CAPTAIN MARVEL

Nu har jag varit och sett Marvels nya storfilm "Captain Marvel" och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Året är 1995 och på Kreelernas sida finns Vers (Brie Larson), som tillsammans med militärofficeren Yon-Rogg (Jude Law) ska stoppa de terroriserande formbytarrasen Skrullerna. Vers minnesbank sträcker sig blott sex år tillbaka och hon har ingen aning om sitt liv innan dess, men när hon landar på planeten Jorden börjar pusselbitarna falla på plats. Snart hittar hon sin inre styrka och blir den hjältinna hon var ämnad att vara.

Mina förväntningar på "Captain Marvel" var inte direkt höga. Efter en stor mängd Marvelfilmer så börjar jag nu att känna lite mätt på superhjältefilmer. Men jag blev faktiskt positivt överraskad. Framförallt hade filmen en härlig 90-tals nostalgi över sig med ett soundtrack ifrån den eran och massa filmreferenser ifrån samma period. Samt var det lite nyskapande med en kvinnlig superhjälte i denna annars väldigt mansdominerade genre. Det fanns även en bra balans av humor och allvar som inte fanns i exempelvis Marvelfilmen "Guardians of the Galaxy". Brie Larson var som klippt och skuren för titelrollen och gjorde den mycket bra och hon kändes lite som en kvinnlig variant av Tony Stark ifrån "Iron Man" filmerna.

Man får alltså vad man förväntar sig och lite till av "Captain Marvel" och att följa med på resan hur filmens hjältinna finner sina krafter och blir mäktig är spännande att få ta del av. Filmen känns dessutom som en viktig pusselbit som läggs på plats inför finalen i den kommande filmen "Avengers: Endgame".

Jag kan starkt rekommendera filmen "Captain Marvel" om man har gillat Marvels tidigare filmer och det här är utan tvekan en av de bästa filmerna i den oändligt långa filmsviten. Mitt betyg till filmen är en stark fyra av fem möjliga.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/captain_marvel/P163005

https://cdon.se/film/captain-marvel-43774153

ELD & LÅGOR

På alla hjärtans dag förväntar sig biopubliken romantik. Den här gången är det svensk film som har slagit på stort och vill berätta en Romeo och Julia liknande historia med verklighetsförankring i en "Moulin Rouge" liknande tivolimiljö. Vad är då mer passande än att berätta historien om hur det uppstår kärlek mellan två personer ifrån två konkurrerande tivolin under svenskt 30-tal. Svaret på den frågan ska jag ge med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.

Året är 1940 och på var sin sida om Allmänna Gränd på Djurgården ligger två konkurrerande nöjesparker, det tjusiga Gröna Lund med karuseller för barnfamiljerna och det simpla Nöjesfältet med billig öl, levande musik och lättklädda damer. De två ägarfamiljerna har legat i öppen strid med varandra i decennier, men allt förändras natten då de unga arvtagarna, John (Albin Grenholm) och Ninni (Frida Gustavsson), inleder en förbjuden kärlekshistoria. I skuggan av ett rasande världskrig, trappas konflikten mellan familjerna upp i samma takt som kärleken mellan John och Ninni blomstrar allt kraftfullare.

Om du tänker TV3-prgrammet "Grannfejden", lite Romeo & Julia Moulin Rouge utsmyckning så har du årets svenska alla hjärtans dag satsning "Eld & Lågor". Två familjer konkurrerar om svenskarnas intresse för tivoliverksamhet. Arvtagarna bör vara värsta fienderna och är till viss del det i början av filmen. Arvingarna av motsatta kön har idéer kring en berg och dal bana som ska vara det finnande konceptet. Men ändå uppstår förbjuden kärlek mellan dem. Det här låter som rätt ingredienser för en broadway musikal. Men hur osannolikt det tycks låta så är ändå historien verklighetsbaserad.

