LAST CHRISTMAS

Nu så här lite innan jul tänkte jag att en film med lite julstämning kunde vara skönt att sitta och värma sig till inne i biomörkret då det utomhus råder ett grått och kallt novembermörker som aldrig tycks ta slut. Vad vore då bättre än en romantisk komedi insprerad av popikonen George Michaels låtar. Dessutom med "Game of Thrones" stjärnan Emilia Clarke som ett charmigt yrväder som söker kärleken i ett snöigt julupplyst London. Inget borde kunna gå fel med henne i en romantisk komedi om att finna sin själsfrände i juletid. Om jag anser att filmen "Last Christmas" har lyckats ska jag tala om med denna recension, men först lite om filmens handling. 

Kate (Emilia Clarke) ränner runt i London och tar en massa dåliga beslut till ljudet av bjällrorna på hennes skor. Ytterligare en irriterande följd av hennes jobb som tomtens medhjälpare i en året runt öppen julaffär. När Tom (Henry Golding) dyker upp i Kates liv verkar han för bra för att vara sann och han genomskådar många av hennes känslomässiga barriärer. Fast London, under julen, förvandlas till världens mest underbara stad, verkar ingenting fungera för de här två. Men ibland måste du bara låta saker hända, lyssna på ditt hjärta och hysa lite hopp.

Om man bortser ifrån Emilia Clarkes oemotståndliga charm som man fick se prov på i filmen "Me Before You" så var det när jag fick höra om George Michael influenserna som intresset för filmen växte. Emilia Clarke levererar. Hon är så där oemoståndligt charmig som bara hon kan. Emilia Clarkes karaktär är en riktig virrpanna och man får veta att hon drömmer om en musikkarriär. Samt har hon George Michael som idol. Hon missar auditions och kan inte passa sina arbetstider i julaffären som hon arbetar i. Hon har ett glatt och bemötande humör. Men innerst inne känner hon sig ensam efter en olycka som hon med nöd och näppe överlevde.

När väl kärleken dyker upp i form av Tom (Henry Golding) som till en början verkar vara hennes raka motsats. Han är rena svärmorsdrömmen, tar henne till romantiska platser och hon känner det som att hon träffat sin själsfrände. Tom visar sig ha ett mystiskt nattjobb där han hjälper hemlösa, men när Kate i sitt sökande efter honom märker att ingen med det namnet finns på platsen så börjar hon komma till insikt om att något inte stämmer. 

Filmen "Last Christmas" bjuder på en twist i filmets slut som man kanske kan lista ut om man är uppmärksam eller om man kan texten på George Michaels låt som har gett filmen sin titel. Någon djupare anknytning till George Michaels musik uppfattade inte jag. Men filmen är ganska fin i sin julutsmyckning och man får verkligen julkänsla. Dock har man allt för många gånger sett den här typen av romantiska filmer. Gillar man filmer som "Bridget Jones's Diary" och "Love Actually" så kommer man nog att gilla denna charmiga komedi som på ett halvlyckat sätt försöker att influeras av de filmerna. Mest lik är filmen en annan julfilm som heter "Noel (Ängel i New York)", men till skillnad från den filmen så fokuserar "Last Christmas" mer på två karraktärer än en massa sidohistorier om många karaktärer. I det långa loppet tycker att filmen lyckas charma. Det finns andra karaktärer också runt omkring kärleksparet. Exempelvis Emma Thompson som är rolig som Kates mamma med en östeuropeisk accent. Men all charm och julstämning räcker inte hela vägen och twisten i slutet blir en aha-upplevelse. Men man blir inte direkt överraskad och kan man refrängen i Wham låten "Last Christmas" så kan man lista ut hur kärlekshistorien kommer att sluta. Men visst det är ett ganska vågat slut. En svag trea av fem möjliga kan filmen vara värd i alla fall. Emilia Clarke går det inte att komma ifrån att är väldigt söt och charmig att titta på. Och julstämningen är på topp. Så som sagt 3/5 är mitt betyg till filmen "Last Christmas". 

https://www.discshop.se/filmer/dvd/last_christmas/P166710

https://cdon.se/film/last-christmas-49719394

JAG KOMMER HEM IGEN TILL JUL

Julfilmen "Jag kommer hem igen till jul" med Peter Jöback i huvudrollen har jag varit och sett på bio. Det skedde för över en vecka sedan. Men eftersom min dator krashade då jag kom hem efter biobesöket så kommer en recension där jag berättar vad jag tyckte om filmen först nu när jag sitter framför min nyinköpta dator. Men först lite om filmens handling. 

