WHERE THE CRAWDADS SING

Delia Owens succéroman “Where the Crawdads Sing” är något som inte gått många bokälskare förbi. Själv har jag inte läst boken. Men har varit och sett filmatiseringen på bio. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Kya (Daisy Edgar-Jones), en övergiven flicka som uppfostrat sig själv i träskmarkerna i North Carolina, USA. I flera år går rykten i Barkley Cove om ”Träskflickan”, som gör att den intelligenta och rådiga Kya isoleras från resten av samhället. På väg in i vuxenlivet dras hon till två unga män från stan och upptäcker en ny och spännande värld. Men när en av männen hittas död blir hon genast utpekad som huvudmisstänkt. Ju mer man får reda på om fallet, desto oklarare blir det vad som egentligen hände och de många hemligheter som gömts i träsket hotas att avslöjas.

Utan att ha läst boken gick jag in i biosalongen utan några förväntningar som kunde krossas. Jag visste grundhistorien. En flicka som på egen hand får klara sig ute i det vilda i en liten stuga i North Carolinas träskmarker då de hon häller kära en efter en lämnar henne. En mordhistoria skulle vara grundpelaren i historien och det skulle även finnas plats för romantik. Med denna vetskap och ett öppet sinne satt jag och väntade på att ljuset skulle släckas i biosalongen och att filmen skulle rulla igång. När sedan filmen tar sin början rycks man snabbt med. Några små pojkar hittar ett ung kille död. Då misstänks den så kallade träskflickan direkt och spärras in en cell i väntan på en utredande rättegång. Historien bjuder framförallt på en hyllning av naturen och dess skönhet. Men man får också ta del av en spännande karaktär. Att följa Kyas öde ute i den fina naturen där hon lever ett isolerat liv är fascinerande. Man lär sig snabbt att tycka om karaktären och blir nyfiken på vad som ska hända när hon tvingas möta världen utanför sin egen skyddade verklighet. Man hoppas att hon ska hitta kärleken och att hon inte ska vara skyldig till det brott hon anklagas för. Kyra spelas väldigt bra av skådespelerskan Daisy Edgar-Jones som för mig är relativt okänd. Men i den här filmen är det hon som är den starkt lysande stjärnan. Hon besitter en strålande vacker och naturlig skönhet. Man får snabbt sympati för hennes oskuldsfulla och oförstörda personlighet. Karaktärerna runt omkring henne känns ibland lite väl stereotypa. Men den man hon blir förälskad i spelas bra av skådisen Taylor John Smith. Historien bygger dock inte på stjärnglans. Fokuset är inte stora kända namn vilket talar till filmens fördel.

Det man sammanfattningsvis får är en fin historia om en stark kvinna som drabbas av i princip alla motgångar som man kan möta under livet. Det är också en berättelse om utanförskap och fördomar emot de som är annorlunda. Hjärtat finns på det rätta stället och man blir verkligen tagen av filmen “Where the Crawdads Sing”. Vackra miljöer som hyllar naturens skönhet får man också uppleva. Om kräftor kan sjunga vet jag inte, men en fin ton får jag inom mig när jag upplever denna litterära filmatisering. Jag kan inte annat än ge filmen en välförtjänt femma av fem möjliga i betyg.

NOPE

Efter ett litet sommaruppehåll av nya premiärer har jag nu återigen varit i biosalongen och sett den intressanta och originella regissören Jordan Peeles senaste film “Nope” och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Filmen "Nope" tar sin början på den kaliforniska hästfarmen Haywood Ranch som livnär sig på att träna upp hästar som används inom nöjesbranschen. Då fadern Otis Haywood Sr. hastigt dör av ett fallande objekt från himlen blir de energimässigt omaka syskonen O.J (Daniel Kaluuya) och Emerald (Keke Palmer) ansvariga för farmen. En kväll, letandes efter en förrymd häst ute i det karga landskapet, ser O.J något på himlen. Något för stort, för snabbt och för tyst för att kunna vara ett flygplan. När han berättar om observationen för sin syster växer en plan fram. De ska fånga det som gömmer sig bland molnen på film och slå mynt av sin upptäckt. Teknikförsäljaren Angel (Brandon Perea) och den prominenta yrkesfotografen Antlers Holst (Michael Wincott) blir en del av planen och samtidigt sker något mystiskt på grannfarmen som drivs av den tidigare barnskådisen Ricky ”Jupe” Park (Steven Yeaun). Men vad är det oidentifierade objektet, vad vill det och känner andra till det?

