KIDDING

Till följden av COVID-19 virusets härjande i landet så så håller biograferna fortfarande stängt. Och nya biofilmer går därmed inte att recensera. Så det blir till att leta fram lite skatter I streamingvärlden istället. Och nu har det kommit till Jim Carreys stora tv-debut i Showtimes tv-serie som vi i Sverige kan streama på HBO Nordic. Så jag ska nu förmedla vad jag tycker om serien efter de två säsonger som har gått. Men först lite om seriens handling.

“Kidding” handlar om Jeff Piccirillo (Jim Carrey), även känd som mr Pickles, en ikon inom barnprogrammens värld och en förebild för USA:s unga, formbara sinnen. Men när hans familj imploderar hittar Jeff ingen saga, fabel eller docka som kan hjälpa honom genom krisen, som utvecklas alltför snabbt för att han ska kunna hantera den.

Jim Carrey slog igenom i mitten av 90-talet med galna komedier som “Ace Ventura”, “The Mask” och “Dumb and Dumber”. Det är de typer av roller där han får göra grimaser, ägna sig åt slapstick och slänga iväg oförglömliga oneliners. Han har även en stand up komiker karriär på sitt cv. Så att många inte förknippar honom med hans mer dramatiska roller i filmer som “The Truman Show”, “Man on the moon” och “The Number 23” är kanske inte så konstigt. Han kan både vara rolig och göra mer mörka och seriösa roller och det är en sida hos honom som är mycket underskattad. Ett bevis på en nedtonad Jim Carrey är filmen “Eternal Sunshine of Spotless Mind” där han vekrligen briljerade. Jag ser det som en av hans allra bästa filmer och den gjorde han tillsammans med den franske regissören Michel Gondry. Så när jag fick höra att “tv-serien Kidding” skulle bli ett nytt samarbete mellan Michel Gondry och Jim Carrey så blev mina förväntningar mycket höga.

Jeff Piccirillo är en karaktär som ger Jim Carrey möjlighet att i princip visa upp alla sina register i en roll som många inte är vana att se honom iI. Det är inte mycket komik han bjuder på. Den komik som finns i serien är mer av det mörka slaget och föds mer ur situationerna som Jim Carreys karaktär dyker upp i. Jeff Piccirillo är en naiv och genuint godhjärtad person som hela sitt vuxna liv varit huvudkaraktären Mr. Pickles i ett populärt barnprogram som i princip har gjort honom helgonförklarad i USA. När en tragedi sker och en av Jeffs tvillingsöner dör i en trafikolycka så rasar fasaden. Jeff har tidigare nästan levt ut sin tv-karaktär privat. Han har levt i den naiva och lyckliga värld som tv-programmet visar upp. Han vill förklara sorgämnena han går igenom privat i tv-programmet. Men hans far som styr tv-programmet med järnhand insisterar på att Mr. Pickles ska vara ofärändrad såväl mentalt som ytligt met utseende osv. Jeffs och pappans skilda viljor ställer till konflikter och Jeff själv står på randen till psykiskt sammanbrott. När det hela går så långt att de vill ersätta honom med en person som bär en mask tills hans avbild så går det helt utför.

Det här är alltså en serie med mycket svärta och hjärtesorg. Tillika en historia om en dysfunktionell familj där sonen blivit den stora sjärnan i en tv-show och inte får leva ett normalt liv. Det blir alltså mer av ett fängelse för honom och när han vill bryta sig ur fängelset och ha egna visioner om livet och tv-showen så rasar allt samman. Fadern och sonen har en väldigt komplicerad relation. Dottern som gör dockorna till barnprogrammet känner sig inte sedd och Jeff försöker få familjeliv och kraschat ätkenskap att fungera.

