MIN PAPPA MARIANNE

Filmen “Min Pappa Marianne” har varit lite av en snackis. Ska den bli favoriten för Guldbaggegalan 2021? Har den vad som krävs? Jag har sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte utefter de tankar och förutspådda åsikter jag har haft inför filmen. Men först lite om handlingen.

Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna (Hedda Stiernstedt), 28, till Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa (Rolf Lassgård), prästen med det stora skägget, avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som varken kände sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde.

Om det heter han, hon, honom, henne? Ja, det är något svenska folket kan diskutera i oändlighet. Det blir förvirrande för deras hjärnor när det tillkommer ytterligare ett ord som i den diskussionen är “hen”. Vissa har även kommit på att det är det engelska ordet för “höna”. Själv lever jag med åsikten att könstillhörighet inte är något som definierar den person vi vill vara eller är. Filmen “Min Pappa Marianne” försöker att vara en tegelsten i denna märkligt okompletta tegelvägg som alldrig tycks bli färdigmurad. Lite humor finns i en lagom portion mest för att lätta upp stämningen i en annas mörk historia där identitet på ett väldigt svenskt sätt ifrågasätts. Trailern inför filmen gav därmed intryck av att filmen är helt åt familjekomedihållet. Så är verkligen inte fallet. Visst finns det många stunder då biopubliken faller ut i skratt. Men i nästa stund sätter de nästan skrattet i halsen för att humorn kretsar kring obekväma situtioner som skapas då en man med en etablerad roll i samhället som präst bestämmer sig för att bejaka sitt liv fullt ut genom att klä sig i kvinnokläder. “Jaha, pappa gillar kvinnokläder och vill kalla sig för Marianne. Det går ju bra så länge han gör det inom hemmets murar och inte låter samhället se honom i kvinnokläder. Då tror de att det rör sig om en 60-års kris. Det kan räcka med att han rakar sig. Mer behöver inte utomstående folk få veta”. Det stannar inte där. För sin chef inom kyrkan berättar Lasse som Rolf Lassgårds karaktär heter om Marianne. Hans chef uppmuntrar honom att leva ut sin dröm. Hela familjen vill behålla den trygga fasaden och vill att allt ska vara som vanligt. Framförallt dottern Hanna som är briljant spelad av “Vår tid är nu”-stjärnan Hedda Stjernstedt har svårt att se sin älskade pappa Lasse som pappa Marianne. Tidigare har hon anförtrott känslor och svårgiheter i livet för honom. När sedan journalistkollegan Aisha spelad av Nour El-Refai uppmuntrar Hanna till att bejaka sin fars nya identitet genom att intervjua honom så är Hanna till en början negativ och slår bakut. Hon vill ha sin gamla pappa tillbaka. Det är grunden för den här filmen. Hannas bror som är lite av filmens slacker försöker att uppmuntra Hanna till att acceptera Marianne även om han själv har lite svårt för det. Lena Endre som spelar mamman Eva är aldirg tveksam till Lasses intresse för en ny identitet, men vill att han ska ta det långsamt.

Filmen “Min Pappa Marianne” klarar balansgången utmärkt mellan drama och komedi. Resultatet blir en feelgood movie om att strunta i samhällets normer. Samtidigt säger Rolf Lassgårds karaktär att livet är för kort för att inte levas fullt ut. Hade Gud velat att man inte skulle leva sitt liv fullt ut så hade han inte skapat de här situationerna. Jag kan bara säga att för mig gick den här filmen rakt in i mitt hjärta och jag hoppas att fler filmer som utforskar den här typen av utsatta personers identitetskriser borde göras. Det skulle få den där annars ganska gråa och intetsägande tegelstensväggen att skimra i alla regnbågens färger. För vi vill ju ha ett Sverige som inte accepterar alla trots deras alla olikheter. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Min Pappa Marianne”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/min_pappa_marianne/P167772

SONIC THE HEDGEHOG

Efter en försenad release pga av spelnördars missnöje med designen av Segas ikoniska karaktär Sonic så har nu filmen med Jim Carrey i ledningen som den minst lika ikoniska skurken Dr. Robotnik nu äntligen haft premiär. Jag har nu sett filmen på bio. Om all olidlig väntan gav ett bättre resultat ska jag nu utreda med denna recension. Men först lite om handlingen.