“Nope” är en minst sagt annorlunda film som inte liknar något annat jag har sett. Den har klassiska Science Fiction element som ger blinkningar åt mer lågmälda filmer i genren som exempelvis Steven Spielbergs “Close Encounters of the Third Kind”. Det som är annorlunda och unikt är filmberättandet. De flesta filmer brukar generellt följa en traditionell mall som gör att man som en van filmtittare kan räkna ut vilken riktning historien ska ta. Så är inte fallet i den här filmen. Det byggs upp en mystik kring filmens karaktärer och det mystiska föremål som gömmer sig ibland molnen. Filmens olika sidohistorier förstår man inte till en början vad de har för sammankoppling, men detta vävs under resans gång ihop på ett väldigt effektivt sätt. Man sitter under hela filmen på helspänn och vill veta vilken riktning historien ska ta och få svar på vad det där mystiska himlafenomenet är för något och vad det har för avsikter.

Regissören Jordan Peele har sammanfattningsvis skapat en mycket oförutsägbar Science Fiction thriller som överraskar. Man lämnas i ovisshet om vad det är för en typ av film tills den nått sitt slut och även när man har fått se hela filmen så grubblar man över vissa saker och känner därmed för att se om den vid dvd-släppet för att upptäcka detaljer som kanske mer besvarar de frågor och grubblerier man fick av att uppleva filmen för första gången på bio. Filmens skådespelarensemble gör också ett väldigt lysande jobb. Jag blev väldigt positivt överraskad av filmen “Nope” och mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.

THOR: LOVE AND THUNDER

Min absoluta favorit bland Marvels karaktärer är Thor. Nu har han fått sin fjärde film som heter “Thor: Love and Thunder”. Den filmen har jag nu med höga förväntningar varit på bio och sett. Så jag ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte om den. Men först lite om handlingen.

Thor (Chris Hemsworth) beger sig ut på en väldigt annorlunda resa. Han söker inre ro. Men hans ledighet avbryts av den galaktiska mördaren Gorr The God Butcher (Christian Bale). För att bekämpa hotet tar Thor hjälp av King Valkyrie (Tessa Thompson), Korg (Taika Waititi) och ex-flickvännen Jane Foster (Natalie Portman) som till Thors stora förvåning kan svinga hans magiska hammare Mjolnir då hon blir The Mighty Thor. Tillsammans ger de sig ut på en skrämmande, kosmisk resa för att avslöja mysteriet med Gorr The God Butchers hämnd och stoppa honom innan det är för sent.

När favoritkaraktären ifrån Marvels katalog får en egen spin-off film så är förväntningarna höga. Man vill ha, blixtar och dunder. Gudar och magiska under. Och det kan man utan att ljuga säga att man har fått också i varierad kvalité. År 2011 fick vi för första gången stifta bekantskap med den nordiska åskguden Thor med Kenneth Branagh i registolen. Det är än idag den bästa filmen om Thor. Den hade lite mörker och visade hur karaktären formades till den han är idag då han blev utvisad av sin far Odin ur Asgård pga ett omoget beteende. Han fick lära sig den hårda vägen hur han skulle bli värdig hammaren Mjolnirs krafter igen och komma tillbaks till Asgård. Två år senare var det dags för uppföljaren “Thor: The Dark World” som hade svårt att hitta tonen mellan mörker och humor då regissören Alan Taylor hade anlitats. Efter några Thor uppdykanden i “Avengers” filmerna så slätades den filmen över och sedan när det blev dags för den tredje filmen “Thor: Ragnarok” så hittade återigen regissören rätt typ av nördiga balans mellan humor och allvar. Filmen som vi nu får se har denna kompetenta regissör vid rodret. Så med det sagt så förväntade man sig något enastående. Blev det så undra ni? Det ska jag nu komma till.