Jag tycker att serien “Kidding” bjuder på en bra balans av humor och allvar i en mycket gripande historia med välskrivna karaktärer. Jim Carrey får verkligen visa vilken mångsidig skådespelare han är. Han får även brista ut i sång vid upprepade tillfällen i små sånger i barnprogrammet och i musikalnummer under seriens gång. En talang det är underbart att få ta del av och han sjunger faktiskt bra. Första säsongen går mest ut på att man får lära känna karaktäerna i allmänhet. Medan säsong 2 utforskar psyket djupare på Jim Carreys karaktär och den fantasivärld han lever i. Roligt är det också att gästskådisar dyker upp i små roller. Bland annat artisten Ariana Grande dyker upp i en av seriens musikalscener.

Jag kan starkt rekommendera serien “Kidding” för er som vill få en bild av hur duktig Jim Carrey är på att göra annat än komik. En stark femma av fem möjliga är mitt betyg till serien.

THE DIRT

Nu i det som liknar karantäntider i sviterna av viruset COVID-19 så hålls biograferna stängda. Det går alltså inte att se biofilmer. Därav recenserar jag nu en film som finns för streaming sedan en tid tillbaka. Jag har läst boken "The Dirt" och följt hela resan fram tills att den här filmen blev av. Först utlovades den som biofilm och fick avslag när inspelingarna var redo att rulla igång. Jag väntade förgäves. Till slut flera år senare så fick Netflix rättigheterna och filmen kom ut för streaming och nu står det still medan jag väntar på dvd-släppet. Men filmen känns som aktuell i tider som dessa ensama stunder då man inte får vistas i stora folkmassor i en biosalong. Filmen går nämligen att se om man är en användare av Netflix. Jag har otåligt sett den där i väntan på dvd-släppet och ska med denna recension berätta om den levde upp till mina förväntningar efter att ha läst boken. Men först lite om handlingen.

Filmen "The Dirt" är baserad på biografin från Mötley Crüe, om hur fyra missanpassade killar bildar det välkända rockbandet. Mötley Crüe är definitionen av sex, droger och rock’n’roll. Under ett dekadent 80-tal när det fortfarande fanns gott om pengar i musikindustrin levde fyra män rövare med sanslösa mängder knark, alkohol och kvinnor - helt utan hänsyn för de som råkade komma i deras väg.

Med hårdrocksbiografin “The Dirt” som facit i hand och ett brinnande intresse för tuperade sleezefrisyrer 80-tals nostalgi och åtsittande spandexbyxor så kändes detta som en film som skulle passa mig som handsken i handen. Dessutom är jag ett stort fan av glamrock/heavy metal-bandet Mötley Crüe och har sett dem 3 gånger live på Sweden Rock Festival. Samt lyssnat en hel del på deras musik och förälskat mig i deras biografi som som Mötley Crüe har skrivit tillsammans med författaren Neil Strauss. Efter lång väntan som innefattade upprepade avslag ifrån olika filmbolag och utbliven möjlighet för bioduken så kom filmen “The Dirt” slutligen som steamingfilm på Netflix. Därav av blir kvalitén just på tv-films nivå. Söker man skådespelarprestationer av oscarsklass så bör man se en annan film. Men enligt min åsikt behöver inte en sådan här story någon tygd direkt. 80-talet var en ganska okomplicerad tid. Särskilt inom rockbranchen där det intogs obegränsat med droger i alla dess former och när rocktjärnorna var inne i sin dimmiga tillvaro så tävlades det i princip om hur många brudar som kunde erövras. Ett destuktivt liv alltså som inte kunde sluta i annat än kaos. Hotellrum som förstördes, slagsmål med publik som inte fattade hårdrock. Ja, listan kan bli lång.

Filmen efterliknar sin litterära förlaga I mångt och mycket. Framförallt är uppbyggnaden densamma. Man får följa bandmedlemmarna Nikki Sixx, Vince Neil, Tommy Lee och Mick Mars separata berättelser. De bärättas genom det så kallade fjärde ögat. Alltså att skådisarna tittar rakt in i kameran och pratar direkt till publiken så att man som tittare känns mer delaktig I historien.