Sonic (Ben Schwartz) försöker att hantera det märkliga livet på jorden tillsammans med sin nyfunna, mänskliga bästa vän Tom Wachowski (James Marsden). Sonic och Tom samarbetar för att försöka stoppa den skurkaktiga Dr Robotnik (Jim Carrey) från att fånga Sonic och använda sina enorma krafter för att ta över världen.

Som ett svuret Jim Carrey fan så var den här filmen ett måste för mig. Jag har spelat spelet “Sonic The Hedgehog” under unga år. Mitt största intryck utövar de fantasifulla bakgrundsmiljöerna var att den blåa igelkotten Sonics övernaturligt snabba hastighet gjorde att man dog eller tappade de ringar man precis hade samlat ihop. Spelet blev därmed ofta mer en frustration än en upplevelse. Sonic som karaktär var ganska intesägande eftersom han inte sa något. Han stod bara otåligt och stampade i marken om man inte hade rört sin spelkontroll på ett tag. Hans nemesis Dr. Robotnik var det ungefär sanma sak med. Så när jag hörde att spelet skulle bli film så kände jag att karaktärerna var ganska fria för tolkning. En första trailer kom och det blev en viral hysteri kring Sonics utseende vilket försenade releasen då filmskaparna ville göra om och göra rätt så att fansen skulle bli nöjda. Och det har de blivit överlag efter vad jag har kunnat utläsa. Jag blev också nöjd med hur han såg ut även om jag tyckte att det var lite onödigt att försena premiären pga konstnärlig frihet. När det kommer till Jim Carreys tolkning av Dr. Robotnik så är karaktärens klotrunda utseende ignorerat vilket jag tycker är bra för att det ger karaktären ett mer realistiskt utseende och enligt Jim Carreys egna ord så är det en karaktär under evolution. Därmed så kan mycket hända med karaktären i en framida uppföljare som man nog kan räkna med. Det är just Jim Carrey som inte helt otippat stjäl showen med en lagom portion av det överspel som han gjort sig känd för. Carreys galenskap och karaktärens överintelligens och maktlystenhet visar sig bli en mycket bra kombination som ger filmen sin prägel då äntligen Dr. Robotnik får sin speltid.

Som det Jim Carrey fan jag är så är det oundvikligt att jag sitter i biostolen och vrider på mig innan Dr. Robotnik gör entré. Datoranimierade figurer är egentligen inte min grej. Men för omväxlings skull så är faktiskt Sonic väldigt snyggt skapad och det ser hyfsat realistiskt ut med honom inklippt i såväl våran värld som på Sonics hemplanet. En eloge bör även Ben Schwartz ha som med sin röst ger liv åt Sonic och ger honom en humoristisk och samtidigt ömsint gestalning. “X-Men”-stjärnan James Marsden funkar också bra som sidekick till Sonic i deras något udda duo som man får följa i typ halva filmen.

Karaktärerna är förvånansvärt välskrivna och får den karisma de kräver. Sonic känns som identisk med hur man upplever honom i spelet och med Dr. Robotnik känns det bra att filmskaparen har lyckats vara lite fritänkande. Storyn över lag bjuder kanske inte på så mycket överraskningar. Den känns som en bana i tv-spelet. Det hela går med andra ord ut mest på att Sonic som är snabbare än ljusets hastighet jagas av Dr. Robotnik. Men det är också en fin historia med ett budskap om att även en udda figur kan hitta sin plats i vår värld och slippa känna ensamhet. Samt att vänskap är något viktigt som är värt att kämpa för.

