WONDER WOMAN 1984

Den 26:e mars, 2021 blev efter ett stort antal uppskjutningar av biopremiären av storfilmen “Wonder Woman 1984” den dag då HBO Nordic lade ut filmen för streaming. Detta trots att alla fans av DC Comics filmer ämnade för en bioduk bönade och bad om att just få uppleva filmen på bioduk. Jag likaså eftersom som jag är ett stort superhjältefan. Tillika är jag en kämpe för kvinnliga rättigheter. Filmen “Wonder Woman 1984” har inte bara en kvinnlig hjältinna. Den har också en kvinnlig regissör med namnet Patty Jenkins som kämpade just för att filmen skulle nå biopubliken. Den gjorde den i alla länder utom Sverige. Så det är med viss ansträngning jag nu har sett filmen i det icke önskvärda streamingformat som erbjöds. Jag ska nu med denna filmrecension försöka att ge filmen rättvisa utan att tvunget berömma det visningssätt som jag under tvång fick bevittna. Men först lite om filmens handling.

I “Wonder Woman 1984” lever Diana Prince (Gal Gadot) i tysthet bland de dödliga i ett livligt, snyggt 1980-tal som är en era full av överdrifter och strävan efter att ha allt. Trots att hennes krafter är på topp håller hon en låg profil, sköter om gamla artefakter och utför bara sina superhjältehandlingar anonymt. Men nu måste Diana ställa sig i rampljuset och med all sin visdom, styrka och mod rädda mänskligheten från en ny värld.

Innan resan tar oss till ett färgglatt och ett till en början okomplicerat 80-tal så ska jag låta den här recensionen behandla sättet man fick se filmen på. Den ikoniska hjältinnan Wonder Woman har under pandemitiden blivit lite av en symbol i kampen för det gamla vi är vana vid. Bioformatet som levererar magi då man kliver in och sätter sig i en stol i en nedsläckt salong och ser en film på en stor bioduk. Under pandemin har streamingjättarna försökt att släcka ut denna kampens fackla. Det som vi bevarar som heligt med gemenskap och delade upplevelser tycker de att ska ske hemma. I pandemitider kan det tyckas vara ett bra alternativ. Men det som streamingjättar som HBO, Disney+ och Netflix glömmer är att det finns en tid efter pandemin. Då vill vi alla att det gamla ska återgå till det vanliga. Vi vill sitta i salong och gemensamt dela en filmupplevelse, äta lite snacks och sedan diskutera filmen på vår färd hem ifrån biografen. Filmens kvinnliga regissör har kämpat för att filmen skulle få en global biopublik. Detta gällde sedan merparten av alla länder utom Sverige. Så även om jag som så många andra förberedde mig inför att stå vid Wonder Womans sida och kämpa för att få se filmen “Wonder Woman 1984” på bio så hjälpte inte det när regeringen inte brydde sig om våra gemensamma böner. Jag fick med andra ord efter mycket tveksamhet titta på filmen på HBO Nordic. Detta innebar att uppleva filmen på en liten laptopskärm med en internetanslutning som upphörde ett par gånger så att filmen avbröts och därmed försvann magin som man hade fått uppleva vid en vanlig visning av filmen på bio. Men nu ska jag övergå till att göra mitt bästa för att berätta vad jag tycke om filmen utan att lägga tyngden på det format de valde att visa den i.

Under de första 10 minuterna får vi ta del av hur en ung Diana Price formas till den ikoniska hjältinna hon sedan blir under namnet Wonder Woman. Hur hon lär sig på arenan att sanningen är det som ska segra och att man inte ska välja genvägar som fusk exempelvis för att vinna tävlingar. Kort efter detta tas vi till det färgglada 80-talet där allt ser fridfullt ut till en början. Men så möter vi Diana Price klumpiga assistent Barbara Minerva spelad av Kristen Wiig. En kvinna som drömmer om att bli sedd och tagen på allvar istället för att vara lite av en hackkyckling som folk kanske skrattar bakom hennes rygg. Så dyker Diana Price upp som lite av en räddare i nöden. Hon är i Barbaras ögon den coola tjejen man vill vara med som får alla killarna. Senare uppdagas det också att Diana har övermänskliga krafter. När en önskesten med gudomliga krafter kommer i Barbaras ägo så önskar hon att hon ska bli mer som Diana Price utan att veta allt vad det innebär.

