IT CHAPTER TWO

Nu har äntligen det efterlängtade slutet på Stephen King skräckhistorian “It” haft premiär. Med mycket höga förväntningar har jag varit och sett slutet på filmatiseringen av den av mig mycket omtyckta boken. Jag ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

27 år efter händelserna under sommaren 1989 kommer Det (Bill Skarsgård) tillbaka. Losers Club håller sitt löfte och återvänder till Derry för att sätta stopp för ondskan en gång för alla, men vad de inte vet är att Det den här gången är både starkare och grymmare än någonsin.

År 1990 kom den första filmatiseringen med Tim Curry i rollen som den ondskefulla mordintresserade clownen Pennywise. År 2017 var det dags för en reboot som delade upp boken i två filmer. Så nu kommer vi in i handlingen då barnen ifrån den första filmen har blivit vuxna. De har levt på olika håll i världen och har fått en varierad typ av framgång utanför det fiktiva samhället Derry där de fick handskas med sin skräckfyllda barndom. De svor att komma tillbaka den dag Pennywise ondska skulle väckas till liv igen. 27 år senare sker just detta och det är med motvillighet Losers Club återförenas och många av dem har glömt vad de har varit med om och påminns först när de återkallas till Derry.

Filmen “It Chapter Two” uppfyller förväntningarna. Allt verkar mer påkostat än förra gången och svängarna tas ut mer. Man har inte på något vis försökt att kopiera originalet. Istället har man med visuella medel gjort filmen bättre. En scen som exempelvis är skrämmande är när en av filmens karaktärer kommer in i ett spegelhus på ett kusligt tivoli Där finns det hypnosplattor som snurrar och blickande ljus som gör att man blir yr. Men man blir samtidigt skrämd av att Pennywise är där ensam med en liten pojke och att pojkens enda räddning att en av filmens större karaktärer ska komma till hans räddning. Sådana detaljer och nytänkande gör att jag tycker att filmen ger ett starkare intryck hos mig än vad originalfilmen gjorde. Och Bill Skarsgård känns självsäker i rollen som Pennywise då han förmedlar ännu mer galenskap i precis lagom mängd. Hans gestaltning av denna mystiska karaktär ger verkligen energi till filmen.

Samt så gör Losers Club skådisarna filmen intressant. Jessica Chastain som Beverly March får en del väldigt skruvade scener då hon möter sitt förflutna i det hus hon växte upp i. Bill Denbrough som är briljant spelad av James McAvoy får återigen besök av sin döda lillebror. Ben Hanscom (Jay Ryan) som var den mobbade tjockisen i gänget har blivit smal. Bill Hader Levererar också som den vuxna humoristen Richie Tozier som har fått en del mörka kontraster. Barndomens bekymmer gör sig påminda, med ouppklarade romanser osv. Det hoppas mellan förfluten tid och barndom så att man får en hel historia. Vad som också gör filmen bra är att många flummerier ifrån boken är borttagna. Exempelvis så görs Pennywise galaktiska ursprung mindre komplicerat och den sexuella avslutningen av boken uteblir i filmen.

Jag lämnade biografen mycket nöjd. Stephen King i egen hög person dök dessutom upp i en ganska lång scen. Jag kan starkt rekommendera filmen “It Chapter Two”. Det var en underhållande och visuellt vacker skräckfilm som inte försöker att plagiera. Den nästan 3 timmar långa speltiden användes väl till att leverera en mäktig avslutning. 5/5 är mitt betyg till filmen “It Chapter Two”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/det_kapitel_2/P165591

https://cdon.se/film/it-chapter-two-48483301

ONCE UPON A TIME... IN HOLLYWOOD

Jag har nu varit och sett Quentin Tarantinos nionde och mycket omtalade film “Once Upon a Time in Hollywood”. Jag hade inte några höga förväntningar och såg mest fram emot att se en film med en väldigt stjärnspäckad casting. Jag ska nu berätta vad jag tyckte men först lite om filmens handling.