Filmen “Sonic The Hedgehog” är sammanfattningsvis en ibland sockersöt familjefilm med små inslag av en mörkare vuxen ton. “Sonics” hemplanet speciellt är väldigt vackert visuellt utformad och ser precis ut som i spelen fast med ett stänk av realism och övergången till vår egna värld funkar perfekt. Filmen kan roa spelnördar och Jim Carrey fans så väl som vanliga biobesökare i alla åldrar. “Sonic The Hedgehog” får en stark 4 av 5 möjliga i betyg av mig pga att den vågar ta risker och vara fantasifullt kreativ i sin utformning.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/sonic_the_hedgehog/P167740

BIRDS OF PREY AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN

För fyra år sedan hade den hypade filmen “Suicide Squad” premiär på bio. Den blev en rejäl flopp, men karaktären Harley Quinn blev omåttligt populär och har nu fått sin egen film med den långa titeln “Birds of Prey And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn”. Den filmen har jag varit och sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

När Gothams mest ökänt narcissistiska skurk, Roman Sionis (Ewan McGregor), ställer in siktet på en ung tjej vid namn Cass (Ella Jay Basco) så vänds hela stan upp och ner i jakten. Harleys vägar strålar samman med Huntress (Mary Elizabeth Winstead), Black Canary (Jurnee Smollett-Bell) och Montoya (Rosie Perez), och den osannolika kvartetten har inget annat val än att samarbeta för att sänka Roman.

“Suicide Squad” som är den här filmens föregångare var lite av en besvikelse. Framförallt fick man för lite av Jared Letos Joker som bara dök upp i ett fåtal scener och filmen var allmänt långtråkig för att det lades för lång tid på att berätta om varje karaktäres bakgrund. Men en av de få saker som gjorde “Suicide Squad” lite sevärd var Margot Robbies gestaltning av karaktären Harley Quinn. Nu när hon har fått sin egen film så var mina förväntningar höga och det visade sig att de var befogade. Eftersom Harley Quinn fick sin introduktion i “Suicide Squad” så behövdes ingen direkt presentation av karaktären och därmed kunde filmens händelseförlopp sätta igång snabbare. Margot Robbie gestaltar även denna gång karaktären mycket bra och man märker verkligen hur mycket hon älskar att spela Harley Quinn. Det är Robbie som är filmens stora sjärna och hon får verkligen skina i denna psykedeliska, färgsprakande och mycket underhållande film. Hennes motspelerskor Jurnee Smollett-Bell, Rosie Perez och Mary Elizabeth Winstead funkar bra som hennes sidekicks i Bird of Prey gänget och Ewan McGregors gestaltande av skurken Roman Sionis gör han med bravur.

Filmens story består av en ganska tunn intrig som inte är så direkt kreativ eller fantasifull. Men det är inget man direkt hänger upp sig på eftersom den tunna intrigen är starkt kryddad med intressanta karaktärer och en hel del humor och svärta i en fungerande balans. Filmen “Birds of Prey” påminner mycket om “Deadpool” filmerna i tonen men är mycket mer färggladare och mer fylld av kvinnliga karaktärer vilket är trevligt i en annars ganska mansdomineriad genre som superhjältefilmer.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Birds of Prey And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn” om man fill se något annorlunda inom superhjältegenren och filmen är helt klart en av de bättre filmerna som DC Comics har levererat. Ett riktigt bra soundtrack är filmen fylld med också och en mycket charmig Margot Robbie i titelrollen. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Birds of Prey And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/birds_of_prey/P167555

CATS

Musikalen “Cats” har blivit film och har redan innan den nådde svenska biografer blvit kritiserad, utskrattad och kritiserad av såväl kritiker som biopublik. Trots detta så ville jag se filmen för att att bilda min egna uppfattning. Om all den dåliga kritiken är befogad ska jag nu berätta med denna filmrecension. Men först lite om filmens handling.