Alla bandets medlemmar får lika mycket fokus. Alla har sina perspektiv. Bassisten Nikki Sixx med sitt mörker som en oälskad pojke med faderskomplex som gör revolt och lever ut sina aggressioner genom musiken och sedan slutar som heroinberoende. Sångaren Vince Neil som under influens av alkohol tog ut Hanoi Rocks trummis Razzle på en biltur som slutade med att trummisen dog. Med efterföljande fängelsestraff och tillnyktrande så blev Vince dotter sjuk och dog i cancer. Trummisen Tommy Lee var den hopplösa romantikern som ville gifta sig med alla kvinnor han träffade, men var för intresserad av turnélivet och dess katasrofala festande som gav ständiga minnesluckor. Och slutligen bandets något äldre och lite mer disciplinerade medlem gitarrisen Mick Mars som levde med sin sjukdom Ankyloserande spondylit. En inflammatorisk sjukdom som drabbar bäcken- och ryggleder och gjorde det svårare och svårare för Mick att stå på scenen.

Med dessa fyra separata historier så knyts filmen samman till en tragisk helhet fylld med humor och hårdrockinfluenser. Rockikoner som exempelvis Ozzy Osbourne dyker upp i en minnesvärd scen och lär Nikki att snorta myror. Allt är inmålat leopardmöstrade spandex och spretiga frisyer och inte allt för ansvarstagande livstil. Det är en historia om att hitta sig själv i bandet och förstå att det kanske är den enda destuktiva familjen man har. Men genom att finna den gemenskapen så kan man starta rockhistoria tillsammans. Bara man vågar gilla sig själv och hitta sitt rätta jag i allt kaos.

Jag kan starkt rekommendera filmen “The Dirt” till alla hårdrocksfantaster. Det kan nog vara bra om man har läst boken eller kan sin hårdrockshistoria om man ska uppskatta filmen. Men den kan ändå vara en spännade inblick för de som inte är lika bekanta med den världen. Samt är filmen ett fint tidsdoukument över 80-talets dekadens och man förundras verkligen över hur alla fyra medlemmarna faktiskt har överlevt sin långa karriär. Nikki Sixx var ju faktiskt död i nästan två minuter och blev återupplivad efter en överdos. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “The Dirt”.  

THE INVISIBLE MAN

När filmen “The Mummy” med Tom Cruise i en av huvudrollerna för något år sedan startade upp en ny franchise som skulle kallas för “Dark Universe” och ta sig an filmer om våra mest ikonsika filmmonster så blev det flopp redan under premiärhelgen. Filmen om “Den Osynlige Mannen” stod näst på tur att vävas samman med den stjärnspäckade mumien-filmen, men trots både Tom Cruise och Russell Crowe i rollistan så blev det inte succé och ingen ville fortsätta franchisen om det inte skulle satsas på filmer med mer okända och oetablerade namn. Poster boy för den kommande filmen “The Invisible Man” filmen var ingen mindre än Johnny Depp. Och kort därefter hade de tänkt följa upp den eventuella succén med filmen “Bride of Frankenstein” som skulle ha Angelina Jolie i titelrollen. Men filmen “The Mummy” floppade som sagt och det förändrade allt. Det fick tänkas om och nu finns en annan version av filmen med en ganska anonym skådis i titelrollen och “The Handmaid's Tale” skådisen Elisabeth Moss som filmens leading lady. Den filmen har nu haft premiär och jag har varit och sett den. Om filmen “The Invisible Man” levde upp till förväntningarna utan Johnny Depp i huvudrollen ska jag nu utreda med denna filmrecension. Men först lite om filmens handling.