Senare korsas Barbara Minervas vägar av den tv-kända affärsmannen Maxwell Lord som på ett färgstarkt sätt gestaltas av skådisen Pedro Pascal. En man med mindervärdeskomplex och i ett stort behov av framgång och bekräftelse av sin son. När han lurar till sig stenen av Barbara så har vi en superskurk och en sidekick. En framgångstörstande Maxwell Lord och en hämndlysten Barbara Minerva visar sig bli en dödlig kombination. Diana Price kastas in i detta dilemma samtidigt som möter sin gamla kärlek Steve Trevor (Chris Pine) som hon trodde var död, men som istället dyker upp på ett oväntat sätt som jag inte tänker avslöja för er som inte sett filmen än. Diana och Steve ger sig ut för att bekämpa det hot som Maxwell Lord och Barbara Minerva utgör och som om inte det vore nog så utvecklar Barbara samma superkrafter som Diana har medan Dianas egna krafter försvagas. Hon saknar dock de iddeal och spärrar som Wonder Woman står för.

Det vi bjuds på är ett färgglatt äventyr i det ljuva 80-talet. Mycket ser ut som en traditionell superhjältefilm. Intressanta skurkar och en duo som ska besegra dem med rättvisa. Filmens budskap inbringar hopp som är något vi verkligen behöver i dessa mörka tider. Det finns också ett underliggande budskap om att hitta sig själv och att vara nöjd med det lilla. Att ha övermänskliga krafter kommer med ett ansvar. Vi får dessutom äntligen ta del av Wonder Womans osynliga flygplan som har haft en ikonisk roll i serietidningarna. Samt får man se Wonder Woman i sin nya guldglänsande rustning. Det bjuds på mäktiga actionscener där vår ikoniska rättvisekämpe Wonder Woman visar var skåpet ska stå. Jag kan inte annat än lovorda filmen “Wonder Woman 1984”. Den bjuder på alla ingredienser som man vill ha i en superhjältefilm. Intressanta karaktärer. Små twistar i handlingen som uppstår av önskestenen som har en ganska central roll i filmens handling. Det finns alltså inget att klaga på när det gäller filmen i sig. Gal Gadot är hur cool som helst som Wonder Woman. Kristen Wiigs och Pedro Pascals skurkroller görs med bravur. Själva 80-talet skildras också bra som ett tidsdokument över den barndom man hade som var okomplicerad. Något vi behöver i dessa tider även om inte kampen höll i verkligheten där vi inte fick se filmen i det bioformat vi alla kämpade för.

Men sammanfattningsvis så kan jag rekommendera filmen. Den är underhållande på ett lekfullt sätt men bör upplevas storartat på en bioduk istället för på HBO Nordic där den går att se nu. Filmen "Wonder Woman 1984" om man bortser ifrån formatet får en 5:a av 5 möjliga av mig i betyg.

ROALD DAHL'S THE WITCHES

Efter att coronapandemin har skjutit upp premiären några gånger så har nu äntligen filmen “Roald Dahl's The Witches” nått biograferna och jag har varit och sett den. Jag ska därmed berätta med denna filmrecension vad jag tyckte, men först lite om handlingen.

När en pojke (Jahzir Bruno) mister sina föräldrar i en bilolycka får han flytta till sin mormor (Octavia Spencer) i Alabama. Mormodern är en snäll men bestämd kvinna och hon försöker muntra upp honom med musik och mat. Men en dag börjar en djävulsk häxa att hänga runt i området och mormodern blir rädd. De flyr till ett makalöst lyxhotell för att känna sig trygga. Problemet är bara att just där har häxor från hela världen samlats. Häxor som är barnhatare och vill utrota barn. När häxor är i farten kan allt hända, och det gör det under storhäxans (Anna Hathaway) ledning.

Roald Dahls bok “The Witches” läste jag som barn och minns att jag tyckte att den var så spännande att jag hade svårt att lägga ifrån mig den. Jag har inte boken så färskt i minnet att jag kan avgöra hur bra den här filmatiseringen följer boken. Men när jag fick höra att Robert Zemeckis (“Forrest Gump”, "Back to the Future") skulle regissera filmen och Guillermo del Toro (“The Shape of Water”, “Pan's Labyrinth”) skulle vara involverad i manuset så blev jag nyfiken på hur resultatet skulle bli. Något mästerverk blev det inte direkt som man fick ta del av men filmen var ändå underhållande och hade sina spänningsmoment. Anne Hathaway gjorde en riktigt färgstark och minnesvärd prestation som den elaka ledarhäxan. Octavia Spencer gjorde även hon en bra prestation med sin karaktär. Det är deras prestationer som är det som ger filmen dess bästa egenskaper. Över lag tycker jag även att den här filmversionen av boken är bättre än den som gjordes på 90-talet med bland annat Anjelica Huston och Rowan Atkinson i rollerna. Jag gillade även att filmen var så mörk och balanserade upp detta mörker bra med humor så det resulterade i en bra helhet.