Kattungen Victoria (Francesca Hayward) slängs ut i en säck på Londons gator men lyckas överleva genom att andra äldre gatukatter öppnar säcken. Där blir Victoria indragen i den stora katthändelsen: den stora tävlingen där en katt kan vinna en resa, eller upphöjelse, till katternas himmel och ett nytt liv. Endast en katt kan vinna detta varje år och för att kunna vinna måste katten göra ett sångframträdande som berör den gamla kattdamen Old Deuteronomy (Judi Dench) som är enväldig domare.

Jag är musikalälskare och gillar filmmusikaler. Tom Hooper som har regisserat “Cats” lyckades väldigt bra med “Les Misérables” och dessutom har filmversionen av “Cats” en hel del bra skådisar och artister i sin casting. Så därav ville jag själv uppleva filmen för att se om den är så dålig som alla säger. Och jag får nog säga att jag till vissa delar håller med. Visuellt så är filmen en väldigt färgsprakande show med en del häfitga sångnummer. Rebel Wilson är underhållande som katten Jennyanydots. Och det är kul att se Ian McKellen i en roll som är lite ovant att se honom i. Samt så får man lite gåshud av Jennifer Hudsons tolkning av låten “Memories”. Men dessa saker är det enda positiva man kan säga om filmen.

Framför allt så är storyn för tunn för att hålla intesset uppe i en hel film. Det blir mest en rad av sångnummer från början till slut. Jag föredrar mer musikalfilmer där det även finns dialog. Enligt min åsikt ska det finnas handling i musikaler och en dialog som utvecklas till sång. Här är det som sagt bara sång efter sång. Jag har ingen direkt relation till musikalen “Cats” sedan tidigare och får inte det direkt av att se filmen. Musik i musikaler ska trollbinda en och få håren att resa sig som i exempelvis “Les Misérables”. Så blir inte fallet här. Dessutom blir det lite svårt att ta en film på allvar som innehåller mänskliga kattfigurer av båda könen. Kvinnliga katter med konturer av bröst och manliga katter med konturer av magrutor och sedan när det kommer till de nedre regionerna är de helt platta och saknar könsorgan. De detaljerna känns lite väl weird för att man ska kunna ta det hela på allvar. Allra helst med tanke på att det anspelas en hel del på sex då skådisarna i sina kattutstyrlsar kråmar sig och gnider sig mot varandra under hela filmens gång. Men jag vet frövisso inte om musikalen hade kunnat göras så mycket bättre I filmform. Det är en ganska tråkig och intetsägande musikal som inte direkt har någon handling. Man kanske skulle kunna uppskatta filmen om man är full eller påtänd av någon drog. Men vid ett nyktert tillstånd sitter man mest och skruvar på sig och hoppas på att filmen snart ska ta slut.

Sammanfattningsvis så är filmen tyvärr ett bottenapp och all den dåliga kritik den tidigare har fått är befogad. Gillar man filmmusikaler som finns det en massa andra bättre alternativ att välja på. En tvåa av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Cats”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/cats_2019/P167242

Förväntningarna är i vanlig ordning höga då ett nytt år och nya filmer som nalkas. Jag hoppas att år 2020 blir ett lika bra filmår som 2019 blev. Nu inleds ett nytt sekel och jag ser fram emot en massa utlovade filmer. På bilden skålar jag in året med alla karaktärer ifrån de filmer jag sett på bio under år 2019. 29 biobesök blev det och det var bara några få av de filmerna jag ogillade. Men dessto fler var det som levde upp till mina förväntningar eller överraskade. Nu blickar vi framåt inför nya underbara filmupplevelser. 

ETT GOTT NYTT FILMÅR

ÖNSKAR JAG ER ALLA!