Viss fiktion har blandats in i verkliga händelser. Men karaktärerna baseras på verkliga personer som har levt och kärlekshistorian är sann. Men historien kryddas med det visuella. Formen är det som tar fokuset i historien. Det finns drömska scener med kärleksdueller, fjärilar och trollsländor som filmens kvinnliga huvudkaraktär sägs kunna kommunicera med. Det finns sång i form av 30-tals versioner av Bon Jovi och Abba låtar. Musiken är till stor del framförd av artisterna Zara Larsson och Jay-Jay Johanson Att allt ska vara så musikaliskt och poetiskt tar bort udden på den sanna berättelsen. Det man får är en visuellt vacker resa in i 30-talets Stockholm och vår första stora tivoliattraktion i vår huvudstad. Men till grund för detta så offras manuset och det känns mer som en lättsmält, visuellt vacker kärlekshistoria.

Skådisarna gör bra ifrån sig. Filmens stora stjärnor är debutanterna Frida Gustavsson och Albin Grenholm som gestaltar kärleksparet. Därefter är det Robert Gustafsson som Ninnis ondskefulla och tattarhatande pappa som är färgstarkast i sin gestaltning och Lennart Jähkel i rollen som konkurrenten skiner också starkt medan Helena af Sandeberg och Pernilla Augsut hamnar lite i skymundan som kärleksparets mammor. Men även de får möjlighet att leverera vid de tillfällen som ges.

Filmen "Eld och Lågor" är lite övertydlig i sitt språk och i sin symbolik. Men filmen är vacker fröjd för ögat och aldrig har Stockholm gestaltats på ett så visuellt tilltalande sätt förut. Resultatet blir en småcharmig kärleksfilm som ger ett smakprov ifrån svensk historia. Detta gör man vill läsa på lite kring vad som var verklighet och fiktion. En stark trea av fem möjliga får filmen "Eld & Lågor" av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/eld_lagor/P162724

https://cdon.se/film/eld-och-lagor-46990876

GRÄNS

John Ajvide Lindqvist filmatiseringen "Gräns" har jag velat se sedan en Facebook vän som beundrar författaren tipsade om filmen. Jag bor dessvärre i en småstad där vår biograf bara har en biosalong. Filmen hanns därmed inte med på grund av andra konkurrerande filmer. Men nu har den släppts på dvd. Så jag ska för ovanlighetens skull göra en dvd-recension där jag äntligen kan få tala om vad jag tycke. Men först lite om handlingen.

Tullpolisen Tina (Eva Melander) har ett sjätte sinne när det gäller att peka ut smugglare. Det är nästan som om hon kan lukta sig till när någon döljer något. Men när den mystiske Vore (Eero Milonoff) kliver av färjan så tvekar hon för första gången på sina känslor. De attraheras av varandra, men när hon lär känna honom inser hon samtidigt att hennes liv är baserat på en enda stor lögn. Precis som Vore så hör Tina inte hemma i den här världen.

När jag först hörde orden övernaturligt och fantasy i sammanhanget svensk film så blev jag först lite kritisk. Men eftersom jag gillar John Ajvide Lindqvists sätt att skriva och hans sätt att blanda teman som övernaturligt, skräck och personer i samhällets utkant så tyckte jag att filmen kunde vara värd att ge en chans. I det här fallet lockade även influenserna av svensk mytologi och troll. Därmed så läste jag novellen filmen är baserad på och sedan fanns ingen återvändo eftersom jag älskade boken. Och filmen älskar jag lika mycket om inte mer. I det stora hela följs boken ganska punktligt med undantag för vissa vidareutvecklingar som behövs för filmformatet. Sådana vidareutvecklingar kan vara ödesdigra ibland. Men inte i detta fall. Framförallt uppskattar jag att filmens huvudtema är identitetskris vilket jag själv i vissa faser av livet har kunnat identifiera mig med. Vem man är i ensamhet kan vara svårt nog. Men hur är man i grupp och måste man befinna sig inom samhällets sociala normer? Det är viktiga frågor som tas upp. Filmen är även en oförglömlig kärlekssaga som inte liknar någon annan man har sett. Trollmytologin som präglar filmens huvudkaraktärer vill filmens regissör Ali Abbasi att man ska se som en metafor för det västerländska samhället och vissa minoriteter som inte anses tillhöra majoriteten. De som faller utanför den sexuella normen, ser annorlunda ut, är annorlunda eller har annan hudfärg. Det kan lätt hända att dessa grupper känner sig ensamma och utfrysta och att den där metaforen är påtaglig i filmens story gör att jag verkligen tycker om den.