Fast i ett våldsamt och kontrollerande förhållande med en rik och briljant forskare, flyr Cecilia Kass (Elisabeth Moss) en mörk natt och håller sig gömd med hjälp av sin syster (Harriet Dyer), deras barndomsvän (Aldis Hodge) och hans tonårsdotter (Storm Reid). Men när Cecilias våldsamma ex (Oliver Jackson-Cohen) begår självmord och lämnar henne med en generös del av sin stora förmögenhet börjar hon misstänka att hans självmord var fejkat. När en rad kusliga sammanträffanden får dödliga konsekvenser och hotar de personer hon älskar mest, börjar Cecilia ifrågasätta sitt förnuft samtidigt som hon desperat försöker bevisa att hon verkligen blir jagad av någon som ingen kan se.

Jag har inte sett den svartvita originalfilmen, den svartvita “The Mummy” eller för den delen någon av “Dark Universe” svartvita orignalfilmer. Jag har därmed ingen relation till originalfilmen och kan därmed inte göra någon jämförelse. Jag har bara sett 90-tals versionen med Chevy Chase i titelrollen som jag tyckte var ganska underhållande för att den satte en mer komisk prägel på storyn. Dessutom hade jag på den tiden en liten crush på Chevy Chase motspelerska Daryl Hannah och gillade “Jurassic Park” skådisen Sam Neill som spelade skurken som ville komma åt den osynlige mannens förmåga. Floppen för den Tom Cruise ledda filmen “The Mummy” bekom inte mig det minsta. Jag tyckte inte filmen var superbra, men jag tyckte att den hade en intressant vinkling att mumien i den filmen var en kvinna. Jag ville mest glömma bort den filmen men ville ändå se en “The Invisible Man” film med Johnny Depp i den ikoniska rollen för att jag är ett stort fan av just Johnny Depp. Och den Angelina Jolie ledda “Bride of Frankenstein” filmen såg jag mer fram emot. Så med detta i bagaget satte jag mig i biostolen utan att veta så mycket om den slutgiltiga versionen av filmen som jag skulle få se. Trailern var väldigt hemlighetsfull och lämnade mycket åt fantasin för biobesökaren.

Hur blev då slutprodukten undrar ni? Det ska jag nu ge svar på. Det är en mycket mörk historia vi får ta del av. Den onsylige mannen blir mer en bikaraktär. Han är en våldsam hustrumisshandlare som Elisabeth Moss huvudkaraktär flyr ifrån. Då hon precis har börjat accepterat att hennes farlige make kanske faktiskt är död så börjar hon ana bevis på att han kanske bara har iscensatt sin egen död. Givetvis har hon rätt. Maken har uppfunnit en slags dräkt som gör honom osynlig och kan ge honom möljighet forstätta med sitt våldsamma stalkande av sin numera inte fullt så stabila änka. Omgivningen börjar med tiden att tro att Cecilia Kass (Elisabeth Moss) verkligen håller på att bli galen. Det ligger därför på Moss karaktärs fortsatta öde att bevsia motsatsen. Detta är vad som summerar det vi har att vänta. En mörk psykologisk thriller med skräckinfluenser. I mångt och mycket bygger filmen på scener där Elisabeth Moss får briljera genom att spela emot någon som inte syns. Det är hennes scener där hon hemsöks av en make som hon inte kan se som gör filmen spännande. Att få se henne bli så pysiskt nebruten att man nästa tror som hennes omgivningen att hon är galen på riktigt. Men man förstår att det är något skumt i görningen och att det är Elisabeth Moss karaktär som är hjältinnan.

Sammantfattningsvis med facit i hand så tycker jag att den här filmen blev lyckad. Jag tror inte att den här versionen hade blivit sämre med Johnny Depp som den osynlige mannen. Den karaktären har inte så mycket fokus. Det är först framåt slutet som man får se scener där skådisen som spelar den osynlige mannen visar sitt ansikte. Så om Depp hade fått det lilla fokuset hade bara gjort att jag hade älskat filmen ännu mer. Men det är en spännande resa in i en kvinnas psyke och om att samla de sista krafter hon har för att göra upp med sitt förflutna. Så en stark 3:a av 5 möjliga är mitt slutbetyg till filmen “The Invisible Man” som kunde ha blivit bättre med Johnny Depp iklädd en osynlighetsdräkt.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/invisible_man/P167844

MIN PAPPA MARIANNE

Filmen “Min Pappa Marianne” har varit lite av en snackis. Ska den bli favoriten för Guldbaggegalan 2021? Har den vad som krävs? Jag har sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte utefter de tankar och förutspådda åsikter jag har haft inför filmen. Men först lite om handlingen.

Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna (Hedda Stiernstedt), 28, till Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa (Rolf Lassgård), prästen med det stora skägget, avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som varken kände sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde.

Om det heter han, hon, honom, henne? Ja, det är något svenska folket kan diskutera i oändlighet. Det blir förvirrande för deras hjärnor när det tillkommer ytterligare ett ord som i den diskussionen är “hen”. Vissa har även kommit på att det är det engelska ordet för “höna”. Själv lever jag med åsikten att könstillhörighet inte är något som definierar den person vi vill vara eller är. Filmen “Min Pappa Marianne” försöker att vara en tegelsten i denna märkligt okompletta tegelvägg som alldrig tycks bli färdigmurad. Lite humor finns i en lagom portion mest för att lätta upp stämningen i en annas mörk historia där identitet på ett väldigt svenskt sätt ifrågasätts. Trailern inför filmen gav därmed intryck av att filmen är helt åt familjekomedihållet. Så är verkligen inte fallet. Visst finns det många stunder då biopubliken faller ut i skratt. Men i nästa stund sätter de nästan skrattet i halsen för att humorn kretsar kring obekväma situtioner som skapas då en man med en etablerad roll i samhället som präst bestämmer sig för att bejaka sitt liv fullt ut genom att klä sig i kvinnokläder. “Jaha, pappa gillar kvinnokläder och vill kalla sig för Marianne. Det går ju bra så länge han gör det inom hemmets murar och inte låter samhället se honom i kvinnokläder. Då tror de att det rör sig om en 60-års kris. Det kan räcka med att han rakar sig. Mer behöver inte utomstående folk få veta”. Det stannar inte där. För sin chef inom kyrkan berättar Lasse som Rolf Lassgårds karaktär heter om Marianne. Hans chef uppmuntrar honom att leva ut sin dröm. Hela familjen vill behålla den trygga fasaden och vill att allt ska vara som vanligt. Framförallt dottern Hanna som är briljant spelad av “Vår tid är nu”-stjärnan Hedda Stjernstedt har svårt att se sin älskade pappa Lasse som pappa Marianne. Tidigare har hon anförtrott känslor och svårgiheter i livet för honom. När sedan journalistkollegan Aisha spelad av Nour El-Refai uppmuntrar Hanna till att bejaka sin fars nya identitet genom att intervjua honom så är Hanna till en början negativ och slår bakut. Hon vill ha sin gamla pappa tillbaka. Det är grunden för den här filmen. Hannas bror som är lite av filmens slacker försöker att uppmuntra Hanna till att acceptera Marianne även om han själv har lite svårt för det. Lena Endre som spelar mamman Eva är aldirg tveksam till Lasses intresse för en ny identitet, men vill att han ska ta det långsamt.

Filmen “Min Pappa Marianne” klarar balansgången utmärkt mellan drama och komedi. Resultatet blir en feelgood movie om att strunta i samhällets normer. Samtidigt säger Rolf Lassgårds karaktär att livet är för kort för att inte levas fullt ut. Hade Gud velat att man inte skulle leva sitt liv fullt ut så hade han inte skapat de här situationerna. Jag kan bara säga att för mig gick den här filmen rakt in i mitt hjärta och jag hoppas att fler filmer som utforskar den här typen av utsatta personers identitetskriser borde göras. Det skulle få den där annars ganska gråa och intetsägande tegelstensväggen att skimra i alla regnbågens färger. För vi vill ju ha ett Sverige som inte accepterar alla trots deras alla olikheter. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Min Pappa Marianne”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/min_pappa_marianne/P167772

