Förväntningarna är i vanlig ordning höga då ett nytt år och nya filmer som nalkas. Jag hoppas att år 2020 blir ett lika bra filmår som 2019 blev. Nu inleds ett nytt sekel och jag ser fram emot en massa utlovade filmer. På bilden skålar jag in året med alla karaktärer ifrån de filmer jag sett på bio under år 2019. 29 biobesök blev det och det var bara några få av de filmerna jag ogillade. Men dessto fler var det som levde upp till mina förväntningar eller överraskade. Nu blickar vi framåt inför nya underbara filmupplevelser. 

ETT GOTT NYTT FILMÅR

ÖNSKAR JAG ER ALLA!

EN DEL AV MITT HJÄRTA

Tomas Ledins låtskatt är något som varje svensk i princip känner till. Har man inte nynnat på låtar som “Inatt är jag din” eller “En del av mitt hjärta” så är man inte en riktig svensk anser nog många. En film har nu gjorts som är baserad på Ledins hitkavalkad. Denna kändistäta filmmusikal heter en “Del av mitt hjärta” och jag har varit och sett den. Om jag anser att de har lyckats skapa något bra av Tomas Ledins låtskatt ska jag strax berätta. Men först lite om filmens handling.

35-åriga Isabella (Malin Åkerman) är en driven affärskvinna inom Stockholms finansvärld. När hon åker hem till sin barndoms småstad för att fira sin pappas (Johan Ulveson) sextioårsdag känner hon sig som en vinnare, den enda av det gamla skolgänget som det gått riktigt bra för. Isabellas självförtroende kommer av sig när hon inser att Simon (Christian Hillborg), hennes stora tonårsförälskelse, ska gifta sig med Isabellas barndomskompis Molly (Shima Niavarani) och att hon inte ens är bjuden på bröllopet. Isabella är van vid att få som hon vill och det stör henne att se Simon lycklig tillsammans med någon annan. En del av Isabellas hjärta kommer alltid att slå för Simon.

Det är en väldigt stor del av den svenska skådiseliten som de har fått med i den här hyllningsfilmen till Tomas Ledins i princip obegränsade hitfabrik. Jonas Karlsson, Johan Ulveson, Marie Richardson, Shima Niavarani, Johan Rheborg och Eric Ericson är många kända namn som dyker upp. Varav de flesta brister ut i sång. Och så har vi filmens stora stjärna som har rest ifrån Hollywood för att göra sin första film någonsin i hemlandet Sverige. Ingen mindre än självaste Malin Åkerman och hon briljerar verkligen i sina musikalnummer och levererar rätt känsla trots att man fått veta i intervjuer att hon knappt känner till Tomas Ledins låtar.

Har man svårt för kärleksfilmer eller musikaler där filmens karaktärer plötsligt oväntat bryter ut i sång så ska man välja en annan film. Gillar man inte heller Tomas Ledin låtar så får man inte mycket behållning av den här filmen. Men jag råkar gilla allt det där och jag tycker även om fina sommarmiljöer ifrån vårt vackra land Sverige. Allt det får man i en salig blandning. Storyn vävs in bra på ett efektivt sätt. I dialgoen finns många kända citat ifrån Tomas Ledins låtar som efter att ha varit dialog omvandlas till färgsprakande och kärleksfulla musikalnummer. Den längsta sångtiden räknade jag ut att Malin Åkerman inte helt otippat fick. Hon är vacker att titta på och hennes sångröst är som vi tidigare fått veta i den amerikanska filmmusikalen “Rock of Ages” med Tom Cruise som Åkermans motspelare ljuvlig. Jonas Karlssons tystlåtne och lite blyge poet är hennes motpart som det blir många fina duetter med, men även han får sina mäktiga solonummer som han levererar fläckfritt. Shima Niavarani som vi senast fick se i den svenska komediserien “Sjölyckan” leverar också i sång då hon spelar Isabellas konkurrent om kärleken Simon. Även Johan Rheborg, Johan Ulveson och Marie Richardson får brista ut i minnesvärda musikalpartier vilket de också gör bra.