Skådespelarna Eva Melander och Eero Milonoff som fått en varsin Guldbagge för sina roller ger verkligen färg och nyanser åt storyn. Särskilt Eva Melander som får utmaningen att spela en kvinna som i och med sitt avvikande utseende är återhållsam med såväl känslomässiga utspel som yttre gester. Detta för att inte utmärka sig. Eva Melander som precis som sin motspelare är sminkad till oigenkännlighet är en vacker kvinnan som förmodligen privat är van vid att ta större plats.Så att förminska sig på det viset som människa måste ha varit en utmaning. Och kemin som uppstår emellan hennes och Eero Milonoffs karaktärer känns väldigt äkta och påtaglig.

Visuellt är också filmen en fröjd för ögat då man dras ut i trolska nästan John Bauer lika skogar fyllda med rävar, älgar och annat trevligt. Aldrig har skogar gestaltats med sådan mystik och skönhet i en svensk film. Skogsscenerna som symboliserar fristad och möjligheter till sexuell frigörelse blir en spännande kontrats till det trista samhälle där resten av filmen utspelar sig.

Sammanfattningsvis så levde filmen "Gräns" verkligen upp till mina förväntningar. Det är en vacker kärlekshistoria om att våga vara sig själv trots att omgivningen har ljugit för en om vem man egentligen är. Man inspireras till tankar och grubblerier om vad som borde ändras på i vår värld och de tankarna dröjer sig kvar tills långt efter filmens slut. Mitt betyg till den vackra filmen "Gräns" är en femma av fem möjliga.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/grans/P160203

https://cdon.se/film/grans-45299120

BRITT-MARIE VAR HÄR

Nu har jag varit och sett filmen "Britt-Marie var här" som är en filmatisering av "En Man som heter Ove-författaren Fredrik Backmans roman. Jag ska nu med denna recension tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Britt-Marie (Pernilla August) är inte alls någon ordningsfascist. Det är bara det att smuts och oorganiserade besticklådor får henne att skrika på insidan. När hon lämnar sin man (Peter Haber) efter 40 års äktenskap och ett liv som hemmafru, tvingas hon göra upp med sig själv och möta omvärlden. Hon hamnar i Borg, en liten håla där allt är nedlagt förutom den ölstinkande pizzerian och det lokala fotbollslaget. Britt-Marie tar över som tränare för byns ungdomslag, trots att hon avskyr fotboll. Men snart väcks hennes drömmar och med dem en undangömd framtidstro. Kanske finns det en andra chans i livet, kanske är det aldrig för sent att börja leva.

Till mångt och mycket är filmen "Britt-Marie var här" lik filmen "En man som heter Ove". Skillnaden är att huvudkaraktären denna gång är en kvinna och att hon genomgår en livskris, men ändå ser en möjlighet till lycka genom att göra förändringar i sitt liv. Ove i "En man som heter Ove" var mer bitter och hade gett upp innan ljuspunkter utifrån dök upp i hans liv. Men annars är likheterna väldigt påtagliga. Men riktigt lika bra som "En man som heter Ove" blir aldrig filmen. Det är en väldigt fin historia och Pernilla August gör huvudrollen mycket bra. Särskilt i scenerna där hon agerar emot barnen som hennes karaktär är fritidsledare till. Men storyn känns lite tunn och det händer inte jättemycket under filmens gång. Jag har inte läst boken så att jag kan jämföra filmatiseringen med den. Men det känns som att en hel del viktiga element ifrån boken har uteblivit. Över lag är det
dock en väldigt charmig film med fint budskap om att det inte är för sent att lämna vardagstristessen och söka lyckan genom att förändra sitt liv.