Året är 1969 i Los Angeles och nöjesbranschen håller på att förvandlas för gott. Tv-stjärnan Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) försöker göra comeback i ett Hollywood de inte längre känner igen.

Det här är Quentin Tarantinos nionde film. Jag har alltid tyckt att hans filmer har varit coola. Han har en morbid humor och ett stort intresse för splattevåld. Även gamla klassiska spagettiwesterns ligger denna nördiga regissör varmt om hjärtat och ibland även starka kvinnliga hämnarkaraktärer. Den svenska kultklassikern “Thriller - en grym film” med ingen mindre än pinuppan Christina Lindberg i den avklädda huvudrollen sägs vara en av hans favoritfilmer och en stor inspirationskälla. En rapp dialog brukar också vara ett kännetecken i hans filmer och en fetish för närbilder på avklädda kvinnofötter. Samt en nördighet för historiska referenser till de filmer han gillar.

Mitt första möte med Tarantinos filmer skedde via “Pulp Fiction (1994)” som jag hade svårt för till en början för att den inte berättade sin story i rätt kronologisk ordning. Men senare vande jag mig vid filmer med en omkastad storyline och tyckte att det var en cool film med morbid humor, ett bra soundtrack och en minnesvärd dialog. “Reservoir Dogs” som kom två år tidigare fastnade jag sedan för. Därefter har “Kill Bill” filmerna varit favoriter även om jag lite grann har gillat de på tok för långa filmerna “Inglourious Basterds”, “The Hateful Eight” och “Django Unchained”.

“Once Upon a Time in Hollywood” är som ett litet vykort ifrån drömfabriken kryddat med en morbid humor och alla de kännetecken man kan förvänta sig av en Quentin Tarantino film. Den har en bra kronologisk storyline, en stjärnspäckad casting som levererar oneliners som får mig att skratta och även en och annan närbild på avklädda kvinnofötter vilket är obligatoriskt i en Tarantinofilm. Mest briljerar Leonardo DiCaprio och Brad Pitt i huvudrollsduon. DiCaprio roar som den forna westernhjälten med dåligt självförtroende och Brad Pitt som hans vapendragande stuntman kompletterar honom bra. Margot Robbie, Al Pacino och Bruce Dern är några av filmens kända birollsinnehavare som briljerar. Men det är som just ett tidsdokument över hur Hollywood såg ut i slutet i slutet av 60-talet och i början av 70-talet som filmen imponerar. På ett nördigt vis låter Tarantino kända namn så som Bruce Lee, Sharon Tate, Roman Polanski, Steve McQueen och Charles Manson dyka upp som karaktärer för att sammanfläta storyn. Detta ger historien den udd som får intresset att hållas vid liv i en nästan 3 timmar lång speltid som annars skulle ha kunnat bli tråkig. Men jag blev trollbunden av denna lilla inblick vi fick i drömfabrikens dåtida klimat som ett tidstypiskt soundtrack skänker den rätta känslan till.

Sammanfattningsvis så är “Once Upon a Time in Hollywood” en typisk Quentin Tarantino film. Man kan se den som ett efterlängtat paket man öppnar med ett historiskt omslagspapper och ett innehåll av humor, våld, splatter och en rapp dialog. Är du ett Tarantino fan så lär du bli nöjd och är du inte det så får en skön inblick i Hollywoods 70-tals era. Quentin Tarantinos enligt mig bästa film hittils. Mitt betyg till filmen “Once Upon a Time in Hollywood” är en stark fyra av fem möjliga.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/once_upon_a_time_in_hollywood/P165097

https://cdon.se/film/once-upon-a-time-in-hollywood-45136228

THE LION KING

Disneys av många efterlängtade live-action av den tecknade succéfilmen “The Lion King” har nu haft premiär. Jag har varit och sett den och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först ska jag berätta lite om filmens handling om det är någon som mot all förmodan är helt obekant med originalfilmen.