Kärleken till Thomas Ledins låtar och passionen för dem är väldigt påtagliga element i filmen “En del av mitt hjärta”. Det är en vacker hyllning med fina tolkningar av hans låtar. Det som tänker på storslgna amerikanska gestaltningar av Broadwaymusikaler blir nog besviskna. Även de som tror att det är samma typ av film som den vi fick när en historia skulle byggas på Håkan Hellströms låtar i filmen “Känn ingen sorg” kan nog känna sig blåsta på konfekten. Men den här filmen försöker inte vara en sådan film. Den vill vara en enkel kärleksfilm medan Håkan filmen byggde på en fiktiv Göteborgsvärld som fanns mer dold i Håkan Hellströms texter. Håkan är folkkär, men Tomas Ledin har en helt annorlunda men bredare folkskara som går och nynnar på hans låtar. Själv brukar jag till och med börja messenger konversationer med fraserna “Vad gör du nu för tiden?”, “Varför hör du aldrig av dig?” och “Det var allt för längesedan vi såg” då jag pratar med någon jag inte hört av på länge.

Jag tycker att de knyter ihop det hela bra och gör filmen “En del av mitt hjärta” till en finstämd kärleksfilm med vacker musik. De försöker inte göra den alltför avancerad. De försöker inte heller vara någon Broadway musikal. Man får bara en charmig klick av sommaren inmålad i fina och välkända sånger. Det räcker för att en del av mitt hjärta ska bli berört. Jag tycker det här blev en bra okomplicerad avslutning på mitt bioår 2019. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till fimen “En del av mitt hjärta”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/en_del_av_mitt_hjarta/P167034

https://cdon.se/film/en-del-av-mitt-hjarta-50538335

STAR WARS: THE RISE OF SKYWALKER

Nu har äntligen den av mig och säkert många andra efterlängtade avslutningen av Skywalker sagan haft sin biopremiär. “Star Wars: The Rise Of Skywalker” heter filmen som jag nu har varit och sett. Jag ska nu med denna filmrecension berätta om den lever upp till de skyhöga förväntningar jag hade. Men först lite om filmens handling.

Medan Leia (Carrie Fisher) skickar spioner för att samla information åt motståndsrörelsen förbereder sig Kylo Ren (Adam Driver), för att kämpa på två fronter. Motståndsrörelsen måste besegras en gång för alla. Emperor Palpatine (Ian McDiarmid) har återvänt ifrån de döda och Kylo Ren vill inte dela makten med honom. Samtidigt tränar Rey (Daisy Ridley) sina jedifärdigheter inför de kommande hot som Emperor Palpatine och Kylo Ren medför. Konflikten inom Rey växer. Ska hon ge efter för den mörka sidan av kraften eller fortsätta att vara den jedi hon vill vara?

Hypen kring den här nya trilogin har varit stor. Besvikelserna kring förra filmen “The Last Jedi” har varit många såväl bland kritiker som fans. “The Force Awakens” som började trilogin har av många ansetts vara för lik filmen “The New Hope” som började orgiinaltrilogin. Jag delar inte riktigt den uppfattningen. Visst har det funnits många likheter med originalfilmerna och en del brister. Men likheterna har blandats upp i en lagom balans med nytänk och nya karaktärer. Likheterna med originalfilmerna har lockat fram den känslan man hade som barn när man såg filmerna för första gången och etablerandet av nya karaktärer har tillfört nya förväntningar inför en ny generation “Star Wars” filmer.

Den här avslutande delen i Skywalker sagan ger fansen vad de vill ha och väver på ett effektivt sätt samman de förävntningarna med det nyitroducerade ifrån de anda två delarna av trilogin. Man får även denna gång se lite gamla ikoniska “Star Wars” karaktärer som Leia Organa, Lando Calrissian, Chewbacca, Luke Skywalker och robotarna C3PO och R2D2. Leia som spelades av skådelerskan Carrie Fisher som tragiskt gick bort för något år sedan får sitt avslut. Jag imponerades av hur mycket filmat material det fanns att använda och karaktären fick ett varmt, känslofullt och fint avsked som gjorde att tårarna var nära.