Världsstjärnan Simon (Peter Jöback ) kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället han växte upp arrangerar hans bror Anders (Johannes Kuhnke ) den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte helt nöjd med detta. Simon däremot tar lätt på det hela, tills gamla minnen väcks till liv och han konfronteras med begravda familjehemligheter.

Vid första anblicken när man tittar på filmaffischen till filmen "Jag kommer hem till jul" så förväntar man sig en glad julkomedi med mycket humor och musik. Eller något i stil med "Tomten är far till alla barnen". Istället blir det lite Kay Pollaks "Så som i himmelen" möter Lars von Triers "Festen". Alltså musik och återvändande stjärna ifrån utlandet till hembygden där han växte upp som får göra upp med sitt förflutna och de familjehemligheter som inte är uppklarade. Jag blev väldigt positivt överraskad av detta upplägg. Inget ont om Jöback och musikaler. Två saker som jag verkligen älskar. Men så nyskapande är det kanske inte att låta dessa två element figurera i julsammanhang. Men fördomarna raseras genast då det istället är en film om vad som döljer sig bakom den vackra familjefasaden och den påtvingat ångestladdade julstämning man tvingas att handskas med varje år. Det avhandlas jultraditioner på löpande band i filmen som utspelar sig några dagar innan jul och räknar ner till julafton. Peter Jöbacks karaktär Simon får återuppleva sin bardom och att inget har förändrats. Allt som är mörkt och jobbigt att prata om ska tystas ner tills julen är över och helst tills Simon har åkt hem igen. Men som man kanske kan vänta så kommer familjehemligheterna upp till ytan och julen blir inte så sockersöt och pepparkaksdoftande som alla hade väntat sig. 

Att Peter Jöback är en naturbegåvning som får all kroppsbehåring att resa sig har man sett bevis på i åtskilliga i klipp ifrån musikaler som han har medverkat i. Men i en huvudroll i en film har jag aldrig sett honom agera förrut. Och han visar sig vara en mycket bra skådis. Att barndomsupplevlserna sägs vara självupplevda ger bara mer styrka och svärta åt hans skådespeleri och det känns väldigt fint och hjärtskärande att se honom öppna sig och visa sin skörhet. Filmen är hans show, men för den sakens skull är det inte hans enmansshow. Alla filmens skådisar får ta plats på sitt vis. Johannes Kuhnke som brodern Anders som fått leva i Simons skugga och försöker att hålla ihop fasaden både med kyrkokören och familjelivet gör det trovärdigt. Loa Falkman sticker ut som skämtaren vid familjejulbordet. Anja Lundqvist och Rennie Mirro är övertygande som det selfie-fotande paret som inte vill inse att de kanske inte borde vara ett par. Jennie Silfverhjelm är riktigt bra som Anders fru som inte trivs med det dubbelliv hon tvingas leva pga familjehemligheterna. Och Suzanne Reuter som den cancersjuka mamman till bröderna får briljera i sin gestaltning av en karaktär som växer mer och mer under resans gång.   

Filmen "Jag kommer hem till jul" är en fin film som har justämning, men den ger även en bitter smak av ångest vilket ger en bra balans. Ibland kan man ana vad som komma skall. Så för den vane filmtittaren så kan kanske storyn bli något förutsägbar om man bortser ifrån den stora tvisten med familjehemligheten som ska uppdagas i filmens slut. Jag fick vad jag förväntade mig och lite till när jag såg filmen. Så mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/jag_kommer_hem_igen_till_jul/P166560

DOCTOR SLEEP

Filmatiseringen av Stephen Kings bok “Doctor Sleep” som är en uppföljare på skräckklassikern “The Shining har nu haft premiär. Jag har varit och sett den och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Efter skräckupplevelserna på Overlook hotel har Danny Torrance (Ewan McGregor) nu blivit vuxen. När han träffar en ung flicka (Kyliegh Curran) som precis som han verkar ha magiska krafter bestämmer han sig för att skydda henne från Rose the Hat (Rebecca Ferguson), ledaren för kulten The True Knots, som jagar personer som Danny och den unga flickan i sin strävan efter odödlighet.