På Afrikas savanner föds lejonungen Simba. Han är den framtida kungen. Han dyrkar sin far kung Mufasa och är stolt över sitt kungliga arv. Men alla i kungariket uppskattar inte att en ny lejonunge har fötts. Scar som är Mufasas bror och den tidigare arvingen till tronen har egna planer. Slaget om Lejonklippan genomsyras av förräderi, tragedi och drama vilket slutligen leder till Simbas flykt. Med hjälp av ett udda par nyfunna vänner måste Simba nu lista ut hur han ska lyckas ta tillbaka det som rättmätigt är hans.

För att kunna bedöma den här nyversionen av “The Lion King” så såg jag dagen innan premiären om originalfilmen för att kunna jämföra de olika filmerna. Om den nya tillför något nytt, håller samma linje och om något har förändrats. Direkt när filmen rullar igång så imponeras man av den mäktiga scenen då alla djuren på den afrikanska savannen är samlade för att se sin framtida konung Simba för första gången. Scenen är precis lika storslagen och vacker som i originalet. Så fortsätter det hela filmen igenom. Det blir med andra ord en väldigt visuellt vacker resa vi dras med på i en välbekant historia som berättas i princip exakt likadant som originalfilmen scen för scen. Så som exakt återgivning av filmen funkar den helt utmärkt. Ingen som har förväntat sig en exakt återgivning av originalet kommer att bli besviken.

Vill man däremot se något mer nyskapande så tillför den inget vad gäller storyn. Det är imponerande att se hur realistiskt skapade djuren är och de ser väldigt trovärdiga ut. Det problematiska blir mer att man ibland upplever att djuren i den tecknade filmen är mer uttrycksfulla och att man kan läsa av deras känslor enklare än hos de här datoranimerade djuren i nyversionen. Det blir ibland problematisk och istället ser man skådisarna som gör rösterna framför sig då de sitter i sina bås i inspelningsstudion. Det är dock inget problem som håller i sig hela filmen igenom eftersom man ändå imponeras av och slukas upp av hur vackert allt är. Det största problemet med filmen är sångerna. I alla fall de sånger Beyoncé medverkar i. Hennes överdrivna wailande förstör stämningen i Elton Johns vackra låtar och gör att man inte alls får samma gåshud och rysningar som när man såg den tecknade originalfilmen för första gången. Att Beyoncé fick rollen beror knappats på hennes färdigheter som skådespelerska. Att skådespeleri inte är någon färdighet hon besitter har vi fått bevis på upprepade gånger. Det är för att hon är en i mina ögon väldigt överskattad sångerska som Disney ville locka med hennes namn och inte ens musikaliskt lyckas hon leverera den rätta känslan. Några som får glänsa som röstskådespelare däremot är Billy Eichner och Seth Rogen och som gör rösterna till Timon och Pumba. De lyckas på ett mästerligt sätt återskapa den humor som man minns ifrån den tecknade filmen. Och att James Earl Jones återigen fick göra rösten till Mufasa var mäktigt. Hans röst är lika imponerande idag som den var då och redan på Star Wars tid då han gjorde rösten till Darth Vader.

Castingen av röstskådisarna funkar alltså över lag bra om man bortser ifrån Beyoncés medverkan. Även Chiwetel Ejiofor som gör rösten till Scar funkar ganska bra. Det är bara i sångnumret till låten “Be Prepared” som han inte levererar så bra. Det känns mer som att han pratsjunger och att låten inte får samma kraft som när Jeremy Irons eller Rikard Wolff sjunger den i originalet. Men det är det enda tillfället då inte Chiwetel Ejiofor levererar. Annars är han perfekt som Scar.