Medan man får uppleva gamla karaktärer så får även de nya glänsa. Framförallt Daisy Ridley och Adam Driver briljerar som karaktärerna Rey och Kylo Ren. Det är i huvudsak deras kompicerade relation som skänker näring åt trilogin och lyfter det gamla till en bra helhet. Att följa deras konflikt kring vilken sida av kraften de vill befinna sig på är spännande att följa. Det blir många turer, mäktiga lightsaber fajter och det sparas inte på krutet i denna final som eventuellt öppnar för en fortsättning. Säcken knyts ihop bra då man sitter i biomörkret och känner sig lika exalterad som man gjorde som den tolvåring man var när man blev introducerad till “Star Wars” universumet. Det kan ha funnits brister som man kanske upptäcker då man ser filmen en andra gång. Men det är inget som påverkar filmens helhet. Jag tycker att “Star Wars” The Rise of Skywalker" bjöd på en episk, mäktig och väldigt vacker avslutning som uppfyllde alla förväntningar och även bjöd på en del överraskningar. Dessutom gillade jag att filmen var väldigt mörk nästan i stil med det mörker man upplevde i “Star Wars” filmen “Empire Stikes Back”.

Man kände ett visst vemod inför att det hela har nått sitt slut och känslorna i kroppen när man fick se sina favoritkaraktärer avsluta sin resa var väldigt påtagliga. Men man lämnade biografen mycket nöjd och uppfylld av glädje över den underbara resa man fått uppleva. En välförtjänt femma av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Star Wars: The Rise of Skywalker”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/star_wars_the_rise_of_skywalker/P167026

https://cdon.se/film/star-wars-the-rise-of-skywalker-49258255

LAST CHRISTMAS

Nu så här lite innan jul tänkte jag att en film med lite julstämning kunde vara skönt att sitta och värma sig till inne i biomörkret då det utomhus råder ett grått och kallt novembermörker som aldrig tycks ta slut. Vad vore då bättre än en romantisk komedi insprerad av popikonen George Michaels låtar. Dessutom med "Game of Thrones" stjärnan Emilia Clarke som ett charmigt yrväder som söker kärleken i ett snöigt julupplyst London. Inget borde kunna gå fel med henne i en romantisk komedi om att finna sin själsfrände i juletid. Om jag anser att filmen "Last Christmas" har lyckats ska jag tala om med denna recension, men först lite om filmens handling. 

Kate (Emilia Clarke) ränner runt i London och tar en massa dåliga beslut till ljudet av bjällrorna på hennes skor. Ytterligare en irriterande följd av hennes jobb som tomtens medhjälpare i en året runt öppen julaffär. När Tom (Henry Golding) dyker upp i Kates liv verkar han för bra för att vara sann och han genomskådar många av hennes känslomässiga barriärer. Fast London, under julen, förvandlas till världens mest underbara stad, verkar ingenting fungera för de här två. Men ibland måste du bara låta saker hända, lyssna på ditt hjärta och hysa lite hopp.

Om man bortser ifrån Emilia Clarkes oemotståndliga charm som man fick se prov på i filmen "Me Before You" så var det när jag fick höra om George Michael influenserna som intresset för filmen växte. Emilia Clarke levererar. Hon är så där oemoståndligt charmig som bara hon kan. Emilia Clarkes karaktär är en riktig virrpanna och man får veta att hon drömmer om en musikkarriär. Samt har hon George Michael som idol. Hon missar auditions och kan inte passa sina arbetstider i julaffären som hon arbetar i. Hon har ett glatt och bemötande humör. Men innerst inne känner hon sig ensam efter en olycka som hon med nöd och näppe överlevde.