När filmen “The Witches” visades i andra länder innan den nådde svenska biografer så hamnade den lite i blåsväder pga de egenskaper häxorna i filmen hade. Häxorna kännetecknades bland annat med fötter som saknade tår och händer som bara hade tre fingrar. Detta har mött med en hel del kritik ifrån funktionshindrade som anser att det är stötande att måla ut personer med deformeringar av olika slag som onda och något man ska vara rädd för. Jag anser att den kritiken är obefogad. För det första så är det i så fall Roald Dahl som skrev boken som borde kritiseras. Filmskaparna har bara gjort sin plikt och återskapat de egenskaper häxorna hade i boken. Storyn i boken som blivit film är dessutom en saga som inte behöver överanalyseras för att tolka in en massa underliggande budskap som inte finns. Det är häxor som har utmålats med de egenskaperna. Några paralleller till personer som liknande funktionshinder dras aldrig i filmen så därav är kritiken helt obefogad.

Sammanfattningsvis så tycker jag filmen “Roald Dahl's The Witches” levde upp till mina förväntningar. Den är underhållande och Anne Hathaway var riktigt kul att se som en ondskefull häxa. Filmen kanske kan vara lite läskig för de allra minsta barnen. Men för äldre barn och vuxna kan den starkt rekommenderas. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Roald Dahl's The Witches”.

SPRING UJE SPRING

På grund av COVID-19 viruset så har år 2020 blivit ett ganska bristfälligt bioår. Premiärer har skjutits upp på löpande band och det har därmed inte funnits så mycket valmöjligheter. Mitt sista val av film för ett sista biobesök blev Henrik Schyfferts regidebut “Spring Uje Spring”. Så jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte om den filmen. Men först lite om handlingen.

Uje Brandelius självbiografiska berättelse vävs ihop med popmusik om livet och vardagen. Det är när livet tar vändningar du inte kunde fantisera om som frågan ställs på sin spets: vad är det som är värt nåt? Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i en film som utspelar sig under ett par sommarveckor i stockholmsförorten Bredäng.

När jag gick och såg filmen “Spring Uje Spring” så visste jag i princip ingenting om den. Det enda jag visste var att Henrik Schyffert hade regisserat filmen, att den var baserad på verkliga personer som spelade sig själva och att musiken hade en viktig roll i filmen. Denna okunskap om filmen medförde att man inte hade några föruppbyggda förväntningar vilket var positivt. Filmen visade sig vara en mycket annorlunda film som inte liknade någon svensk film som jag tidigare har sett. Den blandar humor, allvar, diskbänksrealism och musikalinslag på ett mycket effektivt sätt som medför ett unikt filmberättande som man få gånger har upplevt tidigare. I filmen får man följa musikern Uje Brandelius liv baserat på hans självbiografiska manus. Man får ta del av hans rådande 50-årskris, när han får det ödesdigra beskedet att han har blivit drabbad av Parkinsons Sjukdom och alla konsekvenser som sjukdomen medför i hans liv. Uje bjuder oss på en väldigt personlig inblick i sitt liv som till mångt och mycket berättas via hans vackra låttexter. Uje Brandelius spelar sig själv i filmen vilket också alla andra i hans omgivning gör. Och de gör de på ett imponerande sätt för att vara amatörskådespelare vilket bevisar att man inte behöver ha några scenskoleutbildningar för att lyckas leverera en rollprestation trovärdigt.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Spring Uje Spring”. Den är en film med hjärtat på rätta stället som är väldigt gripande ibland och rolig på sina ställen. Den fångar verkligen upp vardagstristessen med de slentrianmässiga rutiner som livet innebär. Det finns även ett vackert budskap om att våga leva ut sina drömmar och inte ge upp trots att livet kanske är på väg att falla samman pga en oväntad och obotlig sjukdom och soundtracket innehåller många fina och välskrivna låtar som bara göra att man gillar filmen ännu mer. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Spring Uje Spring”.