Men i helhet är denna nyversion ganska lyckad om man vill ha en film som efterapar original helt och hållet. Det finns få saker som är förändrade. Exempelvis blev jag lite besviken över att myrslokarna i “I Just Can't Wait to Be King” sångnumret inte var med. Myrslokar finns nämligen på lista av favoritdjur och jag hade lite sett fram emot att äntligen få se en film på bio som innehåller myrslokar. Det var förvisso med något annat långtungat djur och en massa termitstackar. Men ingen jättemyrslok som i originalfilmen.

Annars finns faktiskt inget att klaga på. Frågan är bara om det är originalfilmen eller nyversionen som man nu sitter och recenserar eftersom de är så lika. Så mycket nytt tillför ju filmen som sagt inte till historien men det är imponerande att få se det fotogeniskt korrekta återskapandet av filmen och därmed få se att det med dagens teknik är möjligt. Men jag tycker nog lite att Disney skulle våga ta lite mer risker i framtiden. Kanske lägga till en mörkare ton och göra mer vuxna och mörkare nyversioner som exempelvis “Maleficent”. Jag kan dock rekommendera filmen eftersom man blir så tagen av den visuellt vackert återskapade världen som till viss del frambringar samma känsla som i Disneys tecknade klassiker. En trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “The Lion King”. 

https://www.discshop.se/filmer/dvd/lejonkungen_2019/P164803

https://cdon.se/film/the-lion-king-2019-47971316

SPIDER-MAN: FAR FROM HOME

Den 3:e juli när det var svensk biopremiär för filmen ”Spider-Man: Far from Home” var jag och såg filmen. Men några dagar tidigare den 28:e juni skulle jag gå in på Dayviews för att lägga ut bilder. Då stod det på startsidan på den websidan att man inte kunde varken se sina gamla bilder eller föra över nya. Men de ansvariga för sidan lovade att bägge problemen skulle åtgärdas inom kort. Så det var inget annat att göra än att gå och vänta på att sidan skulle komma igång igen eftersom det var löftet vi användare hade fått. En dag gick, två dagar gick och sedan var det plötsligt en vecka som blev en månad för att sedan förvandlas till ett halvår. Och här sitter jag nu som ni förstår och recenserar filmen ” Spider-Man: Far from Home” efter dvd-släppet istället. Jag ska strax berätta vad jag tyckte med denna filmrecension, men först lite om handlingen.

De tragiska händelserna i filmen "Avengers: Endgame" och sviterna efter Tony Starks (Robert Downey Jr.) död följs upp. Peter Parker (Tom Holland) bestämmer sig för att tillsammans med sina bästa vänner Ned (Jacob Batalon), MJ (Zendaya) och resten av gänget åka på semester i Europa. Peters planer på att lämna hjältedåden bakom sig under ett par veckor kommer på skam direkt, när han motvilligt går med på att hjälpa Nick Fury (Samuel L. Jackson) att lösa mysteriet med ett antal attacker som skapar förödelse över hela kontinenten. En nedbruten Peter Parker har fått ett stort anvsar på sina axlar och han vet inte om han klarar av den tomhet och det ansvar som Tony gav honom innan han försvann. Men han har inget val. Han är Spider-Man.

Enligt min åsikt så Marvels Avengiserade version av Spider-Man karaktären den sämsta. Jag ska inte gå in så djupt angående den åsikten eftersom jag gjort det i tidigare recensioner på föregångarna till den här franschisen. Jag tycker bara att det är lite trist att Peter Parker är ung igen och att vissa karaktärer och deras bakgrund i förhållande till Peter Parkers öde inte stämmer med de filmer man fått ta del av i Sonys ”Spider-Man” filmer. Men om man bortser ifrån dessa brister så är det en ganska underhållande film om en ung man som är på tok för ung för att vara superhjälte och allt vad det innebär med uppoffringar osv. Man kan själv identifiera sig med att vilja fly ifrån det jobbiga. Samt att vilja impa på tjejer för att finna kärleken och ha kul när man är ung. När Peter Parker strävar efter att få bli en Avenger förstår han inte att det kanske inte alltid kommer att vara en dans på rosor. Man får offra mycket av sitt privatliv och kommer inte undan när allt känns svårt. Inte ens när man sörjer sin forne mentor.