BIOÅRET 2019

Om man ska sammanfatta Bioåret 2019 så är det fyra titlar man alltid kommer att se som de bästa tre filmerna. Nämligen "Star Wars: The Rise of Skywalker", "Maleficnet: Mistress of Evil", "It Chapter Two", och "Joker". De två försnämnda titlarna var som förväntat mästerverk medan "Joker" var en överraskande bra. "Star Wars: The Rise of Skywalker" bjöd verkligen på en mäktig avslutning fylld med spännande överraskningar till oss fans. "Maleficent: Mistress or Evil" var en mycket efterlängtad uppföljare som till och med lyckades överträffa originalet på ett mörkare och vuxnare sätt. Angelina Jolie var dessutom underbar att återigen få bevittna i huvudrollen. Att återigen få se Bill Skarsgård briljera i rollen som clownen Pennywise i uppföljaren till Stephen King filmatiseringen "It Chapter One" var riktigt nice. De vuxna versionerna av Losers Club i ledning av bla Jessica Chastain gav ny energi till filmen och gav den en bra helhet.

På Stephen King fronten fick vi även den mycket lyckade "The Shining" uppföljaren "Doctor Sleep" som blev en slaks kompromiss mellan att vara en uppföljare på Stanley Kubriks filmversion av "The Shining" och en filmatisering av Stephen Kings uppföljare bok "Doctor Sleep". Vi fick även den mindre lyckade filmatiseringen av Stephen Kings roman "Pet Sematary". I den filmen gick allt fel och det kändes som en skam att ens kalla den för en filmatisering av en Stephen King roman.

Superhjälte filmer har det varit gott om även i år. Den mest efterlängtade filmen inom den genren var "Avengers: Endgame" som bjöd på en mycket mäktig och episk avslutning som knöt samman alla trådar och gav svar på alla frågor på ett stimuelerande sätt. Avslutades gjorde även det här kapitlet av "X-Men" sagan med filmen "X-Men: Dark Phoenix". Den filmen var inte en fullt lika tillfredställande avslutning men filmen var ändå bra och tillfredställande. "Captain Marvel" var en mycket trevlig film inom samma genren som intoducerade en intressant kvinnlig karaktär till Avengers universumet. I samma universum kom det även en ny Spider-Man film med titeln "Spider-Man: Far From Home". En ganska underhållande fortsättning efter avslutet i "Avenger: Endgame". Men jag är dessvärre inget stort fan av Tom Hollands version av Spider-Man. DC Comics kom även ut med en film i år i form av den lite mer lättsinninga och roliga "Shazam!" som kändes som en frisk fläkt inom genren. Och "Hellboy" som också baseras på en serietidning fick en inte fullt så lyckad reboot. Sedan får man inte heller glömma att regissören M. Night Shyamalan avslutade den trilogi han påbörjade med filmerna "Unbreakable" och "Split". Han gav oss den genialiska filmen "Glass" som man kan säga att precis som sina föregångare rör sig inom superhjältegenren utan att vara inspireraad av någon serietidning. Den blev min första biofilm och en fin start på bioåret.

Reboot kom det en del även i år. Först ut var "Men in Black" med den tänkta nystarten "M.I.B: International". Den blev ingen given succé. Den var ganska underhållande men det räckte inte hela vägen. "Terminator" franchisen däremot bjöd på ett kärt återseende av Linda Hamilton som Sarah Connor och Arnold Schwarzenegger som Terminator i "Terminator: Dark Fate". Finansiellt gick det inte så bra för filmen på bio, Men jag gillade den.

Live-action filmer på kända Disney sagor fanns det också gott om. Ingen lika bra som "Maleficent: Mistress of Evil" givetvis. Men Tim Burton överraskade verkligen sin filmatisering av Disney klassikern "Dumbo". Han valde att ta bort talande djur och ersätta med mänskliga karaktärer i större utsträckning vilket var ett genialiskt drag som gjorde att man till och med kunde uppskatta att se en film om något så flummigt som en flygande elefant. Sedan var det "Aladdin" och "The Lion King" som fick sina live-action versioner. "Aladdin" levde verkligen upp till förväntningarna medan "The Lion King" till viss del blev en besvikelse.