ORCA

I en värld som med restriktioner om att man inte får träffas för att det råder en smittorisk av ett virus som heter COVID-19 skjuts förväntningar upp. Det man hade planerat sedan tidigare i form av jobb och nya projekt skjuts inför framtiden. Detta har även hänt Josefine Bornebusch. Men ur det dåliga föddes också kreativitet. Resultatet av den kreativiteten blev filmen “Orca” som handlar om just social distans i en situation då man inte kan träffa nära och kära som man vill. Den filmen har jag nu sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Elva personer, isolerade från omvärlden. En son (Johan Rheborg) vill hålla sin lidande mors (Marie Göranzon) hand. En förälskelse mellan två bästa vänner växer fram. En mamma (Josephine Bornebusch) har övergett sin familj. En terapeut (Peter Andersson) befinner sig vid ruinens brant. En dotter knyter an till sina föräldrar. Tiden är svår då man inte kan träffas ansikte mot ansikte.

Filmens titel “Orca” är späckhuggare på latin. Späckhuggaren är ett mycket socialt djur som umgås aktivt och jagar i grupp. Att alla deltar i jakten är avgörande för artens överlevnad. Till skillnad från andra arter är honorna de dominanta i deras samhälle och bandet mellan modern och hennes avkomma beskrivs som unik. Men till slut kommer detta band att försvagas när den unga späckhuggaren mognar och ger sig av på egen hand för att söka likasinnade. Det brukar sedan sluta med att modern dör av ensamhet och saknad. Det är en parallell man kan dra till mänskligt beteende. Vi är precis som späckhuggaren flockdjur och när de sociala banden klipps av går vi ofta in i djupa depressioner eller slutar att fungera på annat vis. Gruppen är viktig för oss som individer. Denna metafor är det som ligger till grunden för filmen “Orca” och därav har späckhuggaren fått bli det som sammanflätar hela filmen.

En smart inledning tycker jag som länge har fascinerats av dessa intelligenta djur. Det beskriver verkligen hur samhället har sett ut sedan i slutet av mars 2020. Man ser i sociala medier hur uttråkade folk är. De letar kryphål för att träffas och festa tillsammans. Hittar ursäkter för att trängas i varuhus osv som om inget virus existerade. I filmen “Orca” nämns inga ord som corona eller covid-19, men situationen är densamma. Hela filmen är på ett väldigt experimentellt sätt uppbyggd av Facetime konversationer mellan filmens karaktärer. Tråkigt skulle nog många gissa. Men så blir faktiskt inte fallet. Josefin Bornebusch som har visat med sin tokhyllade serie “Älska mig” att hon har ett bra sinne för att skapa intressanta karaktärer har även lyckats med det denna gång. Man blir genuint intresserad av varje karaktär. Det blir lite ibland att man svårt att hänga med vad de har för relation till varandra. Det förklaras i slutänden vilket är det man med spänning väntar på innan alla pusselbitar har fallit på plats. Mest gripande att följa är konversationen mellan mamman på dödsbädden och sonen som inte kan vara där. Marie Göranzon och Johan Rheborg är riktigt bra i de tunga rollerna och det känns i hjärtat när man får följa deras allra sista konversationer. De bästa vännerna som inte har förstått att de borde vara mer än vänner är den historien som därefter berörde mig mest. De rollerna görs av de unga skådisarna Gustav Lindh och Alba August. Jag blev berörd av en scen där Alba August karaktär bryter ihop för att hon har sett precis alla filmer och serier som exempelvis Netflix har att erbjuda och inte vet vad hon ska göra när det inte finns något nytt att se. Jag känner igen det. Det är en av de saker som tar knäcken på mig mest i dessa pandemitider. Josefin Bornebusch själv som spelar mamman som är borta ifrån sin familj och flyr från sitt ansvar för att hon har känslor hon behöver ta itu med är en väldigt central del i berättelsen. Men allt vävs samman på ett väldigt effektivt sätt och man förstår som sagt till slut var personerna har för personliga band.

Jag gillade verkligen filmen “Orca” som på ett smart sätt tar till vara den tid vi lever i och skapar en historia som berör och gör att man någonstans kan finna sig själv i något av de levnadsöden som berättas. Att social distans och saker att se fram emot skapar depression är uppenbart och budskapet att man ska ta vara på det man har och inte missa tid med sina nära och kära är fint. Alla de 11 personerna man får följa är dessutom intressanta att följa och man blir aldrig uttråkad. Jag ger en stark fyra av fem möjliga i betyg till filmen “Orca” som på ett varmt och fint sätt bringar hopp i svåra tider som dessa.