Först och främst så blir man introducerad till filmens mörka skurk. Gorr The God Butcher som spelas exemplariskt av Christian Bale. Hans karaktär skänker lite mörker åt filmen vilket balanserar upp den på ett bra sätt i kontrast till den humor som sedan genomsyrar den närmare 2 timmar långa filmen. Den nya något häpnadsväckande vändningen i den här filmen är att Natalie Portmans karaktär Jane Foster är tillbaka. Jane var den stora kärlek som Thor träffade i den första filmen. Deras vägar skildes åt efter andra filmen och sen har man undrat lite vad den karaktären har ägnat sig åt sedan dess. Det fick man nu svar på. Hon har ägnat sig åt den rymdforskning hon så passionerat brinner för och vid sidan av det så har hon utvecklat en obotlig cancer. När vi möter henne i filmen “Thor: Love and Thunder” så tror hon sig komma på något som kan bota hennes sjukdom. Hon letar rätt på Thors hammare Mjolnir som krossades av dödsgudinnan Hela i förra Thor filmen. Hon tar över Thors krafter. Men istället för att besegra cancern så suger hammaren ur det försvar hon har emot sjukdomen vilket kan få dödliga konsekvenser.

Detta är grunden för det Marveläventyr vi får ta del av. På pappret låter det som ännu ett försök att låta kvinnor ta över ikonsika mansroller. Men så blir det inte riktigt. En bra balans skapas mellan Chris Hemsworths Thor och Natalie Portmans nya The Mighty Thor. Samtidigt som hennes historia med cancern skänker mörker till filmen så är det härligt att ta del av hur det forna kärleksparet hittar tillbaks till varandra. Det här är deras film. Men även många andra bekanta karaktärer ifrån Marvels universum dyker upp. Exempelvis “Guardians of the Galaxy” gänget och stenfiguren Korg som humoristiskt gestaltas av filmens regissör Taika Waititi. I små roliga cameos dyker bland annat Matt Damon och Sam Neill upp. En liten men betydande roll som den grekiska guden Zeus får vi även se Russell Crowe i. Det blir mycket nördighet och humor man bjuds på av bekanta och en del nya karaktärer som balanserar upp det hela så att man får det Marvelparty man väntar sig.

Sammanfattningsvis så får man de blixtar och dunder med gudar och magiska under som man förväntade sig av en film om en nordisk åskgud. Detta levereras genom att man tas till intressanta utomgalaktiska världar till tonerna av väletablerade hårdrockslåtar. Chris Hemsworth är alltid lika fantastisk i rollen som Thor. Det är han även denna gång med Natalie Portmans The Mighty Thor vid sin sida. Jag blev helnöjd och ger därmed filmen “Thor: Love and Thunder” en välförtjänt stark fyra av fem möjliga i betyg.

ELVIS

Legendernas rocklegend Elvis Presley har fått en ny film berättad ur managern Colonel Tom Parkers perspektiv. Detta med “Moulin Rouge” regissören Baz Luhrmann i registolen och Tom Hanks i en av huvudrollerna. Om huruvida det är ingredienserna för en bra film ska jag snart berätta eftersom jag har varit på bio och sett filmen “Elvis”. Men först lite om handlingen.

Elvis Presley (Austin Butler) bokstavligen skakade om ungdomskulturen inte bara genom sin musik, utan framför allt genom sitt sätt att leverera den. I kulisserna stod hans mytomspunne manager, Colonel Tom Parker (Tom Hanks), mannen med en plan att till varje pris förvandla den unge artisten till världens största entertainer.

Att sätta filmmusikalregissören Baz Luhrmann som ligger bakom klassikern “Moulin Rouge” i registolen när en film om en av världshistoriens största rockikoner är något som kan sluta precis hur som helst. Baz Luhrmann är känd för att gå sin egen väg. Med “Moulin Rouge” visade han hur man kan skapa ett nytt sätt att på bioduken visa musikaler och återvinna gamla sångklassiker för att göra något helt nytt av dem. Detta berättarsätt väckte för mig intresset för filmmusikaler. Dessförinnan visade regissören även hur man kunde göra en 90-tals version av William Shakespears klassiker “Romeo och Julia”. Så förutsättningarna för att kunna få till något helt nytt fanns där och Oscarsvinnaren Tom Hanks var tidigt kopplad till projektet. Så på pappret såg allt bra ut. Men vad tyckte jag undrar då ni. Det ska jag nu komma till.