Ett par uppföljare blev det också i form av "Godzilla: King of The Monsters" och "Annabelle Comes Home". Ganska hyfsade filmer som för historierna framåt. Men inga mästerverk direkt.

En biografi om en stor artist blev det även i år efter succén med Queen biografin "Bohemian Rhapsody" förra året. Denna gång Elton John filmen "Rocketman" av samma skapare. En helt klart intressant biografi som även befann sig i musikalens universum.
Så blev det även ett besök i Quentin Tarantinos orignella värd i filmen "Once Upon a Time in..Hollywood" som var en genialiskt bra castad resa in 70-talets värld.
En amerikansk julfilm med namnet "Last Chrismas" han jag även med att klämma in. Det var en charmig romantisk film i julens tecken med lätt inspiration av George Micheals låtar. Emila Clarke var charmig och söt att titta på in den filmen. Men bättre filmer inom den genren har man sett.

Sedan blev det 6 svenska filmer på bio i år. Först började det med Tuva Novotnys regidebut "Britt-Marie var här" med Pernila August i huvudrollen. Ganska bra film men jag hade högre förväntningar efter filmen "En man som heter Ove" . Filmen var en filmatisering på en annan roman av samma författare. "Eld och Lågor" kom tätt därefter på bio och var en storslagen satsning om hur Gröna Lund kom till. Inte fullt en så storslagen film som jag hade förväntat mig men jag blev ändå nöjd. Sedan kom filmen "Quick" framåt hösten. Den var en väldigt bra film som berättade om fallet Thomas Quick och allt kring det. Årets bästa svenska film har jag utsett den till. Kort därefter kom den mästerligt bra filmatiseringen av Jonas Gardells roman "En Komikers Uppväxt" som verkligen levde upp till mina förväntningar. När julen nalkades så blev det först Peter Jöback filmen "Jag kommer hem igen till jul" som var en gripande och fin film om vad som kan dölja sig bakom den vackra fasaden i en familj under det ångestladdande men ändå traditionella julfirandet. Och avslutade bioåret gjorde filmen "En del av mitt hjärta" som var en romantisk kärleksfilm som rörde sig i musikalens värld genom att skådisarna brast ut i sång i välkända Tomas Ledin låtar. En småcharmig och fin film som kändes som en bra avslutning på detta bioår som slutade på 29 biobesök sammanlagt.

EN DEL AV MITT HJÄRTA

Tomas Ledins låtskatt är något som varje svensk i princip känner till. Har man inte nynnat på låtar som “Inatt är jag din” eller “En del av mitt hjärta” så är man inte en riktig svensk anser nog många. En film har nu gjorts som är baserad på Ledins hitkavalkad. Denna kändistäta filmmusikal heter en “Del av mitt hjärta” och jag har varit och sett den. Om jag anser att de har lyckats skapa något bra av Tomas Ledins låtskatt ska jag strax berätta. Men först lite om filmens handling.

35-åriga Isabella (Malin Åkerman) är en driven affärskvinna inom Stockholms finansvärld. När hon åker hem till sin barndoms småstad för att fira sin pappas (Johan Ulveson) sextioårsdag känner hon sig som en vinnare, den enda av det gamla skolgänget som det gått riktigt bra för. Isabellas självförtroende kommer av sig när hon inser att Simon (Christian Hillborg), hennes stora tonårsförälskelse, ska gifta sig med Isabellas barndomskompis Molly (Shima Niavarani) och att hon inte ens är bjuden på bröllopet. Isabella är van vid att få som hon vill och det stör henne att se Simon lycklig tillsammans med någon annan. En del av Isabellas hjärta kommer alltid att slå för Simon.