ANDRA SIDAN

Jag har varit och sett något så ovanligt som en svensk skräckfilm på bio. Filmen heter “Andra Sidan” och jag ska nu tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Shirin (Dilan Gwyn) har just flyttat till ett parhus utanför stan med sin sambo Fredrik (Linus Wahlgren) och hans son, Lucas. När Fredrik är bortrest på jobb börjar märkliga ljud komma från husets andra, obebodda, del. Och Lucas har från ingenstans fått en ny bästa vän.

Skräckfilm är inte dirkekt någon vanlig genre när det kommer till svensk film. Därav blev jag lite nyfiken när jag hörde om filmen “Andra Sidan” som skulle ge sig på den i USA väldigt väletablerade genren. Och man får väl säga att de har lyckats ganska bra med att fånga upp den ton som amerikanska skräckfilmer brukar ha. En familj flyttar in i ett nytt hus som de sedan upptäcker att är hemsökt av en demon. En ganska traditionell historia för en skräckfilm. Så filmen är inte direkt nyskapande för sin genre. Från första scenen i princip så förstår man i vilken riktning historien är på väg. Så filmen den andra sidan är nyskapande inom svensk film. Men har man sett många amerikanska filmer inom skräckgenren så levererar den inte något nytt direkt. Det hela blir ganska förutsägbart. Men som sagt så är den bra för att vara en svensk film och det är kul att se en film inom en så obeprövad kategori. Linus Wahlgren och Dilan Gwyn gör bra ifrån sig i huvudrollen och även barnskådisen som spelar pojken som demonen är ute efter i första hand är rikitgt bra med tanke på sin unga ålder. Filmen är väldigt spännade vilket gör att att man sitter på helspänn hela tiden och hoppar till i biosalongen när alla “jump scare” effekter som filmen har många av dyker upp. Och något som talar till filmens fördel är att den inte är fylld med en massa påkostade och överdrivna CGI effekter som ofta brukar förstöra dagens amerikanska skräckfilmer.

Jag kan rekommendera filmen ”Andra sidan om man gillar traditionella skräckfilmer om hemsökta hus. Hela filmen har en obehaglig stämning över sig och huset den utspelar sig i är riktigt kusligt. Men som sagt så är det en ganska förutsägbar film om man är så välbevandrad i skräckgenren som jag själv är. Men den har lyckats bra för att vara en svensk film och man sitter ju som sagt på helspänn genom hela filmen. Så som skräckfilm lyckas den att skrämmas även om det hela blir lite förutsägbart och inte så nyskapande inom generen. En stark trea av fem möjliga tycker jag att filmen “Andra Sidan” kan vara värd eftersom den verkligen anstränger sig för att få med alla de ingredienser en klassisk skräckfilm ska ha.

RATCHED

I detta rådande COVID-19 år som precis var på väg att vända i Sverige så ser situationen annorlunda ut i USA där de fått en ny våg av viruset. Biograferna är öppna i Sverige för 50 personer åt gången, men biopremiärerna skjuts fortfarande upp pga att de amerikanska filmerna inte skickas hit. Så därav har jag nu fått välja en Netflix serie att recensera trots att jag ställer mig kritisk till att se film och serier på det sättet. Men man får hoppas att det vänder snart. Serien som jag har valt att recensera är “Ratched” som är en prequel-serie på filmen “Gökboet” och berättar historien om den onda sjuksystern på mentalsjukhuset i den gamla filmklassikern. Och nu har jag som sagt sett serien “Ratched” och tänker med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Året är 1947. Ett brutalt mord på ett antal präster sker i en liten stad. Nurse Ratched (Sarah Paulson) söker anställning på det lokala mentalsjukhuset i Lucia som nyligen har öppnat och har en modern och en i mångas ögon moraliskt tvivelaktig inställning till psykisk sjukdom. Här ska man kunna botas och inte bara förvaras. Det dröjer inte länge förrän man förstår att syster Ratched inte drar sig för att hota, manipulera och gå över lik för att få som hon vill. Hon har även en personlig koppling till prästmördaren.