När väl kärleken dyker upp i form av Tom (Henry Golding) som till en början verkar vara hennes raka motsats. Han är rena svärmorsdrömmen, tar henne till romantiska platser och hon känner det som att hon träffat sin själsfrände. Tom visar sig ha ett mystiskt nattjobb där han hjälper hemlösa, men när Kate i sitt sökande efter honom märker att ingen med det namnet finns på platsen så börjar hon komma till insikt om att något inte stämmer. 

Filmen "Last Christmas" bjuder på en twist i filmets slut som man kanske kan lista ut om man är uppmärksam eller om man kan texten på George Michaels låt som har gett filmen sin titel. Någon djupare anknytning till George Michaels musik uppfattade inte jag. Men filmen är ganska fin i sin julutsmyckning och man får verkligen julkänsla. Dock har man allt för många gånger sett den här typen av romantiska filmer. Gillar man filmer som "Bridget Jones's Diary" och "Love Actually" så kommer man nog att gilla denna charmiga komedi som på ett halvlyckat sätt försöker att influeras av de filmerna. Mest lik är filmen en annan julfilm som heter "Noel (Ängel i New York)", men till skillnad från den filmen så fokuserar "Last Christmas" mer på två karraktärer än en massa sidohistorier om många karaktärer. I det långa loppet tycker att filmen lyckas charma. Det finns andra karaktärer också runt omkring kärleksparet. Exempelvis Emma Thompson som är rolig som Kates mamma med en östeuropeisk accent. Men all charm och julstämning räcker inte hela vägen och twisten i slutet blir en aha-upplevelse. Men man blir inte direkt överraskad och kan man refrängen i Wham låten "Last Christmas" så kan man lista ut hur kärlekshistorien kommer att sluta. Men visst det är ett ganska vågat slut. En svag trea av fem möjliga kan filmen vara värd i alla fall. Emilia Clarke går det inte att komma ifrån att är väldigt söt och charmig att titta på. Och julstämningen är på topp. Så som sagt 3/5 är mitt betyg till filmen "Last Christmas". 

https://www.discshop.se/filmer/dvd/last_christmas/P166710

https://cdon.se/film/last-christmas-49719394

JAG KOMMER HEM IGEN TILL JUL

Julfilmen "Jag kommer hem igen till jul" med Peter Jöback i huvudrollen har jag varit och sett på bio. Det skedde för över en vecka sedan. Men eftersom min dator krashade då jag kom hem efter biobesöket så kommer en recension där jag berättar vad jag tyckte om filmen först nu när jag sitter framför min nyinköpta dator. Men först lite om filmens handling. 

Världsstjärnan Simon (Peter Jöback ) kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället han växte upp arrangerar hans bror Anders (Johannes Kuhnke ) den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte helt nöjd med detta. Simon däremot tar lätt på det hela, tills gamla minnen väcks till liv och han konfronteras med begravda familjehemligheter.

Vid första anblicken när man tittar på filmaffischen till filmen "Jag kommer hem till jul" så förväntar man sig en glad julkomedi med mycket humor och musik. Eller något i stil med "Tomten är far till alla barnen". Istället blir det lite Kay Pollaks "Så som i himmelen" möter Lars von Triers "Festen". Alltså musik och återvändande stjärna ifrån utlandet till hembygden där han växte upp som får göra upp med sitt förflutna och de familjehemligheter som inte är uppklarade. Jag blev väldigt positivt överraskad av detta upplägg. Inget ont om Jöback och musikaler. Två saker som jag verkligen älskar. Men så nyskapande är det kanske inte att låta dessa två element figurera i julsammanhang. Men fördomarna raseras genast då det istället är en film om vad som döljer sig bakom den vackra familjefasaden och den påtvingat ångestladdade julstämning man tvingas att handskas med varje år. Det avhandlas jultraditioner på löpande band i filmen som utspelar sig några dagar innan jul och räknar ner till julafton. Peter Jöbacks karaktär Simon får återuppleva sin bardom och att inget har förändrats. Allt som är mörkt och jobbigt att prata om ska tystas ner tills julen är över och helst tills Simon har åkt hem igen. Men som man kanske kan vänta så kommer familjehemligheterna upp till ytan och julen blir inte så sockersöt och pepparkaksdoftande som alla hade väntat sig. 