Filmen “Doctor Sleep” är framför allt en uppföljare på Stanley Kubricks film “The Shining”. Den filmen har ett annorlunda slut jämfört med Stephen Kings roman som är förlagan till filmen. I boken “The Shining” brinner Overlook Hotel ner och Jack Torrance omkommer i branden medan hotellet klarar sig i filmen och Jack Torrance fryser ihjäl utomhus. Den här filmatiseringen av uppföljarromanen “Doctor Sleep” tar vid efter slutet i filmen. Alltså finns Overlook Hotel kvar vilket det inte gör i boken. Så denna förändring får man ha överseende med om man har läst boken. Samt har slutet ändrats i filmen. Det blir lite förvirrande med dessa ändringar eftersom jag har läst boken, men det är bara att gilla läget och acceptera de förändringarna.

Men bortsett från de där förändringarna tycker jag att filmen lyckas med att frambringa samma känsla som boken. Det är intressant att få ta del av vad som hände Danny Torrance efter händelserna på Overlook Hotel och karaktären är väldigt briljant gestaltad av Ewan McGregor. Men när det kommer till skådespelarprestationer så är det Rebecca Fergusons show. Hon gör en riktigt obehaglig och bra gestaltning av filmens kvinnliga skurk Rose The Hat. En scen där hon mördar en pojke bland annat ger en hel del obehag. Hennes gestaltning av Rose The Hat är den bästa gestalningen av en kvinnlig Stephen King karaktär som gjorts sedan Kathy Bates underbart obehagliga gestaltning av Annie Wilkes i filmen “Misery”.

Karaktärerna har fått mer djup än de har i Kubricks version av “The Shining” där de blev ganska platta och intetsägande jämfört med i boken vilket gör att man får mer sypmati för karaktärerna denna gång. Historien är väldigt spännande från början till slut och den 2 och en halv timme långa speltiden känns aldrig seg. Återkomsten till Overlook Hotel känns mäktig även om den känns lite påklistrad eftersom den egentligen inte finns med riktigt i boken. Men det är ändå häftigt att få återvända dit och historien vävs på ett effektivt sätt samman med händelserna i “The Shining”. Så jag kan ha överseende med de där ändringarna trots att jag inte tycker om när de ändrar för mycket ifrån litterära förlagor. Bokens story förmedlades ändå ganska bra och fick med både lite av Stephen King och Stanley Kubrick på samma gång. Jag känner mig sammanfattningsvis nöjd med den filmatisering man fick och jag kan verkligen rekommendera den. 4/5 är mitt betyg till filmen “Doctor Sleep” som jag känner att är en väldigt lyckad Stephen King filmatisering.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/doctor_sleep/P166470

https://cdon.se/film/doctor-sleep-49258240

TERMINATOR: DARK FATE

Sedan mästerverket och tillika den revolutionerande och nyskapande actionfilmen “Terminator 2: Judgment Day” kom ut år 1991 så har många uppföljare gjort biopubpliken besvikna. Olika regissörer har gjort försök att återskapa samma känsla med blandat resultat. James Cameron var skaparen av de två första. Nu har ett nytt försökt gjorts med av “Deadpool” regissören Tim Miller med James Camerons involvering som producent. Med sig har de Arnold Schwarzenegger och Linda Hamilton ifrån originalfilmerna som upprepar sina ikoniska roller. Även Edward Furlong ifrån andra filmen har ett hasitgt uppdykande i filmen. “Terminator: Dark Fate” heter denna nya film som tar vid där tvåan slutade och hoppar över alla övriga uppföljare som har gjorts. Om filmen lyckas uppnå något av den känsla som “Terminator 2: Judgment Day” hade ska jag tala om med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.