Sammanfattnings så är filmen "Britt-Marie var här" en väldigt varm och fin film med hjärtat på rätta stället, men den hade förtjänat ett lite bättre manus. Pernilla Augusts porträtterande av titelkaraktären gör hon mycket bra vilket lyfter filmen. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/britt_marie_var_har/P162477

https://cdon.se/film/britt-marie-var-har-46605812

GLASS

M. Night Shyamalan är en regissör som slog igenom med skräckfilmen "The Sixth Sense" och efter det har många ansett att han inte lyckats leverera någon lika bra film. Det enda som genomgående har funnits i hans filmer är en twist i slutet som har förändrat hela filmens handling. Men några likadana mästerverk anser inte den breda skaran av biopubliken att M. Night Shyamalan har lyckats leverera. Jag delar inte riktigt deras uppfattning. Men regissörens förra film "Split" blev en succé och när det gick upp för biopubliken att den var en uppföljare på regissörens andra film "Unbreakable" så blev hypen stor då det sedan avslöjades att en tredje avslutande trilogifilm skulle göras.Den filmen fick sedan namnet "Glass" och jag har nu varit och sett just den filmen. Så nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

"Glass" tar vid där "Split" slutade och David Dunn (Bruce Willis) jagar nu Kevin Wendell Crumbs (James McAvoy) övernaturliga alter ego The Beast i en allt intensivare jakt. I skuggorna väntar Elijah Price (Samuel L. Jackson), som sitter inne med avgörande hemligheter rörande de bägge männen.

M. Night Shyamalan är en något missförstådd regissör. Enligt egen utsago så ser han film som ett konstverk. En tavla anpassar man efter betraktarens öga. Så ser han även på¨film. Han känner sig inte bekväm med att göra kommersiella filmer som söker vinning genom spektakulära effekter och mycket action. Det visar sig i ett ganska långsamt karaktärsdrivet filmberättande som är hans unika stil. Sedan brukar han även krydda med en oväntad twist i slutet. Många har ansett hans filmer som enformiga och för lika varandra. Jag personligen gillar hans unika stil. M. Night Shyamalan blev ett känt namn med filmen "The Sixth Sense" med Bruce Willis i huvudrollen. Succén följdes sedan upp med filmen "Unbreakable" som fick ett blandat mottagande. Själv förstod jag inte filmens fulla potential då, Men efter att ha sett "Split" och nåtts av nyheten att den filmen var en fortsättning som byggde vidare på en trilogi så såg jag om "Unbreakable" och tycke att den var jättebra och före sin tid. Innan Marvel drog igång sin kassako med de filmatiseringar av de superhjälte filmer som finns idag så granskade M. Night Shyamalan den världen ur ett annat perspektiv där de vanliga människor som inspirerat till superhjältar i serietidningarnas värld utforskas. Det gjorde han med den motvillige hjälten David Dunn och hans nemesis Elijah Price som led av benskörhet och ville finna sin plats i världen genom att hoppas på att även han hade någon form av krafter.

Elijah får rätt i "Unbrekable" men spärras in på mentalsjukhus. Medan David Dunn får leva med de kunskaper han fått. I "Split" får vi följa Kevin Wendell Crumbs som har 23 olika personligheter plus en med oövervinnerliga superkrafter. Den sistnämnda personligheten kallas för The Beast och släpps lös. Precis därefter tar storyn i filmen "Glass" vid. Efter en strid infångas både David Dunn och Kevin Wendell Crumbs för att placeras på samma mentalsjukhus som Elijah Price. En plats som riktar in sig på patienter som tror sig vara superhjältar.

Jag tycker att M. Night Shyamalan väver ihop historien mycket bra.detta gör han med återblickar ifrån de båda föregående filmerna kombinerat med nutidens händelser.Summan blir en blandning av filmen "Gökboet" och superhjältefilm. Det finns en twist kring hur karaktärernas öden sammanflätas.Och filmen blir lite av en mörk satir över de superhjältefilmer som kommit på senare år. Skådespelarna är så begåvade och samspelta.Inte minst James McAvoy som får utmaningen att spela en massa personligheter i en och samma karaktär vilket är väldigt underhållande att bevittna. Och att se Samuel L. Jacksons och Bruce Willis karaktärer integrera med med McAvoys karaktär blir spännande. Kul är det dessutom att få se "American Horror Story" stjärnan Sarah Paulson som deras psykolog på mentalsjukhuset och Anya Taylor-Joy som återkommer i sin roll ifrån "Split" är också en underbar beståndsdel av filmen.