När jag först hörde att Milos Formans kultförklarade mästerverk “Gökboet” skulle få en fristående serie om hur den onda sjuksköterskan Mildred Ratched blev som hon blev så ställde jag mig lite skeptisk till om det verkligen kunde bli lika bra. Men när jag hörde att Sarah Paulson skulle göra huvudrollen och att det även skulle bli skaparen bakom skräckserien “American Horror Story” som jag verkligen tycker om så blev jag nyfiken. Sarah Paulson är en av de mest begåvade skådespelerskorna som har dykt upp i “American Horror Story” och den serien hade en säsong som just utspelade sig på ett mentalsjukhus med moraliskt tvivelaktiga metoder för att bota sina patienter. Stämningen i den serien var riktigt obehaglig. Riktigt så skitigt och mörkt blir det inte i det visuella berättandet när man tittar på “Ratched”. Det är verkligen serie för känsliga tittare. Ingredienserna är nämligen en hel del scener med lobotomi och elchocker som man får ha ett öppet sinne för eftersom serien utspelar sig under en period då sådana metoder var fullt lagliga att experimentera med. Man får förvisso sällan se själva ingreppen men det beskrivs väldigt detaljerat hur de ska utföra dem. Mentalvården i slutet av 40-talet är grundstommen i serien. Men det är också berättelsen om Mildred Ratched och hennes utveckling till den person vi alla känner henne som i filmen “Gökboet” och med Sarah Paulson i rollen blir det verkligen så bra som man hade hoppats på. Faktiskt till den grad att man tycker att Louise Fletchers tidigare gestaltning av karaktären bleknar lite. Fletcher gjorde rollen riktigt bra. Hon är riktigt ond och känslokall i originalets gestaltning. Men när Sarah Paulson tar sig an rollen så får den mer dimensioner. Man får till och med lite sympatier för henne medan man i “Gökboet” nästan kommer på sig med att hoppas på Jack Nicholsons karaktär ska lyckas strypa Ratched i slutet av filmen.

Serien är också en fröjd för ögat visuellt. Det är väldigt färgglatt och varmt när handlingen tar oss utanför mentalsjukhusets portar. Och inne i mentalsjukhuset är det ganska ljust till skillnad ifrån de mentalsjukhusmiljöer man är van vid ifrån “American Horror Story”. Men ofta har scenerna därinne ett grönaktigt ljus som matchar den sköteskedräkt Ratched och de andra sköterskorna bär vilket ger en intressant kontrast till den färgglada 50-tals miljö man upplever utomhus på såväl hus som människors klädsel. Samt behandlas temat homosexualitet under större delen av seriens gång. Att ha en avvikande läggning var en sjukdom på den tiden och öppenheten är inte lika stor som idag. Därmed vårdades patienter för att bli av med dessa så kallade sjuka tankar. Men det blir ingen riktig fördjupning i det temat som man kunde ha väntat sig när Sarah Paulson och “Sex and City”-skådespelerskan Cynthia Nixon som båda har gått ut offentligt med att de har levt i kvinnliga relationer har två av huvudrollerna. Men de har en spirande och framväxande romans under seriens gång och det känns bra att just de båda har fått rollerna i en samkönad relation. Sarah och Cynthia står för de starkaste kvinnoporträtten, men även Sharon Stone dyker upp i en viktig roll och det riktigt kul att få se henne glänsa igen eftersom man inte har sett henne i rampljuset på länge.

Sammanfattningsvis så kan man säga att serien levde upp till och överträffande alla förväntningar. Den är mycket olik filmen “Gökboet” men den gör sin egen grej av storyn på ett bra sätt och man får se en ikonisk karaktär utmålad med mer välbehövliga nyanser. Den ger också många kvinnliga skådisar chansen att glänsa och att få fokuset.

Serien är kanske som jag tidigare sagt inte något för den känsliga tittaren. Men den är väldigt spännande och man kan inte sluta att titta förrän man har nått till det åttonde och sista avsnittet. Så nu hoppas man bara på en fortsättning i en andra säsong. En välförtjänt femma av fem möjliga är mitt betyg till serien “Ratched”.

THE NEW MUTANTS

Jag har frustrerat väntat sedan i mars på att få gå på bio. "X-Men" spin-off filmen "The New Mutants" har jag dessutom väntat på längre. Av olika orsaker har den skjutits upp ett par eller tre gånger tidigare och nu fjärde gången gillt så kommer den när biografen har öppet för endast 50 personer utan symptom av COVID-19. Nu har jag sett filmen "The New Mutants" och ska med denna filmrecension berätta för er vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

I ett avlägset mentalsjukhus hålls en grupp unga mutanter inspärrade för psykiatrisk övervakning. En rad märkliga händelser gör att deras nya förmågor och vänskap sätts på prov samtidigt som de kämpar för sin överlevnad.