Många har redan ifrån starten kritiserarat valet av skådis i rollen som Elvis. Den för mig relativt okända skådisen Austin Butler har fått den stora äran att axla den rollen. Många har klagat på att han inte är identiskt lik Elvis Presley. Detta var absolut inget jag störde mig på. Situationen är lite densamma som med Rami Malek och hans inte fullt ut porträttlika version av Freddie Mercury i filmen “Bohemian Rhapody”. Skådisen Austin Butler har jag tidigare bara sett i fantasyserien “The Shannara Chronicles” och i några mindre icke så minnesvärda småroller. Dessa roller har bara kretsat kring yta och ett vackert utseende. Som Elvis får han en större utmaning. Talen mellan de kända låtarna med Presleys karaktäristiska dialekt sätter han klockrent. Och även i de få låtar där man får höra honom sjunga så kan inte jag höra någon större skillnad. Hans motspelare Tom Hanks stjäl dock showen som managern eftersom storyn är berättad ur hans perspektiv. Det är Tom Hanks berättarröst som ramar in berättelsen och det är ur den karaktärens ögon vi får bevittna Elvis Presleys uppgångar och fall. Manager Colonel Tom Parker framställs som en manipulativ skurk som får den godtrogne Elvis dit han vill för egna ekonomiska syften som får ödesdigra konsekvenser. Det är prägeln för den berättelse vi får ta del av.

Till en början är det lite oroväckande hur högt tempo det är. Man får inte riktigt höra en hel låt när Elvis står på scenen. Man får därmed intrycket av att regissören Baz Luhrmann tror att det är att det återigen är “Moulin Rouge” han regisserar. Men han hittar faktiskt senare tonen i berättandet och ror det hela i land. De största Elvis Presley fanatikerna har säkert luckor i berättelsen att klaga på. Men för mig som är ganska oinsatt i detaljerna så är filmen en underhållande och färgsprakande berättelse att bevittna. Baz Luhrmann lyckas sätta sin prägel på filmen utan att gå för mycket överstyr och Austin Butler överraskar i Elvis rollen.

Det bevingade citatet “Elvis has left the building” må stämma. Men i filmen “Elvis” får vi se honom komma tillbaka under två och en halv timmes speltid. Jag kan inte annat än att ge filmen en stark fyra av fem i betyg på grund av Baz Luhrmanns experimentella regi och Austin Butlers intressanta gestaltande av Elvis Presley.

JURASSIC WORLD: DOMINION

Pandemin har låtit oss vänta i ett helt år på att få se filmen “Jurassic World: Dominion”. Men nu blev det äntligen dags för den mycket efterlängtade biopremiären. Jag har sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Fyra år efter att ön Isla Nublar har förstörts lever och jagar nu dinosaurier i människors närhet över hela världen. Denna bräckliga balans kommer att omforma framtiden och avgöra, en gång för alla, om människor kommer att förbli de främsta rovdjuren på den planet som de nu delar med historiens mest skrämmande varelser.

Mina förväntningar på “Jurassic World: Dominion” var skyhöga. Filmen “Jurassic Park” som den här franchisen öppnades med år 1993 är en oförglömlig klassiker. Den filmen gav oss för första gången välgjorda och realistiska dinosaurier som integrerade med människor. Och filmen var även ett av de första biobesöken ifrån barndomen som jag minns. Två halvlyckade uppföljare dök några år senare. Ingen av dem lyckades riktigt uppnå samma kvalité som första filmen. Men år 2015 fick filmserien en form av nystart med filmen “Jurassic World”. Den filmen visade sig ha en ny vinkel som bevarade det gamla och ändå lade till en ny prägel. Det nya som var bra var framförallt att tekniken ha gått framåt så att dinosaurierna fick mer karaktär och såg mer realistiska ut. Samt så fick man lära känna Velociraptorn Blue som en av filmens huvudkaraktärer hade lyckats träna och få ett starkt band med. Den relationen mellan människa och ett livsfarligt rovdjur var spännande att följa och den fick lite mer djup i uppföljaren “Jurassic World: Fallen Kingdom”. När vi nu i den avslutande filmen tas in i handlingen några år efter den filmen så hamnar just den delen av historien lite i bakgrunden tyvärr. Så det är den enda minimala besvikelsen jag fick av att se “Jurassic World: Dominion”. Men i övrigt var jag väldigt nöjd. De föregående filmerna har byggt upp spänningen kring att man ska få se hur världen skulle se ut om dinosaurier lever sida vid sida helt fria och dela världen med oss människor. Och när vi äntligen får uppleva det så sparas det inte på krutet. Vi får såväl se vackra scener med fredliga växtätande dinosaurier som läskiga scener där köttätande dinosaurier lurar bakom varje hörn. Miljöerna i urtidsliknande skogar och mörka grottor gör det hela visuellt vackert. Nostalgiådran utnyttjas också mycket i den filmen utan att överanvändas för mycket. Det finns små dolda easter eggs för de allra mest insatta Jurassic Park nördarna. Samt dyker Jeff Goldblum, Laura Dern och Sam Neill upp i sina ikoniska roller ifrån den allra fösta filmen. Dessa tre karaktärer integrerar bra med de nya karaktärerna spelade av Bryce Dallas Howard och Chris Pratt. De gamla och de nya karaktärerna får först sina parallella berättelser berättade och sedan sammanflätas deras öden i slutet och detta görs på ett mycket effektivt sätt. Alla skådespelarna i gänget gör ett strålande jobb.

