligt står hon utan jobb, lägenhet och bästa vännen Carro (Nour El-Refai), som olägligt nog också tröttnat på Hannas konstanta stressande. Hanna gör vad hon kan för att rädda sig ur sin sits och få sitt liv tillbaka, vilket resulterar i pinsamma situationer och smärre katastrofer. En dimmig natt träffar hon Liv (Vera Carlbom), som inte låter sig styras av vare sig självupptagna killar eller stressiga jobb. Liv ger Hanna mod att börja lyssna på sig själv, njuta av allt livet bjuder på och sluta ställa upp på omöjliga premisser.


En klockren och publikfriande titel kan man lugnt säga att “Året jag slutade prestera och började onanera” är. Förövrigt lär det nog bli den längsta filmtiteln vi svenskar lyckas med att lägga på minnet. För snusk säljer. Men är det så snuskigt egentligen? Onani kan också var en metafor för frihet. Att göra något för sig själv någon gång. Att inte vara alla till lags hela tiden. Överprestera på jobbet för att få en framgångsrik karriär. Det är det som många verkar lägga mer tid på istället för att ägna den åt familjeliv.


Det är där vi möter filmens huvudkaraktär Hanna. I filmens inledning dansar hon runt på Stockholms gator och är lycklig över att hon har ägglossning den dagen. Hon ska möta upp sin danska pojkvän Morten för att gå på restaurang. De har ett barn tillsammans och hennes plan är att de ska skaffa ett andra innan hon fyller 40 inom ca en vecka. Pojkvännen vill inte. Han tycker att glöden är slut i deras relation.


Så fortsätter filmen. Allt rasar samman. Trots att hon får mer avancerade och välbetalda arbetsuppgifter på jobbet så säger hon upp sig för att rädda sin relation som tar slut. På sin inre resa möter hon den nya tjejkompisen Liv. Den nya tjejkompisen uppmanar henne att “släppa det kvinnliga underlivet fritt”. Vara mer öppen för njutning. Den kvinnliga orgasmen anser Liv att är kärnan till att man ska bli lycklig. Om hon har rätt tänker inte jag avslöja. Men det är utgångpunkten för filmen oss dess långa titel. Tänk inte så mycket på att prestera för andra. Njut själv. Var fri. Ger du inte dig själv lycka och kärlek så kan du inte heller ge andra det.


Sammanfattningsvis så är detta ett intressant upplägg för en komedi. En romantisk komedi innebär många klyschor och traditionella spår att befinna sig och så är det även med filmen “Året jag slutade prestera och började onanera”. Hollywoodsvenskan Katia Winter har kommit hem till Sverige allt mer och gjort lite komedier i hemlandet. Det gör hon med bravur denna gång. Hon är som klippt och skuren för rollen som den levnadsglada Hanna som möter motgångar på vägen. Henrik Dorsin och Nour El-Refai dyker också upp i viktiga men lite mindre roller. Men den starkast lysande stjärnan är Katia Winter även om filmdebutanten Vera Carlbom själ showen många gånger i sina scener som karaktären Liv.


Om filmen “Året jag slutade prestera och började onanera” ger samma tillfredsställande effekt som en kvinnlig vibrator kan inte jag svara på. Jag är inte en kvinna. Men som filmrecensent så ger jag filmen godkänt. Den har sina förutsägbara egenskaper som kännetecknar en romantisk komedi och mycket av storyn får anpassas för att allt ska sluta på ett lyckligt vis för alla parter. Men i slutänden är filmen charmig och sextemat är påtagligt utan att ta överhanden. En trea av fem möjliga i betyg har denna charmiga komedi helt klart gjort sig förtjänt av.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 24 oktober 2022 11:31

 