Det är en väldigt stor del av den svenska skådiseliten som de har fått med i den här hyllningsfilmen till Tomas Ledins i princip obegränsade hitfabrik. Jonas Karlsson, Johan Ulveson, Marie Richardson, Shima Niavarani, Johan Rheborg och Eric Ericson är många kända namn som dyker upp. Varav de flesta brister ut i sång. Och så har vi filmens stora stjärna som har rest ifrån Hollywood för att göra sin första film någonsin i hemlandet Sverige. Ingen mindre än självaste Malin Åkerman och hon briljerar verkligen i sina musikalnummer och levererar rätt känsla trots att man fått veta i intervjuer att hon knappt känner till Tomas Ledins låtar.

Har man svårt för kärleksfilmer eller musikaler där filmens karaktärer plötsligt oväntat bryter ut i sång så ska man välja en annan film. Gillar man inte heller Tomas Ledin låtar så får man inte mycket behållning av den här filmen. Men jag råkar gilla allt det där och jag tycker även om fina sommarmiljöer ifrån vårt vackra land Sverige. Allt det får man i en salig blandning. Storyn vävs in bra på ett efektivt sätt. I dialgoen finns många kända citat ifrån Tomas Ledins låtar som efter att ha varit dialog omvandlas till färgsprakande och kärleksfulla musikalnummer. Den längsta sångtiden räknade jag ut att Malin Åkerman inte helt otippat fick. Hon är vacker att titta på och hennes sångröst är som vi tidigare fått veta i den amerikanska filmmusikalen “Rock of Ages” med Tom Cruise som Åkermans motspelare ljuvlig. Jonas Karlssons tystlåtne och lite blyge poet är hennes motpart som det blir många fina duetter med, men även han får sina mäktiga solonummer som han levererar fläckfritt. Shima Niavarani som vi senast fick se i den svenska komediserien “Sjölyckan” leverar också i sång då hon spelar Isabellas konkurrent om kärleken Simon. Även Johan Rheborg, Johan Ulveson och Marie Richardson får brista ut i minnesvärda musikalpartier vilket de också gör bra.

Kärleken till Thomas Ledins låtar och passionen för dem är väldigt påtagliga element i filmen “En del av mitt hjärta”. Det är en vacker hyllning med fina tolkningar av hans låtar. Det som tänker på storslgna amerikanska gestaltningar av Broadwaymusikaler blir nog besviskna. Även de som tror att det är samma typ av film som den vi fick när en historia skulle byggas på Håkan Hellströms låtar i filmen “Känn ingen sorg” kan nog känna sig blåsta på konfekten. Men den här filmen försöker inte vara en sådan film. Den vill vara en enkel kärleksfilm medan Håkan filmen byggde på en fiktiv Göteborgsvärld som fanns mer dold i Håkan Hellströms texter. Håkan är folkkär, men Tomas Ledin har en helt annorlunda men bredare folkskara som går och nynnar på hans låtar. Själv brukar jag till och med börja messenger konversationer med fraserna “Vad gör du nu för tiden?”, “Varför hör du aldrig av dig?” och “Det var allt för längesedan vi såg” då jag pratar med någon jag inte hört av på länge.

Jag tycker att de knyter ihop det hela bra och gör filmen “En del av mitt hjärta” till en finstämd kärleksfilm med vacker musik. De försöker inte göra den alltför avancerad. De försöker inte heller vara någon Broadway musikal. Man får bara en charmig klick av sommaren inmålad i fina och välkända sånger. Det räcker för att en del av mitt hjärta ska bli berört. Jag tycker det här blev en bra okomplicerad avslutning på mitt bioår 2019. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till fimen “En del av mitt hjärta”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/en_del_av_mitt_hjarta/P167034

https://cdon.se/film/en-del-av-mitt-hjarta-50538335

STAR WARS: THE RISE OF SKYWALKER

Nu har äntligen den av mig och säkert många andra efterlängtade avslutningen av Skywalker sagan haft sin biopremiär. “Star Wars: The Rise Of Skywalker” heter filmen som jag nu har varit och sett. Jag ska nu med denna filmrecension berätta om den lever upp till de skyhöga förväntningar jag hade. Men först lite om filmens handling.