Sammanfattningsvis så får man allt man förväntar sig av “Jurassic World: Dominon”. Den är en mäktig avslutning på den filmserie man växte upp med och som skapade passionen för film. Den lockar verkligen fram den känsla man hade som tolvåring i biografen på ett av de första biobesöken. Allt nystas ut och knyts ihop på ett bra sätt. Jag fick allt vad jag önskade mig och lite till av filmen. Så jag kan inte annat än att ge filmen 5/5 i betyg.

TOP GUN: MAVERICK

Som Tom Cruise har fått vänta på att få ut sin uppföljare på 80-tals kultklassikern “Top Gun”. När den äntligen var klar och redo för sin stora sommarrelease så kom en pandemi och gjorde väntan på uppföljaren ännu längre. Men nu blev det slutligen dags för filmen “Top Gun: Maverick” att få sin storslagna entré på bioduken. Jag har varit och sett den och ska nu jag med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Efter mer än 30 års tjänstgöring som en av US Navy's bästa piloter, är Pete ”Maverick” Mitchell (Tom Cruise) där han hör hemma. En modig testpilot som ständigt tänjer på gränserna och undviker den befordran som skulle komma att hålla honom nere på marken istället för uppe i luften. När han tränar en grupp avgångselever från Top Gun för ett specialuppdrag som ingen pilot någonsin utfört tidigare, träffar Maverick löjtnant Bradley Bradshaw (Miles Teller), även kallad ”Rooster” som är sonen till Mavericks bortgångne vän, radar-officeren löjtnant Nick Bradshaw, även känd som ”Goose”. Med en osäker framtid framför sig, och hemsökt av spöken från det förflutna tvingas Maverick att konfrontera sina största fasor, vilket kulminerar i ett uppdrag som kräver den ultimata uppoffringen av de som blir utvalda till att utföra det.

När Tom Cruise kultklassikern “Top Gun” ifrån 1986 kom ut blev den en stor succé. Med sitt tidstypiska och mäktiga 80-tals soundtrack så nådde filmen stora framgångar. Den var ifrån den tid då Tom Cruise var en riktig posterboy som fick tjejerna att tråna efter honom då de låg i sina sängar och tittade längtansfullt med sina trånande blickar riktade på posters uppsatta på flickrumsväggen. 34 år senare så blev det slutligen en uppföljare som sköts upp ytterligare pga av Covid-19. Vad har vi då nu att förvänta oss undrar ni läsare. Kommer Tom Cruise att ta oss upp ibland molnen med sitt F-18 plan och hålla sig flygande hela filmen igenom?