Så långt är allt ganska bra och Tom Holland gör inte alls en dålig gestaltning av Peter Parker. Man hade bara velat ha en äldre version av karaktären. Och ungdomarna som spelar hans vän Ned och hans kärlek MJ gör det som förväntas av dem. De är bra sidekicks till Tom Holland. Men vi får också bekanta oss med en ny färgstark skurk. Nämligen Quentin Beck/Mysterio spelad av ingen mindre än Jake Gyllenhaal. Mysterios förmåga är att skapa illusioner av katastrofer för att sedan spela hjälte och ta åt sig äran själv. Peter Parker ser till en början upp till honom som en ny fadersgestalt eller en ny Tony Stark. Så kampen emot Mysterio blir både känslomässig och svår för Spider-Man.

Sammanfattningsvis så är ”Spider-Man: Far from Home” en traditionell superhjältefilm som bjuder på det man förväntar sig. Det är en Marvel film. Därav har den humor och är inte fullt så mörk som många konkurrerande DC Comics filmer brukar vara. Den funkar bra som en avslutande pusselbit som läggs för att sedan gå in i en ny fas av Marvel filmer som det väcks nyfikenhet inför. Filmens skurk var som sagt det intressantaste med den här filmen och den var väldigt rolig på sina ställen i kontrast till det sorgliga och stundvis mörka i ”Avengers Endgame”. Men som sagt så är inte den här versionen av Spider-Man så omtyckt av mig. Så jag bryr mig föga om huruvida det kommer en fortsättning i form av fler spin-offs eller ej. En trea av fem möjliga får filmen ”Spider-Man: Far from Home” av mig i betyg. Det är ändå inte den sämsta MCU film man sett så här långt.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/spider_man_far_from_home/P164789

https://cdon.se/film/spider-man-far-from-home-47960665          

ANNABELLE COMES HOME

Dockan Anabelle som besitter demoniska krafter har tidigare skrämt slag på många i ett par egna spin-off filmer och några uppdykanden i några andra filmer i "Conjuring" universumet. Nu har det blivit dags för hennes tredje egna film och jag har varit och sett "Annabelle Comes Home" som den heter. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Fast beslutna att hålla Annabelle borta från att skapa mer förödelse, placerar demonologerna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine (Vera Farmiga) Warren henne i ett låst rum i sitt hem. En skräckfylld natt väntar dock när Annabelle väcker liv i de onda andarna i rummet som alla har ett mål i sikte - familjen Warrens tioåriga dotter Judy (Mckenna Grace) och hennes vänner.

Jag är ett stort fan av "The Conjuring" filmerna som jag tycker att är relativt läskiga i alla fall i den utsträckning att man gärna har sällskap när man ser dem. Den första "Annabelle" installationen var jag inte superimponerad av till en början. Men sedan när prequelen "Annabelle Creation" kom och förklarade den kusliga bakgrunden till historien så började jag att förstå karaktären mer. Annabelle filmerna är en del av ett större universum som "The Conjuring" filmerna ramar in och den ramberättelse som fängslat mig mest är den om det verklighetsbaserade demonologparet Warren. I "Annabelle Comes Home" får vi följa paret då de tar sig an dockan Annabelle och låser in henne. När de beger sig av hamnar deras dotter i fara då Annabelle och den demon som kanaliseras i dockan tar sig ut. Den kopplingen är verkligen det som gör filmen sevärd. Alltså att man får följa gamla bekanta karaktärer och känner igen sig i "Conjuring" universumet.