Människans motståndskraft har tvingat Skynet att skicka alltmer utvecklade Terminators för att utrota hotet från mänskligheten en gång för alla. För 27 år sedan försökte de eliminera den framtida rebelledaren John Connor, men en ohelig allians av vänner och fiender ändrade framtiden innan den inträffat och hindrade Skynet från att bli till. Frågan är om det räckte att ändra tidens gång för att rädda människorna från sitt öde?

Att filmen “Terminator: Dark Fate” är uppföljare till “Terminator 2: Judgment Day” råder det inga tvivel på. Filmens inledningsscen är nämligen just en återblick till filmen “T2: Judgment Day”. Inledningsscenen visar när Linda Hamiltons karaktär Sarah Connor berättar om den framtid de senare I filmen skjuter upp. Den fortsätter alltså där “T2” slutade fast nu har handlingen nått vår nutid och vi får följa en åldrad Sarah Connor som är en fröjd att få återse i sin tuffa filmroll. Även Arnold Schwarzenegger återkommer som sagt i sin ikoniska roll som en nu åldrad T-800. Att de återkommer i sina roller skänker en nostalgimys till filmen. Men karaktärerna som nu står i fokus är tonårstjejen Dani Ramos (Natalia Reyes) och hennes bekskyddare Grace (Mackenzie Davis). Dani är den nya John Connor kan man säga och Grace är hennes supertuffa beskyddare som denna gång inte är en maskin. Hennes kropp är bara förstärkt med förmogor som kan var effektiva emot Terminators. Skurken är i vanlig ordning en nyutvecklad Terminator med nya förmogor. Den unikaste förmågan utöver det man har sett i de tidigare filmerna är att den nya Terminatorn kan dela upp sig. Robotskelettet kan med andra ord sitta kvar och köra en bil medan det yttre människoskalet springer till fots.

Det är i det stora hela grundupplägget för denna uppföljare. Allt är sig mycket likt ifrån de tidigare filmerna. Arnold T-800 lever som åldrad på hemlig ort tillsammans med en fru och son (icke biologisk givetvis). Jag vet inte riktigt om man fick en förklaring till varför Terminatiors helt plötsligt kan åldras eller om jag missade den förklaringen. Eller får man väl godta den förklaring man fick i den förra mindre bra “Terminator” filmen “Genisys”. Men det var ändå ett kärt återseende att få se Arnold upprepa sin roll en sista gång och han scener bjöd ibland på en hel del humor. Annars var tonen ganska allvarlig överlag vilket var bra med tanke på att regissören Tim Miller är mest känd för just humor i filmen “Deadpool”. Det enda i så fall som är bekant ifrån “Deadpool” är möjligtvis den mer barnförbjudna tonen. Filmen känns blodigare och ibland våldsammare än sina föregångere vilket jag uppskattade. Annars är allt sig likt. Ett robothot ifrån framtiden jagar filmens hjältar och en ny alternativ framtid ska skjutas upp eller förhoppningsvis förintas helt.

Jag känner mig ganska nöjd med det man fick se i denna uppföljare. Vissa saker kan jag inte diskutera för ingående för att det skulle spoila för mycket om handlingen. Filmen lyckades som väntat inte vara lika nyskapande som “Terminator 2”. Det blir lite som en upprepning. Men “Dark Fate” känns ändå fräsch med sättet den väver in nya karaktärer. Och att nutida saker som internet, mobiler allt annat som kan göra oss människor lätta för Terminators att spåra tillför en del nytt till storyn. Lite häftigt att filmens hjältar dessutom är kvinnor. Det känns dock lite väl genomtänkt och att detta ska minska debatten om bristen på mångfald och kvinnliga roller i actionfilmer. Men jag tyckte ändå det var lite coolt filmens leds av tre starka kvinnliga karaktärer. Något mästerverk rör det sig inte om, men faktiskt är det en hyfsad underhållande film och det var intressant att äntligen få ta del av den fortsättning som var James Camerons egen vision. Jag tycker dessutom att Arnold Schwarzeneggers Terminator karriär fick ett ganska värdigt avslut. Jag kan rekommendera filmen “Terminator: Dark Fate” om man vill uppleva nostalgi och lite action. Den är klart sevärdare än de bedrövliga uppföljarna “Terminator 3: Rise of The Machines" och “Terminator Genisys”. 3/5 är mitt betyg till filmen.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/terminator_2019_dark_fate/P166391