Svaret är ja. I grund och botten känner vi igen allt ifrån tidigare. Tom Cruise legendariska och kaxiga karaktär Maverick är som vi minns honom ifrån första filmen. Ärrad är han förvisso pga av det förflutna vi fick ta del av i första filmen. Han förlorade sin vän i flygolycka som han under alla år ha gett sig själv skulden för. Han bor ensam på en gammal flyghangar och när han erbjuds jobb som lärare på det flygprogram där han själv blev en stridspilot så upptäcker han att det är sonen till den bortgångne vännen som nu ska gå samma utbildning som han själv. Han känner ett faderligt ansvar och vill rädda eleven ifrån att gå samma öde till mötes som Mavericks vän. Nytt blandas alltså med gammalt. På det stora hela är det nya karaktärer med anknytning till det förflutna som Maverick for möta, men historien upprepas. I filmens inledning ser vi Tom Cruise komma körande med sin motorcykel på en flyghangar till samma filmlåt som i första filmen. Mycket sådant är sig likt och porträttlikt återskapade situationer och scener ifrån originalfilmen finns med. Men för den sakens skull så spelar man inte ut det myntet helt. Man tar bara historien en nivå högre. Man låter det nya integrera med det gamla. Val Kilmer dyker trots sin strupcancer upp i sin ikoniska roll som Iceman. Bara en liten cameoroll. Men det är härligt att han medverkar i en känslostark scen. Lite utrymme för kärlek finns det även med i uppföljaren. Jennifer Connelly spelar Mavericks nya kärleksintresse som dyker upp i form en gammal bekantskap som vi tidigare inte har fått lära känna i originalfilmen efter vad jag kan minnas.

Så väl Tom Cruise som hans motspelare gör bra ifrån sig och ger filmen en helhet fylld av nostalgi och verklighetstrogna stridflygplanscener. Man spelar på strängarna som ger nostalgiker vad de vill ha utan låta den ådran dominera för mycket. Mycket av de mäktiga låtarna ifrån förr finns även med i filmen. Men denna gång får även Lady Gagas nya låt “Hold My Hand” som är specialskriven för filmen locka fram en mäktig känsla när filmen lider emot sitt slut. Jag kan bara säga att filmen starkt kan rekommenderas. Den tar oss till de skyar vi skämdes bort med under 80-talet. Men vi blir inte fast där ibland de invanda molnen. För filmen har nya element som tar oss ner till 2000-talet. Jag kan inte annat än ge den här filmen toppbetyg. 5/5 är mitt betyg till filmen “Top Gun: Maverick”.

VARAN TV STORIES

Efter en Kickstarter insamling blev det dags för humorgänget Varanteatern att återförenas och göra en ny serie på 6 avsnitt som nu kan ses på i sin helhet på SVT Play. Den nya serien heter “Varan TV Stories” och har ett lite annat format. Men mycket känner man igen. Det som är den mest märkbara förändringen är att serien har en grundhistoria som väver samman alla sketcher. Den grundhistorien är att en man har kidnappat Varanteatern för att på en tillställning få tillbaks sitt ex genom att Varanteatern som hon gillade på 90-talet ska göra en sketch. Under kidnappning med bombhot ska de försöka komma på en “braksketch” som ska få exet att ta tillbaka mannen och dumpa sin nya kille. På resans gång får vi bekanta oss med gamla etablerade karaktärer som kocken Chris de Kök, Tord Yvel, Romeo Olsson, Bengt Johansson, egyptologen Ted Borg osv. Mycket av humorn känns igen som sagt. Man får se vad de gamla karaktärerna gör idag. För att ta ett exempel så driver karaktären Tord Yvel numera ett sunkigt hotell tillsammans med Österlenpoeten Romeo Olsson som erbjuder Österlenturer om deras minibuss fungerar. Den nyligen bortgångna lagkaptenen Bengt Johansson har också fått utrymme i serien. Det skämtas på samma kärleksfulla och hyllande sätt om honom som förut med skillnaden att han har blivit en spökjägare i Halmstad och har en egen Youtubekanal.

När det kommer till det som är nytt i sketcher så skämtas det brett om otippade ämnen. I det inledande avsnittet så är temat att få män att läsa mer böcker. Det temat var det som fick mig att skratta mest för att det var så mycket igenkänning i den värld vi lever i idag som präglas så mycket av allt som ska vara digitalt. Böcker, film, musik och till och med kolla kontobeloppet är något man får kolla digitalt idag. Det temat får mycket fokus och författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren gästar det avsnittet för att ge det en galet rolig inramning. På den vägen fortsätter det med teman som “bränn ner glesbygden för att förtäta tätorten” och i det sista avsnittet är ett av inslagen fejkdokumentären “Kärleks-Rolf” som fokuserar på en osympatisk figur som på ett humoristiskt sätt glorifieras som en vink till alla de metoo historier där ibland stjärnan ursäktas för att han är folkkär då personer kommentarer i social media.