SONIC THE HEDGEHOG

Efter en försenad release pga av spelnördars missnöje med designen av Segas ikoniska karaktär Sonic så har nu filmen med Jim Carrey i ledningen som den minst lika ikoniska skurken Dr. Robotnik nu äntligen haft premiär. Jag har nu sett filmen på bio. Om all olidlig väntan gav ett bättre resultat ska jag nu utreda med denna recension. Men först lite om handlingen.

Sonic (Ben Schwartz) försöker att hantera det märkliga livet på jorden tillsammans med sin nyfunna, mänskliga bästa vän Tom Wachowski (James Marsden). Sonic och Tom samarbetar för att försöka stoppa den skurkaktiga Dr Robotnik (Jim Carrey) från att fånga Sonic och använda sina enorma krafter för att ta över världen.

Som ett svuret Jim Carrey fan så var den här filmen ett måste för mig. Jag har spelat spelet “Sonic The Hedgehog” under unga år. Mitt största intryck utövar de fantasifulla bakgrundsmiljöerna var att den blåa igelkotten Sonics övernaturligt snabba hastighet gjorde att man dog eller tappade de ringar man precis hade samlat ihop. Spelet blev därmed ofta mer en frustration än en upplevelse. Sonic som karaktär var ganska intesägande eftersom han inte sa något. Han stod bara otåligt och stampade i marken om man inte hade rört sin spelkontroll på ett tag. Hans nemesis Dr. Robotnik var det ungefär sanma sak med. Så när jag hörde att spelet skulle bli film så kände jag att karaktärerna var ganska fria för tolkning. En första trailer kom och det blev en viral hysteri kring Sonics utseende vilket försenade releasen då filmskaparna ville göra om och göra rätt så att fansen skulle bli nöjda. Och det har de blivit överlag efter vad jag har kunnat utläsa. Jag blev också nöjd med hur han såg ut även om jag tyckte att det var lite onödigt att försena premiären pga konstnärlig frihet. När det kommer till Jim Carreys tolkning av Dr. Robotnik så är karaktärens klotrunda utseende ignorerat vilket jag tycker är bra för att det ger karaktären ett mer realistiskt utseende och enligt Jim Carreys egna ord så är det en karaktär under evolution. Därmed så kan mycket hända med karaktären i en framida uppföljare som man nog kan räkna med. Det är just Jim Carrey som inte helt otippat stjäl showen med en lagom portion av det överspel som han gjort sig känd för. Carreys galenskap och karaktärens överintelligens och maktlystenhet visar sig bli en mycket bra kombination som ger filmen sin prägel då äntligen Dr. Robotnik får sin speltid.

Som det Jim Carrey fan jag är så är det oundvikligt att jag sitter i biostolen och vrider på mig innan Dr. Robotnik gör entré. Datoranimierade figurer är egentligen inte min grej. Men för omväxlings skull så är faktiskt Sonic väldigt snyggt skapad och det ser hyfsat realistiskt ut med honom inklippt i såväl våran värld som på Sonics hemplanet. En eloge bör även Ben Schwartz ha som med sin röst ger liv åt Sonic och ger honom en humoristisk och samtidigt ömsint gestalning. “X-Men”-stjärnan James Marsden funkar också bra som sidekick till Sonic i deras något udda duo som man får följa i typ halva filmen.

Karaktärerna är förvånansvärt välskrivna och får den karisma de kräver. Sonic känns som identisk med hur man upplever honom i spelet och med Dr. Robotnik känns det bra att filmskaparen har lyckats vara lite fritänkande. Storyn över lag bjuder kanske inte på så mycket överraskningar. Den känns som en bana i tv-spelet. Det hela går med andra ord ut mest på att Sonic som är snabbare än ljusets hastighet jagas av Dr. Robotnik. Men det är också en fin historia med ett budskap om att även en udda figur kan hitta sin plats i vår värld och slippa känna ensamhet. Samt att vänskap är något viktigt som är värt att kämpa för.