https://cdon.se/film/terminator-dark-fate-49211678

MALEFICENT: MISTRESS OF EVIL

Min längtan har varit lång. Sedan 2014 då filmen “Maleficent” blev en succé på bio så har en uppföljare utlovats och Angelina Jolie ville gärna upprepa titelrollen. Sedan har det varit skillmässa med Brad Pitt, vårdnadstvister och regiarbete som har skjutit upp inspelningarna. Nu har filmen slutligen 5 år senare blivit av och jag har med mycket höga förväntningar varit och sett filmen “Maleficent: Mistress of Evil” som den heter och ska med denna filmrecension berätta om vad jag tyckte. Fanns det samma filmmagi eller mer? Men först ska jag återge lite av filmens handling.

5 år har gått. Prinsessan Aurora (Elle Fanning) har vuxit och blivit en ung kvinna som styr över sitt rike (The Moors). Sitt slott som hon ärvde av sin far har hon skänkt till människorna i det som tidigare var hennes rike. Nu befinner hon sig i feernas värld under Maleficents (Angelina Jolie) vakande öga. Hennes friare Prince Philip (Harris Dickinson) dyker upp och Aurora svarar ja på frieriet. Maleficent får via Diaval (Sam Riley) veta detta och blir rasande, men går trots sin ilska med på att träffa Prince Philips förräldrar under en vad hon tror är en fredsmäklande middag. Men inget blir som de tänkt sig eftersom Prince Philips mamma Queen Ingrith (Michelle Pfeiffer) har helt andra planer för kungariket och sonens framtid.

Var väntan värd för att få den här uppföljaren undrar ni. Ja, kan jag börja med att säga. Historien börjar gulligt med söta svampvarelser och feer i alla dess former för att man ska förstå att filmen är en Disneyproduktion. Men den gulliga familjefilmsinramingen avtar gradvis. Det hela trappas upp när Angelina Jolie gör entré för första gången i sin första scen och yttrar orden “Don´t ruin my morning!”. Då vet man att en konflikt finns kvar. Hon är fortfarande inte helt god. Hon sviktar i om hon vågar lita på oss “humans”. När den katastrofala middagen på slottet sedan urartar så får det tragiska konsekvenser. Nya karaktärer introduceras och historien blir mörkare.

Originaltrion bestående av Maleficent, Princess Aurora och formskiftaren Diaval finns med även denna gång. De tre feeerna som tog hand om Aurora som barn är tillbaka och till och med spinnrocken som Aurora stack sig på och föll i en hundraårig sömn finns med. Men det är vad som är bekant ifrån den första filmen. En ny karaktär är en vingklippt pyssling spelad av ingen mindre än Warwick Davies och hans karaktär är en sådan som man inte får kläm på direkt om han har fredliga eller elaka avsikter. Så är det Michelle Pfeiffers ondskefulla gestaltning av Queen Ingrith som överraskar. Därefter introduceras även en massa karaktärer då Maleficent möter en grupp varelser av sin egen sort (dark fairies).

Så med andra ord får man en hel del andra intressanta och nya karaktärer introducerade. Men även handlingen bjuder på överraskningar. Man får veta en del om Maleficents ursprung och vad hon är för något. En del kanske kan tycka att detta tar bort mystiken ifrån karaktären. Men jag tycker om att man nu har fått pusselbitar på plats för att kunna förstå henne bättre. Första filmen ville förmedla att de historier som berättas kanske inte nödvändigtvis är sanna. Berättaren som för dem vidare kan vara den som ljuger. Skurken behöver inte nödvändigtvis vara genomond. Vem personen är som fört sagan vidare ska inte jag berätta. Men också det får man veta. I denna uppföljare lär man sig om vilken varelse Maleficent är och hennes släktes historia med dess konflikt med människorna. Det ger en helhetsbild till karaktären Maleficent och vilket nu får tittaren att älska henne ännu mer.