På den vägen är det. Nytt möter gammalt och man känner igen det humorgäng som gjorde så starkt intryck under 90-talet. Den ironiska generationen som man både kan räkna in Varanteatern och Killinggänget i gör avtryck även i nytt format. Den humorformen har ofta blivit missförstådd. Den går i princip ut på att ironisera det som är aktuellt idag och driva med det. Varan TV gjorde det på ett väldigt effektivt sätt förr och översätter det till nutid på ett proffsigt sätt. Känslan man fick då var lite “vad är detta för trams” och senare kom man på sig med att grubbla över de där sketcherna som satte sina spår. Så är det även nu när jag sitter och skriver denna recension. Allt går ej att sammanfatta. För man kommer senare på saker som riktigt lockar till hysteriska skratt.

Varanteatern satte verkligen pricken över I:et med Varan TV Stories och visar att deras typ av humor håller än idag. Så jag kan inte annat än ge högsta betyg. En femma av fem möjliga.

FIRESTARTER

Efter att precis ha läst ut Stephen Kings kultförklarade roman “Firestarter” inför premiären av nyfilmatiseringen av samma historia så begav jag mg till biografen utan superhöga förväntningar. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag slutligen bildade för uppfattning. Men först lite om handlingen.

I över ett decennium har föräldrarna Andy (Zac Efron) och Vicky (Sydney Lemmon) varit på flykt och desperat hållit sin dotter Charlie (Ryan Kiera Armstrong) gömd från en suspekt federal byrå som vill använda hennes unika förmåga till att skapa ett massförstörelsevapen. Andy har lärt Charlie hur hon kan kontrollera sin kraft, som utlöses av ilska eller smärta. Men när Charlie fyller 11 år blir elden allt svårare att kontrollera. När en incident avslöjar var familjen befinner sig, sänds en mystisk agent ut för att hitta familjen och fånga Charlie en gång för alla. Charlie har andra planer.

När man ska se en filmatisering av en Stephen King roman så är det bästa att inte ha så höga förväntningar. Det kan bara gå i den riktning som filmskaparen har för avsikt att berätta historien. Jag har läst romanen som kom ut för drygt 40 år sedan. Samt sett filmversionen med Drew Barrymore i huvudrollen ifrån 1984. Boken fokuserar på hemliga experiment på människor för att ge dem övermänskliga förmågor. I huvudsak får man följa en far och en dotter på flykt undan en hemlig federal byrå som vill åt dotterns pyrotekniska krafter. Deras sammansvetsade relation är det som ligger till grund för historien. Samt de faror de råkar ut för på olika håll då de blir tillfångatagna. Den gamla filmen följde med en del undantag storyn relativt bra. Stephen Kings klassiska, detaljerade beskrivningar av karaktärerna försvann bort i traditionell ordning och vissa händelseförlopp påskyndades.

Nu när det blev dags för en ny filmatisering så funderade jag på vad som skulle kunna göras på ett bättre sätt. Det jag kom fram till var att man borde satsa på att utveckla karaktärernas berättelser och lägga dem i fokus för att sedan ha det övernaturliga i bakgrunden. Men dessvärre var inte det en riktning som den här filmatiseringen tog. Det kändes som att filmskaparen hade läst början av Stephen Kings roman. Därefter med lite omrörande i handlingen använt det grundmaterialet. Men efter ett tag så kändes det som att historien gick förlorad. Då hade plötsligt mer än huvudpersonsduon övernaturliga krafter. Det kändes som att regissören tänkte att superhjältefilmar går hem idag. Vi lägger in lite sådant i en Stephen King filmatisering för att locka ny publik. Men det var ett ödesdigert misstag. Det sänkte hela filmen och allt det som var bra i Stephen Kings bok gick förlorat. Zac Efron och Ryan Kiera Armstrong som spelar fadern och dottern på flykt gör det bästa de kan i sina roller och gör det bra. Det är bara manuset som är dåligt. De båda karaktärerna är mer isolerade ifrån samhället i boken och därmed mer hjälplösa emot de som jagar dem. Det kraftfulla i deras förmågor sparas till det spännande slutet i boken. Samt är det en relation som Charlie bygger upp med en av berättelsens största skurkar som inte framgår alls i den här filmen.

Filmen kan rekommenderas till någon som inte alls är insatt i Stephen Kings värld. Men det är jag. Så mitt betyg till filmen “Firestarter” är en svag tvåa av fem möjliga.