Filmen “Sonic The Hedgehog” är sammanfattningsvis en ibland sockersöt familjefilm med små inslag av en mörkare vuxen ton. “Sonics” hemplanet speciellt är väldigt vackert visuellt utformad och ser precis ut som i spelen fast med ett stänk av realism och övergången till vår egna värld funkar perfekt. Filmen kan roa spelnördar och Jim Carrey fans så väl som vanliga biobesökare i alla åldrar. “Sonic The Hedgehog” får en stark 4 av 5 möjliga i betyg av mig pga att den vågar ta risker och vara fantasifullt kreativ i sin utformning.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/sonic_the_hedgehog/P167740

BIRDS OF PREY AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN

För fyra år sedan hade den hypade filmen “Suicide Squad” premiär på bio. Den blev en rejäl flopp, men karaktären Harley Quinn blev omåttligt populär och har nu fått sin egen film med den långa titeln “Birds of Prey And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn”. Den filmen har jag varit och sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

När Gothams mest ökänt narcissistiska skurk, Roman Sionis (Ewan McGregor), ställer in siktet på en ung tjej vid namn Cass (Ella Jay Basco) så vänds hela stan upp och ner i jakten. Harleys vägar strålar samman med Huntress (Mary Elizabeth Winstead), Black Canary (Jurnee Smollett-Bell) och Montoya (Rosie Perez), och den osannolika kvartetten har inget annat val än att samarbeta för att sänka Roman.

“Suicide Squad” som är den här filmens föregångare var lite av en besvikelse. Framförallt fick man för lite av Jared Letos Joker som bara dök upp i ett fåtal scener och filmen var allmänt långtråkig för att det lades för lång tid på att berätta om varje karaktäres bakgrund. Men en av de få saker som gjorde “Suicide Squad” lite sevärd var Margot Robbies gestaltning av karaktären Harley Quinn. Nu när hon har fått sin egen film så var mina förväntningar höga och det visade sig att de var befogade. Eftersom Harley Quinn fick sin introduktion i “Suicide Squad” så behövdes ingen direkt presentation av karaktären och därmed kunde filmens händelseförlopp sätta igång snabbare. Margot Robbie gestaltar även denna gång karaktären mycket bra och man märker verkligen hur mycket hon älskar att spela Harley Quinn. Det är Robbie som är filmens stora sjärna och hon får verkligen skina i denna psykedeliska, färgsprakande och mycket underhållande film. Hennes motspelerskor Jurnee Smollett-Bell, Rosie Perez och Mary Elizabeth Winstead funkar bra som hennes sidekicks i Bird of Prey gänget och Ewan McGregors gestaltande av skurken Roman Sionis gör han med bravur.

Filmens story består av en ganska tunn intrig som inte är så direkt kreativ eller fantasifull. Men det är inget man direkt hänger upp sig på eftersom den tunna intrigen är starkt kryddad med intressanta karaktärer och en hel del humor och svärta i en fungerande balans. Filmen “Birds of Prey” påminner mycket om “Deadpool” filmerna i tonen men är mycket mer färggladare och mer fylld av kvinnliga karaktärer vilket är trevligt i en annars ganska mansdomineriad genre som superhjältefilmer.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Birds of Prey And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn” om man fill se något annorlunda inom superhjältegenren och filmen är helt klart en av de bättre filmerna som DC Comics har levererat. Ett riktigt bra soundtrack är filmen fylld med också och en mycket charmig Margot Robbie i titelrollen. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Birds of Prey And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/birds_of_prey/P167555

CATS

Musikalen “Cats” har blivit film och har redan innan den nådde svenska biografer blvit kritiserad, utskrattad och kritiserad av såväl kritiker som biopublik. Trots detta så ville jag se filmen för att att bilda min egna uppfattning. Om all den dåliga kritiken är befogad ska jag nu berätta med denna filmrecension. Men först lite om filmens handling.