Jag kan starkt rekommendera filmen "Glass" till de som gillade filmerna "Unbreakable" och "Split". Filmen har nämligen samma ton och levererar en värdig avslutning på trilogin. Att det är karaktärerna som är viktiga för en historia visar M. Night Shyamalan verkligen att han tycker eftersom karaktärerna gör den här filmen. Så vill du se en annorlunda och mörk superhjälteliknande film med långsamt berättande i kontrats till andra filmer i samma genre så tycker jag du ska bege dig till närmsta biosalong. En stark fyra av fem möjliga får filmen "Glass" av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/glass/P162368

https://cdon.se/film/glass-45091779

PET SEMATARY
AV STEPHEN KING

En ny filmatisering av Stephen Kings klassiska skräckroman "Pet Sematary" ifrån början 80-talet nalkas. Om en sådan behövs eftersom den första filmatiseringen var så bra är något jag ville ta reda på genom att läsa om romanen och samtidigt friska upp minnet lite. Det har jag under en period nu gjort och ska med denna bokrecension redogöra den saken. Men först lite om bokens handling.

Läkaren Louis Creed flyttar med sin familj till den lilla staden Ludlow i Maine. Det nya huset är fantastiskt; naturen är underbar och grannarna vänliga. Men i utkanten av idyllen lurar farorna. Det är något mystiskt med den gamla djurkyrkogården där traktens barn begraver sina husdjur. Bortom den ligger också en annan begravningsplats på marker där uråldriga förbannelser slumrar. När familjens katt återuppstår efter att ha blivit överkörd förstår Louis att mäktiga krafter satts i rörelse. Till det yttre är katten densamma, men något är ändå kusligt annorlunda. En stor tragedi inträffar, och familjen får ångra att de kallat på de döda.

"Pet Sematary" är inte en av de kopiöst tjocka och tusensidiga romanerna som Stephen King är känd för. Därmed går handlingen framåt något snabbare än vanligtvis i den här romanen. Stephen King visar i vanlig ordning sin kärlek för karaktärer och de får djupa presentationer där det blir många glimtar tillbaka i deras förflutna. Det finner jag positivt. För ska man kunna bli skrämd i en skräckroman som är det bra om man tycker om karaktärerna, får sympati för dem och bryr sig om hur det går för dem. Men det blir inga för utmålade karaktärsbeskrivningar. King balanserar det bra den här gången sätter fart på storyn ganska snabbt. Det dröjer bara kanske 90 sidor innan familjens katt blir överkörd och begravd på platsen bortom djurkyrkogården. Sedan rullar det på med de skräckelement som för historien framåt och detta varvas med inblickar i karaktärernas vardagsliv.

Man känner igen mycket likheter med den i nuläget enda släppta filmatiseringen och det är faktiskt väldigt lite som skiljer sig ifrån romanen jämfört med den filmatiseringen. Det som är det mest minnesvärda ifrån romanen är hur målande Stephen King beskriver färden till micmacindianernas uråldriga begravningsplats. På ett målande sätt beskrivs miljön och hur den kraft som platsen besitter påverkar människorna som känner till den. Det känns verkligen som att man är där när man läser boken. Det beskrivs mer detaljerat än vad man fick uppleva i filmen om förbannelsen som vilar över begravningsplatsen och att det är en kannibalisk demon med namnet Wendigo som styr över platsen och även besitter de som begravs på platsen. Den historien om demonen är något jag hoppas på att de lyfter fram mer den kommande filmatiseringen av "Pet Sematary".

Det finns absolut inget att klaga på med andra ord. Boken är lite mer utmålad än den första filmatiseringen och det finns en och annan karaktär som får mer utrymme i boken än i filmen. Det genomgående temat i boken är hur vi människor hanterar döden och att döden ibland kan vara att föredra. Samt att de enkla lösningarna på problem inte kanske alltid är de bästa genom flykt. Det är svårt att säga när jag ännu har läst ganska få av Stephen Kings böcker. Men jag tror att den här boken kommer att bli förevigad som en av mina favorit Stephen King romaner. En femma av fem möjliga får boken "Pet Sematary" av mig i betyg.