Att Peter Jöback är en naturbegåvning som får all kroppsbehåring att resa sig har man sett bevis på i åtskilliga i klipp ifrån musikaler som han har medverkat i. Men i en huvudroll i en film har jag aldrig sett honom agera förrut. Och han visar sig vara en mycket bra skådis. Att barndomsupplevlserna sägs vara självupplevda ger bara mer styrka och svärta åt hans skådespeleri och det känns väldigt fint och hjärtskärande att se honom öppna sig och visa sin skörhet. Filmen är hans show, men för den sakens skull är det inte hans enmansshow. Alla filmens skådisar får ta plats på sitt vis. Johannes Kuhnke som brodern Anders som fått leva i Simons skugga och försöker att hålla ihop fasaden både med kyrkokören och familjelivet gör det trovärdigt. Loa Falkman sticker ut som skämtaren vid familjejulbordet. Anja Lundqvist och Rennie Mirro är övertygande som det selfie-fotande paret som inte vill inse att de kanske inte borde vara ett par. Jennie Silfverhjelm är riktigt bra som Anders fru som inte trivs med det dubbelliv hon tvingas leva pga familjehemligheterna. Och Suzanne Reuter som den cancersjuka mamman till bröderna får briljera i sin gestaltning av en karaktär som växer mer och mer under resans gång.   

Filmen "Jag kommer hem till jul" är en fin film som har justämning, men den ger även en bitter smak av ångest vilket ger en bra balans. Ibland kan man ana vad som komma skall. Så för den vane filmtittaren så kan kanske storyn bli något förutsägbar om man bortser ifrån den stora tvisten med familjehemligheten som ska uppdagas i filmens slut. Jag fick vad jag förväntade mig och lite till när jag såg filmen. Så mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/jag_kommer_hem_igen_till_jul/P166560

DOCTOR SLEEP

Filmatiseringen av Stephen Kings bok “Doctor Sleep” som är en uppföljare på skräckklassikern “The Shining har nu haft premiär. Jag har varit och sett den och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Efter skräckupplevelserna på Overlook hotel har Danny Torrance (Ewan McGregor) nu blivit vuxen. När han träffar en ung flicka (Kyliegh Curran) som precis som han verkar ha magiska krafter bestämmer han sig för att skydda henne från Rose the Hat (Rebecca Ferguson), ledaren för kulten The True Knots, som jagar personer som Danny och den unga flickan i sin strävan efter odödlighet.

Filmen “Doctor Sleep” är framför allt en uppföljare på Stanley Kubricks film “The Shining”. Den filmen har ett annorlunda slut jämfört med Stephen Kings roman som är förlagan till filmen. I boken “The Shining” brinner Overlook Hotel ner och Jack Torrance omkommer i branden medan hotellet klarar sig i filmen och Jack Torrance fryser ihjäl utomhus. Den här filmatiseringen av uppföljarromanen “Doctor Sleep” tar vid efter slutet i filmen. Alltså finns Overlook Hotel kvar vilket det inte gör i boken. Så denna förändring får man ha överseende med om man har läst boken. Samt har slutet ändrats i filmen. Det blir lite förvirrande med dessa ändringar eftersom jag har läst boken, men det är bara att gilla läget och acceptera de förändringarna.

Men bortsett från de där förändringarna tycker jag att filmen lyckas med att frambringa samma känsla som boken. Det är intressant att få ta del av vad som hände Danny Torrance efter händelserna på Overlook Hotel och karaktären är väldigt briljant gestaltad av Ewan McGregor. Men när det kommer till skådespelarprestationer så är det Rebecca Fergusons show. Hon gör en riktigt obehaglig och bra gestaltning av filmens kvinnliga skurk Rose The Hat. En scen där hon mördar en pojke bland annat ger en hel del obehag. Hennes gestaltning av Rose The Hat är den bästa gestalningen av en kvinnlig Stephen King karaktär som gjorts sedan Kathy Bates underbart obehagliga gestaltning av Annie Wilkes i filmen “Misery”.