BLACK ADAM


DC Comics har haft en liten paus i släppande av storslagna och mäktiga superhjältefilmer på bio. Den senaste filmen vi fick ifrån DC Comics var den senaste Batman filmen “The Batman” med “Twilight”-stjärnan Robert Pattinson i titelrollen. Den filmen kom tidigare i år Sedan har ett gäng kommande DC Comics filmer skjutits upp tills nästa år. Men nu har det blivit dags för Dwayne "The Rock" Johnson att axla en superhjälteroll som han har kämpat för att få ta sig an i flera år. Filmen “Black Adam” är här och jag har varit på bio och sett den. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Nära 5000 år har gått efter att Teth-Adam (Dwayne "The Rock" Johnson) har tilldelats de forntida gudarnas allsmäktiga krafter. Hans alter-ego som sedan får namnet Black Adam fängslades lika snabbt och i vår tid blir han äntligen befriad. I vår moderna tid blir han sedan redo att släppa lös sin egen form av rättvisa. Vad kommer det här att få för konsekvenser för mänskligheten? Är han en hjälte eller är han en antihjälte?


Med ganska dåliga förkunskaper om karaktären Black Adam besökte jag biografen utan några direkta föraningar. Jag förväntade mig en actionfilm som faller inom ramarna för vad man är van vid att se i en superhjältefilm. Att sedan actionikonen Dwayne "The Rock" Johnson är filmens säljande namn gjorde bara att actionstämpeln kunde förutspås ännu mer. Det enda jag i förväg visste var i princip att karaktären sägs ha varit vit och inte hade en färgad hudton. Att detta kanske kan vara en liten ändring DC Comics gjorde för att vinna mer tittare eller förlora de fans som inte gillar så storskaliga förändringar. Det andra jag visste var att karaktären har krafter som kan sammanlänka honom med karaktären Shazam som tidigare har fått en film i DC Comics universum. Med dessa minimala kunskaper så såg jag filmen utan några som helst förutfattade meningar. Det enda jag förväntade mig var som sagt en simpel actionfilm som skulle ge oss en ny karaktär för att ta oss vidare i DC-Comics katalog.


Mina föraningar blev också bekräftade. Detta till den stora grad att det ibland nästan känns som ett plagiat på Marvels universum. Till den stora grad att till och med en karaktär känns smått identisk med Marvels Doctor Strange. Pierce Brosnans karaktär heter nämligen Doctor Fate och kan förutspå framtiden och vad den har för öde för karaktärerna i ett kommande multiverse. Han kan se vilka som kan behöva offra sitt liv för fylla en funktion i att rädda mänskligheten. Han kan därmed räkna ut vem som är god eller ond osv. Väldigt likt upplägget i “Doctor Strange” filmerna med andra ord. Med detta grundupplägget och en förklaring att Teth-Adam fick sina krafter för 5000 år sedan i det gamla Egypten så är det inte mycket som avviker ifrån ramarna i denna typiska genrefilm. Även det traditionella och allt mer populära upplägget att det inte är självklart för titelkaraktären om han är hjälte eller skurk avhandlas. Visuellt är filmen ganska snygg, men direkt överraskad blir man inte. Det är bara ytterligare en bricka som blir lagd på plats för att ta DC Comics franchisen vidare inför kommande filmer. Släktskapen med karaktären Shazam hintas det mycket om för att den karaktären har en färdiginspelad film på gång under nästa år.

Sammanfattningsvis så är det underhållning man får. Dwayne "The Rock" Johnson passar i den roll som han har kämpat för att få göra i flera år. Hans passion för rollen bygger på att han gillar att det inte är självklart att Black Adam ska uppföra sig som en hjälte. Att döda sina motståndare är inget som bekommer Black Adam om de står ivägen till skillnad ifrån en hjälte som det är en självklarhet för att inte slösa på några mänskliga liv.