Medan Leia (Carrie Fisher) skickar spioner för att samla information åt motståndsrörelsen förbereder sig Kylo Ren (Adam Driver), för att kämpa på två fronter. Motståndsrörelsen måste besegras en gång för alla. Emperor Palpatine (Ian McDiarmid) har återvänt ifrån de döda och Kylo Ren vill inte dela makten med honom. Samtidigt tränar Rey (Daisy Ridley) sina jedifärdigheter inför de kommande hot som Emperor Palpatine och Kylo Ren medför. Konflikten inom Rey växer. Ska hon ge efter för den mörka sidan av kraften eller fortsätta att vara den jedi hon vill vara?

Hypen kring den här nya trilogin har varit stor. Besvikelserna kring förra filmen “The Last Jedi” har varit många såväl bland kritiker som fans. “The Force Awakens” som började trilogin har av många ansetts vara för lik filmen “The New Hope” som började orgiinaltrilogin. Jag delar inte riktigt den uppfattningen. Visst har det funnits många likheter med originalfilmerna och en del brister. Men likheterna har blandats upp i en lagom balans med nytänk och nya karaktärer. Likheterna med originalfilmerna har lockat fram den känslan man hade som barn när man såg filmerna för första gången och etablerandet av nya karaktärer har tillfört nya förväntningar inför en ny generation “Star Wars” filmer.

Den här avslutande delen i Skywalker sagan ger fansen vad de vill ha och väver på ett effektivt sätt samman de förävntningarna med det nyitroducerade ifrån de anda två delarna av trilogin. Man får även denna gång se lite gamla ikoniska “Star Wars” karaktärer som Leia Organa, Lando Calrissian, Chewbacca, Luke Skywalker och robotarna C3PO och R2D2. Leia som spelades av skådelerskan Carrie Fisher som tragiskt gick bort för något år sedan får sitt avslut. Jag imponerades av hur mycket filmat material det fanns att använda och karaktären fick ett varmt, känslofullt och fint avsked som gjorde att tårarna var nära.

Medan man får uppleva gamla karaktärer så får även de nya glänsa. Framförallt Daisy Ridley och Adam Driver briljerar som karaktärerna Rey och Kylo Ren. Det är i huvudsak deras kompicerade relation som skänker näring åt trilogin och lyfter det gamla till en bra helhet. Att följa deras konflikt kring vilken sida av kraften de vill befinna sig på är spännande att följa. Det blir många turer, mäktiga lightsaber fajter och det sparas inte på krutet i denna final som eventuellt öppnar för en fortsättning. Säcken knyts ihop bra då man sitter i biomörkret och känner sig lika exalterad som man gjorde som den tolvåring man var när man blev introducerad till “Star Wars” universumet. Det kan ha funnits brister som man kanske upptäcker då man ser filmen en andra gång. Men det är inget som påverkar filmens helhet. Jag tycker att “Star Wars” The Rise of Skywalker" bjöd på en episk, mäktig och väldigt vacker avslutning som uppfyllde alla förväntningar och även bjöd på en del överraskningar. Dessutom gillade jag att filmen var väldigt mörk nästan i stil med det mörker man upplevde i “Star Wars” filmen “Empire Stikes Back”.

Man kände ett visst vemod inför att det hela har nått sitt slut och känslorna i kroppen när man fick se sina favoritkaraktärer avsluta sin resa var väldigt påtagliga. Men man lämnade biografen mycket nöjd och uppfylld av glädje över den underbara resa man fått uppleva. En välförtjänt femma av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Star Wars: The Rise of Skywalker”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/star_wars_the_rise_of_skywalker/P167026

https://cdon.se/film/star-wars-the-rise-of-skywalker-49258255