Förra gången vi blev introducerades till den här världen var i filmen "The Nun" som bara levererade en och annan skrämmande scen. Sedan urartade det mest i en historia med en titelkaraktär som inte var så skrämmande hela filmen ut och en massa levande döda som var allt annat än skrämmande. Kopplingen till de andra filmerna glömdes därför bort. Så är inte fallet i "Annabelle Comes Home". Men det finns vissa liknande svagheter. När alla demoner flyr ifrån det rum de hålls inlåsta i blir det inte riktigt så mycket psykologisk skräck som man skulle kunna hoppas på. Mest monsterskräck med demoner och en varulv som jagar unga människor som hade kunnat klara sig undan många situationer om bara deras hjärnor användes mer.

Men filmen funkar som den skräckfilm den är menad att vara. Den har sina små brister som lappas över av att man märker att filmskaparen har en berättarkärlek för historien.Och huset där filmen utspelar sig lockar fram kalla kårar då smygande vålnader jagar filmens karaktärer. En välförtjänt trea som kunde ha blivit högre utan filmens små brister är mitt betyg till "Annabelle Comes Home".

https://www.discshop.se/filmer/dvd/annabelle_3_comes_home/P164708

https://cdon.se/film/annabelle-comes-home-47971321

  MEN IN BLACK: INTERNATIONAL

Jag har varit och sett den nya "Men in Black" filmen "Men in Black: International" och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Men in Black har alltid skyddat världen från universums avskum. I detta nya äventyr ställs de inför det största hotet hittills: en mullvad inom Men in Black-organisationen.

Filmen var underhållande att se på och den alien-värld som Men in Balck organisationen vistas i var lika fantasifull och snyggt skapad som i de föregående filmerna. Chris Hemsworth och Teresa Thompson levererar som den nya duon. Men det känns tomt utan Will Smith och Tommy Lee Jones som spelade originalduon. "Men in Black: International" funkar som en hyfsat underhållande sommarblockbuster om man inte har för höga förväntningar. Det skulle bara ha satsats på ett lite bättre manus. Filmens intrig känns nämligen som lite väl tunn och händelselös. Chris Hemsworth och Teresa Thompson har bra kemi tillsammans och bra komisk tajming. Samt är Rebecca Ferguson underhållande att se som en av filmens skurkar. Men det räcker dessvärre inte hela vägen. Filmen blir inte i närheten så bra och underhållande som orginalfilmerna i denna filmserie. Men som sagt så finns det en del som är underhållande med filmen om man inte förväntar sig något annat än en blek kopia av de gamla filmerna. Chris Hemsworths gestaltande av den kaxiga MIB-agenten H lyfter filmen lite så att den i alla fall frambringar en del skratt.

Sammanfattningsvis så kan filmen "Men in Black: International" rekommenderas om man vill ha lättsmält underhållning och inte hoppas på en "Men in Black" film som är identisk med originalfilmerna. En svag trea av fem möjliga ger jag filmen i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/men_in_black_international/P164461

https://cdon.se/film/men-in-black-international-47889470

X-MEN: DARK PHOENIX

Nu har jag varit och sett den nya "X-Men" filmen och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmen handling.

Under ett farligt räddningsuppdrag i rymden träffas Jean Grey (Sophie Turner) av en kosmisk kraft som gör henne till den starkaste mutanten av alla. Jean tappar alltmer kontrollen samtidigt som hon försöker bemästra sina nyvunna krafter, vilket inte bara hotar att splittra X-Men, utan hela världen. Efter nästan 20 år tvingas nu de mutanter vi lärt känna och älska att möta sin värsta fiende hittills - en av sina egna.