Karaktärerna har fått mer djup än de har i Kubricks version av “The Shining” där de blev ganska platta och intetsägande jämfört med i boken vilket gör att man får mer sypmati för karaktärerna denna gång. Historien är väldigt spännande från början till slut och den 2 och en halv timme långa speltiden känns aldrig seg. Återkomsten till Overlook Hotel känns mäktig även om den känns lite påklistrad eftersom den egentligen inte finns med riktigt i boken. Men det är ändå häftigt att få återvända dit och historien vävs på ett effektivt sätt samman med händelserna i “The Shining”. Så jag kan ha överseende med de där ändringarna trots att jag inte tycker om när de ändrar för mycket ifrån litterära förlagor. Bokens story förmedlades ändå ganska bra och fick med både lite av Stephen King och Stanley Kubrick på samma gång. Jag känner mig sammanfattningsvis nöjd med den filmatisering man fick och jag kan verkligen rekommendera den. 4/5 är mitt betyg till filmen “Doctor Sleep” som jag känner att är en väldigt lyckad Stephen King filmatisering.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/doctor_sleep/P166470

https://cdon.se/film/doctor-sleep-49258240

TERMINATOR: DARK FATE

Sedan mästerverket och tillika den revolutionerande och nyskapande actionfilmen “Terminator 2: Judgment Day” kom ut år 1991 så har många uppföljare gjort biopubpliken besvikna. Olika regissörer har gjort försök att återskapa samma känsla med blandat resultat. James Cameron var skaparen av de två första. Nu har ett nytt försökt gjorts med av “Deadpool” regissören Tim Miller med James Camerons involvering som producent. Med sig har de Arnold Schwarzenegger och Linda Hamilton ifrån originalfilmerna som upprepar sina ikoniska roller. Även Edward Furlong ifrån andra filmen har ett hasitgt uppdykande i filmen. “Terminator: Dark Fate” heter denna nya film som tar vid där tvåan slutade och hoppar över alla övriga uppföljare som har gjorts. Om filmen lyckas uppnå något av den känsla som “Terminator 2: Judgment Day” hade ska jag tala om med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.

Människans motståndskraft har tvingat Skynet att skicka alltmer utvecklade Terminators för att utrota hotet från mänskligheten en gång för alla. För 27 år sedan försökte de eliminera den framtida rebelledaren John Connor, men en ohelig allians av vänner och fiender ändrade framtiden innan den inträffat och hindrade Skynet från att bli till. Frågan är om det räckte att ändra tidens gång för att rädda människorna från sitt öde?

Att filmen “Terminator: Dark Fate” är uppföljare till “Terminator 2: Judgment Day” råder det inga tvivel på. Filmens inledningsscen är nämligen just en återblick till filmen “T2: Judgment Day”. Inledningsscenen visar när Linda Hamiltons karaktär Sarah Connor berättar om den framtid de senare I filmen skjuter upp. Den fortsätter alltså där “T2” slutade fast nu har handlingen nått vår nutid och vi får följa en åldrad Sarah Connor som är en fröjd att få återse i sin tuffa filmroll. Även Arnold Schwarzenegger återkommer som sagt i sin ikoniska roll som en nu åldrad T-800. Att de återkommer i sina roller skänker en nostalgimys till filmen. Men karaktärerna som nu står i fokus är tonårstjejen Dani Ramos (Natalia Reyes) och hennes bekskyddare Grace (Mackenzie Davis). Dani är den nya John Connor kan man säga och Grace är hennes supertuffa beskyddare som denna gång inte är en maskin. Hennes kropp är bara förstärkt med förmogor som kan var effektiva emot Terminators. Skurken är i vanlig ordning en nyutvecklad Terminator med nya förmogor. Den unikaste förmågan utöver det man har sett i de tidigare filmerna är att den nya Terminatorn kan dela upp sig. Robotskelettet kan med andra ord sitta kvar och köra en bil medan det yttre människoskalet springer till fots.