Annars tycker jag bara att filmen känns som en ny Superman film med skillnaden att den så kallade hjälten nu bär en svart dräkt och att processen är längre innan han väljer sida. Karaktären Black Adam har till och med liknande krafter. Förövrigt finns det en sådan där extra scen under sluttexterna där en välbekant karaktär gör entré för att ge vibbar om vad som komma skall i senare DC Comics filmer. Filmen “Black Adam” får godkänt av mig men inte mer än så. En trea av fem möjliga är mitt betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 21 oktober 2022 03:35

 

KÄRLEKSBEVIS


Richard Hobert blev en gång känd för sin fina filmsvit under temat “De Sju Dödssynderna”. Därefter har kritiken emot hans filmer varit varierad genom åren. Nu har en thriller om otrohet och svek kommit ut. Den filmen heter “Kärleksbevis” och utspelar sig även den på Österlen. Jag har varit och sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Thomas (Rolf Lassgård) och Marie (Livia Millhagen) ska skiljas och möts en sista dag för att tömma och sälja sommarhuset på Österlen. Ingen av dem anar den andres egentliga avsikter. En ung kvinna (Hedda Rehnberg) dyker plötsligt upp, driven av svartsjuka och med en helt egen agenda. Det som skulle bli ett civiliserat avslut på ett långt äktenskap blir minut för minut till en omskakande helg som ställer allt i deras liv på ända.


Österlens skönhet är verkligen en vacker skådeplats för en film. Det har filmregissören Richard Hobert tagit vara på i sina filmer genom åren. Så är även fallet denna gång då ett triangeldrama utspelar sig i ett avskilt hus på Österlen. Rolf Lassgård spelar den svikne mannen Thomas som vill lappa ihop äktenskapet. Livia Millhagen spelar hans fru Marie som vill börja ett nytt liv med en kvinna. Hon gör bara ett sista besök hos sin make för att ordna med försäljningen av huset. Detta medan hennes svartsjuka flickvän Liz spelad av Hedda Rehnberg svartsjukt och otåligt väntar på de avslutande processerna inför ett kärleksfullt och nytt liv med Marie. Med detta som utgångspunkt så tar historien sin vändpunkt. I bakgrunden finns ett hot ifrån vildsvin som skräms med sin närvaro och dessutom sprider förödelse genom att böka sönder i den fina trädgården utanför huset. En jägare dyker upp för att ta hand om det problemet.

Det här ihopkoket kan låta som en spännande intrig. Ett triangeldrama där man inte vet vem man riktigt ska sympatisera med. Alla filmens karaktärer är skyldiga till någon form av svek. Sitter man som en kritiker borta i vår huvudstad Stockholm så köper man kanske historien med vildsvinen rakt av. Själv råkar jag komma ifrån Blekinge och tycker att den delen av intrigen är ganska skrattretande. Allra helst med tanke på att jag hade en morfar som jagade vildsvin. Därav såg jag filmen med de förkunskaperna. Det kändes urlöjligt att vildsvinen beskrevs som sagofigurer som behärskar tankar kring krigsföring och hämndstrategier. Men ser man till skådespelarprestationerna så gör Rolf Lassgård, Livia Millhagen och Hedda Rehnberg bra ifrån sig i de roller som omfattar filmens triangeldrama. Fredrik Gunnarsson som spelar vildsvinsjägaren däremot har så töntiga repliker som gör att man sitter och på gränsen till skrattar när han uttalar ord som “Flocken planerar sin hämnd” och “De omringar oss nu så gå in och så stannar ni därinne tills jag säger till”. För oss som är uppvuxna i glesbygden så framgår det tydligt att bilden man får av vildsvinens natur är mer fiktion och skrönor än verklig fakta. Men har man inte varit utanför tätortens gränser så låter kanske hyperintelligenta vildsvin med strategiskt tänkande som något logiskt.


Sammanfattningsvis så ska vildsvinsdelen av historien bara fungera som ett extra spänningsmoment i bakgrunden. Det här är en karaktärsdriven film med i huvudsak tre karaktärer som tar historien framåt. Gillar man vackra Österlenmiljöer och svartsjukadraman i en traditionell kombination så är filmen helt okej. Det är inte direkt det bästa man har sett ifrån regissören Richard Hobert. Men godkänt ger jag ändå filmen "Kärleksbevis". Mitt betyg är en svag trea av fem möjliga i betyg.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

GÄSTBOK


Skapa flashcards