"X-Men"-universumet börjar blir något svårt att hänga med i. Men om jag fattat det rätt så är alla "X-Men" filmer innan händelserna som avslutade "X-Men: Days of The Future Past" och sedan följdes upp med "X-Men: Apocalypse" de händelser som följs upp i "X-Men: Dark Phoenix". Tidsresor ändrade på det som tidigare skett och nu skapar mutanterna en ny framtid. Den nya framtid de skapar är jag inte fullt nöjd med hur den artar sig i den här filmen. Utan att säga för mycket så dör två av mig väldigt omtyckta karaktärer. Så det känns lite trist att man inte kommer att få se mer av dem i kommande "X-Men"-filmer". Detta sänker betyget lite på filmen. Men annars tycker jag att man får vad man förväntar sig. Ett spännande superhjälteäventyr där man får återse många av sina favoritkaraktärer ifrån "X-Men" universumet. Spännande är det dessutom att följa Jean Greys inre strid som ska avgöra vilket öde hon väljer. "Game of Thrones" stjärnan Sophie Turner briljerar verkligen i rollen som Jean Grey och Jessica Chastain är riktigt bra som skurken som vill komma åt Jean Greys krafter. Man får även en hel del spektakulära actionscener och snygga specialeffekter under resans gång.

Jag är över lag nöjd med filmen "X-Men: Dark Phoenix" som levererar en härlig nostalgisk 90-tals känsla och ett äventyr i sann X-Men anda. Det enda som drar ner betyget lite är som sagt hur det slutar för några av mina favoritkaraktärer. Att de inte klarar sig kommer att rasera den framtid som skapades i "Days of Future Past". Sammanfattningsvis så är "X-Men: Dark Phoenix" en helt okej film, men har en del brister och därför landar mitt betyg på en trea av fem möjliga. En fyra hade det blivit om inte de där två karaktärerna hade dödats.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/x_men_dark_phoenix/P164363

https://cdon.se/film/x-men-dark-phoenix-42620658

 GODZILLA: KING OF THE MONSTERS

Nu har "Godzilla" filmen ifrån 2014 fått sin uppföljare och jag har varit och sett den och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Hjältarna i den kryptozoologiska byrån Monarch ställs inför en samling av historiens största monster när Godzilla möter Mothra, Rodan och den trehövdade King Ghidora. När de forntida superarterna man länge bara trodde var en myt reser sig så står hela mänsklighetens existens på spel.

Det sparas inte direkt på krutet i "Godzilla: King of the Monsters". Det bjuds på många mäktiga och väldigt snygga fajter mellan Godzilla och diverse olika monster. Filmen erbjuder mer action än sin föregångare som mer fokuserade på mänskliga karaktärer och att bara lite lätt introducera oss till den alternativa framtid som Godzilla dök upp i. Jag var lite besviken på den filmen för att det dröjde typ tills halva filmens speltid hade gått innan Godzilla ens dök upp i någon scen. Men i den här uppföljaren så får man mycket mer scener med Godzilla och jag gillar verkligen vinklingen som gör honom till en hjälte och inte enbart ett monster. Reptilälskare som jag är så kan jag inte annat än charmas av konceptet att en gigantiskt stor ödla är världens räddning.

Filmen har också en imponerande rolluppsättning bestående av Kyle Chandler (Super 8), Vera Farmiga (The Conjuring), Millie Bobby Brown (Stranger Things), Sally Hawkins (The Shape of Water) och Charles Dance (Game of Thrones).Dessvärre faller filmen lite på att karaktärerna inte är så utvecklade och välskrivna. Det ges inte så mycket tid till att ge karaktärerna fokus för att så mycket actionscener och mäktiga fajter mellan monster ska hinnas med. Därav blir inte filmen så mästerligt bra som den hade kunnat bli, men jag tycker ändå att "Godzilla: King of the Monsters" är bättre än den förra Godzilla filmen.

Vill man se en monsterfilm med mycket snygga visuella effekter så kan man uppskatta "Godzilla: King of the Monsters" om man inte har för höga förväntningar. Jag tyckte sammanfattningsvis att filmen var underhållande och levererade en hel del häftiga scener med Godzilla. Så jag ger filmen godkänt, men inte mer än så. En trea av fem möjliga får filmen "Godzilla: King of the Monsters" av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/godzilla_king_of_the_monsters_2019/P164249

https://cdon.se/film/godzilla-ii-king-of-the-monsters-45092020