Det är i det stora hela grundupplägget för denna uppföljare. Allt är sig mycket likt ifrån de tidigare filmerna. Arnold T-800 lever som åldrad på hemlig ort tillsammans med en fru och son (icke biologisk givetvis). Jag vet inte riktigt om man fick en förklaring till varför Terminatiors helt plötsligt kan åldras eller om jag missade den förklaringen. Eller får man väl godta den förklaring man fick i den förra mindre bra “Terminator” filmen “Genisys”. Men det var ändå ett kärt återseende att få se Arnold upprepa sin roll en sista gång och han scener bjöd ibland på en hel del humor. Annars var tonen ganska allvarlig överlag vilket var bra med tanke på att regissören Tim Miller är mest känd för just humor i filmen “Deadpool”. Det enda i så fall som är bekant ifrån “Deadpool” är möjligtvis den mer barnförbjudna tonen. Filmen känns blodigare och ibland våldsammare än sina föregångere vilket jag uppskattade. Annars är allt sig likt. Ett robothot ifrån framtiden jagar filmens hjältar och en ny alternativ framtid ska skjutas upp eller förhoppningsvis förintas helt.

Jag känner mig ganska nöjd med det man fick se i denna uppföljare. Vissa saker kan jag inte diskutera för ingående för att det skulle spoila för mycket om handlingen. Filmen lyckades som väntat inte vara lika nyskapande som “Terminator 2”. Det blir lite som en upprepning. Men “Dark Fate” känns ändå fräsch med sättet den väver in nya karaktärer. Och att nutida saker som internet, mobiler allt annat som kan göra oss människor lätta för Terminators att spåra tillför en del nytt till storyn. Lite häftigt att filmens hjältar dessutom är kvinnor. Det känns dock lite väl genomtänkt och att detta ska minska debatten om bristen på mångfald och kvinnliga roller i actionfilmer. Men jag tyckte ändå det var lite coolt filmens leds av tre starka kvinnliga karaktärer. Något mästerverk rör det sig inte om, men faktiskt är det en hyfsad underhållande film och det var intressant att äntligen få ta del av den fortsättning som var James Camerons egen vision. Jag tycker dessutom att Arnold Schwarzeneggers Terminator karriär fick ett ganska värdigt avslut. Jag kan rekommendera filmen “Terminator: Dark Fate” om man vill uppleva nostalgi och lite action. Den är klart sevärdare än de bedrövliga uppföljarna “Terminator 3: Rise of The Machines" och “Terminator Genisys”. 3/5 är mitt betyg till filmen.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/terminator_2019_dark_fate/P166391

https://cdon.se/film/terminator-dark-fate-49211678

MALEFICENT: MISTRESS OF EVIL

Min längtan har varit lång. Sedan 2014 då filmen “Maleficent” blev en succé på bio så har en uppföljare utlovats och Angelina Jolie ville gärna upprepa titelrollen. Sedan har det varit skillmässa med Brad Pitt, vårdnadstvister och regiarbete som har skjutit upp inspelningarna. Nu har filmen slutligen 5 år senare blivit av och jag har med mycket höga förväntningar varit och sett filmen “Maleficent: Mistress of Evil” som den heter och ska med denna filmrecension berätta om vad jag tyckte. Fanns det samma filmmagi eller mer? Men först ska jag återge lite av filmens handling.

5 år har gått. Prinsessan Aurora (Elle Fanning) har vuxit och blivit en ung kvinna som styr över sitt rike (The Moors). Sitt slott som hon ärvde av sin far har hon skänkt till människorna i det som tidigare var hennes rike. Nu befinner hon sig i feernas värld under Maleficents (Angelina Jolie) vakande öga. Hennes friare Prince Philip (Harris Dickinson) dyker upp och Aurora svarar ja på frieriet. Maleficent får via Diaval (Sam Riley) veta detta och blir rasande, men går trots sin ilska med på att träffa Prince Philips förräldrar under en vad hon tror är en fredsmäklande middag. Men inget blir som de tänkt sig eftersom Prince Philips mamma Queen Ingrith (Michelle Pfeiffer) har helt andra planer för kungariket och sonens framtid.