Filmen “Maleficent: Mistress of Evil” har ett fint budskap om att lyckas hitta sitt inre jag för att förstå vilken sida man står på. Samt är det en berättelse om att man trots att man känner sig utanför kan finna en familj överallt. Familjen behöver inte bara handla om blodsband. Det är kärleken som segrar över hämden och hatet. Jag tycker att det är en fin sagovision i det kalla klimat vi nu lever i med globalt hat emot diverse folkgrupper.

Det är mysigt att drömma sig bort i en fantasivärld som den visuellt vackra värld som har skapats kring Maleficent. Till stor del är filmens grundpelare att Maleficent och Queen Ingrith slåss om vem som ska få ge Aurora moderlig kärlek. Men alla andra element i denna effektivt uppbyggda och spännande historia sammanflätar alla dess element till en magnifik helhet.

Filmen kan starkt rekommenderas för såväl äldre barn som vuxna. En “Game of Thrones” doftande historia med familjefilmsutsmyckning och ett fint budskap är vad man får. Jag blev mycket imponerad och ibland berörd till tårar av filmen “Maleficent: Mistress of Evil”. Mitt betyg är utan tvekan 5/5.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/maleficent_2_ondskans_harskarinna/P166331

https://cdon.se/film/maleficent-2-ondskans-harskarinna-49258229

EN KOMIKERS UPPVÄXT

Jonas Gardells roman “En Komikers Uppväxt” har för första gången blivit långfilm. Jag har varit och sett filmen och ska med denna recension tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Tolvårige Juha Lindström (Loke Hellberg) är klassens clown i förorten Sävbyholm på 70-talet. Att vara rolig är det enda sättet för honom att bli bekräftad på och han gör allt han kan för att passa in i den sociala hackordning som råder i skolan. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som har ett fult hårspänne i sitt stripiga hår och som Juha skäms för, den mobbade hackkycklingen Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan. Juha gör allt i sin makt för att bli en del av gruppen, sviker till och med de enda som varit lojala med honom i alla lägen Jenny och Thomas, men bjuds bara in när de andra vill. Den vuxne Juha (Johan Rheborg) är en hyllad nationellt känd komiker. Hans föreställning En komikers uppväxt spelas för utsålda hus i Stockholm. Kväll efter kväll gör han sig redo för att bjuda publiken på de hemska och dråpliga historierna från hans egen uppväxt. En kväll blir han kontaktad av en av killarna från sin mellanstadieklass vilket får honom att återvända till Sävbyholm för att börja göra upp med sitt förflutna.

Jag har inte läst Jonas Gardells bok som filmen är baserad på. Däremot har jag sett miniserien som gick på SVT år 1992. Så den filmatiseringen är min relation till storyn och mycket är sig likt ifrån den tv-versionen. Den största skillnaden är att filmens huvudkaraktär Juha har uppnått en högre ålder som vuxen. I tv-versionen spelades han av en ung Björn Kjellman och nu spelas han av Johan Rehborg. Samt så är den delen av historien förflyttad till vårt nutida 2000-tal. Men filmen fokus ligger på 70-talet och Juhas tragiska barndom I det Sävbyholm som han har försökt fly ifrån. Delarna ifrån barndomen följer ganska exakt stroryn ifrån tv-versionen. De är träffsäkert återskapade med 70-tals nostalgi i kläder och musik. Och de där skolåren fyllda av mobbing och strävan efter att komma in I rätt kompisgäng känns lika ångestladdade och hemska att bevittna denna gång om inte värre. Alla barnskådisarna är dessutom bättre än I 90-tals versionen och kontrasten mellan humor och vemod är mer påtaglig. Maria Sid som Juhas mamma och Ulla Skoog som hans gymnastiklärare står för mycket av den humor som känns som en frisk fläkt I det mörka. Och Loke Hellberg som spelar unga Juha gör sina roliga timmen skämt bättre och roligare än David Boati som gestaltade den karaktären I originalet.