Filmserien “X-Men” har fått många delar. År 2019 kom avslutningen av den franchisen med filmen “X-Men: Dark Phoenix” trodde vi. Kritiken blev ljummen även och själv gillade jag delvis den filmen. Men jag var ganska ensam om att ha något gott att säga om den. På grund av all den dåliga kritik “Dark Phoenix” fick så ville filmskaparna göra något helt nytt i den världen. De ville göra en mörkare film med skräckfilmsinfluenser. Ett mycket spännande koncept tyckte jag när jag hörde om projektet och sedan såg trailern. Men det blev långt dröjsmål innan filmen till slut nådde biograferna. Först sköts den upp några gånger och sedan kom Coronapandemin och då fick man vänta lite till.

Det vi sedan fick var hyfsat bra. I fokus står ett mutantgäng på fem personer spelade av bla “Game of Thrones”-stjärnan Maisie Williams, “Split”-stjärnan Anya Taylor-Joy, “Stranger Things”-stjärnan Charlie Heaton och “The Originals”-stjärnan Blu Hunt. Samt skådespelerskan Alice Berga som filmens skurkläkare. Det gänget spelar fyra inspärrade mutanter och deras läkare som håller dem inlåsta. Våra huvudrollsinnehavare har ingen aning om var de befinner sig. Det de får veta är att en okänd professor har hittat dem och att mutanter har förmogor som utvecklas när de kommer i puberteten. Samt att de kan bli farliga för oss andra människor utan sådana förmågor. Men avsikten med deras inspärrning hålls hemlig för såväl mutanterna som för oss tittare. Det här är startgroparna för en historia som kan bli något helt nytt och nyskapande för “X-Men” universumet. Så blir tyvärr inte fallet. Inte fullt ut i alla fall. Min vision när jag hörde ordet mentalsjukhus nämnas var sådana där smutsiga, obehagliga och mörka mentalsjukhus som man exempelvis har fått vistas på i skräck tv-serien “American Horror Story”. Så blir inte fallet. Visst det är en mörk tillvaro. Men allt försvinner när filmen troget ska anpassas till en eventuell tonårspublik. Det är mestadels unga skåspelare vars högsta ålder är 20 år eller yngre som har castats i mutantrollerna. Hoten de möter är till stor del obehagliga och sker psykolgiskt i deras huvuden. Det är när hoten tar fysisk form i form av slendermanliknande, blodtörstiga och utmärglade varelser som filmen fallerar lite med att kännas obehaglig. Därav blir det inte de mörka skräckinfluenser som man hade velat se i en oväntad mix med superhjälteaction. Sktigheten ifrån de mörkare mentalsjukhus som har skildrats tidigare gör sig inte påtaglig.

Filmen vinner däremot på stark skådespelarensemble och den kemi de har tillsammans i gruppen. Deras förenade styrka emot läkaren som har spärrat in dem och de hot som uppstår omkring dem känns som trovärdiga beståndsdelar storyns uppbyggnad. Detta i kontrast med att de osäkra undomarna kommer i kontakt med sina nya förmågor och tvingas att lära sig att hantera dem blir en intressant andra sista pusselbit för väva ihop en slags helhet. Blu Hunts och Maisie Williams karaktärer utvecklar dessutom en relation som har lite lesbiska inslag vilket jag tycker är ett positivt element i denna genre eftersom HBTQ inte direkt är något som har format karaktärer tidigare i Marvels universum. Anya Taylor-Joy får äran att spela den hårdhudade rebellen som med sin upproriska aura försöker att få de andra att tänka i nya möster. Det är även ett par killar i gänget. De hannar lite i skymundan och det är istället tjejerna som får ta plats. Det är sannerligen på tiden i denna annars ganska mansdominerade genre.

Jag kan sammanfattningsvis rekommendera filmen “The New Mutants” både om man gillar superhjältefilmer och om man vill ha en udda twist på det hela. Positvt är det också att man inte får någon självklar bild av var i "X-Men" unieversumet som man kan placera denna film. Den håller till i något parallellt, okänt universum som inte behöver någon förklaring. Men filmen är tyvärr något förutsägbar så att man kan gissa sig till lite vad som ska hända om man har erfarenhet av traditonellt filmberättande. Det finns både det som är bra och det som är dåligt med filmen, men skräckupplevelsen är i det tamaste laget. Det här kunde ha blivit en riktigt unik film om den hade våga ta mer risker med att vara mer vuxen. Men det gör den tyvärr inte. Så en stark trea är vad jag kan ge den i betyg av fem möjliga.