MARY POPPINS RETURNS

Nu har jag varit och sett filmen "Mary Poppins Returns" som är uppföljaren på filmklassikern "Mary Poppins" ifrån 1964 med Julie Andrews i huvudrollen. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men men först lite om filmens handling.

Mary Poppins (Emily Blunt) är den praktiskt taget helt perfekta barnsköterskan med unika magiska färdigheter. Hon kan förvandla den tråkigaste uppgift till ett oförglömligt, fantastiskt äventyr. I den här helt nya uppföljaren kommer Mary Poppins tillbaka för att hjälpa nästa generation i Banks-familjen att hitta den glädje som saknas i deras liv. Den gåtfulla barnsköterskan får hjälp av sin vän Jack (Lin-Manuel Miranda), en optimist som har till yrke att tända lamporna på Londons gator, och som sprider både ljus och glädje.

Filmen "Mary Poppins Returns" sköter sina kort rätt och har samma stämning som originalet. Det är en småcharmig film med ett fint budskap om att även det omöjliga är möjligt. Det bjuds på många fantasifulla och visuellt vackra musikalnummer under filmens gång. Emily Blunt gör en färgstark och mycket bra gestaltning av Mary Poppins och briljerar verkligen med sin sång.Det gör även de övriga i filmens skådespelarensemble. Dessvärre känns 2 timmar och 10 minuter lite väl långt. Därav av blir filmen småseg och man sitter emellanåt nästan att somnar av tristess då ständigt återkommande sångnummer fyller större delen av filmens speltid.

Men utöver den lite för långa speltiden så finns det inte så mycket att klaga på. Man får den småcharmiga musikalfilm man hade förväntat sig. Men det hade räckt om filmen hade varit en och en halv timme lång. Den långa speltiden är nog dessutom lite för lång för den yngre publik som filmen mest riktar sig åt. En trea av fem möjliga får filmen "Mary Poppins Returns" av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/mary_poppins_kommer_tillbaka/P161972

https://cdon.se/film/mary-poppins-kommer-tillbaka-43774149

BUMBLEBEE

Nu har jag varit och sett "Transformers" prequelen "Bumblebee" och ska med denna recension tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Året är 1987. Autoboten Bumblebee är på flykt och tar skydd på ett skrotupplag i en liten kalifornisk strandstad, där den unga flickan Charlie (Hailee Steinfeld), en osäker tonåring, hittar den stridsärrade och skadade Bumblebee. En vänskap dem emellan börjar att växa fram och de får tillsammans möta de faror som hotar vår planet då ett gäng Decepticons anländer.

Mina förväntningar var inte direkt höga på den här filmen eftersom "Transformers" franchisen blivit mycket uttjatad och bara sämre och sämre efter var film som har släppts. Men jag blev faktiskt positivt överraskad. Det som gjorde att man tröttnade på "Transformers"filmerna var bullriga ständigt återkommande och för långt utdragna actionscener. Actionsekvenserna har denna gång tonats ner och det fokuseras mer på vänskapen mellan titelkaraktären Bumblebee och flickan Charlie som påminner lite om den relation man fick se växa fram mellan E.T och Elliott i filmen "E.T. the Extra-Terrestrial". Med storyn mer inriktad på detta fokus så fångas intresset mer än i de tidigare "Transformers" filmerna som har haft en ganska tunn intrig som mest varit en ursäkt för att få med så många spektakulära och fartfyllda actionscener med stridande robotar som möjligt. Storyn har dessutom en bra balans av humor och allvar. Filmen har även en härligt nostalgisk 80-tals feeling med ett soundtrack som refererar till den tidsperioden.

Att säga att filmen "Bumblebee" är ett mästerverk är att ta i. Men det är en småcharmig historia där man får lite mer än man hade förväntat sig av en "Transformers" film. Trevligt är det dessutom att en av huvudkaraktärerna är kvinna och att inte den kvinnorollen är lika stereotyp som kvinnorollerna tidigare har varit i den här franchisen. Filmen "Bumblebee" kan rekommenderas om man gillar storslagna science fiction äventyr som inte tar sig själva allt för seriöst. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen "Bumblebee".

https://www.discshop.se/filmer/dvd/bumblebee/P161969

https://cdon.se/film/bumblebee-44028277