Var väntan värd för att få den här uppföljaren undrar ni. Ja, kan jag börja med att säga. Historien börjar gulligt med söta svampvarelser och feer i alla dess former för att man ska förstå att filmen är en Disneyproduktion. Men den gulliga familjefilmsinramingen avtar gradvis. Det hela trappas upp när Angelina Jolie gör entré för första gången i sin första scen och yttrar orden “Don´t ruin my morning!”. Då vet man att en konflikt finns kvar. Hon är fortfarande inte helt god. Hon sviktar i om hon vågar lita på oss “humans”. När den katastrofala middagen på slottet sedan urartar så får det tragiska konsekvenser. Nya karaktärer introduceras och historien blir mörkare.

Originaltrion bestående av Maleficent, Princess Aurora och formskiftaren Diaval finns med även denna gång. De tre feeerna som tog hand om Aurora som barn är tillbaka och till och med spinnrocken som Aurora stack sig på och föll i en hundraårig sömn finns med. Men det är vad som är bekant ifrån den första filmen. En ny karaktär är en vingklippt pyssling spelad av ingen mindre än Warwick Davies och hans karaktär är en sådan som man inte får kläm på direkt om han har fredliga eller elaka avsikter. Så är det Michelle Pfeiffers ondskefulla gestaltning av Queen Ingrith som överraskar. Därefter introduceras även en massa karaktärer då Maleficent möter en grupp varelser av sin egen sort (dark fairies).

Så med andra ord får man en hel del andra intressanta och nya karaktärer introducerade. Men även handlingen bjuder på överraskningar. Man får veta en del om Maleficents ursprung och vad hon är för något. En del kanske kan tycka att detta tar bort mystiken ifrån karaktären. Men jag tycker om att man nu har fått pusselbitar på plats för att kunna förstå henne bättre. Första filmen ville förmedla att de historier som berättas kanske inte nödvändigtvis är sanna. Berättaren som för dem vidare kan vara den som ljuger. Skurken behöver inte nödvändigtvis vara genomond. Vem personen är som fört sagan vidare ska inte jag berätta. Men också det får man veta. I denna uppföljare lär man sig om vilken varelse Maleficent är och hennes släktes historia med dess konflikt med människorna. Det ger en helhetsbild till karaktären Maleficent och vilket nu får tittaren att älska henne ännu mer.

Filmen “Maleficent: Mistress of Evil” har ett fint budskap om att lyckas hitta sitt inre jag för att förstå vilken sida man står på. Samt är det en berättelse om att man trots att man känner sig utanför kan finna en familj överallt. Familjen behöver inte bara handla om blodsband. Det är kärleken som segrar över hämden och hatet. Jag tycker att det är en fin sagovision i det kalla klimat vi nu lever i med globalt hat emot diverse folkgrupper.

Det är mysigt att drömma sig bort i en fantasivärld som den visuellt vackra värld som har skapats kring Maleficent. Till stor del är filmens grundpelare att Maleficent och Queen Ingrith slåss om vem som ska få ge Aurora moderlig kärlek. Men alla andra element i denna effektivt uppbyggda och spännande historia sammanflätar alla dess element till en magnifik helhet.

Filmen kan starkt rekommenderas för såväl äldre barn som vuxna. En “Game of Thrones” doftande historia med familjefilmsutsmyckning och ett fint budskap är vad man får. Jag blev mycket imponerad och ibland berörd till tårar av filmen “Maleficent: Mistress of Evil”. Mitt betyg är utan tvekan 5/5.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/maleficent_2_ondskans_harskarinna/P166331

https://cdon.se/film/maleficent-2-ondskans-harskarinna-49258229