THE BAD BATCH

Biograferna har börjat att öppna så smått i Sverige. Men pga COVID-19 pandemin så lyser fortfarande nya filmer med sin frånvaro på bioduken. I alla fall premiärer som ligger i linje med augusti månads manusstopp för tidningen Infobladet där jag är filmrecensent. Därav har jag valt att recensera filmen "The Bad Batch" som jag har i dvd-hyllan pga att Jim Carrey har en liten roll i den och för att jag tycker det är en originell och bra film som jag gärna vill lyfta fram för dem som kanske har missat den. För er andra som inte har filmen på dvd finns den att se på Netflix. Nu ska jag berätta vad jag tycker om filmen. Men först ska jag summera filmens handling lite.

I filmen "The Bad Batch" får vi följa Arlen (Suki Waterhouse) efter att hon blivit lämnad i ett ödelagt Texas där all civilisation är i princip borta. Då hon försöker att ta sig fram genom detta outhärdliga landskap så blir hon tillfångatagen av ett gäng kannibaler som är styrda av den mystiske Miami Man (Jason Momoa). Då Arlen är på gränsen till att dö tar hon sig till sektledaren The Dream (Keanu Reeves) som försöker att vägleda henne. I sitt försök att sedan få ordning på sitt liv så upptäcker Arlen att det där med att vara god eller ond beror mest på vem man har i sitt sällskap.

Jim Carrey har ingen stor roll i denna film. Hans speltid kanske kan vara 10 minuter sammanlagt. Och dessa minuter är från hans sida dialogfria. Men eftersom "The Bad Batch" för mig är en Jim Carrey film så kommer mycket av fokuset i denna recension att ligga på hans skådespelarprestation. Och den heter verkligen duga. I de scener han är med i så lyckas han med små medel att stjäla hela showen. Hans karaktär är stum och har därmed som sagt ingen dialog. Men med ett väldigt talande kroppsspråk och ett uttrycksfullt ansikte så lyckas Jim Carrey uttrycka mer känslor än vad någon av de andra skådespelarna i filmen gör. Inget överspel eller någon komikerrutin som slår igång automatiskt. Det blir istället Jim Carreys mer mörka och dramatiska jag som vi är vana vid att se i filmer som exempelvis "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" eller "The Truman Show som vi får ta del av. Att med så små medel kunna skapa en färgstark och minnesvärd karaktär visar bara ytterligare prov på vilken begåvad skådespelare han är. Det enda jag har lite att klaga på är att man inte får några direkta förklaringar kring varför hans karaktär blivit som han blivit. Man får intrycket av att han är en gammal man som har råkat ut för saker som har gjort att han har förlorat talförmågan. Men förklaringen till detta uteblir som sagt. Karaktären fungerar som en slags iakttagare av den hemska postapokalyptiska omgivning han lever i. Han vandrar omkring med en kundvagn fylld med skräp medan han iakttar och ibland ingriper som en slags barmhärtig samarit då filmens huvudkaraktärer är i fara. Ingen stor roll men ack så betydelsefull för filmberättandet.

Filmen över lag är intressant eftersom den är något så konstigt som en romantisk film med inslag av kannibalism. Ibland dyker det även upp en ganska morbid humor. Samtidigt som man får följa ett starkt kvinnoporträtt ifrån Suki Waterhouse som gör huvudrollen. Hennes relation med kanniballedaren som spelas av Jason Momoa är den grundhistoria som man får följa och det är lite spännande att se hur den ska sluta. Keanu Reeves karaktär känns mest som ett halvtråkigt mellanspel för att ta filmens handling vidare. Sammanfattningsvis så levererar filmen "The Bad Batch" en intressant resa in en kanske inte alls så avlägsen framtid. Men jag hade önskat mig lite förklaringar kring vad som har orsakat detta postapokalyptiska ödeland. Men som sagt så är Jim Carrey väldigt bra och sevärd i sin lilla roll och filmen är så konstig att man gillar den.

Jag kan rekommendera filmen "The Bad Batch" för de som inte är överkänsliga emot våld och stympade och ätande mänskliga kroppsdelar. Sådant är det rätt gott om denna film. Men fokuset är de intressanta karaktärerna och den otippade mixen av genres är spännande. På grund av detta och Jim Carreys underbara prestation så får filmen en stark trea av fem möjliga i betyg av mig.