Kattungen Victoria (Francesca Hayward) slängs ut i en säck på Londons gator men lyckas överleva genom att andra äldre gatukatter öppnar säcken. Där blir Victoria indragen i den stora katthändelsen: den stora tävlingen där en katt kan vinna en resa, eller upphöjelse, till katternas himmel och ett nytt liv. Endast en katt kan vinna detta varje år och för att kunna vinna måste katten göra ett sångframträdande som berör den gamla kattdamen Old Deuteronomy (Judi Dench) som är enväldig domare.

Jag är musikalälskare och gillar filmmusikaler. Tom Hooper som har regisserat “Cats” lyckades väldigt bra med “Les Misérables” och dessutom har filmversionen av “Cats” en hel del bra skådisar och artister i sin casting. Så därav ville jag själv uppleva filmen för att se om den är så dålig som alla säger. Och jag får nog säga att jag till vissa delar håller med. Visuellt så är filmen en väldigt färgsprakande show med en del häfitga sångnummer. Rebel Wilson är underhållande som katten Jennyanydots. Och det är kul att se Ian McKellen i en roll som är lite ovant att se honom i. Samt så får man lite gåshud av Jennifer Hudsons tolkning av låten “Memories”. Men dessa saker är det enda positiva man kan säga om filmen.

Framför allt så är storyn för tunn för att hålla intesset uppe i en hel film. Det blir mest en rad av sångnummer från början till slut. Jag föredrar mer musikalfilmer där det även finns dialog. Enligt min åsikt ska det finnas handling i musikaler och en dialog som utvecklas till sång. Här är det som sagt bara sång efter sång. Jag har ingen direkt relation till musikalen “Cats” sedan tidigare och får inte det direkt av att se filmen. Musik i musikaler ska trollbinda en och få håren att resa sig som i exempelvis “Les Misérables”. Så blir inte fallet här. Dessutom blir det lite svårt att ta en film på allvar som innehåller mänskliga kattfigurer av båda könen. Kvinnliga katter med konturer av bröst och manliga katter med konturer av magrutor och sedan när det kommer till de nedre regionerna är de helt platta och saknar könsorgan. De detaljerna känns lite väl weird för att man ska kunna ta det hela på allvar. Allra helst med tanke på att det anspelas en hel del på sex då skådisarna i sina kattutstyrlsar kråmar sig och gnider sig mot varandra under hela filmens gång. Men jag vet frövisso inte om musikalen hade kunnat göras så mycket bättre I filmform. Det är en ganska tråkig och intetsägande musikal som inte direkt har någon handling. Man kanske skulle kunna uppskatta filmen om man är full eller påtänd av någon drog. Men vid ett nyktert tillstånd sitter man mest och skruvar på sig och hoppas på att filmen snart ska ta slut.

Sammanfattningsvis så är filmen tyvärr ett bottenapp och all den dåliga kritik den tidigare har fått är befogad. Gillar man filmmusikaler som finns det en massa andra bättre alternativ att välja på. En tvåa av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Cats”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/cats_2019/P167242

Förväntningarna är i vanlig ordning höga då ett nytt år och nya filmer som nalkas. Jag hoppas att år 2020 blir ett lika bra filmår som 2019 blev. Nu inleds ett nytt sekel och jag ser fram emot en massa utlovade filmer. På bilden skålar jag in året med alla karaktärer ifrån de filmer jag sett på bio under år 2019. 29 biobesök blev det och det var bara några få av de filmerna jag ogillade. Men dessto fler var det som levde upp till mina förväntningar eller överraskade. Nu blickar vi framåt inför nya underbara filmupplevelser. 

ETT GOTT NYTT FILMÅR

ÖNSKAR JAG ER ALLA!