När övergångqarna sker till nutid så bjuds det som sagt på fler överraskningar I filmens handling. Björn Kjellmans version av vuxna Juha tyckte jag att kändes som en omogen snorvalp som man inte direkt fick empati för. Han försökte inte direkt att göra upp med sitt förflutna vilket Johan Rheborgs nya version däremot gjorde. Det fokuseras dessutom mer på vem Juha har blivit som vuxen än på de sketcher han framför vilket jag tyckte gav mer tyngd åt filmen. Man får därmed en tydligare bild av en man som föröker att vara en annan person än den han en gång var, men har svårt för det för att han har oupplklarade saker i sitt förflutna.

Jag tycker sammanfattningsvis att filmen “En Komikers Uppväxt” var mycket bra. Jonas Gardell har verkligen talang för att skildra mörka historier med en lagoom balans av humor. Det har man även sett prov på i “Torka aldrig tårar utan handskar”. Det enda som jag har att klaga på var att slutet kom så abrupt. Det fanns vissa historier ifrån Juhas barndom som inte blev utredda. Exempelvis fick man inte veta vad som hände med hans barndomvän Jenny. Men annas var allt till min belåtenhet. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/en_komikers_uppvaxt_2019/P166243

JOKER

Den mycket omtalade filmen “Joker” där Joaquin Phoenix tar sig an den legendariska karaktären har nu haft premiär. Jag har nu sett den och ska med denna filmrecension berätta om den lever upp till hypen eller ej. Men först lite om filmens handling

Arthur (Joaquin Phoenix), en man som möts av grymhet och förakt av samhället. Dagtid arbetar han som clown och på kvällarna försöker han slå igenom som stand-up komiker… men det känns som att skratten alltid är på hans bekostnad. Han är helt ur synk med verkligheten och hans okontrollerbara och opassande skratt, som bara ökar när han försöker behärska det leder till mer hån och även våld.

Förhandssnacket kring filmen “Joker” har varit väldigt intesivt. Film priser har delats ut kritiiker har hyllat filmen. Säkerhetsåtgärder har vidtagits I USA på biogfrafer innan visningen för att oron har funnits att filmen kan inspirera till våld. Det har med andra ord varit ganska omöjligt att inte bli påverkad av hypen. Till en början var jag väldigt kritisk till att ytterligare en film om en karaktär som redan börjar bli smått uttjatad pga för många tidigare gestaltningar. Men redan efter den första trailern var jag helt såld och när prestigefyllda priser började att delas ut till filmen växte mina förväntningar på filmen.

De höga förväntningarna visade sig vara befogade trots att jag hade svårt för att tro att någon kunde toppa Heath Ledgers gestaltning av Jokern I “The Dark Knight”. Men det gjorde Joaquin Phoenix med bravur. Han gjorde inte rollen bättre eller sämre. Han gjorde rollen precis lika bra som Heath Ledger men lyckades ändå göra rollen till sin egen. Det som var intressant med den här Jokern var att man fick följa mer hur han blev Jokern. I övriga filmer där karaktären har dykt upp så har han redan varit galen. I den här filmen får man se hur galenskapen som finns under ytan sakta växer fram och formar Jokern. Man får följa en man på samhällets utkant som tar drastiska beslut för att bli sedd och respekterad Man får på så vis en större förståelse för varför Jokern gör som han gör. Man får givetvis inte empati för honom, men man får förståelse för den galenskap som växer inom honom.

Filmen “Joker” är Joaquin Phoenix show. Han briljerar verkligen på många sätt I karaktären och plockar fram dimensiner I Jokern som man aldrig har fått se tidigare. Men även Robert De Niro levererar I sin roll som talkshow programledaren för det tv-program som Jokern fantiserar om att få vara med i. De Niros medverkan gör filmens Martin Scorsese influenser ännu mer påtagliga. Just de influenserna som jag anade redan i trailern är verkligen något som jag gillar med filmen. Framförallt får man lite vibbar av Scorsese filmen “The King of Comedy”, men även infuenser av “Taxi Driver” kan man finna I storyns utveckling.

Sammanfattningsvis så gillade jag verkligen filmen. Till stor del för att Joaquin Phoenix är så mästerligt bra i titelrollen. Men även för att filmen vågar ta lite risker. Det är en serietidningsbaserad film vilket man knappt märker. Filmen innehåller inga CGI effekter eller en massa storslagna actionscener vilket brukar vara traditionella ingredienser i en film baserad på en serietidning. Istället blir det en mörk, ångestladad och mycket avskalad film som inte liknar något annat man har sett i genren. Dessutom är filmen intessant eftersom den berättas ur Jokerns perspektiv. Så många gånger vet man inte vad som sker på riktigt eller vad som är fantasier i Jokerns huvud. Jag kan starkt rekommendera filmen “Joker” som jag anser att är en av det här årets bästa filmer. En femma av fem möjliga är mitt betyg till den är mästerligt bra filmen.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/joker/P166078

https://cdon.se/film/joker-48783052

QUICK

Jag har varit och sett filmen “Quick” som handlar om rättsskandalen kring Thomas Quick och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Två journalister bestämmer sig för att ta sig an lögnerna som fällde Thomas Quick - rättsväsendets, psykiatrins och framför allt hans egna. I början av 2008 kunde ingen tänkas sig att kannibalen och seriemördaren Thomas Quick (David Dencik) inte gjort sig skyldig till de åtta fruktansvärda mord han erkänt. Ingen förutom journalisterna Hannes Råstam (Jonas Karlsson) och Jenny Küttim (Alba August). Besatta av att hitta sanningen bestämmer de sig för att gå till botten med det komplicerade rättsfallet, och ju mer de grävde desto större visade sig lögnen vara. Från Hannes närgångna intervjuer med Quick på Säters kriminalvårdsanstalt, till Jennys nästan maniska faktagranskning, får publiken följa den hissnande bergochdalbanan som ska visa sig vara Sveriges största rättsskandal.

Filmen “Quick” har fått väldigt blandad kritik. Till stora delar har kritiken varit negativ. Jag delar inte denna uppfattning. Jag tycker att filmen var bra. Den fängslande och fascinerande historien om Thomas Quick fångade snabbt mitt intresse. Jag var inte så insatt detaljerna kring utredningarna och den rättskandal som Quick fallet utvecklades till. Så därmed såg jag filmen utan några direkta förväntnignar mer än att biografägaren I min hemstad rekommenderade filmen efter den förhandsvisning som han hade fått se. Det som kritiserats mest är filmens snabba bildspråk och att regissören Mikael Håfströms 15-åriga karriär som Hollywood regissör har gjort att hans filmberättande är för amerikanskt. Att filmen påminner om ett avsnitt av CSI osv. Att filmen har ett väldigt amerikanskt filmberättande håller jag med om. Men jag tycker att det är till filmens fördel. Det ger filmen en nyskapande ton som för tankarna lite till Stieg Larssons Millennum trilogi. Skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Johan Karlsson och Allba August gör rollerna som sanningssökande, grävande journalister mycket bra och David Denick gestaltning av Thomas Quick doftar Guldbaggenominering.

För mig som inte var så insatt i detaljerna i den här fascinerande historien kändes filmen väldigt spännande eftersom jag satt på helspänn och inte visste vilka sanningar som skulle uppdagas. Man ställer sig som tittare samma fråga som filmens huvudkaraktär journalisten Hannes Råstam. Hur en oskyldig person kan ta på sig skullden för en massa brutala mord som han inte har begått och när sanningen uppdagas så faller pusselbitarna på ett effektivt sätt på plats. Men samtidigt som filmen är en oförtusägbar kriminalfilm så får man en inblick i psykvårdens baksida som visar sig vara inte alls så positiv I den här hisitorien.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Quick” som är en spännande mordgåta att få ta del av. En mordgåta som känns nästan för otrolig för att vara sann och den känns för omfattande för att få plats I filmformatet. Egentligen hade en tv-serie där ännu mer detaljer kring fallet hade fått utrymme varit det rätta formatet. Men filmen skapar ett intresse för att få veta mer och man vill efter att ha sett filmen läsa Hannes Råstams bok som ligger till grund för filmen. Att skapa detta interesse för att få veta mer kring en verklig historia är verkligen det mål man ska lyckas uppnå med en film tycker jag. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Quick”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/quick/P165910

https://cdon.se/film/quick-48627126